EU:s framtidsfrågor

Fru talman! Att sätta upp en nollvision är ju en annan sak än det som jag sade om att vi skulle försö- ka få bättre metoder och fortsätta arbetet, men jag vill inte gå så långt att jag sätter upp en nollvision. När det gäller föräldraansvaret kontra samhällets ansvar är det precis som jag har sagt hela tiden i dessa diskussioner, nämligen att samhällsansvaret måste vara lika starkt som det ansvar som föräldrarna har. Men det som skiljer borgarna från oss när det gäller det som vi säger nu, Gunnel Wallin, är ju att familjen som institution hela tiden värnas. Ni har inte riktigt förstått den skillnaden, men vi får väl återkomma många gånger till det begreppet.

Fru talman! I detta betänkande behandlas en av rättsväsendets allra viktigaste frågor, nämligen brottsoffrens situation. Att minimera antalet brottsof- fer är den viktigaste insatsen som kan göras. För varje brott som inte begås får vi minst ett brottsoffer mind- re. Den viktigaste brottsförebyggande faktorn är, som jag tror att alla kan stryka under, fungerande familjer. Föräldrarna måste alltid ha huvudansvaret för att barn och ungdomar lär sig att respektera andra människor till liv och lem, andra människors känslor och andra människors egendom. Familjen måste kunna fungera som en frontlinje mot missbruk och kriminalitet. Även skolan är viktig. Skolan har två viktiga upp- gifter. En uppgift är naturligtvis att ge goda kunska- per. Från brottsförebyggande synpunkt är det för- ödande att så många elever i dag lämnar skolan med bristfälliga kunskaper och dåliga betyg. Men det är också mycket viktigt, och faktiskt en förutsättning för att kunna lära sig något, att eleverna tidigt får lära sig det vi förr kallade för ordning och uppförande. Sko- lans personal måste direkt ta tag i uppdykande pro- blem, redan innan de vuxit sig alltför stora. Utskottsmajoriteten konstaterar på s. 9 i betän- kandet att "det inte behövs några åtgärder från riks- dagens sida med anledning av motioner som tar upp rättsväsendets betydelse för brottsoffren, behovet av ett gott bemötande, myndighetssamverkan och inter- nationella åtaganden". Fru talman! En fungerande rättsstat är det allra viktigaste för brottsoffren. Det innebär naturligtvis att brott förebyggs och förhindras men också att begång- na brott klaras upp, att tiden mellan brott och påföljd är kort. Vi måste ha ett påföljdssystem som fungerar och som accepteras av medborgarna. Verkställigheten av straff måste ske på ett sätt som inte äventyrar brottsoffrens tilltro till rättsväsendet. Så är inte alltid fallet i dag. Sedan regeringsskiftet 1994 har rättsväsendet drabbats av kraftiga neddragningar. Allra hårdast drabbad är polisen. Att utreda ett brott, gripa och lagföra gärningsmannen och möjliggöra en skade- ståndstalan för målsäganden är fortfarande rättsvä- sendets första och viktigaste skyldighet gentemot brottsoffren. Trygghet för brottsoffren förutsätter att polisen snabbt kan rycka ut och vara på plats strax efter det att ett brott har begåtts samt att anmälningar behandlas så att både offret och anhöriga känner att någon faktiskt bryr sig. För ett par veckor sedan fanns följande uppgifter i en av våra Blekingetidningar. Av de ca 500 anmälda brotten i Ronneby hitintills i år hamnade mer än var tredje, eller exakt 37 %, omedelbart i polisens arkiv- korg. Enligt polisen beror det på att konkreta spår och spaningsuppslag saknas men även på bristande resur- ser. Det handlar framför allt om stölder och inbrott. Jag inser att det kan vara mest effektivt att direkt skriva av en del av brotten, men för allmänheten och naturligtvis för brottsoffren är det viktigt att i alla fall försöka hitta den skyldige gärningsmannen. Ronneby är naturligtvis inget undantag. Så här är situationen hos flertalet polismyndigheter i Sverige. Den 26 januari i år presenterade Polisförbundet en undersökning som genomförts bland 243 slumpvis utvalda närpoliser runtom i Sverige. Över hälften av de tillfrågade poliserna uppgav att de arbetade 25 % eller mindre av sin arbetstid som närpoliser. 80 % av poliserna uppgav att de inte kunde fullfölja sitt när- polisuppdrag på grund av arbetssituationen. Rapporten är en dyster läsning, och den är värd att ta på största allvar. Det är inte bara det minskade antalet poliser som är problematiskt. Den allt högre medelåldern gör sig nu påmind genom fler sjukskriv- ningar och att alltfler inte kan jobba natt. Kostnaderna för socialdemokraternas besparingar på polisen får i dag bäras av ett ökat antal brottsoffer. I landet med världens högsta skatter håller skyddet för liv och egendom på att bli en klassfråga. Den som har råd kan anlita vaktbolag. Fru talman! Innan jag kort kommenterar några av våra övriga reservationer vill jag yrka bifall till reser- vation nr 1 samtidigt som jag vill tala om att vi givet- vis står bakom samtliga moderata reservationer och det särskilda yttrandet. Samstämmiga uppgifter från aktörer inom rättsvä- sendet vittnar om att förekomsten av hot och våld mot vittnen har ökat markant. Mycket tyder också på att våldet och hoten fått en allvarligare karaktär och att det i flera fall har lett till att den hotade inte har vågat ställa upp som vittne. Detta är ett mycket allvarligt hot mot rättsstaten. Verksamheten med vittnesstöd är därför välkom- men och bör intensifieras. Men ett program att ge stöd till vittnen vid tingsrätter och övriga domstolar löser inte problemet med de vittnen som skräms till tystnad redan innan ärendet har gått så långt att det ska tas upp vid en huvudförhandling. Samhället måste med kraft bemöta de personer som genom våld eller hot om våld hindrar att rättegångar kommer till stånd. Fru talman! Ett år har snart gått sedan riksdagen beslutade att straffvärdet för övergrepp i rättssak bör vara lika högt som straffvärdet för mened. Men rege- ringen har ännu inte återkommit med förslag i enlig- het med riksdagens beslut. Det är faktiskt lite förvå- nande att regeringen under ett riksmöte inte hinner färdigställa en lagändring av en så förhållandevis enkel natur som det här handlar om. Ett förslag till lagändring i enlighet med riksdagens beslut borde kunna läggas fram inom den närmaste tiden. Fru talman! Vi anser att förslagen i propositionen underskattar kostnaderna för bl.a. Brottsoffermyndig- heten och vittnesstöd. Brottsofferfonden utgör en viktig resurs för brottsoffren och de ideella föreningar som arbetar med brottsofferfrågor. Vi har sedan länge föreslagit att fångarna genom ett 20-procentigt avdrag på arbet- sersättningen ska ytterligare bidra till finansieringen av Brottsofferfonden. Det här förslaget drevs igenom under den borgerliga regeringstiden men har sedan avskaffats. Avdraget ska, som tidigare, framgå av fångarnas lönebesked. Enligt vår uppfattning finns det en betydelsefull pedagogisk poäng med denna ordning eftersom den dömde faktiskt regelbundet påminns om att han betalar till Brottsofferfonden. Samtidigt skulle denna åtgärd bidra till en ytterligare förstärkning av kvinnojourer och andra verksamheter som i dag erhåller stöd från Brottsofferfonden. Brottsoffren får härigenom en indirekt upprättelse samtidigt som ytterligare resurser görs tillgängliga för brottsofferinsatser. Vi har ingen reservation på denna punkt, men jag tar tillfället i akt att framföra vår upp- fattning. Den är viktig. Fru talman! Den som bryter mot ett besöksförbud ska enligt vår uppfattning kunna övervakas med elektronisk fotboja. Härigenom tydliggörs att det är mannens rörelsefrihet som ska begränsas, inte kvin- nans. Åtgärden skulle vara ett tydligt stöd för brottsoffret - den förföljda kvinnan. Det finns väl fungerande teknik att använda, vilket innebär att det inte finns några praktiska hinder mot att inleda en försöksverksamhet. Regeringen säger sig utreda de rättsliga förutsätt- ningarna. Arbetet med detta sägs pågå inom Justitie- departementet. Jag kan bara konstatera att trots att både den nuvarande och den förra justitieministern haft god tid på sig får vi fortsätta att vänta på ett för- slag. Frågan är, som jag ser det, tydligen inte speciellt prioriterad på Justitiedepartementet. Samtidigt kan jag dock konstatera att en riksdagsmajoritet här i går godkände att långtidsdömda fångar ska kunna avtjäna sista delen av sitt fängelsestraff med elektronisk fot- boja. Fru talman! Avslutningsvis vill vi att det införs en rätt för målsägaren att uttala sig under huvudförhand- lingen. Detta är viktigt för balansen i rättegången. Erfarenheter både från Malexanderrättegången och från brandrättegången i Göteborg talar för denna förändring. Vi föreslår därför att en sådan rättighet skrivs in i rättegångsbalken. Regeringen bör därför, enligt vår uppfattning, presentera ett förslag till riks- dagen om att göra brottsoffrets berättelse till en na- turlig del av den svenska brottmålsprocessen.

Fru talman! Jag kan skriva under på Jeppe Jons- sons inledande ord om vikten av att det begås färre brott, om familjens brottsförebyggande betydelse etc. Det här betänkandet bygger dels på regeringens proposition Stöd till brottsoffer och motioner som väckts med anledning av propositionen, dels på mo- tioner väckta under allmänna motionstiden förra året. Vi kristdemokrater är i grunden positiva till regering- ens förslag och till det betänkande som nu är uppe till debatt. Dock finns vi med på en del reservationer, och om dessa vill jag här nämna något. I Förenta nationernas deklaration om brottsoffers rättigheter från 1995 anges vissa grundläggande prin- ciper som ska gälla för brottsoffer. Det handlar bl.a. om rätt till skadestånd från gärningsmannen och från staten samt rätt till erforderlig medicinsk, psykologisk och social hjälp. I deklarationen anges bl.a. att brottsoffren ska behandlas med respekt och med- känsla samt skyddas av rättsordningen. Vidare fram- går att system ska skapas så att brottsoffren snabbt och enkelt får gottgörelse. Utskottsmajoriteten menar att FN-deklarationen i allt väsentligt följs. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Om jag börjar med påståendet att brottsoffren snabbt och enkelt ska få gottgörelse räcker det med att erinra om att Brottsoffermyndigheten ständigt misslyckas med att nå det av regeringen uppsatta verksamhetsmålet, dvs. att minst 70 % av brottsska- deärendena ska handläggas inom tre månader med bibehållen kvalitet. Vidare saknar vart tredje brottsof- fer, när polisutredningen är färdig och rättegången avslutad, förtroende för rättsväsendet. Enligt brottsforskaren och doktoranden i psykiatri Magnus Lindgren, som på uppdrag av Rikspolissty- relsen, Riksåklagaren och Domstolsverket undersökte frågan 1999, var bristande information det allvarli- gaste problemet. T.ex. fick 60 % av de tillfrågade ingen information om brottsofferjourernas verksam- het. Detta är helt oacceptabelt. 42 % fick aldrig in- formation av polisen om att de hade rätt att få veta vad som hänt i ärendet. På frågan om man skulle anmäla en liknande händelse i framtiden svarade var fjärde person att man var osäker eller ej visste, medan så många som var sjunde person svarade nej. Fru talman! Mot denna bakgrund får man ge ut- trycket "i allt väsentligt" en generös tolkning om man som utskottsmajoriteten vill hävda att Sverige i allt väsentligt följer FN-deklarationen om brottsoffers rättigheter. Lindgrens utredning visade också att 68 % av de tillfrågade kom i kontakt med åklagare först på rätte- gångsdagen. Majoriteten av brottsoffren var missnöj- da med detta och hade önskat att få träffa åklagaren tidigare. Nu inför regeringen en skyldighet för åkla- garen att informera målsäganden om beslut att väcka åtal fattats. Vi kristdemokrater förutsätter att detta då kommer att leda till en tidigare kontakt mellan åkla- gare och målsägande. Därmed tas ett litet steg i rikt- ning mot att bättre efterleva nämnda FN-deklaration, vilket vi naturligtvis tycker är positivt. Regeringen anför i propositionen att de rättsvår- dande myndigheternas skyldighet att ge information till dem som utsatts för brott har skärpts vid flera tillfällen under senare decennier. Trots det konstate- ras att olika undersökningar visar att det ändå finns brister i hur rättsväsendet fullgör denna skyldighet. Regeringen framstår som medveten om de uppenbara brister som finns, samtidigt som man i propositionen säger: "Information till dem som utsatts för brott är av utomordentligt stor vikt." Jag upprepar: av utomordentligt stor vikt. Fru talman! Det kan inte sägas så värst mycket starkare. Mot denna tydligt tecknade bakgrund är regering- ens passiva hållning i frågan förvånande, en hållning som även utskottsmajoriteten gjort till sin. Betänk att tidigare nämnda utredning visade att över hälften av alla brottsoffer ej fått någon information om brottsof- ferjourernas verksamhet, trots att förundersökningsk- ungörelsen säger att polisen redan i dag ska informera därom! För brottsoffren kan sådan information utgöra skillnaden mellan ingen hjälp alls och ett välbehövligt stöd som kan hjälpa den drabbade att snabbare bli rehabiliterad efter den kränkande och traumatiska upplevelse som det ofta innebär att bli utsatt för ett brott. Därför har Brottsofferjourernas riksförbund vänt sig till regeringen med önskan om att polisens informationsskyldighet ska förtydligas. Regeringen har visserligen aviserat en förordningsändring, men av vad som framgår av propositionen finns det risk att det ej blir några avsevärda förbättringar. Varför denna senfärdighet? Varför har det varit omöjligt att presentera denna ändring i samband med att propositionen lämnades? De rådande bristerna har ju regeringen känt till ett bra tag. Utskottsmajoriteten är följsam. Med drag av bes- serwissermentalitet slår man helt sonika fast att frå- gan om polisens informationsskyldighet ej lämpar sig för några generella uttalanden från riksdagen. När nu dessa graverande missförhållanden rått under flera år, till men för brottsoffren, är det svårt att se det olämp- liga i att folkets valda ombud reagerar för att få en förbättring till stånd. Vi har med anledning av regeringens proposition varit i kontakt med den person i min hemstad Vä- nersborg som kan sägas vara föreståndare för brottsofferjouren för Vänersborg och Södra Dal. Han - för det är en man - är även regionsamordnare för brottsofferjourerna i Västra Götalands län. Av honom fick jag veta att Brottsofferjourernas riksförbund gärna ser en skärpning av polisens informationsskyl- dighet som går ut på att polisen alltid, såvida det inte är omöjligt eller olämpligt, ska fråga brottsoffret om han eller hon vill ha kontakt med en stödorganisation - en formulering som vi också hade med i ett av våra motionsyrkanden. Med samme person hade jag i höstas ett längre och mycket intressant samtal om brottsofferjourernas problem och bekymmer. När jag avslutade samtalet med att fråga honom vad han med tanke på verksam- heten önskade mest av allt svarade han inte, som jag förväntade mig, mer pengar och resurser. Nej, han svarade helt enkelt: att vi blir så kända att alla som behöver vår hjälp vet att vi finns. Ett sätt att nå dit, fru talman, är att polisens infor- mationsskyldighet skärps. Därför menar vi kristde- mokrater, tillsammans med Centern och Folkpartiet, att polisen när man kommer i kontakt med brottsoffer bör åläggas en skyldighet att fråga den brottsdrabbade om han eller hon vill komma i kontakt med en brottsofferjour eller liknande organisation. På så sätt slipper man ifrån det problem med sekretess som uppkommer ifall polisen skulle åläggas att i stället informera stödorganisationer om brottsoffret. Moderaterna har i det här fallet valt att lägga fram ett särskilt yttrande där man säger att man inte är beredd att nu förorda en mer detaljerad författnings- reglering av polisens agerande gentemot målsägande- na. En liten stilla undran av närmast retorisk karaktär från min sida kan då vara: När är moderaterna bered- da att författningsreglera? Måste missförhållandena först bli än värre? Regeringen har antagit en strategi för hur man ska förverkliga barnkonventionen. Trots det återstår en rad åtgärder för att förbättra barnens situation. Det är hög tid att se över hur vi kan hjälpa barn som utsatts för brott. Står dessutom barnet i beroendeförhållande till brottslingen krävs extra insatser. Barn kan inte värja sig som vuxna kan. Barn kan inte välja sin värld. Att utsättas för brott är en skrämmande upple- velse, som ej sällan lämnar bestående men. Det är därför oerhört viktigt att det barn som utsatts för brott bemöts av personal som är van att uppfatta barns språk, signaler och behov. Socialtjänsten, polisen och åklagaren måste få adekvat utbildning och stöd i sitt arbete. Barn har ibland svårt att uttrycka i ord vad de varit med om. Det händer att en fullständig bild av händelseförlop- pet kommer fram först efter åtskilliga samtal. Ett fåordigt och motvilligt svar får därför inte sätta barns trovärdighet på spel. Alla som i sitt arbete eller upp- drag kommer i kontakt med barn som utsatts för brott behöver ha förståelse för de särskilda förutsättningar som gäller. Barn som brottsoffer har rätt till en hög- kvalitativ och säker rättslig behandling. I enlighet med det sagda i denna del har vi tidiga- re hävdat att reglerna om förhör med barn bör ändras så att barn i högre utsträckning kan förhöras vid fler än ett tillfälle. Därför är det positivt att Kommittén mot barnmisshandel har föreslagit det. Dock kan vi inte godta de tempoförluster som nu uppkommer i och med att det är ett år sedan kommit- tén lade fram förslaget, samtidigt som regeringen ej verkar ha några planer på att göra motsvarande änd- ring i förundersökningskungörelsen. Av den anled- ningen vill vi att regeringen av riksdagen får i upp- drag att genomföra den ändring som kommittén före- slagit. Rättsväsendet är beroende av att människor vågar vittna om det de varit med om. Många gånger är det sådana uppgifter som fäller avgörandet i brottmål. Under de senaste åren har diskussionen förts angåen- de bemötandet av målsägande och vittne vid dom- stolarna. Alltför många domstolar saknar i dag anpas- sade lokaler för dessa kategorier. Vi kristdemokrater har tidigare krävt att lokalerna i domstolarna bör vara så utformade att de brottsdrabbade under ett förhand- lingsuppehåll erbjuds möjlighet att vistas i rum som är avskilda från den misstänkte och dennes vänner eller anhöriga. Vidare bör förhandlingarna anpassas och föras under former som ej kan anses kränkande för målsä- ganden. Regeringen säger i propositionen att vittnesstöd ska finnas vid samtliga tingsrätter och hovrätter inom tre år. Vi välkomnar regeringens arbete med att ut- veckla vittnesstödsverksamheten, men vi finner det angeläget att driva upp tempot så att målsättningen i stället är att dylikt stöd ska finnas vid domstolarna inom ett år. Vittnesstödsverksamheten kan bidra till att minska obehaget och rädslan för att berätta om det som hänt. Erfarenheter visar att vittnesstödet fungerat bra och uppskattas av de rättsvårdande myndigheter som berörs. Det är också positivt att regeringen påpekar att uppbyggnaden av verksamheten ska ske i samråd med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra berörda ideella organisationer som besitter mycket kunskap väl värd att tillvarata. Till sist, fru talman, resursfrågan. Jag nämnde ti- digare i mitt inlägg min kontakt med regionsamord- naren för brottsofferjouren i Västra Götaland. Han berättade att man nu håller på med rekrytering av personer för vittnesstödsverksamhet vid tingsrätterna i Vänersborg och Trollhättan. Ett trettiotal personer ska utbildas. I Vänersborg börjar man i september, medan utbildningen redan är i gång i Trollhättan. Båda domstolarna har uttryckligen förklarat att man inte har någon möjlighet att inom ramen för sina anslag betala något av kostnaderna för den nya verk- samheten. En av lagmännen uttryckte t.o.m. sin oro över att man kanske måste betala dubbelt porto om man måste lägga in ett informationsblad med kallel- sen till vittnet. Det säger inte så lite om domstolarnas ekonomiska situation. Regeringen är villig att avsätta medel för att sti- mulera igångsättande av vittnesstödsverksamheten vid de tingsrätter och hovrätter som i dag saknar denna verksamhet. Däremot är man inte beredd att fortgående stödja vittnesstödsverksamheten ekono- miskt, och det är oroande. Vittnesstödsverksamheten får inte haverera på grund av bristande resurser. Lik- som Domstolsverket gjort i sin remiss vill vi påpeka att det är angeläget att verksamheten får en lämplig finansiell lösning. Frågan om kontinuerligt ekono- miskt stöd till vittnesverksamheten måste ses över. Också kommunerna kommer att behöva ökade re- surser med anledning av den tydligare regleringen i socialtjänstlagen. Regeringen föreslår att socialnämn- den ska verka för att den som utsätts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Enligt ett förslag till ändring av nämnda lag ska socialnämnden särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Lagändringen innebär att det klart framgår att so- cialnämndens ansvar utökas till att omfatta alla brottsoffer. Vi kristdemokrater tillstyrker förslaget, men vill samtidigt påpeka att det i praktiken med all sannolikhet kommer att medföra ökade kostnader för kommunerna, eftersom syftet med lagändringen rim- ligen måste vara att kommunerna ska göra något mer än de redan gör. Regeringen ämnar låta Socialstyrelsen disponera sammanlagt 1,5 miljoner kronor för att kunna bedriva ett utvecklingsarbete till stöd för socialtjänsten i dess arbete med brottsofferfrågor men tar i övrigt inte upp ett ökat resursbehov för kommunerna. Det är något oroande. När det slutligen gäller ekonomisk ersättning till enskild som fått fingerade personuppgifter delar vi Rikspolisstyrelsens oro över att den aktuella ersätt- ningen ska komma att belasta polisväsendets anslag. Vi utgår från att den ekonomiska frågan löses under den fortsatta beredningen av den nationella hand- lingsplanen för skydd av bevispersoner. Fru talman! Regeringen bör ges i uppdrag att i det fortsatta budgetarbetet beakta vad vi här anfört när det gäller resursfrågan. Vi kristdemokrater står natur- ligtvis bakom de reservationer där vi finns med, men för att måna om tiden nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 7.

