Barn och föräldrar

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 6 och 7. Det ärende vi nu debatterar bygger på motioner som riksdagsledamöterna väckt. Det är många bra motioner. Vi har valt att inte reservera oss till förmån för alla eftersom mycket arbete pågår i form av utredningar och propositioner. Dessa förbereds alltså. Det betyder således inte att förslagen är dåliga, utan det finns, som sagt, många bra förslag. Samtidigt händer det mycket på området. Jag tänkte berätta lite kort om det som vi tycker är viktigt att lyfta fram. Det första gäller god man för ensamkommande flyktingbarn. Det har kommit en hel del flyktingbarn, inte minst från Irak. Viktigt i en sådan situation är att det finns gode män som har kompetens att ta hand om dessa barn. Någon måste vara ansvarig för barnen när de är i Sverige. Detta har visat sig vara ett stort problem. På en del håll i landet där det finns ensamkommande flyktingbarn finns inte tillräckligt med gode män att tillgå. Därför vill vi att man utarbetar riktlinjer på det området. Det handlar om hur överförmyndarna som rekryterar gode män ska gå till väga och vilka regler som ska gälla. Det är viktigt att de utsatta barnen får ett bra skydd, vilket kräver att gode männen vet vad som gäller och har rätt kompetens. Detta är ett problemområde som vi vill ska lösas. Det brådskar eftersom det finns risk för att barn far illa. Det andra jag vill lyfta fram gäller barns skuldsättning. Det är fruktansvärt. Man reagerar starkt när man hör om alla dessa fall med barn som är skuldskrivna innan de blivit myndiga. Den dag de blir myndiga blir det ännu värre för dem då de kanske inte kan teckna hyresavtal och ha telefon. Eftersom de är antecknade som skuldsatta hos kronofogden kan de inte sköta de mest grundläggande saker som krävs för att kunna leva ett vuxet liv. Det kan aldrig vara barnens ansvar när de blir skuldsatta medan de fortfarande är barn. I de flesta fall är det föräldrarna som på något sätt har skrivit över sina skulder på barnen. Det här är fruktansvärt. Då är det inte ens barnet som har ingått skulden, utan den kommer från föräldrarna. På grund av alla dessa fall med skuldsatta barn har man påbörjat ett arbete för att komma till rätta med detta. Det har hänt mycket på området. Men vi vill nu ta steget ytterligare vidare och säger att barn över huvud taget inte ska kunna skuldskriva sig. Det måste vara föräldrarnas ansvar när barn blir skuldskrivna. Risken är annars, om man inte har den generella regeln, att det sker undantag. Det kommer fortfarande att finnas problemområden där barnen är skuldsatta. En fråga som har kommit upp är vårdavgifter. Det har förekommit stora problem med att vårdavgifterna hamnar på barnets skuldkonto. Sedan drabbas de när de blir myndiga. Det kan räcka med en liten skuld för att man sedan ska vara registrerad hos kronofogden. Därför vill vi ha nolltolerans mot det här. När det gäller ytterligare viktiga frågor vill vi lyfta fram vårdnadsreglerna. Vi har haft mycket arbete på området under senare år. Ytterst handlar det om barnets bästa. Allting som handlar om vårdnad av barn ska utgå från barnets intresse, inte föräldrarnas intresse. Men det sammanfaller ofta, för det ligger oftast i barnets intresse att ha tillgång till båda sina föräldrar. Det gäller både samkönade och heterosexuella relationer. Det finns självklart andra situationer där barnen behöver ytterligare personer som de har knutit an till. Men den vanligaste formen är ändå två föräldrar. Vi har arbetat mycket för att komma till rätta med de missförhållanden som har funnits. Först var missförhållandet att barnen inte fick tillgång till båda föräldrarna. Det var framför allt pappan som barnen inte fick tillgång till. Vårdnaden gick nästan automatiskt till mamman om det var vårdnadstvist. Det här var ett problem. Det är viktigt för barnen att även knyta an till sin pappa. Men sedan visade det sig att de reglerna blev lite väl stelbenta. Det visade sig att det finns barn som far illa och för vilka det inte är lämpligt att båda föräldrarna har full vårdnad; umgängesrätt kan man dock i de flesta fall ha. Detta gäller när barnet riskerar att utsättas för våld och övergrepp. Det får inte förekomma. Då skärpte vi reglerna för att se till att det för barnens bästa inte får förekomma våld och övergrepp. Det kan även vara så att mamman i familjen blir misshandlad av pappan. Det ligger inte heller i barnens intresse. I de fallen förekommer det ofta att barnen också blir misshandlade. Men det här är en svår avvägning. Vi får inte gå så långt på den här vägen att vi kommer bort från utgångspunkten, det vill säga att barnen behöver båda sina föräldrar och att gemensam vårdnad är huvudregel, självklart med undantag för när barnet riskerar att fara illa. Men det här måste utvärderas. Domstolarna ska tillämpa de lagar och regler som vi har kommit med. Det gäller även socialtjänsten, som ska tillämpa det. Då gäller det att tillämpning står i överensstämmelse med vad vi ville med den nya lagstiftningen. Skulle så inte vara fallet får man se över lagstiftningen. Det pågår en översyn av tillämpningen. Därför har vi valt att inte reservera oss. Vi vill ändå säga att det är väldigt viktigt att följa det här. Om regeringen inte gör det här på ett bra sätt, följer och utvärderar hur lagarna tillämpas, är vi beredda att återkomma. När det gäller beslutsfattandet vid gemensam vårdnad har det förekommit fall som man inte ens kunde föreställa sig kunde hända. Men de har faktiskt hänt. Därför är det ett problem. I vissa fall där föräldrarna har gemensam vårdnad men är väldigt oeniga kan det hända att den ena föräldern som en del av den allmänna tvisten - inte bara vårdnadstvisten, utan tvisten med den andra föräldern också - motsätter sig att barnet får vård. Det kan gälla alltifrån undersökningar till psykologisk hjälp om barnet mår psykiskt dåligt. Konsekvensen har i och med att man har haft gemensamt beslutsfattande blivit att den andra föräldern inte kan gå vidare och ge barnet den sjukvård det behöver. Det här är fruktansvärt. Därför lägger vi in det här om att vi vill gå vidare med frågan om inte regeringen återkommer i frågan, vilket den har sagt att den ska göra. Men vi hoppas givetvis att det händer något på området. Jag vill också tillägga att det inte finns någon risk för att ett barn skulle få mer vård än det behöver. Sedan är det vårdgivaren som bedömer om det verkligen behövs vård. Detta är ett viktigt område. Därför påpekar vi det här.

