Försvarets inriktning

Fru talman! I dag är det så dags, till slut får man nog tillägga, att debattera Sveriges framtida försvarspolitiska inriktning. Dagens debatt skiljer sig mot tidigare debatter. Regeringen har med denna försvarspolitiska inriktningsproposition brutit den svenska traditionen att söka samförstånd om försvarspolitiken över blockgränserna. I stället för att bygga vidare på Försvarsberedningens arbete genom samtal över blockgränserna valde regeringen att gå fram med sin egen tolkning och bedömning av Försvarsberedningens slutsatser. Att det handlar om just en tolkning och bedömning är alldeles uppenbart. Regeringen har inte tagit Försvarsberedningens förslag rakt av utan gjort ett urval och en bedömning. Regeringen arbetade dessutom ända in på övertid för att göra förändringar i sin proposition. Vi socialdemokrater hade verkligen velat se en bred uppgörelse om denna fråga. Min partiledare Mona Sahlin har flera gånger uttryckt: Vi var beredda att diskutera allt, utom ett Natomedlemskap. Intresset för detta har dock varit, milt uttryckt, begränsat från regeringens sida. Nu står vi där vi står. Vi socialdemokrater har väckt en motion som innebär fortsatt reformering från det gamla invasionsförsvaret till ett modernt, effektivt och folkligt förankrat insatsförsvar. Vi vill se ett trovärdigt svenskt försvar som ska vara avskräckande och utgöra en grund för en trovärdig militär alliansfrihet. Det måste anses som tämligen anmärkningsvärt att regeringen i sin proposition inte ens nämner den militära alliansfriheten. Fru talman! Jag vill därför ta tillfället i akt att understryka att för oss socialdemokrater är det självklart att Sverige ska vara fortsatt militärt alliansfritt. Det svenska försvaret ska också kunna bidra till en säkrare värld genom insatser för fred och säkerhet. På flera viktiga områden har vi en annan syn än den regeringen presenterar i sin proposition. Det gäller bland annat personalförsörjningen och försvarsindustrin. Jag tänker här närmare utveckla vår syn på dessa frågor. För oss socialdemokrater är försvaret inte en fråga eller ett politikområde vilket som helst, utan det är ett område som kräver en särskilt hög grad av folklig insyn och förankring. Ytterst har vi ett militärt försvar för att kunna försvara landet mot angrepp. Vi menar därför att Sveriges försvar måste förbli allas ansvar - detta för att skapa en bred förståelse och folklig förankring för vårt försvar. Varje framtida personalförsörjningssystem för Försvarsmakten måste klara av att förse myndigheten med tillräckligt mycket personal av tillräckligt hög kvalitet, oavsett säkerhetspolitisk och ekonomisk konjunktur. Systemet måste vara robust och långsiktigt. Det måste också utformas så att det bidrar till en bred folklig förankring för försvaret och till ett försvar som speglar samhället när det gäller attityder och sammansättning. Regeringens inriktning mot en helt frivillig rekrytering och ett stort antal heltidsanställda yrkessoldater gör det svårt att uppnå detta. Erfarenheter från omvärlden visar tvärtom att frivillig rekrytering riskerar att bli starkt konjunkturberoende. Därmed riskerar man att få antingen ett stort antal vakanser eller rusande personalkostnader. Såväl nationella som internationella experter har varnat för de rekryterings- och bemanningssvårigheter som kan komma att uppstå. Det finns en stor risk för att Försvarsmakten får en alltför smal rekryteringsbas. Vårt alternativ innebär en högre tillgänglighet än i dag, detta utan att som regeringen lägga enorma summor på en beredskap som inte kan motiveras. Det kan i detta sammanhang konstateras att bara personal- och verksamhetskostnaderna för regeringens 6 500 yrkessoldater torde summeras till någonstans mellan 3 och 4 miljarder kronor per år. Fru talman! Vi socialdemokrater vill, i enlighet med Försvarsberedningens slutsatser, se en övergång till en bemanning av insatsförbanden baserad på frivillighet. Vi anser dock att värnplikten även i fortsättningen ska utgöra basen för det svenska försvaret. Sveriges försvar är och ska förbli allas ansvar. Vi vill därför att alla unga män och kvinnor ska genomgå mönstring via Internet. Utifrån svaren tas en del ut för en fördjupad mönstring. Slutligen får sedan en mindre grupp göra en cirka tre månader lång värnplikt. De som är lämpade och vill kan sedan på frivillig basis genomgå fortsatt utbildning om i genomsnitt nio månader för placering i insatsorganisationen. Därefter kan de skriva ett avtal om att under vissa perioder tjänstgöra nationellt eller internationellt. Övrig tid är de helt civila på liknande sätt som dagens reservofficerare. För dem som efter de inledande tre månaderna inte går vidare till insatsförbanden finns möjlighet till fortsatt utbildning och placering inom hemvärnet eller nationella skyddsstyrkorna. Vår modell innebär att insatsförbanden bemannas på frivillig grund, samtidigt som den säkrar en stabil och långsiktig rekrytering till det svenska försvaret. Försvaret kommer även i framtiden att nå ut till alla grupper, inte bara de personer som av olika skäl själva söker sig dit. Dessutom är systemet flexibelt och lätt att utvidga vid en försämrad omvärldssituation och skapar såväl ökad tillgänglighet som stabilitet. Sedan tror jag att något som vi måste ha klart för oss är att om man väl avskaffat värnplikten - oavsett om lagen formellt avskaffas, vilandeförklaras eller bara inte tillämpas - blir det mycket svårt att återinföra den såväl politiskt som praktiskt. Eller som ordspråket säger: Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen. Fru talman! Låt mig nu gå in på frågan om försvarsindustrin. För drygt en vecka sedan meddelade Saab Bofors Dynamics att de varslade 370 personer, framför allt på utvecklingssidan, i bland annat Karlskoga, Linköping och Göteborg. Pressmeddelandet var tydligt. Varslet var en direkt konsekvens av regeringens materielpolicy, att köpa från "hyllan". Att det nu är utvecklingen som drabbas är särskilt oroväckande. Det är ju i praktiken framtiden som prioriteras ned. Sverige har en lång tradition av en stark nationell försvarsindustri som försett och förser landet inte bara med spjutspetsteknologi utan också med kunskap och oberoende samt tillgång till viktiga internationella militära och industriella samarbeten. Försvarsindustrin är således inte bara, eller ens främst, en arbetsmarknadsfråga eller en industripolitisk fråga. Den är ytterst en säkerhetspolitisk fråga. Tillgången till materiel måste säkras, inte bara i dag utan också när vi behöver den vid en eventuell framtida försämrad omvärldssituation. En försvarsindustri baserad i Sverige med väl utvecklade internationella samarbeten kan ge Sverige en bättre tillgång till både materiel och "hylla", även i en försämrad omvärldssituation. Försvarsindustrin ger oss också viktig kompetens, en kompetens som många gånger kanske inte ens finns på "hyllan". Ta till exempel våra ubåtars unika förmåga att verka i grunda vatten. Den är så unik att den amerikanska marinen köpte övningstid med svenska ubåtar. Det är ett resultat av en unik kunskapsutveckling där såväl Försvarsmakten som försvarsindustrin, i detta fall Kockums, haft en viktig roll. Frågan är om Sverige hade haft denna förmåga utan den svenska försvarsindustrin. Svaret är förmodligen: Nej, knappast. Att handla från "hyllan" är lättare sagt än gjort. Som jag sagt många gånger tidigare handlar det inte om att köpa ett kilo socker eller en liter mjölk på Konsum eller Ica. Det handlar faktiskt om försvarsmateriel. Om det finns en sådan "hylla" och den verkligen innehåller den materiel Sverige behöver kan det naturligtvis vara rätt. Det är dock viktigt att notera att till skillnad från många andra produkter är "hyllan" sällan självklar. Även för standardmateriel krävs det anpassning till nationella behov. Det är inte inköpspriset som är det intressanta, utan systemets kostnad över hela livscykeln. Fru talman! Sist men inte minst måste man analysera vad förlusten i kompetens i industri och i forskning betyder för vår handlingsfrihet framöver, för exportmöjligheter med mera. Det gäller särskilt för kompetenser och produkter som är strategiskt viktiga för Sverige ur ett försvarspolitiskt eller näringspolitiskt perspektiv. Regeringens bristande vilja att se försvarsindustrins säkerhetspolitiska roll för att skapa kunskap och för att ge Sverige tillgång till viktiga internationella samarbeten är oroväckande. Vi sympatiserar i grunden med en utveckling mot en mer konkurrensutsatt marknad på försvarsmaterielområdet. Vi får dock inte vara naiva. Försvarsmaterielsektorn är i dag och under överskådlig framtid inte en marknad liknande den för mobiltelefoner eller personbilar. Starka stater kommer av ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska skäl att fortsätta driva sina intressen i dessa frågor. Däremot kommer de stater som inte har någon klar vilja för hur man ska förhålla sig till denna utveckling att se sin försvarsindustri försvinna. Försvarsindustrin i Sverige besitter stor konkurrenskraft och kan väl konkurrera med omvärlden. Det kräver dock att den ges samma förutsättningar som andra stater ger sin försvarsindustri. Det handlar bland annat om bättre, tydligare och mer långsiktiga planeringsförutsättningar, om satsningar på forskning och utveckling inom strategiskt viktiga områden för svensk försvars- och säkerhetspolitik och om en adekvat försvarsindustristrategi så att kortsiktigt korrekta beslut inte står emot långsiktiga säkerhets-, försvars- och näringspolitiska intressen. Detta har regeringen hittills misslyckats med. Risken är att andra länder konkurrerar ut en fullt konkurrenskraftig försvarsindustri i Sverige. Det är dessa effekter vi ser när industrin börjar varsla om uppsägningar. Fru talman! Hemvärnet, de nationella skyddsstyrkorna, utgör en viktig del av Sveriges militära försvar som en snabbt gripbar resurs men också som en central resurs för samhällets robusthet vid större kriser. Det är en generellt sett kostnadseffektiv resurs som bör finnas över hela landet. Vi vill därför se en ökad ambition från regeringen avseende hemvärnet, de nationella skyddsstyrkorna. Vi vill också se självständiga ideella frivilligorganisationer som tillför samhället viktiga värden. Vi menar att regeringens syn på försvarets frivilligorganisationer inte resulterar i en mer användbar frivillighet. Propositionens förslag om förändrat organisationsstöd stämmer inte överens med den vision och de principer som var kärnan i den överenskommelse som 2008 träffades mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges Kommuner och Landsting. De organisationer som varaktigt och med kvalitet kan bidra till Försvarsmaktens verksamhet eller till samhällets krishanteringsförmåga bör kunna få samhällsstöd för till exempel demokratiarbete och organisationsutveckling. Den förändrade bidragsstruktur som regeringen föreslår skapar inte konkreta och realistiska förutsättningar för organisationerna att åta sig uppdrag och utgöra en långsiktig resurs inom svensk krishantering. Det är av stor vikt för vår samlade krishanteringsförmåga att de organisationer som uppfyller regeringens fastställda krav på kvalitet, uthållighet och samverkansförmåga också fortsättningsvis kan komma i fråga för ett obundet organisationsstöd som inte enbart baseras på de uppdrag som organisationen åtagit sig att genomföra. Fru talman! Vi socialdemokrater hade verkligen velat se en bred uppgörelse om det framtida försvaret. Som Mona Sahlin flera gånger uttryckte det: Vi var beredda att diskutera allt utom Natomedlemskap. Tyvärr har den moderatledda regeringen valt en annan väg. Därför har vi den socialdemokratiska motionen där vi beskriver hur vi vill se ett modernt, effektivt och folkligt förankrat försvar byggt på en bred politisk enighet. Vi vill se vårt framtida försvar ha plikten som grund och värna Sveriges militära alliansfrihet. Med det ställer jag mig bakom alla s-reservationer men yrkar för tids vinnande bifall endast till reservationerna 1 och 6.

