Allmänna motioner om inkomstskatter

Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med några citat ur LO-tidningen nr 4 i år. "Lägre skatt föranleder inget jubel. Sju av tio i LO-opinion har inte fått inkomstskatten sänkt med en tusenlapp." En processoperatör på Iggesunds bruk har fått det sämre. Jag ber om ursäkt för språket, fru talman, men det är ett citat. "'Inte fan har det blivit något kvar i plånboken. Bensinen kostar tolv kronor litern, a-kassan kostar 4 000 spänn om året och elen har fördubblats på några år. Vi lever ett statarliv förgyllt med kattguld. Det är väl inte meningen att arbetare ska ha näsan över vattenytan. För att gå plus ska man bo i Danderyd eller på Östermalm', resonerar han." I en annan artikel i samma tidning är rubriken "De rikaste drar ifrån" och sedan följer "Regeringens omvända Robin Hood-politik har lyckats. Är din inkomst hög höjs den med ytterligare 24 %. Men en ensamstående äldre kvinna får bara 2 %." Kontrasterna mot Socialdemokraternas senaste regeringsperiod är tydliga. I TCO-tidningen nr 12 förra året kunde vi läsa "Tolv feta år för löntagare". Jag önskar att jag kunde visa er det diagram över reallöneökningarna, som fanns i tidningen. Det visar genom staplar hur stora reallöneökningarna har varit sedan 1960. Vid två tillfällen går staplarna ned under nollstrecket, och det betyder minskade reallöner. Det var i början av 80-talet och i början av 90-talet. Jag behöver inte påtala för er som är här att vi vid båda dessa tillfällen hade en borgerlig regering. Är vi på väg dit igen? Under många år har vi haft en stark tillväxt i Sverige. Vi har ordning och reda på våra pengar och statsskulden minskar stadigt. Nu har regeringen tvingats revidera sina siffror, för tillväxten minskar och den finansiella krisen verkar inte vara över. Världens börser hoppar i ena stunden upp för att i nästa stund rasa tillbaka. Den internationella oron på finansmarknaden vill jag inte anklaga den borgerliga regeringen för, men det finns en hel del som är hemmagjort genom bland annat de stora skattesänkningarna. Mycket tyder på att vi är på väg in i en lågkonjunktur. Det är också regeringen medveten om. Vad är då Moderaternas recept för att möta lågkonjunkturen? Enligt ett reportage i Aftonbladet är det fler skattesänkningar. Jag kan inte låta bli att läsa ytterligare ett citat för er, och det är ur Aftonbladet i söndags: "Under den extrema högkonjunkturen de senaste åren har finansminister Anders Borg tvingats hålla hårt i plånboken. Stora statliga satsningar hade då kunnat välta ekonomin över ända, med överhettning, stigande huspriser och hög inflation." Det är väl lustigt, är det inte? Har finansministern, Moderaternas egen hedersjänta, hållit hårt i plånboken? Han har sänkt skatterna med ofattbara 65 miljarder kronor, främst för höginkomsttagare och förmögna. Huspriserna har stigit rejält, så rejält att finansministern och Moderaterna inte anser att de boende inte har råd med sina fastighetsskatter längre. Inflationen har inte varit så hög på tolv år. Den har inte varit så hög sedan vi senast hade en borgerlig regering. Detta gör mig orolig. Ingen borgerlig regering i modern tid har lyckats hålla i ekonomin när det börjat blåsa. Jag har inget hopp om att den nuvarande borgerliga regeringen skulle vara något undantag. Har den inget annat recept än fortsatta skattesänkningar för dem som redan har det bra finns det anledning att höja varningsflaggan. Till och med era aktiva, borgerliga väljare underkänner er politik i en jättestor annons i Svenska Dagbladet. Kritikerna inleder sin annons med: "Vår nuvarande regering har givit oss flera bevis på sin otillräcklighet." Jag instämmer helt och fullt i detta. Fru talman! Dagens betänkande behandlar allmänna motioner om inkomstskatter. Den övergripande diskussionen om hur vårt skattesystem ska se ut har vi haft ett antal gånger här i kammaren. Den borgerliga regeringen håller fast vid sin orättvisa, oansvariga och omoderna politik. Vi socialdemokrater har redogjort för vår skattepolitik i samband med höstens budget. I en reservation till detta ärende tar vi upp riktlinjerna för skattepolitiken. Skatter och välfärd är två sidor av samma mynt. Därför kan vi inte prata skatter utan att också koppla det till hur vi vill att vårt samhälle ska se ut. Vill vi ha ett samhälle med låga skatter där var och en får se till att försäkra sig själv om man har råd och där samhällets nyttigheter finansieras med höga avgifter? Eller vill vi ha ett samhälle där alla hjälps åt, där vi betalar höga skatter men också vet att vi inte står ensamma när det händer något, ett samhälle där den generella välfärden gäller alla och där vi försäkras gemensamt och delar riskerna? Vi socialdemokrater accepterar inte det orättvisa i att skatten ska vara högre för den som är sjuk eller arbetslös. Vi accepterar inte att pensionärerna ska betala högre skatt än de som jobbar. Vi tycker att det är rättvist att personer med stora inkomster och förmögenheter betalar mer skatt än andra grupper. Vi tycker också att systemet med skattereduktion för hushållstjänster ska avskaffas. Det har vi debatterat många gånger i kammaren, och jag tycker fortfarande att det känns väldigt omodernt att vi ska få skattereduktion för att någon kommer hem och städar åt oss. Använd gärna hushållsnära tjänster om du vill, men betala dem själv! Den borgerliga regeringen är, som den själv säger, mycket angelägen om att sänka skatter, främst för låg- och medelinkomsttagare. Riksdagens utredningstjänst har på ett tydligt sätt visat att så inte är fallet. De största skattesänkningarna går till dem som redan har mest, men de som har det sämre får vara med och betala. Jag behöver inte påminna om att högeralliansen har försämrat villkoren för sjuka och arbetslösa, men vi pratar inte lika ofta om alla skattehöjningar som de redan har gjort. Förutom alla direkta höjningar av punktskatter, som till exempel på bensin och tobak, har den borgerliga regeringen också uppfunnit en helt ny skatt, nämligen skatt på premien för trafikförsäkringen. De har också tagit bort avdragsrätten för fackföreningsavgiften och a-kasseavgiften och höjt gränserna för övriga allmänna avdrag. Jag står givetvis bakom alla våra reservationer och yrkar bifall till dessa, men jag vill avslutningsvis prata lite extra om vårt särskilda yttrande. Det handlar om kostnadsersättningar från kommunen. Det finns en stor mängd människor som i det tysta gör stora samhällsinsatser mot en blygsam ersättning. Det är kontaktpersoner, stödfamiljer, övervakare, gode män och kanske några till. Dessa människor gör en ovärderlig insats och kompletterar samhällets mer formella insatser. Många gånger fungerar de som kompisar till en medmänniska som behöver stöd. För att de inte ska behöva betala för sina insatser får de en skattepliktig omkostnadsersättning från kommunen. Kostnaderna de har får de dra av i deklarationen, men det är här det har uppstått ett problem. Tidigare fick man göra avdrag för allt över 1 000 kronor, men den gränsen har nu höjts till 5 000 kronor. Det innebär i de flesta fall att frivilligarbetarna får betala skatt på hela sin omkostnadsersättning. Redan i vår budgetmotion förra året påpekade vi att beslutet om försämringen, som så många gånger tidigare, gått för fort och varit för slarvigt. Ingen som helst utredning gjordes av hur det skulle slå mot enskilda individer. Nu ser vi resultatet. Jag kan ha viss förståelse för att beloppsgränsen höjts av rent administrativa skäl, eftersom Skatteverket har stora problem med kontrollen av de små avdragen, men det är helt orimligt att frivilligarbetare ska betala skatt på hela sin omkostnadsersättning samtidigt som förmögna familjer kan få 100 000 kronor i skattereduktion för sin poolskötare och städhjälp. Regeringen måste hitta en lösning på problemet, annars är risken stor att det är slut med frivilliga hjälpinsatser. (Applåder)

Fru talman! Jag kan dela Laila Bjurlings åsikt att regeringens medicin i samtliga konjunkturlägen, oavsett vilken ekonomisk situation landet befinner sig i, är att sänka skatter. Jag kommer ihåg vad som hände i början av 90-talet när regeringen ville sitta still i båten. Och det gjorde man, för det ansågs viktigt. Samtidigt flög räntan upp till 500 procent och kronans värde sjönk som en sten. Dagens betänkande handlar i första hand om inkomstskatter. Naturligtvis handlar mycket om regeringens jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har i flera debatter i kammaren varit kritiskt, och den kritiken har inte avtagit inför dagens debatt. Nu flaggar man för att införa jobbskatteavdrag steg tre. Det intressanta är att jag inte vet om alla i alliansen vill det. Jag har de senaste dagarna följt frågan i medierna. Det visar sig att Moderaterna vill ha ett jobbskatteavdrag steg tre. Jag tror att Centern hellre skulle vilja sänka arbetsgivaravgifterna, och Folkpartiet vill hellre gynna låginkomstpensionärer. Därför skulle jag vilja säga: Bravo, Folkpartiet! Jättebra! Om man ska göra en insats för någon grupp i samhället så är det för folkpensionärer med låga inkomster. De ska gynnas i första hand. Vi får väl se vem som vinner den dragkampen. Ett hett tips är att det blir jobbskatteavdrag steg tre som vi får läsa om i höstens budgetproposition. Utformningen av jobbskatteavdraget har jag kritiserat många gånger från denna talarstol. Det är fördelningspolitiskt fel. Det är inte, som det sägs, låg- och medelinkomsttagarna som får mest i plånboken. Det är höginkomsttagarna. Det är också orättvist om man jämför utfallet för män respektive kvinnor. Männen är vinnarna, kvinnorna förlorarna. I betänkandet finns också en reservation som tar upp frågan om hushållsnära tjänster. Även den frågan har jag debatterat många gånger. Från Vänsterpartiet vidhåller vi vår kritik dels vad gäller det fördelningspolitiska, dels vad gäller avdragets karaktär. Det är ett mycket generöst avdrag; en familj som redan har det ganska gott ställt kan tjäna mycket pengar på det. Dessutom finns det frågetecken kring sysselsättningen. Skatteverket säger att mellan 35 000 och 40 000 ansöker om avdraget. Då kan jag inte förstå varför Almega går ut och säger att det är 100 000 som ansöker om avdraget. Varför figurerar dessa olika siffror? Vad tjänar det för syfte? Vidare måste man ifrågasätta avdraget ur ett jämställdhetsperspektiv. Regeringen har en idé om att öka jämställdheten genom att män och kvinnor ska slippa dela på arbetet hemma. Vad är det för analys? Grundproblemet är ju att männen tar för lite ansvar hemma. Det är det vi ska komma åt. Att ge möjligheten att låta en tredje part gå in och lösa den tvisten är att lite grann sopa problemet under mattan. Vi har även talat mycket om gränsdragningsproblem. Om man frågar regeringen vilka förslag de har för att komma till rätta med skattefusk blir svaret ofta att de infört skattelättnader för hushållstjänster. Från oppositionens håll brukar vi hävda att det visar på en lång rad gränsdragningsproblem som regeringen inte lyckats åtgärda. I stället förvärrar man problemet. Vi minns tidningsartiklarna om hur Skatteverket hittat fakturor där gräsklippning kunde kosta 8 000 kronor medan någonting mycket mer komplicerat, såsom en stor trädfällning, kunde kosta 200-300 kronor. Det är ett tydligt exempel på att det som ger upphov till en skatterabatt också ger upphov till fusk med fakturor. Man vill naturligtvis sätta ett högre pris för att kunna kringgå skatt. En fråga som också tas upp i betänkandet gäller eventuellt kommande förslag om avdragsrätt för gåvor. Vad jag förstår är det en hjärtefråga för Kristdemokraterna - jag vet inte om jag ser någon kristdemokrat i kammaren just nu. Jag har på Kristdemokraternas hemsida läst att det skulle vara ett sätt att trygga välfärden. Om man uttrycker sig så är jag rädd för att man kanske funderar på ett systemskifte. Är det frivilliginsatserna som ska trygga välfärden i det här landet? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att staten har ett ansvar, vi har ett gemensamt ansvar, för att trygga välfärden. Frivilliginsatserna är ett mycket bra komplement, och det görs väldigt många bra insatser, men de kan aldrig ersätta det ansvar som staten måste ta i dessa sammanhang. Desto mer förvånande är det därför - vilket Laila Bjurling också tog upp - att man vill höja skatten för de frivilligarbetare som gör riktigt stora insatser i samhället. Det har vi tagit upp i ett gemensamt särskilt yttrande. Det man gör i praktiken stämmer alltså inte med vad man säger i retoriken. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 2 och reservation 10.

