Bidragsbrottslag

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 4, och om reservation 1 mot förmodan skulle vinna gehör yrkar jag även bifall till reservation 3 - om man nu kan göra så. Det betänkande vi diskuterar och så småningom beslutar om handlar om två mycket viktiga beslut som berör konkreta saker då riksdagen tyvärr, men mest troligt, kommer att stifta en ny lag benämnd "bidragsbrott". I och med det har riksdagen återigen degraderat våra välfärdssystem till att vara bidrag. Större delen av utbetalningarna från vårt välfärdssystem består av försäkringar, till exempel arbetslöshetsförsäkringen och ersättningar för förlorad inkomst vid exempelvis sjukdom. En del av dessa utbetalningar är till och med lån. Att då kalla alla dessa varianter av utbetalningar från det offentliga välfärdssystemet för bidrag handlar om en medveten strategi för att styra språkbruket och i och med det ett accepterande av att våra trygghetssystem består av bidrag, vilket är falskt och oärligt. I stället är sanningen att socialförsäkringarna finansieras genom avstått löneutrymme och därmed tillhör alla invånare som en rättighet - inte som välgörenhet, och inte som bidrag. Att hävda att den som är arbetslös eller sjukskriven lever på bidrag och därmed underförstått parasiterar på dem som arbetar används konsekvent av högern som ett retoriskt angrepp för att legitimera återkommande förslag på försämringar och hårdare tag. Man brukar säga att det är viktigt att få sätta dagordningen, och med det menas att få styra vad som ska diskuteras och hur saker och ting ska benämnas. Jag tycker att detta nya lagförslag är ett typexempel på ett sådant försök. Är det någonting som regeringen har lyckats med under sin tid vid makten är det att trumma in i folks medvetande att de offentliga trygghetssystemen är bidrag och att de som har oturen eller olyckan att behöva dessa bidrag till stor del består av fuskare. Dagens betänkande är alltså en logisk slutsats av högerns uppfattning att sjuka och arbetslösa fuskar och bedrar vårt välfärdssystem så till den milda grad att vi behöver en speciell lag, trots att flertalet av de tunga remissinstanserna avstyrker förslaget att införa en särreglering av de så kallade bidragsbrotten. Förslaget om den nya lagen innebär en utvidgad kriminaliserig jämfört med i dag, dels genom att ett straffrättsligt ansvar kan uppkomma genom underlåtenhet, dels genom att ett straffrättsligt ansvar kan uppkomma redan genom grov vårdslöshet. Frågan är då om den föreslagna ytterligare kriminaliseringen behövs. Vänsterpartiet svarar klart nej på frågan. Vi menar, liksom flera remissinstanser, att det redan i dag är fullt möjligt att lagföra och döma personer som har gjort sig skyldiga till fusk vad gäller utbetalningar från trygghetssystemen. Till exempel sade, som vi just har fått höra, företrädare för Advokatsamfundet vid en utfrågning i april att man var osäker på om förslagen kommer att leda till ett större antal polisanmälningar än i dag. Man menade också att den absoluta huvuddelen av de straffbara förfarandena faller inom ramen för bedrägeri eller annan redan befintlig lagstiftning. Man tyckte också att det var lämpligt att avvakta en utvärdering av de redan vidtagna åtgärderna. När det gäller förslaget om straffbarhet för grov oaktsamhet finns flera brister. Exempelvis görs i propositionen inga överväganden eller diskussioner om vad som ska gälla om det är myndigheten som har varit oaktsam. Riksdagen antog för tolv år sedan principer angående kriminalisering som metod för att försöka hindra överträdelser av olika normer i samhället. I de här principerna sades att kriminalisering bör användas med försiktighet och att rättsväsendet inte bör belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde och att en kriminalisering inte är det enda och inte alltid det mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Jag menar att förslagen i det här betänkandet tydligt bryter mot dessa principer. Jag ska också nämna några av de övriga farhågor som Vänsterpartiet och flera tunga rättsliga remissinstanser har haft. Till exempel Åklagarmyndigheten säger att det finns frågor av principiell och strukturell karaktär som inte är tillräckligt analyserade och avstyrker att förslagen genomförs. Ekobrottsmyndigheten anser inte att betänkandet kan ligga till grund för en särreglering av bidragsbrotten och avstyrker att förslagen genomförs. Rikspolisstyrelsen säger att förslagen präglas av en övertro på kriminaliseringens effekter och att de allvarligare fallen alltjämt kommer att kunna lagföras med stöd av bedrägerilagstiftningen och avstyrker att förslagen genomförs. Advokatsamfundet har jag redan nämnt, och de avstyrker också förslagen i betänkandet. Fru talman! För Vänsterpartiet är det en självklar strävan att försäkra sig om att ersättningar från de offentliga trygghetssystemen utbetalas riktigt och till de personer som är i behov av dessa. Det är viktigt för systemens legitimitet och hållbarhet. Där är vi helt överens med regeringen. Däremot är vi inte övertygade om att förslaget om en bidragsbrottslag är rätt sätt att åstadkomma de förbättringar som behövs. Jag menar att det inte finns någonting i det här lagförslaget som underbygger varför det skulle införas en särskild lagstiftning om bidragsbrott när detta är olagligt och följaktligen straffbart redan med befintlig lagstiftning.