Herr talman! Som vanligt, tänkte jag nästan säga - och så är det nog - har Vänsterpartiet flest reservationer i detta betänkande. Vi tycker att det finns väldigt mycket som är ogjort inom detta område. Under den tid då den högerstyrda regeringen har haft makten har inte speciellt mycket hänt. Vi har som sagt många reservationer, men jag ska bara prata om några stycken. När jag har tittat bakåt på de här åren har jag sett att många av våra krav är desamma som under tidigare år. Argumenten för majoriteten att avslå är också precis desamma. Ni har avslagit våra motioner med motiveringen att frågan är föremål för beredning inom Regeringskansliet. Men jag hoppas i dag att ni kan komma med mer än så. Jag vill veta vad som händer och hur långt borta de regeringsförslag som finns i betänkandet är. Tillsammans med den förra regeringen ändrade vi vårdnadslagstiftningen. Det främsta syftet med ändringen var att barn inte skulle behöva leva med eller umgås med en förälder som utsätter barnet för övergrepp eller misshandel. Vänsterpartiet hade inför det arbetet tagit del av en mängd domar och utredningar från vårdnadstvister där barnets bästa hade blivit totalt bortglömt. Det borde väl vara viktigast för alla - lagstiftare, tingsrätter, socialtjänst och även föräldrar och barn som hamnar i vårdnadstvisterna - att få veta om och hur den nya lagen fungerar. Räcker de ändringar som har gjorts, eller måste fler ändringar göras för att de barn som riskerar att fara illa ska tas på allvar i vårdnadstvister? I fjolårets debatt sades från högern: "Allmänt kan man säga att det viktigaste är att vårdnadsreglerna alltid tar sikte på att barnets bästa sätts i centrum, och det är så det måste fungera i verkligheten. Vårdnadsreglerna får inte heller ge utrymme för föräldrar att vid tvister på grund av egna känslor, hämndlystnad eller annat sätta sina egna intressen före barnets." Allt detta håller jag med om. Det tror jag att alla vi som sitter här inne gör. Men jag vill veta. Jag vill ha bevis på att det verkligen fungerar eller få möjlighet att rätta till det som inte fungerar. Men borgerligheten verkar nöja sig med att ta för givet att vårdnadsreglerna fungerar. Att som utskottet hänvisa till att det pågår ett arbete och att regeringen kontinuerligt följer utvecklingen är inte tillräckligt i de här frågorna. Tyvärr får vi fortfarande indikationer på att barn som varit utsatta för våld eller övergrepp tvingas att bo eller umgås med den förälder som har utsatt barnet för detta. Herr talman! Vår nästa reservation som jag lyfter fram handlar om beslutsfattande vid gemensam vårdnad, något som varit föremål för en utredning som Vänsterpartiet var med och tillsatte före valet. I dag säger lagen att det när det gäller beslut som tillhör den vardagliga omsorgen är den förälder som barnet vistas hos som fattar besluten. Så länge föräldrarna är överens om samarbete är det inga problem. Då är den nuvarande lagen ändamålsenlig. Men vi vet alla att det finns många fall där det inte är så lyckat. I många fall finns en djupgående konflikt mellan föräldrarna. Då är det, precis som Hillevi sade i sitt anförande, tyvärr så att föräldrar kan hindra barnet från att få vård. Bakgrunden kan vara att en förälder är orolig över att barnet varit utsatt för någon form av övergrepp från den andra föräldern. Jag har ett exempel från verkliga livet. En sliten sexårig flicka visar alla tecken på att må väldigt dåligt. Föräldrarna har gemensam vårdnad. Pappan vägrar låta dottern besöka en psykolog. Det kan väl inte någon tycka är för barnets bästa. I den utredning som jag nämnde finns föreslag om just det som vi efterlyser, möjligheten att ge den ena vårdnadshavaren rätt att fatta beslut på egen hand. Utredningen var klar för ett och ett halvt år sedan, och där finns det förslag om det som vi har skrivit om och yrkar på i vår motion. Om det leder till lagstiftning kommer vårdnadshavarens oenighet i frågor om till exempel vård och behandling inte att gå ut över barnet på samma sätt som kan ske i dag. Vänsterpartiet och utredningen menar att en av vårdnadshavarna ska kunna tilldelas rätt att fatta beslut på egen hand när det gäller barnens tillgång till hälso- och sjukvård, tandvård, insatser enligt socialtjänsten, förskola, skolgång med mera. Utredningsbetänkandet har remissbehandlats, och jag skulle vilja veta var det ligger och vad som händer. Får vi se en proposition om frågan snart? Herr talman! Det är ytterligare en reservation som är viktig - alla är i och för sig viktiga, men jag ska prata om bara några. Den handlar om föräldraskapet vid assisterad befruktning. Den frågan har liksom när det gäller beslutsfattande vid gemensam vårdnad varit föremål för utredning. Utredningen kom för två år sedan och föreslår precis det som Vänsterpartiet vill. Det är att föräldraskapet vid assisterad befruktning bör regleras på samma sätt för samkönade par som för olikkönade par. Jag hoppas verkligen att regeringen också här kommer med lagförslag som innebär att man genomför det utredningen och Vänsterpartiet vill. För verkligheten är sådan att kvinnor som lever i samkönade relationer kommer att fortsätta att åka utomlands för att få behandling, och de kommer att fortsätta att utföra insemination i hemmet. Som lagen ser ut i dag riskerar de barnen tyvärr att stå utan två juridiska vårdnadshavare. Herr talman! Jag vill lite kort beröra det som handlar om barns skuldsättning. Enligt FN:s konvention om barnens rättigheter är det föräldrarna som ska ha det fulla ansvaret för barnen. Vuxna ska se till att barnens bästa alltid ska vara vägledande. Barn har som regel inte beslutanderätt över sina tillgångar, och därför bör barn inte heller drabbas av skulder som de inte kan betala. Allt fler barn och ungdomar får betalningsanmärkningar och hamnar hos kronofogden, som vi hört tidigare. Det är inte ovanligt att föräldrarna till och med överför skulder på sina barn av olika anledningar. Barn kan också skaffa sig egna skulder. Det som är gemensamt är att det är vuxna som har ansvaret för barnens skulder. Det borde finnas en lag som reglerar skuldsättning av barn så att det i alla lägen är omöjligt. Som vi hört tidigare kan det bli förödande konsekvenser för barnen som drabbas av sådant. Vi anser att lagstiftningen måste ändras så att barns skuldsättning förhindras. Herr talman! Allra sist vill jag nämna möjligheten till fler än två vårdnadshavare. Jag tror att det i dagens samhälle med olika familjekonstellationer är nödvändigt, för barnens skull, att titta på denna möjlighet. Det vi begär i vår reservation tillsammans med Miljöpartiet handlar om en utredning som ska titta på hur det skulle kunna fungera i praktiken. Det är inte säkert att det är det allra lättaste och bästa att göra det, men en utredning skulle ändå vara någonting att börja med i denna fråga. Jag tror att vi med nödvändighet kommer att hamna där. Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 9.