Fru talman! Många har väntat, och väntat länge, på att denna proposition skulle komma. De personer som utsätts för brott har faktiskt fått en undanskymd plats, de har varit bortprioriterade. Det finns all an- ledning att fokusera på brottsoffret, som i den här debatten. Här måste vi alla göra vårt bästa för att få brottsoffret i fokus. Ofta upplever brottsoffren att de inte får den hjälp av samhället som de behöver och har rätt till. Under- sökningar och dialoger som jag har haft med medbor- garna visar att många brottsoffer saknar förtroende för rättsväsendet efter rättsprocessen, efter polisut- redningen, efter rättegången. Många offer säger också att de inte skulle bry sig om att göra en ny anmälan om en liknande händelse inträffade igen. De orkar inte. De tycker att det är meningslöst. De känner obehag och upplever hot. Det gäller både de anmälda brotten och det mörkertal som finns när det gäller de oanmälda brotten. Hur stort det är vet vi inte. Det har vidtagits många bra åtgärder, och det finns många bra förslag. Men det viktigaste är att den enskilde kan känna att det har vidtagits konkreta åtgärder i vardagen. Det får inte bara bli papperspro- dukter. Det pratas om samverkan mellan myndigheter, ut- byte av erfarenheter och kunskap. Det är väldigt vik- tigt. Det har vi tagit upp vid många olika tillfällen, liksom bemötandet, som är otroligt viktigt. Särskilt viktigt är det med tanke på de personer som har svårt att föra sin egen talan. Jag vill lyfta fram ett praktiskt exempel, nämligen utvecklingsstörda kvinnor som har blivit utsatta för våld, oftast av vårdare. Finns det kunskap hos de rättsvårdande myndigheterna om hur man ska bemöta just denna grupp människor? Jag var i förra vecka på ett seminarium hos den grupp som har hand om omsorgstagare. De säger att rättsväsendets kunskap om förståndshandikappets innebörd är bristande, likaså när det gäller rättsväsen- dets kunskap om LSS-lagen. Det tycker jag är viktigt att vi tar till oss. Kan kvinnor som har utsatts för våld, dessa brottsoffer, känna sig trygga? Samhällets mål måste vara att införa en nollvision för våld mot kvinnor och barn. Det anser vi i Centerpartiet. Man kan ställa sig frågan: Fungerar besöksförbud? Finns det tillräckligt med larmpaket och andra hjälpmedel? Fungerar om- händertagandet av och stödet till barnen? Det är otro- ligt viktigt att observera, behandla och stödja barn som ser sin mamma bli slagen, med de psykiska kon- sekvenser som det får. Över huvud taget har barn särskilda behov som måste beaktas i hela rättsväsen- det, inte minst utifrån brottsofferperspektivet. Vi har inte nått ända fram när det gäller kvinnor och barn som har blivit utsatta för våld, men vi har nått en bit. Jag vill säga att kvinnojourerna, frivilli- gorganisationerna gör ett fantastiskt arbete och även på många håll de rättsvårdade myndigheterna. Men de känner att de inte räcker till, och ibland räcker inte resurserna till, utan man måste prioritera även om detta oftast ligger högt på listan. Kvinnor som brottsoffer ska inte behöva lämna sitt hem. Det borde vara förövaren som gör det, och det har vi sagt tidigare från talarstolen. När det gäller förslaget om utökade möjligheter att förordna målsägandebiträde tycker att det är bra, men jag skulle vilja att det även gällde stödpersoner, t.ex. dem som finns inom omsorgsverksamheten och som nu har eget boende. FUB har börjat utbilda stöd- personer på vissa ställen. Men hur känner sig om- sorgstagarna? De är utlämnade när de ställs inför polisen, domstolen eller åklagaren och behöver det här särskilda stödet. Stödpersoner måste garanteras ersättning av statliga medel. Man kan också ställa sig frågan: Hur mycket or- kar frivilligorganisationen med? Vi får vara rädda om dem, de gör ett ovärderligt arbete. Vi måste ha detta med oss i alla situationer där frivilliga ställer upp. Sedan vill jag lyfta fram frågan om vittnesstöd. Vittnenas betydelse i rättsapparaten är stor. Därför måste de få både stöd och skydd. Vittnesstödets ut- bredning över landet tycker jag är positiv. Jag tycker att det går ganska fort. Därför vill jag säga att brottsofferjourerna har gjort en stor och viktig insats i detta arbete. När den här organisationen för vittnesstöd har byggts upp över hela landet får det inte ha karaktären av ett projekt med eldsjälar som står och faller med dessa eldsjälar. För att få en långsiktig effekt krävs en statlig administrativ hjälp till de ideella organisatio- nerna. Det hävdar vi från Centerpartiet. Finns det ingen tydlig markering, en spindel i nätet som orkar stödja eldsjälarna och frivilligorganisationerna i deras arbete, är det risk att det faller. Det arbetet är otroligt viktigt. Därför måste det finnas ett statligt administ- rativt stöd. Det kan sedan utformas utifrån de lokala förutsättningarna, som kan se väldigt olika ut, men det är viktigt att det markeras. Vi har brottsoffer som utsätts för beväpnade rån som sker i vårt samhälle och som har svårigheter att gå tillbaka till sitt arbete - det kan ta åratal, de kanske aldrig kommer tillbaka. Vi har brottsoffer som blivit utsatta för lägenhetsinbrott där hela huset har vänts upp och ned. Det känns ända in i benmärgen som ett hot mot den enskilda integriteten. Och vi har dem som bara råkat vara i vägen, som fått bilen eller cy- keln stulen. Alla dessa brottsoffer måste få det rätta bemötandet. De måste få känna att de rättsvårdande myndigheterna gör allt för att klara upp begånget brott och att det finns resurser för att klara detta. Det känns oroande att höra de signalerna i samhället i dag att det ändå inte händer någonting, att det inte är lönt att anmäla, inte lönt att göra någonting. Det är viktigt att brottsoffren får rimligt stöd och hjälp och får ersättning för vad skadan har vållat. Fru talman! Jag yrkar bifall till endast en av reser- vationerna, det är reservation 3, men jag står natur- ligtvis bakom alla våra reservationer i detta ärende.

Fru talman! Det är bra att lagen nu i och med för- slaget i betänkandet kommer att ge utrymme för brottsoffer att få tillgång till målsägandebiträde avse- ende samtliga brott där det ingår fängelse i straffska- lan. Det blir tydligt och klart. Men från oppositionen har man bara tagit fram allting som fattas och som inte är bra. Det är alltså brister, passivitet och grave- rande missbelåtenhet. I och med det här förslaget kommer vi nu ytterli- gare steg på vägen för att ta till vara brottsoffrens situation. Det måste klart och tydligt sägas härifrån. Speciellt blir dessa regler tydliga och klara när det gäller överträdelse av besöksförbud, där den utsatta kvinnan verkligen är i behov av stöd i rättsprocessen, vilket vi också har pratat om. Men varför har ni inte lyft fram att detta blir mycket bättre? Det är väl så att man måste vikta, tala om saker som är bra och om saker som är dåliga, för annars blir det en väldigt konstig bild av vad vi håller på med här. Socialtjänsten har enligt betänkandet en viktig roll att spela när det gäller samhällets stöd till brottsoffer. Detta ansvar ska enligt förslaget lyftas fram och för- tydligas så att det klart framgår att socialtjänsten har ett ansvar för alla kommuninvånare som har utsatts för brott och som behöver stöd och hjälp. Det är ock- så bra. Men det skulle kunna regleras lite bättre på en punkt. Det är enligt Miljöpartiets uppfattning inte tillräckligt att i paragrafen i socialtjänstlagen skriva att socialnämnden "bör" - alltså ordet "bör" - verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation. Så står det i lagstiftningen sedan 1998. Vi anmärkte redan då på formuleringen och ville att "bör" skulle ersättas av det mer förplikti- gande ordet "ska". När nu regeringen säger sig vilja framhålla soci- altjänstens ansvar tycker vi att det vore på sin plats att göra förändringen. Så, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 6, där ordet "bör" föreslås ersättas med "ska". Anledningen till att ett särskilt omnämnande gjor- des speciellt om våld mot kvinnor var att Kvinno- våldskommissionen fann så stora brister i social- tjänstens arbete med frågor som rör våld mot kvinnor att det bedömdes som nödvändigt att klargöra kom- munens ansvarstagande i detta hänseende. Enligt regeringen kvarstår bristerna angående hjälpen till kvinnorna. Naturligtvis ska också barnen till dessa våldsutsatta kvinnor omfattas. De är absolut i behov av hjälp och ska inkluderas i insatserna. Samtliga här - inte minst kd:s företrädare Väner- löv och Centerpartiets företrädare - har sagt att barn som ser sin mamma bli slagen måste ha skydd till- sammans med mamman. Men samtidigt kommer det i reservationer, i debatten och i betänkandet hela tiden fram att man tycker att familjen är den bästa brotts- förebyggande enheten. Nu säger man att kvinnor och barn måste få hjälp, men det är ju i familjen dessa övergrepp sker. Det måste ni erkänna. Vilken är den farligaste platsen för kvinnor och barn att befinna sig? Jo, det är i hemmet - i familjen. Det får vi inte glöm- ma bort i den ensidiga propagandan. Inriktningen på det framtida arbetet - det har re- dan påbörjats - måste vara att alla myndigheter som bemöter brottsoffer måste ha en beredskap och strate- gi för hur de bäst ska ta hand om brottsoffer. Hela samhället ska engageras och inte endast rättsväsen- dets myndigheter, även om det är självklart. Det ska också ske utbildningsinsatser och forskning. Där är vi på god väg, men det tar alltid lång tid att föra ned information i verksamheten, och det är besvärligt. Men vi har kommit mycket långt på den vägen. Det är också viktigt att konstatera att brottsoffer inte är en enhetlig grupp utan personer med mycket olika behov. BRÅ:s alldeles nyutkomna rapport, som jag re- kommenderar alla i justitieutskottet att läsa och som heter Upprepad utsatthet för brott, ger intressant kunskap. Att stirra sig blind på statistik och rabbla siffror för att underbygga sina teser, som så ofta förekommer i justitieutskottets debatter, är en liten fälla. Statistik kräver alltid en analys. I BRÅ:s undersökning visar det sig att det ofta är samma personer eller objekt som inom ett år har anmält att de utsatts för flera brott. Studier från andra länder visar exakt samma resultat. Analyserna baseras på polisanmälda brott i två av landets kommuner och omfattar flera olika brottska- tegorier. Det som jag har tittat på inför denna debatt är misshandel och hot. I båda dessa kommuner ser man klart att 25 % av dem som har anmält att de är utsatta för något av dessa brott - kvinnor t.ex. - utsätts igen inom ett år för sådana brott. Det är självklart att det ofta är samma man som ständigt angriper kvinnan. Därför blir det många anmälningar. Det är likadant med unga män som är ute i nöjes- livet och förtär alkohol. Där är det samma personer som återkommer. Denna analys är viktig att ta med sig inför kom- mande åtgärder, inte minst när det gäller förslagen gällande de män som inte låter sina kvinnor vara i fred. Det bereds i regeringen för tillfället förslag om hur man ska hindra dem att våldföra sig upprepade gånger. De unga männen i krogsvängen med alkohol- problem är också en riskgrupp. Det är bekant, men den restriktiva alkoholpolitiken anser jag försvann i och med EU-inträdet. Speciellt moderaterna är oint- resserade av att föra en restriktiv alkoholpolitik. Det har direkt samband med dessa brott. Jag ska slutligen, fru talman, kommentera vad som har sagts här. Gunnel Wallin sade att brottsoffer har en undanskymd plats och att de inte är i fokus samt att det har varit så under lång tid. Men under min tid i riksdagen har det hänt väldigt mycket för brottsoffer. Lagförslag har kommit fram. Vi kan bara ta Brottsoffermyndigheten. Det tror jag är unikt för Sverige. I andra länder finns det inga brottsoffermyn- digheter och inget skadestånd. Detta säger jag apropå Vänerlövs tal om hur dåligt det är. Vi är unika. Vi har kommit väldigt långt. Det är självklart att man alltid kan förbättra; det finns alltid steg man kan ta. Den bästa av världar kan vi inte riktigt uppnå, men vi måste säga att vi har kommit väldigt långt. Om Gunnel Wallin klagar på att det har gått för sakta, att det inte är bra och att det har varit undan- skymt undrar jag vad Centerpartiet gjorde de sex år som man var med i regeringssamarbetet. Då hade man alla chanser att gå fram ännu fortare. Jag tycker att det skulle vara klädsamt om hon också sade det. Fru talman! Jag har yrkat bifall till en reservation.