Fru talman! Vi har i dag att ta ställning till något som den moderatledda regeringen kallar bidragsbrott men som egentligen handlar om brott mot trygghetssystemen som redan finns lagreglerat. Fusk och missbruk av välfärdssystemen är inte acceptabelt. Regler som beivrar detta finns, men regeringen föreslår ändå en bidragsbrottslag. Miljöpartiet anser självklart att fusk och brott mot trygghetssystemen är olagligt och ska beivras. Det får inte råda minsta tvivel om att det är oacceptabelt att tillskansa sig mer ekonomiska förmåner av samhällets gemensamma medel än vad lagar och regler stipulerar. Samma synsätt har vi när det gäller skattefusk, när företagare fuskar med bidrag etcetera. Mot bakgrund av det skrev vi i vår senaste budgetanslagsmotion på utgiftsområde 13: "Däremot accepterar Miljöpartiet regeringens resonemang om att ökad kontroll och förbättrad tillämpning av regelsystemet kan minska utgifterna i arbetslöshetsförsäkringen med 1 000 miljoner kronor om året från och med 2007. Den senaste tidens avslöjanden visar ju att till och med regeringsledamöter bidragit till ett alltmer omfattande svartarbete och skattefusk i vårt samhälle. Det är dags för en omfattande folkbildning som syftar till respekt för de solidariskt skattefinansierade ersättningssystemen." Enligt Miljöpartiets uppfattning krävs det inte mer lagstiftning för att komma till rätta med fusket. Det finns redan lagstiftning som förbjuder bedrägeri, likaväl som svartarbete och skattefusk i övrigt. Vad som däremot krävs är att myndigheterna, kommunerna och a-kassorna upprättar tydliga system som också kommuniceras till medborgarna så att det blir tydligt vilka regler som gäller. Vill man tolka regeringens intentioner positivt och välvilligt kan det hävdas att det väl ändå är bra att göra ytterligare markeringar mot fusket. Men om så är fallet bör sådana markeringar göras för alla typer av bidragsfusk, även till exempel kring näringsverksamheter och när det gäller skattefusk. Det kan förstås hävdas att tillämpningsområdet för den här lagstiftningen endast ska omfatta ersättningar för personligt ändamål. Men lagstiftningen skulle lika gärna även kunna omfatta skattefinansierade bidrag till näringsverksamheter. Det här handlar om ett aktivt vägval, och den moderatledda regeringen väljer att lagstifta kring problemen med enskilda personers fusk och brott mot trygghetssystemen. Men man är tyst när det gäller fusk med skatter eller bidrag till näringsverksamhet. Miljöpartiet tycker att det är olyckligt att den moderatledda regeringen inför en ny brottsbeteckning - bidragsbrott - eftersom det i flera fall är missvisande när det gäller vad det rör sig om. Till exempel är inte a-kassan något bidrag utan ersättning från en försäkring man har betalat in till. Flera remissinstanser har också anmärkt på detta och föreslagit andra namn, men regeringen gör en klar politisk markering när man väljer ordet bidrag. Vi själva väljer konsekvent att använda begreppet brott mot trygghetssystemen. Orden har makt, och uppenbarligen har det varit viktigt för er i majoriteten att kalla det bidragsbrott eftersom ni har valt det ordet. Enligt Wikipedia, den fria encyklopedin, kan bidrag förklaras så här. "Ett bidrag eller kontribution är något som ges för att fylla ett behov. I många sammanhang avser bidrag något som fyller endast en del av behovet medan sådant som fyller hela behovet kan ha andra namn såsom underhåll eller understöd. Bidrag kan vara av direkt pekunjär natur, i form av betalningar till bidragsmottagaren, eller uttrycka sig som volontärarbete som exempelvis användarbidragen i Wikipedia", eller så kan det vara tävlingsbidrag i Melodifestivalen. Det finns studiebidrag. Det finns socialbidrag. Det finns tävlingsbidrag. Det finns bostadsbidrag. Men denna lagstiftning berör faktiskt också försäkringar som a-kassan och det centrala studiestödet. Det som omfattas är ekonomiska förmåner som betalas ut för personligt ändamål och som beslutas av Försäkringskassan, Premiepensionsmyndigheten, Centrala studiestödsnämnden, Migrationsverket, arbetsförmedlingen, kommunerna eller arbetslöshetskassorna. Brott mot trygghetssystemen är ett mycket mer rättvisande namn. Det finns, som sagt, redan lagar, men de tycks inte duga för den moderatledda regeringen. Att införa ett generellt oaktsamhetsbrott riskerar att skapa stor osäkerhet för människor som redan befinner sig i en utsatt situation. En tydlig gräns finns redan i dag när felaktiga uppgifter från en person ska kriminaliseras, nämligen "uppsåt". Att med uppsåt lämna oriktiga uppgifter för att få ut pengar finns reglerat i bedrägeribestämmelser i lagstiftningen, och inom arbetslöshetsförsäkringen finns sanktioner som kan drabba den som medvetet eller med grov oaktsamhet lämnar felaktiga uppgifter. Det är inte mer lagstiftning som behövs för att komma till rätta med felaktiga utbetalningar. Vad som däremot behövs är att myndigheter, kommuner och a-kassor skapar tydliga system och att medborgarna informeras om vilka regler som gäller och vad som är straffbart. Det ska vara enkelt att förstå hur man fyller i blanketter. Försäkringskassan säger själv att i dag kommer närmare hälften av alla besökare till Försäkringskassan enbart för att få hjälp med krångliga blanketter. Miljöpartiet föreslår att riksdagen avslår regeringens proposition och i stället tar till sig vad som här har framförts om tydligare regler till myndigheter om samordning och klar och tydlig information till medborgarna. Självklart står jag bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 1.

Fru talman! Våra gemensamma trygghetssystem betalar ut över 500 miljarder kronor per år i ersättningar och bidrag till enskilda personer. Det handlar om till exempel a-kassa, sjuk- och föräldrapenning, sjuk- och aktivitetsersättning samt försörjningsstöd. Det handlar också om bidrag till arbetslöshetsersättning, allmänna barnbidrag, studiebidrag, bostadsbidrag, vårdbidrag, rekryteringsbidrag, tilläggsbidrag, bidrag till kostnader för internationella adoptioner och återvandringsbidrag. Förslaget till en ny lag, en bidragsbrottslag, det vi nu debatterar, omfattar totalt 51 olika ersättningar och bidrag som betalas ut till enskilda personer. Våra gemensamma trygghetssystem är viktiga. De är viktiga och värda att slå vakt om. De ska vara pålitliga och finnas till för de människor som av skiftande anledningar är i behov av vårt gemensamma stöd. För att våra trygghetssystem ska vara robusta och pålitliga måste de kombineras med verktyg för att bekämpa försök till bedrägerier mot dem. I förmildrande ordalag brukar dessa bedrägerier kallas för fusk eller bidragsfusk. Men det handlar om brottslig verksamhet och inget annat. Låt oss en gång för alla slå fast det. Stjäl man från våra trygghetssystem begår man ett brott. Bidragsbrottslagen kommer att vara ett viktigt, förmodligen det viktigaste, verktyget i kampen mot dem som försöker begå brott mot våra gemensamma trygghetssystem. Det finns ännu ingen heltäckande studie som visar hur omfattande bidragsbrottsligheten är. Men de studier som har gjorts ger oss en viss uppfattning om omfattningen. Delegationen mot felaktiga utbetalningar presenterade nyligen en rapport om felaktiga utbetalningar från trygghetssystemen. I en debattartikel sammanfattar delegationen situationen med två ord: "Trygghetssystemen läcker." Rapporten slår fast att systemen inte är konstruerade för att förhindra brott eller felaktiga utbetalningar, och det finns klara brister i kontrollen. Sedan ett antal år tillbaka gör Försäkringskassan en årlig uppskattning av hur pass omfattande de felaktiga utbetalningarna i föräldraförsäkringen är. För varje år har Försäkringskassan tvingats skriva upp sina siffror. År 2002 uppskattade man att 6,4 procent av utbetalningarna var felaktiga. Förra året beräknade man att hela 16,5 procent av de pengar som betalades ut hamnade i orätta händer. Enligt Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, som presenterade en utredning i höstas, utgör 22,5 procent av utbetalningarna i den tillfälliga föräldrapenningen felaktiga utbetalningar. 650 miljoner kronor - nästan var fjärde krona som har betalats ut i den tillfälliga föräldraförsäkringen - har gått till brottslingar. Det vanligaste brottet är att man arbetar samtidigt som man kvitterar ut tillfällig föräldrapenning. Utredningen har på djupet studerat brottslighetens omfattning. Den kom fram till att de totala summorna var långt större än tidigare beräknat. Om det gäller också för andra ersättningar står vi inför ett mycket omfattande problem. Den brittiska motsvarigheten till Riksrevisionen, National Audit Office, har i en studie av ett antal länder visat att bidragsbrottsligheten internationellt uppgår till 2-5 procent av utbetalningarna. De som är kunniga inom området anser att det inte finns anledning att tro att bidragsbrottsligheten skulle ha en mindre omfattning i Sverige. Det betyder att i storleksordningen 10-25 miljarder kronor - varje år - kan hamna i orätta fickor. Som jämförelse kan nämnas att den årliga kostnaden för barnbidraget är ungefär 20 miljarder eller att kostnaden för Citybanan är 15 miljarder kronor. Det är för att få grepp om hur mycket pengar det är som kanske försvinner i väg i brottslingars fickor varje år. Bidragsbrottslagen är viktig för att bekämpa brotten mot våra gemensamma trygghetssystem. Den som begår bidragsbrott genom att till exempel uppge oriktiga uppgifter eller felaktiga förhållanden kan enligt den nya lagen komma att dömas till böter eller fängelse i upp till fyra år. Den som begår brott genom grov oaktsamhet kan dömas till böter eller fängelse i upp till ett år. Till detta kommer att lagen nu innebär att de berörda myndigheterna, arbetslöshetskassorna och kommunerna blir skyldiga att anmäla misstänkta bidragsbrott. Lagen omfattar ersättningar, bidrag och andra ekonomiska förmåner som betalas ut till enskilda av Försäkringskassan, Premiepensionsmyndigheten, Centrala studiestödsnämnden, Migrationsverket, länsarbetsnämnderna, kommunerna och a-kassorna. Kort sagt är det alla ersättningar och bidrag som betalas ut av staten, kommunerna och arbetslöshetskassorna till enskilda medborgare. Vi har ett system i Sverige med generösa ersättningar i våra trygghetssystem. Det är ersättningar som är relativt lätta att erhålla. För att vi ska kunna slå vakt om de generösa ersättningsnivåerna måste vi samtidigt bekämpa den brottslighet som ett sådant system kan utsättas för. Med en tydlig lagstiftning, avskräckande straff och anmälningsskyldighet av misstänkta brott kommer vi att kunna både avhålla fler från att begå brott och lagföra fler brottslingar. Som nämnts ålägger bidragsbrottslagen handläggarna vid de berörda myndigheterna, kommunerna och a-kassorna att anmäla misstänkt brottslighet. Därmed ökar också handläggarnas uppmärksamhet på bedrägligt beteende. Genom anmälningsplikten håller vi också arbetet mot bidragsbrottsligheten ständigt aktuellt. Den gör det även enklare för ansvariga tjänstemän att motivera för en person varför man har gjort en anmälan. Att det förekommer brott mot trygghetssystemen är ingen nyhet. För snart tolv år sedan beräknade Riksrevisionsverket att fusket uppgick till mellan 5 och 8 miljarder kronor. Det var 1995. Men under de tolv år som har gått sedan dess har inga verksamma åtgärder vidtagits av den socialdemokratiska regeringen. Tvärtom har Socialdemokraterna ofta mer eller mindre förnekat att bidragsbrott skulle förekomma. Nu säger Socialdemokraterna, tillsammans med de andra oppositionspartierna, nej till bidragsbrottslagen. Jag kan inte förstå att man inte inser att om vi ska trygga och slå vakt om våra gemensamma trygghetssystem måste vi också bekämpa brotten mot dem. Fru talman! De tidigare anförandena från oppositionspartierna visar tydligt vilket ointresse och vilken likgiltighet man visar upp inför den bidragsbrottslighet som kan vara tämligen omfattande. Oppositionen har lyft fram frågan om detta skulle leda till en ökad belastning på polis och åklagare. Man oroar sig för att kostnaderna kommer att öka om fler personer anmäls enligt den nya lagen. Omtanken är rörande. Men var fanns denna omtanke om rättsväsendet under åren av socialdemokratiska nedskärningar och besparingar på polisen och det övriga rättsväsendet? Den borgerliga regeringen har satsat 1,5 miljarder extra på rättsväsendet. Det är den största satsningen någonsin. Man har också tillfört extra resurser med anledning av införandet av bidragsbrottslagen. Det har rests farhågor om att brottet "grov oaktsamhet" kommer att leda till att människor med handikapp eller språkliga hinder kan bötfällas eller straffas trots att uppsåt saknats. Men det framgår klart och tydligt av förarbetena, och det framgick klart och tydligt vid den utskottsutfrågning vi har haft, att det just handlar om "grov" oaktsamhet, vilket innebär att man sätter ribban relativt högt. Inte vare sig studenter som har arbetat något mer än vad de hade beräknat från början eller de som har problem med svenska språket riskerar att straffas för mindre felaktigheter. En annan invändning som har framförts är att vi inte behöver någon ny lag eftersom mycket redan i dag täcks av den generella bedrägerilagstiftningen. Men det finns tre starka skäl till att vi ska ha en separat bidragsbrottslag. För det första sänder det en tydlig signal om att samhället ser allvarligt på brott mot våra gemensamma trygghetssystem. De som drabbas av bidragsbrotten är i förlängningen just de personer som har störst behov av väl fungerande trygghetssystem. För det andra går bidragsbrottslagen längre än vad bedrägerilagstiftningen gör i dag, eftersom den även kriminaliserar grov oaktsamhet. För det tredje inför vi en anmälningsplikt för tjänstemän vid de berörda myndigheterna. Det gör vi av två skäl. Dels vill vi visa att bidragsbrott aldrig accepteras, dels vill vi genom anmälningsplikten göra handläggarna mer uppmärksamma på bedrägliga beteenden. Bidragsbrottslagen har tagits emot mycket positivt av de myndigheter som främst är berörda. Bidragsbrottslagen är enkel och tydlig, och jag är mycket imponerad av det gedigna arbete som ligger bakom framtagandet av lagen. Lagen består av sex paragrafer, och den ryms på en A 4-sida. Den lämpar sig väl för att sättas upp på anslagstavlan ovanför bidragshandläggarens skrivbord till ständig påminnelse om att vi inte tolererar brott mot våra gemensamma trygghetssystem. Det här är en viktig lag för att få stopp på bidragsbrottsligheten, för att värna om våra trygghetssystem och för att se till att våra skattepengar och inbetalda avgifter går till dem som har behov av vårt gemensamma stöd. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet. Jag vill avslutningsvis, eftersom detta är socialförsäkringsutskottets sista debatt före sommarledigheten, rikta ett varmt tack till utskottskansliets personal, i kväll företrädda av kanslichef Karin Laan, för ett mycket väl utfört arbete under det gångna riksdagsåret.

