Äldrefrågor

Fru talman! Någon klok person har sagt att det sätt på vilket vi behandlar våra äldre säger en hel del om hur utrymmet är för medmänsklighet och humanitet i samhället i stort. Det tycker jag är tänkvärda ord. Äldrepolitik engagerar, berör och ibland också upprör. Socialutskottet ska i dag debattera ett betänkande om äldrepolitik där ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2007 och 2008 behandlas. En rad olika områden täcks in, allt från äldrepolitikens inriktning till bland annat boendefrågor, utbildning, kompetens, fysisk aktivitet och hälsa, läkemedelshantering, psykisk ohälsa bland äldre samt tillsynsfrågor; jag har säkert glömt något område. Samtliga motionsyrkanden i betänkandet avstyrks. Till betänkandet har fogats åtta reservationer och fyra särskilda yttranden. Med dessa ord, fru talman, ber jag att få lämna ordet till debattörerna.

Fru talman! Att få leva ett friskare liv är en av välfärdssamhällets riktigt stora framgångar. Vår livslängd har ökat. Japan och Sverige ligger, läste jag alldeles nyss, i topp vad gäller livslängden. Vi här som har ett stort politiskt ansvar för många människor måste vara medvetna om och också beredda på de resurser och behov som är framtidens utmaningar för oss just för att få leva ett så bra liv som möjligt. Men i dag kan vi se att den kommunala äldreomsorgen hotas då kommunernas krympande resurser hotar äldreomsorgen. Man har mindre pengar att göra äldreomsorg för. Alla har vi faktiskt rätt att åldras på ett bra sätt, med bibehållen värdighet och med inflytande över vår vardag samt med möjlighet att leva ett så långt aktivt och innehållsrikt liv som möjligt. Att döma av antalet motioner är äldreomsorgen en fråga som engagerar många från alla partier. Förra veckan var jag tillsammans med andra ledamöter på en debatt om äldreomsorgen och om hur denna fungerar. Jag kunde då konstatera att vi upplever det väldigt olika, mycket beroende på var i landet vi varit och tittat på äldreomsorgen - i en storstad eller på en mindre ort. Jag kan trots allt sammanfatta det hela med att vi har en väldigt bra äldreomsorg i vårt land. Men det betyder inte att vi inte behöver förändra, förbättra och utveckla den. Just nu finns det en rad stora frågor att diskutera, framför allt att antalet platser i särskilt boende fortsätter att minska. Ribban ligger alldeles för högt i de flesta kommunerna då det gäller när man får flytta till ett särskilt boende. Man önskar en enhetlig bedömning över landet. Det skiljer alldeles för mycket mellan olika kommuner i fråga om biståndsbedömningen. Socialstyrelsen och SKL har visat att det finns stora problem också när det gäller de äldres läkemedelsanvändning. Riksrevisionen har påtalat allvarliga problem med insynen i den privat drivna äldreomsorgen. Äldreomsorgen står inför stora framtida utmaningar. Dessa är inte omöjliga att hantera, men man måste ta tag i dem nu. Pengar måste till och framför allt ett stort mått av nytänkande. Fler äldre, högre krav och ett generationsskifte bland personalen - går det verkligen att klara av detta? Grundläggande för hur äldreomsorgen framöver ser ut kommer att vara vilken prioritet regeringen ger frågan. Blir det ekonomiska satsningar på kommunerna? Blir det satsningar på utbildning och på vidareutbildning av personalen? Från att vård och omsorg tidigare huvudsakligen har drivits av kommuner och landsting finns det nu sedan en tid tillbaka en rad nya aktörer på området. Den här mångfalden kan faktiskt bidra till att verksamheten utvecklas. Systemet med offentlig upphandling av vård och omsorg har däremot visat sig skapa allvarliga problem - problem som växt sig allt större allteftersom tiden gått. Vi har fått en stark koncentration till ett fåtal internationella koncerner som slukar de mindre aktörerna. Uppenbarligen är det svårt för de här mindre aktörerna och för landstingen att styra mot kvalitet. Vi ser ju i dag många exempel på att jakten på lägsta pris gått ut över vårdtagarna. Självklart är det möjligt, och måste vara möjligt, att hitta andra lösningar. Vi är faktiskt för att medborgarna får välja mellan olika alternativ och att det valet ersätter upphandlingen. Men vi vill ha ett system där landstingen, regionerna och kommunerna certifierar de utförare som man vill använda inom vård och omsorg och ställer krav på verksamheten. En sådan ordning skulle med all säkerhet göra att mindre personaldrivna eller idéburna aktörer hade större möjligheter att hävda sig. Fru talman! Regeringens förslag till lagstiftning för att styra bort från upphandling - lagen om valfrihetssystem, LOV- har tyvärr, tycker vi allvarliga brister och måste göras om på en del punkter. Det är olyckligt att det blir fri etablering för företagen. Vård och omsorg som finansieras med våra gemensamma medel ska styras efter behov, inte efter vinstkalkyler. Regeringens förslag innebär att kommuner och landsting blir tvungna att tillåta vårdföretag att etablera sig där de finner det mest lönsamt - detta utan att egentligen ta hänsyn till var vården mest behövs. Vi är också emot att man tillåter utförarna att erbjuda extra tilläggstjänster mot avgift i den privata omsorgen. Risken är stor att det blir ett sätt att dra ned på den offentligt finansierade servicen. Den nya lagen riskerar att skapa ett system där offentliga och privata pengar blandas. Slutresultatet blir att stora serviceskillnader uppstår beroende på hur mycket pengar man har att handla det här extra för. En mycket liten basomsorg ska sedan kompletteras med köpta tjänster, men bara för dem som verkligen har råd. Om systemet med de här privatfinansierade tilläggstjänsterna även tillämpades på sjukvårdsområdet skulle det vara ett avgörande steg bort från vårt solidariska välfärdssystem. Vi vill också ha samma krav på arbetsgivarna när det gäller privata utförare som de krav som gäller i det offentliga. Kollektivavtal ska så klart gälla i all verksamhet, och personalen ska ha meddelarfrihet i all verksamhet. Att detta i dag är ett stort problem för de anställda, och i en förlängning givetvis också för patientsäkerheten, är solklart. Personalen får inte röja företagshemligheter, men man är enligt lex Sarah skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden. Det finns behov av utvecklingsinsatser på flera områden för att stärka och bygga framtidens äldreomsorg. Fler läkare behövs och också fler distriktssjuksköterskor som gör hembesök hos de äldre. Det skulle öka tryggheten. Många gamla är sköra. De skulle slippa jobbiga resor till akutmottagningarna. Det är också viktigt att demensvården byggs ut mer och att verkligen alla som jobbar med dementa är utbildade för det. Om man är äldre och man har råkat ut för en olycka och inte kan bo kvar hemma är det väldigt många instanser som ska kontaktas; det ska ordnas och fixas. Vi tycker att det då ska finnas en sammanhållande person som man kan vända sig till och som reder upp det hela. Alla vill vi ha makt över våra egna liv. Många saker är självklarheter under större delen av livet som att bestämma om eller när man ska duscha, var eller när man ska handla eller om man vill ha ett glas vin till maten. Helt plötsligt är det inte alls lika självklart. Någon annan bestämmer det för oss när vi har blivit beroende av stöd. Principen att var och en bestämmer över sin egen vardag ska vara vägledande inom äldreomsorgen. Möjligheten att bestämma över sitt eget liv kan inte vara avgörande av ålder. Att man behöver hjälp med en del saker betyder faktiskt inte att man inte bestämmer över sitt liv. Vi hör ganska ofta här från talarstolen att man vill att makten flyttas från oss politiker ned till människorna. Det har vi hört många gånger, och det låter väldigt fint. Men då glömmer man att det bara är de starkaste som tar den största biten av kakan. Hur skulle det egentligen se ut om bara de starkaste tog för sig? Vi politiker är till för att se till att varje skattekrona fördelas så jämnt och rättvist som möjligt. Det handlar om att ge till dem som har störst behov men som kanske inte alltid är starkast och kan hävda sin rätt. Det är den största skillnaden mellan socialdemokratisk och moderat politik. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1. (Applåder) I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Lars U Granberg och Per Svedberg (alla s) samt Eva Olofsson (v) och Thomas Nihlén (mp).

