Avgifter enligt lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

Herr talman! Vi ska nu debattera civilutskottets betänkande nr 3. I betänkandet behandlas regeringens proposition om ändring i lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor samt två motioner. I betänkandet finns två rödgröna reservationer som jag börjar med att yrka bifall till. De ändringar som regeringen vill göra i lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor är något som vi glädjande nog verkar vara överens om i utskottet. Det är rimligt att lagen kompletteras med ett uttryckligt bemyndigande att meddela avgifter. Det ska självklart vara möjligt att ta ut avgifter för de prövningar som görs. Om detta tror jag inte att vi behöver orda så särskilt mycket. Det verkar som att vi är överens. Det som däremot skapar en hel del huvudbry hos mig är det faktum att lagen inte kommer att träda i kraft i och med det regeringen föreslår. Vi står fortfarande kvar med ett förhållandevis lågt och begränsat skadeståndsansvar. Regeringen hävdar att det beror på att samtliga EU-stater som är anslutna till Pariskonventionen samtidigt måste ratificera 2004 års tilläggsprotokoll till konventionen och dess tilläggskonvention. I andetaget efter att regeringen har hävdat detta sägs att om processen drar ut på tiden skulle Sverige ensidigt kunna gå vidare för att sätta vissa delar av lagstiftningen och nödvändig författning i kraft tidigare än andra konventionsstater. Herr talman! I april i år svarade dåvarande miljöminister Andreas Carlgren i en interpellationsdebatt i kammaren att bedömningen var att lagen skulle kunna träda i kraft vid det kommande årsskiftet. I dag vet vi att regeringens bedömning inte höll och att ikraftträdandet kommer att bli ännu mer försenat. Regeringen hävdar också att arbete fortfarande pågår med den förordningstext som kommer att krävas till följd av lagens ikraftträdande. Jag tycker att regeringen har hanterat frågan på ett nonchalant sätt. Regeringen har trots insikten om problemen med ikraftträdandet, och trots det den tidigare miljöministern har sagt i kammaren om ett ikraftträdande vid det kommande årsskiftet, valt att inte hålla riksdagen informerad och valt att inte påbörja ett arbete för att sätta de delar av lagen och förordningen i kraft som skulle kunna göras giltiga utan ett gemensamt tillträde till tilläggsprotokollet. Det finns en sak till som är anmärkningsvärd med frågan. Ett så kallat obegränsat skadeståndsansvar är en av beståndsdelarna i den borgerliga kärnkraftsöverenskommelsen. Det är en överenskommelse som innebär att det är möjligt att bygga ny svensk kärnkraft samtidigt som det är tänkt att lägga tyngre ansvar på kärnkraftsägarna vid en eventuell olycka. Vi har en situation som innebär att det är möjligt att bygga nytt men att skadeståndsansvaret är kvar på en låg nivå. Det är helt på tvärs mot det som lovades när förbudet mot ny kärnkraft togs bort. Låt mig kort sammanfatta frågan. Vi har en regering som i april säger i kammaren i Sveriges riksdag att ett ikraftträdande är något försenat men kommer att ske vid årsskiftet 2011/12. Ett drygt halvår senare får vi veta att det ännu inte är möjligt på grund av att regeringen inte är klar med sitt interna arbete och att andra stater inte är redo att ratificera protokollet. Det här är en försening som regeringen inte verkar ta på allvar, trots att man tidigare har sagt att om processen drar ut på tiden kan man sätta vissa delar av lagen i kraft - något man nu inte ger sken av att vilja. Resultatet är alltså att man tillåter kärnkraft utan ökat ansvar. Herr talman! Vi föreslår tillsammans med de två andra rödgröna partierna att det som i lagen kallas obegränsat ansvar förstärks för att faktiskt närma sig ett ansvar som är obegränsat. Vi anser att principen om att förorenaren betalar ska gälla också kärnkraften. För att leva upp till den principen måste kärnkraften stå fullt ut ansvarig vid en eventuell olycka. 1,2 miljarder euro kan vi lugnt anta är alltför lite pengar vid en stor olycka. Jämför gärna med de kostnader som har uppstått i Japan med anledning av olyckan i Fukushima. Principerna i svensk aktiebolagsrätt gör gällande att en aktieägare i nästan alla fall inte kan göras personligt betalningsskyldig för de förpliktelser ett bolag har. Det är en god princip som för det mesta tjänar oss väl. Men när det kommer till kärnkraftsbolag bör man ändå överväga om en försäkring mot ansvar som ett avgränsande av ett kärnkraftverk till ett eget aktiebolag innebär faktiskt borde upphöra. Med tanke på de konsekvenser en eventuell olycka har och vilken exceptionell händelse det ändå är måste vi betrakta det som att det vore rimligt med ett ansvarsgenombrott för bolagen. Rimligt vore också att ta bort preskriptionstiden för ansvar vid en olycka samt vem som ska svara för samhällets kostnader för sjukvård. Utskottsmajoriteten menar att få skador kan konstateras så sent som 30 år efter en eventuell olycka samt att staten ändå garanterar vård och sociala förmåner. Man väljer att bagatellisera en fråga som är intimt kopplad till den moraliska hållningen om att förorenaren betalar. Jag vill än en gång påpeka att vi inte har något emot de ändringar regeringen föreslår i propositionen. Det vi vänder oss emot är hur lättvindigt man hanterar frågan om ikraftträdandet samt oviljan att ens fundera över en förstärkning av det som kallas obegränsat ansvar. Med detta vill jag än en gång yrka bifall till de två gemensamma rödgröna reservationerna.