Herr talman! I civilutskottets betänkande 10 från detta riksmöte behandlas 35 olika motionsyrkanden med frågor som berör umgänge, god man för ensamkommande flyktingbarn, frågan om barns skuldsättning, åldersgräns för äktenskap, faderskapsfrågor, föräldraskap vid assisterad befruktning, adoption och även frågan om inrättandet av en barnbalk. Det är alltså en mängd olika frågor. Riksdagsmajoriteten avstyrker samtliga de här 35 förslagen. I huvudsak gör man det genom att hänvisa till pågående arbete i Regeringskansliet. Miljöpartiet suckar tungt över det, herr talman, och vi beklagar majoritetens brist på handlingskraft, som vi ser det. I betänkandet finns det också nio reservationer. Naturligtvis står Miljöpartiet bakom de fyra reservationer som vi är med på i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall till enbart två av reservationerna, 3 och 6. Många av dessa 35 yrkanden är inte heller helt nya. Tvärtom har de i ganska snarlik form upprepats ett flertal gånger tidigare i kammaren. Många av förslagen är inte heller partiskiljande. I betänkandet behandlas till exempel en sexpartimotion som Socialdemokraterna inte har skrivit under, med andra ord en motion som har stöd av ledamöter från samtliga de fyra regeringspartierna och Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Så underligt kan det bli i riksdagen ibland. Men även den motionen avstyrks. Sverige har som många andra länder skrivit under FN:s barnkonvention. Mycket av det som tas upp i det här betänkandet kan man faktiskt betrakta utifrån det barnperspektiv som vi har åtagit oss att lägga på alla barnrelevanta lagstiftningsfrågor. Där har vi åtagit oss att jobba utifrån att barnets bästa alltid ska komma i första rummet och att det aldrig får kompromissas bort. Det där är vi överens om; åtminstone låter det så från alla partier i den svenska debatten. Mot den bakgrunden skulle man kunna tycka att det borde vara ganska enkelt att komma överens i alla lagstiftningsfrågor som berör barn. Men så enkelt visar det sig inte alltid vara. När det kommer till konkreta förslag visar det sig att vad som är bäst för barnet inte är så enkelt och självklart. Vetenskapen har ofta rätt svårt att vägleda oss politiker, och därför blir utrymmet för politiska överväganden och värderingar ganska stort. Det är just det tolkningsutrymmet som är orsaken till att vi från Miljöpartiets sida sedan många år tillbaka har drivit kravet på att barnkonventionen borde göras till lag i Sverige, ordagrant och rakt av utan krusiduller. Vi menar från Miljöpartiets sida att det skulle lösa många av de frågor som till exempel behandlas i dagens betänkande. Majoritetspartierna är naturligtvis inte emot allt det som föreslås i de motioner som tas upp i betänkandet och i de 35 förslagen. Men man anser att flera av förslagen behöver mer tid på sig innan de kan köras igenom i riksdagen. Visst finns det en del frågor som är tydligt partiskiljande. Ett av förslagen är Miljöpartiets förslag om ett förenklat fastställande av faderskap. Allianspartierna säger sig vara väldigt måna om regelförenklingar för företagen, även om det hittills under mandatperioden bara har blivit krångligare för företagarna. Men när det gäller föräldraskapet är det uppenbart att man inte ens har ambitionen att regelförenkla. Miljöpartiet pekar i sin motion på några olika möjligheter till förenkling av fastställande av faderskapet. Men majoriteten vill inte ens titta på frågan. Det är någonting som jag menar skiljer partierna åt. Miljöpartiet vill förenkla med bibehållen rättssäkerhet, medan den högerledda maktkartellen i verkligheten inte är intresserad av förenklingar. Ett annat exempel på ett partiskiljande förslag är förslagen om fler än två vårdnadshavare. Här upplever jag att det är den konservativa och gammalmodiga synen på familjen som skiner igenom när majoritetspartierna inte vill inse att familjer i dag kan se väldigt olika ut. Många barn växer i dag upp i familjer där de själva uppfattar fler än två vuxna både som likvärdiga vårdnadshavare och som föräldrar. För barn kan det vara lika självklart med två mammor, två pappor eller varför inte två pappor och en mamma eller två mammor och två pappor eller någon annan möjlig konstellation. I dagens samhälle är det dessutom många gånger en fördel att avvika och en nackdel att vara mainstream. Det slätstrukna och normala kan faktiskt vara trist, tråkigt och otryggt. Tänk vilken trygghet att ha en pappa till om en blir långvarigt sjuk! Det här är en fråga som skiljer Miljöpartiet och Vänsterpartiet från de övriga partierna. Jag tror fortfarande att det är rätt lång väg kvar innan familjelagstiftningen hinner i fatt den verklighet som jag menar att många barn i dag lever i. Det är beklagligt att majoriteten här i kammaren som kramar den traditionella tvåsamheten inte är villig att tillåta andra att ge sina barn den trygghet som de uppfattar att ett utvidgat vårdnadshavande skulle ge barnen. Jag kan inte se något hot mot det gammalmodiga med en sådan reform, och hoppas därför att majoriteten i kammaren så snart som möjligt ska besinna sig i frågan. Detta är, herr talman, två exempel på partiskiljande yrkanden i betänkandet. Det senaste exemplet på hur illa vi ibland hanterar frågor om barn är nog flickan Lollo i Karlshamn. Hon föddes för 16 år sedan på Lunds sjukhus och har levt hela sitt 16-åriga liv i Sverige. Nu ska hon utvisas. Hon har ingen annan nationalitet än svensk. Det har i och för sig tillverkats pass från åtminstone två olika länder för att försöka skapa en identitet i något annat land åt henne. Rimligtvis måste det röra sig om förfalskningar från båda länderna eftersom hon inte har bott någon annanstans än i Sverige. Lollo har föräldrar, bland annat en utvisad pappa som har hotat att döda henne nästa gång han får en möjlighet att komma åt henne. Hon är därför inte något exempel på ett ensamkommande flyktingbarn, men hon skulle precis som de ensamkommande flyktingbarnen behöva en mycket kvalificerad företrädare. Vi vet inte hur många fall vi har i Sverige av ensamkommande barn vilkas öde i praktiken liknar Lollos öde och som har hanterats här. Det finns stor anledning att anta att det finns brister i lämplighet och kunskap bland en del av dem som träder in som gode män för ensamkommande flyktingbarn. Det är ett betydligt större och svårare uppdrag att fungera som god man till ensamkommande flyktingbarn än i normala fall. Vi som jobbar lite grann i riksdagens tvärpolitiska barngrupp har uppmärksammats på det här problemet, bland annat från Rädda Barnen. Det är därför det finns motioner från samtliga partier här i riksdagen om problemet. Barn hanteras inte rättssäkert i den svenska asylprocessen. Majoriteten väljer att avslå förslagen om ökad kompetens och bättre lämplighetskontroller för gode män till ensamkommande flyktingbarn. Det tycker jag är rätt svårbegripligt med tanke på hur verkligheten ser ut. Barn hanteras inte rättssäkert i den svenska asylprocessen. Jag är medveten, herr talman, om att fallet Lollo kanske ligger lite vid sidan om betänkandets motioner och förslag om att säkra upp för barn som är extra utsatta. Men jag menar att hanteringen av flickan visar att tillämpningen av våra lagar ibland får konsekvenser som lagstiftaren, alltså riksdagen, rimligtvis inte kan ha haft för avsikt att lagen skulle få. Jag menar att det gör att det är ännu viktigare att personer som ska bistå utsatta barn har mycket hög kompetens och att de verkligen är lämpade att företräda barnen. Det menar vi att riksdagen borde ta ansvar för. Betänkandet innehåller även två särskilda yttranden från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Kortfattat vill vi med det markera att vi förväntar oss att regeringen snarast agerar både när det gäller uppföljning av vårdnadsreglerna och när det gäller att återkomma med förslag som löser konflikterna för beslutsfattande vid gemensam vårdnad. Barnets bästa måste självfallet sättas i första rummet, och vi utgår naturligtvis från att regeringen kommer att agera skyndsamt. För övrigt, herr talman, anser jag att byggandet av ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge är ett alldeles utmärkt projekt att starta i en begynnande lågkonjunktur - den som vi nu ser komma.