Fru talman! Jag vill instämma i tacket till personalen, som gör ett förträffligt arbete och har gjort det under alla år som jag har haft förmånen att sitta i socialförsäkringsutskottet. Jag lägger också märke till hur ordföranden i socialförsäkringsutskottet, Gunnar Axén, uttrycker sig om brottslig verksamhet och om att stjäla från våra system. Till sist skulle bidragsbrottslagen sitta på anslagstavlan som en ständig påminnelse till tjänstemannen om att vara extra uppmärksam. Vad gäller fusk och missbruk har vi socialdemokrater gjort väldigt klart var vi står. Men jag tycker ändå att det fordrar ett visst mått av uppriktighet när Gunnar Axén nämner de tolv år som vi, Vänstern och Miljöpartiet har samarbetet och också de stora satsningar som vi har gjort på polis-, åklagar- och rättsväsendet under åren som gått. Vi var också de som tog initiativet till möjligheten för myndigheter att samköra datasystem och så vidare. Vidare såg vi till att Försäkringskassan, a-kassan och Skatteverket fick resurser att anställa 300 personer. Totalt 1 000 personer skulle jobba med detta. Jag tycker därför att debatten kan behöva hyfsas. Påstå inte att inte någonting är gjort! Det som jag vill fråga om är anmälningsskyldigheten som det står om i utskottets betänkande. Det står: En anmälningsskyldighet bör införas för ifrågavarande myndigheter, kommuner och arbetslöshetskassor vid misstanke om brott i samband med ansökningar och utbetalningar av förmåner. Avslutningsvis står det: Någon bedömning av om den bevisning som finns är tillräcklig för lagföring ska däremot inte göras av den anmälande myndigheten, kommunen eller arbetslöshetskassan. Finns det inte en stor risk för att man undandrar kompetens och erfarenhet från denna myndighet genom att bara anmäla till polis- eller åklagarmyndighet? Ser inte Gunnar Axén en sådan risk?

Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt det citat som Ronny Olander läste upp. Men jag är helt övertygad om att om handläggare vid de berörda myndigheterna kan tillföra kunskap i ett ärende som kan bidra till att ett brott klaras upp har de möjlighet att bistå med denna.

Fru talman! Jag släpper frågan om anmälningsskyldigheten i utskottets övervägande i betänkandet. Jag har en annan fråga: Känner inte Gunnar Axén som ordförande i utskottet en viss oro över att det finns 500 000 människor i Sverige som har läs- och skrivsvårigheter, att det finns stora grupper, som har nämnts, som har handikapp av olika slag? Han säger att vi från oppositionens sida bara nonchalerar bidragsbrottsfrågorna. Känner han inte en viss oro när så stora, tunga och välmeriterade myndigheter riktar en så kraftig kritik mot bidragsbrottslagen? De föreslår att den inte ska genomföras, utan att man ska låta alla de åtgärder som pågår mellan myndigheterna, samordning och så vidare, få en chans att värka ut innan man inför en bidragsbrottslag. Som vi också hörde på hearingen av ordförande Ingemar Färm från HSO kan det finnas en uppenbar risk för att många människor kommer i kläm.