Fru talman! Den som har som hobby att lyssna på riksdagsdebatter - jag vet inte om det är många, men det finns säkert några - kanske kan få intrycket att vi bara vevar om varje sak en massa gånger utan att egentligen komma någonstans. Ibland kan även jag få det intrycket, det ska jag erkänna. Det är inte så ofta, men det händer. När jag läser detta betänkande känns det dock som om vårt envisa tjat om alliansens orättfärdiga fördelningspolitik trots allt gett viss effekt. Ja, inte så att man ändrar själva politiken, men man nyanserar åtminstone retoriken. Tidigare har man oblygt trumpetat ut att större delen av jobbskatteavdraget går till låg- och medelinkomsttagare, trots att undersökningar visar att det är de tre tiondelar av befolkningen som tjänar absolut mest som får mer än hälften av jobbskatteavdraget. I detta betänkande sägs inte längre så, utan man nöjer sig med att konstatera, korrekt förvisso, att den som tjänar lite får i procent räknat en större skattesänkning. Det är rätt, men det intressanta är väl snarare att den som tjänar mycket fortfarande får mer i kronor räknat. Nåväl, det är i alla fall ett steg framåt, och det är jag tacksam för. Jag skulle önska att politiken fick genomgå samma nyansering som retoriken. Om det nu är så som man säger att man vill göra det mer lönsamt att gå från fulltidsfrånvaro till hel- eller deltidsarbete vore det smartare att inrikta jobbskatteavdraget på de låga inkomstskikten där det kanske inte lönar sig så mycket att ha ett lågbetalt jobb. Man skulle i stället kunna trappa ned jobbskatteavdraget för dem som tjänar hyfsat. I så fall skulle man få pengar över att satsa mer på dem som har det sämst ställt. Det skulle till exempel kunna ske genom ett förhöjt grundavdrag. Det är något som inte bara gynnar dem som har ett välbetalt jobb utan också sjuka, arbetslösa, pensionärer och studerande som inte sett så mycket av alliansens skattesänkningar. Skattereduktionen för hushållstjänster är ett annat exempel på alliansens fördelningspolitiska ambitioner, eller möjligtvis brist på ambitioner. Jag har inte sett någon utvärdering hur det har slagit i Sverige och vilka som har köpt tjänsterna. Om man tittar hur det är i Finland har de rikaste 10 procenten köpt nästan hälften av tjänsterna. Man ger alltså återigen den största skattelättnaden till dem som redan har mest. Det är människor som skulle kunna betala sina städkostnader själva. Några som däremot ska betala sina kostnader själva enligt alliansen är frivilligarbetarna som gode män, kontaktpersoner, stödfamiljer och övervakare. Som Laila Bjurling redan varit inne på har de vissa kostnader i uppdraget som de får kostnadsersättningar för. De kostnadsersättningarna ska de skatta för. Allt var frid och fröjd så länge som man hade ganska låg gräns för när man kunde dra av kostnaderna, nämligen 1 000 kronor. Den har man nu höjt till 5 000 kronor, vilket jag i och för sig tycker kan vara motiverat. Det är inte rimligt att Skatteverket ska sitta och administrera småutgifterna. Men man måste ändå vara medveten om att det har blivit ett problem för frivilligarbetarna. Det är klart att man inte vill bli frivilligarbetare om det är en förlustaffär. Redan nu ser vi att kommunerna har problem att rekrytera dessa frivilligarbetare som gör en fantastisk insats för funktionshindrade och socialt utsatta. Det är något som verkligen borde uppmuntras i stället för att bestraffas. Man borde se över om man inte kan göra som man gjorde med till exempel dagbarnvårdarna när man höjde beloppsgränsen. Då såg man till att deras kostnadsersättningar blev skattefria. Det är trots allt en ersättning för kostnader och inte en lön. Man skulle kunna göra något liknande för frivilligarbetarna så att man inte slår undan benen för detta viktiga arbete. När vi talar om avdrag kan jag också säga något om reseavdragen. Det är avdragen för resor till och från jobbet. Dagens system gynnar i första hand bilister och för övrigt mest män och snarare personer i storstadsregionerna än i glesbygden. Visserligen krävs det i dag att man ska tjäna minst två timmar för att använda bil i stället för andra transportmedel. Men det är en regel som är väldigt svår att kontrollera. Det har också visat sig i stickprovsundersökningar att nära hälften hade begärt för höga avdrag, ofta för att man inte klarade tvåtimmarsregeln. Problemen med att systemet dels främst stöder bilister, dels är svårt att kontrollera skulle man kunna komma runt om man i stället baserade avdragen på avståndet till jobbet och inte vilket färdmedel man använde. Det innebär att den som använder kollektivtrafik, trots att det kanske är billigare än att ta bilen, ändå får samma ersättning. På så sätt blir det en liten stimulans att resa på ett miljövänligt sätt. Det innebär också att Skatteverket slipper lägga allt sitt krut på att granska om man verkligen har uppnått tvåtimmarsgränsen, sitta och provåka och kolla. Från Miljöpartiets sida är inte avsikten att systemet ska innebära att man ytterligare skjuter till medel till reseavdragen. Generellt är det inte så klimatsmart att subventionera resande. Däremot innebär det en omfördelning från bilister till kollektivtrafikanter. Om det visar sig svårt att utforma systemet med rimlig hänsyn till glesbygdens förutsättningar får man i så fall se över hur man kan kompensera glesbygdsbor utanför reseavdragssystemet. En fråga på lite samma tema är frågan om förmånsbilarna. Eftersom förmånsbilarna står för en så stor andel av nybilsförsäljningen har de så klart en stor effekt. Är det miljövänliga eller avgasstinkande bilar som rullar runt på våra vägar? Tyvärr får vi nog säga att systemet för förmånsbeskattning av de bilarna är huvudmisstänkt i jakten på bovarna bakom att vi har en så tung och bränslekrävande bilpark i Sverige. Därför borde man se över om inte miljöstyrningen kunde öka i systemet. En variant som förekommer i vissa länder är att man låter bilens koldioxidutsläpp få genomslag på förmånsvärdet. Innan vi lämnar resetemat vill jag också slå ett slag för att cykla till jobbet, om man har rimliga avstånd förstås. I dag är skattesystemet så märkligt inrättat att om din arbetsgivare betalar dig för att sitta inne på ett gym och trampa på en motionscykel behöver du inte skatta för den förmånen. Men om arbetsgivaren i stället håller dig med en cykel där du kan trampa till och från jobbet måste du förmånsbeskattas för det. Man skulle kunna tro att det är motion som motion. Man skulle kunna tro att det faktum att cykling till jobbet dessutom har miljöfördelar knappast borde innebära att man ska missgynna det. Därför vore det rimligt att man slopade förmånsbeskattningen av cyklar som arbetsgivaren håller med. Motion som motion. Som vi lite grann tassat in på kan arbetsgivaren erbjuda arbetstagaren motion av enklare värde som till exempel styrketräning, gympa, bollsporter och liknande. Vad som är mindre värde avgörs inte som man skulle kunna tro av en beloppsgräns utan av vad Skatteverket på mer eller mindre goda grunder har kommit fram till är dyra respektive billiga sporter. Det blir lite märkligt. Det enda raka borde vara att frågan om det är enklare värde eller inte och därmed ska förmånsbeskattas eller inte avgörs av den faktiska kostnaden och att man sätter en beloppsgräns som motsvarar kostnaderna man har för systemet i dag. Sedan lägger sig inte Skatteverket i vilken sport det handlar om. Det är glädjande att se att alliansen bejakar sin liberala sida, fastän utan att gå så långt som att bifalla en motion. Det vore ett mirakel. Ändå uttrycker den ganska tydligt sitt stöd för en sådan förändring. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3.