Fru talman! Vår alliansfrihet har tjänat oss väl och har goda möjligheter att fortsätta göra det under lång tid framöver. Vår alliansfrihet är en av våra viktigaste säkerhetspolitiska och utrikespolitiska tillgångar. Även om utskottsmajoriteten i dag säger att Sverige är alliansfritt agerar Sverige på flera områden i realiteten på ett sätt som inte någon kan uppfatta som alliansfritt. Sverige borde spela en avgörande roll för en positiv utveckling såväl i vårt närområde som i världen i stort. Men en svensk regering som knyter sig allt närmare Nato, som aktivt deltar i militariseringen av EU och som väljer en väg av konfrontationer mot Ryssland är inte och kommer inte att vara en sådan kraft. Möjligheterna för att Sverige ska spela en positiv roll saknas inte - däremot uppenbarligen den politiska viljan hos den borgerliga regeringen. Fru talman! Vi har fått vänta länge på regeringens inriktningsproposition. Vi trodde att den skulle vara innehållsrik och heltäckande och att den skulle ge oss och Sveriges övriga medborgare svar på en rad viktiga försvarspolitiska utmaningar. Vad har regeringen gjort under dessa år av regeringsmakt och ansvar för vår försvarspolitik? Jo, man har tillsatt flera utredningar - några är avslutade och andra är pågående. Beslutsförmågan lämnar mycket i övrigt att önska. Klara besked kommer inte heller i denna proposition. Regeringen svänger sig med begrepp och ger tomma löften om att besked kommer när ekonomin tillåter eller att man återkommer med proposition i höst. Men när det gäller beslut som påverkar vår alliansfrihet - jag avser nu den pågående Natoövningen i Norrland och deltagandet i EU:s snabbinsatsstyrkor 2011 - finns det beslutskraft. Även i en så avgörande framtidsfråga som att införa ett helt nytt personalförsörjningssystem byggt för rekrytering och utbildning till yrkessoldater som snabbt kan sättas in i utlandstjänst är handlingskraften och beslutsförmågan total. Systemet ska införas redan nästa år, bara några månader före valet. Det, fru talman, är mycket illa. Viljan att bygga ett robust stabilt försvar för framtiden finns inte. Det är inte inifrån och ut, här och nu som gäller, utan det är genast, dyrt och någon annanstans som gäller när den samlade borgerligheten pekar med hela handen. Fru talman! Vänsterpartiet anser att frågor som rör jämställdhet, HBT, mångfald och diskriminering inom försvaret är mycket viktiga för såväl de värnpliktiga som de anställda. Det är ju Försvarsmaktens värdegrund och personalpolitik som synliggörs genom hur man hanterar frågor om jämställdhet, mångfald och diskriminering. Vi kan nu krasst konstatera att regeringen misslyckats kapitalt med att nå en rimlig fördelning mellan män och kvinnor. Det är inte acceptabelt att inte betydligt fler kvinnor i framtiden ska få vara delaktiga och ges samma förutsättningar som männen när det gäller att skydda våra demokratiska värden och mänskliga rättigheter i en så viktig verksamhet som Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Har regeringen någonsin ställt sig frågan vad som hindrar en positiv utveckling när det gäller jämställdhet? Vi i oppositionen menar, precis som majoriteten i utskottet också ger uttryck för i detta betänkande, att det är mycket viktigt att regeringen och dess myndigheter fortsätter att driva arbetet för att främja jämställdhet. Regeringen måste ta fram en handlingsplan för att komma till rätta med jämställdhet inom försvaret. Eftersom vi alla ställer upp för värden om icke-diskriminering är det angeläget att den svenska försvarsmakten bidrar till att HBT-frågor uppmärksammas i alla relevanta sammanhang även på det internationella planet. Jag anser att en ökad andel kvinnor i till exempel fredsfrämjande insatser är ett mål i sig. Det duger inte med skrivningar som att vi ska verka för perspektivet i resolution 1820 om vi ska nå resultat. Det måste finnas mer konkreta åtgärder. Värnplikten, som enligt Vänsterpartiet ska finnas kvar i framtiden om än i reformerad form, måste vara könsneutral. Kvinnor och män ska antas på samma villkor. Den dagliga arbetsmiljön och karriärmöjligheterna måste också stimulera kvinnor att stanna kvar inom Försvarsmakten. Det måste ske en förändring. Så min fråga till försvarsministern är: Kommer regeringen att lämna en handlingsplan till riksdagen där regeringen redovisar konkret hur man ska öka andelen kvinnor inom Försvarsmakten? Fru talman! Hemvärnet har fortfarande en stark folklig förankring och skapar därmed trygghet och tilltro till förmågan att skydda och hjälpa befolkningen vid såväl stora som små kriser och katastrofer. Hemvärnet verkar i hela landet och är en ovärderlig tillgång eftersom man kan verka uthålligt och under ibland svåra klimatförhållanden. Det utgör ett mycket viktigt komplement till samhällets krisberedskap. Väpnad strid är ett grundfundament, men den civila beredskapens betydelse ökar alltmer. Hemvärnet har dessutom genom sina direktutbildningar visat att det, till skillnad från den övriga Försvarsmakten, går att rekrytera och behålla kvinnorna inom organisationen. Det ger även kvinnor möjlighet att delta i freds- och säkerhetsarbetet med sin kompetens och erfarenhet. En alltmer utbredd och återkommande taktik är att när Försvarsmakten får sparkrav från regeringen är det en lätt men kortsiktig lösning för ekonomiansvariga inom Försvarsmakten att spara in på hemvärnets verksamhet. Man gör hemvärnet till ett dragspel eller en budgetregulator i Försvarsmaktens driftbudget. Det ger hemvärnsorganisationerna dåliga förutsättningar att planera och ansvara för sin verksamhet i landet. Vi menar, till skillnad från alliansen, att hemvärnet måste utökas, förstärkas, utvecklas och garanteras resurser för att finnas närvarande i hela landet. Fru talman! De frivilliga försvarsorganisationernas framtid är allvarligt hotad. I det förslag som den samlade alliansregeringen nu lagt fram för riksdagen och som dessutom den borgerliga majoritetens ledamöter i utskottet stöder vill man redan nu avskaffa den budgetpost som finns till landets frivilligorganisationer inom försvarsområdet. Det är pengar som i dag går till exempelvis Försvarsutbildarna, Lottorna, Bilkåren, Civilförsvarsförbundet och en rad andra mycket viktiga frivilligorganisationer. Regeringen har inte gjort någon som helst konsekvensanalys eller haft någon dialog med berörda organisationer. Vi ser stora risker med att dra undan ett basstöd i syfte att organisationerna ska sälja dessa tjänster. Verksamheten bygger ju på frivillighet och ideell bas och är inte ett privat företag med anställda. Nu när kommunens budget blir ansträngd, finanskrisen slår till och skatteunderlaget minskar riskerar budgeten för frivilligverksamhet att bantas eller strykas helt. Det akuta problemet är att regeringen tar bort anslagsposten och därmed de nära 70 miljoner som fanns på den posten. Man måste självklart i detta läge ha en dialog med frivilligrörelsen om hur man bäst ska säkerställa det ovärderliga arbete som organisationerna gör, annars kastar man ju ut barnet med badvattnet. Regeringen måste ta sitt förnuft till fånga och återföra resurserna i den kommande budgeten i höst. Det är omöjligt att genomföra en planerad ideell verksamhet utan en basbudget. Organisationerna blir ännu mer beroende av kommuners och myndigheters vilja att tillhandahålla fasta resurser. Risken är stor att medlemmar slutar eftersom de ser att medlemsavgifter och insamlade medel kommer att finansiera lokaler, resor och administration i stället för den kärnverksamhet som medlemmarna vill bidra till med sin kompetens och erfarenhet. Även i denna fråga har regeringen sagt att man ska återkomma med förslag på hur verksamheten ska bedrivas. Varför är det så bråttom att ta bort anslaget redan nu? Vänsterpartiet har i de gemensamma reservationerna krävt att anslaget ska återföras nu och att en dialog ska föras med berörda organisationer inför höstens budgetarbete. Fru talman! Tyvärr medger inte tiden att vi lyfter upp alla områden där vi i oppositionen har en sammanhållen politik, men helt kort vill jag poängtera vikten av ett mycket bättre fungerande civil-militärt arbete i vår internationella verksamhet. Regler, riktlinjer och avgränsningar måste bli tydliga så att vårt civila bistånd inte ifrågasätts och sammanblandas med militär verksamhet. Militär verksamhet ska förebygga och undanröja allvarliga hot samt stödja och skydda civilbefolkningen. Den ska underlätta och säkra att civilt bistånd kan genomföras av dem som har erfarenhet och kompetens inom sina ansvarsområden. Fru talman! Vi i den samlade oppositionen s, v och mp har i detta betänkande, inom område efter område när det gäller försvarets inriktning, genom våra gemensamma reservationer visat på att vi har en sammanhållen försvars- och säkerhetspolitik. På punkt efter punkt redovisar vi detta i betänkandet. Det gäller såväl försvarspolitisk inriktning och ekonomisk styrning och grundorganisation som hemvärnet och frivilligorganisationerna med mera. Detta gör vi, fru talman, trots att vi i dag inte har det ansvaret. Det är de facto regeringen som har det ansvaret. Regeringen klarar inte av att lägga fram ett konkret, finansierat förslag om så viktiga områden som personalförsörjning och materielförsörjning. Ni skjuter dessa frågor på framtiden och hänvisar till kommande propositioner. Trots detta lägger ni fram förslag på att ta bort anslaget för frivilligorganisationerna, reducera hemvärnet och införa ett helt nytt, oprövat personalförsörjningssystem som ska gälla redan från den 1 juli nästa år. Fru talman! Det allra allvarligaste som vi ser i betänkandet är att den samlade borgerliga regeringen inte är överens om säkerhetspolitiken och vårt förhållande till neutraliteten och framför allt till alliansfriheten. Alliansfriheten har en djup folklig förankring. Folkpartiet har ännu en gång markerat sin avvikande mening i fråga om alliansfrihet och sin naiva tro på att en Natoanslutning är nödvändig för att vi ska kunna säkra vår suveränitet och våra nationsgränser. I detta betänkande går Folkpartiet ännu längre och underkänner det alltmer utvecklade samarbetet med våra nordiska grannländer. Allan Widman går så långt att han menar att det samarbetet saknar säkerhetspolitisk förankring i verkligheten. Han menar att de andra nordiska länderna har insikt om detta men inte hans egen regering. Detta, fru talman, ser jag som mycket häpnadsväckande och allvarligt. Den tid då vi vänner av alliansfrihet i riksdagen kunde tala om att försvara alliansfriheten är förbi. Nu handlar det om att återupprätta alliansfrihetens trovärdighet. Sverige står inför ett avgörande säkerhetspolitiskt vägval. Det är inte i längden hållbart att i deklarationer hävda alliansfrihet samtidigt som man agerar på ett sätt som ingen kan uppfatta som just alliansfritt. Inom de kommande åren står vi inför flera konkreta utmaningar. Det handlar om Natomedlemskap, om deltagande i Natos snabbinsatsstyrka och om värdskapet för Nordic Battlegroup 2011. På inget av dessa områden får vi i dag ett klart besked från den borgerliga majoriteten. Samtidigt är vi i den rödgröna oppositionen på dessa punkter eniga i vårt avvisande av medlemskap i Nato och Natos snabbinsatsstyrka samt i vårt krav att Sverige ska avsäga sig ramansvaret för Nordic Battlegroup 2011. Vi är också eniga i vårt stöd till en svensk alliansfrihet, inte bara i dag utan också i morgon. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 11 men står givetvis bakom samtliga våra reservationer. Till sist, fru talman, vill jag ta tillfället i akt att tacka utskottskansliet för dess service och förmåga att tolka vad vi vill och få omgivningen att förstå vad vi menar.