Herr talman! Först vill jag instämma i Jonas Gunnarssons synpunkter när det gäller regeringens proposition. Men vad är det mer vi har att ta ställning till i detta betänkande? Avgifter enligt lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor låter inte särskilt allvarligt eller kontroversiellt, men det döljer sig mer än så i betänkandet. För att man ska förstå allvaret bakom den här tämligen obetydliga och tunna propositionen från regeringen och det lilla betänkande som utskottet tagit fram måste man gå tillbaka till den lagstiftning om ansvar för så kallade radiologiska olyckor som det här hänvisas till. Lagen handlar om hur ansvar ska utkrävas och hur ersättningar till drabbade ska utformas vid en total härdsmälta, en kärnkraftskatastrof, när en reaktor exploderar och radioaktivt material sprider sig över hela vårt jordklot. Lagen handlar om ansvar vid en situation som ingen, herr talman, vill ska inträffa. Ja, ingen vill nog ens försöka tänka sig in i hur vårt land skulle se ut efter en total härdsmälta i någon av de reaktorer vi har i drift. Lagen handlar, herr talman, visserligen även om ansvarsfrågan vid olyckor i mindre anläggningar som hanterar radioaktivt material och där resultatet av ett misstag självklart också kan få stora konsekvenser. Men lagen är tyvärr i första hand anpassad för den typen av mindre missöden och har stora brister när det gäller de större olyckor som många, och särskilt den borgerliga regeringen, tycks utgå från aldrig kommer att inträffa. Olyckor har skett, herr talman, och de kommer att fortsätta att inträffa. Det är den bistra sanningen. År 1952 skedde en explosion i en reaktor i Chalk River i Kanada med en partiell härdsmälta. År 1957 exploderade en tank med radioaktivt avfall i upparbetningsanläggningen i Kyschtym i Ural. År 1973 skedde en stor explosion i Windscales upparbetningsanläggning. År 1979 skedde en olycka i Three Mile Island utanför Harrisburg. Också det resulterade i en partiell härdsmälta. År 1986 skedde olyckan i Tjernobyl, en av de hittills alvarligaste olyckorna i en kärnreaktor. Olyckan pågår fortfarande - lägg märke till det - och torde pågå under överskådlig framtid. Här handlar det om en fullständig härdsmälta med omfattande läckage till omgivningen. Över 600 000 personer kommenderades ut till räddningsarbete, som på grund av strålningsnivåerna gjorde att många av arbetsuppgifterna kunde utföras endast under någon eller några minuter innan personen i fråga utsatts för sin livsdos av strålning. År 1999 startade en okontrollerad kedjereaktion i bränslefabriken Tokaimura som ledde till mycket stora radioaktiva utsläpp. År 2005 läckte 20 ton plutonium- och uranhaltig syra ut från Thorp, som är en upparbetningsanläggning i Sellafieldkomplexet i England. Det påverkade också fisket utanför den norska kusten. Efter många års reparationer startades åter anläggningen. I februari i år läckte ytterligare 500 000 liter radioaktiv vätska ut från anläggningen enligt de ansvariga myndigheterna. År 2006 var en av reaktorerna i Forsmark strömlös i 22 minuter. Många internationella bedömare anser att Forsmark då var mycket nära ett okontrollerat förlopp som kunde ha slutat i en härdsmälta. Den 12 mars i år exploderade reaktor 1 i Fukushima i Japan. Totalt har fyra reaktorer skadats. Konsekvenserna är det fortfarande för tidigt att uttala sig om, men ingen olycka har tidigare varit så omfattande som denna. Att en av reaktorerna har drabbats av en total härdsmälta torde i dag vara helt säkert. Man har dessutom genom mätningar kunnat konstatera att över 5 000 av dem som deltagit vid räddningsarbetet i Fukushima har fått i sig radioaktivt damm och partiklar som innebär att de går omkring och ständigt bestrålar sina egna kroppsvävnader inifrån. Och då har man - lägg märke till det - bara hunnit mäta 10 procent av alla som deltagit i räddningsinsatserna. Av de olyckor som jag har räknat upp känner de flesta bara till tre, några kanske fyra. Ändå är det långt ifrån alla olyckor som har inträffat. Kärnkraftsindustrin har drabbats av ytterligare ett hundratal större olyckor. Alla olyckor är unika, och dessutom är varje reaktor på något sätt unik till sin konstruktion, så det är svårt att ta med sig erfarenheter från en olycka till en annan. Det tidigare Miljöpartispråkröret Jan Axelsson sammanfattar beskrivningen av en stor kärnkraftsolycka så här: Det som skiljer en stor kärnkraftsolycka från alla andra tänkbara olyckor är utbredningen i tid och rum. De som betalar är de som varken kan fly från tiden eller rummet. Det finns helt enkelt inga alternativ. Det är mot den här bakgrunden, herr talman, som vi diskuterar avgifter för den kontroll som vi hoppas ska förhindra att det vi inte vill ska ske inte heller ska kunna inträffa. Naturligtvis skulle vi alla vara glada om det vore så att ett avgiftssystem kunde utformas så att kontrollen blir så säker att ingen olycka inträffar. Men vi vet att den mänskliga faktorn inte gör det möjligt. Därför behandlas även själva ansvarsfrågan i betänkandet, och därmed en motion från Miljöpartiet. Är det möjligt att se till att det blir tvingande för de ansvariga att även ta sitt ansvar fullt ut om det värsta skulle inträffa? Miljöpartiet menar att regeringen har valt att blunda för den frågeställningen. Det ansvar med vilket regeringen låter sig nöja är reaktorinnehavarnas ansvar enligt Pariskonventionen på 12 miljarder kronor, vilket övergår till statens ansvar i de fall reaktorinnehavarna inte kan leva upp till sitt ansvar plus det gemensamma ansvar som konventionsstaterna har enligt samma konvention för ersättningar till skadelidande på 3 miljarder kronor, alltså totalt 15 miljarder kronor. Lagen säger därutöver att staten har obegränsad återkravsrätt gentemot anläggningsinnehavaren. Värdet av den rätten kan man verkligen ifrågasätta. Reservation 2 i betänkandet handlar om just detta: förutsättningarna för ansvarstagandet vid en allvarlig olycka. Den japanska regeringen har nyligen publicerat kalkyler över skadeståndsanspråk orsakade dels på grund av beordrad evakuering, dels på grund av spontan evakuering, men även på grund av beräknat produktionsbortfall hos kunder till Tepco som äger kärnkraftverket. Dessa beräkningar visar att skadeståndsanspråken uppgår till ungefär 400 miljarder svenska kronor. I förhållande till 400 miljarder framstår konventionsstaternas åtagande enligt Pariskonventionen på 3 miljarder som något i underkant. Till detta kommer sedan kostnaderna för katastrofinsatsen vid olyckstillfället, själva räddningsarbetet efter katastrofen och en framtida inneslutning av åtminstone en reaktor, som troligen blir ett långvarigt problem för de japanska myndigheterna. De faktiska strålningsskador som uppstått inte minst bland alla de räddningsarbetare som riskerat sina liv för att minimera olyckans omfattning representerar också kostnader som man inte får glömma bort. Vi vet att redan efter fyra månaders riskfyllda insatser hade runt 5 000 räddningsarbetare andats in radioaktiva partiklar och damm så att de kontinuerligt blir bestrålade inifrån. Hur många människors arbetsförmåga som saneringsarbetet totalt kommer att radera ut kan bara framtiden utvisa. Alla dessa kostnader har man därför självklart ännu inte kunnat uppskatta. Att det handlar om hundratals miljarder står dock helt klart. I kontrast till exemplet Fukushima kan man nästan betrakta den svenska lagstadgade ansvarsnivån, som på grund av regeringens försumlighet fortfarande bara uppgår till 6 miljarder, som ett skämt. Och då ska vi komma ihåg att man har haft mycket tur i Japan. Vinden och regnet har fört det mesta av de radioaktiva utsläppen ut över och ut i havet så att utspädningen gör att hela klotet drabbas, om än då med låga nivåer. Vid en ogynnsam vindriktning kunde kostnaderna ha blivit mycket större. Vi kan ju tänka oss vad en utrymning av Stockholmsområdet och hela Mälardalen skulle kosta om vi drabbades på ett liknande sätt. När vi från Miljöpartiet i