Fru talman! En sak kan jag hålla med Laila Bjurling om. Kontrasterna mot den föregående mandatperioden kunde inte vara tydligare. Där stannar nog antalet punkter som vi är överens om. I går kom den mycket glädjande nyheten att Sverige inte längre toppar listan över de länder som har högst skatt i världen. Nu har Danmark gått om oss. Med den utveckling som vi kan se nu kanske till och med chansen finns att ännu fler länder går om oss under mandatperioden, kanske till och med Frankrike. Detta har skett trots att vi har stärkt välfärden. Därmed har på något sätt Socialdemokraternas portalargument som de har framfört under hela efterkrigstiden att det inte går att förena sänkt skatt med stärkt välfärd fallit. Det blir också tydligare och tydligare att alla de hot och domedagsprofetior som Socialdemokraterna har siat om på punkt efter punkt inte inträffar. Vi kunde konstatera under valrörelsen att man skrämde med systemskifte. Det har inte blivit något systemskifte på annat sätt än att fler människor har fått jobb och att den svenska ekonomin mår ännu bättre än vad den gjorde tidigare. Man hotade med att de visioner som vi har för att sänka skatten skulle innebära 250 miljarder i skattesänkningar. Det skulle nå ned till de nivåer som nu håller på att bli en realitet. Man talade om vilka konsekvenser det skulle få för välfärden. Inget av det har slagit in. Vi kommer snarare att kunna möta väljarna år 2010 med att ha förbättrat välfärden ännu mer trots skattesänkningarna. Vi kan också konstatera att samma skattesänkningar mycket tydligt når låg- och medelinkomsttagare trots vad Socialdemokraterna och övriga oppositionen påstår. Swedbank tog nyligen fram en rapport som visar att vi har sänkt skatten till sådana nivåer att vi ligger på EU-genomsnittet för låg- och medelinkomsttagare. Det var inte vem som helst som påstod det utan Sven-Olof Lodin, som är en erkänd nationalekonom. Saco kritiserade oss för övrigt för att vi bara sänker skatten för låg- och medelinkomsttagare. Det är tydligt att det finns en diskrepans mellan dem som vet vad de talar om i den ekonomiska världen och vad oppositionen säger. Man kan fråga riksdagens utredningstjänst vilka som har tjänat och inte tjänat på vår politik. Om man väljer att inkludera hela befolkningen, så att spädbarn som inte har en chans att arbeta och tjäna pengar ingår i den grupp som ska betraktas som den fattiga delen av befolkningen, är det klart att man kommer fram till sådana siffror. Vi försöker däremot vara ärliga, tydliga och stringenta. På temat över socialdemokratiska förutsägelser som inte har slagit in är det ganska komiskt att följa hur Laila Bjurling och Socialdemokraterna har argumenterat ända sedan valrörelsen. Först var det fruktansvärt hur vi kunde spara in på de arbetslösa när det gick så bra för Sverige. Då var det oacceptabelt att vi gjorde nedskärningar i en högkonjunktur. Vi försökte förklara den grundläggande ekonomiska teorin om att det kanske inte är så bra att spendera för mycket pengar i en högkonjunktur. Ett halvår senare började man prata om överhettning, och det var minsann stor risk för att svensk ekonomi skulle kantra fullständigt till följd av det. Det slog inte heller in. Nu påstår Laila Bjurling att den finansiella oron i den globala ekonomin delvis är knuten till våra skattesänkningar. Det finns nog ingen i den ekonomiska världen som skulle hålla med om eller över huvud taget förstå vad hon menade, men likväl påstår man detta. Man sitter alltså och skjuter likt Lucky Luke, skott på skott. Den enda skillnaden är att man inte träffar något i sin politiska argumentation. På varje punkt får man fel. Det är mycket tydligt att det går väldigt bra för Sverige och att det går väldigt bra för den svenska ekonomin trots den finansiella oron. Man skulle faktiskt kunna jämföra den situation vi nu befinner oss i med den som rådde i slutet på 90-talet. Skillnaderna för den vanliga svensken är mycket påtagliga. Skillnaderna för statsfinanserna är väldigt tydliga. Vi kommer att ha halverat statsskulden 2010 och som jag sade tidigare kommer vi också att kunna satsa ännu mer på att utveckla välfärden än vad som annars hade varit fallet. Arbetslösheten har minskat. 165 000 personer kommer att ha lämnat utanförskapet. Alla oberoende bedömare är överens om att detta beror på regeringens politik. Förklaringen är att vi har lyckats återupprätta arbetslinjen och att vi har kombinerat en politik som gör det mer lönsamt att jobba genom jobbskatteavdragen med bidragsåtstramningar som har förmått fler människor att söka sig tillbaka in på arbetsmarknaden. Samtidigt har vi stimulerat företagare att anställa samma grupp människor genom att sänka eller ta bort arbetsgivaravgifterna för dessa personer. Vi kan också konstatera att den reform som vi gjorde i form av att minska arbetsgivaravgifterna för hushållsnära tjänster har varit extremt lyckad. 100 000 svenskar har använt sig av denna förmån under den tid som den har gällt, och 185 000 uppger att man kommer att göra det under nästa år. Uppenbarligen uppskattar alltså svenska folket denna reform. Det ska bli mycket intressant att följa oppositionen när de ska förklara för de 185 000 eller kanske ännu fler som kommer att utnyttja den tjänsten att man faktiskt vill ta bort möjligheten. Inte minst blir det intressant att höra dem förklara för väljarna varför man vill ta bort de 16 000 nya jobb som tillkommit till följd av reformen. Detta sagt om den generella skattepolitiken. Det finns också några saker som jag kort skulle vilja ta upp gällande detta betänkande, och det är två positiva skrivningar. Det gäller förslaget om att överväga att schablonbeskatta tjänstemobiltelefoner, något som vi tycker är värt för regeringen att överväga. Situationen i dag har varit ganska märklig. I princip alla som har tjänstemobiler har fritt utnyttjat dem också till att ringa privata samtal. Uppenbarligen behöver vi nya regler här. Vi har också en positiv skrivning om att förändra systemet med friskvårdsbidrag för att slippa situationen att vi som politiker ska behöva särskilja vilken typ av idrottsutnyttjande som ska vara föremål för friskvårdsförmånen. Mot bakgrund av detta vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet.

Fru talman! Jag måste börja med en liten rättelse. Jag vet att det är många från alliansen som påstår att vi beräknar helt galet när vi räknar på fördelningspolitiken och drar in spädbarn som inte har någon inkomst och allt möjligt i det hela. Men riktigt så är det faktiskt inte. Faktum är att man räknar på dem som är över 18 år och som har en inkomst högre än noll, om jag inte har blandat ihop allting totalt. Det är alltså människor som på något sätt mer eller mindre försöker försörja sig och som gynnas mer eller mindre av alliansens politik. En annan fråga som dyker upp är konjunkturens roll i det hela. Är det så att den har någon roll i de nya jobben, eller är allting regeringens förtjänst? Det vore kanske bra att få någon form av, inte direkt ödmjukhet, men en liten diskussion kring vad som är vad i det hela. När det gäller hushållstjänsterna var det väldigt många olika siffror som inte alltid nödvändigtvis stämmer med vad Skatteverket har uppgett. Det handlar dessutom inte om arbetsgivaravgifter utan om en skattereduktion. I vilket fall som helst måste man ställa de miljoner som detta kostar i relation till vad det skulle kunna ha för effekter i andra sektorer om vi i stället försökte skapa jobb på annat håll. Arbetsgivaravgifter har ni sänkt, säger ni. Visst - men samtidigt tog ni bort den generella nedsättning som fanns för en lönesumma på typ 740 000. Det var en sänkt arbetsgivaravgift som framför allt gynnade småföretag i stället för att man, som nu, fått en massa konstiga regler som gynnar vissa specifika grupper och branscher. Fredrik Schulte säger hela tiden att de har sänkt skatterna och stärkt välfärden. Min fråga är: Hur då? Det kom liksom aldrig riktigt fram. Är det så att vi har fått bättre kvalitet i offentlig verksamhet? Har vi fått tryggare trygghetssystem, eller på vilket sätt har välfärden stärkts?

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Helena Leander apropå diskussionen om fördelningspolitik: Tycker du att Sven-Olof Lodin har fel? Har han fel när han påstår att låg- och medelinkomsttagare i dag kan betala skatt till en nivå motsvarande den i EU? Jag tycker också att det vore intressant att höra din inställning till att Saco kritiserar oss för att vi bara sänker skatter för låg- och medelinkomsttagare och ingenting för tjänstemän med högre lön. Tycker du att de har fel? Vill du gå i politisk polemik med Saco? Apropå konjunkturen är det självklart så, och jag tror inte att någon inom alliansen skulle påstå något annat, att vi har kunnat rida på en fantastisk högkonjunktur, kanske den största sedan det glada 60-talet. Men en sak är mycket tydlig, och det är att det faktiskt har börjat röra på sig för den stora grupp av människor som länge har befunnit sig i utanförskap. Vi har kunnat se hur en stor ström av människor har kommit tillbaka in på arbetsmarknaden, och det har inte hänt tidigare. Uppenbarligen beror det på regeringens politik. Vi har ju haft högkonjunkturer tidigare, och de här människorna har fortfarande varit låsta i utanförskap. Skillnaden finns alltså. Vi diskuterar gärna olika sätt att skapa nya jobb. Man kan säkert diskutera flera olika reformer som kan vara aktuella för framtiden, men den reform vi har gjort för hushållsnära tjänster har varit mycket framgångsrik. Det är svårt att påstå motsatsen.

Fru talman! Om vi börjar med frågorna så har skattetrycket sänkts även för låg- och medelinkomsttagare - det erkänner jag. Men samtidigt måste vi konstatera att de största skattesänkningarna har gått till dem som har mer pengar. Det är tråkigt att Saco inte vill inse det, men det är klart, det beror väl också på om man tittar på skattetrycket på arbete eller om man även ser på kapitalbeskattningen. Där har ni bland annat sänkt fastighetsskatten, vilket knappast skapar några nya jobb om det är det som är målet - framför allt gynnar det höginkomsttagare. Om man tittar på hela er skattepolitik ser man att den faktiskt i första hand har gynnat de redan välbeställda. Man kan visst tycka att det har hänt saker inom jobbpolitiken. Frågan är om man inte skulle kunna göra det på ett bättre sätt som faktiskt inte i första hand gynnar de välbeställda.

Fru talman! När det gäller att vi i första hand skulle gynna de välbeställda vill jag säga att poängen med reformen med hushållsnära tjänster var just att vanligt folk skulle ha råd att anlita den typen av hjälp för att få avlastning i vardagen så att man kunde få vardagspusslet att gå ihop. I en opinionsmätning som Almega genomförde uppgav 450 000 svenskar att de eventuellt tänkte använda sig av hushållsnära tjänster. Det visar att det inte bara är höginkomsttagare utan ett brett tvärsnitt av svenska folket som nu har sett en möjlighet att utnyttja den typen av tjänst. Det har skapat 16 000 nya jobb. Jag tycker inte att det är dålig politik. Jag tycker att det är bra politik. Jag tror att det blir svårt för dig, Helena Leander, att möta väljarna med påståendet att detta är fel investerade pengar, att det har varit en stor belastning för svenska staten och att det har kostat mycket. Det blir nog mycket svårt att hävda det. Jag tror också att du kommer att få det väldigt tufft att förklara för väljarna att det har varit en dålig reform därför att de uppenbarligen tycker det precis motsatta.

Fru talman! Jag tänker ställa samma fråga som Helena Leander ställde. Jag hörde också att Fredrik Schulte i sitt anförande sade: Vi har stärkt välfärden, och detta trots skattesänkningarna. Jag noterade även att det inte kom någonting mer sedan. På vilket sätt har ni stärkt välfärden? Är det Vårdval Stockholm som är en förstärkning av välfärden? Jag tänker genast på de kommuner som har fått större utbetalningar av socialbidrag till följd av att människor har trillat ur olika försäkringssystem. Försök att vara lite tydligare i den frågan! Det florerade väldigt mycket siffror om hushållsnära tjänster. Jag tog också upp detta i mitt anförande. Fredrik Schulte sade att det nu finns 100 000 ansökningar, och Skatteverket säger att det är ca 40 000 ansökningar. Du pratade också om att det har gett 16 000 nya jobb. Jag vet inte vem som säger någonting sådant. Jag vill passa på att säga att med de knappa resurser som vi faktiskt har är det väl bättre att satsa de pengarna på servicetjänster i kommunerna som riktar sig direkt till människor, ofta äldre människor, som behöver hjälp. Varför har ni inte gjort den typen av satsningar? Varför ska ni stå fast vid att satsa på människor som har höga inkomster och en egen ekonomisk möjlighet att köpa de tjänsterna om de skulle behöva dem?

Fru talman! Vi har gjort flera välfärdssatsningar, till exempel läsa-skriva-räkna-satsningen, i budgeten. Det var en tydlig satsning på en förstärkning av skolan riktad mot de yngsta eleverna. Många av de välfärdssatsningar som vi har planerat ligger längre fram i tiden och kommer i slutet av mandatperioden. Min poäng var att det resonemang som du förde i talarstolen, Marie Engström, om att vi nu kan se ett systemskifte framför oss inte stämmer. Vi kommer att möta väljarna 2010 med ett kraftigt sänkt skattetryck och ett förstärkt välfärdssamhälle. Därmed har vi raserat portalargumentationen i svensk vänster, nämligen att det inte går att förena sänkt skatt med stärkt välfärd. Det var min poäng. Jag tror att du får mycket svårt att fly undan det faktumet. Det finns många goda saker att göra i politiken. Det finns många satsningar som det vore positivt om man kunde göra. Ekonomin är alltid begränsad. Jag tycker inte att man ska hamna i situationer där det goda blir det bästas fiende. Det finns säkert många välfärdsreformer som vi kan vara överens om är bra och behjärtansvärda att genomföra. Men jag förstår inte hur du, Marie, kan vara en motståndare till den förändring som vi gjorde genom reformen med hushållsnära tjänster eftersom den har gett en så positiv effekt, så många nya jobb och så många nya företag. Den har gett många svenskar chansen och möjligheten att utnyttja den här tjänsten för att få vardagspusslet att gå ihop.