Fru talman! Efter Försvarsberedningens rapport Försvar i användning från juni 2008 hade regeringen en i det närmaste unik möjlighet att åstadkomma en långsiktig inriktning av försvaret med ett brett politiskt stöd. Vi rödgröna oppositionspartier var beredda att aktivt bidra till det nödvändiga arbetet att konkretisera och utveckla beredningens slutsatser till ett inriktningsbeslut. Denna unika möjlighet till en bred försvarspolitisk uppgörelse har regeringen slarvat bort. Regeringen har gjort en egen tolkning och konkretisering av Försvarsberedningens slutsatser och krävt att alla som vill se en bred uppgörelse om försvarets inriktning måste ansluta sig till denna. Detta är inte seriöst och illustrerar inget annat än en ovilja till dialog och breda samförståndslösningar inom försvars- och säkerhetspolitiken, något som tidigare har varit en ledstjärna. En grundläggande ansats i beredningens arbete var att man måste prioritera inom ramen för en begränsad ekonomi. Därför föreslogs till exempel omfattande reformer av stödmyndigheter och reformering av grundorganisationen. I politisk enighet föreslogs även färre JAS Gripen-plan än dagens beslutade antal om 100 stridsflygplan. Försvarsberedningen föreslog också att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2 000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Detta är bara några exempel på hur regeringen har valt att frångå de överenskommelser som slöts i beredningen. Regeringen väljer att bortse från vissa rationaliseringar och lägger in nya saker i försvarsbudgeten, till exempel stridsvagnarna på Gotland och en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner som försvarsministern har uppgivit kostar 100 miljoner kronor. Vidare föreslår regeringen i propositionen en ändrad struktur på kraven på operativ förmåga i förhållande till planeringsanvisningarna till Försvarsmakten. Allt detta sker utan att man förändrar den ekonomiska ramen. Fru talman! Som mina kamrater i oppositionen tidigare har sagt ska Sverige förbli militärt alliansfritt. Sverige ska inte ansöka om medlemskap i Nato. Miljöpartiet säger också nej till svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka, Nato Response Force. Därför är det extra sorgligt att Sverige just nu övar som bäst i Norrbotten med Nato och NRF, en övning som vi dessutom har bjudit in till. Samtidigt välkomnar jag att Folkpartiet är tydligt med sitt välsignande av Nato och USA. De talar nästan euforiskt om denna världens största militärorganisation som ska frälsa världen. Problemet är att hela havet stormar i majoritetens Natopolitik. Vi har Folkpartiet, som säger ett rungande ja. Vi har Centerpartiet, som säger nej. Vi har Moderaterna, som säger att vi får se lite längre fram. Och så har vi Kristdemokraterna, som säger att det inte är aktuellt just nu. Vad vill ni som äger regeringsmakten i denna så viktiga försvars- och säkerhetspolitiska fråga? Om detta säger ni ingenting. Den rödgröna oppositionen säger samstämmigt nej till både Nato och NRF. Sverige har i och med denna övning varken någon säkerhetspolitik eller någon alliansfrihet kvar i den svenska regeringsdeklarationen. Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt vakuum, ett vakuum som håller på att fyllas upp av Nato. Övningen är inte kopplad till FN eller någon fredsbevarande verksamhet. Övningen är ett led i att träna Natos offensiva snabbinsatsstyrka, som alltså övar i Norrbotten. Natoövningen är ett led i en ökad militär närvaro i norr. En anledning är det ökade intresset för Norra Ishavets och Barents havs tillgångar på råvaror som gas och olja, vilka kan bli möjliga att utvinna inom kort. Fru talman! Internationell säkerhet ska vila på samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. FN är en central aktör som garant för internationell fred och säkerhet samt upprätthållande av folkrätten, vilket utgör grunden för det svenska engagemanget. I enlighet med FN-stadgans principer har Sverige ett ansvar för att främja internationell fred och säkerhet. Världen lider i dag ingen brist på militära styrkor och förband, men det finns ett stort underskott på humanitära insatser. FN:s säkerhetsråd har slagit fast att behovet av åtgärder för att förebygga väpnade konflikter är stort. Sverige bör verka för att stärka sin förmåga att förebygga kriser samt för att återuppbygga utsatta områden. Ett ökat bi- och multilateralt nordiskt militärt samarbete är både viktigt och efterfrågat. Det finns en stor outnyttjad potential i det nordiska militära samarbetet som vi bör ta till vara. Förändringarna i vår omvärld under de senaste decennierna har varit omvälvande och i huvudsak positiva. Samtidigt har nya osäkerheter vuxit fram. Globaliseringen förändrar den världsbild vi är vana vid. Det militära invasionshotet mot vårt land har ersatts av en mer mångfasetterad hotbild. Framtidens hot kommer troligtvis att ha sin grund i konflikter och tvister kring energi- och råvaruförsörjning. Även organiserad brottslighet och terrorism med attacker mot känsliga tekniska och IT-relaterade system kan vara tänkbara hotområden i framtiden. Frågan är vilken beredskap den svenska regeringen har mot dessa morgondagens hotbilder. Regeringen har alltsedan konflikten mellan Ryssland och Georgien hösten 2008 gjort en omedelbar koppling mellan Georgienkriget och utvecklingen av det svenska försvaret. Regeringens skrivningar om hur snabbt Georgienkriget avgjordes och hur snabbt rysk trupp kom på plats kan leda tanken fel. Kriget i Georgien hade föregåtts av en lång tid av politisk och militär uppladdning. Kriget kom således inte som en blixt från klar himmel utan hade föregåtts av betydande förvarning. Det går således inte att använda detta krig som ett argument för varför Sverige ska ha stående förband med extremt hög beredskap. Tidigare var som bekant behovet av snabbinsatsförmåga främst ett svar på behovet - förmåga och vilja att delta i internationell krishantering - och inte en hotbild mot vårt land, en hotbild som med regeringens retorik framstår som närmast omedelbar. Miljöpartiet ifrågasätter vilka bevekelsegrunder som ligger bakom regeringens analys. Om regeringen på allvar tycker att den militära hotbilden mot vårt land ökat på ett sätt som föranleder en så hög andel omedelbart gripbara förband, hur kommer det sig i så fall att man inte lika handlingskraftigt tar sig an den civila sidan av samhällets motståndsförmåga? Inte ett ord sägs om behovet av att rulla i gång civilförsvaret i vid mening. Så länge detta inte görs är det lätt att tro att den hotbildsbeskrivning regeringen målar upp tjänar andra syften än att man oroas över just hotbilden. Fru talman! Värdet av den totala fakturerade försäljningen av krigsmateriel var 20,7 miljarder kronor 2008. Det är en ökning med 24 procent jämfört med 2007. Värdet av de faktiska exportleveranserna av krigsmateriel var 12,7 miljarder kronor 2008. Det är en ökning med 32 procent jämfört med föregående år räknat i löpande priser. Sverige har ökat försvarskostnaderna med ungefär 100 procent sedan Irakkriget startade 2003. Man kan lite ironiskt säga att Irakkriget har varit en god affär för regeringen och skattebetalarna, men jag tycker att det är ett cyniskt resonemang. Regeringen uttrycker sig också i positiva ordalag om direktutveckling för exportbehov. Det är en helomvändning jämfört med tidigare politik och en utveckling som Miljöpartiet tar avstånd från. Riktlinjerna är nämligen mycket tydliga på att sysselsättning, exportintäkter eller regionalpolitiska hänsyn inte utgör motiv för krigsmaterielexport från Sverige. Det är vårt lands behov av försvarsindustriell kapacitet som utgör motivet för export, eller med andra ord: Om det finns försvarspolitiska behov att bevara viss utvecklings- eller produktionskapacitet i Sverige föreligger motiv för export. Det är inte samma sak som omsorg om sysselsättningen och industrin som sådan. Detta är en helt ny och oroväckande signal från regeringen, och riksdagen måste med kraft avvisa en sådan inriktning. Utgångspunkten för Miljöpartiets försvarspolitik är att det svenska försvaret ska omvandlas från ett invasionsförsvar till ett fredsfrämjande insatsförsvar. Försvaret ska ha ett tydligt och renodlat uppdrag, och det ska uppfyllas på ett kostnadseffektivt sätt. För detta ändamål krävs fortsatta omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen. Regeringen vill se ett försvar med extremt hög beredskap, och regeringspartierna har enats om en inriktning av försvaret från en dimensionering utifrån internationell krishantering till att fokus sätts på det nationella territorialförsvaret. Denna beredskap medför orimligt höga kostnader, och återgången till territorialförsvarsfokus är omotiverad utifrån rådande hotbild. Miljöpartiet står fast vid att det militära försvaret ska dimensioneras utifrån operativa behov och en realistisk hotbildsanalys. De operativa behoven innebär under överskådlig tid deltagande i internationella krishanteringsuppgifter och fredsfrämjande verksamhet. Sverige är i dag nere på mycket låga nivåer när det gäller vårt bidrag till internationell fredsfrämjande verksamhet. I synnerhet gäller det FN-ledda insatser där antalet svenska soldater, militärobservatörer och poliser i FN-tjänst aldrig varit så lågt som i dag. Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. Fru talman! Låt mig säga några ord om civil och militär samverkan. Militära insatser kan inte på egen hand skapa förutsättningar för fred och återuppbyggnad i konfliktdrabbade områden. Säkerhet och utveckling förutsätter en helhetssyn på och samverkan mellan militära, humanitära, fredsbyggande och utvecklingsrelaterade medel. De militära resurserna krävs inte sällan för att möjliggöra de civila insatserna, men de civila insatserna är oftast de viktigaste för att uppnå långsiktig stabilitet. Miljöpartiet anser att den civil-militära samverkan inför och under insatser måste stärkas, och vi är positivt inställda till samordning och strategisk styrning för att olika typer av insatser ska kunna öka varandras verkningsgrad. Internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats samt utvärdering av kunskapsåterföring. Avslutningsvis: Regeringen talar sig varm för frivilliga försvarsorganisationer, men när det kommer till kritan sviker regeringen dessa. Regeringen skriver i sin proposition att stödet till frivilliga försvarsorganisationer inte längre ska finnas uppfört i statsbudgeten. Miljöpartiet vill se självständiga ideella frivilligorganisationer som tillför samhället viktiga värden. Vi menar att regeringens syn på försvarets frivilligorganisationer inte resulterar i en mer användbar frivillighet. Propositionens förslag om förändrat organisationsstöd stämmer inte överens med den vision och de principer som är kärnan i den överenskommelse som under 2008 ingicks mellan regeringen och idéburna organisationer. Med detta, fru talman, yrkar jag för tids vinnande bifall till reservationerna 1 och 2, men jag ställer mig bakom samtliga Miljöpartiets reservationer.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Det förslag som vi i dag debatterar handlar om regeringens förslag till ny försvarspolitisk inriktning. Sveriges försvarsförmåga ökar genom att användbarheten och tillgängligheten ökar. Med förändrade mål för det militära försvaret och en ny uppgiftsställning för försvaret skapas en ny modern försvarsmakt som klarar de säkerhetspolitiska utmaningarna. Förslaget innebär alltså att antalet soldater och förband som är omedelbart tillgängliga ökar. Förbanden blir mer flexibla och anpassade för att klara framtidens utmaningar. Försvarsmaktens insatsorganisation ska bestå av 50 000 personer som med kort varsel kan sättas in både inom och utanför Sverige. Detta är en väsentlig ökning och förbättring jämfört med i dag. Förslagets solidaritetsförklaring innebär att Sverige också ska kunna ta emot och lämna militärt stöd på ett annat sätt än tidigare. De nya kraven på operativ förmåga medför bland annat att det militära försvarets genomförande av insatser i Sverige, i närområdet och utanför närområdet sätts i centrum för Försvarsmaktens verksamhet. Indelningen i en särskild utlandsstyrka och förband anmälda till styrkeregister blir således inte längre aktuell enligt det förslag vi i dag debatterar. Den framtida insatsorganisationen kommer att bestå av stående förband och kontraktsförband samt ett kvalificerat hemvärn. Socialdemokraterna klarade inte av att på tolv år i regeringsställning få till stånd ett kvalificerat hemvärn. I stället har Socialdemokraterna år efter år mer eller mindre halverat hemvärnet numerärt utan att ge det minsta tecken på värdet av hemvärnet. Därför kan Socialdemokraternas nyvaknade intresse för hemvärnet inte tas seriöst. Jag återkommer i den delen. Ett nytt personalförsörjningssystem införs också. Karin Enström kommer bland annat att ta upp detta i sitt anförande. Lägg alltså märke till att det är ett förslag till försvarsbeslut som inte talar om en rad nedskärningar, något som alltid brukade gå som en röd tråd genom Socialdemokraternas försvarsbeslut. Fru talman! När jag i söndags åkte förbi en stor reklamskylt i mina hemtrakter i ett sommarfagert Dalarna såg jag att det stod något om en äkta bondauktion. Jag kom dock att tänka på något helt annat, nämligen på auktioner om hur stort försvarsanslaget ska vara, något som de rödgröna sysslat med sedan de yrvaket och stapplande hamnat i opposition. Vilsna har de inte kunnat hantera sin roll, och de anslagsförslag som presenterats verkar ha kommit till på ett sätt som man helst inte vill veta något om. Ordet seriöst verkar långt borta; jag är ledsen att behöva säga det. Auktionen från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit i full gång. Någon har ropat på sänkningar av försvarsanslaget på närmare 18 miljarder för år 2007 och tre år framåt. Året därpå var siffran 14 miljarder på tre år. Nya bud kom från de rödgröna. Då var budet närmare 8 miljarder, därefter 7 miljarder, 6 miljarder och nu är man nere på en ännu lägre nivå. Ingen kan påstå annat än att budgivningen liknar en sorts auktion, men egentligen handlar det alltså om något så viktigt som landets försvarsbudget. I sin besparingsiver gick Socialdemokraterna så långt att de i budgeten för 2009 till och med ville spara mer än Vänstern. Det måste ha fått Socialdemokraterna att verkligen fundera på hur de hamnat så illa och vilket sällskap de hamnat i. Någon enig syn på pengarna till försvaret har inte funnits hos det som kallas opposition. Jag vill lite elakt påstå att det inte finns någon reell opposition på försvarsområdet. De tre partierna lyckades inte heller skriva en gemensam motion i frågan. Sprickan är för stor. Det skröts i ett tidigare inlägg om att man har gemensamma reservationer. Det är så dags då. Jag fortsätter med lite historik om besparingsivern. Jag minns då förre statsministern stod här i talarstolen och som en chock för alla, även hans partikamrater, förkunnade, på ett sätt som bara han kunde, att 2-3 miljarder omedelbart skulle tas från försvarsbudgeten för att satsas på vård, skola och omsorg. Men i dagsläget är alltså 2 miljarder minus det bud de rödgröna ropat i den ekonomiska auktionen. Nya bud är att vänta när höstens budget kommer. Fru talman! Förbandsnedläggningar är Socialdemokraternas stora paradgren inom försvarsområdet. I historieböckerna kommer Socialdemokraternas nedläggningar att finnas med som ett svart kapitel. Vi som har varit med ett tag har listan klar för oss framför ögonen. I försvarsbeslutet 1996 fick Östersund, Skövde, Linköping, Borås, Ystad, Södertälje, Söderhamn och Ljungbyhed - bara som exempel i en lista som kan göras mycket längre - känna på vad nedläggningar och omfördelningar betyder med socialdemokratiskt styre. Fyra år senare, år 2000, var det dags igen. Sollefteå, Kiruna, Kalix, Umeå, Halmstad, min hemstad Falun, Eksjö, Örebro och Kristinehamn stod nu i tur, liksom Hässleholm, Visby, Norrtälje, Fårösund på Gotland och vissa verksamheter i Karlskrona. Även den listan kan göras längre. År 2004 beslutades om nya nedläggningar. Nu handlade det om Östersund, Strängnäs, Göteborg, Haninge/Berga, Uppsala, Visby, Västerås, Sollefteå med flera platser. Jag såg att de rödgröna i någon av sina reservationer beklagade sig över stackars Försvarsmakten som måste stå ut med alla förändringar. Ja, är det några som kan berätta om förändringar och nedläggningar är det verkligen Socialdemokraterna och det röda laget. De fyra allianspartiledarna gav alltså tidigt besked om att inga förbandsnedläggningar kommer under mandatperioden. Men det verkar som att oppositionen inte är glad över detta klara och raka besked. Det verkar som om ni inte vill se några ljus utan hela tiden bara tänka i nedläggningar och flytta runt folk i en flyttkarusell. Bara allt ryms inom LAS, lagen om anställningsskydds, hank och stör verkar det okej för oppositionen. I många reservationer finns det ord från oppositionen som vi också hört i dag om att man inte har fått vara med i arbetet med att ta fram inriktningspropositionen. Man talar om utsträckta händer. Ser man meningarna lösryckta tycker man nästan synd om Socialdemokraterna, som trots allt inte funnit sin roll i opposition. Dock ser jag det som gammal idrottsledare nästan som att Socialdemokraterna sitter i utvisningsbåset och surar för att de själva dragit på sig både utvisning och matchstraff. Med sig i båset har de dragit de andra röda partierna. Jag tycker att det är ett passivt rött lag på försvarsområdet, passivare än på mycket länge. Ta bara den här meningen: "Sverige ska dock inte ta på sig ett ramansvar 2011 för Nordic Battle Group." Man hänvisar, som jag sade, i sina reservationer till den stackars Försvarsmakten. Jag undrar om Anders Karlsson frågat Försvarsmakten om denna passiva skrivning i den röda reservationen. Då man i en reservation kring insatsorganisationen skriver att man vill ha "en insatsorganisation som har en högre uthållighet än regeringens" klingar detta ihåligt och rätt falskt, eftersom det röda laget inte har några pengar till några höjningar av ambitioner. Man ska ge besked om hur man ska spara pengar, inte göra av med mer pengar. Skrivningen blir utan värde. Det går inte att ropa efter mer resurser, mer uthållighet och högre ambitioner i kombination med att man vill skära hårt i försvarsanslaget. Fru talman! Jag vill säga något om hemvärnet. Först vill jag ge en bakgrund som kanske inte klingar som ljuv musik i vissa öron. Hur har hemvärnet skötts? Hurdana har hemvärnets resurser varit, och hur var utvecklingen under de tolv år då Socialdemokraterna styrde? Jag har sagt det tidigare i talarstolen: 120 000 hemvärnssoldater blev 100 000. Sedan blev det nya dramatiska minskningar från Socialdemokraterna. Det gick ned till 80 000, 70 000, 60 000 och 50 000. Var fanns då entusiasmen hos Socialdemokraterna och den röda trion? Med tystnad lät man hemvärnets numerär minska, år efter år. Nej, också här klingar det falskt, på detta område till och med oerhört falskt, när Socialdemokraterna gör skrivningar som - håll i er nu: "Vi vill därför se en ökad ambition jämfört med regeringens avseende hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna." Detta är alltså skrivet av Socialdemokraterna, som skurit och skurit i hemvärnets verksamhet. Man talar om ökad ambition. Jag ställer ännu en gång frågan: Var har ni pengarna? Ni har hamnat i ett lag som inte har några pengar till detta - inte heller detta, rättare sagt. Vi tar inte sådana här utspel och skrivningar på allvar om förslagen inte är finansierade. Tyvärr tycks Socialdemokraterna ha lärt sig och smittats av Vänsterpartiet, som här i riksdagen dagligen har pengar till allt och alla men aldrig har någon finansiering. Att nu utveckla hemvärnet till nationella skyddsstyrkor är ett bra steg, ett steg i rätt riktning. Jag vet att entusiasmen är stor inför förslaget. Under många år har tidningen Hemvärnet varit mycket kritisk till utvecklingen - detta med all rätt efter de stora nedskärningar som jag berättade om som man tvingats till under de tolv socialistiska åren. Efter presentationen av inriktningspropositionen löd rubriken på rikshemvärnschefens ledare i nämnda tidning: "En strålande framtid". Det är en kommentar som säger sitt. Det är ljuva ord för en person som mig och för oss alla som gillar hemvärnet och har mått illa av den slakt som skett. Hemvärnet har en viktig plats i samhället. Enligt en undersökning som gjorts kände 94 procent av befolkningen till hemvärnet, och 70 procent var positiva till dess verksamhet. När nu hemvärnet utvecklas till en nationell skyddsstyrka, med högre ambition och bättre utrustning och materiel än i dag, hade det varit klädsamt om till och med Socialdemokraterna lyckats krysta fram några positiva omdömen. Men icke! Man sitter passivt kvar i utvisningsbåset och surar. Anders Karlsson och ni andra: Var glada över den här inriktningen! Hade ni haft mer pengar hade jag trott på er ambition att vara med och satsa på hemvärnet. Men så länge det saknas pengar kan jag inte ta era skrivningar på allvar. 22 000 hemvärnssoldater kan låta lite, men vi vet att det var endast drygt 13 000 som fullgjorde sina kontraktstimmar, så 22 000 är ett plus. 22 000 är också det antal som Försvarsmakten förordat. Som sagt kommer huvuddelen att utgöra den nationella skyddsstyrkan. Det har här talats om 17 000 i den nationella skyddsstyrkan. Det känns som en ny start för hemvärnet. Hemvärnet har misshandlats under många år. Än en gång vill jag påminna om rubriken i tidningen: "En strålande framtid". Borde inte Socialdemokraterna och Anders Karlsson kunna vara nöjda med den kommentaren? Fru talman! Det nordiska samarbetet utökas dag efter dag. Det är bra. Thorvald Stoltenbergs rapport innehöll många bra förslag och funderingar. Även om vi i dag kanske inte är beredda att ta allt finns det i rapporten mycket att arbeta vidare på. Det kan dock påpekas att ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete inte är ett självständigt säkerhetspolitiskt alternativ. Propositionen och betänkandet pekar på och konstaterar att Nato alltjämt är en central aktör för europeisk säkerhet och integration samt för internationell krishantering. Nato är i dag den organisation som har den mest utvecklade förmågan för ledning och genomförande av krävande militära krishanteringsinsatser. Vi har våra internationella insatser. Vi dubblerar förmågan till internationella insatser. Vi finns i Afghanistan, vi har Atalantainsatsen med våra fartyg i Adenviken och vi har vår insats i Kosovo. Då det gäller den sistnämnda insatsen vill tydligen Socialdemokraterna dra sig bort. Det viktiga i våra ögon är att vi inte överger landet Kosovo innan den civila biten, Eulex, är redo att ta över. Den civila insatsen i Kosovo har nyligen startat, och jag tror att jag vågar påstå att det varit en ganska trög start. Vi fick i alla fall det intrycket då jag och några kolleger nyligen besökte Kosovo. Våra soldater runt om i världen gör stora insatser med hög kvalitet. Ett tack till alla som gör eller har gjort utlandstjänst är på sin plats en dag som denna. Sveriges säkerhet är intimt kopplad till utvecklingen i vår omvärld. Alliansregeringen står bakom den så kallade solidaritetsförklaringen, som omfattar EU-medlemmarna samt Norge och Island. Vi anser att Sveriges engagemang i fredsfrämjande insatser under EU:s, FN:s och Natos ledning bör öka. Fru talman! Det är mycket annat på gång inom försvarsområdet. Vi har Pliktutredningen som är inne i slutfasen av sitt arbete. Som jag sade tidigare kommer Karin Enström att ta upp bland annat personalförsörjningsfrågorna i sitt anförande. Vi har Stödutredningen som har lagt fram sina förslag, en utredning som Socialdemokraterna inte orkade genomföra. Det blev direktiv som hamnade i en skrivbordslåda. Det finns mycket annat på gång. En stor övning med Natoinslag som tidigare har nämnts här i talarstolen startade i Norrbotten förra veckan. Men som jag förstår fick bara ordet Nato vissa att komma med den berömda Natofrossan. Den övningen är viktig. Det fick vi också höra i utskottet häromdagen från Försvarsmakten, som betonade vikten av att vidareutbilda och vidareutveckla vår personal genom bland annat den typen av övningar. Sammanfattningsvis är det ett bra förslag för det svenska försvaret som vi i dag debatterar. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. Jag vill också passa på att traditionsenligt tacka kansliet för ett bra arbete. Som Gunilla Wahlén sade är det inte alltid lätt att tolka vad vi tycker, tänker och tror när vi sitter vid utskottsbordet. I detta anförande instämde Annicka Engblom (m).

Fru talman! Tack, Rolf Gunnarsson, för ditt tal! Som så ofta förr handlade det mer om socialdemokratin än om den politik som regeringen för. Den kommer kanske ministern att tala om, om ni har delat upp det. Ni har en hel timmes talartid, så ni måste väl ha delat upp det ni ska säga. Frågan om förbandsnedläggningar är det väl lika bra att vi försöker reda ut, Rolf Gunnarsson. Jag vill bara ha ett enkelt svar av dig: När man omorganiserade Sveriges försvar från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar var vi väl överens om det? Ja eller nej? Det andra var att med anledning av att man omorganiserade från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar lade man också ned en hel del regementen, alltså i utbildningsorganisationen. Var Moderaterna med på det beslutet, som den socialdemokratiska regeringen fattade? Ja eller nej? Det gäller alltså alla dem som Rolf Gunnarsson räknade upp. Det är två klara frågor som kan besvaras med ja eller nej. Jag vill bara ha ett svar på dem så kan vi reda ut det först.

Fru talman! Det är väl enkelt att svara ja eller nej. Tänk om vi skulle ha den debattordningen! Vad enkelt det skulle vara. När det gäller försvarsbesluten låter det när man läser era reservationer som att det är helt nytt att oppositionen inte är med i arbetet med att utforma försvarspropositionerna. Vi har inte suttit i utvisningsbåset, men vi har suttit på läktaren och haft vår hand utsträckt i flera försvarsbeslut. Vi har inte varit med i behandlingen av det. Vi kan ta beslutet som gällde Arvidsjaur, där ni socialdemokrater kohandlade. Medan debatten pågick här inne i kammaren hade ni kohandel ute i korridorerna med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Så gick försvarsbesluten till tidigare. Jag kan alltså inte svara ja eller nej. Om vi hade haft en diskussion med Socialdemokraterna på den tiden - precis som Anders Karlsson har betonat tidigare när jag har tyckt synd om honom för att han inte får vara med utan sitter i utvisningsbåset och surar - hade vi säkert kunnat komma fram till en överenskommelse på den tiden också. Men det fanns ingen diskussion, och därför blev det reservationer från oss om förbandsnedläggningarna.

Fru talman! Svaret är alltså att Moderaterna inte har varit för en insatsorganisation, utan i stället skulle man behålla invasionsförsvaret. Svaret är då också att man ville behålla samtliga de förband som fanns tidigare. Jag tolkar det som att ni inte har varit med om den förändringen av det svenska försvaret. Det är min tolkning av svaret. Jag trodde att du skulle kunna svara ett mycket enkelt ja eller nej på de frågorna, som det är viktigt att reda ut. Det handlar faktiskt om Sveriges framtid. Jag vill också notera när vi är inne på detta med förband att om man läser på s. 12 i försvarspropositionen står det "Grundorganisationen" och sedan en mening: "Inga nedläggningar av organisationsenheter inom grundorganisationen sker under innevarande period." Det är alltså till den 19 september 2010. Då är min fråga: Är det här en politiskt taktisk bedömning därför att det är valrörelse 2010? Eller vad är det som ligger till grund för den här skrivningen eftersom den är så kort? Det är viktigt för oss att få ett svar. Är det så att man redan nu planerar för nedläggning av grundorganisationen men att man ska försöka gömma det för väljarna inför 2010? Det kanske jag också kan få ett svar på. Eller blir det ett jaså-svar som på de andra frågorna, Rolf Gunnarsson?

Fru talman! Det måste vara utskottsordförandens rätt att ge betyg på svaren. Jag tänker inte göra det, men jag förklarar hur försvarsbesluten tidigare har gått till, innan Anders Karlsson hamnade i utskottet. Då var det ingen överenskommelse och inga diskussioner med oss i oppositionen. Vi satt här inne och diskuterade framtidens försvarspolitik medan dina partikolleger fanns ute i korridoren och kohandlade med andra partier för att lyckas få majoritet för sina förslag. Så gick det till förr i tiden. Det går alltså inte att svara ja eller nej när man ska göra en sådan historieskrivning. Än en gång: Jag påstår inte att alla förbanden hade varit kvar. Men vi tvingades reservera oss mot nedläggningarna när det inte förekom någon diskussion. Jag beklagar att det inte var någon diskussion på den tiden och att ni redan då tydde er till partier som ville spara jättemycket, till och med halvera försvarsbudgeten. Det fanns partier som knappt ville ha något försvar alls, utan det skulle vara ett miljöinriktat försvar, som det hette på den tiden. Nu har era samarbetskamrater sansat sig lite grann. Det skulle vara förmätet av mig att säga vad partiledarna har för tanke när de sitter och utformar det som Anders Karlsson refererar till, att under innevarande period ska det inte ske några förbandsnedläggningar. Det var ett rakt besked och ett bra besked, som lugnade många försvarsanställda runt om i landet. De hade under Socialdemokraternas tolv år sett det ständiga hotet: Är det vi som är på listan? Dödslistan, kallades den. Man åkte runt i en dödspatrull - det är ett fult namn, men så hette den. Man åkte runt till förband och dök upp på olika ställen, där det alltid blev oro: Är de här nu? Är det vi som ska drabbas den här gången? Så gick det till förr i tiden. Jag vet inte alls vad som händer efter valet. Dessutom är jag inte kandidat till riksdagen efter 2010, så det skulle vara förmätet av mig att tycka någonting om vad de ska göra. Jag tänker inte bli den typen av politiker som tycker när jag inte kan delta.