Fru talman! Kia Andreasson säger att vi modera- ter inte är nöjda med någonting och att vi har reserve- rat oss för en massa avvikande åsikter. Det är väl rätt och riktigt. Däremot vill jag säga att vi är nöjda med ganska mycket av det som står i propositionen. Men om vi tittar på s. 9 ser vi att utskottsmajori- teten där skriver att det inte behövs några åtgärder från riksdagens sida med anledning av de motioner som tar upp rättsväsendets betydelse för brottsoffer. Fru talman! Om inte Kia noterade att jag sade det i mitt första anförande måste jag nu slå fast att ett fungerande rättsväsende är den bästa garantin både för att vi får färre brottsoffer och för att de brottsoffer som finns får upprättelse. Då skulle jag vilja fråga om Kia Andreasson är nöjd med det sätt som t.ex. närpo- lisen har utvecklats på. Närpolisen hade varit den del av rättsväsendet som naturligast hade kunnat hjälpa brottsoffer och se till att antalet brottsoffer blev färre. Den rapport som kom den 26 januari i år från Po- lisförbundet visar att närpolisreformen har havererat. Delar Kia Andreasson min uppfattning att en funge- rande närpolis är viktigt för brottsoffren? Delar Kia Andreasson också min uppfattning att närpolisrefor- men har havererat?

Fru talman! Jag delar Jeppe Johnssons åsikt att närpolisen är oerhört viktig för brottsförebyggande och problemorienterat polisarbete. Sedan kan man diskutera hur illa denna reform har utfallit. Visst är det tråkigt att det gjordes nedskärningar precis när reformen infördes. Det har en stor psykologisk bety- delse för dessa poliser som ska utföra allt det som de har fått krav på sig att göra. Men jag vill också säga att jag anser att Polisför- bundet är alldeles för negativt. Det sätter jag i relation till BRÅ:s rapport om närpolisen, som också har kommit alldeles nyss, där man inte alls gör samma analys som Polisförbundet. BRÅ har verkligen stude- rat de olika polisdistrikten. Man säger att det var tämligen bra. Det finns självklart nackdelar också, men det är inte alls så negativt. Jag rekommenderar att Jeppe Johnsson läser BRÅ:s rapport angående närpolisens utveckling så att vi kan återkomma till den diskussionen. Men själv- klart måste vi göra mer, och det håller man på med. Jeppe Johnsson vet också vilka satsningar det görs på polisen. Det är inte obekant.

Fru talman! Satsningarna på polisen är än så länge snarare en skuldsanering. Vi får se i framtiden, och kanske också i stjärnorna, om det blir någon riktig satsning. Kia Andreasson hävdar att närpolisens bristande förmåga att göra det vi hade tänkt oss har psykologis- ka orsaker, men den tanken delar jag inte. När larmet går och man måste rycka ut till en bankrån eller till ett allvarligt brott får man lämna sina närpolisupp- gifter och bara sticka i väg. Att vi har haft anledning att reservera oss på många ställen beror inte enbart på propositionen, utan det beror också på att det i detta betänkande behand- las ett antal motioner från den allmänna motionstiden. Och där har vi all anledning att på flera punkter kriti- sera nuvarande ordning. Det gäller den här regeringen och den saktfärdighet som finns på många av de om- råden som jag framförde i mitt anförande. Slutligen undrar jag om Kia Andreasson anser att ändringen i lagen när det gäller mened och övergrepp i rättssak hade bort komma nu efter ett år. Det kan ju inte vara så komplicerat att ändra den lagstiftningen. Anser Kia Andreasson att regeringen har varit senfär- dig i detta avseende?

Fru talman! Eftersom jag har gjort samma yrkan- de som Jeppe Johnsson i detta avseende och vill ha en likvärdig behandling av dessa brott har jag faktiskt inte undersökt varför det har tagit den här tiden, men jag ska göra det Jeppe Johnsson.

Fru talman! Kia Andreasson sade att det var kläd- samt att vara ödmjuk. Nu är det så att modet skiftar. När det gäller Brottsoffermyndigheten undrar jag vem som egentligen var pådrivande för att denna myndighet skulle komma till. När det gäller brottsof- ferkommittén är det ju längesedan det förslaget lades fram. Det är därför som jag sade att vi har väntat på att propositionen skulle komma så att vi skulle kunna arbeta med detta och få fram förslagen. Sedan tog Kia Andreasson upp missnöjet med op- positionen. Vi från Centerpartiet tillhör faktiskt oppo- sitionen. Jag framhöll faktiskt i mitt anförande att mycket som var gjort var bra. Jag framhöll detta på olika sätt. Men man lyssnar kanske bara till det man vill höra. Sedan gäller det nollvisionen i fråga om våld mot kvinnor och barn. Även om det är gjort och vi har tagit beslut så kan man se att det brister om man tittar på verkligheten. Ett exempel är de hjälpmedel som kvinnor kan ha för att skydda sig; det gäller larmpa- ket osv. De räcker inte till, och ute på myndigheterna säger man att det beror på att pengarna inte räcker till. Man har inte råd att köpa de här. Då måste vi natur- ligtvis arbeta även på det här sättet.

Fru talman! Visst måste vi fortsätta arbetet, speci- ellt när det gäller våld mot kvinnor. Och det är precis det som görs i Regeringskansliet, och vi väntar på förslag. Det är ju inte de förslag som är med här. Men för övrigt, när det gäller brottsoffer, är t.o.m. brottsofferjourerna, vad jag förstår, nöjda med dessa förändringar som nu görs, och brottsofferjourerna vill även vi från Miljöpartiet värna på alla sätt, så att de fortsätter med sitt viktiga arbete och får stöd och hjälp med lagförändringar härifrån riksdagen.

Fru talman! Då är Kia Andreasson beredd att ställa sig bakom vårt förslag om en nollvision när det gäller våld mot barn och kvinnor. Kia Andreasson lyfte tidigare upp diskussionen om familjen och föräldrarna. Jag tycker att det är viktigt att påpeka att det är föräldrarna som har an- svaret för sina barn, och det är ett stort ansvar, och det kan vara ett tungt ansvar, men det är viktigt att påpeka att det innebär ett ansvar att vara förälder. Och är det så att man inte klarar av detta ansvar måste samhället ge stöd och hjälp. Det tycker jag är viktigt att framhålla utifrån det angrepp som Kia Andreasson gjorde.

Fru talman! Att sätta upp en nollvision är ju en annan sak än det som jag sade om att vi skulle försö- ka få bättre metoder och fortsätta arbetet, men jag vill inte gå så långt att jag sätter upp en nollvision. När det gäller föräldraansvaret kontra samhällets ansvar är det precis som jag har sagt hela tiden i dessa diskussioner, nämligen att samhällsansvaret måste vara lika starkt som det ansvar som föräldrarna har. Men det som skiljer borgarna från oss när det gäller det som vi säger nu, Gunnel Wallin, är ju att familjen som institution hela tiden värnas. Ni har inte riktigt förstått den skillnaden, men vi får väl återkomma många gånger till det begreppet.

Fru talman! Jag vill fortsätta lite grann med det som Gunnel Wallin var inne på apropå att Kia Andre- asson sade att vi i oppositionen är negativa och inte ser någonting bra osv. Jag vet inte om Kia Andreas- son lyssnade speciellt uppmärksamt när jag började mitt anförande för redan i andra meningen sade jag ordagrant så här: Vi kristdemokrater är i grunden positiva till regeringens förslag och till det betänkan- de som nu är uppe till debatt. Sedan vet jag att jag tyvärr drog över tiden några minuter beroende på att jag mindes fel och trodde att jag hade anmält mig för 15 minuter, men det var visst bara 12. Om jag då skulle ha talat väl om allt det som är bra hade vi kanske fått hålla på ännu längre, Kia Andreasson. De flesta här kanske inte skulle tycka att det var så lämpligt. Nog om det. Sedan återkommer Kia Andreasson numera nästan i varje anförande till den här fientliga hållningen till familjen och till familjen som begrepp. Först ska jag säga att vi kristdemokrater aldrig någonsin har hävdat att det finns fullkomliga familjer. Människan är ofull- komlig. Det finns brister i familjen. Visst gör det det, men med sina brister är ändå familjerna de viktigaste byggstenarna i vårt samhälle. Och familjen och för- äldrarna är den viktigaste brottsförebyggande resur- sen vi har, kan jag säga när vi nu ändå är inne på brottsoffer och de frågorna. Det är också ett vederta- get begrepp. Jag gissar att Miljöpartiet står bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Där pratas det om familjen. Om jag inte minns fel står det någonting om familjen exempelvis i § 16. Jag anser att Miljöpartiet jobbar i kraftig motvind när man på något vis försöker rasera familjebegreppet. Det kom- mer inte att lyckas.

Fru talman! Jag är inte ute efter att rasera familje- begreppet. Jag vill bara att vi ska ha en nyanserad debatt. Och, Ingemar Vänerlöv, det farligaste stället för kvinnor och barn att vistas på är hemmet, hos familjen. Det är det som jag vill att Ingemar Vänerlöv också ska kunna uttala här någon gång. Angående klagolåten har jag en lapp här. Visst, det kan stämma att Ingemar Vänerlöv har sagt att det i grunden är positivt. Men sedan staplades meningar- na ovanpå varandra. Det började med att Brottsoffer- myndigheten inte lever upp till sina mål. FN:s dekla- ration uppfylls inte. Det är brister över huvud taget i alla myndighetsled, och det är en passivitet osv. Så kontentan av anförandet var ju negativ. Det var en liten positiv mening i början, men det andra tog över- handen.

Fru talman! Jag har lite svårt att förstå Kia Andre- assons synpunkter på det sätt som man genomför ett anförande. Jag nämnde ju att jag skulle uppehålla mig vid de områden där vi hade annorlunda meningar än utskottsmajoriteten. Självklart blir det då så att man talar mer om reservationerna än om det som är posi- tivt. Jag är övertygad om att Kia Andreasson egentli- gen förstår det. Återigen säger Kia Andreasson att det farligaste stället för kvinnan att vistas på är hos familjen. Men då får man ju också se lite grann på tidsaspekten. Hur många timmar om dygnet befinner sig en kvinna i familjens hägn? Hur många timmar om dygnet är en kvinna ute och åker bil? Det dödas ju många kvinnor i trafiken också, men där händer inte så mycket. Om man tar detta i relation till den tid som man är på olika ställen är det klart att man med statistik kan bevisa det mesta. Det är jag övertygad om. Sedan sade Kia Andreasson tidigare någonting om att brottsofferjourerna var nöjda med de förändringar som nu kommer till stånd. Det är inte riktigt säkert därför att brottsofferjourerna är, som det är nu, syn- nerligen missnöjda med att polisen inte fullgör den skyldighet som man redan nu har, nämligen att man, som det står, i lämplig utsträckning ska informera brottsoffer om att det finns hjälp och stöd att få av exempelvis brottsofferjouren och liknande organisa- tioner. Det sker i alltför dålig omfattning. Nu kommer regeringen inte med någonting nytt i det här fallet. Man säger att någonting är på gång, men det lilla man har sagt om vad som är på gång tyder inte på att det kommer att bli några större för- ändringar. Som jag tog upp i mitt anförande så är inte brottsofferjourerna speciellt nöjda i den delen.

Fru talman! Det var ju intressant att få veta att det var tidsaspekten och tidsfaktorn som avgör hur farligt det är att vistas någonstans. Familjen, och det brotts- förebyggande arbetet och tryggheten där, beror alltså på tiden, och kan jämföras med att ge sig ut på en osäker och riskfylld färd med en bil i kraftig trafik. Det ska vi komma ihåg! Det var noterbart.