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 om HBT-frågor i äldreomsorgen och reservation 7 om psykisk ohälsa hos äldre. Det finns många viktiga frågor i äldreomsorgen. Den allra viktigaste är att vi ska kunna åldras och veta att vi kan se fram mot en ålderdom i trygghet och gemenskap med god vård och omsorg när vi behöver den. Det handlar om att det finns tillräckligt med äldreboendeplatser och att det är så bra bemanning där att jag kan ha ett meningsfullt liv. Det handlar om att det finns tillräckligt med personal i äldreomsorgen så att man har tid med även sociala aktiviteter. Det handlar om att jag kan komma ut när jag vill och kan fortsätta med sådant som är viktigt för mig. Det handlar om att äldreomsorgen blir en attraktiv arbetsplats där människor vill jobba och jobba kvar och dit yngre människor, både kvinnor och män, vill söka sig och jobba. Jag tänkte säga lite om de två reservationer vi har. Det gäller två frågor som är viktiga för oss i Vänsterpartiet och där Socialstyrelsen väldigt tydligt har sagt att det brister. Att äldres psykiska ohälsa ska tas på lika stort allvar som hos andra åldersgrupper borde vara en självklarhet. Men så är det inte i dag. Kunskaperna och metoderna finns, säger Socialstyrelsen, men äldre har i dag inte tillgång till säker vård på området psykisk ohälsa. Vad beror det på? Det beror bland annat på hur vi ser på åldrandet. Det är alldeles för slentrianmässigt. Man anser att när människor åldras hör det till att de inte mår så bra. Det beror också på att de som behöver samarbeta och jobba ihop i dag inte gör det på det sätt som behövs. Det gäller självklart äldreomsorgen men också geriatriken, som är specialist på äldres sjukdomar, och psykiatrin, som har kunskapen om psykisk ohälsa och psykiatriska sjukdomar. Socialstyrelsen efterlyser en långsiktig satsning och ett samlat ansvar. Det gör också vi i Vänsterpartiet i vår motion. Vi vill att Socialstyrelsen tar fram riktlinjer för arbete mot psykisk ohälsa och att frågan lyfts fram i de ekonomiska satsningarna på äldreomsorgen. Äldre kvinnor och män ska inte behöva må dåligt för att det anses tillhöra åldrandet, för att det inte tas på allvar och för att det slentrianmässigt ges lugnande medicin i stället för att man gör andra insatser. Vi har tyvärr inte sett några konkreta förslag från regeringen i den här frågan. Man tar heller inte upp några sådana förslag i betänkande, utan man avstyrker motionen. Fru talman! Att bli behandlad som en hel människa är en förutsättning för att vi ska må bra. För de flesta av oss är det självklart att vi ska kunna berätta om vilka människor som har betytt mest för oss i livet, vilka människor som vi har levt med och att vi ska kunna visa våra känslor för dem som betyder mest för oss och står oss närmast också när vi har hemtjänst eller bor på äldreomsorg. Men för de ca 80 000 homo-, bi- och transsexuella ser det inte ut så. Där är situationen annorlunda. Många av dem har växt upp och levt i ett Sverige där det var brottsligt att ha homosexuella relationer. De var sjukdomsstämplade, ja, det var de ända till år 1979 då Socialstyrelsen tog bort detta. Det är för många svårt att komma ut som bög eller lesbisk på äldre dagar. Det ställer extra stora krav på personalen i äldreomsorgen. Det handlar om kunskap om HBT-frågor och människor som är homo-, bi- eller transsexuella och deras levnadsvillkor när det gäller både män respektive kvinnor. Det ställer också kravet att vara lyhörd. Det gäller att kunna se att väninnan som hälsar på varje dag inte är en väninna utan den livspartner som någon kanske har levt med i många år. Det är viktigt att ta ett konkret initiativ och se till att personalen får utbildning inom vård- och omsorgsutbildningar. Det handlar om att jobba fram ett bra material och också att Socialstyrelsen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting såg till att goda erfarenheter och bra jobb i de här frågorna sprids mellan kommunerna. Tyvärr finns det inget svar på våra motioner i betänkandet. Fru talman! Jag har under senaste året besökt äldreomsorgen på många ställen i landet i Luleå, Botkyrka, Norrköping, Södertälje, Västervik, Umeå, Sundbyberg och inte minst i min hemstad Göteborg. Jag har träffat väldigt mycket engagerad personal. Jag har träffat äldre som många gånger har varit mycket nöjda och ibland haft önskemål om olika saker. Jag har träffat pensionärsorganisationer och fackliga organisationer. På sina håll sjuder det i dag av aktivitet i äldreomsorgen. Den miljard som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet satsade på den så kallade Kompetensstegen med verksamhetsnära utveckling i äldreomsorgen 2005-2007 har man verkligen använt för att förbättra äldreomsorgen. De stimulanspengar som alla partier i riksdagen är överens om är välkomna. Men jag har under de senaste månaderna känt en allt större oro. Kommunernas skatteintäkter minskar i takt med finanskrisen och ökad arbetslöshet samtidigt som kostnaderna för socialbidragen stiger runt om i kommunerna. Konjunkturinstitutet kom i förra veckan med uppgiften att kommunerna och landstingen nästa år behöver 14 miljarder för att klara verksamheten. Den moderata ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape, har skrivit brev till regeringen. Kommer inte ökade statsbidrag till kommuner och landsting som just nu på många ställen sitter och jobbar med sina budgetar skulle det först bli 30 000 färre jobb. Nu har skatteintäkterna minskat ännu mer. Nu talar man om 50 000 färre heltidsjobb i landsting och kommuner. Kommunal rapporterar om de tysta varslen när timanställda och vikarier sägs upp runt om i kommuner och landsting. Deras förtroendevalda säger att det mest utsatta just nu är äldreomsorgen. Kommunaltjänstemännen säger: Vakna, regeringen! Jag håller med dem och tycker att det är bråttom. Just nu lägger man fram budgeterna och funderar på hur man ska få det att gå ihop. Man har redan fått mindre inkomster än vad man räknade med när man lade fram budgetarna förra året. Det är väldigt viktigt att vi får ett besked från regeringen om ändrad politik och att man vill satsa på välfärdsjobb och kvinnors arbetsmarknad och att de efterfrågade miljarderna kommer. Annars får vi nedskärningar både i hälso- och sjukvård och i kommunerna. Under 90-talskrisen fick de äldre och de anställda ta stöten men också i väldigt hög grad de anhöriga. Anhöriga har som ni vet ett kön. Det är tre gånger så vanligt att döttrar hjälper sina föräldrar som att söner gör det. På 90-talet ökade anhörigas insatser från 60 till 70 procent av insatserna till våra äldre utifrån den ekonomiska kris som rådde då. Det är viktigt att anhörigas insatser är frivilliga, och det är viktigt att det är frivilligt att ta emot insatser från en anhörig. Jag vill inte se att det sker en gång till att det som vi ska göra offentligt i kommuner, som ett offentligt åtagande, övervältras på kvinnors gratis omsorgsarbete. Man funderar lite runt om i landet på stimulanspengarna. Man har dragit i gång många projekt och undrar om pengarna kommer att finnas sedan. Vågar man anställa människor för dem? Hur gör man när projektpengarna man har fått tar slut? Oron blir ännu större nu när kommunerna går mot en dålig ekonomi. Jag kan bara påpeka det självklara som alla vet: Stimulanspengar och projekt har man liten nytta av när man får göra nedskärningar och inbesparingar i den ordinarie verksamheten. Det behövs ett välfärdslyft i äldreomsorgen, för fler anställda i hemtjänsten och på våra äldreboenden. Vi behöver fler, inte färre, platser på äldreboenden. Vi behöver mer tid i hemtjänsten, inte mindre personal och ökad stress. Vi behöver ökade resurser till kompetensutveckling för personalen, fler heltider och fasta tjänster och inte fler osäkra anställningar. Vi behöver få tillräckligt med pengar till kommuner och landsting. Det är äldreomsorgens allra viktigaste fråga i dag. Jag kan säga att jag inte blev riktigt lugnad när jag hörde Fredrik Reinfeldt i debatten med Mona Sahlin i går. Han pratade mycket om att kommunerna först måste ta sitt eget ansvar och satsa på de delar som är kärnverksamhet. Men jag tror att alla som är kommunalpolitiker vet att det som pengarna i kommunerna går till är äldreomsorg, förskola, skola och handikappomsorg. Andelen andra pengar är väldigt liten. Det besked som äldreomsorgen och kommunerna behöver är alltså att man slipper göra nedskärningar och besparingar och att det kommer ett ökat statsbidrag. (Applåder) I detta anförande instämde Elina Linna (v), Ann Arleklo, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Lars U Granberg och Per Svedberg (alla s) samt Thomas Nihlén (mp).