Herr talman! Föregående talare har talat om att detta är ett motionsbetänkande, och han har också redovisat vad motionsbetänkandet innehåller, så det tänker jag inte gå igenom. Jag kan börja med att säga att vi är i stort sett överens i de allra flesta frågeställningarna. Sedan är det naturligt att oppositionen trycker lite särskilt på vissa områden. Det mesta här handlar om förhållandet mellan barn och föräldrar vid en skilsmässa. Om vi tittar över en lite längre tid på hur de här frågorna har behandlats tror jag att det visar sig att man tidigare diskuterade inte bara vad som är bäst för barnen utan också, och ibland i ganska stor utsträckning, vad som kunde vara bäst för den ena eller den andra föräldern. I dag talar vi enbart om det som är bäst för barnen. Det ställningstagandet är vi alldeles överens om. Barnets bästa har blivit något slags mantra, och det är bra. En skilsmässa är en mycket traumatisk upplevelse för vuxna men också, och särskilt, för barn. Dessa traumatiska upplevelser kan sätta tydliga spår på barn under deras uppväxt. Undersökningar talar om sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, huvudvärk, magont och annat som vi känner igen. Det kan kanske se spännande ut med styvsyskon och bonusföräldrar, men många barn känner sig ensamma och illa sedda i sin nya familj. Många barn har som högsta önskan att deras föräldrar ska flytta ihop igen. Det allra värsta alla barn vet är när föräldrar talar illa om varandra. Bris, Barnens rätt i samhället, får år från år ett ökat antal samtal om just detta. Då hjälper det inte att skilsmässoantalet faktiskt har sjunkit i Sverige sedan 1999. När det gäller alla dessa ensamma barn som ringer Bris för att de inte ser några andra vuxna i sin närhet som de kan ha förtroliga samtal med kommer jag att tänka på ett afrikanskt ordspråk eller talesätt. Där säger man att det behövs en by för att uppfostra ett barn. Vi kanske kan översätta det till dagens samhälle genom att låta nätet kring våra barn bli tätare. Utskottet har tidigare tillstyrkt uttalanden som att barnets behov av umgänge med andra än föräldrarna ska lyftas fram vid socialnämndens bedömningar. Det poängteras också, vilket vi också har en motion om, att man ska beakta barnets behov av umgänge också med mor- och farföräldrar. Jag vill gärna lägga till en sak där. När vi diskuterar den typen av frågor har vi kanske en tendens att titta på de små barnen. Men jag är alldeles övertygad om att detta är ett behov också hos våra unga tonåringar, inte minst. Också de behöver ha nära vuxna att diskutera problem, och i och för sig också glädjeämnen, med. Talesättet som lyder ensam är stark är inget bra talesätt just i detta sammanhang. I flera år har vi, inte minst Kristdemokraterna, i civilutskottet talat om vikten av att föräldrar ska lära sig att lösa de konflikter som finns i varje familj, inte minst i familjer med så stora problem att det slutar i en skilsmässa. När utskottet var på besök i Australien för ett tag sedan imponerades vi storligen av det arbete som myndigheterna där lade ned på att få familjer att fungera och i lyckliga fall undvika en skilsmässa. Den redovisning som vi fick då var att de lyckliga fallen var många. Också i vårt grannland Norge erbjuder kommunerna kurser i konfliktförebyggande samtal. Det är positivt att kunna redovisa att Socialdepartementet i år lägger 70 miljoner kronor till kommunerna för att de ska arbeta konfliktförebyggande i familjer. Man lägger också 70 miljoner kronor nästkommande år just för detta arbete. Det tycker jag är roligt. De flesta reservationerna i det här betänkandet avstyrks på grund av pågående utredningar, som tidigare har sagts. Jag nöjer mig med att särskilt ta upp en reservation som handlar om att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare. Jan Lindholm sade att barn kan ha flera pappor och flera mammor. Det är klart att barn kan ha det. Man kan ha pappa Göran och pappa Gunnar, mamma Berit och mamma någonting annat. Men det är skillnad mellan att ha flera mammor och att ha flera vårdnadshavare. Vårdnadshavare ska komma överens med varandra om olika verksamheter som ett barn har för sig. Jag vet inte riktigt vitsen med att ha flera vårdnadshavare. Jag kan i stället se att det kan vara problem. Hur gör man när man är oense om man är tre eller fyra vårdnadshavare? Ska man ha en ordförande i gruppen som slutgiltigt kan bestämma att det är detta som gäller? Jag tror inte att de allra flesta barn är så intresserade av vem det är som är deras vårdnadshavare. Det man vill är att vårdnadshavarna ska komma överens när det gäller handhavandet av det enskilda barnet. Herr talman! Det viktigaste är att vårdnadsreglerna alltid tar sikte på att barnets liv fungerar så optimalt som möjligt i verkligheten. De får inte ge utrymme för föräldrars själviska beteenden eller användas som verktyg för sårade känslor, hämndlystnad eller på något annat sätt sätta egna intressen före barnets intressen. Vi är i alliansen fyra partier, och jag ska bespara kammaren att behöva höra fyra omgångar av våra gemensamma åsikter. Jag stannar här och överlåter ordet till nästa talare i vår allians. Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till förslagen i betänkandet.

Herr talman! Jag tänkte börja med att säga att jag tycker att Inger René nästan motsäger sig själv lite grann. Hon sade att det verkar vara en fördel att man omkring afrikanska barn har en hel by som en sorts skyddsfunktion. De ska ha många vuxna att vända sig till. Det låter väldigt sympatiskt, tycker jag. Det är just det argumentet vi har som vill titta på möjligheten till fler än två vårdnadshavare, möjligheten att skapa en större säkerhet och trygghet för barnet. Man ska ha många vuxna omkring sig som man kan lita på, många vuxna som ställer upp för barnets bästa. Ditt argument, Inger René, att om man är flera vårdnadshavare blir det kanske mer bråk, osämja och sådana saker tycker jag inte stämmer riktigt. Resonerar man så är det allra bäst att man ger en förälder ensam vårdnad. Då slipper man bråket, eller hur? Det tror inte jag att ni vill. Jag tror inte på argumentet att flera vuxna kring barnet ökar bråket. Vill man som vuxen vara vårdnadshavare gör man det för barnets skull, för att skapa trygghet. Någonting som jag också skulle vilja veta hur ni ser på är det konfliktförebyggande arbete som Inger René pratar om. Det låter ju väldigt bra, men tyvärr tror jag inte att det är så enkelt. Vi vet att många skilsmässor slutar i konflikter och bråk. Man pratar inte med varandra och man misstänker varandra för olika saker. Som det ser ut i dag är det möjligt, precis som jag sade i mitt anförande, för en förälder att stoppa barnets rätt och möjlighet att få vård. Jag menar att vi måste skynda på. Ett barn kan inte vänta i flera år på att få den vård som det behöver. Jag undrar varför ni inte säger ja till det här förslaget och kör i gång med arbetet snabbt som bara den.

Herr talman! Om jag får börja med den sista frågan kan jag säga att jag har hört mig för i vilken utsträckning som det förekommer. Det svar som jag har fått är att det inte förekommer. Då tycker jag att den frågan bortfaller. Sedan vill jag flytta över till den första frågan. Att vara vårdnadshavare innebär att man ska vara med och besluta om stort och smått som händer barnet. Det kan man vara som mamma och pappa, och det kan vara flera föräldrar som är inblandade i ett barns väl och ve. Men att också flytta över vårdnadsdelen, alltså bestämmandet om simning, sommaräventyr eller andra saker, på fler än två personer tror jag bara blir ett bekymmer. Ett annat bekymmer är att det, trots alla ansträngningar som vi vill göra, förekommer att föräldrar inte klarar att leva tillsammans. Då har man tre vårdnadshavare om ett barn som sedan på något sätt ska placeras så att barnet kommer i åtnjutande av två mammor, tre pappor eller hur den här vårdnaden kan se ut. Jag tror faktiskt inte att barnet känner större trygghet av att veta att den mamman också har vårdnaden. Den mamman är med i det dagliga livet och hanterar barnet, älskar barnet som alla andra, men jag har svårt att se någon fördel i att man just ska ha vårdnadsdelen. Huvudsaken är barnets ständiga kontakt. När jag tog upp de afrikanska byarna var det just för att visa att det ska vara många runt omkring barnen. Men det kan vara du och jag även om vi inte har vårdnaden om barnen i en familj.

Herr talman! Jag vill börja med det första som Inger René tog upp. Du hade ställt frågan och fått svaret att det inte förekommer. Då skulle jag vilja veta: Var har du fått veta det? Jag skulle på rak arm kunna räkna upp åtminstone fem fall som jag känner till förekommer i mitt hemlän. Tyvärr är det oftast pappor som vägrar sina barn den möjligheten och den rätten. Som jag sade visar en liten sexårig flicka alla tecken på att må väldigt dåligt. Hon skulle behöva samtalsstöd. Den här flickan har dessutom varit med om väldigt många saker i sitt unga liv. Pappan förvägrar henne att träffa en psykolog över huvud taget. Vad återstår för den mamman och det barnet att göra då? Ska hon fortsätta att må dåligt? Jag tycker att det är fruktansvärt. Statistiskt sett tror jag inte att det handlar om jättemånga fall, men det räcker att det är en enda liten sexårig tjej hemma i Umeå som far illa för att vi ska titta över de här reglerna, tycker jag. För att återgå till frågan om fler än två vårdnadshavare kan jag säga, då jag ser det på ett positivt sätt, att det ökar tryggheten för barnet. Barnet går inte omkring och tänker att nu har jag fyra vårdnadshavare, nu har jag tre eller två. Så tänker inte barn. Men de vet att de har en trygghet omkring sig när en vuxen har tagit på sig ansvaret att vilja vara vårdnadshavare för det här barnet. Exempelvis om det är två homosexuella par som tillsammans har skaffat ett barn kan de ganska lätt anse sig vara fyra föräldrar, och de ställer alla upp för barnets bästa. Jag tror att det skulle vara en fördel och ett väldigt stort plus för de här barnen. Ju fler trygga vuxna som jag kan lita på, desto bättre är det.

