Aktuellt

Talmannens inledningsanförande vid seminariet om riksdagen, partierna och EU

Publicerad: 6 mars 2019 klockan 13.28

Det talade ordet gäller

Ärade ledamöter,
Ärade gäster,
Mina damer och herrar,

Varmt välkomna till riksdagens forna andrakammarsal och till dagens seminarium om riksdagen, partierna och EU. Särskilt välkomna vill jag hälsa deltagarna från vår medarrangör Sieps, Svenska institutet för Europapolitiska studier.

Jag vill gärna att seminariet tar avstamp i historien och riksdagens firande av demokratins genombrott. Mot den bakgrunden kan vi sedan ägna dagen åt en framtidsdiskussion, och det som EU-arbetet faktiskt är; en fortsättning av Sveriges demokratiska utveckling.

För hundra år sedan befann sig Sverige och Europa i en brytningstid. En gammal ordning gick under, en ny tid bröt fram och konturerna för dagens samhälle kunde börja anas. På kontinenten hade ett världskrig rasat och tre kejsardömen gått under, i Sverige hölls demonstrationer och det var hungerkravaller.

Och då, mitt i natten den 17 december 1918, inträffade ett historiskt ögonblick just i denna sal. Första kammaren hade fattat beslut utan votering vid tiotiden på kvällen, men här pågick debatten länge och väl. Beslutet blev dock detsamma. Den extrainkallade – urtima – riksdagen kunde inte anta grundlagsändringar men fattade ett avgörande principbeslut: Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män skulle införas i Sverige.

När talmannens klubba till slut föll, här i riksdagens andrakammarsal, innebar det ett avgörande vägval i svensk historia. Riksdagen hade visat sig ha förmågan att göra vårt land till en demokrati genom fredliga reformer. Det är också genom reformer vi har fortsatt utveckla vårt land och vår demokrati.

Även EU har kallats för ett fredsprojekt. Också i EU-arbetet är det reformismens - och mötenas - väg vi går. Det är i diskussionen om EU-frågorna och arbetsformerna vi finner delar av dagens demokratiska debatt.

Över en natt flyttades betydande beslutanderätt till EU, där regeringen företräder Sverige i lagstiftningsarbetet. Riksdagen, trots sin roll som nationellt parlament och folkets främsta företrädare, hade vid den tiden ingen given roll i EU:s beslutsprocess, utöver att som sista instans införliva de regler som beslutats av EU samt – yttersta fall och teoretiskt sett – att riksdagen kunde avsätta en svensk regering som förde en EU-politik utan stöd i riksdagen.

En viktig fråga då var naturligtvis hur riksdagens roll i detta nya landskap skulle utformas. Inför EU-medlemskapet ansåg man, även om regeringen förstås alltid ansvarar inför riksdagen, att det ändå var otillräckligt med endast en kontrollfunktion i efterhand. Det behövdes ett system för kontroll av regeringen även på förhand. Man ville skapa ett system som garanterade riksdagen inflytande över vilka ståndpunkter regeringen skulle driva i EU.

Jag sade nyss att demokratin inte står stilla, och det gör inte EU heller. Kanske extra sant i dessa Brexit-tider! Även oavsett det har EU-systemet utvecklats över tid och det är naturligt att vårt system för kontakter mellan riksdagen och regeringen, liksom parlamentens roll i EU-systemet, också förändras och utvecklas.

En viktig fråga nu är således hur riksdagens roll i detta landskap fortsatt bäst ska utformas. Jag är därför mycket glad över detta seminarium som ska hjälpa oss att kasta ljus över dessa frågor.

Ärade publik,

EU-frågorna berör självfallet riksdagen på många plan. Det är ju, som bekant, inte enbart utrikespolitik det är frågan om utan i allra högsta grad inrikespolitik. Jag var nyss i Bryssel på ett officiellt talmansbesök tillsammans med en delegation riksdagsledamöter från EU-nämndens och konstitutionsutskottets presidier. Det var min andra officiella resa som talman, omedelbart efter det traditionsenliga första besöket till Helsingfors. Syftet med att förlägga besöket till Bryssel så tidigt i valperioden var naturligtvis för att markera den vikt jag och riksdagen lägger vid EU-frågorna. Bryssel är, om man vill spetsa till det, Sveriges andra politiska huvudstad.

Riksdagsstyrelsen tillsatte 2016 en parlamentarisk utredning med syfte att göra en bred genomlysning av EU-arbetet i riksdagen. Denna parlamentariska EU-kommitté tittade på riksdagens EU-ärenden som subsidiaritetskontrollen och granskningen av strategiska EU-dokument. Kommittén studerade också riksdagens direkta kontakter med EU-institutionerna och riksdagens deltagande i det interparlamentariska samarbetet inom EU.

En huvudfråga i EU-kommittén var emellertid riksdagens kontakter med regeringen för att kontrollera och påverka svenska ställningstaganden. Det är på det sättet som svenska ståndpunkter formuleras och förankras och alltså så vi upprätthåller den demokratiska styr- och ansvarskedjan över lagstiftningen i Sverige när besluten fattas på EU-nivå.

Det gör också, vilket vi har ett mycket färskt exempel på, att Sverige kan företrädas aktivt även av en övergångsregering. Svenska positioner skulle drivas i allt från arbetsgrupper till rådsmöten. Det klarade vi, tack vare de goda möjligheterna till förankringsarbete mellan regering och riksdag, i form av både fackutskotten och EU-nämnden.