Fru talman! Svaret på Fredrik Schultes sista fråga låg kanske i min fråga. Jag pratade om att den typen av insatser ska göras gentemot de människor som verkligen är i behov av stöd och hjälp. Det gör man bäst genom att satsa på servicetjänster i kommunerna. Det var svaret på den frågan. Vi har tagit upp det tidigare. Det skapar nya arbetstillfällen, men man stöder och hjälper också en grupp av människor som är i behov av stöd och hjälp. Du ska inte inbilla mig att alla de som söker skatterabatt för hushållstjänster i dag egentligen är i behov av samhällets stöd för att få hjälp med olika tjänster i hemmet. Det tror inte jag. Sedan var det intressant att få höra Fredrik Schultes svar att regeringen inte har kommit med några förbättringar på välfärdsområdet, vilket han sade i talarstolen. I svaret till mig nu sade han att vi får vänta till slutet av mandatperioden för att se vilka förslag regeringen har. Det var ett intressant svar. På något sätt faller det också på plats eftersom jag inte har hittat några förbättringar av välfärd hittills i regeringens budget. Det är snarare tvärtom så att jag har sett ett ökat utanförskap, för att använda era egna ord. Jag har sett fler människor som har hamnat utanför trygghetssystemen och farit illa. Framför allt har de fått vara med och betala skattesänkningar för höginkomsttagare.

Fru talman! Det sista är ett påstående som är mycket svårt att förena med verkligheten. 165 000 människor har fått arbete sedan den nya regeringen tillträdde. 165 000 människor har gått från utanförskap in på arbetsmarknaden och fått jobb. Det går inte att förneka. Konjunkturen är förvisso en del av förklaringen, men som jag sade tidigare går det inte att bortse från regeringens reformer. En stor andel av de människor som på 10-15 år inte har fått plats på den svenska arbetsmarknaden har nu fått ett jobb och står på egna ben. Vi har minskat utanförskapet kraftigt. Jag nämnde välfärdsreformen som vi har genomfört. Marie Engström valde att inte lyssna då utan slog dövörat till. Min poäng var fortfarande att hennes tes som hon har drivit under väldigt lång tid här i riksdagen, att vi står inför ett systemskifte, inte stämmer. Vi har lyckats förena ett bibehållande och ett utvecklande av välfärden med kraftigt sänkta skatter. Det är, som jag sade tidigare, ett tydligt exempel på att argumentationen från svensk vänster, att de här två sakerna inte går att förena, är felaktig.

Fru talman! Jag tycker att det skulle vara trevligt om Fredrik Schulte lyssnade innan han kritiserade i talarstolen. Jag kan tala om vad jag sade, för jag har mitt manus här. Jag sade: Den internationella oron på finansmarknaden vill jag inte anklaga den borgerliga regeringen för, men det finns en hel del som är hemmagjort på grund av de stora skattesänkningarna. Riksdagens utredningstjänst är helt partipolitiskt neutral, och den har visat att de fyra tiondelar som tjänar mest i Sverige har fått 70 procent av de borgerliga skattesänkningarna. De tre tiondelar som tjänar allra minst, alltså inte spädbarn och andra utan inkomst utan de som tjänar allra minst, har inte fått någon förändring eller till och med fått det sämre. I en tidigare debatt här i kammaren tyckte Fredrik Schulte att det var helt i sin ordning, trots att den moderate statsministern alltid hävdar att skattesänkningar ska gå till låg- och medelinkomsttagarna. Och i dag är Fredrik Schulte stolt över att skattekvoten sjunker och säger att välfärden samtidigt ökar. Men tidigare i replikskiftet har vi ju hört att det inte är någon ökning av välfärden. Ni har inte kunnat tala om var ökningen finns. Det säger Fredrik Schulte å ena sidan. Å andra sidan säger han igen, med den retoriska lilla rad som han har lärt sig, att man har sänkt skatterna samtidigt som välfärden har ökat. Fråga arbetslösa! Fråga de sjuka! Läs Aftonbladets artiklar om alla dem som nekas sjukpenning! Tycker Fredrik Schulte fortfarande att det är bra att de som tjänar allra mest också får den största skattesänkningen?

Fru talman! Nu har Socialdemokraterna producerat en hel del sådana RUT-undersökningar, där man har försökt fastslå att vi bara satsar på skattesänkningar för höginkomsttagare, och i åtminstone en av dem har man inkluderat hela befolkningen, det vill säga även spädbarn och barn i allmänhet, för att stärka tesen att det är de som tjänar mest som har fått den största delen av våra skattesänkningar. Men Laila, en sak har jag varit väldigt tydlig med, och det är att den bakomliggande orsak och drivkraft som vi försöker stimulera med vårt jobbskatteavdrag är att det ska löna sig mer att arbeta. Det innebär att vi riktar skattesänkningar mot dem som jobbar, det vill säga de som inte arbetar får inte del av jobbskatteavdraget. Vi har samtidigt stramat åt bidragssystemen för att förstärka den effekten. Det är klart att vi då får se siffror som dem som du presenterade. Då får vi se att det blir sådana typer av skillnader. Men låg- och medelinkomsttagare som arbetar har tjänat på vår politik. Jag ställer samma fråga till dig som jag ställde till Helena Leander: Hävdar du att Sven-Olof Lodins rapport för Swedbank är felaktig? Har han fel när han påstår att svenska låg- och medelinkomsttagare i dag betalar skatt till samma nivå som övriga EU-länder gör?

Fru talman! Det är löjligt att över huvud taget tro eller påstå att vi socialdemokrater räknar in spädbarn och andra barn när vi pratar om vilka som har fått försämringar när det gäller välfärdssystemet och vilka som har fått ta del av de skatteförändringar som ni, Fredrik Schulte, har gjort. Det är helt uppenbart att de tre lägsta decilgrupperna är människor som har inkomster och är över 18 år gamla. De har ändå fått försämrade villkor genom era skattesänkningar. Sedan finns det naturligtvis många människor som har fått skattelättnader. Jag säger ingenting om det. Det är ju er grej. Ni vill ha det på det viset. Det är bra att Fredrik Schulte är tydlig och står för sin uppfattning att det är de rikaste som ska ha de största skattesänkningarna. Och de som ska betala är de som redan har det sämst: de som är sjuka, de som är arbetslösa och de som är pensionärer. Så mycket nytt är det i Nya moderaterna! Nu har ni moderater varit på kommundagar, och där har ni tydligen bestämt er för att ni ska fortsätta sänka skatten. Hur ser Fredrik Schulte på det? Ska ni fortsätta sänka för oss med höga inkomster, eller är det någonting annat som ska ske? Är det den statliga värnskatten som ska bort nästa gång? Det ligger ju i linje med att de som har höga inkomster betalar så mycket skatt, enligt vad ni säger. Eller kan Fredrik Schulte tänka sig att låta även pensionärer, sjuka och arbetslösa få vara med och få lite mer i börsen den här gången?

Fru talman! Jag är positiv till skattesänkningar, och jag är positiv till att vi fortsätter i den riktning som vi har slagit an nu, det vill säga att förstärka jobbskatteavdraget. Jag tycker att det är prioriterat framför till exempel borttagning av värnskatten. Men jag vill säga som generell princip att jag alltid är för sänkta skatter. Ju fler skatter vi sänker, desto bättre. Självklart måste det balanseras med att utveckla välfärden. Jag tycker att det var väldigt tydligt att Laila Bjurling inte svarade på min fråga om den rapport som Sven-Olof Lodin och Swedbank har tagit fram, där det tydligt konstateras att våra skattesänkningar har riktat sig till just låg- och medelinkomsttagare. Jag skulle vilja referera till en debatt som er nya ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros hade med Anders Borg. Då stod han här, precis som du, Laila, och hävdade dogmatiskt att vi bara har sänkt skatten för höginkomsttagare, trots att det står fullständigt i strid med verkligheten. Men när han pressades lite på frågan vad han vill göra, vad som är ert alternativ och vad vi får om Socialdemokraterna vinner nästa val sade han: Nej, vi tänker inte ta bort jobbskatteavdraget. Vi tänker inte höja skatten för låg- och medelinkomsttagare. Den typen av hyckleri visar tydligt att det som Socialdemokraterna nu står och säger i talarstolen bara är politisk retorik i brist på egen politik. Jag tycker att ni har en skyldighet att svara på vad det är för politik som ni verkligen vill föra. Vad är det för alternativ som ni vill ge Sverige? Är det att återställa den politik som vi hade dagen före valet? Är det att återställa bidragsnivåerna, ta bort jobbskatteavdraget och höja skatten för låg- och medelinkomsttagare, eller vad är det? I era budgetmotioner har ni vacklat och intagit en position däremellan, och ni har faktiskt förlikat er med det första steget i jobbskatteavdraget. Jag tycker att ni är skyldiga svenska folket en förklaring till var ni faktiskt står.