Fru talman! Till detta betänkande har Miljöpartiet fyra reservationer som vi naturligtvis ställer oss bakom. Men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 7 som handlar om psykisk ohälsa hos äldre. Jag har valt att lyfta fram två områden inom äldrepolitiken där vi i Miljöpartiet ser att det finns stora möjligheter till förändringar och förbättringar, nämligen inom vården och omsorgen samt de äldres boendesituation. Generellt sett tycker vi att det satsas alldeles för lite på förebyggande och hälsofrämjande arbete inom svensk hälso- och sjukvård. Inom vården och omsorgen för våra äldre är bristerna uppenbara när det gäller det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Miljöpartiet har lagt fram ett flertal motioner som behandlar två områden som vi tror skulle kunna bidra till en positiv utveckling av det hälsofrämjande arbetet inom vården av och omsorgen om våra äldre, nämligen djur och natur inom vården. De senaste årens forskning har visat att djur har en mycket positiv inverkan på framför allt äldres sociala aktivitet. Allt fler läkare, psykologer och djurvårdare vittnar om de positiva effekterna av att ha sällskapsdjur. Tyvärr är det långt ifrån alltid tillåtet eller möjligt att ha husdjur i äldreboenden, eller att behålla sitt husdjur hemma i sitt eget boende när man blir äldre. Vi vill därför att våra äldreboenden ska utformas så att husdjur skulle kunna vara en naturlig del i boendet och att alla äldre inom äldreomsorgen som vill ska ha rätt att ha sällskapsdjur när det är praktiskt möjligt. Samtidigt ska naturligtvis även de äldre som bor kvar hemma kunna räkna med stöd och hjälp för att kunna behålla sitt husdjur. Tillgång till gröna miljöer har stor betydelse för vårt välbefinnande. Socialmedicinsk forskning visar att intresse för natur, trädgård och andra naturbaserade aktiviteter kan hjälpa till att bevara fysisk och psykisk hälsa långt upp i åren. Trädgårdar kan också vara viktiga redskap för rehabilitering. Inte minst äldre personer behöver dagligen komma i kontakt med dagsljus, frisk luft och vardagsnära grönska för att få förutsättningar för både fysisk och psykisk hälsa. Fru talman! Jag ska säga några ord om bostadens betydelse för våra äldre. Boendesituationen är som vi ser det en viktig och ofta avgörande fråga för våra äldre. För att underlätta för äldre att fortsätta ett socialt aktivt liv och samtidigt bidra till en bättre hälsa och livskvalitet behövs bostäder med god tillgänglighet och trygghet med närhet till bra samhällsservice och tillgång till natur och grönska. Vi vill utveckla diskussionerna om hur man planerar och bygger för ett aktivt åldrande. Familjemönster och boendevanor förändras, och det behövs ett mer varierat utbud av boendeformer för olika delar av livet. Bostäder bör inbjuda till fler möten mellan grannar och mellan generationer och etniska grupper för dem som så önskar. Vi vill satsa på fler olika bostadsformer för äldre, till exempel trygghetsboenden, generationsboenden, kooperativ, kollektiv och seniorbostäder. Även den som är äldre ska kunna delta i samhällsliv och kultur- och fritidsaktiviteter och kunna få motion och naturupplevelser. Fru talman! Nu tänkte jag ta upp det område där vi ser att de kanske största förbättringsmöjligheterna finns för att ge våra äldre en bättre och tryggare vård och omsorg. Det handlar om bristen på en rationell läkemedelsanvändning och den omfattande felaktiga och onödiga läkemedelsanvändning som våra äldre utsätts för. Vi i Miljöpartiet anser att felaktig läkemedelsanvändning är ett mycket stort och allvarligt samhällsekonomiskt, medicinskt och folkhälsopolitiskt problem. Det kan utgöra ett direkt hot mot en god ålderdom i dagens Sverige. Många äldre får tio eller fler läkemedel per dag, och var fjärde patient är ordinerad direkt olämpliga eller farliga läkemedel. Ca 20 procent av alla äldre som läggs in akut på sjukhus har drabbats av biverkningar av läkemedel. Var fjärde person över 80 år tar regelbundet och under lång tid sömntabletter - detta trots att de här läkemedlen efter några veckor inte ger bättre effekt än vanliga sockerpiller. Omkring 45 000 personer över 75 år fick förra året antipsykotiska läkemedel. Dessa läkemedel är tänkta för psykossjukdomar, som schizofreni, men de allra flesta äldre som får antipsykotiska läkemedel är dementa. En tredjedel av alla Sveriges gamla dementa är ordinerade antipsykotiska läkemedel. Detta är ett allvarligt missförhållande eftersom forskningen visar entydiga resultat: Dementa patienter som får dessa läkemedel löper tre till fyra gånger större risk att dö eller skadas i förtid. Problemen och riskerna med den felaktiga läkemedelsanvändningen hos våra äldre är ingenting nytt. Det har varit väl känt under flera årtionden. Socialstyrelsen har vid ett flertal tillfällen analyserat läkemedelsanvändningen hos våra äldre. I en rapport från 2005 ansåg man att det fanns allvarliga brister och missförhållanden och att felbehandlingar med läkemedel var vanligt förekommande hos våra äldre. I den senaste rapporten från Socialstyrelsen, som kom för någon vecka sedan, konstaterades att felbehandlingarna har ökat, att antalet läkemedel per patient har ökat, att antalet D-interaktioner har ökat, att förskrivningen av lugnande medel och sömnläkemedel har ökat samt att dubbelanvändningen av läkemedel mer än fördubblats. Varför har det inte skett någon förbättring utan snarare en försämring av den felaktiga läkemedelsbehandlingen av våra äldre trots att det har genomförts en hel del åtgärder för att försöka komma till rätta med problemet? Det finns naturligtvis många orsaker till detta, men jag vill lyfta fram ett par konkreta förslag som skulle kunna minska den felaktiga läkemedelsanvändningen. Vi vet att många människor i Sverige drabbas av problem, sjuklighet och död som orsakas av felaktig läkemedelsanvändning, men det saknas säkra uppgifter om storleksordningen på de samhällsekonomiska kostnaderna samt hur många som drabbas och varför. Därför har Miljöpartiet föreslagit att en kommission för läkemedelssäkerhet bör tillsättas för att söka svar på dessa frågor. När vi vet hur stort detta problem är och vad det består av kan vi också få en möjlighet att följa upp och utvärdera om den felaktiga läkemedelsanvändningen ökar eller minskar och vilken effekt de insatta åtgärderna har. Miljöpartiet vill införa en lex Gulli. Det behöver införas en skyldighet för personal att anmäla om man misstänker att någon drabbats av felaktig läkemedelsanvändning som leder till läkemedelsvanvård. Även anhöriga måste kunna göra en anmälan enligt lex Gulli. Namnet lex Gulli anknyter till Gulli Johansson som SVT:s Uppdrag granskning lyfte upp i september 2008. Hon förlorade elva år av sitt liv på grund av biverkningar av läkemedel. Hennes räddning var att hon till slut var så dålig att hon inte längre kunde svälja sina läkemedel. Då vaknade hon upp och kunde fortsätta ett normalt liv. Vi får aldrig glömma vad som hände Gulli Johansson. Vi måste göra allt för att se till att inte andra drabbas av samma öde som Gulli Johansson. Läkemedelsbehandling av äldre personer över 80 år saknar till stor del all form av vetenskaplig evidens. Eftersom kunskaper och evidens i stor utsträckning saknas är läkemedelsbehandling av våra äldre till stor del ingenting annat än ett stort experiment. Därför anser vi att innan man godkänner ett läkemedel som ska användas på äldre patienter borde det krävas mer forskning och att man har testat läkemedlet på äldre avseende biverkningar, dosering och effekter. I läkarutbildningen ingår inte en obligatorisk del som handlar om det normala åldrandet, gerontologi. Geriatrik är inte längre obligatoriskt vid AT-tjänstgöring ute i landstingen och regionerna. Därför anser vi att Högskoleverket borde få i uppdrag att förändra läkarutbildningen så att både gerontologi och geriatrik blir obligatoriska i läkarutbildningen. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att fler dietister i äldreomsorgen skulle uppmuntra till att äta god och näringsriktig mat, vilket i sin tur kan bidra till bättre hälsa och livskvalitet samtidigt som behovet av läkemedelsbehandling skulle minska. Med fler psykologer och kuratorer i äldrevården kan behov och problem som i dag behandlas med psykofarmaka i stället mötas med samtal och terapi. Miljöpartiet vill se mer förebyggande och hälsofrämjande insatser riktade till våra äldre, uppsökande verksamhet, egenvård, förbättrad bostadsplanering, gröna miljöer, fler husdjur, kultur- och fritidsverksamhet samt utökade möjligheter till naturbaserade aktiviteter. (Applåder) I detta anförande instämde Ann Arleklo, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Lars U Granberg och Per Svedberg (alla s) samt Eva Olofsson (v).

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till förslagen i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer och motioner. Fru talman! Att bli äldre innebär att en del saker i livet ändras medan andra är sig lika. En del slutar lönearbeta och engagerar sig i ideellt arbete. Många äldre är i dag friska och pigga, men samtidigt är också ålderdomen en tid då många drabbas av sjukdomar, krafterna tryter och hjälpbehovet ökar. Att åldras är mycket individuellt, och behoven varierar. Hur vi vill ha det på ålderns höst varierar också beroende på att vi alla är unika, och ska så vara. Jag menar att alla ska ha möjlighet till en bra ålderdom, och Centerpartiet arbetar självfallet för detta. Människors erfarenheter ska tas till vara. De många anhöriga som i dag vårdar närstående ska synliggöras för det viktiga arbete som de utför i det tysta. Till en bra ålderdom hör också att kunna må så bra som möjligt både fysiskt och psykiskt. Man ska kunna känna sig trygg, känna social samvaro och ha ett meningsfyllt liv. Centerpartiet vill att människors självbestämmande ska öka. Att äldre ska få bestämma över sina liv kan låta som en självklarhet, men så är verkligen inte fallet. Här finns det en ideologisk skillnad mellan allianspartiernas och vänsterpartiernas synsätt. När alliansregeringen genomför sin valfrihetsreform, LOV:en, från den 1 januari 2009 och på flera sätt stimulerar övergången till valfrihetssystem inom äldreomsorgen säger vänsterpartierna stopp. När alliansregeringen inför fritt val i primärvården säger vänsterpartierna stopp. Jag är glad å många äldres vägnar att vi äntligen har en majoritet för att kunna genomföra en äldrepolitik som sätter människan i centrum. Fru talman! Dagens betänkande är ett motionsbetänkande. Jag tycker att många goda idéer framförs i motioner och anföranden. Jag tycker att det är idéer som verkligen ska tas på allvar. Av betänkandet framgår också att det är mycket som behandlas i positiva skrivningar. Det redovisas att det har gjorts mycket under den hittillsvarande tiden av mandatperioden, att utredningar arbetar och presenterar sina förslag och att propositioner läggs fram. Jag anser att det finns mycket höga ambitioner hos allianspartierna att reformera och förbättra för våra äldre. Jag ser också att det finns stor samstämmighet från oppositionens sida också i många frågor. I betänkandet sammanfattar utskottsmajoriteten en lång rad satsningar på äldrepolitikens område. Vi redovisar stora kvalitetssatsningar som har gjorts och görs. Under 2007 satsades ca 1,9 miljarder för att höja kvaliteten och för att stimulera byggandet av fler bostäder för äldre. Under 2008 och 2009 har det avsatts 1,4 miljarder respektive 500 miljoner vartdera året till kvalitets- och boendesatsningar. Som jag nämnde har vi infört lagen om valfrihetssystem, LOV:en. Den är på plats. Utöver ett ekonomiskt stöd till särskilt boende för äldre har en utredning med Barbro Westerholm i spetsen presenterat och lagt förslag om så kallade trygghetsboenden med mera. Inom ramen för de stimulansbidrag som finns pågår nu intressanta utvecklingsarbeten, till exempel när det gäller förebyggande insatser, demensvård och kost och nutrition. Äldreforskningen har fått en ökad satsning. Det är ett utredningsarbete. Yrkesutredningens förslag är nu ute på remiss. Värdigt liv i äldreomsorgen är ett projekt som är på gång. Ökad rättssäkerhet inom demensomsorgen har diskuterats länge, men nu är åtgärder nära. Vi har redovisat förslag som tas upp av en utredning om patientens ställning med fast vård- och omsorgskontakt, en vårdlots. Vi redovisar förslag på en rad åtgärder för att öka tillgängligheten i vården, och det gäller inte minst åldersbetingad vård. Omregleringen av apoteksmarknaden gör ju att vi får ökad tillgänglighet och en förbättrad service som inte minst är angelägen för våra äldre. Jag skulle kunna räkna upp ytterligare många områden, till exempel satsningen på närstående, den sociala tillsynen som reformeras, frivilliginsatser, öppna jämförelser med mera. Det är med andra ord en lång rad områden, fru talman, där vi på eget initiativ eller ibland också tillsammans över parti- och blockgränser kan peka på förslag och resultat som ger underlag för att vi ska kunna möta våra äldre med gott samvete och visa att det finns mycket som är på gång. Fru talman! Jag ser fram emot att få fortsätta att vara med och utveckla och förbättra förutsättningarna för våra äldre, och dagens betänkande är ett steg i det arbetet. (Applåder)

Fru talman! Jag lyssnade nogsamt på Kenneths anförande här och skulle vilja höra vad det egentligen är man ska göra. Något som Kenneth Johansson tryckte mycket på var detta att människors självbestämmande ska öka och att det är en stor skillnad mellan regeringen och oppositionen i den frågan. Då har jag en fråga till Kenneth: Vad är det som skiljer så kolossalt? För oss, för att vara tydlig, är det inte valfrihet för den äldre att välja internationellt bolag, utan för oss är valfrihet att välja när man ska få hjälp och vad man ska få hjälp med, till exempel om man ska få ha sitt husdjur kvar eller om man ska få dricka snaps på lördagen om man har gjort det i hela sitt liv. Det är att sätta människan i centrum. Men vad har Kenneth Johansson och kompani gjort för att förverkliga detta utöver det här med att välja bolag?