Fru talman! Rätten för alla som utsatts för brott är att få sin anmälan behandlad på ett korrekt sätt och bemötas på ett värdigt sätt, och det gäller inte bara i kontakten med polisväsendet. Det är lika självklart under hela rättsprocessen, såväl vad gäller kontakten med åklagare som med domstolspersonal. En person som har utsatts för brott ska alltid kun- na känna sig trygg i sina kontakter med rättsväsendet. Han eller hon ska informeras om vilka möjligheter som finns till hjälp och stöd. Även om man inte kan tro det, efter att ha lyssnat på delar av oppositionen, så pågår det faktiskt ett stort antal projekt runtom i landet i en rad olika myndigheter och organisationer som just syftar till att förbättra villkoren för dem som har utsatts för brott. Men även om ett antal åtgärder har vidtagits under de senaste decennierna för att stärka brottsoffrens ställning så betyder inte det att det inte återstår en hel del att göra på brottsofferområdet. För det gör det - hela samhället måste bli bättre på att bemöta brottsof- fer. I det förslag som vi diskuterar i dag ingår både la- gändringar och andra åtgärder. Jag börjar med lagstiftningen. Det första är att rätten till målsägandebiträde ut- vidgas genom att begränsningen till brott enligt brottsbalken tas bort. Det blir alltså möjligt för domstolen att förordna målsägandebiträde vid överträdelse av t.ex. besöks- förbud. Det andra är att socialtjänstens ansvar förtydligas. Socialtjänsten har en viktig roll att fylla när det gäller samhällets stöd till brottsoffer - inte minst vad gäller stödet till utsatta barn. För att lyfta fram och förtydliga detta ansvar före- slås att socialtjänstlagen kompletteras så att det klart framgår att socialtjänsten har ett ansvar för alla kom- muninnevånare som har utsatts för brott. Regeringen vill också införa en skyldighet för åklagare att informera målsägande om s.k. positiva åtalsbeslut, dvs. att åtal har väckts mot dem eller den som är misstänkta för brottet. Det kommer också att införas en skyldighet för åklagare och domstol att underrätta socialtjänsten om beslut om besöksförbud när parterna som beslutet berör har gemensamma barn. Men det räcker inte bara med förändrad lagstift- ning, utan det som också, och framför allt, behövs för att stärka brottsoffrens ställning är attitydförändringar hos dem som möter brottsoffer och att den lagstift- ning som redan finns i dag används på ett riktigt sätt. Det behöver också bli bättre samverkan mellan myn- digheter som möter brottsoffer. De satsningar som nu också görs på det brotts- förebyggande arbetet spelar självfallet också en stor roll. Genom effektiva brottsförebyggande insatser minskar antalet brott. Färre brott leder till att färre människor drabbas av brott, och känslan av trygghet kan öka. Ökad kunskap behövs! I dag finns det brister i bemötandet och omhändertagandet av brottsoffer som förmodligen har sin grund i dåliga kunskaper om vad det innebär att bli utsatt för brott. Alla som arbetar inom rättsväsendet och som kommer i kontakt med brottsoffer bör därför få ut- bildning om detta - och då inte bara en gång, utan det måste göras kontinuerligt. Därför får Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket i uppdrag att i samverkan med Brottsoffermyndigheten genomföra utbildning i brottsofferfrågor för den personal som ännu inte har fått någon sådan utbildning. Man får också i uppdrag att - även här i samråd med Brottsoffermyndigheten - ta fram handlingspla- ner för hur man ska arbeta i framtiden för att uppnå de berättigade krav som finns från brottsoffren. Dessa handlingsplaner bör redovisas till regering- en i samband med årsredovisningen för i år. Dessutom skärps kraven på att poliserna ska in- formera målsägande om det stöd och den hjälp som finns att få, bl.a. från ideella organisationer. Samverkan mellan de rättsvårdande myndigheter- na måste bli bättre. Där måste man i större utsträck- ning utgå från en helhetssyn på verksamheten och ha medborgarperspektivet i fokus. Medborgarperspekti- vet är nämligen grunden för, och ska genomsyra, allt arbete. En rad olika projekt för att förbättra samverkan har också inletts. Rättskedjeprojekten, som syftar till att med bibehållen kvalitet åstadkomma en snabbare genomströmning genom hela rättskedjan är en del i detta. Men det räcker inte heller bara med samord- ning av de rättsvårdande myndigheternas insatser. Bättre samverkan behövs också mellan de ideella organisationerna, liksom mellan dem och den offent- liga verksamheten. Det s.k. Örebroprojektet med en brottsoffersam- ordnare är ett exempel på detta, som har visat sig ha många positiva effekter. Projektet ledde till att vittnesstöd initierades vid tre tingsrätter, att nätverk byggdes upp mellan före- trädare för olika myndigheter i regionen och att ett flertal utbildningar i brottsofferrelaterade frågor an- ordnades. De konkreta åtgärder som genomfördes har gett efterverkningar som har varit mycket positiva och viktiga för utvecklingen av brottsoffertänkandet. Just detta att det fanns en brottsoffersamordnare på plats, som hade kontinuerliga kontakter med myndigheter och ideella organisationer, gjorde att diskussioner och aktiviteter i ett brottsofferperspektiv ökade. Därför bör också Brottsoffermyndigheten ges i uppdrag att starta lokal brottsoffersamverkan på yt- terligare platser i landet. Den vittnesstödsverksamhet som har vuxit fram under den senaste tioårsperioden fyller en mycket viktig funktion. I dag finns det vittnesstödsverksam- het vid 32 av landets tingsrätter och vid tre hovrätter. När vittnen och andra som har kommit till dom- stolen och mötts av en person som har till uppgift att stödja dem har de känt sig tryggare - det säger sig självt. Jag vet själv hur jag kände det när jag för första gången skulle vittna. Bara kallelsen till dom- stolen som man fick gjorde att man blev nervös. Det börjar kanske bli något bättre nu, men den är ofta formulerad på ett opersonligt sätt. Man kan tycka att detta är detaljer, men för många är en sådan här fråga jätteviktig. Man känner sig ofta osäker och otrygg när man kommer till domstolen. Jag själv hade tur - det fanns vittnesstöd på plats. Det var verkligen skönt att ha någon att prata med som kunde berätta lite om vad som skulle hända och som man visste fanns där hela tiden, även om jag ska erkänna att jag stundtals under rättegången kände det som att det var jag själv som var anklagad. Det är alltså oerhört viktigt att vi nu fortsätter att bygga ut vittnesstödsverksamheten så att vittnesstöd finns vid samtliga tingsrätter och hovrätter inom tre år. Regeringen tänker därför ge Brottsoffermyndig- heten och Domstolsverket i uppdrag att ta fram en plan för detta, och presentera den senast den 31 de- cember i år. Det är också viktigt att Domstolsverket fortsätter sitt arbete med att förbättra domstolarnas bemötande av parter, vittnen, målsägande och andra som kom- mer i kontakt med domstolen. Det gäller naturligtvis också lokalernas utformning. Det är inte acceptabelt att det fortfarande före- kommer att kvinnor som utsatts för sexuella över- grepp tvingas möta och vänta tillsammans med den misstänkta gärningsmannen i domstolens gemen- samma väntrum. De åtgärder som nu föreslås kräver också en del resurser, som också har sagts här tidigare. Därför föreslås också att 9,5 miljoner kronor skjuts till under en tvåårsperiod - 3 miljoner för i år och 6,5 miljoner för nästa år. Vi kommer med största sannolikhet att få anledning att återkomma till resursfrågorna i samband med behandlingen av vårbudgeten och tilläggsbud- geten och i höstbudgeten. Det här förslaget syftar alltså till att förbättra stö- det och skyddet för brottsoffer. Jag tror faktiskt att vi i många delar är överens om hur vi ska gå vidare i de här frågorna - och det har några också nämnt i de- batten - även om några partier vill lite mer och lite fortare än andra. Några vill ha lite mer information osv. Därför tycker jag att det är lite trist att det finns 17 reservationer i det här ärendet som rör ett område där vi alla är överens i de allra flesta frågorna. Men det är väl så det är, och det är kanske så debatterna ska vara här. Jag är i alla fall ganska säker på att de åtgärder som vi nu föreslår, tillsammans med den process som redan tidigare har satts i gång på brottsofferområdet, kommer att leda till att stödet för brottsoffer kommer att öka väsentligt. Fru talman! Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet om stöd till brottsoffer och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Helena Zakariasén har talat om alla de förtjänster som det här betänkandet har. Jag kan hålla med henne om att det har ett antal förtjänster. Men det är väl inte en slump att det faktiskt finns 17 reservationer. Helena Zakariasén beklagar att de finns där. Jag tycker i stället att Helena Zakariasén skulle ha tagit dem till sig. Då hade vi kanske kunnat enas på några av de här punkterna. En av de punkterna gäller möjligheten till elektro- nisk övervakning av män som bryter mot besöksför- budet. Det är möjligt enligt BRÅ:s utredning. Två justitieministrar har sagt här i kammaren att departe- mentet bereder frågan. Utskottet skriver så här i ma- joritetstexten: "Utskottet avstyrkte liknande yrkanden våren 2000." Det är ju ganska vanligt, men därför finns det ingen anledning att avstyrka dem i dag. Vidare skriver man: "Utskottet hänvisade till det redan då pågående beredningsarbetet inom Justitiede- partementet. Utskottet anser alltjämt att det pågående bered- ningsarbetet bör avvaktas." Det bereds, och det förbereds, men sedan händer det inte så mycket mer. Nu skulle jag vilja ställa en fråga till Helena Zaka- riasén. Anser Helena Zakariasén att det är ett bra förslag att man ska kunna övervaka de män som gång på gång bryter mot besöksförbudet med elektronisk boja? BRÅ har ju sagt att det är möjligt.

Fru talman! Förslagen bereds. Ja, Jeppe Johnsson, det gör de. Det kan ju finnas anledningar till det. En anledning kan bl.a. vara att vi vill lägga fram så bra förslag som möjligt. Jag har aldrig trott på tanken att man ska stressa fram förslag för att sedan kanske få ändra dem för att de inte är tillräckligt bra och inte går att använda. Jag tror att man jobbar på i den takt som är möjlig för att få fram ett så bra förslag som möjligt. Jag tror att detta med elektronisk övervakning när man bryter mot besöksförbud är en möjlig väg att gå. Vi får se hur förslaget kommer att se ut när det väl kommer. Jag tror att man kan titta på detta.

Fru talman! Jag får väl lite skämtsamt säga att Helena Zakariasén nu har gett stressen ett nytt ansik- te. Justitiedepartementet har svarat på det här sättet länge. Jag kan inte tycka att det handlar om att vi stressar fram ett förslag. Det är väl snarare så att vi måste knuffa på dem där borta. För mig förefaller det vara så att man inte vill. Man förhalar och förhalar. Tidningarnas Telegrambyrå skrev den 3 maj föl- jande: "Nästan hälften av alla svenska kvinnor mellan 15 och 64 år har någon gång utsatts för våld eller hot av en man. Detta visar en ny stor undersökning från Uppsala universitet." Det är Eva Lundgren, professor i sociologi vid Uppsala universitet, som säger detta till TT. Rappor- ten i sin helhet ska presenteras den här veckan. Helena Zakariasén, jag och övriga här i kammaren är ju medvetna om att många kvinnor har det besvär- ligt. Det finns kvinnor som gång på gång utsätts för trakasserier från en man som har fått ett besöksförbud och inte accepterar det utan fortsätter att bryta det. Dessa män bör rimligen tas i örat ordentligt av sam- hället. Då tycker jag att vi alla här bör knuffa på Jus- titiedepartementet och inte tala om att vi inte ska stressa dem. Om de blir stressade av att försöka få fram en sådan reform är det dags att byta ut dem som sitter där. Det hoppas jag verkligen sker om knappt ett och ett halvt år.

Fru talman! Jag sade att man inte ska stressa fram förslag, Jeppe Johnsson, och det ska man inte. Sedan vet jag inte om man ska kalla det här för stress eller inte. Låt mig förtydliga mig. Jag vill ha fram ett så bra, konkret och tryggt förslag som möjligt som kan hjäl- pa de här kvinnorna. De behöver hjälp och stöd. Det är ingen tvekan om det. Jag vill se till att förslaget blir så heltäckande som möjligt. Man kan beklaga att det tar lite tid. Jag hoppas naturligtvis också att det kom- mer så fort som möjligt.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Helena Zakariasén. Vi är överens om att det är posi- tivt med de ökade möjligheterna att få målsägandebi- träde. Men Brottsofferutredningen lade ju också fram förslag om att det skulle vara möjligt att få stödperso- ner och ersättning för dessa. Den sociala tryggheten betyder otroligt mycket för vissa personer. I mitt anförande nämnde jag t.ex. de utvecklingsstörda. Är det inte rimligt att de får den sociala tryggheten att ha med sig en stödperson som känner till deras förhål- landen vid t.ex. ett polisförhör eller vid en rättegång? Det är min första fråga. Helena Zakariasén nämnde försöket i Örebro med kontinuerliga kontakter med brottsoffersamordnare. Där ser man exempel på hur viktigt det är att man har en statligt försörjd person som är spindeln i nätet. Jag skulle vilja se samma sak när det gäller vittnesstödet, annars kommer inte det att utvecklas över hela landet och hålla i sig långsiktigt. Och långsiktighet är oer- hört värdefullt här.

Fru talman! Jag vet inte riktigt om Gunnel Wallin menar en stödperson som utses av domstol, som bl.a. diskuteras i betänkandet. Den utvidgade rätten till målsägandebiträde är väldigt bra. Målsägandebiträdet fyller en viktig funktion, men det finns kanske andra behov av stöd också, som Gunnel Wallin säger. Men jag är inte helt säker på att det är en stödperson ut- sedd av domstolen som är det bästa, utan det är kan- ske nätverket och kontaktnätet runt den drabbade som ska fylla den funktionen. När det gäller vittnesstödsverksamheten tror jag att det var viktigt att de här samordnarna tillsattes, framför allt kanske i uppbyggnadsskedet. Sedan tror jag nog att vittnesstödsverksamheten ska ha en ideell bas. Jag tror att det har varit viktigt att ha en samord- nare av den karaktär som har funnits för att komma i gång.

Fru talman! Jag är inte riktigt nöjd med svaret. När det gäller stödpersoner är det ju så att de om- sorgstagande i dag har eget boende. Det finns inte personer som är avlönade i omsorgsvården som kan följa med hela dagar på t.ex. polisförhör eller rätte- gångar. Det finns inte i vårt samhälle. Därför är det otroligt viktigt i dessa speciella situationer att det finns. Det har ju också utredningen förespråkat, för att ytterligare förtydliga min fråga. Så till detta med vittnesstöd. Alla vi som har star- tat projekt vet att det går an så länge det finns ett ekonomiskt stöd. Då brukar det hålla. Sedan är det risk att det faller inte minst i besparingstider och besvärliga tider. Vittnesstöd är ju en otroligt viktig angelägenhet. Det är viktigt att ge ett statligt bidrag till ett organisatoriskt stöd till den frivilliga verksam- heten. Den måste vi vara rädda om.

Fru talman! Det är helt riktigt, Gunnel Wallin. Vi stöder ju också den här verksamheten. Vi gör ju det även med resurser. Något annat kan man inte säga om det. Det är oerhört viktigt att verksamheten utvecklas. Det har jag också sagt ett antal gånger. Resurser av- sätts för att den ska fortsätta utvecklas och byggas ut till samtliga tingsrätter och hovrätter i landet inom en treårsperiod, förhoppningsvis snabbare än så. Det behövs stöd i den uppbyggnadsverksamheten, det tror jag absolut att det gör. Men det ideella inslaget tror jag ändock är viktigt. Så det här med stödperson. Jag känner med vad Gunnel säger. Det är inte det. Men frågan är om det är domstolen som ska ha den rollen och utse en stöd- person. Det borde finnas möjlighet för dem omkring den drabbade personen. De skulle kunna fungera som stödpersoner, tycker jag. Kommunerna borde ta det ansvaret eftersom vi slår fast att det ska bli ett tydli- gare ansvar för socialtjänsten i kommunerna att vara stöd till brottsoffer.

Fru talman! Jag vill komma in lite grann på det här med polisens informationsskyldighet. Undersök- ningar visar, som jag sade i mitt anförande, att mer än hälften av brottsoffren ej hade fått någon information om att det fanns möjlighet att få hjälp och stöd av en brottsofferjour. Detta är regeringen medveten om. Det framgår av propositionen. Regeringen säger också på s. 28, tror jag att det är, att information till brottsoffer är av utomordentligt stor vikt. Med detta som bakgrund finner jag det lite under- ligt att regeringen inte åstadkommer någonting som direkt förbättrar för brottsoffren. Jag undrar vad He- lena Zakariasén anser om det faktum att det inte framkommer någonting i propositionen och i ut- skottsmajoritetens förslag som förbättrar när det gäl- ler den här skyldigheten. Vad som står är att en för- ändring av förundersökningskungörelsen är att vänta. Men när man ser lite grann vad som aviseras där kan man dra slutsatsen att det inte kommer att bli några större förbättringar. Mot den bakgrunden, med de brister som finns, undrar jag om Helena Zakariasén är nöjd som till- ståndet ser ut i dag. Det hade varit möjligt för ut- skottsmajoriteten att gå med på vår reservation för att snabbt åstadkomma en klart förbättrad situation. Det skulle vara till stor fördel för brottsoffren.

Fru talman! Jag kan hålla med om att det är be- klagligt att brottsoffren känner att man inte har fått information om vilket stöd och vilken hjälp som fak- tiskt finns att få. Men vi ska inte glömma bort att det ändå pågår arbete på många ställen runtom i landet. På polis- myndigheten i min egen kommun har det varit själv- klart under ganska lång tid att man informerar om vilket stöd och vilken hjälp som finns att få i samhäl- let för den som har varit utsatt för brott. Jag har själv varit i den situationen, och jag har fått informationen om vilket stöd och vilken hjälp som finns. Men det är klart att man kan önska att det blir bättre. Självfallet gör jag det. Jag hoppas att de skärpningar vi nu föreslår och de som senare ska komma blir så tydliga som möjligt så att man tar det här på allvar ute i polismyndigheterna.

Fru talman! Jag noterar med tillfredsställelse att Helena Zakariasén tycker att förhållandena är be- klagliga. Så långt är det bra. För min egen del tycker jag att det är beklagligt att inte Helena Zakariasén är beredd att så snabbt som möjligt se till att åtgärder vidtas för att situationen snabbt förbättras för brottsoffren. Det hade nämligen gått att göra det genom att ansluta sig till reserva- tion 7.