motion C328, som behandlas i betänkandet, nämner en nivå på 1 000 miljarder som kostnad vid radiologiska olyckor av det här slaget är det alltså inte fråga om någon överdrift utan i allra högsta grad en indikation på en nivå som speglar vad det handlar om. 1 000 miljarder är ungefär vad olyckan i Tjernobyl kostat fram till nu enbart i påverkan i det geografiska närområdet, i Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Då har läckaget ännu inte stoppats, och den slutgiltiga inneslutningen är bara på planeringsstadiet och beräknas i sig kosta ett par hundra miljarder. Den nordiska rennäringens kostnader och andra förluster av till exempel älgkött och bär i svenska skogar finns exempelvis över huvud taget inte med i några beräkningar. Där drabbas vi i Sverige fortfarande på vissa ställen. I förhållande till de verkliga summor som skadestånd, sanering, räddningsinsatser och skador vid större olyckor kan antas innebära förefaller alltså regeringens ambition att säkra en ansvarsnivå - om man nu genomför den lag som riksdagen har beslutat om - hos reaktorinnehavarna på 12 miljarder inte vara något annat än ett dolt stöd till kärnkraftsindustrin. Om man tittar på OECD:s definition av stöd står det så här: Enligt OECD:s definition, som är en av de mest vedertagna, är en subvention ett resultat av en handling från staten som innebär en fördel för konsumenter eller producenter i syfte att öka deras intäkter eller minska deras kostnader. Om man använder sig av OECD:s definition på statliga subventioner är detta att nivån ligger så lågt i förhållande till verkliga kostnader en tydlig fråga om dolt stöd till kärnkraftsindustrin. Flera utredningar har berört det som i motionen kallas ansvarsgenombrott, och som tillämpas i en del länder, och vi i Miljöpartiet tycker att även Sverige borde göra det. Vad innebär då ett ansvarsgenombrott, frågar sig kanske några. I Sverige har kärnkraftsindustrin löst ansvarsfrågan på det sättet att de har bildat särskilda ägarbolag för var och en av de tre kärnkraftsanläggningar som vi har i landet, Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. Det är dessa bolag som är anläggningshavare - eller anläggningsinnehavare, om man ska prata lite mer begripligt än vad som står i lagtexten. Det är dem som man i lagens mening pekar ut. I dessa bolag finns nästan inga andra tillgångar utöver själva reaktorerna på platsen, vilket innebär att de efter en olycka riskerar att stå helt utan tillgångar. Industrin riskerar alltså i verkligheten inga kostnader utöver anläggningarna. Den lag som riksdagen beslutade om i juni 2010 innebär att ägarna, i huvudsak Vattenfall, Eon och Fortum, tvingas att gemensamt avsätta en säkerhet på 12 miljarder som regeringen kan godkänna som realiserbar för att täcka kostnader vid en större olycka. Det skulle till exempel kunna ske genom någon form av försäkring. Rimligen borde det innebära att säkerheten i vart fall inte kan bestå av de tre anläggningsinnehavarnas egna tillgångar, eftersom man bör utgå från att de tillgångarna blir värdelösa vid en större olycka. Det folkliga kravet på en omedelbar stängning av samtliga reaktorer om en av de tio vi har i Sverige skulle drabbas av en härdsmälta blir förmodligen så stort att ingen regering kan motsätta sig det. Säkerheten måste därför bestå av andra värden, som finns kvar även efter en fullständig härdsmälta. En försäkring för kostnaden skulle även fungera som ett sätt att synliggöra riskkostnaden. Ett ansvarsgenombrott, för att binda ägarna vid kostnader utöver de 12 miljarder som jag nu tror att ni har förstått är nödvändigt, skulle i detta fall innebära att anläggningsinnehavarnas ägarbolag - de tre som jag har nämnt och några mindre ägare som faktiskt finns - tvingas gå in med sitt eget kapital för att täcka kostnaderna om olyckan är framme. Motståndarna till förslaget om ansvarsgenombrott brukar argumentera ganska felaktigt, som om förslaget till ansvarsgenombrott i det här fallet skulle innebära att vanliga privatpersoner i egenskap av aktieägare i ägarbolagen skulle ställas inför ett direkt ekonomiskt ansvar. Det gäller möjligen om någon privatperson direkt skulle äga aktier i något av de tre anläggningsägande företagen, inte i deras ägarbolag. Motståndarna brukar även hävda att en lagstiftning om ansvarsgenombrott skulle drabba samtliga företag i aktiebolagsform i landet. Det är helt fel, eftersom en sådan lagstiftning tydligt måste anpassas till ägandet av just de här tre anläggningsinnehavarna och inget annat. En lagstiftning om ansvarsgenombrott måste självklart också konstrueras så att de tre huvudägande energibolagen till de anläggningsägande bolagen verkligen binds med hela sin tillgångsmassa till ansvaret vid en eventuell framtida olycka. Konstruktionen får inte ge utrymme för att bygga företagskedjor, där medellösa dotterbolag eller filialer av olika slag blir de som i praktiken formellt kan ställas till svars. De utredningar, herr talman, som har gjorts om detta visar att detta är mycket svårt men inte omöjligt att klara av. I Japan ser vi nu hur ägarbolaget Tepco, ett av Japans dominerande energibolag, tvingas använda alla företagets tillgångar för att ta sin del av ansvaret. Då ska man veta att Tepco genom sin dominerande ställning har haft möjlighet att ta ut mycket höga priser på den el man har levererat genom åren och på så vis har kunnat bygga upp mycket stora reserver och dela ut mångmiljardbelopp till sina ägare. Miljöpartiets avsikt, herr talman, är inte att ansvarsgenombrottet ska kunna föras vidare till Vattenfalls, Fortums eller Eons aktieägare. Självklart har ändå de som genom åren har tagit del av vinsterna ett moraliskt ansvar, som man bara kan önska visar sig i någon form, om det som vi alla hoppas aldrig ska inträffa ändå skulle drabba oss. De tre anläggningsinnehavande bolagen har genom åren betalat in ungefär 1 miljard vardera per år i skatt till staten, så staten har också fått en liten skärv av vinsterna. Men de totala skatteintäkterna är ändå ganska små om man sätter dem i relation till de enorma kostnader som riskerar att drabba staten om en olycka skulle vara framme. I bästa fall kanske de räcker för ett reaktorhaveri vart trehundrade år. Miljöpartiet anser att det bästa vore om de verkliga kostnaderna synliggjordes redan från början, att anläggningsinnehavarna tvingades avsätta säkerheter eller betala försäkringspremier som motsvarar nivån på de verkliga kostnaderna vid en eventuell olycka. Ett sätt att formalisera det, utan att binda upp kapital i onödan, menar vi vore att lagstifta om en form för ansvarsgenombrott för de stora ägarna, så att de, om det värsta ändå skulle inträffa, tvingas stå till svars med sina bolags totala tillgångar. Lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, som jag har refererat till i mitt anförande flera gånger och som riksdagen beslutade om i juni 2010, har fortfarande inte trätt i kraft, vilket också Jonas Gunnarsson påpekade. Regeringen skyndar i snigeltakt i den här i mitt tycke mycket allvarliga frågan. På det sättet kan vi naturligtvis inte ha det i en fungerande demokrati här i Sverige. Regeringen påstår att man har agerat för att höja företagens ansvarsnivå från 6 till 12 miljarder, men det har man verkligen inte bidragit till. Riksdagen har beslutat, men regeringen har inte verkställt - så är läget. Jag hoppas, herr talman, att det finns en riksdagsmajoritet för reservationerna 1 och 2, som jag yrkar bifall till. Den som inte ställer sig bakom de två reservationerna röstar medvetet för en fortsatt mycket ansvarslös styrning av säkerhetsfrågorna för all kärnteknisk verksamhet i vårt land. Miljöpartiet har större ambitioner än så. Slutligen vill jag, herr talman, påminna kammaren om att många gruvprojekt står i startgroparna och att godsvolymerna ökar. Vi riskerar att för landet viktig industri flyttar utomlands om inte järnvägsinvesteringarna kommer i gång och dubbelspåret mellan Falun och Borlänge snarast börjar byggas.