Fru talman! Jag tycker att det var en bra fråga. Jag ska upprepa vad jag sagt och också komplettera. För det första nämnde jag LOV:en, valfrihetsreformen nummer ett, som vi har drivit igenom här i riksdagen med ert motstånd. För det andra nämnde jag fritt vårdval. Det finns många äldre även inom primärvården som ges möjligheter att göra egna val i stor utsträckning. För det tredje kan jag tillägga att det pågår ett arbete för att öka mångfalden till exempel när det gäller alternativa driftsformer. Den enskilde ska kunna välja att få servicen via en kommun, via ett kooperativ eller via privat driven verksamhet. Allt under förutsättning att det är behovet som styr och att vi ska få en möjlighet att göra egna val i högre grad. Jag håller med om att det går att göra väldigt mycket oavsett vad vi har för lagstiftning i den delen. Det handlar väldigt mycket om att ha kreativa kommunpolitiker, att införa brukarstyrd hemtjänst och vi ska kunna göra de val som vi vill kunna göra utan att någon tjänsteman ska tala om vad vi har för behov. Jag tror att detta tillsammans pekar på ett nytt synsätt. Det är vi som enskilda människor med alla våra speciella behov och önskemål som i större utsträckning ska få göra valen både när det gäller innehåll och upplåtelseformer. Det är vårt val som ska gälla.

Fru talman! Kenneth räknar upp och fortsätter egentligen på samma tema som i anförandet. Det handlar om att brukarna ska få välja olika utförare. Jag skulle vilja att du konkretiserade innehållet mer. Vad är det man får välja på av det jag räknade upp? Det som har gjorts i stället är ju att man inte får ha tilläggstjänster i det offentliga, utan man får bara ha det för dem som har råd i den verksamhet som blir privat. Det är samma sak med resurserna. Man behöver resurser också inom äldreomsorgen. I dag sänker regeringen kraftfullt alla skatter som man egentligen skulle kunna använda till fler händer i vården och alltså göra mer för de äldre. Det blir fler äldre, och vi har högre krav och det kommer att kosta mer pengar. Ändå sinar pengarna ute i kommunerna. I valrörelsen lovade man ganska stort och vitt att det skulle bli fler tjänster. I dag kan man läsa i var och varannan tidning hur mycket tjänster man får dra in i kommunerna i stället. Vad avser regeringen att göra för att det ska bli så som man sade i valet?

Fru talman! Först och främst handlar det om flera saker. Det handlar om att vi ska kunna göra egna val när det gäller upplåtelseformer, alltså vilka som vi får tjänster från. Men det handlar också om hur den konkreta vardagen ska kunna förbättras när det gäller valfrihet. De exempel som jag gav är vad kloka kommuner som lyssnar på sina medborgare redan i dag infört. Dessutom ger vi förutsättningar för den enskilde att kunna styra via valfrihetslagstiftningen i kommuner som inte är så kloka. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi myndigförklarar våra äldre och att vi ger dem, utifrån deras förutsättningar, det stöd som de behöver både för att göra egna val och inte minst för att ha kvalitet i verksamheten. Jag vet flera kommuner som har kvalitetsupphandlingar. Man säger: Så här mycket pengar har vi. Vad får vi för den summan? På det sättet är det inte ekonomin i första hand utan kvaliteten som man kan jämföra, och man får ut maximalt av verksamheten. Det är upphandlingar som görs av både stora företag, av mindre företag och av kooperativ. Sedan var det frågan om resurser. Ja, det krävs resurser. Alliansregeringen har för i år tillfört 9 miljarder kronor extra till kommun- och landstingssektorn. 9 miljarder kronor extra. Det är sannolikt att det inte räcker. Även vi tar till oss rapporter som kommer, och vi väntar nu på den vårbudget som är under utarbetande och ser vad det kan leda till.

Fru talman! Kenneth Johansson vill få det att framstå som att vi vill bestämma över alla äldre och ta ifrån dem den egna beslutanderätten, men det är helt fel. Jag tror snarare att det handlar om hur vi ser på äldre människor. Är de kunder på en äldreomsorgsmarknad, en hälso- och sjukvårdsmarknad, där företag ska finnas som också ska använda skattepengarna till vinst i egen ficka? Eller är de medborgare med rättigheter och med delaktighet? Jag kommer aldrig att använda ordet kund om en äldre människa som behöver hemtjänst eller äldreomsorg. Jag kan ge ett konkret exempel: Om jag bor på Södermalm i Stockholm och vill välja ett äldreboende i min närhet som är kommunalt så går inte det, vad jag har hört, för man har sett till att alla äldreboenden har alternativa utförare. Då får jag alltså, om jag vill bo på ett kommunalt äldreboende, välja att bo längre bort från där jag skulle vilja bo. Detta är en väldigt förenklad syn som Kenneth Johansson ger uttryck för. När det gäller den fria etableringsrätten som man ju påtvingar landstingen är det faktiskt så att Stockholm har gjort det här. Man har flyttat resurser från förorter där människor som faktiskt har större ohälsa och behov av hälso- och sjukvård bor till att starta fler vårdcentraler i mer centrala områden. Landstingen i Skåne, Västra Götaland och Halland, som har varit en förebild, har valt att inte låta olika företag själva bestämma var de vill lägga sin vårdcentral, utan de har sagt att de ska kunna styra det. Nu har regeringen förbjudit landstingen att göra så. I de landstingen sitter också Kenneth Johanssons partikamrater. Det hade väl varit snyggt att de i alla fall fick bygga upp sina egna vårdvalsmodeller i landstingen, eller vad säger du, Kenneth Johansson?

Fru talman! Eva Olofsson säger att Vänsterpartiet inte vill bestämma över alla äldre, och sedan talar hon om att det är hon som ska bestämma, att det är politiken som ska bestämma. Det håller ju inte. Eva Olofsson säger emot sig själv direkt. Endera är det fråga om att den enskilda människan ska kunna fälla ett eget avgörande - om man vill - eller också är det Eva Olofsson och vi andra, som kanske har engagemang på olika ställen, som ska fälla det avgörandet. Vi ska nog hålla isär det. Jag har inte använt ordet "kund". Jag vet inte var Eva Olofsson har fått det ifrån. Jag brukar inte använda ordet "kund". Jag pratar om medmänniskor och medborgare. Jag pratar om mor och far, som har behov av olika insatser. Jag själv och mina anhöriga har också behov av insatser. Vi har, tycker jag, all anledning att se oss som enskilda individer, och det är där själva poängen ligger för mig. Ja, det finns en skillnad när det gäller fri etableringsrätt eller inte. Vi anser att det finns fördelar. Vi ser bara i Stockholms läns landsting - Eva Olofsson tar ju upp sjukvården och vårdcentralerna - att det under den här mandatperioden är över tjugotalet nya vårdcentraler, netto, som har tillkommit och förstärkt läkarförsörjningen i både starka områden och områden med mer socioekonomiskt svaga boenden. Det tycker jag är ett tecken på att även om det även här finns så att säga barnsjukdomar som ska rättas till, är vi i alla fall på rätt väg för att lyssna på enskilda människors önskemål. Då brukar det bli bra.

Fru talman! Ja, det är ju dem man lyssnar på, de som vill ha nära till en vårdcentral när de får luftrörsinfektioner och influensa och snabbt vill komma till läkare. Men man lyssnar inte på de multisjuka människor som kan vara äldre eller som kanske är förtidspensionerade invandrare med många olika sjukdomar som tar mycket längre tid. Det är inte dem man har lyssnat på i Stockholm. Jag bor i en sådan där icke klok kommun, som Kenneth Johansson pratar om, nämligen Göteborg, som inte tänker införa lagen om valfrihet men som jobbar väldigt aktivt med äldres inflytande. Jag har varit runt i äldreomsorgen på flera håll och tittat hur man jobbar. Man tänker införa en modell där man aktivt kan välja olika insatser inom hemtjänsten. Frågan ligger hos kommunstyrelsen nu, tror jag, och är på gång. Man jobbar väldigt aktivt med hur man diskuterar vilken hjälp den äldre behöver ha när han eller hon kommer till sjukhuset, och man har på flera håll sagt att man ska ha som rutin att gå hem efter tre veckor när någon har kommit hem, för det är väldigt svårt för någon som ligger på sjukhus och inte vet hur han eller hon kommer att klara sig att där ta ställning och välja om han eller hon ska på äldreboende eller inte och vilket äldreboende i så fall. Man har sagt att man ska titta på biståndsbeslutet och innehållet i tjänsterna och göra det öppet så att den äldre kan ha eget inflytande. Man har sagt att man, när det gäller genomförandeplanerna, ska jobba väldigt nära ihop med den äldre, alltså om vad man ska göra hemma, hur man ska göra det och beträffande egna önskemål. Det ska också följas upp tillsammans med den äldre. Man har lyft upp det här med meningsfulla aktiviteter, mat och prat. Jag undrar om Kenneth Johansson vill fortsätta kalla Göteborg för en icke klok kommun för att man inte väljer lagen om valfrihet. Jag tror också att vi ska vara väldigt klara över att vi kommer att behöva öka äldreboendeplatserna med 50-70 procent de närmaste 20 åren. Hur många äldreboendeplatser kan jag välja emellan om jag inte kan stå i kö och vänta? Hur många gånger kommer jag att flytta mellan olika äldreboenden för att jag inte trivs? Det är inte en verklighet som kommer att vara en verklighet när det gäller att kunna påverka mitt vardagsliv på äldreboendet som är valfriheten.