Fru talman! Jag står fortfarande kvar vid att jag tycker att det är beklagligt. Men det är lika viktigt att man i en process för fram det här till polisen. Brottsoffren måste ha rätt att få information. Det fungerar faktiskt redan i dag på ett antal ställen. Vi får inte måla hin håle, tänkte jag säga, på väggen på alla områden. Vi ska också lyfta upp arbetet där det faktiskt fungerar. Men sedan ska vi naturligtvis i den mån det går skynda på arbetet, så att det här genomförs så fort som möjligt. Man har den insikten på polismyndig- heterna runtom i landet. Där har jag ingen annan åsikt.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. Jag vill redan nu tala om att jag i den här debatten inte tänker ägna tid åt att dis- kutera polisens resurser. Det tänker jag diskutera i andra debatter. Jag vill lägga min tid på att diskutera brottsoffer. Jag har lyssnat på debatten, och jag tycker att det har blivit en bra debatt. Vi i Vänsterpartiet har förstå- else för de synpunkter som finns i många av reserva- tionerna. Det handlar, som flera har sagt här, om att det ska ske lite mer lite snabbare och lite tydligare. Det är bra att man reserverar sig för det, tycker jag. Då får vi ju möjlighet att följa upp det på ett bra sätt. Vi i Vänsterpartiet är inte alls prestigefyllda om det skulle visa sig att man behöver skynda på senare eller att det behövs förändringar. Det är bra att det skrivs reservationer när det gäller alla betänkanden, och framför allt när det gäller det här betänkandet som är så viktigt. Flera har berättat om vad betänkandet innebär. För oss i Vänsterpartiet är det glädjande att man med det här förslaget utökar stödet till brottsoffer, att man utvidgar begreppet brottsoffer. Tidigare, om man läser socialtjänstlagen, har det helt inriktat sig på kvinnors situation, vilket också har varit bra. Nu skriver man att det handlar om alla som utsatts för brott och deras anhöriga. Det tycker vi är välkommet. Brottsoffers upplevelser, deras situation och reak- tioner varierar. Det är viktigt att förstå att brottets art kanske inte nödvändigtvis behöver stå i proportion till styrkan i reaktionen. Gunnel Wallin nämnde här ett lägenhetsinbrott. Jag känner till en kvinna som vistats utomlands på en resa och fann hela lägenheten i kaos när hon kom hem. Ingenting hade stulits. Det hade bara rörts om. Hon beskrev det så här: Det kändes som om någon krupit in i min själ och rört om. Den kvinnan var sjukskriven under en lång peri- od, även om många kanske tyckte att det här brottet var rätt banalt. Men hon reagerade på det sättet. Det finns andra människor som utsätts för mycket grövre brott men klarar av att återvända till världen och livet på kort tid. Vi som står utanför kan aldrig döma eller bedöma hur människor reagerar. Jag kan inte säga hur jag skulle reagera om jag utsattes för vissa brott, och ni kan säkert inte heller göra det. Fru talman! Jag tänker ägna resten av mitt anfö- rande åt att ge ett exempel från verkligheten som jag lärt mig och fått insyn i. Det är ett exempel från män- niskor som jag känner. En kvinna blir våldtagen på väg hem från en fest. Ett samlag fullbordas och hon lämnas slagen och blödande. Ambulansen kommer, och hon skjutsas till sjukhus. Hennes man blir kontaktad. Hon har två barn: en flicka på 14 år och en pojke på 17 år. Hennes föräldrar bor i samma stad. De är i 65-årsåldern. Hon har en syster med familj i samma stad. Mannen och mamman kommer till sjukhuset. Ma- ken är mycket upprörd och arg. Mamman är ledsen och gråter. Det sker en polisanmälan. Kvinnan kommer samma natt hem till barnen. Hon har svårt att prata om vad som har hänt. Hemmet fylls av skuld och skam. Kvinnan söker inte hjälp. Kvinnans mamma blir sjuk och deprimerad. Hon går till doktorn och får sömntabletter. Pappan känner sig fruktansvärt otill- räcklig. Han kan inte stötta vare sig sin fru eller sin dotter. Dottersonen söker sig till sin morfar, men båda har svårt att uttrycka vad de känner. Det blir mest prat om annat. De går som katten kring het gröt och tassar. Sonen tror att man inte får prata med mamma och pappa om det som har hänt. Dottern som är 14 år pratar inte med någon. Hon skäms för mamman. Hon är också arg på sin mamma som har varit på fest utan pappa och som inte har tagit sig hem på ett säkert sätt, något som mamman alltid försökt att tala om för sina barn att de ska göra. Hon skäms också för mamman, eftersom hon tycker att mamman beter sig lite larvigt när hon är på fest. Det blir väldigt skuldbelagt för flickan att prata om detta. Den våldtagna kvinnan mår jättedåligt. Hon är sjukskriven från sitt arbete som undersköterska på en kirurgavdelning på ett sjukhus. Mannen som arbetar som snickare har svårt att koncentrera sig när han är på jobbet. Han undrar ständigt hur hustrun har det där hemma. När han kommer hem är han trött eftersom hela familjen sover dåligt. Han och dottern måste hjälpas åt att laga mat, städa, tvätta och handla eftersom hustrun inte orkar. Han tror att hustrun inte vill prata om vad som hänt den där kvällen. Den där kvällen, kallar de det som hände. Man nämner det alltså inte vid dess rätta ord, utan kallar det "den där kvällen". Sonen är nästan aldrig hemma. När föräldrarna frågar vart han ska, svarar han: Ut. Kvinnans berättelse till polisen ger resultat. Hon får identifiera den misstänkte gärningsmannen. Det blir rättegång och han döms till fängelse. Förhållandet i familjen blir allt svårare. Kvinnan äter lugnande mediciner för att orka kliva upp och för att våga gå ut. Hon isolerar sig från sina vänner och träffar bara sin mamma och sin syster. Helst vill hon träffa dem varje dag. För mamman är det okej, men för systern är det svårare eftersom hon har tre barn och en man som arbetar på obestämda tider. Systern vill gärna träffa sin syster, men känner att tiden inte räcker till, och hon har svårt att förklara för sin man varför hon behövs i sin systers situation. Mannen börjar klaga och relationen är långt ifrån bra. Våldtäktsmannen är en 45-årig man. Han har två systrar och en åldrande mamma. Han har alltid be- traktats som en ensling. Han har ingen speciellt bra relation till sin mamma och sina systrar. Händelsen gör att systrarna och mamman också mår dåligt. Mamman får ett s.k. hysteriskt anfall och hamnar på sjukhus. Hon skäms fruktansvärt och vägrar totalt att prata med någon om vad som hänt. Sjukhusperso- nalen försöker efter bästa förmåga att hjälpa henne, men upplever att det är svårt. Mamman äter sedan tidigare sömntabletter, och får nu också lugnande mediciner. Systrarna, båda lärare, vill heller inte prata om vad som hänt. Båda har familj med man och barn, och ingen av dem vill prata med sin familj om vad som hänt. Deras barn lär sig att inte prata om vad som egentligen är det viktigaste i deras liv just nu, utan de tassar också omkring. Den ena systern engagerar sig i sitt arbete. Hon utökar sitt motionerande och hinner i princip ingen- ting annat. Den andra blir fruktansvärt arg på sin bror och bestämmer att hon aldrig någonsin mer så länge hon lever ska ha någon som helst kontakt med sin bror. Mamman slutar helt att umgås med sina väninnor och isolerar sig totalt. Hon tänker ständigt på sin son och rannsakar sig själv och undrar vad hon som mamma gjort för fel. Hon känner att hon är totalt misslyckad och en dålig människa. Två år efter domen är den våldtagna kvinnan fort- farande hemma från sitt arbete. Hon har svårt att sova. Hon drar sig undan och vill inte prata om vad som hänt. Hon vill inte ha någon som helst fysisk kontakt med sin man. Dottern är så gott som aldrig hemma. Hon är ute sent på nätterna, och är ibland borta en hel helg. Sonen har nyss slutat gymnasiet och har fått ett vikariat inom kommunens parkverksamhet. Han letar egen lägenhet, och pratar så gott som aldrig med sin mamma. Han går ofta på fotboll med sin morfar. Det är den enda kontakt han har med sin familj. Mannen går ständigt och funderar på den där kvällen. Han ser framför sig vad som hände och drömmer om det på nätterna. Han bär på en ständig känsla av maktlöshet och frustration. På senare tid har han fått ont i magen. Han väntar på tid på sjukhus för att undersöka sin mage. Våldtäktsmannen har flyttat till en annan kom- mun. Han använder mer och mer alkohol, och har ingen som helst ordning i sitt liv. Han lever på social- bidrag. Hans systrar lever sina egna liv. Den ena försöker ha lite kontakt med sin bror, men pratar aldrig om det som hänt eller om hur hon känner. Den andra håller fast vid sitt beslut att aldrig någonsin mer ha något att göra med sin bror. Mamman bor sedan ett halvår tillbaka på servicehus och varken äter eller sover, och hon anser att det är broderns fel att mam- mans situation är som den är. Det stärker henne i hennes beslut angående kontakt med brodern. Så här kan det se ut. Jag tror inte att den här situa- tionen är unik. Jag försöker bara visa hur många per- soner som drabbas när det begås ett brott. Jag försö- ker också visa hur många insatser som behövs och hur viktigt det är med samverkan för att rätt männi- skor ska ge rätt sorts hjälp. Det är bra med tydligt ansvar som det nya försla- get förtydligar i socialtjänstlagen, men det kan bli bättre. Därför tycker jag att det är bra med reservan- ternas åsikter. Vi får då följa upp detta och se hur det kommer att fungera.

Fru talman! Det är inte svårt att förstå att den som har varit utsatt för det brott som Yvonne Oscarsson utförligt beskrivit mår fruktansvärt dåligt. Nästan alla brottsoffer mår mycket dåligt. Det gäller även butiksägaren som varit utsatt för ett van- ligt snatteri. Jag har träffat på ett antal sådana som sitter på kontoret och gråter. Det behövs inte så här ruskiga brott och tragiska omständigheter för att någon ska må dåligt vid ett brott. Yvonne Oscarsson deklarerade redan från början att hon inte tänkte kommentera några resurser. Jag ska inte tvinga henne till det. Men Yvonne Oscarsson öppnar lite genom att tala om att det finns många reservationer som hon tycker är bra. Har Yvonne Oscarsson funderat på att stödja någon av dem? För att vi inte ska komma ifrån att det är det här betänkandet vi behandlar skulle jag vilja be Yvonne Oscarsson att nämna åtminstone någon av reservatio- nerna - det behöver inte vara Moderaternas - som hon känner sympati för.

Fru talman! Tack, Jeppe Johnsson för den frågan. När vi har diskuterat det här i samarbete med re- geringen och Miljöpartiet har vi tittat på andra parti- ers motioner och försökt göra avvägningar och kom- ma fram till vad vi tycker. Så brukar vi jobba. Jag tror att andra partier jobbar på liknande sätt. När det gäller strategier för stöd till brottsoffer finns det reservationer från alla borgerliga partier. Vi har tittat på reservationerna och funnit att de är kloka och bra, men det handlar, som jag inledningsvis sade, om att utskottets förslag ger lite mer och är lite snab- bare och kanske lite tydligare. Vi tycker att vi har landat väl i den skrivning som utskottet har kommit överens om. I detta sammanhang kan jag även ta upp motions- förslaget av Gunnel Wallin m.fl., Centerpartiet, om en "nollvision" för bl.a. våld mot kvinnor. Den tan- ken är jättebra, och det är väl ingen av oss som tycker annorlunda. Men det handlar också här om att det ska gå lite snabbare. Jag litar på att de som arbetar med dessa frågor inom Regeringskansliet jobbar så snabbt som de kan. Jag kommer här in på den debatt om stress som fördes av Helena Zakariasén. Jag utgår från att man tar i anspråk den tid som behövs för att man ska få fram bra förslag. Min talartid är slut, så jag får återkomma.

Fru talman! Yvonne Oscarsson säger att utskottets förslag är lite tydligare och snabbare, men det är inte speciellt angeläget eftersom deras genomförande kanske ändå tar den tid som det tar. Det är inte så bråttom, och vi kommer på sikt att få rätt.

Fru talman! Man kan inte alls utgå från att det inte är bråttom, men eftersom det är så viktigt måste det kanske få ta den tid det tar. Jag kan som exempel peka på brott mot barn. Ingemar Vänerlöv var inne på hur man behandlar barn i förhörssituationer, och det är oerhört viktigt. Expertisen är inte alltid överens om vad som är bäst för ett barn, men viktigare än något annat är ändå vad som är lämpligt och klokt för bar- net. Det är detta som måste ligga till grund för vuxna människors sätt att arbeta med barn.

Fru talman! Det här ärendet gäller förändringar i åklagarväsendet och bl.a. jävsförhållanden för åkla- gare. Vi i Vänsterpartiet har motionerat om detta och har nu avgivit en reservation. Förhållandena är lite speciella när det gäller åklagare i detta sammanhang. Vi har i Sverige i dag en regel om jävsförhållande för domare. Vi har också regler för jävsförhållanden för andra grupper, men för åklagarjäv hänvisar man i rättegångsbalken till domarjävet. Domarjävet är väl- digt speciellt, eftersom domaren i en rättegångspro- cess är helt opartisk och enbart ska döma på de fakta som framkommer från de olika parterna i målet. Det här ger givetvis effekter på jävsfrågan, och det fram- hålls i regleringen att även om man när det gäller åklagare hänvisar till domarjävet kan domarjävet inte fullt ut tillämpas på åklagarväsendet, eftersom åkla- garen i processen också är en part i målet. Vi i Vänsterpartiet ser det som ett ganska stort problem att man inte har reglerat jävsfrågan för åkla- gare i en egen paragraf, eftersom de har en mycket speciell situation. Ett problem när man hänvisar till domarjävet är att domaren bara deltar i själva domstolsprocessen, medan åklagaren deltar i hela förundersökningspro- cessen, där domaren inte alls är inblandad. Förunder- sökningen gäller det som ska tas fram före rättegång- en och som åklagaren ska bygga sitt åtal på, och kan- ske framför allt där är jävsreglerna oerhört viktiga. I en process måste alla parterna kunna känna att det inte förekommer några jävsförhållanden, och det har funnits fall där det har ifrågasatts om åklagaren med sitt sätt att agera under en förundersökning ska kunna betraktas som ojävig. När man då har tittat på regleringen i lagstiftningen har man inte kunnat tyd- ligt säga om det föreligger jäv eller inte. Man har överlåtit till riksåklagaren och dennes kansli att ta fram etik- och moralregler för åklagarväsendet, och vi anser att detta är långt ifrån tillräckligt. Det är i många frågor ganska typiskt att vi inte har en tydlig reglering. Vi har ett bra och fungerande rättsväsende, och det förekommer sällan eller nästan aldrig fall av korruption eller att aktörerna inom rätts- väsendet handlar på ett sådant sätt att de åsidosätter rättssäkerheten. Det förhållandet att vi har ett ganska väl fungerande system gör att vi inte heller har några tydliga regleringar. Detta framgår också när man läser följande i be- tänkandet: "Utskottet konstaterar att domares och åklagares olika roller och arbetsuppgifter i rättsväsendet torde innebära att resultatet av en jävsprövning inte alltid blir detsamma för åklagare som för domare trots att det i grunden rör sig om samma regler om vad som utgör jäv. Några problem med detta sätt att reglera jävsgrunderna har såvitt utskottet känner till inte förekommit." Det är just detta som vi i Vänsterpartiet syftar på. Man ska inte vänta tills det framkommer klara och tydliga fall där man säger sig: Oj, här skulle vi ha behövt en bättre och tydligare reglering! Rättssäker- heten kräver att man hela tiden är tydlig i lagstift- ningsarbetet, att man har rättssäkerheten som den högsta principen och har tydliga regleringar. Detta är anledningen till att Vänsterpartiet har av- givit reservation 1, där vi kräver att det ska ske en översyn av jävsreglerna och att en utredning ska komma fram till ett system där jävsfrågan för åkla- garna regleras i en egen paragraf, utifrån den roll som åklagaren har både i förundersökningssituationen och under själva domstolsprocessen.

Fru talman! Miljöpartiet yrkar bifall till reserva- tion 1. Jag håller med föregående talare och behöver inte upprepa hennes argument. I reservationen begärs en utredning som fördjupar sig i frågan om åklagar- nas jävsförhållanden och överväger en särskild regle- ring av dessa. Anledningen till reservationen är att i dag samma bestämmelser för jäv gäller för domare och åklagare, trots att dessa yrkeskategorier har olika roller i rättsprocessen. Enligt vår åsikt kan dessa inte jäm- ställas. Visserligen innebär regeringens nu framlagda förslag att bestämmelsen om jäv för åklagare ändras så att den också gäller vid fullgörandet av andra åkla- garuppgifter än åtgärder eller beslut strikt enligt rät- tegångsbalken. Man behöver dock ytterligare fördju- pa sig i detta. Vi avstyrker inte regeringens förslag, som syftar till en modernisering och en reglering av hur jävsprövning ska gå till, men vi yrkar som sagt bifall till reservation 1.