Fru talman! Först måste jag säga att de myndigheter som främst är berörda av lagen, inte minst Försäkringskassan vars styrelse Ronny Olander väl fortfarande sitter i, har välkomnat den nya lagen. De myndigheter som berörs av lagen ser fram emot att kunna använda den som ett viktigt verktyg mot den brottslighet som förekommer inom de här systemen. Återigen: Vad det är som Ronny Olander riktar in sig på är att han är rädd för att de som har läs- och skrivsvårigheter skulle riskera att straffas för att de inte har förstått eller inte har kunnat fylla i en blankett på rätt sätt. Men det som lagen kriminaliserar är grov oaktsamhet. Det framkom också vid vår utfrågning att inte någon utan uppsåt, som inte har förstått eller inte har kunnat fylla i blanketter på rätt sätt, ska riskera att drabbas. Jag känner ingen oro alls på den punkten. Jag känner en oro för att om vi inte gör något mot den omfattande bidragsbrottsligheten, där miljarder efter miljarder läcker ut varje år, kommer tilltron till våra trygghetssystem att minska och ifrågasättas. Och vi kommer kanske inte att ha så robusta och bra trygghetssystem i framtiden om de börjar bli ifrågasatta. Jag tycker att det är viktigt, för att kunna slå vakt om förtroendet för de gemensamma trygghetssystemen, att de som begår brott mot dem straffas.

Fru talman! När det handlar om likgiltighet undrar jag om inte högern vinner tävlingen. Jag kan inte låta bli att ta tag i den saken. Det är en likgiltighet och en okunskap om situationen för människor i utsatta situationer. Jag tycker att lagförslaget tydligt speglar den okunskapen hos Moderaterna. Jag vill spinna vidare på Ronny Olanders fråga. Jag tycker inte att svaret var tillräckligt uttömmande. Min fråga handlar om den särskilda gruppen med funktionshinder, som jag anser är en speciellt utsatt grupp. Många personer med funktionshinder har väldigt många myndighetskontakter, vilket ökar risken för att någon blankett någon gång blir fel ifylld. Handikappförbunden har i sina remissvar pekat på felaktigheten i att göra oaktsamheten till ett brott. Jag ska ta ett exempel från handikapporganisationernas remissvar: Försäkringskassan skickade brev hem till personer som uppbar handikappersättning för att de är svårt synskadade eller blinda. Breven med villkor för förmånen och information om vad som ska anmälas som ändrade förhållandena är skrivna med vanlig text, trots att anledningen till förmånen är just att personen inte kan läsa vanlig text. Jag vill koppla detta till verkligheten. Utredningen säger att det bör kunna krävas att en förmånstagare i samband med en ansökan eller utbetalning tar del av information som lämnas eller åtminstone läser igenom blanketterna innan man fyller i dem. Då är min fråga till ordföranden Gunnar Axén och till regeringen: Kan ni garantera att funktionshindrade inte kommer att drabbas på grund av sitt handikapp?

Fru talman! Det är grov oaktsamhet som kriminaliseras i den här lagen, inte oaktsamhet som LiseLotte Olsson sade. Det är grov oaktsamhet som kriminaliseras. Det framgick väldigt tydligt vid den utfrågning som utskottet hade att den sortens felaktigheter som LiseLotte Olsson ger exempel på helt och hållet faller utanför denna lag. Utfrågningen är också återgiven i en bilaga längst bak i betänkandet. Det går bra att gå in och läsa där, där de som har varit med och utrett och tagit fram lagen klart och tydligt markerar att den typen av felaktigheter inte faller inom ramen för den här lagen.

Fru talman! Jag var med under delar av utfrågningen, och jag har även läst protokollet från den. Jag har också läst frågor och svar från dem som var med i utfrågningen, och jag har läst vad remissinstanserna har svarat. Jag är inte alls så övertygad, som till exempel handikapporganisationerna heller inte var, om att det här är problemfritt. Jag tror inte på det. Jag hoppas förstås att det är det, för lagen kommer ju att röstas igenom. Så är det. Jag vill inte att människor på grund av handikapp, synsvårigheter och så vidare ska riskera att dömas för ett brott. Jag tror att det kan finnas en risk som man måste diskutera i det som har kommit upp tidigare. Det handlar om att människor som är fullt berättigade till exempelvis handikappförmåner inte vågar söka de bidrag de har rätt till just därför att de är rädda för att straffas och för att göra något fel. Även detta har man i handikapporganisationerna pekat på. Man ser en risk för att människor inte vågar ta ut de bidrag som de har rätt till. Nu undrar jag: Vilken tilltro till försäkringen har man då när man inte vågar använda den?

Fru talman! Precis som LiseLotte Olsson vill inte jag att någon ska straffas för att man inte har förstått en text eller inte haft förmågan att fylla i en blankett på rätt sätt. Jag tycker givetvis också att man inte ska avhålla sig från att ansöka om bidrag som man har rätt till. Men den här lagen omfattar inte den typ av felaktigheter som LiseLotte Olsson nämner. Man riskerar inte att bli straffad för att man inte har förstått en text eller förmått fylla i en blankett på rätt sätt. Det är grov oaktsamhet som kriminaliseras med den här lagen, och där har vi lagt ribban ganska högt. Om människor är rädda för att söka bidrag för att de är rädda för att göra fel vill jag peka på att myndigheter har en skyldighet att hjälpa människor att fylla i blanketter och ansöka om ersättningar och bidrag på ett korrekt sätt. Jag är helt lugn på den punkten. Den utredning som har föregått lagen är gedigen och väl utförd. Därför är jag inte alls orolig på det sätt som LiseLotte Olsson ger uttryck för. Däremot är jag väldigt stolt och glad över att vi med den här lagen tar ett ordentligt krafttag mot de bidragsbrott som riskerar att underminera grunden för våra gemensamma trygghetssystem, som vi långsiktigt måste kunna slå vakt om. Jag tycker också att det är väldigt bra att vi nu får en lag som bidrar till att skattepengar och inbetalda avgifter ska gå till dem som har rätt till olika ersättningar och bidrag och inte ned i brottslingars fickor.

Fru talman! Jag är helt enig med Gunnar Axén om att fusket ska beivras. Det är inte så att det inte görs något i dag. De senaste åren har faktiskt myndigheterna börjat kolla upp och samarbeta bättre. Äntligen, kanske man kan säga. Sedan kan man fråga sig vad som är effektivast - en ny lag eller att man ser till att myndigheterna samordnar sitt arbete så att fusk upptäcks? Hårdare lagar är inte alltid självklart lika med färre brott. Det har vi sett exempel på från andra länder. Gunnar Axén sade i sitt anförande att det är en signal. Alltså handlar det kanske inte direkt om fel i dagens lagstiftning, utan det är en signal man vill åstadkomma. Jag begärde ordet när Gunnar Axén sade något jag tyckte var ganska uppseendeväckande. Han antydde att tjänstemännen inte gör ett bra jobb genom att säga att man skulle behöva sätta upp lagen på väggen. Försäkringskassan har 600 olika blanketter. Det är inte alltid så lätt att fylla i dem. En del ärendeslag handläggs inte särskilt ofta av varje enskild tjänsteman. Handlar det inte snarare om vilket klimat man vill ha - ska det vara hårt och kallt eller rättvist och varmt? Jag kan se detta som en lag som ska ge en signal till enskilda människor som är i behov av trygghetssystem någon gång under sitt liv. Min fråga till Gunnar Axén är: Delar Gunnar Axén synsättet att det är lika viktigt att ge signalen att skattefusk inte är acceptabelt?

Fru talman! Jag ska börja med den sista frågan. Skattebrottslighet är lika allvarlig som bidragsbrottslighet. Jag vill inte förringa något av brotten genom att använda nedtonade ordalag och kalla det för fusk. Brott är brott, och brott ska bestraffas, oavsett om det handlar om skattebrott eller om bidragsbrott. I dag diskuterar vi bidragsbrott. Jag tycker att det är bra att vi får en samlad, separat lag, som klart och tydligt sänder ut en signal om att vi inte accepterar att människor stjäl från våra gemensamma trygghetssystem. När jag lite skämtsamt sade att man kan sätta upp lagen på väggen tänkte jag på att den omfattar sex paragrafer, ryms på en A 4-sida och gäller hela tiden, oavsett vilket bidragsslag bidragshandläggaren arbetar med. Om man misstänker att någon försöker tillskansa sig andras pengar på oriktiga grunder ska detta misstänkta brott anmälas. Det tycker jag är väldigt bra. Man behöver inte sätta upp lagen på anslagstavlan, men jag tycker att den skulle göra sig mycket bra där.