Fru talman! När det gäller besökare på vårdcentraler och liknande och multisjuka stämmer inte heller de exempel som Eva Olofsson tar här. Det har redan initialt gjorts förstärkningar när det gäller till exempel om man har behov av tolk. Det har också gjorts andra insatser för att ta hänsyn till socioekonomiska effekter. Det pågår också kontinuerligt ett utvärderingsarbete som bland annat, just för exemplet Stockholms läns landsting, innebär att man jobbar för att hitta diagnosbaserade ersättningssystem som verkligen ska ta hänsyn till om man är multisjuk eller vad man har för behov som ska tillgodoses. Det håller alltså inte, Eva Olofsson. Vi har skilda synsätt här. Jag tycker att de redovisningar som Eva Olofsson beskriver när det gäller hennes hemkommun är bra. Jag kan också räkna upp många andra kommuner. Jag kan nämna Falun med dess brukarstyrda hemtjänst som är väl utvecklad och ligger väl i linje med att ge människor ökade möjligheter att påverka sin vardag. Jag säger inte annat än att det är kommunen själv som ska avgöra om man ansluter sig till LOV-lagstiftningen. Det är mycket medvetet upplagt så att det krävs ett kommunalt ställningstagande. Det är snarare göteborgarna som ska tycka till om kommunen är klok eller inte. Jag kan bara säga att om jag hade bott där hade det för mig varit självklart att driva på så att vi utöver vad som redan görs också skulle ges en reell möjlighet att göra egna val även när det gäller upplåtelseformer och liknande. Det gäller frågan om det är vi som enskilda som ska styra över våra liv, eller om det är Eva Olofsson och andra. Jag föredrar det första. (Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi ett motionsbetänkande om äldrefrågor med 60 motioner, åtta reservationer och fyra särskilda yttranden. Jag yrkar avslag på alla de här motionerna och jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet, och jag ska förklara varför jag gör det. Jag vill börja med att läsa upp ett stycke ur betänkandet. Det står så här: "Enligt vår mening behöver det byggas fler platser i särskilda boenden eftersom den s.k. kvarboendeprincipen på många håll har drivits för långt och det i dag är brist på platser i särskilda boenden." Vem skriver så? Jo, det gör Socialdemokraterna. Det är från deras reservation. Då måste jag ställa frågan: Vem bär ansvaret för att kvarboendeprincipen har drivits för långt? Inför valet 2002 sade dåvarande statsministern att det skulle komma att behövas 10 000 fler platser inom äldreomsorgen. Fru talman! Vad hände för någonting? Jo, under den mandatperioden, när Ylva Johansson var äldreminister, blev det 18 000 platser färre. De här förlorade platserna saknar de äldre i dag i våra kommuner. Kvarboendeprincipen blev det enda alternativet, och det blev ett boende som innebar att vara ensam hemma som blev det viktiga. Jag är glad att Socialdemokraterna insett misstaget och försöker visa det i sina motioner. Alliansregeringen såg bristen och sköt därför till 500 miljoner årligen för att stimulera kommunerna att bygga fler äldreboenden. Det tar tid att vända trender som har uppstått under en längre period. Samtidigt har Äldreboendedelegationen tagit fram förslag om framtida boendeformer för äldre. Det måste bli en större variation när det gäller både bostäder och service, men också när det gäller innehållet i vården. Jag ser framför mig trygghetsboende med vardagsservice eller kanske rent av rumsservice och gemenskapsutrymmen. Vi måste sluta tänka på särskilda boenden och kvarboende som de enda alternativen. I det här motionsbetänkandet finns det också motioner om boende för hörselskadade, för homosexuella, för människor med andra språk och för människor med många andra olika behov. Och det är väl bra med de motionerna. Men därför är det så svårt att förstå varför oppositionen, samtidigt som man lägger fram de här motionerna, säger nej eller är tveksam till lagen om ett valfrihetssystem. Det är ju en lag som skapar möjligheter att välja vårdgivare med särskild kompetens inom just de områden där man har behov och som är eftersatta. När jag lyssnar till Catharina Bråkenhielm och hennes syn på lagen om ett valfrihetssystem börjar jag fundera över om inte Catharina Bråkenhielm har missförstått systemet. Det handlar ju faktiskt inte om att välja bolag. Det handlar inte om upphandling. Det handlar om att man konkurrerar med kvalitet. Priset för insatserna och kriterierna för dem som ska utföra insatserna fastställs av kommunen när de läggs ut. Sedan är det den enskilde som själv väljer. Jag kan inte tänka mig att någon väljer ett boende som inte ger den insats eller hemtjänst som täcker de behov man har. Det står också i lagen att det ska finnas ett icke-valsalternativ. Jag förstår inte varför vänstersidan säger nej till dessa möjligheter, och jag förstår det ännu mindre efter att ha hört Catharina Bråkenhielm vitt och brett tala om vikten av att kunna styra sitt eget liv och att LOV egentligen är bra, men ändå inte riktigt bra så hon säger nej i alla fall. Det är oerhört värdefullt för människor att känna till kvaliteten på de särskilda boendena, att få veta vilken vård som bedrivs och vilka behov som kan tillgodoses just där. Därför har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting utveckla ett nationellt system med öppna jämförelser av kvalitet, kostnader och effektivitet i kommunernas vård och omsorg av äldre. Också databasen Äldreguiden är under utveckling. Dessa frågor är viktiga för självbestämmandet. Efter maktskiftet 2006 har alliansregeringen arbetat med att öka kvaliteten inom äldreomsorgen. Regeringen har avsatt 1,4 miljarder årligen för att öka den kvaliteten. Här ingår allt från hembesök för att motverka och undanröja fallskador till dagliga aktiviteter för att skapa innehåll i vardagen samt läkemedelsgenomgångar för att undanröja den risk för felmedicinering som Thomas Nihlén tar upp. Thomas Nihlén är välkommen att komma med i vårt parti, för vi är väldigt överens åtminstone i synen på hur man ska hantera läkemedel. Här ingår också ökad läkarmedverkan för att få den medicinska kontinuiteten så att man får rätt medicinering och rätt behandling när man har stora medicinska behov. Vidare ingår nutrition bland äldre, bättre demensvård och ökad rehabilitering. Detta är basen för en kvalitetssäker god äldreomsorg, och det är också basen i Moderaternas äldrepolitik. Ett annat område där alliansregeringen vill öka kvaliteten är det som gäller bemötande och människors möjlighet att påverka sin vardag, möjligheten att få leva ett värdigt liv, eller, som jag brukar säga, att få vara levande tills man dör. Värdighetsutredningen, som är under beredning, har avlämnat sitt betänkande. Det kommer att skapa möjligheter för ett värdigt bemötande där kvaliteten blir oerhört viktig. En hög kvalitet inom äldreomsorgen är viktig för oss moderater. Det behövs också yrkeskrav för att kunna ha en god kvalitet. Därför är den utredning som vi tagit fram om de kompetenskrav som ska ställas på äldrepersonalen oerhört värdefull och viktig. Man ska poängtera värdet av rätt kompetens hos personalen. Valfrihetssystemet och LOV har inte enbart betydelse för de äldre. Det har också betydelse för att personalen ska kunna välja vilken arbetsgivare man vill ha eller rent av kunna starta eget. Man har hittills på många ställen varit begränsad till en arbetsgivare vilket ger små möjligheter att påverka sin vardag, och vi vet att när man kan påverka sin vardag kan man också öka kvaliteten i det man gör. Kvalitet utgår från kunskap. Vi behöver säkerställa tillsynen. Det kommer förslag om en ny tillsynslag där tillsynen samordnas mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Det är där man utvärderar kvaliteten i tillsynen. Fru talman! Jag har citerat från oppositionens reservationer och räknat upp alla de insatser som regeringen har gjort. Jag har också räknat upp alla de förändringar som skett sedan 2006. Det är viktigt att göra det för att visa att de motioner som oppositionen väckt egentligen är tillgodosedda. Eftersom det inte finns mer än åtta reservationer undrar jag om det inte i själva verket är så att oppositionen är nöjd med den politik vi för inom äldreomsorgen, den politik de själva inte hade kraft att genomföra men som vi nu genomför. Eftersom alliansregeringen har genomfört, genomför och kommer att genomföra en rad kvalitetsförbättringar är det väldigt lätt att yrka avslag på samtliga motioner och bifall till regeringens politik. (Applåder) I detta anförande instämde Maria Kornevik Jakobsson (c).