Fru talman! Som tidigare sagts behandlar utskottet i detta ärende bl.a. förslag från regeringen om änd- ringar i rättegångsbalkens bestämmelser om åklagar- väsendet. Förslagen bygger på Riksåklagarens pro- memoria En översyn av 7 kap. rättegångsbalken och remissbehandlingen av densamma. De grundläggande bestämmelserna i 7 kap. rätte- gångsbalken om åklagare och polismyndighet har ändrats i mindre omfattning under de senaste decen- nierna, detta trots att åklagarväsendet har reformerats flera gånger. Vi konstaterar att regeringens förslag innebär en modernisering såväl i sakligt som i språk- ligt hänseende. Det tycker utskottet är bra. Det har fogats en reservation till betänkandet, som också har nämnts här. Reservanterna begär att frågan om jäv som rör åklagare ska utredas i syfte att åstad- komma en separat reglering. Precis som Alice Åström sade tidigare i sitt anfö- rande konstaterar utskottet att domares och åklagares olika roller och arbetsuppgifter i rättsväsendet torde innebära att resultatet av jävsprövning inte alltid blir detsamma för åklagare och domare trots att det, som Alice också sade, i grunden rör sig om samma regler om vad som utgör jäv. Man har inte kunnat se att det har varit några pro- blem med att reglera jävsgrunderna på detta sätt. Frågan har också varit föremål för översyn i den promemoria som ligger till grund för just dessa för- slag. Inte heller där framkom några behov av föränd- ringar i den delen. Det förslag som nu ligger innebär förbättringar av reglerna på detta område. Framför allt blir det nu tydligt vem som ska pröva frågan om jäv hos åklaga- re. Utskottet ser i varje fall för närvarande inte något behov av en ny översyn av jävsreglerna. Alice Åström nämnde här tidigare att man inte ska vänta på att det ska hända något för att man ska skapa regler. Men man kan heller inte skapa regler för uti- fall någonting skulle hända. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Fru talman! Jag har två undringar. Den ena gäller att man inte ska skapa regler för reglernas egen skull. Man ska givetvis ha regler som är anpassade. Men just när det gäller rättsväsendet och rättssäkerheten har vi och strävar hela tiden efter att bygga upp ett så rättssäkert system som möjligt för den enskilda med- borgaren. Det är därför det är så viktigt att se till att inte ens en enda medborgare ska behöva råka illa ut därför att vi har en otydlig reglering. Jag har en andra undran till Helena Zakariasén. Det här är en promemoria som Riksåklagaren själv har arbetat fram. Jag har väldigt stort förtroende för Riksåklagaren. Men det är också väldigt viktigt att se att det är inom åklagarväsendet självt som man har tagit fram den och arbetat fram underlaget. Vore det inte viktigt att få en utredning där inte bara åklagar- väsendet självt ska titta på och utreda om det behövs speciella jävsregler för åklagare?

Fru talman! Jag har två undringar. Den ena gäller att man inte ska skapa regler för reglernas egen skull. Man ska givetvis ha regler som är anpassade. Men just när det gäller rättsväsendet och rättssäkerheten har vi och strävar hela tiden efter att bygga upp ett så rättssäkert system som möjligt för den enskilda med- borgaren. Det är därför det är så viktigt att se till att inte ens en enda medborgare ska behöva råka illa ut därför att vi har en otydlig reglering. Jag har en andra undran till Helena Zakariasén. Det här är en promemoria som Riksåklagaren själv har arbetat fram. Jag har väldigt stort förtroende för Riksåklagaren. Men det är också väldigt viktigt att se att det är inom åklagarväsendet självt som man har tagit fram den och arbetat fram underlaget. Vore det inte viktigt att få en utredning där inte bara åklagar- väsendet självt ska titta på och utreda om det behövs speciella jävsregler för åklagare?

Fru talman! Jag har två undringar. Den ena gäller att man inte ska skapa regler för reglernas egen skull. Man ska givetvis ha regler som är anpassade. Men just när det gäller rättsväsendet och rättssäkerheten har vi och strävar hela tiden efter att bygga upp ett så rättssäkert system som möjligt för den enskilda med- borgaren. Det är därför det är så viktigt att se till att inte ens en enda medborgare ska behöva råka illa ut därför att vi har en otydlig reglering. Jag har en andra undran till Helena Zakariasén. Det här är en promemoria som Riksåklagaren själv har arbetat fram. Jag har väldigt stort förtroende för Riksåklagaren. Men det är också väldigt viktigt att se att det är inom åklagarväsendet självt som man har tagit fram den och arbetat fram underlaget. Vore det inte viktigt att få en utredning där inte bara åklagar- väsendet självt ska titta på och utreda om det behövs speciella jävsregler för åklagare?

Fru talman! Rättssäkerheten för medborgarna i samhället är självklart oerhört viktig. Där håller jag fullständigt med Alice Åström. Nu tror jag inte att vi löser alla eventuella rättssäkerhetsproblem genom att yrka bifall till den reservation som Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gemensamt i detta ärende. Men rätts- säkerheten är som sagt väldigt viktig. I det här läget ser inte vi för närvarande något be- hov av någon ny översyn av jävsreglerna. Jag står kvar vid mitt första yrkande om bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Kammaren återupptar sina ajournerade förhand- lingar. Det är nu dags för frågestund. Följande stats- råd kommer att delta: kulturminister Marita Ulvskog, försvarsminister Björn von Sydow, socialminister Lars Engqvist, statsrådet Lars-Erik Lövdén och justi- tieminister Thomas Bodström. Kulturministern besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde inom regeringen. Frågor till övriga statsråd förutsätts berö- ra deras ansvarsområden inom regeringen. Jag vill erinra om att såväl frågor som svar förut- sätts vara korta, dvs. vardera en minut. Lösningsmedlet GBL

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till justitieminister Bodström. Snart är det sommar och med den följer festivaler på olika orter i Sverige, och det är ju väldigt roligt. Men det finns också tråkigheter som att droger flore- rar då. Förra sommaren kunde vi se hur amfetamin, ecstasy, hasch och inte minst GHB missbrukades. Det här är narkotiska preparat som vi vet hur vi ska hante- ra. Men sedan finns då lösningsmedlet GBL som man tillverkar GHB av. Det kan tas in som det är, och människokroppen omvandlar lösningsmedlet till GHB. Jag har debatterat detta många gånger tidigare i kammaren, inte minst med socialministern, och då fått svaret att man avvaktar att EU fattar beslut och sätter upp det på precursor-listan. Nu har jag inte riktigt tålamod att vänta på det längre när jag vet vad som riskera att hända. GBL är ett väldigt miljövänligt lösningsmedel, så man vill ju inte ta bort det från marknaden. Det som jag då funderar över är om justitieminis- tern är beredd att verka för att lösningsmedlet GBL kommer upp snabbt på precursor-listan och att eventuellt också ett kräkningsmedel tillsätts så att man inte kan ta in det.

Herr talman! Det är ingen tvekan om att man måste sätta in alla resurser man kan när det gäller ungdomar och droger. Det är bara det att det är rätt person och rätt myndighet som ska göra det. När det gäller den fråga som nu tas upp, dvs. om GBL ska föras upp på listan, är det inte regeringens sak att göra det nu, utan vi avvaktar den utredning som pågår och får återkomma.

Herr talman! Återigen ska vi avvakta. Jag tycker inte att vi i Sverige ska behöva avvakta och avvakta. Vi vet att det skulle vara brottsförebyggande om vi försökte att få bort det. Vi vet att många unga grabbar blandar den här drogen i drinkar till flickor och sedan våldtar dem. På så sätt luras de in i drogvanor som de själva inte har valt. Vi vet också att man somnar väl- digt lätt när man har tagit den här drogen. Och vem av oss vet när vi kommer att möta en GHB-påverkad bilförare som krockar med oss. Det kan leda till dödsolyckor. Utan att kunnat bevisa det vet polisen att det har förekommit. Men drogen går dessvärre så fort ur kroppen att man inte alla gånger hinner ta prover och därför inte kan åtgärda det här. Det är därför som jag nu är skriande om hjälp. Vi måste göra någonting! Jag kommer från en ort utanför Sundsvall där vi vid gatufesten i somras fick frakta in tolv ungdomar akut till sjukhuset.

Herr talman! Det är inte så att vi avvaktar. Är det någonting som vi arbetar med på flera olika departe- ment så är det just ungdomar och narkotika. Men frågan som nu tas upp är under arbete i EU. Därför är vi tvungna att avvakta det för att sedan vidta de åt- gärder som är nödvändiga. Ett fritt vårdval

Herr talman! Jag har en fråga till socialministern. Som socialministern känner till har de fyra nordli- gaste landstingens samverkansdelegation rekommen- derat landstingen, som alla är socialdemokratiskt styrda, att besluta att människor i regionen som behö- ver vård inte ska få utöva sitt fria vårdval på samma sätt som övriga invånare i Sverige. Det sätter med- borgarna i de fyra nordligaste länen i en negativ sär- ställning i landet. För den norrländske patienten gäller inte vård på lika villkor. Den socialistiska majoriteten låser på det sättet fast länsmedborgarna i långa vård- köer. Trots att det finns kapacitet för t.ex. gråstarrs- och höftledsoperationer på andra platser i landet, tvingas de norrländska patienterna att fortsätta att vara sjukskrivna och till onödigt lidande på grund av politiskt fattade beslut. Mot denna bakgrund vill jag fråga vad socialmi- nistern tänker göra för att patienterna i Norrland ska kunna få utöva ett lika fritt vårdval som övriga svens- kar kommer att få.

Herr talman! Bakgrunden till Leif Carlsons fråga är otroligt spännande. På initiativ av den socialdemo- kratiska ledningen i Landstingsförbundet har Land- stingsförbundets styrelse rekommenderat samtliga landsting att fatta beslut om att införa ett fritt vårdval. Detta ska gälla från den 1 juli. Beslutet är en uppfölj- ning av den överenskommelse som regeringen har träffat med Landstingsförbundet inom ramen för Dagmaröverläggningarna. Jag har stött denna utveckling. Jag tror att det är alldeles utmärkt, inte bara för sjukvården som organi- sation utan faktiskt också för patienten, att man får detta fria vårdval. Det som är bekymmersamt är att några landsting ängslas över ekonomin på det sättet att de säger: Om vi omedelbart ställer upp på detta riskerar vi att för- öda ekonomin. Jag tycker att det finns anledning att lyssna lite allvarligt på dem. Det är på ett sätt också glädjande att det finns landsting som faktiskt bekymrar sig om ekonomin. Till skillnad mot Leif Carlsons partikam- rater här i Stockholm, som ju faktiskt struntar i eko- nomin och därmed riskerar att föröda sjukvården på lång sikt, säger man i Norrland: Låt oss noggrant undersöka förutsättningarna för detta. Vi ska fortsätta dialogen, och jag är alldeles övertygad om att vi kommer att få ett fritt vårdval. Jag tror att mina partikamrater uppe i de norrländska landstingen överdriver sin ängslan när det gäller eko- nomin. Men man ska respektera att de faktiskt tänker på ekonomin. Det borde fler göra.

Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret även jag tycker att det är rätt defensivt. Jag tycker att det bådar lite illa för de norrländska patienterna om man bara ska diskutera vidare. Det blir ju inte billigare att operera lite senare och låta patienter ta upp köplatser än att göra det genast, när det behövs. I stället kostar det i komplikationer, i förlängda vårdtider, i hemtjänst osv. Vi moderater har lagt fram ett utskottsinitiativ i socialutskottet för att komma till rätta med proble- men. Men socialministerns partikamrater visar väl inte precis någon frustande entusiasm över möjlighe- ten att ge människor vård i tid även i Norrland. Nu måste statsrådet prata med sina partikamrater och göra klart för dem att nu är det allvar. Nu gäller det att människor ska vård när de behöver det. Det går inte att negativt särbehandla stora patientgrupper och genom politiska beslut låta människor bli obehandla- de, kanske dö i kön i väntan på behandling som de hade kunnat få någon annanstans i landet. Jag förväntar mig att statsrådet inte bara diskute- rar utan agerar snabbt och kraftfullt, om så behövs med lagstiftning, för att människor faktiskt ska få vård i tid.

Herr talman! Det är lite fascinerande att lyssna på Leif Carlson som så omedelbart vill upphäva lands- tingens möjligheter att själva fatta beslut. Vi brukar diskutera den här frågan. I det här fallet tycker jag att det stora som har hänt är att det förs en dialog bland sjukvårdshuvudmännen om att etablera ett fritt vårdval, initierat av den soci- aldemokratiska ledningen för Landstingsförbundet. Den dialogen pågår just nu. Jag har viss respekt för de landsting som säger: Vi vill inte se en situation där vår egen vård undergrävs beroende på att man söker vård på andra platser. Men jag tror att de har fel. Jag tror inte att de behöver ängslas för ekonomin. Men jag tycker att det är lite larvigt att här i riksdagen säga att den som ängslas för ekonomin ska vi minsann lagstifta mot, de som inte bekymrar sig om ekonomin struntar vi i. Vattenfalls styrelse

Herr talman! En del berömmer Sverige för att va- ra ett jämställt land. I den nya styrelsen för Vattenfall sitter Dag, Peter, Lars, Lars, Göran, Bo, Jonny, Lars, Ronny, Jan, Kent, Lars, Per-Ove, Stig och som en liten ros på tårtan Annette. Då undrar jag på vilket sätt regeringen har bedömt att det här skulle vara väldigt bra ur jäm- ställdhetssynpunkt och vilken bedömning man har gjort för att komma fram till denna representation.

Herr talman! Som rosen på tårtan bland de stats- råd som svarar på frågor i dag i kammaren vill jag gärna säga att den beskrivning som Susanne Eberstein ger är ett exempel på när det har fungerat väldigt dåligt. Det finns lite speciella förklaringar till det. Jag ska inte gå in närmare på dem. Däremot kan jag säga att i statliga bolagsstyrelser är 30 % av leda- möterna kvinnor i dag. I privata företags bolagsstyrelser är det 4 % av le- damöterna som är kvinnor. Vi strävar naturligtvis åt det andra hållet, inte mot att närma oss dessa 4 %. Vi har satt upp ett mål om att det till år 2003 ska vara 40 % kvinnor i de statliga bolagsstyrelserna. Detta exempel från Vattenfalls styrelse är naturligtvis väl- digt illa. Men det är inte regeln, utan det är ett väldigt dåligt undantag från regeln.

Herr talman! Det är i och för sig positivt att det är 30 %, men det är som att säga att det lagom varmt om man sitter med den ena foten i iskallt vatten och den andra i kokhett. Då skulle man kunna tycka att det är ganska lagom. Det som gör mig ledsen är att det tidigare, innan den här nya styrelsen utsågs den 26 april, faktiskt var flera kvinnor i styrelsen. Här måste man alltså säga att det är ett totalt misslyckande. Jag har många gång- er fått höra att vi nu ska jobba på det här, nu kommer det att bli bättre. Jag måste säga att det känns väldigt svårt att lita på att det kommer att bli en ändring. Jag skulle vilja ha mer konkreta förslag.

Herr talman! Nej, det är inte så att det är lagom när man står med ena benet i varmt vatten och det andra i kallt. Det här är ett väldigt dåligt exempel. Det är något som inte får upprepas. Det finns särskilda förklaringar. De kvinnor som hade tackat ja till att sitta i styrelsen valde i ett mycket sent skede att hop- pa av. Det är en förklaring till att det ser ut som det gör just i Vattenfalls styrelse. Jag beklagar det djupt. Det ansvariga statsrådet beklagar det djupt. Vi kommer så snart det är möjligt att se till att det blir en bättre balans också i Vattenfalls styrelse. Vår ambition är alltså att till år 2003 se till att det sitter kvinnor i 40 % av de statliga bolagsstyrelserna. Det skulle vara tio gånger bättre än situationen i de pri- vata bolagsstyrelserna. Flygvapnet

Herr talman! Försvarsutskottets förslag om flyg- vapnet är riktigt dåligt. Det stöds som förstahandsal- ternativ enbart av Vänsterpartiet, något som ju i sig är bisarrt när det gäller svensk försvarspolitik. Förslaget är dåligt eftersom det allvarligt skadar flygvapnets personalförsörjning vad gäller nyckelpersoner. Det är också dåligt ur nationell försvarspolitisk synpunkt eftersom det lämnar hela Mälardalen och huvudstads- området utan enhet. Regeringens proposition är faktiskt bättre, men i utskottet har socialdemokraterna gått ifrån det försla- get, tydligen med hänsyn till farhågor att få ett avslag i riksdagen. Min fråga till försvarsministern är: Om det skulle framstå som helt klart att regeringens pro- position kan bifallas av riksdagen, står regeringen och socialdemokraterna då fast vid att man i första hand vill ha igenom sitt förslag, propositionen, i riksdagen?