Fru talman! Jag delar inte riktigt det synsättet. Häri visas skillnaden mellan våra två olika partier. Det är alldeles uppenbart att ni har valt att plocka ut vissa delar som lagstiftningen handlar om i stället för att göra ett paket som beivrar både fusk mot skattesystemet, svartarbete och annat. I stället plockar ni ut den enskilda människan som ibland är i behov av bidrag. Jag delar helt uppfattningen att fusk ska beivras. Men frågan är om det verkligen behövs en ny lagstiftning. Vore det inte bättre att regeringen gav tydligare myndighetsinstruktioner om att myndigheterna ska samarbeta och om att man ska se till att det blir enklare för människor att fylla i blanketter och göra rätt? Det handlar om skillnader i synen på människan. Gunnar Axén säger att det är lika viktigt att bekämpa skattebrottslighet. Varför har ni i så fall valt att bara lyfta fram bidragsfusklagen?

Fru talman! Vi har en ordning i Sverige där vi har olika lagar för olika typer av brott. Det efterlyses att vi ska lägga in fler brott i en och samma lag. Det går att räkna upp en lång rad olika brott som man skulle kunna lägga in i samma lag. Men skattebrott är skattebrott och bidragsbrott är bidragsbrott. Här har vi en särskild lag för den här typen av brott. Jag tycker att det är bra att man delar upp lagarna så att de omfattar olika typer av brott. Annars skulle sannolikt lagstiftningen bli svårhanterlig. Gunvor G Ericson säger att vi skiljer oss åt i synen på människan. På vad sätt skiljer vi oss åt egentligen? Jag tycker att det är fel att människor på oriktiga grunder stjäl från våra gemensamma trygghetssystem. Jag vill slå vakt om våra trygghetssystem så att de finns där när de människor som faktiskt behöver ha vårt gemensamma stöd har behov av det. Vi måste slå vakt om trygghetssystemen för dem som har behov av det. Vi ska inte se mellan fingrarna när det gäller dem som försöker stjäla från systemen. Där tycker jag att det ska vara tydligt. Stjäl man från trygghetssystemen begår man ett brott. Då ska man också straffas för detta. Detta gör vi i syfte att se till att våra trygghetssystem i framtiden är hållbara, robusta och finns där när människor har behov av dem. Jag kan säga att jag är mycket glad för att vi nu kan införa den här bidragsbrottslagen. Jag kommer själv att rama in den och sätta upp den på anslagstavlan.

Fru talman! Jag tycker att det är lite underligt och nästan lite mänskligt tråkigt att vi behöver ha en lag som bidragsbrottslagen. Jag tänkte utveckla det lite närmare och också bemöta något av vad reservanterna har tagit upp. Men innan jag gör det, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och yrka avslag på reservationerna. I det här betänkandet finns det, som sagt, uppräknat hur mycket som årligen betalas ut från de myndigheter som bidragsbrottslagen avser - det har Gunnar Axén redan berättat. Vi har också i olika sammanhang fått veta hur mycket som betalas ut varje dag och hur otroligt många människor det är som får del av vårt välfärdssystem. Så nog måste vi säga att det välfärdssystem vi har är väldigt omfattande och oerhört betydelsefullt för de människor som har nytta av det. Vi är stolta över vårt välfärdssystem. Oavsett vilket parti vi tillhör tycker vi att det är bra, och vi slår vakt om vårt välfärdssystem. Och för att bibehålla det vidtar vi olika åtgärder. Vi ändrar på vem eller vilka som ska få det. Vi rättar till nivåer och längden på hur länge vi ska få utbetalt av systemen. Det handlar om kriterier och krav och olika saker för att vi ska ha rättigheter och möjligheter att få detta utbetalt. Bidragsbrottslagen handlar just om att ännu en gång bidra till att slå vakt om välfärdssystemet. Ju fler personer som på oriktiga vägar får del av systemet desto mer osäkert blir det. Det är det som är problemet. Det är tunga instanser som har yttrat sig i remissen och som också tillstyrker det här förslaget. Det är Ams. Det är Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. Det är Centrala studiestödsnämnden och Domstolsverket. Om jag inte missminner mig är det också SKL och andra. Det här är viktigt att ha med sig när det är på det sättet. Allmänt sett kan man säga att det är en konstig syn som vi har på samhällets system. Vi, eller man, reagerar nästan inte när någon säger att den har försökt lura skattemyndigheten. Man försöker göra avdrag, säger man. Och det är väl knappt någon som höjer på ögonbrynen om man får höra att personer har fått a-kassa eller utbetalt från Försäkringskassan fast de har jobbat. Det är inte bra. Vi vill inte att man ska fuska med de system som vi har. För mig och Centern är det viktigt att ärlighet och lag och ordning bibehålls. Vi måste förhålla oss ärligt, inte bara gentemot varandra utan också gentemot ett system som vi alla tillsammans har ansvar för och förfogar över och förvaltar. Det är därför det är nödvändigt att vi har en bidragsbrottslag. Det handlar om att tydliggöra att vi inte accepterar att man lurar staten eller att vi lurar oss själva, för det är det vi gör. Om jag har förstått det hela rätt är det ingen här som tycker att man inte ska sona brott som man begår. Ju förr man upptäcker ett brott desto bättre är det. Om personer har fått något felaktigt utbetalt, som har bidragit till att de har lurats, är det bättre att de får reda på det snabbt och att det inte går så långt att den summa de ska betala tillbaka blir mycket högre. Om vi ska ha någon rättvisa är det viktigt att vi har likhet inför lagen. Det är det som har med solidaritet att göra. Var och en av oss ska veta att det vi får kan också andra få som hamnar i samma situation. Då kan systemet inte utnyttjas för mycket, för då har vi inte råd med det. Det har vi diskuterat i samband med andra betänkanden här i kammaren. Vi vill att det ska vara en grundtrygghet, ett grundtrygghetssystem som vi ska kunna ta del av om vi hamnar i situationer som vi inte kan rå över själva, till exempel om vi blir sjuka eller arbetslösa eller om vi behöver få hjälp för att kunna studera. Det är viktigt att vi kan göra det. För mig och Centern är grunden, som jag sade, att människor är ärliga. För att bibehålla den här tanken och också ge benämningen "på heder och samvete" en tydlig innebörd behöver vi bidragsbrottslagen. Det är sant. Vi vet att det i dag - det står också i vårt betänkande - är väldigt få polisanmälningar som leder till åtal. Då kan man undra: Varför är det så? Och varför polisanmäler man i så liten utsträckning? Vi vet också att detta har ökat år från år. Reservanterna säger nu att de har avvikande meningar. En av de avvikande meningarna gäller just benämningen av lagen. Även om vi till exempel betalar in en del själva till a-kassan och även om vi alla betalar en del till systemet är en stor del de gemensamma skattepengarna. Därför får vi väl inse att det samlande namnet för allt detta - Gunnar Axén gjorde tidigare en uppräkning - nog är bidragsbrott. Det är det hur vi än vänder oss. Oppositionen och reservanterna hävdar att svaga grupper kommer till korta. Om jag förstod det hela rätt tidigare i debatten tydliggjorde LiseLotte Olsson att personer redan i dag dessvärre på ett felaktigt sätt får sig till del handlingar - och då gällde det Försäkringskassan. Men myndigheten - det står också i betänkandet - har en skyldighet att hålla en god service och hjälpa till. Dessutom regleras just detta myndighetens serviceansvar i förvaltningslagen. Så är det redan i dag, och så kommer det fortsättningsvis att vara. I regeringsförklaringen framgick det också tydligt och klart att den brottslighet som riktas mot viktiga samhällsfunktioner ska bekämpas. Det innefattar, som sagt, också välfärdssystemet, som vi nu behandlar och som vi snart ska besluta om. I och med det kan vi från alliansen bocka av ännu ett vallöfte som vi har haft. Därmed, fru talman, vill jag avsluta med att återigen yrka bifall till förslaget i betänkandet och yrka avslag på reservationerna.