Herr talman! Riksdagen fattade i juni 2010 flera beslut under rubriken Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar . Bland annat fattades beslut om en ny lag som ska ersätta dagens atomansvarighetslag och som vi nu har diskuterat, lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Jag var inte ledamot i riksdagen då. Men jag har av protokoll kunnat utläsa att man trots oenigheten ändå var ganska eniga om rätt mycket, att det var en bra lagstiftning. Precis som Jonas Gunnarsson sade är vi av samma uppfattning om förorenaren-betalar-principen, polluter pays principle. I den proposition som vi i dag behandlar föreslås ett tillägg i den lagen om att tillsynsmyndighet ska ha rätt att ta ut avgifter för att kontrollera anläggningshavarnas ansvarsförsäkringar eller andra säkerheter som har ställts. Därom är vi också ense. Socialdemokraterna har i en följdmotion föreslagit att lagen ska börja gälla den 1 januari 2012 i stället för, som det står i lagen, "den dag regeringen bestämmer". Här kan jag säga att vi återigen är hyfsat överens på så vis att det är beklagligt att lagen ännu inte har trätt i kraft. Men jag anser att det är fel att besluta att den ska gälla redan från det årsskifte som kommer. Det förklaras av följande skäl. För det första pågår ett arbete med att färdigställa en förordning till lagen. Det arbetet pågår för fullt. Det är många remisser som har kommit in, och arbetet är tyvärr inte riktigt klart. Det vore av det skälet olyckligt om lagen skulle träda i kraft redan nu. För det andra har det framkommit av remissvaren att det är viktigt att det finns god framförhållning för bland annat de försäkringsbolag som ska ta fram lösningar för försäkringarna. Det rör mycket stora pengar, och det tar så klart tid att ordna detta. För det tredje finns det också konventions- och EU-rättsliga aspekter som hindrar ett ikraftträdande just nu. Bland annat har rådet beslutat att samtliga konventionsländer ska tillträda samtidigt, men där är vi tyvärr inte än. Just nu har vi att förhålla oss till Pariskonventionen. Såvitt jag har förstått av de förarbeten som fanns till den här lagen går det inte att enligt Pariskonventionen ha ett obegränsat ansvar, som i den nya lagen. Men det verkar inte oppositionen ha tagit hänsyn till. Min uppfattning är att regeringen arbetar hårt för att få lagen till stånd. Men att kräva att den ska gälla redan från den 1 januari 2012 tycker jag inte är rimligt. Herr talman! Det finns ytterligare motioner och reservationer kring obegränsat ansvar, preskriptionstid och ansvarsgenombrott. Vad gäller det obegränsade ansvaret säger lagen, som Jan Lindholm har sagt, att det är ett obegränsat ansvar. Därtill finns det regler om säkerhet för ansvaret, exempelvis ansvarsförsäkring. Som jag har uppfattat det kommer det också i förordningen att specificeras om andra säkerheter, till exempel moderbolagsborgen. Sedan inser jag och säkert alla andra också att det i dag inte går att säga hur mycket en kärnkraftsolycka skulle kosta. Det är hisnande belopp. Jag vet inte om det som har framkommit tidigare skulle vara rimligt. Det vet vi som sagt inte. Men de belopp som finns i lagen är de som det har varit meningsfullt att kräva som säkerhet. Den uppfattningen delar jag. Jag anser att de beloppen är väl avvägda. Preskriptionstiden har i den nya lagstiftning som riksdagen fattade beslut om 2010 förlängts till 30 år vid personskada. Det är en förbättring. Också det är en rimlig avvägning, tycker jag. Jag skulle vilja drista mig till att säga att det skulle vara omöjligt att ytterligare förlänga den tiden, för det går inte att så lång tid efteråt bestämma någonting om sambandsfrågor, och det skulle ställa oss inför svåra beslut. Jag ska säga något kort om ansvarsgenombrott. Såvitt jag har förstått har ansvarsgenombrott utretts flera gånger, i varje fall två gånger, av olika regeringar. Det har alltid resulterat i samma slutsats, att det inte går, det vill säga ingen lagreglering. Det är för krångligt. Det skulle innebära för stora svårigheter att konstruera en sådan lagstiftning. Det skulle också innebära en ökad osäkerhet för dem som bedriver verksamheten över huvud taget. Dessutom finns det redan i dag en praxis på området som reglerar ansvarsfrihet, och det är till fyllest. Herr talman! Med de här orden vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Det finns oändligt många frågor som man skulle vilja ställa. Men jag tänkte börja med det obegränsade ansvaret. Majoriteten håller fast vid själva formuleringen och ser det som något realt, att det är någonting som kan användas. Då måste frågan bli: Hur ska det obegränsade ansvaret kunna utkrävas utöver de 12 miljarder som lagen talar om? Hur ska det kunna utkrävas? Det tror jag att väldigt många vill veta.