Jag har haft nöjet att följa kommitténs arbete från flera utgångspunkter. Jag var ordförande i KU när utskottet föreslog översynen och jag satt en tid som ledamot i kommittén. Kommittén redovisade sitt arbete i februari 2018 och därefter har vissa lagändringar antagits av riksdagen. Nu ska jag som talman tillsammans med Riksdagsförvaltningen knyta ihop säcken när vi implementerar kommitténs rekommendationer och bedömningar i våra arbetsformer. Lite roligt är det också att jag först diskuterade de här frågorna med von Sydow den äldre i konstitutionsutskottet och i dag får tala med von Sydow den yngre om samma frågor. Så knyts säcken verkligen ihop!

Vi får se om jag får von Sydowskt medhåll när jag, utan att slå mig för bröstet alldeles, ändå vill säga att kommittén fann att riksdagens EU-arbete och regelverk på många sätt fungerar väl. Självklart finns det dock delar som kan utvecklas.

Framför allt pekar EU-kommittén på vikten av att kontakterna mellan riksdagen och regeringen i högre grad fokuserar på EU-beslutsprocessens tidiga skeden då besluten är formbara. Här vilar ett stort ansvar på utskotten, men också på regeringen. Att regeringen fullföljer den grundlagsstadgade informationsskyldigheten är en förutsättning för att riksdagen ska kunna vara aktiv.

EU-kommittén pekar vidare på det angelägna i att utskottens och EU-nämndens verksamheter gentemot regeringen i högre grad samordnas och kompletterar varandra, vilket är ett ansvar för samtliga inblandade.

Det finns också en hemläxa för särskilt riksdagen att göra. Det handlar om att utskotten bör försöka utforma och dokumentera mer enhetliga arbetsrutiner, t.ex. i fråga om hur man ser på förhållandet mellan information från regeringen respektive överläggning med regeringen samt hur sammanträden i dessa delar genomförs. Det är bland annat det vi arbetar med nu. Förhoppningen är att det ska utveckla riksdagsarbetet men också innebära ökad tydlighet för regeringen.

Dagens seminarium ger oss tillfälle att rekapitulera några av kommitténs slutsatser. Det kan tjäna som fond när vi tar oss an resultaten av det forskningsprojekt som Sieps har bedrivit under det senaste året.

Akademin och politiken har alltså båda sett över riksdagens och partiernas arbete med EU-politiska frågor. Vi har – delvis – kommit till olika slutsatser. Det är två olika synsätt som jag hoppas i dag ömsesidigt berikar varandra. Låt mig exemplifiera: När forskningen tittar på frågan om opposition eller samförstånd i EU-politiken så handlar det om de regler för samråd och annat mellan regering och riksdag som den parlamentariska kommittén såg över. Två sidor av samma mynt således.

Ett annat exempel, på de två sidorna av myntet, är om och i så fall hur riksdagen ska föra dialog med EU-institutionerna. När riksdagen granskar ett EU-dokument skickas riksdagens slutsatser i dag till kommissionen informellt på tjänstemannanivå. Skälet är att riksdagen inte har velat föra en sakpolitisk dialog med kommissionen, utan betonat att det är regeringen som företräder Sverige gentemot EU:s institutioner. En del i kommittén menade att riksdagens slutsatser istället skulle skickas till kommissionen i en av kammaren beslutad riksdagsskrivelse, för att ge processen tydligare, formell avslutning. Kompromissen i kommittén blev dock att inte göra någon förändring.

Ytterligare en annan fråga rör marknadsföring: Hur berättar vi för medborgare och väljare vad riksdagen gör för att påverka de beslut som fattas i EU-systemet. Frågan kokar ner till det jag inledde med – demokrati och legitimitet.

Som ett av kapitlen i Sieps rapport visar är riksdagen duktig både på att påverka regeringen inför besluten och att kontrollera regeringen i efterhand. Däremot finns förbättringspotential när det kommer till att visa utåt vad vi gör. Såväl jag själv som min företrädare har lagt kraft på att tala med andra nationella parlament om vikten av att subsidiaritetsprövningarna på allvar, men riksdagen lägger inte lika mycket tyngd vid att kommunicera med väljarna på hemmaplan.

Ett förslag som faktiskt akademin och politiken genom kommittén tycks eniga om är behovet av ytterligare EU-debatter i kammaren för att vinna ytterligare publikt genomslag. Jag hyser också en viss förhoppning om att partiernas roll i EU-politiken – även det ett avsnitt i Sieps publikation – blir framträdande genom det kommande valet till Europaparlamentet.

Det har varit spännande att både få delta i och följa utvecklingen av riksdagens EU-arbete. Det handlar om politiken i politikens spelregler.

Jag hoppas och tror att detta seminarium blir ett fint bidrag till en sådan diskussion. Den parlamentariska EU-kommitténs arbete utgör det ena benet som seminariet vilar på och det andra benet står Sieps för. Jag kan dock berätta att även deras ben faktiskt rör riksdagens kommitté. Sieps har nämligen med den forskarantologi som presenteras här i dag betalat en utestående skuld till Sveriges riksdag.

Skämt åsido, när kommitténs betänkande gick ut på remiss avstod Sieps från att då inkomma med ett svar. Istället erbjöd man sig att bidra i ett senare skede, genom sin forskning. Det kan vi i dag konstatera att ni har gjort på ett – naturligtvis - alldeles utmärkt sätt. Ni kan andas ut och se det hela som kvitterat och klart!

Därutöver har Sieps som organisation och flera forskare varit värdefulla källor till kunskap under EU-kommitténs arbete, vill jag tillägga och tacka för.

Med detta sagt vill jag nu lämna över ordet till Anna Wetter Ryde och Göran von Sydow från Sieps som både ska tala själva och moderera den avslutande paneldiskussionen. Välkomna fram!