Fru talman! Folkpartiet slår vakt om den generella välfärden, en välfärd som omfattar alla, som alla är med och finansierar och som alla har rätt att få ta del av. Människor behöver och har rätt till trygghet under perioder när de helt eller delvis inte kan försörja sig själva. Det kan handla om perioder av sjukdom, perioder av arbetslöshet eller perioder av studier. Liberaler har varit med att driva på för många av de reformer som har inrättats för olika former av trygghetssystem i det svenska samhället. Det är trygghetssystem som de flesta av oss i dag ser som omistliga delar av den moderna välfärdsstaten. De första socialförsäkringarna i Sverige exempelvis tog liberaler initiativ till att införa. För oss handlar det om grundläggande värderingar, om solidaritet, om medmänsklighet, om att varje människa ska ha rätt till chansen att förverkliga sina drömmar och sina livsmål. Men det bygger också på insikten om att ett samhälle som har ett väl fungerande trygghetssystem är ett samhälle som har bättre ekonomisk tillväxt och också bättre intellektuell tillväxt. Alla människors kapacitet tas till vara. Det är just för att vi vill värna de gemensamma trygghetssystemen som det är viktigt att vi inför en bidragsbrottslag. Innebörden är, som flera talare har varit inne på tidigare, i huvudsak två saker. Det ena är att vi inför ett bidragsbrott som handlar om att om man lämnar en oriktig uppgift eller underlåter att anmäla ändrade förhållanden och det leder till en fara att felaktiga förmåner betalas ut så ska det klassas som bidragsbrott och vara straffbart. Det andra handlar om att vi inför ett brott som handlar om grov oaktsamhet, det som kallas ett vårdslöst bidragsbrott. Fru talman! Utbetalningarna under 2005 från de gemensamma trygghetssystemen uppgår till ungefär 520 miljarder kronor. Enbart Försäkringskassan fördelade pengar till olika ersättningar och bidrag på ungefär 425 miljarder kronor. Frågan har ställts här tidigare hur omfattningen ser ut när det gäller brotten och överutnyttjandet av de svenska trygghetssystemen. Det finns flera undersökningar som har gjorts av detta. En del av de undersökningarna pekar åt lite olika håll. Men en internationellt ansedd studie som har genomförts och som också har jämfört mellan olika länder och hur det ser ut i dem, där nio länder har deltagit och där Sverige var ett av dem, är den brittiska rapport som Gunnar Axén tidigare pekade på. Den visade att mellan 2 och 5 procent av de utbetalningar som hade gjorts var felaktiga. Det skulle i det svenska fallet peka på att de felaktiga utbetalningarna kan vara mellan 10 och 25 miljarder kronor. Det är en siffra som visar att de svenska trygghetssystemen och välfärdssystemen utsätts för stora ekonomiska påfrestningar. Men än värre är den påfrestning i form av minskande legitimitet och förtroende för trygghetssystemen som den här utvecklingen riskerar att leda till. Många människor kommer naturligtvis att ställa sig frågan: Varför ska jag ägna mig åt att göra rätt för mig och betala in till trygghetssystemen i form av skatter och avgifter om stora pengar i de systemen fuskas bort? Varför ska jag som försöker göra rätt för mig fortsätta att göra rätt för mig i förhållande till de myndigheter som betalar ut förmåner om samhället ser genom fingrarna när det gäller de som fuskar, inte gör rätt för sig och begår brott och det inte får någon efterföljd? Fru talman! Jag tror att det finns i grunden två olika sätt att se till att trygghetssystemen är robusta och håller för framtiden. Det ena sättet är att man har goda förmåner men att man har en stark och sträng kontroll. Det andra är att man har en liten eller obefintlig kontroll, men då tvingas man ha väldigt låga ersättningsnivåer. För mig som socialliberal är det självklart att förespråka det första alternativet. Jag tycker att vi ska ha goda generösa ersättningar, bra bidrag, bra stöd till dem som behöver det och höga ersättningsnivåer i våra socialförsäkringssystem. Men om vi ska klara det fordras det också att vi har en tuff och skarp kontroll och en lagstiftning som gör brott mot de här trygghetssystemen kriminella och att vi sänder en tydlig signal om att det är ett oacceptabelt beteende att begå brott mot våra trygghetssystem. Det tredje alternativet, som möjligen har föresvävat någon, att man ska ha generösa ersättningar och inte ha någon kontroll leder till att trygghetssystemen i sin förlängning riskerar att kollapsa. Fru talman! Jag kan inte låta bli att fundera lite grann över oppositionens agerande i den här frågan. Jag tycker framför allt att Socialdemokraternas agerande är uppseendeväckande. Det gör mig beklämd. När det gäller den utredning vars resultat ligger till grund för regeringens förslag om en bidragsbrottslag, som jag hoppas vi nu kan klubba i den här riksdagen, togs initiativet till den utredningen av den förra socialdemokratiska regeringen i maj 2005. Det ligger nu till grund för den proposition som den nya regeringen har lagt fram och som jag hoppas att vi kommer att kunna besluta om. Varför är det som var rätt 2005 så fel 2007? Ni säger hela tiden att ni vill göra något åt bidragsbrotten och bekämpa fusk och överutnyttjande av de svenska trygghetssystemen, men i praktiken sitter ni med armarna i kors. Det är för övrigt inte den enda inkonsekvensen i Socialdemokraternas agerande i utskottet vid behandlingen av den här propositionen. Å ena sidan säger man: Vi vill inte ha den här bidragsbrottslagen, för vi vill inte kriminalisera bidragsbrott på det sätt som regeringen föreslår. Samtidigt anklagar ni regeringen och regeringspartierna för att inte ha en tillräckligt omfattande bidragsbrottslag. Ni säger: Varför kriminaliserar ni inte brott som näringsidkare ägnar sig åt? Ni säger också: Vi vill visserligen inte ha en bidragsbrottslag, men det är fel benämning på den. Resonemanget hänger inte ihop. Jag är inte beredd att acceptera en ordning där vi sätter på spel grundläggande värden. Den som är sjuk ska ha rätt till sin sjukpenning. Den som behöver studiemedel för att klara sitt uppehälle under studierna ska få det. Men om vi inte beivrar fusk, överutnyttjande, bedrägerier och brott mot trygghetssystemen är det ytterst dessa människor det handlar om. Om vi inte klarar detta kommer en regering oavsett partifärg att tvingas skära ordentligt i trygghetssystemen. Det är en utveckling som jag absolut inte vill ha. För mig handlar det här om solidaritet och engagemang och alla människors livschanser. Det är en central fråga för mig och för Folkpartiet. Trygghetssystemen är viktiga i en välfärdsstat. Därför yrkar jag, fru talman, bifall till förslaget i betänkandet från socialförsäkringsutskottet.

Fru talman! Det var väl ett försök av Tobias Krantz för att få en möjlighet till replik att måla ut vad vi socialdemokrater står för, vad vi i oppositionen har arbetat med, och så vidare. Om Tobias Krantz hade bemödat sig om att lyssna in alla tre inläggen, vågar jag påstå, så handlar det just om att fusk, missbruk och kriminalitet mot våra trygghetssystem ska bekämpas. Det råder inget tvivel om detta. Jag hade hoppats att vi skulle slippa den här debatten, att försöka glida över till något resonemang som Tobias Krantz nu precis gjorde. Det är rätt att vi från den förra regeringens sida gav överåklagare Nils Recke uppdraget att titta på det. Det var också den frågan som Tobias Krantz ställde på hearingen, som han så mycket väl kommer ihåg, och som han också fick svar på. När det gäller bidragsbrott kan man visst lyfta ut det ur en helhet och prata om bidragsbrott. Sedan vill man inte prata om skattebrott. Men man skulle kunna förvänta sig av regeringen att den tog ett samlat grepp och utredde. Vi pratar här om 1 miljard. Det kan vara mer pengar. Det ska bekämpas. Det är ingenting att snacka om. Men varför tar man inte tag i den stora besvärligheten kring den svarta ekonomin på 100 miljarder? Varför riktar man sig bara mot enskilda personer och målar ut dem som det stora hotet mot välfärdssystemen? I våra välfärdssystem där myndigheterna betalar ut pengar finns det också sådant som går till företag där man blir krediterad på skattekonto och annat. Varför tar ni inte med det inom samma område som man mycket väl kunde ha tagit in i en bidragsbrottslag? Det är en frågeställning som ni får leva med.