Herr talman! Det håller jag med om. Det kan vara hur många vuxna som helst som gör att barnets trygghet ökar. Men att de precis ska omfattas av det juridiskt bindande att vara vårdnadshavare kan jag inte se fördelarna med. Där kan jag tvärtom se att det kan komma till komplikationer, till exempel om familjen upplöses. Jag ser inte att det kan vara en fördel att man utnämner flera vårdnadshavare. Jag ser i stället att det kan bli utökade komplikationer om de tre eller fyra vårdnadshavarna inte kommer överens när beslut ska fattas, som när ett äktenskap kanske upplöses. Jag tror att det är fel väg att gå. Men fler vuxna runt varje barn är bara bra.

Herr talman! Jag tänker uppehålla mig vid vårdnadsfrågan då effekterna av den blir verklighet för fler och fler barn, även om man ser att antalet skilsmässor sjunkit sedan 1959, men inte tillräckligt mycket. De allra flesta föräldrar förstår att sätta sina barns behov före sina egna. De klarar av att se och förstå sina barn. Även vid en separation kan de flesta föräldrar ordna sina liv utifrån vad som är bäst för deras barn. En familj i min närhet lät barnen bo kvar i huset. Mamman och pappan flyttade in och ut varannan vecka just för att låta barnen ha trygghet och slippa packa och byta miljö. Men vi har här hört föregående talare vittna om att det också är bra många barn som far illa när föräldrarna separerar. Barnen får fungera som verktyg för sina föräldrar som inte kan komma överens och som har en stor frustration i föräldrarelationen, något som de alltså lägger över på barnet. De föräldrarna har i stort sett helt tappat fokus på barnens behov. Barnen får vara sändebud mellan föräldrarna och lär sig snabbt att gira och att inte svara vid utfrågningar. Det finns även barn som lever i två världar med en himmelshög mur mellan världarna. De barnen får byta allt, från kläder till hela identiteten. Herr talman! Jag kan vittna om det värsta fallet jag var med om under den tid jag arbetade. En socialsekreterare ringde till min mottagning och talade om en tre fyra månader gammal baby som en helg i månaden skulle ha umgänge med sin pappa. Babyn och mamman bodde i en annan stad och hade skyddat boende eftersom pappan under hela graviditeten hade slagit mamman. Upplägget i det här fallet var att babyn tillsammans med en person skulle resa med tåg till den stad där pappan bodde. Där skulle en stödperson möta upp och ta barnet till pappan. Umgänget skulle ske i en lokal som socialtjänsten hade skaffat fram. Där slutade jag lyssna eftersom det var jag som skulle vara stödpersonen. Jag åtog mig inte det jobbet. Jag har senare funderat på hur de tänkte göra på nätterna. Nu är lagen ändrad, som tur är. Jag vet inte vad som hände i den regering där man trodde på gemensam vårdnad direkt. Jag hoppas att det aldrig återigen blir möjligt. Det har genom åren varit, och är fortfarande, mycket av trender i vårdnadstänket. Jag hoppas att det nu blir ett slut på det. Herr talman! Våren 2006 tillkom en ändring i vårdnadsreglerna med ikraftträdande den 1 juli 2006. Nej, det kan inte stämma. Någonstans är det fel i ordningen på talen. Ursäkta mig! Jag ska senare rätta till det. Ändringen syftade framför allt till att försäkra och förstärka barnperspektivet i lagstiftningen. Det innebär att betydelsen av "barnets bästa" klarare kommit till uttryck i lagstiftningen och att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det är vad lagstiftaren vill. Går hela den här processen ut till dem som ska verkställa detta? Ändringen syftar alltså till att förstärka barnperspektivet i lagstiftningen. Jag och Centerpartiet tycker att det är en bra markering. Det står också så här: Socialnämnden och domstolen ska vid bedömning av barnets bästa fästa avseende särskilt vid risken att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller på annat sätt far illa. Man har försökt täcka in väldigt mycket. Jag går lite grann tillbaka till barnperspektivet. Det bekymmer som kvarstår är hur vi vet vad som är barnets bästa. Hur tolkar vi det? Vem bestämmer vad som är barnets bästa? Är det socialsekreteraren, är det familjerätten eller är det juristen eller nämndemännen som bestämmer det? Vem tar på sig att se perspektivet barnets bästa? Går det att göra generella bedömningar? Det är ingen lätt uppgift. Vi har ju debatter där det pekas på att för få pappor får vårdnaden, och i någon debatt tycker man att det för ofta döms till pappans fördel. Man pratar alltid om mamman och pappan. Men vad är att se till barnets bästa? Jag tror att det behövs en rejäl satsning på att öka kompetensen hos just dem som fått mandatet att se till barnets bästa. Jag ser fram emot resultatet av pågående beredning och det beredningsarbetet. Herr talman! Vi måste bli bättre. Det gäller då att döma till barnets fördel och att sätta föräldrarnas behov åt sidan, oavsett trender i samhället. Min förhoppning är också att kommunerna på allvar ser till att det vid separationer finns tid för familjesamtal och då med barnets bästa för ögonen. Louise Hallin, psykolog och terapeut, som på morgnar sitter i tv-soffan och svarar på familje- och barnfrågor, har flera gånger vittnat om att ett par samtal med frustrerade föräldrar kan göra att det blir oerhört mycket bättre - alltså om man sätter ord på anknytning, separationer och frustrationer, vad som händer i en. Berätta! I vårt samhälle är det väldigt tomt på berättelser när det gäller de här sakerna. Fortfarande är barnen det viktigaste vi har. Det går inte att ställa barnen åt sidan och tänka: Vi tar det en annan dag. Vi gör någonting annat. Det går bara inte. Det är här och nu för alla barn. Det går att öppna böcker om barns utveckling; det är ingen fara. Gör det! De som har hand om barn och som ska bestämma om barns framtid uppmanas att gå till böckerna. Det finns litteratur. Barnen är, som sagt, det viktigaste vi har. Dessutom är det här en otroligt viktig framtidsfråga. Med detta tillstyrker jag förslaget i betänkandet.