Fru talman! Det hade varit betydligt fler reservationer om vi inte hade plockat undan dem som vi lagt fram under flera år. Att det inte finns fler reservationer är nog inget uttryck för att vi skulle stödja alliansregeringens politik. Det finns dock saker som vi är överens om. Vi är överens om att satsa de 1,4 miljarderna. Jag vill påminna om att den satsningen började göras före valet då det tillfördes 600 miljoner. Äldreboendedelegationen tillsattes av Ylva Johansson. Jag var själv med i den. Anita Gradin var dess första ordförande, och efter valet blev Barbro Westerholm ordförande. Också investeringsstödet fanns med i den utvecklingsplan som antogs före regeringsbytet liksom diskussionen om att tillsätta en utredning om yrkes- och kompetenskrav i äldreomsorgen. Den politik vi är överens om är egentligen den som alliansregeringen tagit över från den nationella utvecklingsplanen som s, v och mp förhandlade fram och antog i maj 2006. Vi är förstås glada för att man jobbar vidare med en del av de frågorna. Jag skulle vilja ställa en konkret fråga till Margareta B Kjellin. Jag var i Umeå där de skulle införa LOV. Efter att ha varit på kurs med SKL diskuterade de enligt följande: Vi vill att kvinnor - det är mest kvinnor i äldreomsorgen - ska ha möjlighet att jobba heltid i vår kommun. Nu ska vi införa lagen om valfrihet. Om vi ställer samma krav på de företag som ska starta kommer småföretag inte att kunna utföra arbetet, utan det kommer att göras av de stora vårdbolagen. Om vi ställer alltför tuffa kvalitetskrav kommer småföretagen inte att kunna klara dem, utan de stora företagen tar över. Hur ska vi göra? Därmed har man gjort välfärden och äldreomsorgen till en småföretagsverksamhet i stället för en bra arbetsplats med kontinuitet och heltidsanställd personal, som är bra för äldreomsorgen. Det är viktigt att kvinnor ska kunna jobba heltid och försörja sig på sin lön. Hur vill Margareta B Kjellin göra?

Fru talman! Eva Olofsson lyckas göra frågor om kvalitet i äldreomsorgen till näringspolitiska frågor, vilket jag tycker är märkligt. Jag tycker att det är bra att kvinnor inom äldreomsorgen får möjlighet att starta eget. De har varit helt bundna till endast en arbetsgivare, eller möjligtvis till två om de varit beredda att jobba inom landsting. Det har handlat om kommuner och landsting. Det allra viktigaste med lagen om ett valfrihetssystem handlar om pensionären, den som behöver hjälp och ska ha möjlighet att välja. De undersköterskor som startar eget under LOV kommer att skapa möjligheter att kunna försörja sig på sitt arbete. Det är jag fullständigt övertygad om. Jag skulle inte vilja säga att kommunerna är de bästa arbetsgivarna genom att se till att alla kan arbeta heltid. Eva Olofsson vet lika väl som jag att det inte ser ut så i verkligheten. Jag tror därför att LOV skapar möjligheter för kvinnor att kunna försörja sig på sitt jobb, och framför allt skapar den en god kvalitet för de äldre. Det är därför vi inför den.

Fru talman! Jag skulle nog vilja säga att det inte finns något som garanterar en god kvalitet för de äldre, allra minst om man inte vågar ställa kvalitetskrav för att man är rädd för att inte få med de små företagen. Många kommuner har faktiskt ökat andelen heltider. De jobbar målmedvetet med det och försöker minska tillfälliga anställningar. Det gör de för att det är bra för äldreomsorgen, för kontinuiteten. Det är bra för äldreomsorgen om människor kan försörja sig på sin lön, kan fortsätta att jobba där. Då blir det mycket bättre kvalitet än om det bara är ett tillfälligt jobb som man går igenom för att man inte kan leva på det utan måste söka sig vidare till andra ställen. Man talar om dem som ska starta egna småföretag, men frågan är vilka som ska jobba i dessa småföretag, där det inte alltid finns kollektivavtal. När man startar ett eget företag och inte vet hur många hemtjänstärenden man får vågar man inte heltidsanställa och fastanställa personal. Om någon får ont i ryggen och inte kan jobba tillräckligt blir den personen genast uppsagd eftersom det inte finns möjligheter för dessa små företag att skapa andra arbetsuppgifter. Jag tycker att man borde fundera mycket mer på de kvinnor som ska jobba i de här småföretagen. I stället pratar man bara om dem som vill starta eget. Jag tycker att det är rent horribelt att det inte ställs krav på kollektivavtal och att man inte har meddelarfriheten, som innebär att man faktiskt har rätt att, utan att arbetsgivaren får efterforska och utan att man riskerar att få sparken, gå ut och tala om ifall man ser grejer som man inte tycker fungerar bra. Jag är väldigt rädd för en motsatt utveckling, en utveckling där kvinnors jobb blir mer av tillfälliga jobb, mer av deltider. Jag har varit på några privata boenden och pratat mycket med kommunalare. Hur får man den här vinsten från skattepengarna? Vad gör man så att säga effektivare gentemot det kommunala? Jo, det jag har sett är att man jobbar med deltider och slimmade organisationer. Det är vad man gör. Det är där man får pengarna till Attendo Care.

Fru talman! Den kommun som inte vågar ställa kvalitetskrav när det gäller LOV tror jag inte heller ställer kvalitetskrav på sin egen äldreomsorg. Om man gör det är man ju van vid att ha de här kvalitetskraven, och jag kan inte tänka mig att någon är beredd att ge avkall på och ställa mindre kvalitetskrav på andra utförare än man gör på den egna omsorgen. En av de stora bristerna, tror jag, inom kommunal äldreomsorg är att man är för dålig på att ställa de egna kvalitetskraven, och jag tror att det här är en bra läxa för att kunna lära sig att ställa kvalitetskrav. Jag ska berätta för Eva Olofsson om min mamma som bodde i utkanten av Uppsala och hade hemtjänst. Det fungerade inte särskilt bra. Personalen som arbetade där kände inte att de hade möjligheter att göra ett bra jobb, så de ville starta eget. Det var två undersköterskor inom hemtjänsten. Nej, sade man i Uppsala kommun, det går inte an. Ni får inte köra eget. Då får ni sparken. De tog det. De gick. De startade eget. Skillnaden var att mamma fick betala lite mer, ganska mycket mer, vilket var dyrbart för henne. Hon hade bara garantipension, så vi fick hjälpa henne. Detta gjorde vi för att hon skulle få den omsorg som hon var beredd att betala för att ha, för den kunde inte kommunen ge. De här två kvinnorna startade ett eget företag. De fick pensionärerna i lilla Skyttorp i utkanten av Uppsala att vara en del av ett framtida LOV. De hade med den lagen kunnat göra ett väldigt bra jobb. Nu valde man att göra detta ändå. Så jag är inte orolig. Jag tror att kvinnorna kommer att hitta sin försörjning och att de kommer att ha en god kvalitet på den äldreomsorg de bedriver.

Fru talman! När jag lyssnar på Margareta B Kjellin hör jag en mycket klassisk moderat politik. Man har en lång inledning och talar om hur dåliga vi var på vår tid, och man pratar om ansvarsfrågan och så vidare. Men det handlar väl om framtidens politik? De motioner som är väckta av både opposition och majoritet syftar ju på framtiden. Det gäller vilken politik vi vill ha i morgon och framåt, inte vad som har varit. Margareta B Kjellin talade om att det fattades 18 000 platser i särskilt boende på vår tid. Det saknas 18 000 platser i dag. Alltså har ingenting hänt under den moderata regeringens två år vid makten. Det är lite tråkigt, tycker jag. Sedan säger du att du inte alls kan förstå att vårt parti inte stöder LOV, som jag ser som en näringspolitisk fråga från den moderata regeringen. Det handlar om fler företag. Alla ska vara företagare. Det är klart viktigare än hur de som finns i de här företagen, både anställda och boende, har det. Man pratar om att valfriheten är jätteviktig. Men jag har fortfarande inte fått svar på vilken valfrihet det är man prioriterar. Det är ju valfriheten mellan bolag. Jag tycker att valfriheten ska gälla innehållet. Hur ofta byts det personal? Hur många människor får jag möta i min vardag? Kan jag få hjälp med det ena eller det andra? Det är det som är valfriheten, inte vilka multinationella bolag jag väljer mellan. Det här är oerhört viktigt. Jag vill säga till Margareta B Kjellin att anledningen till att vi inte stöder detta är att det finns flera viktiga punkter som inte är uppfyllda i dagens LOV. Det handlar inte om att man inte ska få välja, utan det handlar om helt andra saker som jag ska återkomma till i nästa replik.

Fru talman! Två år - det går faktiskt inte så fort att bygga äldreboenden. Men vi vet att stimulansmedlen är eftersökta och går åt. Självklart behövs det fler boenden. Det är bara så tråkigt att det som hände mellan 2002 och 2006 kommer att sätta spår ute i kommunerna länge. Sedan handlade det om innehållet i vården. Vilka insatser som man får från kommunal hemtjänst är ju i dag grundat på en behovsbedömning. Jag kan inte se någon skillnad när det gäller det i framtiden. En av fördelarna med LOV är att man, när man har valt sin egen, kanske på ett bättre sätt kan påverka när, hur, var och i vilken form insatserna ska ske, allt utifrån vad man har fått för biståndsbedömning. Jag kan ju inte tro att Socialdemokraterna säger att biståndsbedömningen ska bli fri i det här avseendet, att man ska kunna få precis vad man vill. För både du och jag, Catharina Bråkenhielm, vet att det inte ser ut så i verkligheten. Förra veckan var jag tillsammans med en kvinna i min hemkommun hos kommunalrådet med ansvar för äldreomsorgen. Vi gick igenom en pärm från 2005 som hon hade om vad hennes mamma hade varit utsatt för i den kommunala omsorgen. Samtliga av oss som satt och lyssnade på berättelsen hade tårar i ögonen innan hon var färdig. Hade det varit ett par personer som hade startat enligt LOV hade de inte uppfyllt de kvalitetskriterier som man förutsätter ska finnas. De hade inte kunnat vara kvar på sitt arbete och fått missköta äldre på det vis som den kommunala äldreomsorgen kan göra. Det är en klar fördel att vi kan få en bättre kontroll.