Fru talman! Alliansregeringens mål är att utveckla välfärden. De prövningar vi har både i dag och framför oss genom såväl den demografiska utvecklingen och klimatsituationen som globaliseringen kräver nytänkande, mod och handlingskraft. Regeringen har på ett föredömligt sätt visat prov på detta, vilket uppenbarligen retar oppositionen, som av den anledningen riktar en hel del hård kritik mot regeringens arbete. Målet att klara framtidens prövningar ligger dock fast, och de målen gagnar, som jag ser det, oss alla. Den grundsyn som Socialdemokraterna inleder sin reservation med om alla människors lika värde är också grunden för regeringens arbete. Skillnaden mellan regeringen och Socialdemokraterna är att vi fyller orden med innehåll. Fru talman! Grunden för välfärden, en bra utveckling av pensionerna, en bra konkurrenskraft gentemot vår omvärld och förmåga att klara de miljöhot som finns, läggs genom att erbjuda så många som möjligt att delta i samhällsbyggandet. Därför är arbetslinjen prioriterad för regeringen. I det här arbetet har skattefrågan en nyckelroll då det är genom de ekonomiska styrmedlen vi bäst förändrar människors beteende och skapar bästa förutsättningar för oss alla, såväl i dag som i framtiden. Fru talman! Kritik förs på ett oseriöst sätt fram om att pensionärerna får betala mer skatt än andra. Grundskatteskalan ligger fast, som tidigare, och de ekonomiska stimulanser som nu ges går till dem som har ett operativt arbete. Det gäller alla, såväl löntagare som pensionärer. Ingen pensionär har fått högre skatt än den nivå som rådde när Socialdemokraterna innehade regeringsmakten. En intressant fråga efter s-kritiken är därför hur skattesituationen skulle se ut om Socialdemokraterna satt i regeringsställning. Allt talar för att det skulle bli allt sämre för såväl pensionärsgruppen som för övriga i samhället. I dag har en sjuksköterska 871 kronor mer i månaden, exklusive den lönehöjning sjuksköterskorna fick förra året, än när Socialdemokraterna satt vid makten. En polis har närmare 1 000 kronor mer i månaden. Enligt Socialdemokraternas budget skulle sjuksköterskan ha 1 229 kronor mindre netto i månaden med en s-regering, och polisen skulle ha 1 300 kronor mindre i månaden. Vi pratar alltså om nivåer på 15 000 kronor netto om året. Tillväxten av pensionerna skulle stagnera. Urholkningen av pensionerna skulle vara större än vad många upplever i dag. Det som nu sker är att allt fler är i arbete. Löneindex ökar. Följden blir att pensionerna höjs med uppemot 10 000 kronor om året. Detta är en utveckling som inte hade varit möjlig med socialdemokratiskt styre. Socialdemokraternas lockbete till pensionärerna är i det sammanhanget ett tillägg om 167 kronor i månaden. Tala om nulliteter! Fru talman! Regeringens politik har också inneburit att kvinnolönerna har ökat mer än på decennier, mer än vad som har varit möjligt under decennier med s-styre. Det är givetvis viktigt då kvinnolönerna, ofta i offentlig sektor, hamnat på efterkälken under många år av socialdemokratiskt styre. Föregående års lönerörelse tillsammans med jobbskatteavdragen har gett dem med de låga lönerna mer pengar att röra sig med. Kanske känner sig även Socialdemokraterna besvikna över sin egen politik på det här området, för det är ändå så att de i sitt budgetförslag i höstas accepterade runt 75 procent av allianspolitikens jobbskatteavdrag. Socialdemokraterna accepterar 75 procent av allianspolitikens jobbskatteavdrag trots att de här i debatten hårt angriper allianspolitiken. Det vore kanske mer klädsamt om retoriken och matematiken kunde gå hand i hand. Det skulle åtminstone vara mer trovärdigt. Fru talman! Arbetsmarknadsregionerna blir allt större. Samtidigt kan det vara skönt att ha en övernattningsmöjlighet om det inte går att pendla varje dag till och från arbetet. Dubbel bosättning har därför blivit en alltmer förekommande företeelse i det moderna samhället. Det innebär ökade levnadsomkostnader, vilket det också borde vara rimligt att kunna göra avdrag för. Regeringen lättar nu upp bestämmelserna på det här området så att det blir lättare att få avdragen godkända. Från utskottet anser vi dock att det är behövligt att följa utvecklingen för att se om det behövs ytterligare förändringar. Den här förändringen beror ju helt på den väl fungerande regionutvecklingen som vi har i dag. Därför är det också rimligt att man får uppdraget att följa utvecklingen på det här området. Beträffande reseavdrag höjde regeringen nyligen avdragsnivån för resor till och från arbetet med 50 öre. Jag har förståelse för dem som vill ha avdrag för resor till och från daghem, förskola och liknande. Men här blir det en fråga om prioriteringar. Som jag ser det vore det önskvärt att ytterligare höja avdragsnivån för arbetsresor. Därför blir avdrag för resor till och från förskolor och liknande nedprioriterade i det här sammanhanget. Fru talman! Kostnadsersättningar från kommun berör ersättningar till frivilliga samhällsarbetare, som kontaktpersoner, stödfamiljer, god man eller förvaltare. Det här är viktiga uppdrag. Samtidigt ser vi i dag problem med att få fram personer som kan, vågar och klarar av den här typen av uppdrag. Här behövs det alltså en stimulans. Jag ser därför fram emot en förändring av gällande syn på skatteunderlag för de här uppdragen. Skatteverket har utarbetat ett förslag om skatte- och avgiftsfrihet för mindre belopp. Det borde kunna tillämpas på det här området. Det förslaget bereds för närvarande inom Finansdepartementet, och jag ser fram emot en proposition som kommer att läggas fram i det här ärendet. Fru talman! Frågan om ett idrottsutövarkonto har diskuterats i mer än 30 år. Det borde vara dags att ta steget fullt ut med ett införande av det här. Utskottets skrivning i den här frågan var positiv förra året, och den är det även i år. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sin beredning av det här ärendet i positiv anda. Som jag ser det är den här frågan något av vårt lands dåliga samvete. Det är beklämmande att vi inte kan erbjuda våra hjältar boende på hemmaplan utan landsförvisar dem till exempelvis Monaco. Ingemar Stenmark, Pernilla Wiberg, Anja Pärson är några i raden av de hjältar som har förvisats till andra länder. Man måste då fråga sig: Är det här rimligt? Är det fult att under en kort idrottskarriär tjäna stora pengar? Och är det så här svensken i allmänhet vill ha det? Jag är övertygad om att alla säger nej. Det är alltså dags att avsluta den här 30-åriga långbänken. Jag ser fram emot att man från regeringens sida snabbt kommer med förslag på det här området. Fru talman! Socialdemokraterna framhåller i sin reservation om fackföreningsavgiften att regeringen har orsakat att mer än 300 000 personer har tvingats att lämna a-kassan, och tusentals har begärt sitt utträde ur fackförbund för att få hushållsekonomin att gå ihop. Man frågar sig hur långt retoriken får gå. En sjuksköterska får 15 000 kronor mer om året netto med alliansens politik än med en socialdemokratisk politik. Hur kan hushållsekonomin bli sämre med mer pengar? Med den socialdemokratiska retoriken skulle följden av ett socialdemokratiskt styre bli att facken skulle tvingas att lägga ned helt. Som jag ser det vore det inte en bra utveckling. Sansa debatten och fråga i stället vad den egentliga orsaken är till att medlemmarna lämnar a-kassan och facket! Fru talman! Jag har berört ett axplock av de frågor som behandlas i det här betänkandet, och jag yrkar bifall till utskottets förslag på samtliga punkter.

Fru talman! Jag skulle vilja prata med Jörgen Johansson om skattefusk eller, rättare sagt, jakten på skattefuskare. Vi vet att många stora förmögenheter göms undan på hemliga bankkonton i Andorra, Liechtenstein, Schweiz och vad de här skatteparadisen nu heter. Den borgerliga regeringen svarar med att ta bort förmögenhetsskatten. Vi vet att många fuskar med svart arbetskraft när det gäller städning och hushållsnära tjänster av olika slag, barnpassning, trädgårdsskötsel. Den borgerliga regeringen svarar med att i stort sett ta bort skatten för de tjänsterna. Tycker Jörgen Johansson att det är den rätta vägen att få bukt med skattefusket, att ta bort de skatter som det fuskas med?

Fru talman! Allt skattefusk ska naturligtvis beivras. Sedan konstaterar vi att förmögenhetsskatten är en frivillig skatt. Det uttalade den förre socialdemokratiske partiledaren. Det är en skatt där Socialdemokraterna hade tagit bort skatten för de allra rikaste. Jag förmodar att det är de allra rikaste som Laila Bjurling hävdar för över pengar till Andorra och liknande. Men den förmögenhetsskatten var ni ju själva inne och petade i. Sedan gäller det de hushållsnära tjänsterna. Att det här infördes hänger ju samman med att vi visste att det fanns en svart marknad som vi på det här sättet kunde tvätta vit. Det är ju också en fråga om vilka signaler vi sänder ut i samhället. Jag anser att det här var en riktig signal. Vi tvättar alltså pengarna vita. Vi erbjuder dessutom människor med de vanliga inkomsterna möjligheter att få hjälp med de hushållsnära tjänsterna, så att kanske framför allt kvinnorna kan göra karriär på ett bättre sätt än vad de kunde under det socialdemokratiska styret.

Fru talman! Skatteverket har beräknat att det så kallade skattefelet, alltså både misstag och rent fusk, är så stort som 133 miljarder kronor. Nu har den borgerliga regeringen genomfört Socialdemokraternas förslag om certifierat kassaregister och personalliggare, och så har man sänkt förmögenhetsskatten och infört skattereduktion för hushållsnära tjänster. Det är liksom de åtgärder som är gjorda för att komma till rätta med skattefusket. Ni har egentligen inga andra egna idéer, såvitt jag kan förstå det hela, utom när det gäller det som ni kallar för bidragsfusk. Den som är hemma och vårdar sina sjuka barn ska i fortsättningen tvingas visa upp ett intyg från förskolan om att barnen inte har varit där. Försäkringskassan gör två miljoner utbetalningar om året för tillfällig vård av barn. Alla de här utbetalningarna ska verifieras med intyg från förskolan. Två miljoner intyg ska skrivas av förskollärarna i stället för att de bedriver pedagogik. Två miljoner intyg ska hanteras av Försäkringskassan i stället för att de stöttar de sjuka. Där visar den borgerliga regeringen verkligen krafttag. Skattefelet är 133 miljarder kronor. Vård-av-sjuka-barn-felet är kanske 2 ½ miljard. Vore det inte bättre att använda resurserna till att komma åt skattefuskare i stället, Jörgen Johansson?

Fru talman! Jag tror att man måste börja med att fråga sig varför vi har den situation vi har i samhället. Det är inget som har skett under alliansregeringens tid, utan det är en förändring, en värdeglidning i samhället, där Socialdemokraterna har ett mycket stort ansvar. Det är ändå så när det gäller den här typen av skattefelskartor och så vidare som har redovisats att det inte är första gången det redovisas. Det har redovisats varje år. Därför borde man kanske hårdare ha tagit tag i det här från den tidigare regeringen. Nu har regeringen genomfört vissa saker. Jag är väl medveten om att Socialdemokraterna lade fram förslag som sedan har genomförts av alliansregeringen. Därutöver har man infört omvänd momsskyldighet vad gäller byggsektorn, förutom det som Laila Bjurling nämnde. Jag vet att man håller på att se över samma system vad gäller skrot- och återvinningsbranschen, eftersom man vet att det är en oseriös bransch. Man har Skatteverkets skrivelse beträffande mindre belopp som jag åberopade här i debatten vad gäller kontaktpersoner som borde kunna tillämpas där. Arbetet går vidare. Jag är helt övertygad om att vi är överens om målet. Mygel med bidrag ska inte accepteras. Det ska beivras. Men det viktigaste vi har - och det har vi gemensamt, Laila Bjurling - är att ändra attityderna i samhället så att alla inser att man måste bidra till vår gemensamma samhällsbyggnad.

Fru talman! Om jag satt i regeringsställning skulle jag också vilja ta åt mig äran för allt positivt som händer runt om i världen. Men på vilket sätt är det regeringens förtjänst att kvinnor fått högre löner? Är inte det lite grann en fråga mellan arbetsmarknadens parter? Då säger Jörgen Johansson att det är i kombination med jobbskatteavdraget. Men vi vet att jobbskatteavdraget i första hand har gått till män. Så det får jag inte riktigt ihop. Jag blir också lite fundersam när jag hör Jörgen Johansson prata om att han vill höja reseavdragen för resor till och från arbetet. Hur mycket då? Ska man få mer i avdrag än vad det kostar att resa till arbetet? Är det klimatsmart att så tydligt gynna att man bor långt från arbetet och på så sätt orsakar långa transporter?