Herr talman! Det gäller alltså civilutskottets betänkande 10 om barn och föräldrar. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet samt avslag på samtliga reservationer. Här handlar det om ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2008. Man kan väl konstatera att samtliga yrkanden, i alla fall liknande yrkanden, behandlats tidigare under den här mandatperioden. Det i sig behöver inte betyda att yrkandena inte är viktiga och att vi inte återigen kan diskutera dem. Lagstiftningen om barn i fokus är det naturligtvis väldigt värdefullt att diskutera. Denna lagstiftning måste vara så bra som våra barn kan kräva att den ska vara. Herr talman! Mycket klokt har sagts här i dag. Det är helt klart att detta med barnet i fokus förenar oss alla. Vad debatten handlar om är några små skillnader när det gäller vägen dit. Mycket har alltså redan framförts här. Naturligtvis instämmer jag i mycket av det som mina allianskolleger sagt och givetvis även i en del av det som ni andra har sagt. Dock dristar jag mig till att komma med ytterligare några synpunkter i sammanhanget. Herr talman! Jag tänker säga några ord om beslutsfattandet när det gäller gemensam vårdnad. Det är tragiskt om resultatet av gemensam vårdnad blir att barn inte får den vård och omsorg som de behöver. Att det förekommer ett antal fall - som LiseLotte Olsson här tog upp och som hon känner till - där det inte går att få till stånd en ändring, alltså att myndigheter eller andra inte kan ingripa, verkar väldigt märkligt. Man har faktiskt rätt till vård, oberoende av om de i vuxenvärlden misslyckats i sina förhållanden. Jag jobbar annars inom tandvården. Även där är det faktiskt så att vi som vårdgivare får vara en länk mellan vårdnadshavarna och ringa upp dem var för sig och berätta om hur det går med deras barn. Det känns märkligt att detta med gemensam vårdnad har lett till att man inte ens kan prata med varandra. I Regeringskansliet pågår ett beredningsarbete om sådant här. Det bygger på den utredning som LiseLotte Olsson här tidigare nämnt om. Man diskuterar självständig beslutanderätt i vissa frågor. Inte heller jag tycker att det beredningsarbetet ska föregripas. I och med att det arbetet pågår är ju frågan så att säga väckt. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida känns då inte direkt nödvändig. Också i Folkpartiet har vi diskuterat detta. Vi tycker att det inte är helt okomplicerat att man börjar skapa mellanformer när det gäller att ensam ha vårdnad och att ha gemensam vårdnad. När det gäller den diskussion som har varit här tidigare om ännu fler vårdnadshavare hos ett barn skulle jag vilja säga att det inte alls är säkert att det skapar ökad trygghet. Det kan också skapa ökade komplikationer. Herr talman! Jag ska säga några ord om barns skuldsättning. I motionsyrkanden talas det mycket om att barn blir skuldsatta på grund av obetalda vårdavgifter. Nu har ju barn fri vård, så det handlar i mycket om avgifter för uteblivna besök som per automatik har förts upp på barnets räkning. Det här problemet har uppmärksammats mycket under senare år. Det finns ingen lagstiftning som hindrar att man fattar beslut om att göra vårdnadshavaren betalningsansvarig. Det som har hänt är att skulden har legat kvar på barnet, och när barnet har passerat 18 års ålder kan kravet ha lämnat regionen och landstinget, så att det är någon annan som ska driva in det. Då har denna situation uppkommit. Det handlar nog många gånger om att region- och landstingspolitiker inte har uppfattat att det kunde bli på det här sättet. Nu har väl problemet minskat i och med att man har fattat beslut. Jag känner inte till hur det är i alla regioner, men jag vet att man i Halland och Västra Götaland och, enligt en uppgift jag fick, också i Stockholm har fattat sådana beslut att det här inte inträffar längre. Jag tror att man i Stockholm till och med har fattat ett retroaktivt beslut där man också avskrev äldre skulder. Man kan alltid ropa efter lagstiftning, men här är det något slags sunt förnuft som får råda. Även om lagstiftningen är oklar finns det utrymme för att man på regional nivå och landstingsnivå fattar de beslut som krävs. I Folkpartiet har vi aktivt gått ut bland våra politiker på den nivån och tagit upp att man ska driva på för att de här besluten fattas. Sedan kan jag inte säga om de har fattats överallt, men jag har goda förhoppningar om det. Det är en helt oacceptabel ordning annars. I Socialdemokraternas och Vänsterpartiets reservation handlar det inte så mycket om avgifterna från vården. Det som det handlar om är att man vill ha en översyn av att lagstiftningen räcker till, så att säga. Nu har det ju fattats en del beslut. Det är naturligtvis väldigt viktigt att barn inte ska gå in i vuxenlivet helt oförskyllt skuldsatta. Men med lagstiftningens hjälp har det skapats en hel del skyddsbarriärer. År 2004, tror jag, kom detta att Kronofogdemyndigheten ska underrätta överförmyndaren om det kommer in ett krav på barn. Sedan var det ett tag ett problem att vuxna registrerade sina fordon på barn, så att barnen drog på sig skulder för parkeringsböter, uteblivna skatteinbetalningar och så vidare. Det är borta nu. Den lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2009 ger överförmyndaren en helt annan roll när det gäller skuldsatta barn. Jag förutsätter att man från regeringens sida följer upp vad den lagstiftningen leder till, men att vi i riksdagen nu skulle kräva en utvärdering av den lag som trädde i kraft den 1 januari känns inte riktigt relevant just nu. Man får följa detta och se vad som händer. Jag har god tillit till att regeringen följer frågan. Till sist ska jag ta upp en punkt som det finns motioner om men inga reservationer. Det är väl kanske därför som den inte har tagits upp här. Det gäller 18-årsgränsen vid ingående av äktenskap. Folkpartiet har under senare år sagt att vi är väldigt tveksamma till att det finns en dispensrätt när det gäller denna regel. Statistiken visar dock att det är väldigt få fall som beviljas varje år. Det handlar om 2 eller 3 fall som beviljas av 20 eller 30 ansökningar. Då kan man ändå tro att den lagstiftning som finns och som talar om restriktivitet och särskilda skäl fungerar fullt ut. Anledningen till att vi har ställt oss tveksamma har naturligtvis varit diskussionen om barnäktenskap. Men det verkar ändå som att man i domstolarna ser att det krävs ganska mycket för att få en begäran om dispens bifallen. Icke förty följer vi naturligtvis vad som händer i frågan. Det pågår en del arbeten som också redovisas i betänkandet. Som sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Mina kolleger Inger, Maria och Lars har på ett föredömligt sätt tagit upp viktiga frågor där vi är överens. Jag tänkte begränsa mig till att ta upp två områden i betänkandet, nämligen barns skuldsättning och mor- och farföräldrars roll vid vårdnad och umgänge. Redan nu vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Barnen är vår framtid. Så talar vi ofta, och vi är alla överens om det. Att våra barn dessutom får de bästa förutsättningarna för en lycklig barndom, en harmonisk ungdom och ett tryggt vuxenliv är garantier för ett gott samhälle. När vi nu debatterar barns skuldsättning kanske det ändå inte i första hand handlar om hur barn uppfattar skuldsättningen som barn. De flesta har knappast insikt i detta. Problemet uppkommer när de ska gå in i sitt vuxenliv och inser att skuldsättningen har förstört deras förutsättningar på flera områden. Då skapar det besvikelse. Då skapar det funderingar. Det finns stora risker för att den unge förlorar fotfästet, och man måste göra saker. Herr talman! Det är bra och närmast självklart att alla de föräldrar som missbrukar sin föräldraroll på ett så bedrägligt sätt måste uppmärksammas. Som tur är, är de bara en liten del av det totala antalet. Ändå är det självklart att samhället måste reagera så att dylika förhållanden inte inträffar. Sedan jag blev ledamot i Lagkommittén har flera åtgärder vidtagits. Det är en serie åtgärder som vi i kommittén har varit överens om med den tidigare regeringen. Redan den 1 oktober 2004 fick Kronofogdemyndigheten ett krav på sig att lämna uppgift till överförmyndaren varje gång en omyndig registrerades i Kronofogdemyndighetens register. Den 1 oktober 2006 handlade det, som Lars nämnde, om att när ett barn blev ägare till en bil skulle förmyndaren registreras i Vägtrafikregistret. Det var ett sätt att förhindra att föräldrar lät bli att betala böter och annat så att det blev en skuld på barnet. Den 1 januari 2009, innevarande år, skedde förändringar i föräldrabalken som syftade till att minska risken för missbruk av barns tillgångar. Vid samma tidpunkt, för sex veckor sedan, ökades tillsynen av överförmyndarens roll i de här sammanhangen. Därför förstår inte jag hur den reservation har uppkommit där man kräver att det nu ska göras ett tillkännagivande till regeringen. Vi håller ju hela tiden på med ett sådant här arbete, och det följs successivt upp, så att vi ska komma till rätta med den här problematiken. När det gäller vårdavgifter kan landstingen själva besluta. Åtminstone uppfattar flera landsting att de kan det, men det är möjligt att lagtexten är oklar i det här fallet. Både nu och framöver utgår jag från att samtliga landsting sätter stopp för att barns vårdavgifter får belasta barnen. De måste ju ingå i föräldrarnas vårdplikt, eller så får man väl avstå från att ta betalt för barns läkarvård. Det finns alltså ett pågående arbete inom de här områdena. Herr talman! När det sedan gäller mor- och farföräldrarnas roll vid vårdnad och umgänge vill jag lyfta upp den studieresa som leddes av Inger René till Australien, där vi hade möjlighet att följa det arbetet, hur man mötte de frågor som handlade om att barnet utifrån sitt perspektiv skulle kunna få en så lycklig tillvaro som möjligt, en trygg och harmonisk tillvaro med sina föräldrar. En av de viktiga delarna som man också tog hänsyn till var de nära relationerna som fanns i barns uppväxtmiljö, där far- och morföräldrar och andra vuxna spelade en väldigt viktig roll. Jag vet att det i många sammanhang också i vårt land görs ett sådant hänsynstagande. Jag tycker att det är viktigt att vi tar upp det till debatt, att vi tar upp det i samtal. Det finns ofta många människor runt ett barn som är beredda att ta ett ansvar när speciella situationer uppkommer. I dag finner jag dock ingen anledning att vi ska göra något särskilt tillkännagivande eller någonting i den riktningen, utan vi ska fortsättningsvis jobba med de arbeten som pågår - uppföljning och utvärderingar av olika slag - för att våra barn ska få en så trygg uppväxt som möjligt. Med de orden, herr talman, tackar jag för ordet.