Fru talman! Rolf Gunnarsson står väl mer i oppositionsbåset än i majoritetsbåset, precis som Anders Karlsson sade. Han ägnade även denna gång ungefär 75 procent av sitt tal åt andra partier än regeringen. Det säger en hel del om den rädsla som finns inom regeringspartierna för den egna politiken. Man vågar inte ta fram den - det är lättare att skjuta på någon annan. Då kommer jag till sakfrågan. Rolf Gunnarsson lyckades inte svara på den förra frågan, och vi får se om han lyckas bättre nu. Sverige har en extremt hög beredskap i dag, och då är min fråga: Vilken hotbild ser Rolf Gunnarsson som motiverar denna höga beredskap i dag jämfört med tidigare? Sedan raljerar Rolf Gunnarsson väldigt mycket om förbandsnedläggningarna. Det hänger ihop med den första frågan jag ställde. För Miljöpartiet är det väldigt viktigt att vara verksam och operativ utifrån den hotbild som finns i dag, och då blir min andra fråga: Ser Rolf Gunnarsson en hotbild mot Sverige som motiverar den ökade beredskapen?

Fru talman! Hotbilden diskuterade vi i försvarsdebatten i fjol också. De resurser som vi nu har är anpassade efter den hotbild vi har. Jag tycker att det är ett bra förslag som täcker det här, även efter diskussionen om Georgien, som kom till lite sent inför inriktningspropositionen. Men de resurser vi lägger i dag stämmer bra med hotbilden. Det är vår tolkning av det här. Jag vet att den tolkningen inte stämmer överens med Peter Rådbergs, som har en helt annan syn på många av de här frågorna. Ibland skulle man vilja vara en liten råtta och sitta i ett hörn och lyssna när det röda laget diskuterar försvarspolitik, eftersom synen skiljer sig enormt mellan er. Ni lyckades inte heller prestera någon gemensam motion, utan det blev en gemensam reservation, som ni skröt om. Men då har ni suttit i båset rätt länge och inte alls varit med i racet, utan tiden har gått. Det här med rädsla: Jag har aldrig känt mig så trygg under mina snart 15 år här i riksdagen som jag gör med det försvarsbeslut som vi har här. Jag är mycket trygg, och jag tycker att det är mycket bra. Jag har tidigare berättat om hemvärnet och flera saker i propositionen och i betänkandet, och jag känner mig oerhört trygg med det här - betydligt tryggare än jag gör när man kohandlar i korridoren medan debatten pågår.

Fru talman! Rolf Gunnarssons svar på min fråga var att vi har resurserna utifrån den hotbild vi har. Det finns bara en tolkning av det, och det är att hotbilden har förvärrats. Eftersom du har en högre beredskap - en extremt hög beredskap - i dag jämfört med för 10-20 år sedan har hotbilden förvärrats. Då är min fråga: Kan du motivera den nya hotbilden? Du verkar vara rätt ensam om detta. Vill du gå tillbaka till ett invasionsförsvar, Rolf Gunnarsson? Vi har ett insatsförsvar där vi ska försöka verka på den internationella arenan, och om detta är vi helt överens. Men Rolf Gunnarsson talar hela tiden om att resurserna motsvarar hotbilden. Eftersom beredskapen är extremt hög måste det enligt Rolf Gunnarsson syn på detta innebära att Sverige har fått en ökad hotbild. Jag vill att du förklarar den hotbilden och var den kommer ifrån.

Fru talman! Exakt den här diskussionen hade vi i fjol också. Det är som att använda karbonpapper. Jag och vi vill inte gå tillbaka till invasionsförsvar. Vi vill ha ett bra insatsförsvar. Vi har det i det förslag som ligger. Det blir betydligt bättre med det förslag som vi nu ska klubba på tisdag. Detta är ett klart framsteg när det gäller att använda våra resurser. Jag vet att Peter Rådberg inte har den inställningen på de flesta områden, men sedan har ni tvingats skriva gemensamma reservationer. Skulle man skärskåda de ord som finns där skulle det nog bli tveksamt var Peter Rådberg tidigare har stått. I politik är allting möjligt. För att få in Miljöpartiet i det röda laget måste man nog vara ganska vid i sina tänkanden och tyckanden. Men det har ni lyckats med här. Att vi skulle vilja gå tillbaka till ett invasionsförsvar är bara nonsens. Detta är en mycket bra inriktning på ett insatsförsvar.

Fru talman! Rolf Gunnarsson gör en lång historisk exposé om hemvärnet från 120 000 till någonting som ska komma i framtiden i antal. På min fråga kan han inte svara ja eller nej, utan han ska få tillfälle att vara konkret när det gäller hemvärnets framtid. I dag finns det ca 35 000 inom hemvärnet. Det förslag som Rolf Gunnarsson och hans regeringskamrater lägger fram innebär ett hemvärn som kan omfatta kanske 22 000, och det kan vara kanske 15 000 något annat år. Man gör en lång historisk exposé från 120 000 till 35 000 och talar om hur vi har dragit ned på hemvärnet. Hur tänker Rolf Gunnarsson utveckla och stärka hemvärnet i framtiden? Jag skulle vilja ha besked om vilka åtgärder han vill vidta för att antalet hemvärnstimmar ska öka i den frivilligorganisation som hemvärnet är. Vad tänker ni göra för att hemvärnet i framtiden ska finnas närvarande i hela landet? Vi är alla i denna kammare under debattdagar som denna hemvärnskramare medan hemvärnet sakta men säkert försvinner från ort till ort, minskar i antal och får förkortad utbildning. Jag kan se att det framtidens hemvärn som regeringen vill ha kommer att spela en mycket mindre roll än vad det har gjort de senaste 30 åren. Hur ser Rolf Gunnarssons framtidsvision för hemvärnet ut?

Fru talman! Jag instämmer i rikshemvärnschefens ord och hoppas på att de är riktiga: Strålande tider! Jag förstår att de andra partierna inte vill diskutera hemvärn, men jag tar chansen här. Det finns en röd motion som behandlas i dagens betänkande. Där står: Bilden som många har av hemvärnet överensstämmer inte med verkligheten. Hemvärnet är inga löjliga gubbar eller tanter som bara kokar ärtsoppa eller leker med bössor utan välutbildade unga män och kvinnor som kan skydda samhället vid svåra påfrestningar. Uppgifterna har förändrats och moderniserats avsevärt sedan andra världskrigets dagar. Sedan skriver man: Nu är hemvärnets framtid. Antalet soldater halveras och så vidare. Regeringen ser inte hemvärnet som den försäkring det är. Jag vet inte var informationen kommer ifrån. Det är inte den verklighet som är. Hemvärnet har stärkts och kommer att stärkas med det förslag som ligger i dag. Gunilla Wahlén var inne på siffror. Många av oss trodde att 35 000 var den siffra som gällde. Men när vi tog fram siffror via rikshemvärnschefen var det 13 200 som gjorde sina kontraktstimmar. Den var en överraskning i varje fall för mig att den siffran var så låg som 13 200. Vi ska höja den till 22 000. När de diskuterar det ute på utbildningsgrupper här i landet är de lite oroliga för om vi klarar 22 000. Det är ett stort hopp att få så många som ska göra sina timmar. De har redan skissat på detta och tänker dra i gång det väldigt snabbt efter årsskiftet. Man ska utveckla de 40 hemvärnsbataljonerna med bland annat materiel. Man kommer att gå över till KFÖ-system, det vill säga med krigsförbandsövningar som man tidigare hade inom det övriga försvaret. Man ska reformera ersättningssystemet och ha mer attraktiv övningsverksamhet. Allt detta är man beredd att starta. Det hette inom gammal svensk pilsnerfilm: Strålande tider, härliga tider! Det tror jag också gäller för hemvärnet.

Fru talman! Jag hör inte till pilsnerfilmsgenerationen. När det gäller hemvärnet är jag uppdaterad i hur det ser ut i dag här och nu. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv sysslat med hemvärnet förrän jag började i försvarsutskottet. Jag vet vilken kvalificerad organisation det är. Det vet samtliga riksdagsledamöter och även många människor ute i samhället. Är Rolf Gunnarsson beredd att ge hemvärnet en mer självständig ställning inom det svenska försvaret? Är ni beredda att sluta med att låta det vara ett dragspel i Försvarsmaktens budget och i stället låta det få goda planeringsförutsättningar med en egen rambudget som det självt styr och planerar utifrån så att det inte som tidigare under mandatperioden blir offer för drastiska nedskärningar som det inte alls självt kan påverka? Jag vill veta: Vad tänker ni göra för att säkra hemvärnets närvaro i hela landet? Rolf Gunnarsson är precis lika väl medveten som jag om att det är väldigt dåligt med närvaron i Mellannorrland och i våra trakter när det gäller hemvärnet. Vi ser inga tendenser till att närvaron har möjlighet att öka. Vad tänker man göra för att stärka och utveckla hemvärnet i hela landet?

Fru talman! Den dragspelseffekt som man har drabbats av under de tolv år när s och även ni hade folk i Försvarsdepartementet har upphört, hoppas jag. Det är nu klara besked om ny materiel och nya system att öva. Man har redan skissat på detta, som jag noterat tidigare. Man vill komma i gång med en snabbstart vid årsskiftet. Det tror jag på. När ledningen är så positiv talar mycket gott för att det ska komma i gång. Det ska vara 40 hemvärnsbataljoner i landet, som jag var inne på. På utbildningsgrupperna är man orolig för rekryteringen precis som i övrigt. Kampen om fritiden är hård mellan idrott och frivilligorganisationer i övrigt. Den kampen måste också hemvärnet komma in i. Det är inte lätt att kanske ens komma upp i 22 000. Men det är ett djärvt mål. När rikshemvärnschefen säger att det är strålande tider tror jag på det. Med ny materiel, reformerat ersättningssystem och attraktivare övningsverksamhet tror jag att hemvärnet i Sverige går ljusa tider till mötes. Det är kanske det ljusaste besked som hemvärnet har fått på mycket länge. Dragspelstiden är slut. Alliansregeringen borgar för detta.

Fru talman! En gång i tiden handlade försvaret om att bygga murar och gräva vallgravar. Det var länge sedan. I dag finns insikten brett att ensam inte är stark. Det gäller att samverka och bygga broar för säkerhet och för hållbar utveckling. Försvaret ska inriktas så att det främjar våra utrikespolitiska och säkerhetspolitiska intressen. Förvaret ska främja frihet och försoning. Det finns en insikt om att världen förändrats och kommer att fortsätta att göra det. Den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Den syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet samt stärka internationell fred och säkerhet. Sverige är militärt alliansfritt. Här finns en bred samsyn i både utrikes- och försvarsutskotten, här i kammaren och jag tror också hos svenska folket. Beslut om militära insatser ska fattas självständigt här i kammaren. Men eftersom världen har förändrats finns det också en insikt om att om det händer någonting i vår närmiljö, om det händer våra grannar något, kommer vi inte att stillatigande se på. Så ser världen ut i dag, och det är också en viktig markering. Försvarets framtida inriktning innebär en fortsatt förändring. Det finns en bred och stark grund för den förändringsinriktningen i Försvarsberedningen och i den kommande Pliktutredningen. Det finns en bred samsyn om att fortsätta att förändra från det gamla invasionsförsvaret till ett insatsförsvar. Det är en förändring som ska ske med varsamhet och med en insikt om vikten av att om olyckan är framme kunna skala upp och göra mer. Det finns en insikt om att det i dag finns ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv som måste tas hänsyn till. Hoten ser annorlunda ut i dag, och de kommer att se annorlunda ut också i morgon. Det ska finnas en insikt om att vår globaliserade värld kräver närvaro inte bara här hemma utan också där ute. Vår fred, frihet och säkerhet hänger intimt samman med hur världen runt omkring oss ser ut. Därför måste vi också hitta nya vägar när vi möter hoten där ute. Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att också se de resolutioner som FN antagit och som vi ofta brukar lyfta fram i den här kammaren som viktiga nycklar för att möta hoten och nå försoning, frihet och fred. Det gäller resolution 1325 om kvinnors medverkan, resolution 1820 om sexuellt våld, som är ett hot mot frihet, försoning och fred som måste tas på allvar, och resolution 1612 om barnens situation. Fru talman! Vår förmåga och vår säkerhet hänger intimt samman med samverkan. Det har tidigare talats om samverkan i Norden. Det är ett intressant och viktigt steg som tas. Det gäller också samverkan i Europa och samverkan med Nato. Vi har ingen beröringsångest. När man lyssnar på debatten låter det som om det finns en beröringsångest hos vissa. Vi vill samarbeta för resultat. Vi vill samarbeta med andra för att stötta FN:s insatser där ute i världen. Vi gör det i Afghanistan, vi har gjort det i Tchad och vi gör det i Somalia. Vi har en lång tradition på det området. Vi måste se att ska vi kunna göra någon skillnad där ute krävs det samverkan även om det innebär att vi övar här hemma tillsammans med andra och inte bara utanför landets gränser. Ytterst handlar försvaret om en gemensam försäkring för oss i Sverige. Det betänkande som nu behandlas innebär ett nytt mål från 2010. Det innebär att vi ska hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och nationella intressen samt förebygga och hantera konflikter och krig. Vi ska skydda samhället och dess funktionalitet genom stöd till civila myndigheter. Fru talman! Jag uppfattar att det i stora drag finns en bred samsyn om detta. När vi gör den här utvecklingen handlar det om att använda resurser effektivt. En del i den förändring som görs handlar om att skapa närhet mellan försvaret och skyddet ute i vardagen. Det handlar om satsningar på de nationella skyddsstyrkorna. Vi i Centerpartiet tycker att det är viktigt att det i och med den nya inriktningen också ges ett starkare uppdrag med mer uppgifter till de nationella skyddsstyrkorna eller hemvärnet, om ni så vill. Det är en viktig del i den folkliga förankringen av ett nytt försvar. Fru talman! Jag skulle också vilja beröra några av de reservationer som finns. I debatten hörde jag diskussioner om militär och civil samverkan. I mina öron låter det som om man missar en del av verkligheten. Om vi ska kunna göra skillnad där ute är det naturligtvis viktigt att inse att det handlar om att bygga fred, frihet och försoning. Ska vi inte bara klara freden och få stopp på krig utan också bygga frihet och försoning måste vi finnas med i civila insatser. Vi måste bygga rättsstat. Vi måste bygga goda samhällsfunktioner. Det är detta det handlar om när vi satsar på att bygga och stärka polisiära möjligheter och domstolsväsen för att skapa en fungerande stat som gör att människor kan känna trygghet och som gör att man inte löser konflikter med vapen utan löser dem i den här typen av parlamentariska församlingar i demokratisk form. Det är därför som det är viktigt att hitta bra militär och civil samverkan och inte bygga murar däremellan, för då når vi inte fram. Resultat ska räknas. Fru talman! Jag har också noterat bilden av enighet från oppositionen. Jag har försökt läsa i reservationerna och se vad den står för. Jag ser att den står för nej på en rad punkter, men jag ser inte vad den står för i stället. Vad säger den gemensamma oppositionen ja till, om den nu är gemensam, fru talman? Vi behöver en försvarsinriktning och ett försvarsbeslut som är robust, och därför yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Kerstin Lundgren inledde väldigt bra med att prata om att bygga broar och om samverkan, frihet och försoning. Det är vackra ord. Sedan var hon inne på civil och militär samverkan. Jag håller med till hundra procent. Det är det som är själva grejen, vilket jag själv förde fram, men problemet är att Sverige har för lite civilt. När det gäller de extra personer, jag tror att det är 150, som nu skickas till Afghanistan är det för få civila i förhållande till de militära. Vi är helt överens om att detta måste stärkas med 100 procent. Sedan säger Kerstin Lundgren att om det händer något i vår närhet kommer vi inte att sitta still. Det har Försvarsberedningen sagt, och vi är överens. Men jag vill veta vad Kerstin Lundgren lägger i de orden. Vad innebär det om det skulle hända någonting drastiskt? Anser Kerstin Lundgren att Sverige ska gå in med militär kapacitet i ett främmande land? Vad står de här orden för?

Fru talman! Det låter bra att Peter Rådberg ser behovet av militär och civil samverkan. Ibland när man hör diskussioner, här eller i andra sammanhang, låter det inte som om det fanns ett sådant intresse. Jag kan bara konstatera att när vi förstärker insatserna i Afghanistan har vi också säkerställt en förstärkt satsning på den civila sidan. Det har varit en viktig signal från den här kammaren att vara med på båda sidor. Men det är klart att ska den civila statsbyggnaden kunna fungera måste det också vara fred. Då måste man också skapa förutsättningar för att få resultat. Därför är det som sagt var två sidor som måste vara närvarande om vi vill göra skillnad där ute. Fru talman! Hur vi ska agera om det händer någonting i vår omgivning, i vår närmiljö - om det händer något i till exempel Norge, Finland eller Baltikum - beror lite grann på. Ska vi sända resurser från Räddningsverket för att det är en sådan insats som det handlar om? Behöver vi göra speciella insatser i övrigt? Vi har Stoltenbergrapporten, som har varit uppe tidigare i debatten. Där diskuteras verkligen samverkan på den nordiska arenan, och vi pratar om att vi ska ställa upp och göra insatser. Nu diskuteras också insatser för att stötta Island. Det är naturligtvis en viktig del att kunna vara närvarande. Vi har ingen beröringsångest. Det är klart att det ytterst handlar om följande. Det vore spännande att höra: Om det skulle vara så illa att Baltikum blev föremål för inbördes strid eller vad det nu skulle kunna vara och de då begärde hjälp, skulle Peter Rådberg då säga: Nehej, se det vill inte Sverige göra! Vi sänder trupp till Afghanistan och vi gör andra insatser, men inte i Baltikum!