Herr talman! Jag sade i mitt inlägg att lagen säger att det är ett obegränsat ansvar. Det belopp som nu är beslutat i lagstiftningen är det som är meningsfullt att utkräva som säkerhet. Därtill kommer det naturligtvis att finnas egendomsförsäkring. De pengarna kommer inte att gå till någon annan än anläggningshavaren, det vill säga inte till något av de ägarbolag som det talades om tidigare. Där skulle det också bli en hel del mer pengar. Staten har, precis som Jan Lindholm sade, också en obegränsad återkravsrätt senare. Det här är i alla fall någonting som är tillräckligt bra för att man ska kunna få ut någonting av bolagen.

Herr talman! Återkravsrätten gäller ju de anläggningsägande bolagen, som saknar tillgångar utöver de reaktorer de har. Hur stora försäkringsbelopp kan det handla om som de anläggningsägande bolagen har? Som mest har vi fyra reaktorer i Ringhals. Nu vet jag vad ni på regeringssidan anser att det kostar att bygga nya reaktorer. Då skulle det som mest kunna handla om ett försäkringsbelopp på kanske 200 miljarder. Nu är inte de här reaktorerna nybyggda. Jag skulle kunna tänka mig att det handlar om ett antal tiotal miljarder i försäkringsbelopp. Tyvärr har jag inte tagit reda på det före den här debatten. Men det handlar om väldigt små summor, eftersom det fortfarande handlar om de anläggningsägande bolagen, som kan utkrävas. Det vi pratar om är hur vi ska kunna få resurser för att åtgärda de problem som därutöver inträffar. De anläggningsägande bolagen har ju inga resurser efter en olycka utom möjligen ett försäkringsvärde. Hur ska vi kunna se till att det obegränsade ansvaret utkrävs? Var finns den obegränsade resursen i er modell?

Herr talman! Det obegränsade ansvaret är till viss del förstås teoretiskt. Vi vet ju inte vad en kärnkraftsolycka skulle kosta. Men det här är ändå ett belopp som man har bedömt som rimligt att begära. Det går inte heller, som jag har förstått det, att försäkra till hur stora belopp som helst. Det går heller inte att begära borgen för hur stora belopp som helst. Men det här är ändå ett bra sätt att komma närmare att anläggningshavaren betalar, det vill säga att polluter pays. Det är principen om att förorenaren betalar.

Herr talman! Det förslag som regeringen har lagt fram om bemyndigande för att ta ut avgifter för att pröva försäkringslösningar och säkerheter är vi överens om i utskottet. Det är alltså inte det som är frågan att debattera här i kväll. Det är i stället de två frågor som väcks i de två reservationer som finns i vårt betänkande. Vi har i civilutskottet haft en föredragning av företrädare från Näringsdepartementet som har förklarat hur läget är när det gäller att sätta den här lagen i kraft. Vi har i varje fall på allianssidan full förståelse för att det inte är möjligt att göra det den 1 januari 2012. Vi kan känna sympati för tanken att det skulle vara ett snabbare ikraftträdande eftersom det faktiskt är en förbättrad lag för den som kan bli skadelidande. Men det är omöjligt. Regeringen är inte färdig med sitt arbete. Som opposition kan man naturligtvis alltid hävda att det beror på att regeringen inte har prioriterat de här frågorna i tillräcklig utsträckning, men det finns faktiskt en hel del komplikationer när det gäller försäkringslösningar för kärnkraftsindustrin och försäkringsbranschen. Sedan kan man inte låta bli att även titta på de konventionsrättsliga och EU-rättsliga bitarna. Ändringsprotokollet, från 2004, till Pariskonventionen är ännu inte ratificerat av tre stater. Och det är inte alldeles lätt för den svenska regeringen att se till att regeringar och parlament i andra länder ratificerar och går snabbare fram. Det finns alltså två olika förklaringar, och från allianspartiernas sida är vi fullt på det klara med att detta är acceptabelt i detta skick. Sedan är det den andra frågan att debattera. Det är uppenbarligen framför allt Miljöpartiet som vill göra det. Det är bara att konstatera att det är tredje gången på en ganska kort tid som vi hör samma resonemang och samma frågeställningar. Man kan fundera över om de tidigare debatterna har gett någonting, men det tycker i alla fall jag. När man läser motionen och även reservationen ser man att oppositionspartierna nu har förstått att det finns ett strikt ansvar och ett obegränsat ansvar för den som äger kärnkraftsreaktorer och att begränsningen sedan ligger i försäkringslösningen på 1,2 miljoner euro eller 12 miljarder svenska kronor. Om det beloppet kan vi naturligtvis ha olika uppfattningar. Det kommer vi säkert att få leva med. Men personligen har jag ingen annan uppfattning än den som regeringen har. Frågan om så kallat ansvarsgenombrott har vi också diskuterat vid de tidigare tillfällena. För oss i Folkpartiet är det i alla fall så att vi värnar om aktiebolaget och de principer som gäller för ett aktiebolag, och då ska vi inte ha något ansvarsgenombrott i först det ena fallet. Sedan kan man ju ställa sig frågan: Vad kommer sedan? Och hur ska ansvarsgenombrott egentligen konstrueras? Jag utgår från att Jan Lindholm har rätt när han säger att kärnreaktorerna i dag innehas av dotterbolag till de stora elkraftsproducenter som vi har här i landet. Men det är en fråga som kan förändras. Det är inte något som alltid är givet. Man kan fråga sig hur det skulle vara om kärnkraftverken ligger i moderbolaget och moderbolaget är ett börsnoterat bolag. Då är man med en gång inne på frågan om vem som ska stå för de skador som kan komma. Jag har också väldigt svårt för att man ska ha ett ansvarsgenombrott gentemot moderbolaget eller koncernen, som det har uttalats i vissa sammanhang. Det skulle innebära att andra bolag i en koncern också skulle komma att dras in. Jag värnar om aktiebolagets idé. Den idén är att det är det bolag som äger kärnkraftsreaktorn och har tillstånd att driva verksamheten som har ett obegränsat ansvar. Så ska det naturligtvis vara. Det vi kan diskutera och ha olika uppfattning om är hur stort försäkringsbeloppet ska vara. Jag stannar vid att jag delar den uppfattning som vi har haft tidigare att beloppet är en rimlig avvägning och vad man kan åstadkomma i den här frågan. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på de båda reservationerna.