Fru talman! Margareta B Kjellin säger att det satte spår ute i kommunerna när vi byggde äldreboenden eller byggde om 2002-2006. Ja, det gjorde det. Det är jag jätteglad för, för under den perioden byggde vi bort de här flerbäddsrummen. Vi byggde om till något väldigt bra, så att man hade sitt eget, sina egna möbler, sin egen toalett, sin egen dusch. Man kunde behålla sin värdighet och integritet. Man behövde inte köras ut i korridorerna och springa med bäcken och sådant inför andra. Vi gjorde något väldigt bra. När man byggde om befintliga boenden tog man naturligtvis yta. För det är mer praktiskt, om man ska se det rent ekonomiskt, att ha sex stycken i en sal än att en person har en egen lägenhet på äldreboendet. Det var på bekostnad av det. När det gäller LOV är de absolut viktigaste punkterna följande: Det är inget krav på meddelandefrihet. Man har inte krav på kollektivavtal, och man särskiljer så att tilläggstjänster bara kan erbjudas i den privata vården. Det är tre ganska stora och tunga punkter som gör att vi absolut inte kan tänka oss att säga ja till den. Detta är dessutom konkurrenshämmande, vilket Moderaterna annars brukar höja fanorna för. En annan sak som jag vill fråga Margareta B Kjellin gäller djur i vården. Där skulle jag vilja ha ett bra svar - det andra har vi ju debatterat ganska mycket. Vad görs för att man ska kunna få ha djur i äldreboenden? I dag prioriterar man personalens behov framför djurens. Och när jag åker runt ser jag att det finns djur på en del ställen och att reglerna är oerhört olika. På ett ställe som jag var på sist bodde en katt. Man fick inte ens ta från den stora budgeten för att köpa kattmat. Det finns inga riktiga regler. Och när någon i personalen blir allergisk åker hunden eller katten ut, trots att man vet att djur kan innebära att man kan sänka medicineringen kraftfullt för många av dem som bor där. Jag skulle också vilja lägga in en passus om detta med att man säger nutrition.

Fru talman! Det talades om att man byggde bort och förändrade flerfamiljsrum. Ja, det startade med en folkpartistisk riksdagsledamot och partiledare som sade: eget rum inom långvården. Det var 1992-1994. Sedan byggde man särskilda boenden under 90-talet. Men det som hände 2002-2006 handlade inte om att man byggde bort flerbäddsrum. Det handlade om att man tog bort rum. Man tog bort boenden, ingenting annat. LOV och lex Sarah finns, och man är skyldig att anmäla felbehandlingar. Så är det. Det är ingen skillnad. Faktiskt kan man också avtala om meddelarfriheten. När det gäller tilläggstjänster i dag inom hemtjänsten - det har vi också diskuterat förut - kan du på väldigt många ställen inte få storstädning, fönsterputs och annat. Du köper det i dag också. Man har inget annat val. Har man inte en anhörig som kan sköta det får man det inte tillgodosett av kommunen. Alltså måste man köpa tilläggstjänsterna i dag, och där har kommunen ställts utanför. Det tycker jag är helt okej. När det gäller djur i vården kan jag berätta en annan historia. När min mamma skulle fylla 98 flyttade hon äntligen in på ett äldreboende. Då hade hon katten med sig, den katt som sov hos henne varje kväll. Man hade problem på det äldreboendet, för en i personalen var allergisk. Mamma levde inte så länge. Jag vet inte hur det hade gått. Varje gång hon var inne hos mamma fick hon ha munskydd och annat och ta läkemedel för att kunna klara det. Men jag tycker att här handlar det om ett kommunalt självstyre. Jag tycker att det vore lite skräp av kommunen om den inte kunde se till att åtminstone ett av äldreboendena såg till att man kunde ha sina husdjur med sig. På andra ställen är det möjligt. Vi ska vårda det kommunala självstyret.

Fru talman! När jag blev ordförande för Sveriges Pensionärsförbund för tio år sedan fick jag ofta frågan: Vågar jag bli gammal? Det ledde till att vi skrev en bok med den titeln om allt som behövde göras för att vi skulle kunna svara ja på den frågan. När jag läser vad vi då skrev behövde göras mot det som i dag görs och som finns i propositioner blir faktiskt svaret ja, från ett nej för tio år sedan till ett ja i år. När utomstående tar del av den här debatten tror jag att de finner att det är väldigt lite skillnad mellan de sju partiernas målsättningar när det gäller vad vi ska erbjuda äldre människor i olika avseenden. Jag tror att det ger en trygghet ute i samhället att målen är gemensamma. Däremot när det handlar om vägen dit ser vi olika på saken. En sak som har lyfts fram här är självbestämmande. Det är oerhört viktigt att man får vara någon hela livet ut och få tala om hur man vill ha det. Det är något som vi lyfte fram väldigt tydligt som en röd tråd i Äldreboendedelegationens skrift Bo bra hela livet . Bostäder har lyfts fram här i debatten. Miljöpartiet var inte med i den här utredningen, men jag finner att Thomas Nihlén säger ja till alla våra förslag. Jättebra! Vi ser att det behövs fler vård- och omsorgsboenden, som vi kallar de särskilda boendena, för där bor människor som är väldigt sjuka, med demens eller med multisjuklighet. Det är klart att det blir tufft att tillgodose detta om vi inte gör andra saker. Vi behöver bygga trygghetsboenden, därför att de siffror vi presenterade i utredningen visar att vi då ordentligt kan minska behovet av särskilt boende, vård- och omsorgsboende. Det har kommit mera forskning sedan vi skrev betänkandet som går i samma riktning. Kan man bevara aktiviteten hos äldre, om de får hålla i gång, minskas behovet av just vård- och omsorgsboende. Det var en debatt i lördags på ABF om kultur och hälsa där det här kom fram som nya rön. Det tycker jag är väldigt bra. Då har vi fått ytterligare belägg för att det ska byggas trygghetsboenden. Och det börjar byggas. Det planeras. Jag har aldrig varit med i en utredning där man i kommunerna innan remissbehandlingen är klar, innan det ligger proposition på bordet, börjar ta tag i frågan. Det har byggts, och det planeras och byggs. Jag är handelsresande i äldreboenden för närvarande och är ute i många kommuner och ser till min glädje hur man tar fatt i den här frågan. Men vi behöver också förebygga ohälsa bland äldre. Där är Folkhälsoinstitutet oerhört aktivt. Jag hörde en representant från dem på en boendekonferens så sent som i går. Hon tog hela programmet, det som har efterlysts här i riksdagen. Men det är redan på gång. Det som står högst upp på listan där och som är allra viktigast för att man ska må bra är att känna att man är behövd. Det är också visat genom forskning, både internationell och svensk sådan. Hur åstadkommer vi den känslan? Det är naturligtvis genom att äldre får finnas kvar på arbetsmarknaden och att ideellt arbete stimuleras. Peter Örn har kommit med en utredning om hur den ideella sektorn kan samverka med den offentliga. Det är något som man absolut måste ta vara på. Vi var inne på djuren i äldreomsorgen. Det tog vi upp i vår utredning, och det breder ut sig. Det är hundar, katter och sällskapsgrisar. Det senaste jag såg på Tre Stiftelser i Göteborg var kinesiska höns med fjädrar ända ut på klorna, och de är väldigt kärvänliga. De bodde i ett hönshus mitt på en gård, och de lade mycket ägg som äldre gick och plockade där. Arbetsmiljöverket sade att djur sprider infektioner. När vi tittar närmare på det är det snarare människor som sprider infektioner om man lagar maten dåligt. Allergierna då? Javisst, det finns människor med allergier. Men i de kommuner där jag har varit och på de boenden jag har varit - de är många - där det finns djur säger personalen att det blir ett arbetsmiljöproblem om man tar bort djuren i vården. Då blir människor med demens så mycket oroligare. När vi fick katter och när vi fick de andra djuren blev det mycket lugnare, säger man. Sedan vill jag ta upp två frågor som inte berörs så hemskt mycket här. Det ena är våld och övergrepp mot äldre. Jag hoppas att det kommer in i Värdighetsutredningen. Det är inte bara mäns våld mot äldre det handlar om. Det är barn som förgriper sig på föräldrar. Det är i nära relationer det allvarligaste problemet ligger. Sedan är det ett helt annat problem. Då kommer vi in på utbildningssidan. Det är våld och övergrepp inom omsorgen. I tidningarna läser vi om våld och övergrepp där vårdgivare förgriper sig på vårdtagare, men man skriver inte om när vårdtagare förgriper sig på personal. Det finns en studie som visar att 40 procent av personalen i äldreomsorgen har blivit bitna, klösta och slagna och till och med utsatta för sexuella övergrepp. Risksituationen är på morgonen när den äldre ska stiga upp och duscha och när man ska byta blöja. Det finns erfarenhet av hur man kan hantera de här situationerna, men det fordrar utbildning och tid. Funktionshinder och äldre är också en fråga som vi nog måste lyfta fram bättre. Så sent som för två veckor sedan var det ett stort EU-möte där man tog fram att lagstiftningen i länderna går i stuprör med äldrepolitiken för sig och politiken för funktionshindrade för sig. Det behöver krokas ihop när det gäller äldre så att vi gör rätt saker. Men det får vi säkert återkomma till. Med de här kommentarerna yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! Jag delar mycket av Barbro Westerholms åsikter och tycker att många av de frågor hon lyfter upp är väldigt viktiga. Vi satt i Äldreboendedelegationen ihop, och vi är överens om många av de satsningar som behövs på trygghetsboende och på fler vård- och omsorgsboenden, men det vi inte riktigt är överens om är ifall alla kommuner ska vara ålagda att ha trygghetsboende eller om det ska vara frivilligt. Det var dock därför inte jag gick upp nu, utan jag skulle vilja höra med Barbro Westerholm utifrån att vi har skrivit en motion om homo-, bi- och transsexuellas situation i äldreomsorgen. Barbro Westerholm har också skrivit en motion, ihop med Birgitta Ohlsson. I det här betänkandet försökte jag hitta något svar på dessa motioner, som ju är avslagna, och det enda jag hittade var att man, efter några rader om rätten till äldreomsorg på det egna modersmålet vilket är en väldigt viktig fråga, skriver att detta kan lösas genom LOV. Man skriver även: Även andra önskemål om behov av äldreomsorg med viss inriktning ska kunna lösas på detta sätt. Det är den enda kommentaren till våra motioner om att på ett helt annat sätt lyfta upp homo-, bi- och transsexuella kvinnors och mäns situation i äldreomsorgen som jag kan se i det här betänkandet, och jag vill höra vad Barbro Westerholm anser behöver göras för att förbättra situationen här.