Fru talman! Man kan svara lite hur man vill på olika frågor, vilket vi fick klart belyst alldeles nyss här! Kerstin Lundgren sade att vi säger nej och frågade var vårt "ja" finns. Det är ett lysande exempel på att du inte kan svara på frågan. Du säger att det beror på vad som händer. Har Centerpartiet ingen politik för om det skulle hända någonting drastiskt i Baltikum? Står Centerpartiet och säger: Vi får se vad som händer? Miljöpartiet kan säga detta: Vi kommer inte att gå in militärt, men vi kommer definitivt att hjälpa till. Vi har sagt ja till det i Försvarsberedningen. Vi sade ja till solidaritetsdeklarationen. På den punkten råder ingen som helst diskussion om var vi står. Men jag vill att du ska klä i ord, Kerstin Lundgren, vad det här betyder, för du svepte över det här ganska brett när du sade att om det händer någonting ska vi vara med. Då blir min konkreta fråga: Om det händer något väldigt drastiskt i Baltikum - om det till exempel skulle bli inbördeskrig, som du själv säger - är du beredd att gå in militärt då? Det är ju det som är själva poängen i solidaritetsfrågan - eller kan vara det, ska jag säga. Vi i Miljöpartiet försöker i alla fall dra en politisk slutsats, men det har inte Centerpartiet gjort hittills. Jag har en sista fråga med anledning av den övning som pågår i Norrland. Säger Centerpartiet fortfarande nej till Nato, eller har ni ändrat er utifrån det som du själv pratade om i din inledning, att vi ska ha ökad samverkan, bygga broar och allt det där? Jag ska ställa en konkret fråga: Vad betyder det i Natosammanhang? Är det ett ja eller är det ett nej?

Fru talman! Visst var det spännande att höra att Miljöpartiet sänder signalen till Baltikum: Om det blir ett inbördeskrig, om ni frågar, kommer vi inte att ställa upp alls med några militära resurser. Från Centerpartiets sida säger vi inte det. Vi är beredda att ställa upp om det är så att det skulle inträffa. Det innebär inte att vi per definition har sagt att det är bara det vi gör, men vi utesluter inte någon del av svensk insats när det gäller att ställa upp om situationen så kräver i vår närmiljö. Vi förhåller oss inte neutrala på det sättet om situationen skulle vara sådan. Innebär Sveriges samverkan med andra länder i den övning som pågår i Norrbotten att Centerpartiet tycker att vi ska vara medlemmar i Nato? Nej, vi har inte sagt att vi ska vara medlemmar i Nato. Men vi har ingen beröringsångest. Likaväl som vi kan samarbeta och samverka i Afghanistan kan vi samverka i Sverige i en övning. Vi vet att en förutsättning för att göra skillnad ute i världen är att vi kan samverka med andra, och då måste vi också vara beredda att öva tillsammans. Och varför skulle vi inte kunna öva i Sverige när vi kan öva i andra länder? Den frågan tycker jag borde besvaras. Från vår sida har vi inga problem med detta. För oss är det centralt att den här riksdagen fattar beslut självständigt och att vi ska kunna väga vilken insats vi vill göra i olika sammanhang. Men vi utesluter inte någon insats.

Fru talman! Jag vill tacka Kerstin Lundgren. Hennes tal skulle mycket väl kunna passa i en utrikespolitisk debatt. Det handlade mycket om säkerhetspolitik men ingenting om försvarspolitik. Men det var mycket intressant, och det var många punkter som jag helt ställer upp på: att bygga broar, frihet och försoning samt alliansfrihet. Det gläder mig att Centern är så tydliga i alliansfrihetsfrågan. Det vore klädsamt om ni kanske kunde påverka dem som finns i regeringen. Vi har ju faktiskt en regering som inte är enig i denna viktiga fråga. Detta om säkerhetspolitiken. Kerstin Lundgren nämnde nästan ingenting om det vi egentligen debatterar i dag, nämligen försvarspolitiken. Jag har respekt för det. Kerstin Lundgren sitter i utrikesutskottet och jobbar med säkerhetspolitik. Men jag skulle ändå vilja ställa några frågor. Kerstin Lundgren hade läst våra reservationer, vad jag förstod, bland annat om hemvärnet. Då vill jag ställa en fråga till Kerstin Lundgren. Vi skriver så här: "Vi anser att hemvärnets ekonomiska resurser inte får användas som en budgetregulator när det ska sparas. Organisationen bör därför få ett eget budgetanslag." Vi tycker att det är viktigt att hemvärnet i fortsättningen inte används som en regulator i försvarets besparingsiver. När man gör någonting drar man in på hemvärnet. Det är enklast att ta det där. Det märks minst. Det bidrar kanske också till det som Rolf Gunnarsson tidigare har påtalat, nämligen att det så att säga bara är 13 000 som har gjort sina utbildningar, det vill säga de repetitionsövningar eller vidareutbildningar som man ska göra när man inkallas - kanske på grund av att det inte har funnits pengar därför att Försvarsmakten har tagit pengarna ifrån hemvärnet, lagt dem på andra ställen och gjort en bedömning utifrån det. Min konkreta fråga, Kerstin Lundgren, är: Skulle Kerstin Lundgren tycka att det vore rimligt att hemvärnet såväl som andra hade sitt eget budgetanslag och kunde förfoga över det självständigt i framtiden?

Fru talman! Jag vill bara konstatera att jag är glad över att den här kammaren och utrikesutskottet liksom försvarsutskottet har en bred samsyn när det gäller den militära alliansfriheten, för det är grunden för vår säkerhetspolitik, och den ligger fast. Beträffande frågan om de frivilliga försvarsorganisationerna och hemvärnet eller de nationella skyddsstyrkorna har jag, fru talman, lite svårt att se att ett särskilt anslag skulle vara det viktiga för de nationella skyddsstyrkornas framtid. Det handlar, tycker jag, lite grann om den gamla försvarspolitiska synen: Vi bygger en mur så löser vi problemet! Vi stänger ute dem som vill dra in. Men vi har väl sett, fru talman, många exempel på anslag som har funnits i våra budgetar som har förändrats genom åren. Själva anslagsposten i sig innebär ju inget skydd. Det handlar om vilja. Fru talman! Från vår utgångspunkt finns det en tydlig vilja att ta fasta på, värna och utveckla de nationella skyddsstyrkorna, hemvärnet. Det centrala är att tydliggöra uppgifterna och se till att det ökar i betydelse. Om uppgifterna förbättras och förtydligas kommer också fler att söka och vara intresserade av att delta. Det tycker jag, fru talman, är det viktiga. Det är också viktigt att få den här insatsen, som tidigare har beskrivits så tydligt av Rolf Gunnarsson, över hela landet.

Fru talman! Lite raljant skulle man kunna säga att i så fall hade riksdagen bara behövt anta budgetramarna, och sedan kunde regeringen själv ha bestämt vad som skulle gå till socialförsäkringar, till pensioner, till arbetsmarknadsutbildningar och så vidare. Då skulle ju inte riksdagen behöva lägga sig i det. Det är på ett lite raljant sätt jag säger så, Kerstin Lundgren. Det är väl självklart så att om riksdagen ska kunna påverka budgetanslaget är det här vi gör det genom att vi säger att x kronor ska läggas på det eller det budgetanslaget. Då kan inte regeringen flytta de pengarna mellan anslagen. Det Kerstin Lundgren säger är att riksdagen inte ska lägga sig i hur mycket pengar hemvärnet ska ha. Men ska vi lägga oss i hur mycket pengar försvaret ska ha? Det är faktiskt det som det handlar om. Det är viktigt för riksdagens inflytande och makt att kunna påverka där, och då tycker vi att det är rimligt när vi nu har sett under ett antal år och inte minst hört det från hemvärnsmän och -kvinnor att pengarna dras över till den allmänna försvarsverksamheten. Det kan kanske finnas skäl för det, men man ska inte kunna göra det så där godtyckligt utan det är genom ett riksdagsbeslut det ska ske. Vi säger också att vi tycker att det är viktigt med frivilligorganisationerna. Därför är det förslag som regeringen lägger om att ta bort stödet till organisationerna och förändra det viktigt. Vi tycker inte att man ska göra det just av det skälet - Kerstin Lundgren företräder ett folkrörelseparti - att folkrörelserna i Sverige är så oerhört viktiga för att skapa en bred förståelse för det som inte minst vi i politiken sysslar med, och samma sak är det med alliansfriheten och så vidare. Nästa fråga är: Vore det inte rimligt att man ändå behöll de pengar som frivilligorganisationerna har? Det är väldigt små pengar, och de borde faktiskt vara kvar för att frivilligorganisationerna ska kunna fortsätta att utvecklas och vara en viktig del i det folkligt förankrade försvaret.

Fru talman! Det är väl helt klart så att riksdagen har makt över budgeten. Det är ju här vi tar beslut; det är ju här vi ger inte bara inriktningsbeslut utan också har finansmakten. Så däri finns ingen tvekan, men frågan är om det viktiga är om vi ska gå in och göra detaljanslag och på vilken nivå. Om nu resultatet där ute blir lika bra eller bättre med det förslag som nu ligger måste det ju vara resultatet som räknas och inte själva anslagsposten. Jag har svårt att förstå upprördheten över just budgeteringstekniken när upprördheten borde röra om resultatet där ute blir sämre. Det har vi sett historiskt, men signalen i detta förslag är ju att förstärka och ge ett förtydligat uppdrag. Fru talman! När det gäller frivilligorganisationerna bara noterar jag att utskottet uttalar sig tydligt om den stora betydelse som de har och också i det här fallet säger att man i budgetprövningen för 2010 kommer att ta ställning till finansieringsformerna för den frivilliga försvarsverksamheten. Där kommer alltså frågan tillbaka till den här kammaren och till försvarsutskottet. Med det, fru talman, känner jag att riksdagen i sin granskningsroll och i sin maktutövning har full förfoganderätt över de här anslagen och möjligheten att återkomma till den diskussionen om man inte skulle leva upp till den signal som sänds om att det har en stor betydelse. Men utskottet har ju där en samsyn.

Fru talman! Det är nu fyra och ett halvt år sedan Sveriges riksdag senast gjorde en generell inriktning av det svenska försvaret. 2009 års beslut kommer säkert på många punkter att bli ett minnesvärt beslut och ett beslut som inte saknar historisk betydelse. På väsentliga områden som personalförsörjning och materielförsörjning går vi nu mot helt nya principer och strategier. Det är en övergång från ett försvar som baserar sig på plikt till att basera sig på frivillig rekrytering. Det är en materielförsörjning som i första hand ska utgå från att vi anskaffar den materiel som finns på marknaden och som är beprövad, i andra hand att utveckla tillsammans med andra och först i tredje hand att vi utvecklar på egen hand. Det innebär i realiteten att den i dag rådande situationen vänds upp och ned. Men man ska också komma ihåg att det finns otroligt många måttstockar på ett försvarsbeslut eller ett inriktningsbeslut. Att ha rätt i sak är inte alla gånger tillräckligt. Besluten och de förslag som besluten innehåller måste ligga rätt i tid. De måste möta opinionsmässiga, säkerhetspolitiska, kulturella och andra konjunkturer. Vi ska också komma ihåg att ett försvarsbeslut eller ett inriktningsbeslut inte bara får effekt för det som det reglerar. Det får också effekt för många av de frågor som vi väljer att inte reglera. Inte minst försvarsbeslutet 2004 visar att när vi fattar den här typen av långsiktiga beslut hänger vi också ut en massa våta filtar i omgivningen som kan göra att vår reformtakt inte blir vad vi har tänkt oss. Fru talman! Jag lyssnade noggrant på de tre inledande anförandena från den politiska oppositionen. Om jag inte hörde fel så nämndes inte vid något enda tillfälle uttrycket "försvarsförmåga". Deras inlägg handlade i väsentligt större utsträckning om de medel som vi använder för att uppnå olika förmågor i det svenska försvaret. Vi ska ha klart för oss att försvarsbeslut inte bara handlar om förmågor, utan det handlar också om en rad andra intressen som olika partier vill tillgodose på olika sätt. I fråga om implementering kommer 2009 års beslut att skilja sig från en rad andra försvarsbeslut. Den här gången handlar det inte bara om att släppa iväg ett beslut för myndighetens verkställande. Vi har ett antal utestående utredningar. Till exempel har vi Marie Hafströms om stödet till Försvarsmakten, och vi har Pliktutredningen som inte är färdig. Helikopterutredningen som fortfarande pågår har ännu inte nått fram till sitt delbetänkande. Vi har veteranpolitiken, och i inriktningspropositionen aviseras nya personalutredningar. Det återstår ännu att bestämma hur vi ska utforma nationella skyddsstyrkor när det gäller beväpning, utbildning, bemanning och beredskap. Samma frågor kan också ställas beträffande de nya mobiliseringsförbanden. Fru talman! Det är ingen tvekan om att det kommer att krävas politisk handpåläggning varje år de kommande åren på det inriktningsbeslut som nu fattas. Jag tillhör dem som i grunden uppfattar detta som ganska positivt. Den väpnade striden är kanske en av våra mest typiska offentliga monopolverksamheter. Tanken på konkurrensutsättning finns inte. I bästa fall kan vi göra jämförelser med hur andra länder löser motsvarande problem. I en sådan situation måste det politiska förändringstrycket, det politiska ifrågasättandet, hela tiden hållas uppe. Försvaret, fru talman, är en alltför allvarlig fråga för att enbart överlåtas på generalen. Försvarsbeslutsprocessen har varit lång. Den har nästan sträckt sig över totalt tre år. Mitt i denna process inträffade ett krig på den europeiska kontinenten. Ett krig utbröt i Georgien i augusti 2008. Försvarsberedningen hade redan den 13 juni varnat för risken att militärt våld skulle kunna bryta ut i södra Kaukasus. Men det är naturligtvis en sak att varna för risker om militärt våld, och det är en helt annan sak när detta militära våld inträffar. Då har man två saker att välja på. Antingen borrar man ned huvudet i sanden och låtsas som att det som har hänt de facto inte alls hände, eller så tar man in denna händelse och anpassar sig till den förändrade omvärlden. Jag menar, fru talman, att en ansvarsfull regering, en ansvarsfull riksdagsmajoritet, inte kan göra något annat än det senare, nämligen att anpassa sig. Under hösten skedde också ett omtag i Regeringskansliet. Det var ett omtag som har lett fram till att vi i dag kan se också en nationell dimension av det kommande svenska försvaret. Den består i att vi utöver insatsorganisationen också kommer att rusta oss med fyra tunga mekaniserade bataljoner. Därtill innehåller inriktningspropositionen för första gången på mycket lång tid ett embryo till krav på försvarsplanering. Myndigheten ska fundera över vad man ska göra om det osannolika ändå inträffar, med vilka resurser man ska göra det och hur man ska göra det. Jag är av den uppfattningen, fru talman, att en sådan planering, en planering för att använda de resurser man har, alltid är av godo, oavsett omvärldsläge. Det gäller naturligtvis särskilt de länder som väljer att vara militärt alliansfria. Med detta, fru talman, är det heller inte omöjligt att den strategiska timeout som togs ut under 1990-talet av den svenska Försvarsmakten nu kan komma att bringas till ett slut. Men oaktat att osäkerheten om vad framtiden bär med sig har ökat ligger sannolikt de största utmaningarna under de kommande åren i den skarpa internationella krishanteringen. Den förre överbefälhavaren Håkan Syrén skrev för några år sedan ett litet häfte som hade rubriken Både och . I den rubriken finns en antydan om att det råder en sorts motsättning mellan de uppgifter vi ska lösa här hemma till stöd för den nationella säkerheten och de uppgifter vi ska lösa där ute till stöd för internationell fred och säkerhet. Jag hävdar, fru talman, att någon sådan motsättning inte finns. Vid ett försvar av Sverige i framtiden kommer vår försvarsförmåga naturligtvis också att bero på vår förmåga att samverka med krigsmakter från andra länder. Helikoptrar, för att ta ett annat konkret exempel, är ingenting vi bara behöver i Tchad, Kosovo eller Afghanistan. Vi kommer också en dag att kunna behöva dem här hemma. Dessutom är det så att aldrig så realistiska övningar på hemmaplan inte kan ersätta de erfarenheter som vi får när vi deltar i de skarpa insatserna. Det är det bästa kvitto som Försvarsmakten kan erhålla både på personalens utbildning och på materielens funktionalitet. Till sist ska vi också på de internationella uppgifterna lägga den säkerhetspolitiska aspekten. När Sverige tar sin del av bördan internationellt markerar vi att vi vill vara en i laget. Vi blir relevanta, och vi får uppmärksamhet. Sammanfattningsvis, fru talman, borde rubriken inte vara "Både och" utan "Ett och samma". Stridsledningen, särskilt av våra luftstridskrafter, har under det senaste halvåret varit föremål för en omfattande debatt. Försvarsmakten vill ha någonting som de kallar för en gemensam lägescentral. Det är något, osäkert vad, som ska försöka skapa en gemensam lägesbild för alla de arenor som Försvarsmakten verkar på. Men trots att myndigheten ännu inte vet om denna gemensamma lägescentral är ett förband, ett system eller en anläggning har man, fru talman, föreslagit ganska halsbrytande omorganisationer. Jag vill gärna säga att jag är utomordentligt stolt över att ett enigt försvarsutskott nu har anbefallt försiktighet i denna process. På s. 47 i utskottsbetänkandet uttalar utskottet att eventuella genomgripande förändringar av dagens organisation, stridsledningsorganisation, först bör ske efter godkännande av regeringen. Sedan betonar utskottet att förmågan att säkert leda våra stridsflygplan ska finnas över tid. Några förmågeglapp kommer inte att tillåtas. Myndighetens hantering av stridsledningsfrågorna inger oro. Försvarsmakten, och i allra högsta grad flygvapnet, är ett system av system som inte blir starkare än dess svagaste länkar. Sverige har inte haft en bred utredning av luftförsvaret sedan 1967. Det är nu mer än 40 år sedan. Mot bakgrund av vad vi har upplevt när det gäller stridsledningsfunktionen i flygstridskrafterna och vad som sägs i inriktningspropositionen om kvalitativa och kvantitativa brister i fråga om beväpning och sensorer och det faktum att vi förmodligen snart kanske står inför ett beslut om nästa generations plattformar i flygvapnet är det, fru talman, sannerligen hög tid för en ny bred utredning. Flera av de föregående talarna har varit inne på Nato och Sveriges förhållande till den transatlantiska försvarsalliansen. Jag vill bara erinra om att för små länder som lever i en värld där de stora elefanterna fortfarande dansar är kollektiv säkerhet ofta det enda alternativet. Sverige är ett mycket litet land, och vi kan inte låtsas om att andra länder i vår närhet har en mycket bekymmersam social och politisk utveckling och samtidigt ökande militära förmågor. I fråga om Nato är det också viktigt att konstatera att Sverige, som icke-medlem, i dag inte har ett inflytande som motsvarar de ansträngningar som vi gör både i den skarpa verksamheten och i övningsverksamheten. Fru talman! Det är också min tro att det, om det nordiska samarbetet ska få djup och förtroende, är viktigt att de skandinaviska länderna har en gemensam grundläggande säkerhetsordning. Jag tror inte att Danmark eller Norge kommer att lämna den transatlantiska alliansen för ett fördjupat samarbete med ett militärt alliansfritt Sverige. Till sist, fru talman! Politik är det möjligas konst, sade en stor politiker i Sverige en gång. Jag tror att också majoritetens ledamöter i utskottet är medvetna om att inriktningsbeslutet 2009 i alla sina delar inte är perfekt och helt ofelbart. Men mot bakgrund av att politik är det möjligas konst, eller de konstigas möjlighet, är det naturligtvis så att det mest intressanta är själva jämförelsen. Vilka andra alternativ står till buds? När jag lyssnar på oppositionen hör jag vad flera tidigare har berört, att man är överens om vad man säger nej till, men man är inte överens om vad man vill göra i stället. Miljöpartiet vill ha frivillighet i rekryteringen. Socialdemokrater och vänsterpartister vill det inte. Miljöpartiet vill bygga utifrån och in. Socialdemokrater och vänsterpartister vill bygga inifrån och ut. Mot den här bakgrunden, fru talman, är jag övertygad om att alliansen inte bara representerar det bästa alternativet i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Alliansen representerar i realiteten också det enda alternativet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det är intressant att höra på Allan Widman. Ödmjukhetens stund var väl inte inne, när det bara fanns ett alternativ - den enda vägen, som en känd politiker sade. Det är tråkigt att Folkpartiet slår bort det nordiska samarbetet och undergräver det. Det är bara Natospåret som finns för Allan Widman. Det tycker jag personligen är väldigt tråkigt. Och så säger han de här kryptiska orden i sitt tal. Ja, det kan vara rätt i sak, men det måste också vara rätt i tid. Ja, precis, fri tolkning är det som råder nu. Men så pratar Allan Widman om försvarsförmågan, och det pratar vi ingenting om. Men det var faktiskt det jag försökte göra. Vi ska nämligen ha en försvarsförmåga utifrån den hotbild vi har. Vad som nu händer är att ni ökar denna förmåga. Då måste ni ju se en hotbild. Jag försökte ställa en fråga om det tidigare, som jag inte fick något svar på. Jag vill ha ett svar från Allan Widman: Om man bygger upp så att man har en förmåga att gå ut mycket snabbare måste man ju också se en hotbild, och jag skulle gärna vilja att du refererar den. Jag måste också ta en vända om detta med Nato. Vad folk inte är medvetna om är att ett Natomedlemskap kommer att kosta kanske 10-15 miljarder till. Det är 2 procent av bruttonationalprodukten, och det blir en betydande ökning av försvarsutgifterna. Är Folkpartiet berett att ta den utgiften om vi går med i Nato? Så måste jag ställa en fråga om detta med solidaritetsklausulen, som ju Kerstin Lundgren var mycket tydlig med. Jag frågade henne om hon var beredd att gå in med militära medel i till exempel Baltikum. Hennes svar var: Vi utesluter ingenting. Därför är min sista fråga: Delar Folkpartiet denna bedömning av solidaritetsklausulen?