Herr talman! Jan Ertsborn representerar det parti i riksdagen som såvitt jag känner till är mest kärnkraftsvänligt. Folkpartiet borde ha tänkt igenom detta mer än andra partier. Jag fick från Jessika Vilhelmsson klart att från Moderaternas sida finns inga tankar över hur man ska kunna realisera ett obegränsat ansvar. Därför måste frågan till Folkpartiet också bli: Hur ska det obegränsade ansvaret utöver de 12 miljarderna realiseras den dag det behövs? Lite grann antydde Jan Ertsborn i sitt anförande att beloppet på något sätt är rimligt. För att sätta det i relation till något annat är vi inte det enda land som har kärnkraft. Det är många länder som har kärnkraft. Det finns ett land som har försökt att sälja ut kärnkraftverk till privata företag, nämligen England. Margaret Thatcher gjorde ett försök. Även de hade beräkningar om riskkostnader. Men vad var det som gjorde att det aldrig gick att sälja kärnkraftverken? Det var att när marknaden värderade riskerna visade det sig att de i verkligheten var åtminstone tio gånger högre än de risker som låg till grund för kalkylerna för byggandet av kärnkraftverken i England. Frågan är inte oberättigad utan tvärtom högst väsentlig. Hur ska det obegränsade ansvaret utkrävas?

Herr talman! Det obegränsade ansvaret vid en kärnkraftsolycka är att skadeståndsanspråket, vilket belopp det nu kommer att handla om, riktas mot det bolag som äger reaktorn och anläggningen. Förutom reaktorn som tillgång kan det hos det bolaget finnas andra tillgångar. Så brukar det se ut på balansräkningar när i varje fall jag tittar på redovisningar. Skulle skadeståndsbeloppet bli så stort att det inte täcks av försäkringar eller de kvarvarande tillgångarna i bolaget blir den skadelidande faktiskt skadelidande. Det är precis så det fungerar med våra aktiebolag när man bedriver någon typ av verksamhet och inte kan betala sina skulder. Jag ser inte detta annorlunda med kärnkraften än med andra aktiebolag. Det finns heller ingen anledning att göra det. Kärnkraften är inte så speciell för oss att den kräver speciell lagstiftning när det gäller till exempel ansvarsgenombrott. Vi har inte gjort den bedömningen. Jag står fast vid att aktiebolagsrättsliga regler ska gälla.

Herr talman! Jag kan bara konstatera att kontentan och resultatet av det Jan Ertsborn säger är att utöver 12 miljarder är det samhället som tar ansvaret. Det finns inga tillgångar någon annanstans än det lagstadgade beloppet på 12 miljarder. Jag har mycket svårt att tänka mig att om en reaktor skulle explodera eller om vi skulle få en härdsmälta i någon av våra tre kärnkraftverk som finns i Sverige - Forsmark, Oskarshamn eller Ringhals - att de resterande värdena där skulle uppgå till 12 miljarder. Försäkringsvärdet skulle möjligen kunna vara på det beloppet. Att dessa företag skulle kunna ha andra tillgångar i sin balansräkning utöver 12 miljarder har jag väldigt svårt att föreställa mig. Jag har inte sett någonting som tyder på att de ägarbolagen har intresse av det. Ägarbolagen plockar ut de vinster som görs i de anläggningsägande bolagen kontinuerligt. Det är där vinsterna hamnar och resurserna finns. Nu har Jan Ertsborn argumenterat emot den här formen av ägargenombrott som han definierar. Men det är inte sagt att det inte skulle kunna göras på andra sätt. Skulle man till exempel från Folkpartiets sida kunna tänka sig att agera för att ägarbolagens tillgångar skulle föras över till de anläggningsägande bolagen? Då skulle det i realiteten finnas några tillgångar som åtminstone rimligen korresponderar mot de kostnader som skulle uppstå om det vi inte vill ska hända händer.

Herr talman! När man driver affärsverksamhet i koncerner finns det alltid stora möjligheter att flytta tillgångar och skulder mellan olika bolag inom en koncern eller till och med utanför genom att avyttra vissa delar. Om man skulle beskära de möjligheterna skulle man göra väldigt stora ingrepp i avtalsfriheten och aktiebolagsrätten. Jag förstår att vi sitter i den situationen att vi i Folkpartiet vill driva kärnkraft i det här landet. Jan Lindholm och Miljöpartiet vill helst att den så snart som möjligt avvecklas. Då gäller frågan hur man ska göra det så svårt som möjligt för att fortsätta driften eller för att bygga nya anläggningar. Jag kan inte se annat än att den argumentation som vi egentligen skulle föra och som jag kanske är lite dålig på att göra är om beloppet är riktigt. Är de 1,2 miljoner euro som man har satt som försäkringsbelopp i sammanhanget en bra avvägning? Jag kan personligen inte ta ställning till detta. Jag förlitar mig på att regeringen har kommit fram till en rimlig avvägning i den delen. För Miljöpartiet är det på den punkten som man kan argumentera för ett högre belopp. Det är den vägen man borde gå och inte via aktiebolagsrätten.

Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det är lätt att som Jan Lindholm dras in diskussioner om sannolikheter och hypoteser om konsekvenser av om en stor radiologisk olycka skulle inträffa. Det är också lätt att som den kärnkraftskritiker som jag är ifrågasätta den energipolitik som har förts under ganska många år. Den har gjort oss beroende av radiologisk verksamhet i den omfattning som vi har i dag. Vi tvingas bära dess konsekvenser under generationer framöver alldeles oavsett om kärnkraften avvecklas i morgon eller inte, eftersom vi har avfallet att ta hand om. Här skiljer sig inte Centerpartiets, min och Jan Lindholms uppfattning åt. Men vad vi har lyckats med är att bidra till ett långsiktigt hållbar energipolitiskt beslut som förenar ekologisk hållbarhet med konkurrenskraft och försörjningstrygghet. Jag tycker att det ligger en styrka i det. Risken för olyckor med radioaktiva utsläpp som följd lär vi, oavsett vilken annan energipolitik vi skulle välja att ha, få leva med under lång tid framöver. Därför borde hur-frågor som den här, kring avgifter, ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, vara en gemensam angelägenhet och inte en arena för ytterligare debatt om kärnkraftens farlighet och risker. Kärnkraftens framtid i Sverige är villkorad i energiöverenskommelsen, bland annat med principen om det obegränsade skadeståndsansvaret för anläggningshavaren och dess ägarbolag. Detta, Jonas Gunnarsson, gäller ju fortfarande. Vi ska inte blanda bort korten här. Den grundläggande principen är vi överens om, nämligen att den som åsamkar skadan är den som måste ta ansvar för konsekvenserna av en olycka och att det ansvaret i ekonomiska termer ska vara obegränsat för ägarbolagets del. Här går Sverige längre än vad som krävs enligt den Pariskonvention som vi pratar om, med tilläggsprotokollet som kommer att komma. Vi går alltså längre än vad andra länder känner sig nödgade att göra utifrån den konventionen. Om jag har förstått reservanterna rätt vill de ha ett högre ansvarsbelopp ställt som säkerhet, men det är oklart vilket belopp. Det är inte preciserat över huvud taget. Så långt som möjligt motsvara de verkliga kostnader som kan uppkomma, säger Veronica Palm i sin motion C8, och 1 000 miljarder sägs det i motion C328 från Miljöpartiets Lise Nordin. Mot detta står regeringens förslag om att säkerheten ska vara 12 miljarder kronor. Också det är ju en stor summa, som vi kan utgå från kanske inte kommer att räcka till den dagen som det ofattbara eventuellt skulle inträffa och någon kraftproducent skulle ställas till ansvar för en katastrof av det värsta slaget. Vi har hört flera exempel på det från Jan Lindholm. Tanken med det obegränsade ansvaret är ju att även denna summa ska kunna överskridas så att ansvar ska kunna utkrävas utöver den aktuella säkerhet som är ställd och göra anspråk på bolagets totala tillgångar. Här vill förslagsställarna införa ett ansvarsgenombrott som skulle syfta till att kunna kräva även ägarna till anläggningens ägarbolag på deras tillgångar. Det har bestämt avråtts från att införa en sådan ny princip i bolagslagar och associationsrätt. Man ifrågasätter om det är rimligt att i efterhand utkräva ett sådant ansvar av aktieägare trots att de har handlat i enlighet med alla lagar och regler som finns. Man kan också fråga sig vilken nytta det skulle göra i ett samhälle som har slagits sönder av en allvarlig och omfattande olycka att ta ifrån banker, försäkringsbolag och privatpersoner ekonomiska resurser som skulle behövas väl i återuppbyggnadsarbetet. Herr talman! Principen att förorenaren ska betala måste ju gälla i stort såväl som i smått. Tro det eller ej, men det mest sannolika scenariot är trots allt att det sker mindre olyckor av en mer begränsad omfattning, där de här säkerheterna skulle kunna vara fullt tillräckliga. Att blanda samman kostnaderna för en olycka av typ Fukushima- eller Tjernobylstorlek med de säkerheter som krävs för tillstånd att driva en kärnanläggning i Sverige tycker jag är att göra ansvar och ersättning till en större fråga än det egentligen är. Att diskutera varför summan 12 miljarder svenska kronor inte är tillräckligt och i stället bestämma något annat är som att försöka bestämma hur långt ett snöre är eller hur många träd som finns i skogen. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan inte heller i sin gemensamma reservation ge något besked om vilka säkerheter de önskar. Frågan är om man ska grunda det på ett worst case-scenario eller försöka göra en rimlig bedömning av vad som är en tillräckligt stor summa för att kraftbolagen redan från början ska kunna ta höjd för en olycka av hyggligt stor dignitet. Jag kan inte heller avgöra om det är rätt. Det gäller även frågan om preskriptionstid för personskador. Vi vet ju att det efter att bomben fälldes över Hiroshima 1945 fortsatte att födas barn med skador även efter väldigt lång tid. Det är viktigt att markera att det nu, till skillnad från tidigare, går att utkräva ett ansvar av kraftbolagen för skador och sjukdomar till följd av radiologisk olycka. Men det är inte realistiskt att ha en oändlig preskriptionstid. Jag tycker att 30 år är en tidsutdräkt som skulle kunna vara tillräcklig för att kunna fastställa om en skada kan härledas till ett radioaktivt utslag eller inte. Även här blir det en knivig gränsdragningsfråga om rimligheten i ansvarets omfattning. Vi människor har ju lite svårt för det här med oändlighet. Vi förstår oss inte riktigt på det. Slutligen handlar det här, herr talman, också om tidpunkten för lagens ikraftträdande. Jag kan bara konstatera att det borde te sig som helt orealistiskt att här och nu fastställa ett datum som i dag den 7 december bara ligger tre veckor bort. Under den här tiden ska de flesta av oss dessutom vara lediga. Det är snart dags att önska varandra god jul och gott nytt år. Regeringen vill inte fastställa ett datum ännu, eftersom de helst ser att Pariskonventionen som reglerar ansvarsfrågan i tilläggsprotokollet från 2004 kan träda i kraft och ratificeras av de återstående tre staterna. Men de är öppna för att låta lagen träda i kraft innan och meddelar också att de arbetar för fullt med de förordningar som krävs för att kunna låta lagen träda i kraft. Sedan är det också så att försäkringsbranschen, som måste ta fram produkter som svarar mot det här kravet, måste veta vad som gäller, ha rimlig tid att ställa om och ta fram de här produkterna och göra dem användbara och tillämpbara för det här fallet. Därför tycker jag, herr talman, att regeringens hållning är klok, att först avvakta och sedan, om det behövs, fastställa en tidpunkt som det ges rimliga förutsättningar för parterna att anpassa sig till.

Herr talman! När det kommer till frågan om ikraftträdandet blir min fråga ändå till Ola Johansson: Hur lång tid är det rimligt att vi ska vänta? När har vi nått den tidpunkt då vi ska börja fundera över att sätta vissa delar av lagen och författningen i kraft. Det är ändå så att tidigare miljöministern Andreas Carlgren, även Ola Johanssons partikamrat, stod här i kammaren i april och sade att vid årsskiftet ska det här nog vara klart. Nu är det inte klart. Jag måste ställa samma fråga till Ola som jag ställde till den dåvarande miljöministern: Är det inte dags att vi sätter ned foten, tar ett beslut och ser till att vi faktiskt sätter lagen i kraft? Om vi inte ska göra det vore det ändå klädsamt om vi kunde få ett besked om hur lång tid man är beredd att vänta innan man faktiskt tycker att det har gått för lång tid och man ska ta de här stegen för att sätta de delar i kraft som går att sätta i kraft på riktigt.

Herr talman! I den reservation som Jonas Gunnarsson företräder stipulerar man den tid som det återstår tre veckor till. Jag hade kanske mer förstått argumentationen om tidsangivelsen hade legat ett år framåt i tiden. Då hade det funnits en rimlig tid att arbeta fram de förordningar som krävs för att kunna tillämpa det här på ett bra sätt. Frågan är dessutom i vilket läge som den här lagstiftningen behöver finnas på plats. Om jag har uppfattat det hela rätt är det i samma ögonblick som en reaktorägare bestämmer sig för att lämna in en ansökan om att få i gång en ny kärnanläggning, en ny reaktor. Då kommer alla de här fallen att prövas och säkerhet utställas. Ur den aspekten och med min bedömning av hur intresserade kärnkraftsägarna är av att investera i ny kärnkraft tror jag att det datumet kommer att dröja ganska lång tid. Men jag är ju full av tillförsikt och förhoppning om att de återstående tre staterna så snart som möjligt kommer att ratificera Pariskonventionens tilläggsprotokoll och att regeringen noga följer detta och vid lämplig tidpunkt bestämmer sig för att lagen ska träda i kraft, förutsatt att dessa stater drar ut ytterligare på tiden.