Herr talman! Jag begärde replik på grund av att Yvonne sade att hon inte tyckte att det behövdes ett tillkännagivande när det gäller barns skuldsättning. Jag tycker att denna fråga är så pass viktig. Det är därför som vi lägger fram förslag om ett tillkännagivande. Vi vet att regeringen gör mycket, och den tidigare regeringen satte i gång arbetet med att komma till rätta med barns skuldsättning. Men eftersom det fortfarande förekommer att barn är skuldsatta och finns i kronofogdens register betyder det att frågan inte är helt och hållet löst, även om man så klart till stora delar har kommit till rätta med det genom lagändringar. Vi lyfter i det här tillkännagivandet upp en nolltolerans mot skuldsättning av barn just för att komma åt eventuella undantagssituationer. Det kan även finnas fall där landstingen inte sköter det här med vårdavgifterna, där det ändå blir så att skulden för ett uteblivet vårdbesök hamnar på barnet. Det är därför vi lyfter upp frågan om att vi måste lösa det här problemet fullt ut. Det får inte vara så att vissa barn hamnar i kläm. Ett barn som hamnar i den här situationen är ett barn för mycket.

Herr talman! Jag är väldigt glad för att Hillevi Larsson och jag har samma målsättning. Jag är helt övertygad om att vi har det. Det ska inte finnas ett enda barn i Kronofogdemyndighetens register. Men vi tycker att det är för tidigt att kritisera följderna av en lagstiftning när det har gått sex veckor. Jag tycker att det är alldeles för kort tid. Man påstår sig ha kunnat lyfta fram, följa upp och utvärdera en lagstiftning på sex veckor. Det är väl där vi skiljer oss åt. Om det inte har hänt någonting är det dags att se över det här nästa år så här dags. Men nu måste vi ändå låta lagstiftningen få verka, herr talman. Därför tycker vi i dag att det inte finns anledning att röra vid någonting förrän vi ser hur följderna blir av den lagstiftning som vi fortfarande tror är tillräcklig.

Herr talman! Syftet med det här tillkännagivandet är egentligen inte att kritisera det arbete som pågår. Vi är ändå överens om att vi inte vill att barn ska bli skuldsatta. Syftet med det här är att ta ett steg ytterligare, det vill säga inte att kritisera den lag som redan finns. Det handlar snarare om att det kanske kan behövas ännu fler lagar, så att vi har ett fullgott skydd som täcker in allt. Här har man nämligen gått in mycket på enskildheter. Man har gått in på vägregistret och landstingen och kronofogdens ansvar. Men det förekommer fortfarande fall som inte handlar om just de saker som man har lagstiftat om där barnen kan hamna i kläm. Det finns faktiskt en fråga som man kan diskutera. Det gäller om ett barn har möjlighet att framföra ett fordon till exempel, alltså om barnet är under 18 år. Ska då skulden, om man inte betalar för det fordonet, hamna på barnet? Jag tycker att det är väldigt tveksamt, för jag tycker verkligen att man som huvudregel ska ha en nolltolerans mot skuldsättning av barn. Är man inte myndig är det faktiskt föräldrarnas ansvar. När man sedan väl blir myndig kommer ju smällen, att man inte kan hyra en lägenhet och inte kan ha telefon och så vidare. Tillkännagivandet handlar snarare om det än om att vi ska kritisera de lagar som har kommit. Det är jättebra med det som har kommit, men det behövs mer, och målet måste vara att inte ett enda barn ska kunna bli skuldsatt.

Herr talman! Då kan jag lugna Hillevi Larsson. Om man tittar över både förändringarna i föräldrabalken och den ökade tillsynen av överförmyndarnas roll, som också innebär ökad utbildning för gode män och andra tror jag att vi täcker de här områdena. Nu vet jag att jag inte kan ställa någon fråga till Hillevi Larsson. Men jag är helt övertygad om att de frågor som Hillevi Larsson uppfattar inte finns med trots allt är med som en del och omfattas av det här. Annars ska vi absolut arbeta för förändring. Men vi kan inte bygga på en lag med ytterligare delar när det redan ingår i den lag som är stiftad. Därför ser jag med tillförsikt fram emot att vi ska kunna täppa till de hål som finns och att vi ska förhindra all typ av skuldsättning av barn.

Herr talman, utskottsledamöter och tv-tittare! I dag har vi hört jättemycket om barnens olika aspekter, utifrån barnperspektiv och utifrån barnkonventionen. Det är jättebra. Jag är glad för att Sverige är ett land som har ratificerat barnkonventionen som första land. Men, som vi vet allihop, gäller detta tyvärr inte alla barn i vårt land. Alla barn som bor i Sverige har inte samma möjligheter, samma rättigheter. Framför allt gäller det flickor och pojkar med invandrarbakgrund. I dag i Sverige finns det en så kallad dispensmöjlighet för att minderåriga ska kunna gifta sig. Föräldrar kan söka dispens för sina barn under 18 år. Denna dispensmöjlighet har funnits i Sverige i århundraden. Bondeflickan som var gravid fick helt enkelt inte bo ensam. Då sökte hon en man som var villig att gifta sig med henne. Denna möjlighet är traditionellt sett väldigt gammal. Sverige har gått framåt på olika områden, och detta borde också förändras. Det drabbar ju flickor. Det drabbar även pojkar. Tyvärr används det här i dag mest av människor som har andra traditioner och andra kulturella bakgrunder. Detta gäller inte bara i Sverige utan i större delen av världen. Jag har haft en interpellationsdebatt med Beatrice Ask angående dispensmöjligheten. Det är väldigt svårt att dra skiljelinjer när det gäller tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap där dispensmöjligheten används för detta. Frågan är om det är acceptabelt i Sverige. Jag vet att jag och några andra har skrivit motioner om det. Tyvärr har inga partier i dag lyft upp den här frågan förutom att jag har hört att Folkpartiet talade om det. Man säger med gott hjärta: Det är ett flertal som söker, men dispensen ges inte till alla. Men så är det inte. Precis nu har jag fått höra från grävande journalister: Amineh, vad glad jag är att du har lyft upp den här frågan, för att i Skåne är det ett problem. Anledningen till att vi hör av oss till dig är att det är ett problem i Skåne och regionen. Jag vet att i många regioner i Sverige ger man inte dispens, för man är väl medveten om problematiken att flickor eller pojkar, tyvärr oftast med utländsk bakgrund, tvingas att söka det. Det finns olika anledningar till det. Man åker till hemlandet och blir bortgift med någon som har sociala, ekonomiska eller politiska problem. Det blir enda sättet att få den människan till Sverige. Eller det kan finnas en fördom. Föräldrarna vill att man ska gifta sig i en närmare släkt eller med någon från samma klan. Då används detta. Det ges också dispens. Det är inte så att det är ett 20-tal som söker men att bara ett fåtal ges dispens. Vi vet att problemet är stort. Många remissinstanser har gett sitt svar på betänkandet. Det togs upp här i somras, SOU 2008:41. Rädda Barnen är en instans som sagt nej till dispens. Det ska tas bort ur svensk lagstiftning. Det menar också RFSU, Terrafem och många kvinnoorganisationer som Varken hora eller kuvad. Det gäller även många kommunpolitiker här i Stockholm, både från höger och vänster. Jag själv tillhör Skärholmen, där både alliansen och oppositionen har sagt nej. Vi vill inte ha dispens. På gräsrotsnivå där folk varje dag befattar sig med problematiken är man medveten om att problemet är mycket större än vi här i kammaren tror som sitter och fattar beslut och pratar om människors vardag. Vi tillhör också kretsarna på gräsrotsnivå, men oftast glömmer man bort vad problematiken i verkligheten är. I skolan försvinner minderåriga barn till andra delar av världen. Socialförvaltningen vet att LVU upphör när barn vistas i ett annat land. Man kan inte göra något om det inte finns en lagstiftning som klart och tydligt säger det. Många kanske argumenterar så här: Amineh, om vi har en lagstiftning så kringgås den. Javisst, men hävdar vi allas lika rättighet inför lagen måste vi också säga till om att lagen och Sverige skyddar alla. Om det är en tradition, en religion eller ett patriarkat som utnyttjar detta får skolan, socialtjänsten och andra myndigheter samverka för att hindra detta, och man får höja straffen för det. Det förväntas av oss som sitter här och fattar beslut att vi vet mer om problematiken än vad som står svart på vitt på papperet. Lidandet för flickorna och pojkarna är problem också senare i livet. Ni har nämnt att barn blir skuldsatta. Med hedersrelaterat våld tvingar man barn att ingå äktenskap. Där ingår hemgift, brudgåva och allt annat. Där är man bunden. Där redan skuldsätter man flickebarnet så att hon inte kan skilja sig senare i livet. Man har en skuld bakom sig. Vem ska betala den? Många accepterar inte heller den svenska rätten. När man skiljer sig måste man gå till kyrkan eller till moskén för att betala där också. Man skuldsätter flickebarnet på olika sätt utan att vi vet om det. Men det är ett faktum. Fråga bara socialarbetarna i Botkyrka, Skärholmen, Hässelby, Rinkeby och Tensta här i Stockholm och i andra städer och delar av Sverige om hur omfattande den här problematiken är! Ungdomsstyrelsen är en instans som regeringen har gett i uppdrag att utreda. De har sagt nej till dispensmöjligheten, för att det är problematiskt och för att det i dag utnyttjas på fel sätt. Jag hoppas verkligen att vi alla partier här i riksdagen ska tänka om. Den här lagstiftningen har gällt i hundratals år. I dag finns det andra möjligheter för ungdomar. Det finns rättigheter för dem att själva välja sin partner i livet. De ska inte kunna tvingas till något som de inte vill bli bundna till.