Herr talman! Det var många frågor, och jag ska försöka besvara dem alla på den korta tid som står till förfogande. Nej, Folkpartiet undergräver inte nordiskt samarbete, men vi försöker förhålla oss realistiskt till det djup och förtroende ett sådant samarbete kan få när de inblandade länderna i grunden har valt olika riktningar för att ordna sin säkerhetspolitiska framtid. Nej, Peter Rådberg, det finns inga hot mot Sverige. Däremot hävdar jag - och du får gärna säga att jag har fel - att osäkerheten om vad framtiden ska bära med sig har ökat, och för den osäkerheten måste också Sverige ta höjd. Jag ska dock säga att det faktum att osäkerheten ökar inte är det som gör att vi nu får en incidentberedskap i våra arméstridskrafter och därmed något högre beredskap än Sverige har i dag. Inom parentes sagt är den i dag inte någon särskilt hög beredskap. Skälet till att vi kan göra detta är att vi nu får en insatsorienterad insatsorganisation där man genom avtal ser till att de som utbildas också är beredda att åka ut internationellt och göra en insats. Genom att vi får kontrakterade soldater som tjänstgör deltid eller heltid har vi dem tillgängliga på ett helt annat sätt än tidigare. Då finns det inget skäl att avstå från att utnyttja den tillgängligheten för en högre beredskap. Det är riktigt, Peter Rådberg, att det i Nato finns en rekommendation om att försvarsutgifterna i medlemsländerna ska gå upp till ca 2 procent av bnp, men kom i håg att till skillnad från EU är Nato ingen överstatlig organisation utan en mellanstatlig sådan. Många medlemsstater i Nato når inte upp till de 2 procenten och avser inte heller att göra det.

Herr talman! Så kan man alltid resonera i alla frågor. Man kan alltid säga att det är bara en rekommendation. Men går man med i en klubb eller organisation, som Nato, förutsätter det naturligtvis att man betalar sin medlemsavgift. Annat vore ohederligt. Osäkerheten ökar, säger Allan Widman. Därmed drar han också slutsatsen att vi ska öka den militära delen. Jag försökte i mitt tal poängtera att det civila inte hänger med. Om osäkerheten enligt ert sätt att se det har ökat i vårt land ska man väl också se till att den civila delen är med ifall kriget kommer, men där står ni stilla. Ni ökar den militära delen. Är osäkerheten alltid bara militär? Kan inte Allan Widman se att det kan röra sig om miljöhot, IT-sabotage eller annat? Då hjälper väl inga pansarvagnar, utan då är det andra medel som vi måste ha för att kunna öka den svenska säkerheten. Allan Widman drar a priori slutsatsen att osäkerhet måste innebära militär upprustning. Det är helt fel. På frågan om det finns någon hotbild mot Sverige svarar du samtidigt nej. Det blir alltså väldigt oklart och otydligt vad regeringen egentligen vill. Jag fick heller inget svar på frågan om solidaritetsklausulen, men det kanske kommer nu.

Herr talman! Jag hann inte med alla de frågor Peter Rådberg ställde inledningsvis. Absolut är det så att Sverige mot bakgrund av de deklarationer som vi har gjort också med militära medel ska kunna bispringa exempelvis Estland, Lettland och Litauen om olyckan skulle vara framme. Men den stora knepigheten är kanske inte den politiskt uttalade viljan utan att vi än så länge har gjort ganska lite för att förbereda oss för att bistå andra länder med en sådan hjälp. Jag tror att vi under de kommande åren kommer att få ganska omfattande diskussioner om vad detta kräver i form av förmågor och förändringar i det svenska försvaret. Successivt under 2000-talet har Sveriges förmåga att utstå svåra påfrestningar höjts. Det har delvis skett också genom de förslag och det engagemang som Miljöpartiet har haft. Vi har fattat beslut om helt nya myndighetsorganisationer på det här området för att just bli bättre - bättre på att möta IT-attacker och bättre på att möta andra former av katastrofsituationer eller påfrestningar. Det är en process som har löpt hela tiden. Det vi däremot inte har gjort, åtminstone inte sedan slutet av 80-talet, är att se om det egna huset i termer av militär förmåga och försvarsförmåga. Det är det som regeringen nu står beredd att göra. På en punkt, som jag inte vet om den omfattades av Peter Rådbergs fråga, nämligen vår förmåga att internationellt samverka mellan det militära och det civila, är jag beredd att instämma i den kritik som Peter Rådberg har. Vi har i dag inga civila rådgivare i PRT MeS, och det borde vi ha haft. Den politiska viljan har varit att detta skulle förbättras. Där har systemet ännu inte orkat leverera, och jag hoppas att Peter Rådberg och jag med gemensamma krafter ska kunna verka för att också de kompetenserna kommer på plats.

Herr talman! Allan Widman talade om att ha rätt i sak. Jag skulle vilja ta upp några frågor som Allan Widman inte uppehöll sig vid men som jag uppehöll mig mycket vid i mitt anförande, nämligen detta med materiel och spetskompetens och den oro som nu finns i Sverige, inte minst inom industrisektorn, där försvarsindustrin finns. Varslen duggar tätt. De har visserligen bromsats lite och ökar inte lika mycket som tidigare, men det gäller just industrisektorn. Allan Widman har varit en viktig pådrivare för att man ska köpa från hyllan. Min fråga är: Allan Widman, delar du vår uppfattning att detta att köpa från hyllan inte är att jämföra med något annat, som att beställa en mobiltelefon eller att köpa en personbil? Vi menar att försvarsmateriel är något helt annorlunda och att det också har försvarspolitisk påverkan vilken försvarsindustri vi har. Det var min första fråga. Min andra fråga handlar om något som jag har tagit upp i andra replikskiften, nämligen frivilligorganisationerna. Jag konstaterar att Allan Widman inte nämnde vare sig hemvärnet eller frivilligorganisationerna. Vi är oroliga för detta med folkrörelsetanken. Jag vet att Folkpartiet trots sitt namn inte är något folkrörelseparti. Men vi tycker att det är viktigt med folkrörelserna, och det är viktigt för svensk försvarsvilja att Försvaret är förankrat väl i samhället, alltså att det finns en folklig förankring. Därför vill jag fråga om detta med ett obundet organisationsstöd, det vill säga ett stöd som inte enbart baseras på uppdrag som organisationen har åtagit sig att genomföra. Är det något som också Folkpartiet kan ställa upp på? Vi har skrivit om detta i vår reservation. Detta är mina två konkreta frågor.

Herr talman! Jag är av den uppfattningen, och det är också Folkpartiet liberalerna, att frågan om hur den europeiska och den svenska försvarsindustrin ser ut i första hand är en fråga som gäller medlen för att uppnå det som hela tiden måste vara fokus, nämligen försvarsförmågan, alltså väl utrustade, väl utbildade insatsförband. Till någon del är jag beredd att medge, Anders Karlsson, att det faktum att Sverige kan offerera stora plattformar i internationella upphandlingar också kan ha en integrerande effekt, att Sverige därmed också i ett försvars- och säkerhetspolitiskt avseende närmar sig andra länder och knyter fastare band. Men i första hand är detta en fråga om medel, inte mål. Visst är det så att när det gäller våra stora, komplexa plattformar, som styckevis kostar miljarder och som vi ska behålla under många år, kan man inte jämföra med att köpa, jag tror att Anders Karlsson brukar använda liknelsen kaffe och socker. Där måste man naturligtvis fundera mycket noggrant på hur man utformar sina kravspecifikationer och hur man genomför upphandlingar. Jag kan ändå konstatera att till exempel den svenska kustbevakningen just nu från Rumänien köper nya, stora miljösaneringsfartyg. De klarar av att göra detta på en öppen marknad. Jag tror att det är möjligt också för Försvarets materielverk och Försvarsmakten gemensamt att göra detsamma i fråga om försvarsmateriel. Jag nämnde visst hemvärnet, Anders Karlsson, och de nationella skyddsstyrkorna, dock inte frivilligorganisationerna. På den punkten vill jag, herr talman, vänta tills regeringen återkommer med ett detaljerat förslag om hur organisationsstödet ska ersättas innan jag ger ett bestämt besked, och jag utgår från att Anders Karlsson också vill se ett sådant konkret förslag innan han bestämmer sig.

Herr talman! Det är viktigt att det finns konkreta förslag, men det finns det ju i dag när det gäller hur anslag fördelas. Det viktiga är att organisationerna känner sig trygga och kan fortsätta sin verksamhet och den utåtriktade verksamhet som man har för att fånga upp många människor till att vara med. De är en viktig resurs i krissituationer som uppstår i vårt samhälle, såväl civila som militära kriser, liksom hemvärnet och nationella skyddsstyrkan. Min nästa fråga, som jag har ställt till Centerpartiet tidigare, är: Är ni beredda att, som vi har skrivit i vår reservation, ge hemvärnet en egen anslagspost? Jag har motiverat det tidigare med att hemvärnet har sin egen verksamhet i förhållande till försvaret i övrigt men att det är en budgetregulator för den övriga verksamheten. Om man ska flyga fler timmar med JAS, om man ska göra någon annan övning eller om man ska ställa stridsvagnar på Gotland är frågan om det är hemvärnet som ska betala det. Då säger vi, och det har vi varit överens om i utskottet tidigare, att vi skulle ha en tydligare styrning av ekonomin i försvarsbudgeten. Där har vi varit överens under den socialdemokratiska regeringen och gett regeringen till känna, men när man bytte regering var vi inte överens mer. Då skulle vi inte ge till känna utan då var det helt enkelt bra som det var med hur budgeten regleras. Min fråga är: Vad är det som skiljer och vad är det som har ändrats sedan tidigare när vi gav ett tillkännagivande om detta? Är det så att Folkpartiet kan tänka sig att hemvärnet har en egen anslagspost i fortsättningen?

Herr talman! Jag fångade alla frågorna. När det gäller objektsramarna står den beställningen från utskottet kvar. Det framgår av betänkandetexten. Det kan Anders Karlsson se om han läser den väldigt noggrant. De nya önskemål som också uttrycks sker som tillägg till det som utskottet tidigare uttalat i den här delen. Nej, jag vill inte ha något eget anslag för hemvärnet. För inte så länge sedan var Försvarsmakten uppdelad på ett stort antal olika myndigheter som hade stora svårigheter att marschera i samma riktning. Att ta oss tillbaka till den situation som bland annat socialdemokratiska regeringar medverkade till att ta oss ur tror jag vore ett steg i fel riktning. Jag måste nästan fråga, utan att Anders Karlsson kan besvara frågan, men jag ställer den retoriskt: Om vi ska ha egna anslag för hemvärnet, varför ska vi inte ha eget anslag för flygvapnet, varför ska vi inte ha eget anslag för arméstridskrafterna och så vidare? Här tror jag att det gäller, Anders Karlsson, att noga tänka efter vilka konsekvenser i detalj som kan ligga bakom ett sådant beslut. Till sist vill jag säga, herr talman, att jag har lyssnat noga på Anders Karlsson under den här dagen. Han vill rädda frivilligorganisationerna, han vill bygga ut hemvärnet, han vill rädda den svenska försvarsindustrin, han vill rädda värnplikten och lägga till den till det personalförsörjningssystem som vi nu är på väg mot, men Anders Karlsson har inga pengar till detta. Han saknar miljarder. Om han hade varit försvarsminister och fått styra över det beslut som vi nu står inför hade det blivit mindre hemvärn, mindre försvarsindustri, färre frivilligorganisationer och, herr talman, en minskad svensk försvarsförmåga och färre insatsförband.

Jag vill härmed för protokollet anmäla att Anders Karlsson inte har rätt till ytterligare replik.

Herr talman! Jag skulle vilja uppehålla mig vid de frivilliga försvarsorganisationerna. Vi har diskuterat dem, och samtliga ledamöter här i kammaren är mycket väl uppdaterade om dess verksamheter och vilken betydelse de har i samhället. Jag sade i mitt anförande att jag var mycket orolig för hur framtiden ser ut för frivilligorganisationerna och att man i det här läget tänker dra bort 70 miljoner av den anslagspost som finns. Jag har en fråga till Else-Marie Lindgren som delar utskottet, det vill säga uppfattningen att de här 70 miljonerna ska försvinna nu. Man ska ta ställning till saken inför hösten. Men varför är det så bråttom att redan i dagsläget besluta om att ta bort de 70 miljonerna och sedan säga att vi kommer att återkomma till hösten? Varför hade man inte kunnat ta hela den proceduren i höst? Det finns ju ingenting som tyder på att de här pengarna kommer att uppstå och finnas hos någon annan myndighet? Det är ju ändå så att de försvarsutbildningar och det många av de här frivilligorganisationerna sysslar med inte är tjänster som kommuner och länsstyrelser är betjänta av. Det är ju Försvarsmakten som behöver den kompetensen till största delen. Om frivilligorganisationerna ska gå till kommunerna för att upphandla dessa tjänster, är då inte Else-Marie Lindgren rädd för att kommunerna inte har något behov därför att de inte har pengar att göra en upphandling av de här tjänsterna?