Herr talman! Jag har kommenterat det som skedde i försvarsutskottet med att det var positivt att det var fyra partier som stod bakom. Den tanke som möjligen föresvävar frågaren kunde Moderata samlingspartiet ha väckt tidigare, t.ex. i form av inlägg och agerande i försvarsutskottet.

Herr talman! Jag vill inte diskutera de partipolitis- ka turerna nu utan ser det ur nationell försvarspolitisk synpunkt. Då har jag noterat att försvarsutskottets vice ordförande har sagt i pressen att hon förordar regeringens proposition i första hand. Därför ställer jag min fråga till försvarsministern. Om det framstår som helt klart att propositionen kan gå igenom i riks- dagen nu, det har ju förekommit en del efter för- svarsutskottets överläggningar, anser då försvarsmi- nistern att det är ett bättre förslag än det nu liggande?

Herr talman! Ärendet ligger i riksdagen. Det är den socialdemokratiska riksdagsgruppen som fast- ställer hur gruppen ska handla. Regeringen har lagt fram en proposition som varit föremål för allehanda möjligheter till agerande ända fram till förra veckan. Moderata samlingspartiet har gång på gång undvikit att yrka bifall till regeringens proposition. Sjukvården i Norrbotten

Herr talman! Jag vill fortsätta på Leif Carlsons fråga till socialministern. Det är ju så att det på många håll i landet höjs röster om att sjukvården är sjuk. Brist på personal gör att arbetsbördan för dem i sjukvården är orimlig. De går på knäna. I Norrbotten har vi speciella problem med långa operationsköer. Nu har Socialdemokraterna i Norr- botten bestämt sig för att gå emot det fria vårdvalet. Min fråga till socialministern blir därför: Vilken me- dicinering vill ministern ordinera för att kapa opera- tionsköerna och återställa tryggheten i sjukvården också för oss norrbottningar? Är det dialog och av- vaktan som gäller? Risk finns att patienten dör under tiden.

Herr talman! Jag vet inte om kristdemokraterna har någon verksamhet i Norrbotten. Finns det en sådan vore det kanske bra om kristdemokraterna diskuterade med dem som är ansvariga för sjukvården i Norrbotten hur man ska prioritera verksamheten där. Det är inte riksdagens sak och inte regeringens sak att avgöra hur man fördelar resurserna i Norrbottens läns landsting. Det är en viktig princip. Vad vi kan göra från regeringens sida är att skapa vettiga spelregler för sjukvårdshuvudmännen och att ge ett generellt stöd till sjukvårdens utveckling. Vi satsar nu ett antal miljarder kronor som ska gå till landstingsvärlden, och således till sjukvårdshuvud- männen, för att korta köerna. Vilka prioriteringar man sedan kommer att göra inom varje landsting måste ju landstingspolitikerna ta ställning till. När det sedan gäller detta med det fria vårdvalet har vi inget fritt vårdval i dag. Det är inte detta det handlar om. Det handlar om att man ska införa det från den 1 juli på rekommendation av Landstingsför- bundet. Varje landsting har att ta ställning till hur man ska göra: Ska man göra det tillsammans med en grupp andra landsting och ha ett fritt vårdval inom landstingen eller ska man delta på nationell nivå? Det är viktigt att man diskuterar detta i landstinget i Norrbotten. Jag rekommenderar Erling Wälivaara att ta kontakt med sina partivänner och diskutera hur man ska ställa sig i Norrbotten.

Herr talman! Nu är det i alla fall så att socialde- mokraterna i Norrbottens läns landsting har fattat beslutet att icke gå med på det här s.k. fria vårdvalet. Men det är inte bara sjukhusen som lider brist i dag. Det är också stora problem inom primärvården. Primärvården är ju någonting som vi har verkligen har förordat, men tyvärr fungerar den inte tillfreds- ställande. Många vårdcentraler lider stor brist på exempelvis läkare. Så har vi det bl.a. i Luleå. Vid en vårdcentral som ska ha sex läkare har vi i dag bara en halvtidsarbetande läkare. Vad vill socialministern säga till de människor som är förtvivlade och som har väntat i månader på att få träffa en allmänpraktiserande läkare? Finns det något hopp för dem? Jag ställer frågan till den högst ansvarige för sjukvården i Sverige.

Herr talman! Jag skulle kunna ägna mig åt en liten statsvetenskaplig föreläsning om vem som är ansvarig för olika saker. Vi har landsting i det här landet som i allt väsentligt är ansvariga för sjukvården. Jag trodde att vi var överens om att det är en viktig princip att vi har en kommunal demokrati som ger landstingen rätt att besluta och att vi aktar för oss för att här fatta beslut om hur man fördelar resurserna till vårdcent- ralen i Luleå. Vad jag rekommenderar alla som är intresserade av de här frågeställningarna att göra är att diskutera dem med sina partigrupper i sina landsting. Där kan man pröva argumenten om hur man ska fördela resur- serna och gemensamt se till att man i varje lansting har en bra sjukvård. Jag är alldeles övertygad om att vi kan hjälpa till att ställa resurser till förfogande. Vi kan ge de allmänna spelreglerna. Jag har fullt förtroende för att man också i Norr- botten över partigränserna och inom politiken ska kunna se till att vi får en sjukvård som ger männi- skorna i Norrbotten full trygghet i framtiden. Men det kräver att vi från riksdagens sida gör två saker, dels att vi ger goda spelregler och ser till att det kommer fram resurser, dels att vi överlåter åt våra landstings- politiker att fatta besluten. Flygutbildningen

Herr talman! Jag tänkte fråga försvarsministern om den militära flygutbildningen. I alla turer kring försvaret har det ju hittills varit en olöst fråga var den militära grundutbildningen för piloter ska ligga. Tidi- gare har regeringen talat mycket om samordning med civil flygutbildning. Det enda ställe där det i dag finns civil flygutbildning i statlig regi är ju Ljungbyhed under Lunds universitet i Skåne. Lunds universitet har också utvecklat ett flygcentrum med forskning kring olika områden som rör flyget. Det är många människor som känner till denna kvalificerade utbildning på Ljungbyhed och högsko- leverksamheten. För dem och även för mig verkar det svårförklarligt att regeringen och försvarsministern inte har sett på just Ljungbyhed som ett viktigt och intressant alternativ när det gäller flygutbildningen. Jag tror att många skulle vara tacksamma att få höra hur försvarsministern har tänkt och resonerat kring dessa frågor.

Herr talman! Kammaren ska behandla regeringens proposition och utskottets betänkande i nästa vecka. Jag vill därför inskränka mig till att säga att när vi förberedde propositionen hade vi genomgångar av detta alternativ och fann att det inte var så stora lik- heter mellan civil förarutbildning och militär förarut- bildning att det fanns en vinst i att göra en rent fysisk samlokalisering. Däremot finns det i propositionen en inriktning att man i administrativt hänseende, t.ex. när det gäller antagning osv., ska föra den militära och den civila utbildningsverksamheten närmare varand- ra.

Herr talman! Tidigare talade ju regeringen väldigt mycket om denna betydelse av samordning även rent praktiskt. Det är ju tråkigt om man har tonat ned det. Jag tror nämligen, inte minst av ekonomiska skäl men även av kompetensskäl, att samordning är någonting att satsa på. Ser man på södra Sverige så har vi ju ett stort kompetenscentrum där. Vi har för tillfället F 10 i Ängelholm där vi har flyglärarna och kompetensen. Vi har Halmstad med försvarets skolor kring väder- tjänst och flygteknik. Och vi har som sagt var Lunds universitet med Sveriges enda flygcentrum på aka- demisk nivå. Menar man något allvar med denna samordning med civil utbildning och forskning då borde väl trots allt utbildningen åtminstone förläggas till den del av landet där kompetensen finns. Jag har fortfarande svårt att följa de resonemang som ligger bakom tystnaden kring flygutbildningen.

Herr talman! Det framhölls bl.a. från Försvar- smakten - jag såg det på samma sätt - att det handlar om olika flygplanstyper redan från början. För de militära piloterna handlar det om vårt militära jetskol- flygplan. För de civila piloterna handlar det om pro- pellerplan. Det var även skillnader i utbildningens inriktning, trots att det handlar om den grundläggande utbildningen. Det fanns också en hel del tveksamhet som ledde till att vi inte ville gå den vägen att öppna ett delvis militärt etablissemang på nytt på ytterligare ett ställe i vårt land. Det gjorde att vi inte gick fram med det förslag som skisserades när vi lade fram vår proposition. Propositionen har nu blivit behandlad i försvarsutskottet, och jag vill inte göra några vidare kommentarer om utskottets betänkande inför kam- mardebatten. Utvisningsdömda

Herr talman! Jag har en fråga till justitieministern. Justitieministern har tidigare sagt att man ska göra en översyn när det gäller de utvisningsdömda och deras situation, framför allt när det gäller de utvisnings- dömda som har barn. Väldigt många av de utvisningsdömda är dömda till långa straff. Det som är väldigt speciellt med dem är att de inte får några permissioner. Justitieministern och riksdagen har nu fattat beslut om att man ska införa ett back door-system för män- niskor med långa fängelsestraff och att man ska an- vända elektronisk fotboja i slutet av strafftiden. Kan justitieministern tänka sig att vid översynen även överväga möjligheter till permission med elektronisk fotboja för vissa grupper av de utvisningsdömda, för att på så sätt ge dem möjligheter till permission för att bl.a. kunna träffa sina barn på ett helt annat sätt än vad de kan göra i dag?

Herr talman! När man döms till ett långt fängelse- straff och det förenas med en utvisning så tar dom- stolen hänsyn till att man döms till utvisning, vilket innebär att man får ett kortare fängelsestraff - ett år, och vissa fall upp till två år kortare. Detta sker bl.a. på grund av att man lidit särskilda men jämfört med dem som inte har dömts till utvisning. Problemen med att ge utvisningsdömda permission ligger i sa- kens natur, och det är svårt att hitta ett alternativ. I den utredning som kommer ska man bl.a. ta upp att människor som döms till utvisning ska kunna återkomma under kortare tid om det är möjligt, men vi vet ännu inte det. Men det är en idé. Jag vill inte säga alltför mycket nu.

Herr talman! Jag vet att strafftiderna minskas för de utvisningsdömda. Men problemen kvarstår ju när det gäller att dessa människor inte har några möjlig- heter till permissioner. Jag förstår att det också ligger i sakens natur att detta har varit svårt. Men tror inte justitieministern att man med en grundlig prövning i varje enskilt fall ändå skulle kunna se över möjlighe- ten till permission med elektronisk fotboja, eftersom elektronisk fotboja är att jämställa med ett fängelse- straff och är ett ganska starkt kontrollmedel? När vi ser att denna grupp människor blir större och när vi ser de långa strafftiderna tror jag nämligen att det är oerhört viktigt, framför allt när dessa människor har barn som är rotade i Sverige, att de har möjlighet att umgås med sina barn. Jag hoppas ändå att justitieministern i denna över- syn och utredning ska våga pröva också denna fråga.

Herr talman! Det s.k. back door-systemet innebär alltså att man ska få elektronisk fotboja under de sista månaderna av strafftiden. Det är, såsom sägs här, mycket riktigt en ingripande åtgärd. Men tanken är ju att man successivt ska slussas ut i det svenska sam- hället och under denna tid få kontakt med svenska myndigheter och få ett arbete efter frigivningen. Den frågan är också av naturliga skäl inte lika aktuell om man omedelbart efter fängelsestraffet ska utvisas. Jag vill betona att vi ännu inte har några utred- ningsförslag. Vi vet inte ens hur utredningen ska se ut. Men det som utredningen ska ta upp är att man ska ha ett större och bättre barnperspektiv när människor döms till utvisning, eller rättare sagt när frågan är aktuell. Det är det som vi har tänkt ska vara huvud- frågan. Men jag ber att få återkomma när jag vet mer om den saken. Umgängesrätten

Herr talman! Jag har också en fråga till justitiemi- nistern. Den handlar om föräldrars umgängesrätt vid skilsmässa. Vi har hört exempel på män som är döm- da för misshandel men som ändå kan få umgängesrätt för sina barn. I FN:s barnkonvention sägs det mycket tydligt att man ska ta till vara barns rättigheter och barns bästa i alla situationer. Det står också uttryckt i vår lag, pre- cis som i barnkonventionen, att barn ska få uttrycka sin mening i alla frågor som berör dem och att dom- stolar och myndigheter ska höra och respektera bar- nen. Det har utarbetats en praxis om att man lyssnar på barn som har fyllt tolv år och att man ska kunna väga in deras synpunkter. Men det kan ju vara svårt för barn att uttrycka synpunkter. Jag undrar därför: Kan man jobba vidare med denna praxis från tolv år och gå längre ned i åldrarna och på något sätt hjälpa bar- nen så att de kan uttrycka sin mening?

Herr talman! Det är ju, som sades här, barnens bästa det handlar om. Det är egentligen den enda frågeställning som är aktuell när man tar upp frågan om vårdnad och umgänge i allmän domstol. Självklart är en omständighet som misshandel nå- gonting som påverkar såväl vårdnad som umgänge. Det framgår uttryckligen i förarbeten. Det framgår också av domslut från Högsta domstolen. Genom 1996 års reform har man förstärkt barnens möjlighet att komma till tals. Däremot är det tvek- samt om man ska ta in barnen i domstolen. Situatio- nen för ett barn när föräldrarna är i konflikt är redan svår. Men barnets bästa och barnets uttryckliga vilja redan före tolv års ålder väger oerhört starkt.

Herr talman! Om man jobbar med den typen av frågor så undrar jag om man kan utreda ytterligare för att kunna få fram barnens synpunkter. Jag tänker t.ex. på att barnen får sin egen företrädare, eller om det finns andra sätt för barnen att faktiskt kunna uttrycka sin mening. Jobbar ni med det på Justitiedeparte- mentet?

Herr talman! Det som nu sker är att man ska ut- värdera 1998 års reform enligt vilken domstolen kunde döma till gemensam vårdnad även om den ena parten motsatte sig det. Det kommer att hållas en hearing i slutet av juni, och Socialstyrelsen har i upp- drag att utvärdera den vårdnadsreformen. Då kommer också frågan om barn ska få en särskild företrädare eller hur man ska förstärka barns möjligheter ytterli- gare att tas upp. Men det är en svår avvägning. Det är inte alldeles självklart att man ska förstärka på ett sådant sätt att barnen själva ska komma in i domsto- len. Men ett ombud eller en företrädare för barnen är ett alternativ. Försvaret

Herr talman! Min fråga riktas till försvarsminis- tern. Under de senaste tio åren har vi fått se försvaret bli halverat och sedan halveras en gång till. Numera är det en mycket liten rest av det försvar som vi hade för ett tiotal år sedan. Det är oerhört viktigt att den lilla resten ändå får fungera optimalt. I dag har vi nåtts av ett öppet brev redovisat av TT där flygvapnets generalinspektör Mats Nilsson vädjar till politikerna när det gäller flygskolan. Finns det verkligen inte något annat möjligt alternativ? Flyg- vapnet kommer inte att kunna genomföra sin del av försvarets omdaning planenligt. Det är utomordentligt tråkigt att både Uppsala och Ängelholm, som ställdes som alternativ mot varandra, föll bort - alltså de två mest attraktiva platserna för utbildning av piloter. Flygvapnets generalinspektör konstaterar nu att utbildningen av piloter kommer att försvåras och drastiskt minskas. Flygvapnet behöver alla de 20 piloter som dagens skola per år klarar att utbilda. Finns det ingen möjlighet att ta sitt förnuft till fånga?