Fru talman! Det behöver göras en rad saker, men vi behöver inte göra allt genom tillkännagivanden här i riksdagen när vi ser att saker och ting händer ändå. Socialstyrelsen prioriterar nu äldrefrågor. Jag vet att Socialstyrelsen inbegriper HBT-frågorna här, och då är det i det vida perspektivet med kunskapshöjande insatser för personal. Om vi går till boendena har vi lyft fram det i det här gemensamma betänkandet, så det remissbehandlas nu i Regeringskansliet. Här kan jag tillägga att i Stockholm är det nu på väg ett äldreboende för just HBT-personer. Det berättade Ewa Samuelsson, som har hand om äldrefrågorna i Stockholm, så sent som i går. Här kommer det alltså att ske saker utan att vi behöver hålla på med tillkännagivanden. Ska det vara frivilligt eller ett tvång för kommunerna att inrätta trygghetsboenden? En majoritet - dit alliansen hör - är övertygad om att det här ska ske på frivillig väg, eftersom det ser så olika ut i landet med olika behov i olika kommuner. Dessutom är det så att om man för in detta som ett tvång så blir det under socialtjänstlagen, och vilken biståndsbedömare skulle jag vilja ha som ska avgöra om jag är tillräckligt orolig och ångestladdad för att komma i fråga för ett sådant boende?

Fru talman! Precis som man kan göra en lag om frivilligt åtagande om trygghetsboende kan man göra en där man inte biståndsbedömer, men där kommunerna ska se till att det finns en variant av trygghetsboende. Det hade vi redan uppe. Vi vill inte ha biståndsbedömning på detta. Det jag tänkte ta upp angående motionerna om HBT är att Socialstyrelsen har kommit med en rapport och pekat på att det behöver göras mycket mer i kommunerna. Det gäller inte bara att skaffa ett boende, för många kommer kanske inte att vilja bo där, utan det gäller att personalen får utbildning och kunskap så att de på ett bra sätt kan bemöta människor som är homo- eller bisexuella. Även personal som är det ska kunna vara öppna med sin sexuella läggning och med hela den person de är när de jobbar inom äldreomsorgen. Socialstyrelsen skriver att en av de viktigaste frågorna är att inte osynliggöra människor som är homo-, bi- och transsexuella, men jag ser inget bättre exempel på osynliggörande än att skriva: Även andra önskemål om behov av äldreomsorg med en viss inriktning skulle kunna lösas på detta sätt. Det är den enda kommentar alliansen har när det gäller de här motionerna. Det tycker jag i allra högsta grad är ett osynliggörande. Jag vill gärna ta upp en annan fråga också, och det är det här med psykisk ohälsa hos äldre. Socialstyrelsen talar om att långsiktiga samlade insatser behövs för detta. När jag tittar i svaret på motionen och den här frågan skriver man ungefär så här: Det går stimulanspengar till förebyggande och uppsökande verksamhet, och vi satsar på meningsfull sysselsättning. Punkt slut, som om detta löser problemen med äldre människors psykiska ohälsa: att man får lugnande mediciner, att man inte tar det på allvar, att man inte får andra insatser. Jag vill ha en kommentar från Barbro Westerholm om vad allianspartierna vill göra.

Fru talman! Detta är ett motionsbetänkande, och där har man hållit texten ganska kortfattad. Bakom dessa ord ligger naturligtvis mycket mer. Det kanske kan vara svårt att associera när man sitter i opposition vad som ligger bakom de texter som kommer i Värdighetsgarantiutredningen och i en rad andra förslag som är på väg till riksdagen. Det kommer ni att se när det kommer i form av propositioner. Det är också så att Socialstyrelsen har kommit med steg ett i vad som behöver göras. När nu Socialstyrelsen alltså prioriterar äldrefrågorna kommer steg två som man vidtar gentemot kommunerna vars självbestämmande i de här frågorna vi ändå måste respektera, eftersom det ser så olika ut på olika ställen. Det är min kommentar till detta.

Fru talman! Det är intressant att sitta och lyssna. Det finns fördelar med att vara sist på talarlistan - man hinner lyssna in debatten och diskussionen. Ibland tycker jag att det är, som man brukar säga, en strid om påvens skägg. Det finns väldigt mycket som den nuvarande oppositionen nu är överens med oss om, och det är vi jätteglada för. Det är bara synd att det skulle behöva ta så lång tid innan alliansregeringen fick börja jobba med dessa värdefrågor som det handlar om. När socialisterna och det socialdemokratiska blocket styrde gick det inte att snacka om detta, inte ens ute i de socialiserade kommunerna. Skulle äldre plötsligt få bestämma någonting själva? Jag har varit med så länge i politiken så jag vet, fru talman, när socialnämnden tog beslut om vad hemtjänstpersonalen fick göra och inte göra. Man brydde sig blankt intet om vad den äldre ville. Omyndigförklaringen kom kanske inte när man fyllde 65 år, men bra nära. Då skulle plötsligt kommunen bestämma över mig, och det är ju fruktansvärt fel. Inget annat kan vara mer felaktigt. Vad som är på gång nu och som också oppositionen har anammat - jag är jätteglad för detta - är ett tankeskifte inom synen på våra äldre, på oss äldre. Gamla blir vi allihop om vi får leva, och det vill vi ju. Jag är jätteglad för det, för detta är en människovärdesfråga. Jag vill utmana Catharina Bråkenhielm som nästan alltid säger att människan ska vara i centrum. Jag ser det faktiskt inte riktigt så. Tänk er alla att äldrevården, en arbetsterapeut, en sjukgymnast, en sjuksköterska och en geriatriker sitter runt en person som står i centrum. Är man inte utsatt då, när alla runt en pratar om en? Jag vill att den äldre ska finnas med i ringen som en aktör och verkligen vara med och fatta besluten och tala om hur de ska fattas. Vi kanske tycker likadant om detta, men i så fall är det viktigt att vi också talar om att vi inte vill ha en person stående mitt i som man beslutar om. Sedan är det alltid intressant, fru talman, att lyssna på oppositionens argument beträffande all form av nytänkande i mångfaldens Sverige. Plötsligt säger man: Jamen då kommer ju alla att etablera sig på Östermalm, på Södermalm och i Norrtälje. Sedan målar man ut något riktigt otäckt och obehagligt. Men jag hör aldrig er säga: Vi kan väl inte ha fri etablering av butiker, för tänk om alla etablerar sig på Östermalm. Vi vet ju att det inte är någon som etablerar sig om det inte finns någon marknad. Jag kan inte se att varenda butik skulle ligga på Östermalm här i Stockholm. Det skulle inte funka. Likadant är det med LOV. Tänk att få lov, det tycker jag är ett jättebra ord. Det är klart att man inte etablerar sig på en plats där samma funktioner redan finns. Det säger sig självt, då får man ju stänga igen. Jag förstår inte varför ni är rädda. Mina allianskolleger har alla på ett föredömligt sätt tagit upp de här frågorna så jag ska försöka att inte säga samma saker igen. Jag tror att det var Margareta B Kjellin som när det gäller tilläggstjänster sade precis det jag hade en anteckning om. De går ju inte att få i dag. De stackars människor som inte har några närstående och inte heller har några grannar som kan hjälpa sig har ju ingen som helst möjlighet att få de här tjänsterna. Jo, möjligtvis när regeringen har skapat avdrag för liknande hushållstjänster, som vi också har fått höra mycket fy, ack och ve om, men i övrigt finns det ingen möjlighet. Jag säger snarare: Vad bra att en människa äntligen ska kunna teckna tilläggstjänster för att må väl! Den färska bullen som Agda kanske har haft i hela sitt liv kan man nu se till att få betala för och få någon som hjälper en, om nu inte hemtjänstpersonalen kan göra det. Mer pengar till kommuner och landsting! Jag ska säga ärligt och uppriktigt att jag jobbar så gott jag kan för att det i budgeten ska bli mer pengar till kommuner och landsting. Ändå ska jag säga att jag träffade ett par kommunpolitiker förra veckan som sade: Vi behöver inte mer pengar till kommuner och landsting. Vi måste lära oss att använda dem på ett klokare sätt. Så säger inte alla, det vet jag mycket väl. Jag ska avsluta med att prata om djuren. De som känner mig väldigt väl vet att jag snarare är rädd för katter och hundar som jag inte känner. Skulle jag vara på ett äldreboende och det kom fram en katt som hoppade upp i min säng skulle jag nog bli hysterisk. Då kanske jag skulle få medicin för det, vad vet jag, om det inte finns tillräckligt med personal. Men Barbros förslag om höns tycker jag låter rätt så bra. Sådana skulle jag kunna tänka mig. Det jag också vill säga här är att vi måste ha respekt för den äldres trygghet. Det är ingen trygghet om man är rädd för djuren. Tryggheten måste ju finnas i att det när jag blir äldre är mina behov som ska styra. Jag var på ett annat ställe där de hade en hund som var med på arbetsschemat. Hunden tjänstgjorde. När han var ledig kom det en annan hund därför att de ingick i personalstyrkan. Det var också fräscht. Avslutningsvis ska jag säga att jag vill fortsätta att arbeta för att kommunerna själva får bestämma. Ta bort en massa regler och låt kommunerna själva och personalen tillsammans med pensionären få bestämma vad som är bäst. Förlåt, fru talman, att jag syndade mot den talartid jag hade anmält, men det har fler än jag gjort i dag. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)