Herr talman! Gunilla Wahlén säger att vi har bråttom. Jag vill då påminna om att vi redan före 2004 års försvarsbeslut diskuterade anslagsformerna till frivilligorganisationerna. Det är alltså inte något nytt som kommit upp nu. Jag tror att det är viktigt att vi nu ser vilka behov som finns i samhället i dag och hur vi ska tillgodose de behoven när det gäller den civila delen. Befolkningen vill ju så gärna ställa upp. Vi måste kunna organisera detta på ett mycket bra sätt, och därför har vi sagt att vi, förutom att se till innehållet, också vill se hur finansieringsformerna ska se ut i framtiden. Jag tycker att det är klokt av regeringen, och vi har ju tagit det i utskottet också, att just se över finansieringsformerna i kommande budgetöverläggningar. Jag vill betona att Kristdemokraterna har ett stort förtroende för de föreningar och ideella organisationer som utför ett fantastiskt arbete i samhället i dag. Vi skulle nästan inte kunna klara oss utan dem.

Herr talman! Jag menar att risken är stor att medlemmar i de här organisationerna som gör ett frivilligt arbete kommer att sluta att vara med när de ser att deras medlemsavgifter kommer att gå till resor och administration i stället för till kärnverksamhet, eftersom basstödet på 70 miljoner faktiskt försvinner. Else-Marie Lindgren tar upp exakt rätt frågor: Vi måste se vilka behov som måste tillgodoses. Vi måste se hur vi ska ordna det här i framtiden. Det är precis dessa frågor vi måste ha svar på innan man tar bort dessa 70 miljoner. Man måste svara på dessa frågor innan man föreslår hur det ska se ut i framtiden. Jag tycker alltså att regeringen och utskottet i det här fallet går bakvägen. Man tar bort först, och sedan säger man att man förhoppningsvis ska föra dialog med frivilligorganisationerna om hur man ska tillgodose de behov som finns. Varför börjar man i den här änden?

Herr talman! Jag vill meddela Gunilla Wahlén att jag inte har läst någonstans att 70 miljoner ska tas bort. Att de ska bort är väl i så fall ett uttalande från Vänsterpartiet. Det har jag inte sett. Jag lyfte i mitt anförande fram att här finns möjligheter att se hur man gjort inom andra idéburna organisationer, framför allt på det sociala området. Jag vet att det har funnits en bra dialog, och det föreligger just nu en skrivelse till riksdagen omkring de frågorna. Låt oss alltså återkomma och se hur vi har gjort på andra håll. Jag tror att det kan vara vägen. Men några 70 miljoner har jag inte sett - det kanske är så Vänsterpartiet läser våra propositioner och vad utskottet, där Gunilla Wahlén själv sitter, har sagt. Det blir tyvärr inte riktigt rätt alla gånger, så låt oss ha en dialog om vad som har stått och vad som inte står.

Herr talman! I dag behandlar riksdagen det första försvarsbeslutet sedan 1994 som inte syftar till att skära ned försvaret utan i stället till att stärka försvarsförmågan. Vi får ett försvar som verkligen går att använda här och nu för att värna Sverige och svenska intressen i landet, i närområdet och utanför närområdet. Vi dubblerar försvarets tillgänglighet och användbarhet. Hela insatsorganisationen om 50 000 personer kommer att vara tillgänglig för insats inom några timmar till någon enstaka vecka om Sverige hotas. Det ger en betydande höjning av försvarsförmågan. Vi dubblerar också Sveriges förmåga till internationella fredsinsatser och därtill hemvärnets användbarhet. Vi utgår från oförändrade resurser och från att kunna överföra pengar från stöd och kringverksamhet till försvarets kärnverksamhet - den operativa nyttan. Mot detta står en bakåtblickande socialdemokrati vars enda konkreta siffra i sin motion, förutom sidnumreringen, är nedskärning av försvarsutgifterna med 2 miljarder årligen och därtill en tillkommande underfinansiering på 1,7 miljarder årligen. Kärnverksamheten, det vill landets försvarsförmåga - det försvarspolitik borde handla om - har varit allvarligt nedprioriterat i den tidigare försvarspolitiken och är det fortfarande i oppositionens resonemang. Fram tills nu har bara en tredjedel av insatsorganisationen, 11 500 män och kvinnor, varit kravställda politiken för att kunna användas inom ett år. Det är för lite och för sent. Användning av det svenska försvaret har fram tills nu krävt lång förvarningstid. Resultatet är en insatsorganisation med en hög andel förband som kräver ny materiel, ny utbildning och ny övning för att kunna användas - ett till tre år bort i tiden. Då har konflikter kommit och gått. Vi måste därför öka försvarets tillgänglighet och användbarhet för att möta den nya tidens breda hotbild. I Georgien var mindre än 20 000 ryska soldater på plats, men de kom dit bokstavligen och bildligen över en natt. Ryssland utvecklar förmåga att kunna agera militärt i sitt närområde men har inte i dag förmåga att utsträcka konventionell militär förmåga längre än så. Vi följer noga landets kapacitetsutveckling. Det gamla invasionshotet och risken för isolerade angrepp mot Sverige är borta. Men intressekonflikter, kriser, militära incidenter och snabbt uppkomna konflikter är del av en bredare hotbild. Det svenska försvaret har haft två separata uppgifter: att försvara Sverige i Sverige och att göra insatser mycket långt bort från Sverige. Nu täcker vi glappet däremellan med ett tydligt närområdes- och Östersjöperspektiv i försvarspolitiken. Försvaret ska kunna värna Sverige och svenska intressen i Sverige, i närområdet och utom närområdet. Vi går ifrån den gamla uppdelningen med en nationell insatsorganisation och en särskild anställd utlandsstyrka. Förband kommer inte längre att avvecklas när de kommer hem från internationell insats och är som allra bäst. Sverige kommer därför att få erfarna förband, vilket stärker kvaliteten i hela insatsorganisationen. Vi har hittills behövt bygga nya särskilda förband för internationella insatser med helt andra villkor än dem som avsetts för Sverige. Den nationella insatsorganisationens förband har däremot inte kunnat användas internationellt. Alla försvarets förband ska fortsättningsvis kunna användas för att lösa sin del av samtliga försvarets uppgifter. I dag finns en skyldighet att göra militär grundutbildning för de människor som tas ut, ca 5 000 per år, men därefter är det frivilligt att vara en del av försvaret. Det gör att vi i hög grad felutbildar i förhållande till försvarets uppgifter. 70 procent av de värnpliktiga vill inte gå vidare i insats internationellt eller i försvaret i övrigt. Och de personer som är färdigutbildade kommer inte försvaret till nytta tillräckligt länge. I dag kan värnpliktiga vara krigsplacerade två till tre år efter avslutad utbildning i insatsorganisationens förband, inte till 47 års ålder som det var förr. Kvinnor och män kommer i framtiden att rekryteras på exakt samma villkor och på frivillig grund. Grundutbildade soldater kommer att behållas längre i insatsorganisationen. Det gör att vi kan tillvarata soldaternas kunskaper och därmed stärka kvaliteten på förbanden. En viktig utgångspunkt för oss är att Sverige är ett land som bygger säkerhet tillsammans med andra. Värnplikten medger inte att förband används utanför gränsen med mindre än att Sverige är direkt hotat. Därmed begränsas vår möjlighet att i närområdet agera stabiliserande för att hindra konflikter från att sprida sig, förvärras eller komma till vårt eget lands gränser. Herr talman! En rad betydande reformer har redan genomförts. Ett nytt krishanteringssystem har införts, där vi tagit till vara erfarenheterna efter tsunamin. Sverige har gått med i SAC-samarbetet för strategisk flygtransport, ett tvåbefälssystem införs och det nordiska försvarssamarbetet fördjupas. Försvaret planerar med oförändrade anslag ett trendbrott i svensk politik. Pengar som frigörs från materiel används till att stärka förbandsverksamheten. Underskottet från i fjol i förbandsanslaget har hanterats. Försvarsmakten har i dag ett prognostiserat anslagssparande i stället för underskott. Det blir inga förbandsnedläggningar denna mandatperiod. Två sjupartieniga rapporter från Försvarsberedningen och en enig delrapport från Pliktutredningen har tillsammans med Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar och den egna perspektivplaneringen lagt grunden för det nya försvaret. Socialdemokraterna har inte klarat att stå för uppgörelserna. Man har kört över sin partisekreterare, som tidigare satt i Försvarsberedningen. Jag har hos mig på mitt tjänsterum haft Anders Karlsson, Björn von Sydow och Håkan Juholt för att efterfråga: Vad är viktigt för er? Ingen har haft mandat att prata för Socialdemokraterna. Alla har haft olika linjer, såväl i samtal som officiellt. Efter det ryska femdagarskriget i Georgien uppdaterade och fördjupade regeringen den säkerhetspolitiska analysen på underlag av Must och FRA. Först därefter beslutade vi om planeringsanvisningar för Försvarsmakten. Det är helt Försvarsmaktens egna ekonomiska beräkningar som ligger till grund för regeringens förslag. Regeringen har satt upp mål för det nya försvaret och en inriktning. Försvarsmakten som självständig myndighet har lagt fram förslag på och kostnadsberäknat den framtida insatsorganisationen som behövs för att nå målen. Och de har för första gången lagt in en marginal för att säkra mot framtida kostnadsökningar. Jag hoppas fortfarande, herr talman, på möjligheten av en bred uppgörelse i den parlamentariska pliktutredningen kring framtidens rekrytering. Vi skapar nu ett försvar som är mycket väl anpassat till hotbildsutvecklingen, men som också utformas helt i linje med utvecklingen i Nato och internationellt. Där finns en starkt ökad betoning av användbarhet och tillgänglighet och att försvaret organiserar sig mindre men med mer flexibla och rörliga enheter. Det är tack vare rekrytering på frivillig grund och övergång till stående kontrakterade förband som det blir möjligt att höja landets försvarsförmåga genom ökad användbarhet och tillgänglighet. Sverige kommer att få en av Europas modernast organiserade försvarsmakter, byggd för att kunna samverka med andra. Försvarsberedningen formulerade i sjupartienighet sin solidaritetsförklaring. Det går inte att se ett militärt hot som endast drabbar ett land i närområdet. Sverige kommer inte att stå passivt om ett grannland hotas. Vi utgår från att andra inte står passiva om Sverige hotas. Vi ska förbereda oss för att både kunna ge och ta emot militärt stöd. Detta ställer nya krav på försvarets utformning och planering. Under kalla kriget var Sverige alliansfritt i fred, syftande till neutralitet i krig. Därefter var Sverige militärt alliansfritt, syftande till möjligheten, alltså optionen, att stå neutralt vid händelse av krig i vårt närområde. Sedan några år är vår säkerhetspolitiska linje militär alliansfrihet, med tillägget att säkerhet byggs tillsammans med andra. Riksdagens partier har godkänt EU:s nya fördrag med dess solidaritetsklausuler. Sverige är militärt alliansfritt, men det är knappast tillräckligt att beskriva ett land genom att säga vad landet inte är. Så vad är Sverige? Sverige är ett land som bygger säkerhet tillsammans med andra. Vårt medlemskap i EU och vårt nordiska samarbete intar en särställning. Den militära alliansfrihetens ram är nu fylld med ett utvecklat innehåll. Trots att de nordiska länderna ligger nära varandra har vi olika perspektiv, vilket är naturligt och rationellt, och vi prioriterar därefter. Sverige har ett tydligt Östersjöperspektiv på försvarspolitiken. Finland har ett landgränsperspektiv. Danmark fokuserar på internationella insatser. Norge fokuserar på nordområdena. Det ger konsekvenser på prioriterade förmågor. Sverige har på grund av Östersjöperspektivet valt att ha ett närmast dubbelt så stort flygvapen som våra grannar. Norge anskaffar 48, Danmark 48, Sverige 100. Vi har av samma skäl korvetter och u-båtar, vilket Finland och i det senare fallet Danmark saknar. Vi har en mindre armé än Finland, men vi kommer att ha förband med mycket hög tillgänglighet och kvalitet. Ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete ger högre effekt och kvalitet och samtidigt mer för de samlade försvarsanslagen. Det är en självklarhet för Sverige att samarbeta nära med våra grannar. Försvaret kommer att ha lättrörliga och snabbtillgängliga bataljonsstridsgrupper, användbara för alla sina uppgifter. Hela insatsorganisationen ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap, jämfört med bara en tredjedel i dag. 28 000 personer kommer enligt ÖB att finnas i stående och kontrakterade förband. 22 000 finns i hemvärn, inklusive nationella skyddsstyrkor. ÖB har klarlagt att han räknar med att 45 000 av de 50 000 kommer att finnas på plats 2014. Vi går i praktiken från tre tillgängliga manöverbataljoner i dag till åtta i morgon. 17 000 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt. 300 finns i reserv. 75 procent av soldaterna i armén kommer i framtiden att vara kontrakterade, det vill säga ha civila arbeten och med jämna mellanrum rycka in för övning, beredskap och insats. Hela hemvärnet med nationella skyddsstyrkor består av frivilliga. Det finns alltså en tydlig balans mellan civil anknytning, frivillighet och folkförankring. Officersyrket förändras med fler specialistofficerare som utbildar och leder trupp och färre i staber och ledningsfunktioner. Jag välkomnar frivilligt engagemang i hemvärn och frivilligorganisationer, som är viktiga för försvarets framtid. Herr talman! Det har framgått av debatten i dag att det är lätt att ha synpunkter på enskildheter i försvaret men oändligt mycket svårare att forma en sammanhängande, finansierad och genomförbar helhet. Oppositionen förmår det då rakt inte. Jag konstaterar därför att det inte finns någon annan genomarbetad, konkretiserad, heltäckande eller finansierad försvarspolitisk inriktning än regeringens. Ingenstans i det som vi hittills sett av oppositionens resonemang sägs att försvarspolitik faktiskt handlar om att skapa försvarsförmåga. Det är sänkt användbarhet, sänkt finansiering och sänkt tillgänglighet som är temat. Ett grundläggande feltänk i Socialdemokraternas resonemang är att kontrakterade soldater inte ger lägre kostnader, som Socialdemokraterna tror. Fyra 25-procentstjänster tenderar att bli liktydigt med en 100-procentstjänst och ska också finansieras. Varje befattning i insatsorganisationen måste för bevarad tillgänglighet och användbarhet bemannas med kanske fyra kontrakterade i stället för en stående. Det finns inga siffror i Socialdemokraternas motion, vare sig när det gäller insatsorganisationens storlek eller uthållighet eller hemvärnets storlek. Den enda siffra som finns i deras motion är kravet på att försvarsbudgeten ska skäras ned med 2 miljarder från år 2010. Däremot finns det inga beräkningar eller resonemang när det gäller hur partiet kommer fram till den siffran, än mindre någon konkretion om hur den ska förverkligas. Det stannar inte vid 2 miljarder per år. Partiet tillgodoräknade sig redan i höstas 1 miljard i överföring från stödmyndigheter, trots att Marie Hagströms stödutredning bara hade inletts och fortfarande inte är remissbehandlad. Man tillför nya uppgifter motsvarande åtminstone 700 miljoner per år. Summa summarum blir det en ambitionssänkning på 3,7 miljarder varje år jämfört med regeringen och alliansen. Därför vill jag fråga Anders Karlsson: Är det rätt siffror? Vilka beräkningar har Socialdemokraterna gjort? Om det inte är rätt siffror, på vilket sätt är de fel? Hur summerar Anders Karlsson 3,7 miljarder per år under fem år? Det vore intressant att höra. Oppositionen sänker ambitionsnivån för det nationella försvaret, men de minskar också den internationella solidariteten. Det är anmärkningsvärt. De två partier som här ofta pratar om vikten av internationell solidaritet vill radikalt sänka Sveriges ansvarstagande i internationella fredsinsatser. Resultatet blir ett försvar med kraftigt sänkt tillgänglighet, längre beredskapstider och sänkt internationell solidaritet. Herr talman! Med alliansens försvarspolitik får vi i stället välutbildade förband som verkligen går att använda för försvarets alla uppgifter, för värnet av Sverige, för att sprida fred och säkerhet i omvärlden - i närområdet och utanför. Med den här propositionen står kärnfrågan - Sveriges försvarsförmåga - åter i centrum för försvarspolitiken efter mer än ett decennium i skymundan. I detta anförande instämde Annicka Engblom och Rolf K Nilsson (båda m).