Fru talman! Vad gäller högre löner är det givetvis så att regeringen inte går in och för någon förhandling, men det är underligt att man kan få ett så bra utfall av en lönerörelse när det är en alliansregering jämfört med när den socialdemokratiska regeringen har suttit vid makten. Flera pusselbitar har fallit på plats. Detta tillsammans med jobbskatteavdraget har gett kvinnorna mer lön. Om jag bortser från lönerörelsen och bara ser till jobbskatteavdraget är det precis som jag nämnde kvinnor i offentlig sektor - jag tog sjuksköterskan som exempel - som har fått mycket, 12 000-13 000 kronor om året, mer i netto i plånboken, exklusive lönehöjning. Aldrig tidigare har det blivit ett så stort utfall för den här gruppen. Jag är övertygad om att de pengarna är välbehövliga hos just den gruppen. Det är därför jag säger att den tidigare regeringen inte har lyckats med det här. Men det har den här gjort. Det är därför jag framhåller det, eftersom man hela tiden säger att kvinnorna inte har fått något utfall av det. Men det har de faktiskt fått. Vad gäller reseersättningen går jag inte in och talar om vilken nivå man ska ha. Jag anser, förmodligen i likhet med Helena Leander, att man bör lägga det på sådant sätt att man stimulerar de förnybara drivmedlen. I debatten som vi hade förra veckan nämnde jag att jag tycker att regeringen ska föra en förhandling med EU för att sänka mervärdesskattesatserna på de förnybara drivmedlen. Men jag konstaterar att de landsbygdsboende i dag har problem. Därför vore det lämpligt att höja en tidigare låg avdragsnivå.

Fru talman! Jag tror inte att det är någon från oppositionen som påstått att kvinnor inte har fått några löneökningar sedan den nya regeringen kom till makten eller att kvinnor inte fått någon del av jobbskatteavdraget. Däremot kan vi konstatera att en större del av alliansens skattesänkningar - inte bara jobbskatteavdraget - har gått till män. Så det finns kritik av skattepolitiken vad det gäller jämställdhetsaspekten. När det gäller reseavdraget är jag mycket väl medveten om att man har större transportbehov på landsbygden. Det är inte det. Däremot om man ser över hela levnadsomkostnaderna är det svårt att visa att man har större levnadsomkostnader på landsbygden, i alla fall tidigare innan ni sänkte fastighetsskatten för de välbeställda som har stora fina villor i storstäderna. Då var det ändå så att man på landsbygden hade så pass mycket lägre i fastighetsskatt att man inte kunde se att man var missgynnad gentemot andra grupper. Det är möjligt att man nu har fått se att landsbygdsbor missgynnas mer generellt. Men frågan är om det smartaste sättet att stödja glesbygds- och landsbygdsbor just är att göra det billigare att resa. Förnybara bränslen eller ej, det är svårt att se att resor har någon vidare positiv miljöpåverkan. Då är det inte så smart att stödja det mer än nödvändigt.

Fru talman! Den situation vi har för många på landsbygden är att man inte knäpper med fingrarna och ändrar deras innehav av bilar och liknande. Det tar en viss tid. Under den tiden måste vi se till att man inte avfolkar landsbygden. Därför finns det ett behov av att höja avdragsdelen. Men jag delar Helena Leanders syn att det också handlar om att satsa på de förnybara drivmedlen, att se till att vi får en vettig kostnadsnivå och att vi får en produktion exempelvis av biogas i olika delar landet för att på det viset hålla ned kostnaden. Som sagt, situationen är - jag får ständigt signaler om det - att det är svårt i dag att bo på landsbygden och pendla till sitt arbete. Det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Men nu har man fått jobbskatteavdragen som hjälper till något i alla fall.

Fru talman! Å Kristdemokraternas vägnar vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag vill framför allt fokusera på två områden. Det första är möjligheten att kunna leva på sin egen lön. Det andra är att skapa möjligheter för ett livskraftigt civilt samhälle. Låt mig börja med inkomstbeskattningen. Det sägs ibland att arbete är en mänsklig rättighet. Filosofiskt menar vi kristdemokrater, och vi tillhör en gemensam idétradition med alliansen som helhet, att även att få behålla en skälig del av den lön som arbetet ger är en rättighet. Det handlar om att få behålla en skälig del av den lön man har jobbat ihop. Denna rättighet i sig korresponderar med en grundläggande rätt att få ta del av frukterna av sitt eget arbete. Detta är gammalt, klassiskt och sunt tänkande. Rätten att tjäna sitt uppehälle för sig själv och sina närmaste är central och måste så vara i vårt samhälle för att välfärd och välstånd ska kunna uppstå och fortgå. Alltför höga skattenivåer inkräktar på den enskilda människans och familjens rätt och ansvar att förverkliga grundläggande värden och livsmål. Fru talman! Under Socialdemokraternas otaliga år vid makten har inkomstskatterna gått spikrätt uppåt. Att alliansen nu har sänkt inkomstskatterna med 50 miljarder svenska kronor känns kanske därför ovant och för vissa ovälkommet i den svenska politiken. Men ack så nödvändigt! Det är inte mer än rättvist att de så hårt beskattade låg- och medelinkomsttagarna i vårt land nu får den största skattesänkningen. Man får ett välkommet och välförtjänt andningsutrymme i hushållsekonomin. Fru talman! Ekot rapporterade i går att Sverige passerat Danmark och därmed inte längre upprätthåller den föga meriterande posten att vara landet med världens högsta skatter. Det är sannerligen en mycket glädjande nyhet. Ekot får gärna rapportera fler sådana i framtiden. Det är nämligen en tävling som Sveriges socialdemokrater ansträngt sig hårt för att vinna. Vi i alliansen anser dock att människor ska få behålla mer av sina intjänade medel, mer av vad de intjänat av sitt arbete. Att ha världens högsta skatter är inte i sig något eftersträvansvärt. Låt oss i stället sträva efter att ha världens mest effektiva skattesystem och en god välfärd. Fru talman! Låt mig nu gå över till förutsättningarna för den ideella sektorn. Ett begrepp som kommer upp i samband med den, framför allt när en kristdemokrat talar i denna talarstol, är subsidiaritetsprincipen. Att stärka det civila samhället är vad subsidiaritetsprincipen ytterst handlar om, det vill säga att stödja det människorna kan skapa själva utan att politiska församlingar styr. Oavsett politiska beslut ska människor kunna forma sin framtid i så stor utsträckning som möjligt genom självständiga beslut - individuella beslut eller i samverkan med andra, inom familjen, i föreningar, byalag, bostadsrättsföreningar, kooperativ, folkrörelser, fackföreningar, kyrkor, välgörenhetsorganisationer eller vad det nu handlar om. I den aktuella debatt som finns med här och som utskottet belyser i betänkande nr 18 vill jag lyfta fram att idealitet handlar om personligt ansvar, om solidaritet, om empati och om förmåga att känna in andra människor. Detta är grundläggande värden som alla samhällen, även det svenska i den kalla Norden behöver. Inom parentes sagt har det väl inte varit så kallt i vinter, kanske. Detta krävs för att vi ska kunna bygga ett varmt och omtänksamt samhälle. Om Sverige ska få en växande ideell sektor, fru talman, måste det skapas möjligheter för ett ökat engagemang och ett ökat givande. Annonser i medierna i dag om det som man kallar för aktiegavan.se är ett uttryck för detta. Men mer kan göras. Det gäller inte bara att kunna skänka utdelningen på eventuella aktieinnehav. Vi menar att staten inte ska detaljstyra föreningslivet. Den ska inte detaljstyra hjälporganisationer, fackföreningar, kyrkor och samfund. Staten ska nöja sig med att sätta upp spelregler och ramar som gynnar den ideella sektorns utveckling. Fru talman! För många av oss - en majoritet - i denna kammare är det beklagligt att Sverige i dag är ett av få länder i den europeiska unionen där det inte finns något skatteavdrag för ideella gåvor. Vi i alliansen tänker ändra på detta inom innevarande mandatperiod. Vi tycker inte att Sverige ska eftersträva för framtiden att utmärka sig på denna punkt och inte ha en sådan avdragsrätt för gåvor. Det ska inte vara en merit för Sverige att vara annorlunda på den punkten. Kristdemokraterna har därför länge drivit kravet att det ska införas en avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Detta belyses också i tal från oppositionssidan. De får gärna ansluta sig till vår position där. Fru talman! I till exempel Danmark har man ett system som tillåter att man gör avdrag för gåvor till olika typer av ideella föreningar och kyrkor. Det finns ett stort stöd för denna typ av organisation eftersom dess verksamhet till stor del bygger just på givande från medlemmar. Det är ett frivilligt givande och ett givande som inte bygger på att politiska församlingar genom majoritetsbeslut har kommit fram till det ena eller det andra. I vårt västra grannland Norge ges möjlighet till enskilda personer att göra avdrag för gåvor till frivilligorganisationer. Den norska lagstiftningen bygger på att dessa frivilligorganisationer inte ska ha verksamhet som ändamål. De ska bedriva särskilt angivna verksamheter såsom omsorgsarbete och hälsofrämjande arbete för barn och ungdomar, religiös verksamhet, verksamhet till värn för människors rättigheter samt katastrofhjälp. I Sverige har vi Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, förkortat Frii. Det organiserar 79 organisationer med så kallade 90-konton. Dessa har föreslagit att ideella gåvor och bidrag till deras konton görs avdragsgilla i privatpersoners och företags självdeklarationer. Fru talman! Med de nämnda länderna som förebild skulle avdragsrätten också kunna bestämmas till viss verksamhet i stället för till en viss typ av kontonummer. Som lagstiftare har vi alltid möjlighet att styra vilka beloppsnivåer som skulle vara avdragsgilla. Fru talman! Som en sista punkt vill jag ta upp motionen om idrottskonto. En professionell idrottskvinnas eller idrottsmans aktiva karriär varar normalt under mycket begränsad tid. Skador och ålder begränsar karriären till några få år tidigt i livet med en snedfördelad livsinkomst till följd. Inkomsten kan vara stor under den skadefria aktiva karriären för att sedan skifta till en avsevärt mindre inkomst. Följden av detta blir att idrottaren under några år tvingas betala mycket höga skatter. Den naturliga konsekvensen har därför för många framgångsrika svenska idrottare blivit att de har flyttat från vårt kära land. Då vetskapen finns om att inkomsten är ojämnt fördelad över tid kan ett så kallat idrottskonto vara motiverat. Syftet med ett sådant är att plana ut livsinkomsten. Idrottaren avsätter en del av sin inkomst till kontot. Inkomsten är då skattefri tills vidare. Fru talman! Idrottaren skulle då sedan kunna ta ut och skatta för pengarna efter det att den aktiva perioden är över. Symbolvärdet vore enormt för vårt land, med stora idrottsstjärnor som inte flyttar ut utan flyttar hem. Dessutom skulle det skicka en betydelsefull signal om vikten av att betala skatt och att bidra till den gemensamma välfärden.

Fru talman! Lennart Sacrédeus sade att inkomstskatten har gått spikrakt uppåt under en socialdemokratisk regering med stöd av v och mp. Jag vill påminna om att i mitten av 90-talet var den dåvarande regeringen tvungen att sanera statens finanser, som då hade ett budgetunderskott på över 200 miljarder kronor efter det att regeringen Bildt hade styrt landet mellan 1991 och 1994. Då var man tvungen att införa egenavgifterna, som också kallades för allmänna pensionsavgifter, för tillsammans 50-60 miljarder kronor. Detta gjordes för att kunna sanera statsfinanserna. Det gjordes inte därför att man tyckte att det var kul att höja inkomstskatterna. Det berodde på att vi hade haft en regering som var oförmögen att hålla i statsfinanserna. Det var det som var orsaken. Det är bra att teckna en bakgrund innan man kommer med den här typen av påståenden. Jag har en fråga till Lennart Sacrédeus. Den gäller de förslag som kan komma om avdragsrätt för gåvor. Lennart Sacrédeus pratade länge och väl i talarstolen om detta. Men är det inte lite pinsamt att ni samtidigt har höjt skatten för de frivilligarbetare som gör stora insatser i dag? Flera ifrån oppositionen har pratat om dessa människor, och vi skriver om dem i vårt särskilda yttrande.