Herr talman! Nu lägger vi vår beslutskraft i händerna på länder som Belgien. Vi ska väl vara glada att man där har fått en regering, men man har ändå haft regeringskris i 18 månader. Vi lägger vår beslutskraft i händerna på Italien. Är det rimligt? Ska vi ha det på det här viset? Det är dessutom länder som har fullt sjå med annat än att pyssla med kärnkraftsfrågor. Man försöker att få en budget som går ihop i dessa länder. Det är deras högsta prioritet. Då blir det mycket konstigt att man från Sveriges regering och från utskottsmajoriteten väljer att vänta och inte ge något besked om när man faktiskt önskar att denna lag ska träda i kraft. Den gäller inte bara ny kärnkraft. Den gäller också den kärnkraft vi har och det ansvar som ägarna av den kärnkraften har. Jag tycker fortfarande att det vore klädsamt att få höra vad man tycker vore ett rimligt datum eller en rimlig tidsutdräkt tills vi får denna lagstiftning eller delar av den på plats.

Herr talman! Det som Jonas Gunnarsson företräder är en ordning där vi först ska koka skinkan, sedan servera och äta den och därefter äta rester några dagar. Sedan ska denna lagstiftning träda i kraft. Det är helt orimligt att förvänta sig att det skulle vara ett realistiskt alternativ. Nu är jag mycket glad och nöjd över att denna brasklapp finns om att regeringen kan tänka sig att låta denna lagstiftning träda i kraft om det skulle vara så att dessa nationer som Jonas Gunnarsson nämner skulle dra ut på tiden med sitt beslut. Jag tror att det är just därför som denna brasklapp är skriven. Men jag sitter inte i regeringen.

Herr talman! Den politik som Ola Johansson företräder innebär att olyckan ska inträffa först. Sedan ska man fundera på hur man löser detta. Jag häpnar när jag lyssnar på Ola Johansson. Det är faktiskt regeringen som har formulerat att vi ska ha ett obegränsat ansvar. Det är inte oppositionen som har gjort det. Sedan får vi kritik för att vi inte kan tala om hur många miljarder det obegränsade ansvaret innebär. Det är väl i så fall någonting som ni ska svara på själva? Jag häpnar ännu mer när jag hör Ola Johansson säga att det, om en sådan situation skulle inträffa med kaos i samhället, är orimligt att ta ifrån banker, försäkringsbolag och aktieägare deras tillgångar. Det betyder alltså att Ola Johansson anser att de bönder som får sin jordbruksmark förstörd och som de aldrig kan odla någonting mer på är mindre värda. Arbetarnas intressen, alla de tiotusentals arbetare som kommer att drabbas av strålskador och kanske inte kommer att ha någon arbetsförmåga kvar efter att de har gjort en heroisk insats för att begränsa skadeverkningarna, är mindre värda än aktieägarnas, bankernas och försäkringsbolagens. Jag trodde faktiskt inte att vi hade sådana politiker i denna kammare. Det är beklagligt. Ett ansvarsgenombrott kan faktiskt organiseras på andra sätt. Man skulle kunna tänka sig att dessa ägarbolag får teckna försäkringar. Det skulle bli en rent marknadsmässig fråga då och en riskpott i Eons, Vattenfalls och Fortums portfölj. Varför tror ni att de inte äger reaktorerna själva? Jag har hört det kastas fram som en möjlighet här. Varför har de bildat detta, som jag har beskrivit i mitt anförande, med de anläggningsägande bolagen? Det är just därför att marknaden gör bedömningen att man vill komma ifrån denna kostnad. Denna kostnad är just obegränsad och kan inte preciseras. Frågan även till Ola Johansson kvarstår: Hur ska det obegränsade ansvaret utkrävas?

Herr talman! Nu är politikerrollen inte att definiera hur-frågorna utan snarare att besluta i vad-frågorna. Därför känner jag inte att jag är fullt ut svaret skyldig när Jan Lindholm ställer frågan: Hur? Frågan om ansvarsgenombrottet är större än denna fråga. Det handlar om vilken bolagstradition, bolagsordning och lagstiftning som vi har i landet. Jan Ertsborn var inne på det tidigare. Det är en ganska stor sak att i ett enskilt fall införa en modell för ansvarsgenombrott när det är någonting som vi mycket sällan tillämpar i detta land. Regeringen arbetar med förordningar som ska gälla när denna lag träder i kraft. Jag utgår från att mycket av det som det ställs frågor om här är sådant som kommer att definieras där. Sedan är detta inte en fråga förrän den dag som ett bolag kommer in med en ansökan och det ska prövas huruvida tillstånd ska ges eller inte och den säkerhet som vi ska fatta beslut om är ställd.

Herr talman! Jag måste återigen fråga: Menar Ola Johansson att böndernas förstörda mark är mindre värd än försäkringsbolagens tillgångar? Menar Ola Johansson att arbetsförmågan för alla de människor som drabbas av strålningsskador om en sådan här olycka skulle inträffa är mindre värd än försäkringsbolagens, bankernas och dessa bolags tillgångar? Är det så vi ska tolka Centerpartiets syn på stora olyckor, alltså att det obegränsade ansvaret inte är värt något för dem som drabbas utan bara för de stora bolagen, bankerna och försäkringsbolagen? Sedan klamrar man sig fast vid aktiebolagslagen som konstruktion. Vi har i vår motion visat att ansvarsgenombrottet kan ske på många andra sätt än det som utredningen har fastnat för. Utredningen har inte sagt att det är omöjligt. Utredningen har sagt att det är svårt. Men det kan till exempel ske genom att de anläggningsägande bolagens ägarbolag själva står för försäkringsansvaret. Det är ett sätt att organisera ansvarsgenombrottet som är mycket traditionellt och fungerar i andra sammanhang. Om de anläggningsägande bolagens ägarbolag inte är intresserade av detta beror naturligtvis på att detta är en risk som man vill slippa ifrån. Det är så hela konstruktionen ser ut. Återigen: Man kommer inte ifrån frågan. Man kan inte bara blunda och säga att detta är någonting som vi inte tar ställning till. Det ska komma någonting i framtiden. Frågan finns fortfarande kvar. Organisationsstrukturen för den svenska kärnkraften är medvetet konstruerad så att det finns ett tak. Om 12 miljarder är det som de anläggningsägande bolagen kan få fram vet vi inte. Men någonstans där ligger taket. Det är långt ifrån de summor som behövs för att de som eventuellt drabbas ska kunna få sina rättigheter tillgodosedda.

Herr talman! Det obegränsade skadeståndsansvaret gäller det ägarbolag som är aktuellt i fallet. Att utsträcka frågan utöver det kräver en helt annan syn på bolagsordningar än vad jag har. Jan Lindholm vill förmå mig att svara på frågor av karaktären: Har du slutat slå din fru? Det tänker jag inte göra.