Herr talman! Jag är glad att den här frågan kom upp. Det är en fråga som jag tror att vi kan påstå att vi allihop är överens om. Vi har arbetat med frågan, inte minst de kvinnogrupper som finns inom alla de olika partierna här. Det finns delar i detta som vi inte kan nå. Vi kan inte nå det som du berättade om med skuldsatta flickor och kyrkan. Vi kan inte gå ut och titta hur det ser ut i familjer, men vi vet allihop att det finns unga flickor, till och med under 16 år, som lever i något slags giftasförhållanden över allt i vårt samhälle. Vi vet att de är fastlåsta i denna situation inte minst på grund av ekonomiska förhållanden. Vi vet att de inte går i skolan, och vi vet att de då är hemma, borta från ett kommande arbetsliv. Vi vet att de möjligen också föder barn i det sammanhanget. Men det går inte att komma åt detta om vi inte får en anmälan. Man måste veta om det. Vi kan inte gå ut från samhällets sida och leta efter detta. Det måste anmälas. Vi vet och det står på s. 18 i vårt betänkande att vi arbetar på den här frågan. Vi har en 16-årsgräns i dag. Det finns ett straff på högst två år, och det är en ganska hög straffsats, om en vårdnadshavare tillåter ett barn under 16 år att giftas bort. Vad jag vet är det ingen som har fällts än så länge för detta, även om vi allihop vet att det förekommer. Jag är säker på att vår regering, inte minst Folkpartiet som har drivit den här frågan, kommer att arbeta på att gränsen ska höjas. Vi vet att Ungdomsstyrelsen har kommit in med ett betänkande. För ovanlighetens skull är det två tre månader tidigare än slutdatum på betänkandet. Det gör att den här frågan arbetas med i Regeringskansliet. Jag önskar den framgång.

Herr talman! Det är det jag också önskar, att vi i dag hade varit eniga om att problematiken är Sveriges. Det är våra barn i Sverige som drabbas av det. Du nämner själv att det är under 16 år. Javisst. Jag har många kompisar i min ålder, 37 år. De var svenska barn, men de blev bortgifta när de var 13 år. Det är inte illvilja från familjen, inte för att föräldrarna inte gillar sina barn. Det är en tradition, också ofta av ekonomiska skäl. Familjen får en lägenhet i Agadir för att flickan ska gifta sig med en som hämtas från det landet. Flickan bor hemma. Hon kan hämta killen, men killen kan också bo hemma. Därför är det ett misslyckande med att utreda arrangerat äktenskap och barnäktenskap, hur brett och i vilken utsträckning det förekommer. Det enda vi kan göra är att höja straffskalan, för barn är barn under 18 år. Har vi accepterat barnkonventionen, har vi en svensk modern lagstiftning måste vi verkligen ta till vara det och säga nej till mer förtryck och underordning av de här tjejerna. Det handlar om kön. Det handlar om etnicitet. Men det handlar också om ett barnperspektiv. Det är viktigt. Som vänsterpartist kommer jag att lyfta upp den här frågan om och om igen. Det var en interpellationsdebatt. Nu är det den här motionen. Det kommer jag att följa upp. I egenskap av socialarbetare och i egenskap av ordförande för Varken hora eller kuvad blir jag dagligen kontaktad, inte bara av tjejerna själva utan av socialarbetare, journalister och föräldrar. När föräldrarna är frånskilda kan den ena befara att till exempel pappan gör det här mot sin dotter. Det framförs från socialarbetare och kuratorer och lärare på skolor. Det är ett problem, och det är bra att vi är eniga om det.

Herr talman! Vi kan i alla fall glädjas åt att siffrorna blir bättre och bättre år från år, även om det säkerligen finns ett stort mörkertal. Förra året beviljades alltså två äktenskap gällande personer under 18 år. De var 16 år. Så det går åt rätt håll, även om vi alla säkert är väldigt medvetna om att mörkertalet när det gäller de här frågorna är förfärande stort. Vi får arbeta på flera håll, och något som jag tycker att vi borde bli tydligare med är den information som man får när man knackar på Sveriges dörr och blir medborgare i Sverige. Vi måste på ett tydligare och bättre sätt informera om den lagstiftning som faktiskt gäller och vad som händer om man inte följer denna lagstiftning. Det är viktigt att de nya som kommer hit får den lagstiftningen klar för sig. Det är också viktigt att skolorna undervisar om lagstiftningen så att flickor och pojkar, inte minst i den tidiga gymnasieåldern, får reda på att det faktiskt är dessa lagar som gäller. Jag tycker, utan att ha tänkt på den frågan så hemskt mycket, att två år är en ganska hög straffsats om man missbrukar den lagstiftning som finns. Jag tror alltså att vi med ovanligt raska steg för att vara lagstiftare går åt rätt håll när det gäller just detta.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att straffskalan är vid, men även om det finns fängelsestraff skrämmer det inte direkt. Precis som du påpekar handlar det om information till människor som knackar på Sveriges dörr. De som kommer till detta land, bosätter sig här och blir svenska medborgare måste få den möjligheten. Barnen och ungdomarna vet vad som gäller i samhället. Det är föräldrarna som både skola och myndigheter har så svårt att nå - tyvärr. Man måste helt enkelt hitta andra förhållningssätt för att nå människor och diskutera med dem. De som har kommit till det här landet är som alla andra måna om sina barn. Alla har sökt sig hit för att deras barn ska kunna leva i lugn och ro. Man vill bo i Sverige eftersom det inte råder krig eller misär här. Här är det, eller har i alla fall varit, lika för alla och samma möjligheter. Men då måste man se till att diskriminering inte förekommer, inte av ett enda barn. Jag tror själv att det är fler än två fall eftersom en grävande journalist i Skåneregionen skrev att dispensmöjligheten förekommer oftare. Jag vet att man har sagt nej i mellersta Sverige. Där har jag själv varit på länsstyrelsen. Men Länsstyrelsen i Stockholm befarar att det finns en stor möjlighet för många föräldrar att söka dispens. De har nämligen tillsatt en grupp på tio personer - advokater, polis och socialarbetare - för att förebygga detta. Den institution som själv ger dispens befarar alltså att barn mellan 16 och 18 år är mer utsatta, och därför är mörkertalet säkerligen stort.