Fru talman! Jag tror att Ronny Olander måste försöka få sin argumentation att hänga ihop. Å ena sidan använder Ronny Olander och Socialdemokraterna stor kraft och tid åt att säga att det inte behövs någon bidragsbrottslag. Å andra sidan ska bidragsbrottslagen ha en väldigt stor omfattning. Man säger att man inte vill ha någon bidragsbrottslag, men om den ska införas ska den heta något annat. Något slags rim och reson i hur man resonerar måste man ändå kunna kräva av ett parti som jag utgår från gör anspråk på att vinna regeringsmakten 2010, också någon rim och reson i historiebeskrivningen. Det var en socialdemokratisk regering som tillsatte den utredning vars resultat den nya regeringen nu har lagt på riksdagens bord. Så ser det ut. Jag ställde frågan i mitt anförande tidigare: Varför är det som var rätt 2005 så fel 2007? Ronny Olander har chansen att svara på den frågan. Vi har i dag en särskild skattebrottslagstiftning. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Det som är poängen med detta är att vi har saknat en lagstiftning som ska beivra bidragsbrott. De här brottstyperna har ju inte varit likställda med varandra. Jag är den förste att säga att alla skattebrott ska bekämpas med full kraft. Problemet har hittills varit att de här två brotten - det ena har riktat sig mot statsbudgetens inkomstsida och det andra mot utgiftssidan - inte har varit likställda. Det rättar vi till med det här förslaget, som nu har lagts på riksdagens bord. Till sist: Jag har också lyssnat på vad både Ronny Olander och andra företrädare för oppositionen har sagt här, det vill säga att ni vill bekämpa fusk, överutnyttjande, bedrägerier och brott mot trygghetssystemen. Problemet är att detta riskerar att bara bli en läpparnas bekännelse om man inte lägger fram några andra konkreta förslag till hur brotten ska bekämpas. Vi har lagt fram ett förslag här. Ni säger att det är dåligt, men var är era egna konkreta alternativa förslag som skulle kunna ge verkan? Den frågan bör Ronny Olander försöka svara på.

Fru talman! Det som var rätt 2005 är fortfarande rätt. Det var rätt att tillsätta utredningen, men en utredning behöver inte alltid betyda omedelbar verkställighet. Vi har lyssnat in vad tunga instanser har sagt. Vi har också konstaterat att det behövs rimliga förutsättningar för de myndigheter som nu har instrumenten att jobba över sina gränser, till exempel Försäkringskassan, Ams och andra, och på det sättet låta det här få lov att värka ut. Men man kan inte bara fortsätta när det blir en väldigt omfattande och kraftfull kritik och säga att det här ska genomföras oaktat allt annat. Om man nu från den borgerliga regeringens sida vill skicka ut signaler i samhället är det också rimligt, precis som Tobias Krantz försökte säga tidigare - "Varför ska jag betala in?" - att ta ett samlat grepp om kriminalitet och brottslighet och också se till att det ska finnas möjlighet att göra detta. Men instanser som exempelvis HSO går emot, som jag sade tidigare. FUT-delegationen har lämnat en första rapport, och man skriver i utskottets överväganden vad felen kan bero på. Man har gått igenom 16 olika. Felen beror på slarv, okunskap eller rena bedrägerier från de sökandes sida, men felaktiga uppgifter lämnades också av annan än den sökande såsom arbetsgivare, läkare, skola och vårdgivare. I handledningen finns också flera felorsaker. En övergripande nivå rör behovet av åtgärder för att slå vakt om trygghetssystemen som helhet, att regelverken förtydligas och förenklas, att andra regelverk inte försvårar handläggning och kontroll, att myndigheter gemensamt utvecklar informationssystem och samverkansformer samt att myndigheterna ser över handläggningsrutiner med mera och att kontroller ges högre prioritet. Vi sade också att vi ville göra ett försök att invänta Skatteverkets rapport för att få en samlad utbetalningsmyndighet som kan ta det här greppet. Det är en del av det hela. Vi har menat på att det är fel att så ensidigt som ni gör anta en bidragsbrottslag, riktad bara mot enskilda, fysiska personer.

Fru talman! Den svenska lagstiftningen har tidigare varit ensidig. Det har bara varit skattebrott som har haft den digniteten att ha den tydliga markeringen från samhällets sida. Det vi gör nu är att vi ser till att bidragsbrott och skattebrott jämställs. Jag är den förste, som jag sade tidigare, att säga att vi ska bekämpa skattebrott. Det är inte det som frågan gäller. Vi har redan en skattebrottslagstiftning i dag. Det intressanta är frågan: Behöver den här skattebrottslagstiftningen också kompletteras med en bidragsbrottslagstiftning? Ja, mitt svar på den frågan är ja. Det ska vara lika allvarligt att begå brott mot statsbudgetens inkomstsida som mot statsbudgetens utgiftssida. För mig är det en självklarhet. Sedan tvingas jag konstatera att Ronny Olander tidigare inte har svarat på den fråga som jag har försökt ställa, som har handlat om just motiven till den socialdemokratiska omsvängningen i synen på bidragsbrottslagstiftningen. Det finns ingen regering som tillsätter en utredning om det inte finns en särskild intention och avsikt med att den utredningen ska tillsättas. Faktum är att det var en socialdemokratisk regering som 2005 tillsatte en utredning om en bidragsbrottslag. Nu läggs detta förslag fram av den nya regeringen, och nu säger Socialdemokraterna nej till detta. Jag tycker att det är ansvarslöst att bete sig på det sättet.