Fru talman! Tack, Marie, för dina frågor! Jag ber dig precisera vad du menar på den andra punkten med att vi skulle ha höjt skatten för frivilligorganisationerna. Där kunde jag inte riktigt följa ditt resonemang och vad du egentligen specifikt syftar på. Frågan var en aning dunkelt formulerad. Om jag nämner i ett anförande här att skatterna under socialdemokratisk ledning i vårt land har gått spikrakt uppåt menar jag förstås inte att de har gjort det varje år. Men den långsiktiga trenden är självklart och uppenbart åt det hållet. Man kan naturligtvis lyfta fram regeringsåren 1991-1994, då vi hade en alliansmajoritet - eller det hade vi inte, eftersom Ny demokrati fanns med. Vi hade i alla fall en alliansregering på den tiden. Jag beskriver det här i vårt perspektiv. Man kan självkritiskt fundera på varför Sverige hade hamnat i ett läge med sviktande sysselsättning och sviktande statsfinanser. Från den borgerliga sidan menar vi att den långsiktiga ökning av skattetrycket som hade ägt rum i vårt land och den sysselsättningspolitik och näringslivspolitik - eller snarare brist på sådan - som hade bedrivits under 70- och 80-talen långsiktigt hade underminerat Sveriges konkurrenskraft. Därmed hade också statens finanser försvagats. Det är klart att om någonting inträffade i det här fallet under alliansens regeringsår 1991-1994 innebär inte det att utgångsläget från 70- och 80-talens ekonomiska politik och brist på näringslivspolitik var så gynnsam. Men detta är vårt perspektiv; jag vet att ni har ett annat.

Fru talman! Jag ska förtydliga när det gäller de så kallade frivilligarbetarnas situation. Vi pratar alltså om människor som jobbar som gode män eller som övervakare eller ställer upp som kontaktfamiljer. Regeringen har begränsat möjligheterna att göra avdrag för de kostnadsersättningar som de här människor får för sitt arbete genom att man har höjt beloppsgränsen från 1 000 till 5 000 kronor per år för övriga avdrag. Det är det som ligger i botten för min fråga. Inkomstskattehöjningarna går ju spikrakt upp, men jag glömde säga förut att från och med år 2000 till år 2005 sänktes de här skatterna av den tidigare socialdemokratiska regeringen tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I realiteten var det en inkomstskattesänkning på runt 50 miljarder kronor. Man utlovade från början att det skulle vara en tillfällig skattehöjning. Sedan skulle den tas tillbaka. Så ser det ut. Jag skulle vilja ställa en fråga till som gäller möjligheten att göra avdrag för gåvor och donationer. Lennart Sacrédeus sade att staten inte ska detaljstyra föreningslivet. Det kan jag hålla med om. Föreningslivet ska styra föreningslivet. Det ska inte staten göra. Men om vi får det som Lennart Sacrédeus och Kristdemokraterna vill blir det kanske den som har pengar som kan vara med och styra. Då kanske det blir så att fördelningen av resurser, om det så gäller föreningslivet, kulturlivet eller någon annan sektor, inte kommer att ställas under en demokratisk process. Det blir faktiskt den som har pengar som kan välja var resurserna ska hamna någonstans. Är det en bra styrning, Lennart Sacrédeus?

Fru talman! Får jag börja med den sista frågan? Jag tror att vi ska ha klart för oss att människor som har det väl ställt ekonomiskt, det handlar både om inkomst och om eventuell förmögenhet, per definition inte behöver vara ondsinta. De kan ha ett varmt hjärta. På samma sätt är inte människor som har en svagare ekonomisk situation per definition altruistiska, osjälviska, generösa och goda. Vi människor är människor av kött och blod. Det finns mängder av människor som är goda och generösa som har en förmögenhet. Måla inte ut dessa som ett annat släkte! Självklart måste allt förvaltas på ett klokt sätt. Men avdragsrätten innebär ändå - om jag kan få Marie Engströms uppmärksamhet - att man skapar incitament i det svenska samhället där man indirekt säger till den förmögne, till den rike, till höginkomsttagaren: Skänk gärna! Ge gärna! Vi vill uppmuntra detta, och vi vill också ge detta ett moraliskt stöd. Vad gäller maktfördelningen inom organisationer finns det alltid ett spänningsfält. Det ska man alltid bevaka. Jag håller med om att pengar inte ska styra utan att det ska vara människors sinnen och värderingar. Men det finns makt. Staten utövar makt. Politiker utövar makt i kraft av de skatteintäkter som vi tar in. Ha heller inte bilden av att politiker per definition inte skulle stå efter makten! Jag måste ta upp frågan om gode männen. Jag ser det dilemma som Marie Engström nämner. När man ska förenkla i skattesystemet och Skatteverket har kommit med synpunkterna att begränsa avdragsrätten kan det få sådana här följdeffekter. Man kan öka ersättningen från statlig och kommunal sida till gode männen. Det vore ett sätt att hantera detta. Allra sist: Ni sänkte skatten med 50 miljarder mellan 2000 och 2005. Varför välkomnar ni inte att vi gör det nu också?

Fru talman! Eftersom Marie Engström inte har någon mer replik ska jag å hennes vägnar säga att jag inte har hört henne, och inte någon annan heller, säga att alla fattiga är goda och alla rika onda. Det kan vi lägga åt sidan, tycker jag. Däremot hörde jag Lennart Sacrédeus säga att man ska kunna leva på sin egen lön. Det var en mänsklig rättighet att ha en viss del kvar av lönen. Då sänker ni skatten med ena handen och höjer med den andra. Ni åstadkommer en stigande inflation som gör att värdet av lönehöjningar urholkas. Ni vägrar arbetstagarna avdrag för deras avgifter, för facken och a-kassan. Men arbetsgivarna har full avdragsrätt för avgifter till sina organisationer. Samtidigt talar Lennart Sacrédeus sig varm för att gåvor till ideella organisationer ska bli avdragsgilla. Att människor har både råd och vilja att skänka pengar till ideella organisationer och ideell hjälpverksamhet ser vi otaliga exempel på genom alla tv-galor med olika förtecken. Miljontals kronor skänker man frivilligt. Det verkar inte vara något stort problem med det i dag, såvitt jag kan se. Däremot kan vi se hur hundratusentals människor lämnar facket och a-kassan för att de inte har råd att vara kvar längre. Det handlar förstås om den borgerliga regeringens chockhöjning av avgifterna till a-kassan. Men att avdragsrätten försvinner är också en bidragande orsak. Jag vill fråga Lennart Sacrédeus: Tycker Lennart Sacrédeus verkligen att det är viktigare med avdragsrätten för frivilliga gåvor till ideella organisationer än med avdragsrätt för avgifter till facken och a-kassan?

Fru talman! Jag tar den sista frågan direkt. Jag kan säga att det finns en bristande logik både från socialdemokratisk sida och kanske från alliansens sida också. Varför införde ni en avdragsrätt bara för fackföreningar? Varför skulle man i socialdemokratins Sverige inte få någon avdragsrätt om man är med i Röda Korset, om man är med i Svenska kyrkan eller om man är med i IOGT-NTO utan just bara för medlemskap i fackföreningsrörelsen? Varför plockade ni ut just denna grupp? Jag vet att ni står nära fackföreningsrörelsen. Men ni gör det också på ett monopoliserande sätt. När jag talar om fackföreningsrörelsen är det LO-sidan jag menar. Jag tycker att det är en tragedi för fackföreningsrörelsen i Sverige att man har tytt sig så entydigt till ett enda parti och inte tror att det finns vänner hos några andra. Det finns massor av människor som backar upp fackföreningsrörelsen från kristdemokratiskt håll, från moderat, centerpartistiskt och liberalt håll, men också från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men ni tror er äga LO. Ni har till och med en ledamot i verkställande utskottet som är ordförande i LO. Vem tror att den fackföreningsrörelsen, som har knappt två miljoner medlemmar, därmed blir opolitisk? Jag tycker att det är tragiskt att inte fackföreningsrörelsen har en tradition av att stå till alla partiers förfogande när det gäller arbetarsidan, LO-sidan. Min tanke är att om ni vill återinföra avdragsrätten för fackföreningar den dag ni eventuellt skulle komma tillbaka till makten, gör det då även för alla andra medlemskap! Jag gav några exempel på detta. Laila Bjurling nämner att hundratusentals har lämnat fackföreningar och a-kassa därför att de inte har råd. Jag tror att den bilden är alldeles för förenklad. Varje medlemsorganisation, så också fackföreningar, kyrkor, Röda Korset eller vad det än är, måste motivera för ett medlemskap. Det har aldrig varit billigt att vara med i LO och många andra fackföreningar i vårt land. Netto har våra skattesänkningar varit betydligt större än de ökningar vad gäller a-kassan och försvunnen avdragsrätt för fackföreningar som Laila Bjurling nämner.

Fru talman! Varför vill vi att fackföreningsavgiften och a-kasseavgiften ska vara avdragsgilla men inte avgifter till Röda Korset och Pingstkyrkan? Det handlar om balansen på arbetsmarknaden, Lennart Sacrédeus. Så enkelt är det. Arbetsgivarna får göra fullt avdrag för sitt medlemskap i olika organisationer. De är en förhandlingspart på ena sidan. Då är det väl fullständigt rimligt och rättvist att också förhandlingsorganisationen på andra sidan får göra avdrag för sina avgifter. Det är fullständigt självklart och rättvist, tycker jag. Sedan är det också jätteviktigt att samhället stöttar ideella organisationer i det viktiga arbete som de gör. I det här betänkandet skriver utskottet att "den frivilliga hjälpverksamheten i ideella föreningars regi frigör ett engagemang och bidrar till betydelsefulla insatser på många håll där de offentliga inte räcker till." Det är en syn som jag inte riktigt delar. Jag tycker inte att de ideella insatserna ska ersätta de offentliga när de inte räcker till utan de ska vara ett komplement till de offentliga insatserna, och det är jätteviktiga kompletterande insatser. Ett annat exempel är det som jag pratade om i mitt anförande och som Marie Engström ställde frågor om i sitt replikskifte, nämligen frivilligarbetarna, stödfamiljer, kontaktpersoner, gode män och så vidare. De ska inte få göra avdrag för sina omkostnader. Arbetstagare ska inte få göra avdrag för avgifter till fack och a-kassa, men den som har lust att skänka pengar till Pingstkyrkan eller Röda Korset ska få sin skatt minskad. Är det Lennart Sacrédeus uppfattning om rättvisa?