Herr talman! Jag vill bestrida det begrepp som Tuve Skånberg använde - en liten rest. Det finns ingenting av korrekthet i det påstående som gjordes. Om vi ser på främmande styrkor i vår del av världen kan vi se att i flera sammanhang - ja, kanske i de avgörande sammanhangen - är konventionella strids- krafter Sveriges försvar i dag, och om några år ett av Nordeuropas starkaste och mest relevanta. Dess mate- rielförsörjning saknar motstycke i länder av Sveriges storleksordning. Vi kommer att ha arméförband med en officer- stäthet och en rörlighet som jag menar praktiskt taget saknar motsvarighet i vår del av världen. Våra flyg- stridskrafter är de mest omfattande, tillsammans med de tre stora makterna i Europa. Vår marin är teknologiskt synnerligen högtståen- de. Jag vill ta avstånd från den villfarelse som fråga- ren kom med. I dag har jag gjort kommentarer beträffande flyg- förarutbildningen. Det har funnits alla möjligheter för det parti som Tuve Skånberg företräder att under utskottets behandling tillstyrka regeringens proposi- tion.

Herr talman! En företrädare till nuvarande för- svarsministern sade att Sveriges beredskap är god. Historien får visa om det uttalande som vi just har hört verkligen har fog för sig. Den neddragning som jag redovisade är tyvärr sann. Nedbantningen på flygvapnets område sker på ett olyckligt sätt; jag tror att vi är överens om detta. Jag hade gärna sett att Ängelholm hade fått vara kvar - i annat fall Uppsala. Nu går båda de alternati- ven bort. Nog kan väl försvarsministern kosta på sig att beklaga detta.

Herr talman! Det som nu sker är en hantering av en viss del av flygstridskrafterna, nämligen förlägg- ning av utbildning - olika program. Detta är en viktig del. Regeringen hade lagt sitt förslag. Det har jag agerat kring sedan lång tid, och jag har tagit allehanda kontakter för att påvisa vilka fördelar som finns med förslaget. Nu har riksdagens försvarsutskott behandlat frågan. Det hade, som sagt, funnits alla möjligheter för det parti som Tuve Skånberg företräder att stödja regeringens proposition. Nu finns betänkandet. Det kommer att delas ut och debatteras och sedan kommer riksdagen att fatta sitt beslut. Jag gör inga kommentarer utöver vad jag sagt. Jag tycker alltså att det är positivt att fyra partier har samlat sig till ett ställningstagande. Västsahara

Herr talman! I dag hålls en manifestation av Före- ningen Västsahara. Där kommer att finnas företrädare för samtliga riksdagspartier i form av riksdagsleda- möter som uttalar sitt stöd för Västsaharas folk. Västsahara är ju den sista kolonin i Afrika, och Västsahara har varit ockuperat i 25 år av Marocko. Denna ockupation har bl.a. inneburit 1 000 försvunna - barn, kvinnor och män som har gripits av marock- ansk militär. Ingen vet var de finns i dag. 10 000 ungdomar har tvångsförflyttats för att ma- rockaniseras, som det heter, och större delen av be- folkningen i Västsahara lever sedan många år tillbaka som flyktingar i läger i Algeriet. Amnesty har talat om många brott mot de mänskliga rättigheterna både i Marocko och i Algeriet. Min fråga är: Vad gör regeringen för att förbättra situationen, för att ockupationen ska upphöra och för att Västsaharas folk ska få folkomrösta om självstän- dighet?

Herr talman! Ja, det är, precis som Hillevi Larsson beskriver, en mycket gammal konflikt. Den leder tillbaka till mitten av 70-talet och har en kolonial bakgrund. Regeringen tycker att det är mycket viktigt att se till att det finns en dialog med båda parter. Det är den princip som vi hela tiden har arbetat efter. Vi erkän- ner självklart det västsahariska folkets rätt till själv- bestämmande men vi tycker också att det är mycket viktigt att FN får huvudansvaret för att söka lösningar som faktiskt ger resultat. EU har också en viktig roll, men under FN:s ledning. Det är i enlighet med detta som vi agerar.

Herr talman! Det är glädjande att höra att rege- ringen engagerar sig i frågan. Jag vet redan att Sveri- ge är en biståndsgivare vad gäller flyktinglägren i Algeriet - liksom EU, som är den största biståndsgi- varen. Naturligtvis försiggår inom FN ett arbete. Det som nu är viktigt är framför allt att trycka på i frågan om folkomröstning. Det är grundfrågan. I tio år har det förts en kamp för folkomröstning där man ska få rösta för om man vill vara självständig eller vara under marockanskt styre. Den marockanska regimen har med allehanda tricksanden försökt att undvika att folkomröstningen kommer till stånd. Det är viktigt att minnas att FN stöder denna folk- omröstning. FN är ju med och arbetar för att den ska komma till stånd. Min förhoppning är att Sverige t.ex. under ordförandeskapet utnyttjar detta till att försöka samla EU kring något på området, exempelvis genom EU driva på i FN för en snar folkomröstning.

Herr talman! Vad gäller just folkomröstningsfrå- gan är det så att parterna i konflikten, som ju ändå själva måste vara delaktiga i frågan om en folkom- röstning, inte har kommit med några förslag för att föra frågan framåt. I det läget har det blivit en låst position i just folkomröstningsfrågan. Därför har FN:s generalsekreterare föreslagit att man ska disku- tera alternativa lösningar. Det finns en särskild med- lare som på Kofi Annans uppdrag arbetar med de här frågorna. Vi agerar naturligtvis som ordförande i EU för att stötta FN:s generalsekreterare i dennes ansträngning- ar på denna punkt och tror att det är den vägen vi kan göra det mesta. Som Hillevi Larsson säkert känner till har också Sverige varit med som trojkamedlem vid besök då det har varit direkta sammanträffanden med t.ex. Polisarios representanter. Vi kommer att fortsatt vara mycket aktiva men håller fast vid att vi icke ska agera vid sidan av FN, utan det är viktigt att hålla denna enade front. Trafikproblem i Tjörns kommun

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Lars-Erik Lövdén. Nu närmar vi oss som- maren, och kusten är ett stort rekreationsområde för stadsfolket. Själv kommer jag från Tjörn. Utanför vår ö är det två mindre öar som är befolkade året om. Problemet för oss är att något måste göras innan de här öarna blir överbelastade med bilar. Parkeringarna räcker inte till. I dagens läge, med den prioritering man gör ute i kommunerna, är det ju vård, omsorg och skola som får de mesta medlen. Alltså har de kommuner som inte är tillväxtområden svårt att kunna lösa det här rent ekonomiskt fast det finns andra sätt att lösa de här trafikproblemen på. Min fråga till statsrådet är: Skulle statsrådet kunna tänka sig att se på den här frågan för att tillsammans med kommunerna, och min kommun, hitta en lös- ning?

Herr talman! Vi reglerar ju de ekonomiska för- hållandena mellan stat och kommun på det sättet att vi har generella statsbidrag och till det ett kommunalt utjämningssystem, som beaktar de olika lokala för- hållandena och strukturskillnader som finns mellan kommunerna. Det har också varit ett önskemål från kommuner i Sverige att vi ska ha den fördelningen mellan stat och kommun i våra ekonomiska mellan- havanden, att det ska utgå generella statsbidrag och kompletteras med ett kommunalt utjämningssystem. Jag ser för dagen inte några möjligheter att ha sär- skilt riktade statsbidrag för att klara den typ av prio- riteringar som en kommun som Tjörns kommun måste göra mellan olika angelägna verksamheter i kommunen.

Herr talman! Vi ser nu att de generella statsbidra- gen inte räcker till, och vi ser att hela Sverige kom- mer ut mot kusterna. Problemen kvarstår, även om det utgår generella statsbidrag. Skulle statsrådet kun- na tänka sig att göra ett försöksområde eller åtmins- tone titta på ett litet område i Sverige där man kunde lösa det med t.ex. medel från Vägverket?

Herr talman! Nu tas en annan frågeställning upp, nämligen Vägverkets resurser för att bidra till ut- veckling i olika delar av landet. Vi har ju ökat de generella statsbidragen väldigt kraftfullt sedan 1997, med sammanlagt 25 miljarder kronor, och det har generellt förbättrat situationen i kommunsektorn också. Sedan finns det, vilket jag är väl medveten om, ett antal kommuner som till följd av framför allt be- folkningsförändringar fortfarande har svårigheter kommunalekonomiskt. Till syvende och sist handlar det om att varje en- skild kommun måste göra de prioriteringar som man tycker är mest angelägna. De växande skatteintäkter- na även under nästa år och året därpå i kommunsek- torn skapar lite större handlingsfrihet för kommuner- na att kunna göra de prioriteringar som man vill göra. Jag ser ingen möjlighet att via rena kommunresur- ser lösa de problem som Tjörns kommun och kanske någon annan kommun har. Snarare handlar det om att vi nu successivt måste förbättra - den utvecklingen är redan på väg - kommunernas förutsättningar att han- tera sina åligganden. Hemvärnet

Herr talman! Jag vill rikta min fråga till försvars- minister, och jag lovar att det inte blir en fråga om flygvapnet den här gången. Vi har i försvarsutskottet denna vecka fått en in- formation från högkvarteret om de besparingar som är på gång för att klara budgeten 2001. Det gäller problemet att regeringen inte har godkänt att föra över 700 miljoner till den direkta verksamheten. Jag tänkte hålla mig till ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen hemvärnet. Det är tre konkreta förslag som har presenterats för oss i utskottet. Det är för det första att skära bort utbildningsverksamheten med 50 %, för det andra att Vision 2010 ska senareläggas och för det tredje, vil- ket var det mest dramatiska som redovisades för oss i utskottet, att skära bort all hemvärnsverksamhet res- ten av året. I dag har vi haft besök av hemvärnets ledning i Sverige, och jag lovar statsrådet att man gick från vår utskottslokal med pannorna i djupa veck. Det är olyckliga signaler som nu kommer i den här frågan, när det redan i dag är svårigheter att re- krytera till hemvärnet. Det är en fråga som oroar många hem i Sverige i dag. Vad tycker statsrådet om de signaler som nu ges?

Herr talman! Det är riktigt att regeringen i tilläggsbudget inte har föreslagit en överföring från materielanskaffningsanslaget till verksamheten i övrigt. Anledningen till det är att vi har konstaterat, med Riksrevisionsverket som bakgrund, att ekono- mistyrningsfunktionen i Försvarsmakten inte tjänar sitt syfte och att den måste reformeras. Det andra är att vi har tillsett att man i princip ska kunna göra en omavvägning mellan materiel och verksamhet i övrigt. Men då ska det vara bra motive- ringar på båda sidorna, i enlighet med den inriktning som riksdagen har gett för försvaret. Vi har ansett att det inte har varit fallet i det förslag som Överbefälha- varen har ingivit. Nu pågår diskussioner i Försvarsmakten, och del- vis med Försvarsdepartementet i sådana frågor som kan beröra regeringens ställningstagande i den här frågan. Jag anser att vi inte är färdiga med att försöka få fram sådana förändringar under detta budgetår, och med perspektiv framåt, som går i linje med riksda- gens inriktning. Det gör att jag anser att det fortfarande finns möj- ligheter för kreativitet som gör att man undviker en del oönskade konsekvenser.

Herr talman! Än en gång: de signaler som nu går ut till Hemvärnet om 50 % besparing, kanske t.o.m. 100 % besparing, är olyckliga signaler, när vi vet att det finns ungefär 69 000 hemvärnsmän och vårt mål är 90 000. Statsrådet sade i en debatt tidigare i dag att det finns möjlighet för kolleger i andra partier att stödja olika initiativ i försvarsutskottet. Här finns det möjlighet för statsrådets kolleger att stödja en motion från det parti jag representerar för att få pengar till den här verksamheten. Jag är på samma linje som statsrådet när det gäller att vi ska ha en hård och bra ekonomisk styrning av försvaret, precis som av alla andra verksamheter. Det instämmer jag helt i. Men jag skulle i alla fall vilja skicka med det här som en vädjan till statsrådet. Det blir ju protokollfört. Vad vi säger inom lyckta dörrar är en annan sak. Jag vädjar till statsrådet att i de kon- takter som det refereras till verkligen ta en bra och positiv kontakt för att undersöka detta med hemvär- net. Jag ser det som mycket allvarligt.

Herr talman! Det är många saker som man tycker är besvärliga att ta i när man har ett budgetunderskott på kanske 700 miljoner eller däröver och har en bud- get på drygt 18 miljarder. Inriktningen från min sida när vi har haft de här diskussionerna har då varit att det gäller att göra de ingrepp som behöver ske i linje med vad vi ska nå fram till. Det vi ska nå fram till är mer av övningar, övningsverksamhet, och mer av internationell verksamhet. Vi ska kunna ha hemvärns- förband både för militära uppgifter och för att stödja samhället vid svåra påfrestningar. Då gäller det för beslutsfattarna både i regeringen, om det aktualiseras för oss, och ute i Försvarsmakten att lägga ut de nödvändiga förändringarna på ett sätt som är i ton med detta och som träffar sådant som ska bort och som ska förändras. Det är min förhoppning att vi genom detta arbete ska kunna komma så långt det är möjligt dithän, och då hoppas jag att även hemvärnet ska kunna komma in i den avvägningen. Vattennivån i Vänern

Herr talman! Jag vill också vända mig till för- svarsminister Björn von Sydow. Jag hade tänkt ställa en fråga som rör vattennivån i Vänern i dag. Vänern har varit starkt översvämmad under hös- ten och vintern, och nu har vattennivån sjunkit men är fortfarande alarmerande hög. Vi har också en vårflod att vänta. Nivån regleras bl.a. av vattendomar, men natur- ligtvis även av vädrets makter. När vattennivån blir tillräckligt hög, så att det är katastrofläge, upphävs de här domarna, och man får tappa av mer än vad domen säger. Nu är vi tillbaka i ett läge där gällande vattendo- mar fortfarande råder. Nu är det många kring Vänern, såväl länsstyrelser och kommuner som enskilda och jordbrukare, som vill att man i preventivt syfte ska kunna få en större avtappning än vad vattendomen säger i dag. Mot bakgrund av det skulle jag vilja höra vad för- svarsministern säger om en sådan åtgärd.

Herr talman! I fredags var jag på sammanträde med Rådet för räddningstjänst. På dagordningen fanns just vattenöversvämningarna, framför allt över- svämningarna i Arvika, men vi fick också en redovis- ning av det aktuella läget i Vänern. Jag bad då chefen för Räddningsverket att vända sig till de tre berörda länsstyrelserna med en förfrågan om de ansåg att läget var sådant att räddningstjänstla- gen borde tillämpas, dvs. att länsstyrelsen kan ta över räddningsverksamheten och därmed häva vattendo- marna. Jag har fått beskedet att länsstyrelserna än så länge inte anser att så är fallet. Jag har inte heller fått det meddelandet från chefen för Räddningsverket. Jag anser därför inte att det föreligger en så akut situation. Varken regeringen eller länsstyrelserna har i dag lagliga möjligheter att ge tillstånd till en tömning, annat än om det råder en omedelbar översvämnings- risk. Vi har fått en skrivelse där man föreslår föränd- ringar på den här punkten, och vi kommer naturligtvis att ta ställning till detta.

Herr talman! Det kan vara riktigt som Björn von Sydow säger. Men jag vet att det nu höjs röster för att man ska kunna arbeta mer preventivt för att förhindra den typ av problem som faktiskt har rått i över ett halvår i dessa områden. Om jag återigen tar kontakt med länsstyrelserna och kommunerna - jag vet att man planerar att göra olika uppvaktningar - är det just den här typen av krav som kommer att föras fram. Det är när katastro- fen är ett faktum som frågan faller inom försvarsmi- nisterns domäner. Det är precis det som man vill undvika genom en förändring av vattendomarna.

Herr talman! Jag har gått igenom situationen, och det vore konstitutionellt fel om regeringen eller ett enskilt statsråd angav en inriktning till en länsstyrelse eller till chefen för Räddningsverket. Jag har däremot ansett det vara konstitutionellt korrekt att fästa Rädd- ningsverkets chefs uppmärksamhet på frågan, och i går hade jag tillfälle att fästa landshövdingens i Öre- bro län uppmärksamhet på den. Med den lagstiftning som vi har måste det vara länsstyrelsen som fastställer när länsstyrelsen har skyldighet och rättighet att ta över räddningsledning- en och genomföra en sådan operation som var riktig och framgångsrik och som gällde fram till den 7 april. Jag har haft samtal där jag har varit väldigt tydlig om var ansvaret ligger inom den ram som finns i dag. Jag vill däremot tillsammans med mina kolleger i regeringen självfallet ta upp frågan om det kan behö- vas en förändrad lagstiftning. Men det löser icke den omedelbara situationen. Häktet i Östersund