Fru talman! Jag vill börja med att tillstyrka förslaget i betänkandet och yrka avslag på motionerna, så jag inte glömmer det. Fru talman! Vi ska i dag ta ställning till socialförsäkringsutskottets betänkande nr 12, som handlar just om bidragsbrottslagen. Det kan tyckas vara ett ganska enkelt och självklart beslut utan speciellt stora kontroversiella förtecken, för visst är vi väl alla överens om att det inte ska vara tillåtet att på ett otillåtet sätt tillskansa sig medel som man inte har rätt till? Det har vi hört otaliga gånger under den här debatten redan. I betänkandet föreslås en särskild lag med straffbestämmelser som är anpassade till de särskilda förutsättningar som råder vid utbetalningar från välfärdssystemet. I sammanfattningen i betänkandet kan vi läsa att förslaget handlar om att den som lämnar en oriktig uppgift eller underlåter att anmäla ändrade förhållanden och genom detta orsakar fara för att en ekonomisk förmån felaktigt betalas ut eller betalas ut med ett för högt belopp ska dömas för bidragsbrott. Det finns ett ringa brott men också ett grovt brott, som benämns grovt bidragsbrott. Straffskalorna motsvarar i stort dem som gäller för bedrägeri. Det är svårt att se på vilket sätt detta kan uppfattas som kontroversiellt. Frågan om bidragsbrott har varit ett känsligt ämne från det att den började debatteras i valrörelsen 2002 med något större intensitet. Det har dock blivit alltmer accepterat att erkänna att fenomenet existerar och även att föreslå åtgärder för att komma åt fusk och överutnyttjande. Socialdemokraterna, som länge anklagat de borgerliga partierna för att överdriva problemet och hävdat att vi skulle anklaga alla som går på någon form av bidrag för att vara fuskare, har själva föreslagit och under sin regeringstid genomfört en rad åtgärder för att komma åt bidragsbrotten. När vår förra partiledare Alf Svensson våren 2002 som svar på en fråga sade att visst fusk troligen förekommer i det svenska sjukförsäkringssystemet så blev han minst sagt hårt ansatt, både av medier och politiska motståndare. Inte minst Socialdemokraterna gjorde allt för att slå ned, förvränga och förneka påpekandet, men mycket har hänt på fem år. Jämför man den socialdemokratiska retorik som man hade under valet 2002 med de åtgärder som man under den förra mandatperioden genomförde, som vi har hört exempel på här tidigare, är det svårt att tro att det är samma parti som vi möter. Det har helt klart skett en attitydförändring. Med tanke på den förändringen borde det vara en självklarhet att bifalla det betänkande som nu ligger på riksdagens bord. De senaste åren har flera undersökningar, kontroller och attitydmätningar visat att Kristdemokraterna hade rätt. Faktum är att det vid stickprov har visat sig att bidragsbrott är mer vanligt förekommande än vad många anat. I dag talas det öppet om fusk, felutnyttjande och brott. Det är bra. Nyligen beskrev en statlig delegation situationen som att trygghetssystemet läcker på grund av bidragsfusket. Delegationen menar att det finns flera fel som varit kända för myndigheter och ansvariga politiker i över tio år. Detta har enligt delegationen kostat skattebetalarna miljarder kronor - miljarder kronor - varje år. Det betänkande som vi nu debatterar är viktigt och borde, som jag sagt tidigare i mitt anförande, vara både okontroversiellt och tillräckligt sakligt grundat för att tillfredsställa samtliga riksdagens partier. Att avslå förslaget i betänkandet med de reservationer som nu finns ter sig mer som ett slag i luften och ett uttryck för olycklig populism än som sakligt grundade överväganden. Det allvarligaste problemet med att som vänsterkartellen gjort förneka eller trivialisera bidragsfusket är att det i slutändan drabbar de mest utsatta, de svårt sjuka och gamla. Varje krona som går till någon som till exempel stannar hemma på grund av annat än sjukdom är en krona som tas från dem som verkligen behöver den. Dessutom får de som dagligen går till arbetet dra ett mycket större lass. Jag vill gärna passa på att med anledning av det som tidigare sagts i den här debatten hänvisa till Försäkringskassans lista över de vanligaste brotten. Man kan fundera över om det är de absolut svagaste och mest utsatta som utför de brott som Försäkringskassan listar, nämligen vård av sjukt barn samtidigt som man arbetar, sjukpenning samtidigt som man arbetar svart, bostadsbidrag - man skenseparerar och har nya relationer, bostadstillägg - man glömmer sin förmögenhet, barnbidrag - man har flyttat utomlands. Dessa är de fem vanligaste brotten som Försäkringskassan listar. Mitt intryck är inte att det är fråga om de svagaste, mest utsatta, mest handikappade, de allra minsta människorna. När man läser listan får man intrycket att det handlar om människor som är ganska företagsamma. Frågan om bidragsfusk är viktig eftersom den i grunden hotar den princip som hela vårt generella välfärdssystem vilar på, nämligen den om solidaritet. Solidariteten bygger på ett ömsesidigt socialt kontrakt. Den som kan försörja sig gör det och bidrar genom att betala skatt för att hjälpa dem som av olika skäl hamnat i en svår situation. I annat fall blir resultatet att tilltron till systemet urholkas, precis som vi sagt tidigare. Fru talman! Låt mig också nämna några ord om på vems uppdrag vi arbetar. Det har i detta sammanhang talats mycket om vikten av rättssäkerhet och att människor inte ska riskera att behandlas som presumtiva brottsoffer, alltså utan att vara det. Det är naturligtvis mycket viktigt. Ingen ska misstänkliggöras i onödan. Samtidigt vet vi alla att det finns ett överutnyttjande av systemet. Det är vi rörande överens om. Det är ett faktum som varken är speciellt kontroversiellt eller okänt. Vårt uppdrag som politiker är också bredare. Vi arbetar på samtliga skattebetalares uppdrag, och ett överutnyttjande från några innebär att andra drabbas. All form av överutnyttjande och fusk bör av den anledningen därför stävjas. Klok resursfördelning av våra gemensamma skattemedel ligger i allas vårt intresse. Kristdemokraterna vill värna den solidariska finansieringen som finns i vårt trygghetssystem. Vi vill stärka välfärden. Allians för Sverige anser att alla som arbetar ska vilja bidra till det allmännas bästa så att resurserna räcker till god vård, skola och omsorg. Då krävs det att vi slår vakt om försörjningssystemet. Att vägra att acceptera ett orättfärdigt utnyttjande av systemet och tillåta kontroll så att det inte sker handlar om solidaritet. Missbruk och fusk måste benämnas för vad det är, och det måste också tas på största allvar. Under de senaste tio åren har miljarder kronor runnit ur välfärdssystemet, pengar som gått till sådana som inte har rätt till dem, som fuskat med bidrag. Det är miljarder kronor som kunde ha gått till det vi vill, nämligen till vård, skola och omsorg, till dem som har rätt till och behöver pengarna. Det handlar om miljarder kronor som skulle ha gått till barn, äldre, svårt sjuka eller handikappade. I detta har vänsterkartellen en skuld. De har inte aktivt arbetat på sådant sätt att det gett som resultat att systemet slutat läcka. Nu gör vi ett tydliggörande med den nya lagen. Jag vill därför uppmana vänsterkartellen att ta bort skygglapparna och sluta släta över fusket med bidragssystemet. Det gynnar ingen annan än dem som fuskar. Förlorarna blir alla de som är i verkligt behov av ett bra trygghetssystem - svårt sjuka, våra äldre och funktionshindrade, hårt arbetande sjukvårdsbiträden och förskollärare. Det är de människorna som förtjänar vårt stöd. Kristdemokraterna kommer aldrig att låta svårt sjuka eller handikappade betala priset för fusk och missbruk. Vi välkomnar därför propositionen som stärker arbetet med att stävja fusket, och jag yrkar bifall till den. Jag vill uppmana samtliga partier att yrka bifall till regeringens proposition. Låt inte ännu fler miljarder kronor gå till annat än vår gemensamma välfärd.

Fru talman! Om vi inte hade haft något missbruk, eller bara haft ett ringa missbruk i landet, skulle vi över huvud taget inte ha behövt stå här och diskutera en bidragsbrottslag. Men om vi haft ett samhälle där man under lång tid sett genom fingrarna eller sagt att missbruket inte existerar blir det ett mer eller mindre socialt accepterat beteende. Den lagstiftning som i dag finns på detta område är den som gäller bedrägeribrott. Där fordras uppsåt. Det som skiljer det nya förslaget om bidragsbrottslag från den nuvarande lagen är att där inte finns något uppsåtskriterium. Däremot finns ett krav på grov oaktsamhet. Jag är säker på att många medborgare, också de flesta som behöver samhällets hjälp och bidrag, tycker att det är bra att vi äntligen får en klar lagstiftning på detta område. Debatten har, fru talman, varit mycket intressant eftersom det skulle kunna sägas att man från vänsterkartellens sida kanske försökt blanda bort korten. Jag skulle i stället vilja säga att man försökt blanda in andra saker i kortleken, såsom svartarbete, skattebrott och Ekobrottsmyndigheten. Ingen har sagt vad som ska hända med Ekobrottsmyndigheten. Det pågår en utredning, och det har sagts att en utredning inte behöver innebära omedelbar verkställighet. Den behöver inte innebära verkställighet alls. Jag tror att många medborgare och de tillämpande myndigheterna kommer att hälsa den nya lagstiftningen, som vi förhoppningsvis ska fatta beslut om i nästa vecka, med glädje. Det gäller alla dem som ser missbruket där pengarna rinner genom statens fingrar. 520 miljarder är väldigt mycket pengar. En procents missbruk av dessa pengar är 5,2 miljarder. De skulle kunna användas till dem som verkligen behöver bidragen och till andra välfärdsåtgärder i samhället.