Fru talman! Tack, Laila Bjurling, inte minst för den retoriska frågan mot slutet! Vi kämpar för ett så rättvist och gott samhälle som möjligt. Den exakta rättvisan - det har vi varit överens om i väldigt många debatter - låter sig icke alltid så lätt definieras. Det är Skatteverket som vill förenkla vad gäller avdragsrätten, och vi har stött det här i kammaren. Det finns många olika aspekter på detta, som jag nämnde i ett tidigare replikskifte med Marie Engström. Man får i så fall titta över ersättningsnivåerna för frivilligarbetare och gode män. Denna fråga är inte olöslig därför att man gör en förändring vad gäller avdragsrätten. Laila Bjurling nämnde i sitt första engagerade anförande att det finns gott om pengar som vi kan ta in till frivilligorganisationerna, nämligen miljontals via tv-galor. Men det är icke alltid det glassiga som går i tv på bästa sändningstid en lördagskväll, utan det är det lokala strävsamma arbetet i det lilla samhället, i den lilla byn, i stadsdelen eller staden som vi ska stödja. Det är inte alltid det som får mediernas stora uppmärksamhet. Jag tycker att man ska ha det perspektivet. Jag tackar för den beskrivning Laila Bjurling gav utifrån Socialdemokraternas motiv för att tidigare verka för och införa en avdragsrätt för fackföreningsavgifter. Balansen på arbetsmarknaden är väldigt viktig. Det finns mycket att säga om den balansen. På näringslivssidan menar man att fackföreningsrörelsen, den Socialdemokraterna närstående, har använt lagstiftningshotet: Om vi inte får igenom det i förhandlingarna går vi till regeringen och riksdagen, och så får vi gå lagstiftningsvägen. Det finns mycket att säga om den balansen. Jag underkänner inte det argument du framför här, men ett annat perspektiv som man kan framföra, i förhållande till föreningslivet och Organisations-Sverige för övrigt, är varför just fackföreningarna skulle ha denna avdragsrätt.

Fru talman! Fredrik Schulte nämnde i sitt inlägg att det fanns två motioner som var välvilligt behandlade i utskottet. Han glömde en tredje motion, som jag tänkte uppehålla mig vid, nämligen nr 332 som handlar om Öresundsavtalet och den så kallade montörsregeln. Utvecklingen i Öresundsregionen går lika snabbt som tågen över bron i dag. Människor reser, kontakter knyts och arbetspendlingen ökar ständigt. De siffror jag själv senast tog del av visade att det var ungefär 20 000 personer som pendlade över sundet varje dag. Det har ökat sedan dess. De som skapar och driver integrationen är människorna i Öresundsregionen, inte politikerna. Så ska det vara. Politikers uppgift är att underlätta för människors egna drivkrafter och att riva de hinder och barriärer som finns för människor att mötas. För 150 år sedan krävdes det pass för att resa mellan svenska städer. För bara några årtionden sedan gällde detsamma mellan de nordiska länderna. Att stoppa den utveckling som nu sker är ungefär som att stoppa snösmältningen om våren. Det är varken möjligt eller särskilt önskvärt. Det finns dock ett antal områden där det fortfarande inte fungerar, och ibland är orsakerna helt obegripliga. Ett exempel är den så kallade montörsregeln, som är en del av det nordiska sambeskattningsavtalet från 1996. Den innebär att den som arbetar färre än 183 dagar i ett nordiskt grannland fortfarande ska beskattas i hemlandet. På ett enkelt sätt, helt utan skattekrångel, kan man arbeta i det andra landet kortare perioder. Det stimulerar rörligheten på arbetsmarknaden, ger företagen tillgång till breddad kompetens och bidrar konkret till att stimulera integrationen i gränsregionerna. Så här långt är allt gott, och det hade väl varit bra om det inte varit för det undantag som finns i punkt 2 i den aktuella paragrafen. Där stadgas att montörsregeln inte gäller uthyrning av personal. I ett enda penndrag utesluts en viktig och växande del av svenskt företagande. Bara i Skåne med omnejd omsätter bemanningsbranschen ca 16 000 personer. Undantaget i montörsregeln är en inskränkning i den fria rörligheten, en stark reglering mot konkurrens på lika villkor och ett slag mot arbetslinjen. Jag motionerade redan förra året om att riksdagen för regeringen skulle tillkännage uppfattningen om de här orimliga och diskriminerande konsekvenserna. Jag får väl erkänna att jag inte var så särdeles imponerad av svaret. Det hade något av karbonpapperskaraktär över sig. I år är det dock tvärtom. Jag är tacksam och väldigt glad för det stöd som min motion har fått i utskottet. Skatteutskottet delar min uppfattning att detta skapar en obalans mellan de nordiska länderna. Det är jag väldigt tacksam för. Även regeringen har nu uppmärksammat denna fråga, och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har drivit den i förhandlingarna med Danmark om ett nytt avtal. Tyvärr har det dock inte kommit några överenskommelser till stånd. Tvärtom anser den danska regeringen att någon förändring inte behöver ske. För den som har jobbat länge med danskar är det kanske inte så förvånande, men det är likafullt beklagligt. Fru talman! Jag vill än en gång tacka för utskottets välvilliga behandling av min motion. Jag uppfattar att den är tillgodosedd så här långt. Frågan är dock inte löst, och jag utgår från att den även fortsatt står högt på regeringens prioriteringslista. Jag hoppas att utskottet inte heller uppfattar att frågan om montörsregeln nu är avförd utan att man fortsätter att driva den, dels att man stöder regeringen i dess arbete, dels att man påtalar problemet i samtalen med våra nordiska grannländer.

Fru talman! Efter en lång debatt: Äntligen! Äntligen får vi nu till stånd förändringar när det gäller friskvårdsförmånerna. Tänk, fru talman, vilken tid det tar att ändra saker, även de mest självklara och tydliga saker. På 1700-talet introducerades kaffet här i Sverige. Ganska snart, i merkantilismens tider när vi skulle göra allting själva, upptäckte vi att just kaffe var vi dåliga på. Därför kom det begränsningar. Därför har vi i denna kammare inte fått dricka kaffe i flera hundra år, tills vi fick en ny talman år 2006 så att det numera är möjligt. På precis samma sätt är det med friskvårdsförmånerna. De är ju till för att de anställda ska sköta sin hälsa, må bättre och vara mindre sjukskrivna. Men under årens lopp har vi haft en del undantag. Golf har inte tillåtits. Utförsåkning har inte tillåtits, inte heller segling eller ridning. Varför? Jo, det har sagts under årens lopp att det är exklusiva idrotter, att de är dyra och att de kräver för stora anläggningar. Därför har de inte tillåtits. I själva verket vet alla vad det är fråga om. De har stämplats som någon sorts idrott som inte är lämplig, som bara ett fåtal som har gott om pengar skulle få använda sig av. Regelverket har funnits kvar genom åren trots att det har lättats upp och blivit tillåtet med taiji, massage och mycket annat när det gäller just friskvårdsförmånerna. Men icke detta. Man kan tycka att det är märkligt att just detta självklara är så svårt att förändra. Trots att det är 35 år sedan - så lång tid har redan gått - som Stenmark satte i gång en fullständig folkvåg så att människor ville utöva utförsåkning har vi kvar ett regelverk som säger att det är exklusivt. Ibland undrar man om politiken går i takt med tiden. Golf har nästan ansetts som det värsta. Trots att 1,1 miljon människor i Sverige i dag - vi är ju 9 miljoner i befolkningen - anser sig spela golf är det tydligen en exklusiv idrott avsedd bara för ett fåtal. Det är märkligt. Det är konstigt. Jag har i många år motionerat för att få en förändring av tingens ordning. Jag har debatterat med finansminister Bosse Ringholm, som i och för sig hade en förståelse men aldrig kom till skott med att göra en förändring. Han fick en efterträdare som hette Pär Nuder, och han hade absolut ingen förståelse - det var över huvud taget svårt att debattera idrott med honom. Men nu sker en förändring. Utskottet avstyrker formellt en lång rad motioner i den här riktningen, om att låta arbetstagaren och arbetsgivaren själva komma överens om en rimlig summa för vad som ska vara en tillåten avdragsnivå, men tack vare att allianspartierna kom till makten har detta blivit möjligt. Precis på samma sätt var det nödvändigt att allianspartierna kom till makten för att vi i en högkonjunktur skulle få fler jobb. Vi hade en högkonjunktur dessförinnan också, men det kom inga jobb. Nu får vi den här förändringen, och jag hoppas att Skatteverket jobbar fort med den. Jag tycker att det är roligt att vi får den. Jag är dessutom glad att till och med Socialdemokraterna, som reserverade sig mot en sådan här utveckling förra året, nu har ändrat sig och det finns ett enigt utskottsbetänkande. Slutligen, fru talman, skulle jag vilja hänga på den debatt som Jörgen Johansson hade om vikten av att den som bor på landsbygd med en jobbpolitik kan tjäna pengar på att flytta sig till jobbet och därför också peka på att reseavdragen är väldigt viktiga. Jag tycker att en utveckling som gör att reslängden blir väsentlig borde tilltala även ett miljöparti, som åtminstone tidigare har verkat i den riktningen.

Fru talman! Det känns glädjande att se med vilken entusiasm framför allt Socialdemokraterna intar oppositionsrollen. Jag tycker att de gör det med den äran. Det finns två alternativ i skattepolitiken som tydligt står mot varandra. Det ena är höga opinionssiffror, ingen politik och återgång till höga skatter. Det andra alternativet är visserligen lite låga opinionssiffror, men det är rekordmånga sysselsatta. Vi har till och med tappat förstaplatsen i ligan när det gäller skattetrycket. Jag hoppas vi inte kommer upp på guldplatsen igen. I valet mellan de två alternativen finns det för mig bara ett alternativ, nämligen det som allianspartierna står för - det som går bra för Sverige. Det är det viktigaste. Vi har fler sysselsatta än någonsin. Vilket alternativ man väljer är en ideologisk fråga. Om svenska folket vill gå tillbaka till höga skatter och lägre sysselsättning kan man naturligtvis välja det alternativet. Jag tror att den 18 september 2010 kommer svenska folket att ha funderat mycket på om det är den nuvarande eller den gamla politiken som är bäst för Sverige. Att välja det som är bäst för Sverige är viktigast. Det är härligt att se Socialdemokraterna finna sig så väl till rätta i sin oppositionsroll. Jag hoppas att de kommer att förbli där mycket länge. Fru talman! Vi kommer att fortsätta med skattesänkningar på olika sätt. Men det är inte så oppositionen beskriver det. Men jag vill gärna ge Marie Engström rätt i att det finns olika val som måste göras, och Folkpartiet står tydligt för att prioritera dem som har det sämst. Det är alldeles riktigt. Men det är en annan fråga. Hur ska vi se till att fler människor kommer i jobb? Där finns två alternativ igen. Höjda skatter? Nej. Det är mycket bättre med sänkta skatter. Alla människor tjänar inte miljontals kronor. Vid 28 408 kronor, med grundavdraget borttaget, får man numera betala statlig skatt. Vid 42 258 kronor är det 25 procent i statsskatt. Det är massor med människor som har det så. Den andra fråga jag vill ta upp på slutet är de hushållsnära tjänsterna. Genom att ringa till Skatteverkets projektledare i Västervik kan man få veta att det finns 42 000 ansökningar för 2007. De kommer från 36 000 hushåll. Det är intressanta siffror. Jag ställer frågan närmast till Marie Engström: Vad tyder detta på? Jo, att vi har fått så många nya vita jobb. Det är det som är finessen. Om vi ska avskaffa detta igen går vi tillbaka till en massa svartjobb. Nej, det ska vi inte göra. Det är säkert som Fredrik Schulte säger, nämligen att under 2008 kommer ansökningarna att öka i antal. Hur många det blir vet vi inte.