Herr talman! Tack, Sten Tolgfors. Som vanligt handlar det mer om socialdemokratisk politik än om den som regeringen vill leverera. Sten Tolgfors talar om att han ska ha ett försvar som står på tå och som ska ha väldigt många tillgängliga soldater. Är det ett behov utifrån den analys som Försvarsberedningen har gjort, att det egentligen inte finns något reellt hot mot Sverige under en tioårsperiod? Är det nödvändigt att ha marksoldater heltidsanställda på våra förband som går och sparkar grus? Samtidigt skriver regeringen i propositionen: Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger. Vidare skriver man: Den inriktning som regeringen anger kan därför komma att justeras i termer av såväl omställningstakt som förmågekrav, materiell organisation och verksamhet. Med tanke på att regeringen inte anser att försvaret som det beskrivs i propositionen kan vara fullt utbyggt förrän 2019 handlar det inte heller om ett försvar som är gripbart här och nu - snarare där och då. Kostnaderna lär dock komma långt tidigare. Ett yrkesbaserat försvar med 6 500 anställda soldater innebär en kostnadsökning med ungefär 4 miljarder kronor. Var ska Tolgfors hitta dem? Ska materielindustrin behöva betala det genom mindre beställningar? Var ska pengarna tas för att ge den tillgänglighet som försvarsministern talar om?

Herr talman! Eftersom Anders Karlsson inte på något sätt invänder mot den beräkning som jag redogjorde för i talarstolen förmodar jag att han anser att den stämmer. I så fall har vi en situation där Socialdemokraterna tar bort 18 ½ miljard från försvaret under den period vi nu diskuterar. Det motsvarar ett halvt års försvarsutgifter. Dessutom ställer de ut löften om att det ska satsas mer på materiel och industri. De går ifrån sina tidigare principer. Fler värnpliktiga ska tas in. Det är en överutbildning jämfört med försvaret. De ska lägga mer på frivilligorganisationernas finansiering. Hemvärnet ska byggas ut - oklart hur mycket. Samtidigt ska de ta bort ett halvt års försvarsutgifter. Det går självklart inte ihop. Jag noterar också att Socialdemokraterna i reservation 4 skriver att den allra största delen av insatsorganisationen ska bemannas med frivilliga kontrakterade soldater. Vad är då 75 procent? Det är nämligen vad regeringen föreslår. Man skriver vidare att vi står för ett system dominerat av yrkessoldater. Hur kan man hävda att 25 procent i armén dominerar? Om Socialdemokraterna säger att den största delen ska bemannas av kontrakterade soldater innebär det att man är för stående soldater även i Socialdemokraternas förslag. På vilka villkor ska de vara anställda - tidsbegränsat eller inte? Hur många ska de vara? Är det bara i armén? Hur ser man på detta egentligen? ÖB har klargjort att 45 000 av de 50 000 i framtidens insatsorganisation är på plats 2014. Det är alltså inte sedan. Det kommer att vara här och nu, med en omställningsperiod. Strukturen är intagen 2014. Det är ett genomräknat och finansierat förslag eftersom Försvarsmakten har ägnat betydande tid åt att räkna på det. Jag vill gärna se Socialdemokraternas beräkningar och vad som ligger bakom Anders Karlssons förmodan att man kan ta bort 18 ½ miljard under fem år och samtidigt öka ambitionen på en massa områden. Ge besked om de stående soldaterna. Hur många och på vilka villkor?

Herr talman! Som vanligt har inte Tolgfors svarat på de frågor jag ställde. När det gäller beräkningarna vill jag säga att det kostar. Det kostar väldigt mycket att ha 6 500 anställda soldater. Vi har ett helt annat system. Det kommer att kosta 4 miljarder om året att ha dem anställda i stället för att ha dem kontrakterade, som vi föreslår. Vi bygger personalförsörjningen på att man ska ha frivillighet efter värnplikten. Värnplikten ska vara ungefär tre månader, Därefter går man in i en frivillig utbildning på i genomsnitt nio månader. Därefter kontrakteras man för att jobba i det civila arbetet, som reservofficerarna har gjort, och tjänstgöra vid vissa tillfällen. Det kan vara internationellt, och det kan vara nationellt. Vi har inte soldater som går på kaserngården och exercerar för att vänta på att en fiende ska komma till Sverige. Det är en väsentlig skillnad i vårt sätt att se på detta. Vi har räknat mycket noggrant på det och vet att vi har en budget som gör att vi kan spara 2 miljarder. Återigen säger jag: Yrkessoldaterna kostar ungefär 4 miljarder om året med Tolgfors förslag. Vad ska man ha dem till? Vad ska man använda 6 500 soldater till varje år? Vi har också sagt att vi inte vill vara lead nation i NBG 2011. Där sparar vi mycket pengar. Tolgfors bjöd mig på kaffe och kanelbulle - det var gott. Han visade 25 overheadbilder och sade: Så här vill vi ha försvaret. Vad tycker du? Det tycker jag inte är någon reell förhandling. Kaffe och kanelbulle är trevligt, och det var ett trevligt samtal, men det var väl ingen förhandling om försvarets framtid, försvarsministern?

Herr talman! Det är korrekt. Det var ingen förhandling av den enkla anledningen att Anders Karlsson inte hade mandat att föra några förhandlingar. Det har utlovats av Anders Karlsson gång på gång att när inriktningspropositionen lades fram skulle oppositionen redovisa en samlad politik. Det blev inte så. Socialdemokraterna säger att vi ska ha kvar plikten. Miljöpartiet säger att vi inte ska ha plikt utan bemanna på frivillig grund, vilket jag välkomnar. Socialdemokraterna hävdar att man ska värna svensk försvarsindustri, och lägger lite mer på det, i alla fall i sitt gamla budgetalternativ. Miljöpartiet har större delen av sina nedskärningar just där. Vänstern vill inte ha någon krigsmaterielexport. Det förmodar jag att Socialdemokraterna fortfarande vill. Socialdemokraterna driver inte den politik som Anders Karlsson ger uttryck för, ser man när man läser deras förslag. Man vill ha anställda stående soldater i försvaret. Men man kan inte svara på hur många de ska vara och vilka villkoren ska vara. Hur ska arbetsrätten se ut? Ska det vara tidsbegränsat? Hur ska lönerna se ut? Man påstår att regeringen vill ha ett försvar dominerat av yrkessoldater. Det framgår klart av propositionen att 25 procent av soldaterna i armén ska vara stående. Om man tycker att det är fel innebär det att man har en annan syn på hur procentsatserna ska vara. Man kan dock inte redogöra för det. För övrigt tycker jag att det är anmärkningsvärt att ett parti som gör anspråk på att kunna vara regeringsbärande saknar en försvarspolitik. Det är bara att lyssna på replikskiftena med Anders Karlsson. Det är bara att lyssna på hans inlägg. Allan Widman har helt rätt i sin beskrivning. Man gör nedslag i enskildheter, men man förstår inte vilket sammanhang det sätts in i och vilken effekt det ger på helheten. Man kan inte fortsätta med plikt och säga att man ska ha ett försvar som fungerar för alla försvarets uppgifter, som fungerar för närområdesuppgifter eller internationella uppgifter, för pliktlagen medger inte detta. Det här är bara ett enda exempel. Man kan inte skära ned med ett antal miljarder på försvaret och samtidigt säga, utan att precisera hur mycket på något delområde, att man ska öka på en massa olika områden. Det finns inget alternativ till regeringens försvarspolitik. Jag beklagar det, för därmed har det heller inte funnits något att förhandla med Socialdemokraterna om.

Jag vill erinra talaren om att Anders Karlsson inte har rätt till ytterligare replik.

Herr talman! Regeringen har beslutat om en ny handlingsplan för 1325. Vi är först i världen med att omsätta den i all konflikthantering. Bollen går dock omedelbart tillbaka till Gunilla Wahlén. Vi vill ha frivillig rekrytering på exakt samma grund för män och kvinnor. När man har prövat detta i hemvärnet i Dalarna har man nått fifty-fifty i rekryteringen. Detta är dock Gunilla Wahlén emot. Hon vill fortsätta med plikt i stället för att vi går över till ett frivilligt system där vi aktivt jobbar med rekrytering av män och kvinnor på samma grund. Jag anser att det är viktigt att vi får in fler kvinnor i försvaret. Det är viktigt för internationella insatser och för kvaliteten här i Sverige, och vi gör något för att nå det resultatet. Herr talman! När det gäller Gunilla Wahléns andra fråga: Nej, vi omprövar inte att Sverige ska vara lead nation. Det är en del av vårt solidariska ansvarstagande för fred och stabilitet i världen att EU har förmåga att med tio dagars varsel kunna gripa in och stoppa situationer och konflikter från att urarta. Det tycker inte Vänstern längre är viktigt. När den internationella solidariteten sätts på prov för Vänstern överger man den omedelbart. Jag är dessutom, herr talman, intresserad av att höra Gunilla Wahlén utveckla något hon sade i sitt inlägg. Hon hävdade att Sverige gör provokationer mot Ryssland. Vad skulle det vara? Det kan väl inte vara så att det faktum att Sverige övar på eget territorium ska anses vara provocerande för ett annat land. Varje land har rätt och skyldighet att öva men också att kunna öva tillsammans för att säkerställa kvaliteten i internationell krishantering.

Herr talman! Vänsterpartiets försvarspolitik är att vi vill ha en könsneutral mönstringsplikt som innebär att både kvinnor och män på samma villkor ska ha möjlighet att antas till försvaret. Kvinnor ska också ha samma förutsättningar som män att verka inom försvaret. Vi har som målsättning att det ska vara 40 procent kvinnor i försvaret. Jag vet att det finns en handlingsplan för 1325. Den handlingsplan som kommer nu är reviderad och beslutades av den tidigare regeringen. Kommer man att göra en handlingsplan för hur Försvarsmakten ska öka andelen kvinnor i det svenska försvaret? När det gäller Nordic Battlegroup förstår jag av svaret att man är beredd att upprepa exakt samma misstag som man gjorde 2008. Man ska ställa upp en Nordic Battlegroup som ska stå och vänta på att gå ut. Ingen battlegroup har någonsin varit ute för reglerna och krångligheten i att få ut en battlegroup är så stora. Gör man ingen förändring kommer inte heller 2011-års Nordic Battlegroup att kunna gå ut. Varför ska vi göra om samma misstag igen?

Herr talman! Nordic Battlegroup 2008 var verkligen inget misstag, tvärtom. Det är den bästa snabbinsats som vi hittills har satt upp. Den har också varit av stor betydelse för reformeringen av vårt eget försvar. Gunilla Wahlén känner till att ett av våra teman under ordförandeskapet kommer att vara att stärka användbarheten för snabbinsatsstyrkorna. Det blir dock knappast ett relevant perspektiv för Vänstern eftersom ni inte vill att Sverige ska delta alls. Det är symtomatiskt eftersom ni skär ned så mycket på det internationella ansvarstagandet. Vi kommer inte att kunna agera om något går snett i vår omvärld, om en humanitär situation urartar, om en konflikt blåser upp eftersom Vänstern vill avskaffa själva förmågan. Då tvingas man stå passiv när världen blöder. Kvinnor i försvaret är viktigt, både i insatser internationellt och i det svenska försvaret. Vi vill rekrytera på samma grund. Vi vill dock inte göra det på det sätt som Vänstern vill, genom att vidga plikten så att också kvinnor riskerar fängelse i fredstid om de inte vill göra värnplikt. Det är nämligen konsekvensen. Tillämpas pliktlagen i fredstid, som nu, kommer också kvinnor, precis som män i dag, att hamna i fängelse för att de inte vill göra värnplikt. Det är inte en jämställdhetsreform som jag eftersträvar. Gör man i stället pliktlagen vilande och helt könsneutral och tillämpar frivillig rekrytering på exakt samma grund för män och kvinnor i fredstid når vi fram i jämställdhetsarbetet vad gäller rekryteringen till försvaret.

Herr talman! Det är intressant att höra försvarsministern i dag jämfört med för ett år sedan. Då raljerade han ganska rejält med alla oss oppositionspartier om budgeten, bland annat om att vi inte var överens. Nu släpper han det, för vi är ganska överens om att minska försvaret med 2 miljarder till exempel. Det är dock sorgligt att höra att regeringen inte lyssnar på den försvarsberedning som var helt enig i juni 2008. Där fanns en stor möjlighet till en bred överenskommelse mellan oppositionen och regeringen. Den har försvarsministern gått förbi. Jag beklagar detta djupt. Jag har tre konkreta frågor. Vi ska se om försvarsministern har möjlighet att svara på dem. Försvarsministern säger själv att hotbilden ser annorlunda ut. Vad gör försvarsministern och regeringen när man tycker att hotbilden ser annorlunda ut? Jo, man höjer beredskapen extremt. Som försvarsministern sade i talarstolen ska vi kunna vara på plats och stridsdugliga inom en vecka. Men det blir inte trovärdigt att ha den typen av beredskap när man släpper den civila beredskapen. Den finns inte med över huvud taget. Om man räknar med att det skulle kunna komma ett hot mot Sverige måste den civila delen gå i takt med den militära. Men ni tappar ju halva kakan där. Politiken haltar väsentligt. Svaret på frågan försöker Sten Tolgfors ändå ge i form av att det var Georgienkriget, för snart något år sedan, som inträffade på tre dagar. Och så bygger man upp hela den ökade beredskapen på detta. Det blir inte trovärdigt, herr talman.

Herr talman! Jo, jag noterade att världen togs på sängen av användningen av massivt militärt våld i Georgien. Men inte Peter Rådberg - han hade sett det här långt innan. Det var en lång förvarningstid. Det är nästan så att man uppfattar det som att man med självklarhet kunde förutse att det skulle hända, när det skulle hända, hur det skulle hända och var det skulle hända. Med samma klarsyn kan han också berätta för oss var nästa konflikt kommer. Det världen nu funderar över har Rådberg förmodligen redan listat ut. Vi skapar en betydligt större tillgänglighet och användbarhet för Sveriges försvar för att kunna använda det i tre perspektiv: i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Det jag redogjorde för, Peter Rådberg, var att om Sverige hotas och vi gör en beredskapshöjning kan hela insatsorganisationen användas inom en vecka. Om man blickar internationellt ser man att ju tidigare världen kan gripa in i konflikter, desto mindre hinner de urarta. Detta med beredskap, att ha förband som går att använda här och nu, är viktigt för att situationer inte ska förvärras. Jag vill gärna ställa några frågor tillbaka till Rådberg. Han sade i Svenska Dagbladet häromdagen: "Ryssland kommer inte att sitta stillatigande när en sådan här övning" - Loyal Arrow - "äger rum i sin intressesfär." Menar Rådberg på fullt allvar att Sverige, Luleå och Norrland, är en del av rysk intressesfär och att vi ska anpassa oss till ett sådant förhållningssätt om så skulle vara? Han sade också att Nato kommer att öva med kärnvapen på svensk mark. Då vill jag fråga: Vilka belägg har han för det? Vi andra lever i föreställningen att Storbritannien avskaffade flygburna kärnvapen 1998, men Rådberg har uppenbarligen helt annan information. Då undrar jag: Vad vet han som inte Sipri eller Regeringskansliet vet? Var finns det belägg för dessa båda påståenden?

Herr talman! Sten Tolgfors börjar med att säga att vi ingenting visste om Georgien. Det är väl helt klart: Det har varit en konflikt där i 200 år. Läser man historieböckerna har man ganska god kontroll över det området och vad som eventuellt skulle kunna hända. Regeringen och Sten Tolgfors var tydligen helt tagna på sängen när detta bröt ut. Man kan naturligtvis inte veta exakt datum, däremot att det var oroligheter. Det är häpnadsväckande att höra att regeringen inte visste detta. Jag konstaterar som vanligt att Sverige ska ha förmåga att vara precis överallt och när som helst. Det kan vara i Sverige, i närområdet och utanför - det är hela världen. Det är inte trovärdigt, Sten Tolgfors, med den försvarsbudget som vi har. Jag har en fråga som jag måste få ställa. När jag frågade Kerstin Lundgren, Centerpartiet, hur hon tolkade solidaritetsklausulen svarade hon: Allt är möjligt. Det innebär att hon menade att man kunde gå in med militära medel i Baltikum om en extrem situation skulle uppstå. Då är min fråga till Sten Tolgfors: Delar Sten Tolgfors Kerstin Lundgrens analys att Sverige i en extrem situation skulle kunna gå in med en militär trupp i Baltikum? Carl Bildt sade för cirka ett år sedan att vi skulle ansöka om att delta i NRF. Min fråga är om de tankarna finns kvar i Regeringskansliet. Carl Bildt sade i utrikesdebatten att regeringen ville ansöka om att delta i NRF, och jag undrar alltså om de tankarna finns kvar. När det gäller Nato och kärnvapen ställde jag en fråga till Sten Tolgfors om regeringen skulle undersöka detta. Regeringen vägrade. Man säger bara lite nonchalant: Vi förutsätter att de följer svensk lag. Med det svaret har Sten Tolgfors sagt att han ingenting vet. Han blundar och hoppas bara att de inte har några kärnvapen. Du vet inte fullt ut.

Herr talman! Det är inte så som Peter Rådberg argumenterar. Han gör oreserverade påståenden som är käpprätt fel. Han säger i Svenska Dagbladet: Nato kommer att öva med kärnvapen på svensk mark. Det gäller alltså inte bara att de skulle finnas på ett fartyg, utan de kommer att öva med kärnvapen på svensk mark. Det är rätt häpnadsväckande, särskilt när det riktar sig mot ett land som avskaffade flygbundna kärnvapen 1998 och numera bara har kärnvapen på missiler. Men Rådberg vet bättre. Svensk lag gäller. Det är olagligt att föra in kärnvapen. Det finns inga indikationer på motsatsen. Men uppenbarligen vet Rådberg något som underrättelsetjänster och fredsorganisationer inte känner till. Han säger också att norra Sverige - Luleå, Norrland, Norrbotten - är en del av en rysk intressesfär. Vad som är ännu mer allvarligt än detta påstående är att han säger att vi ska bry oss om det om någon annan skulle ha den uppfattningen. Sverige skulle alltså inte fullt ut ha rätt eller möjlighet att använda sitt eget territorium för att öva därför att någon annan kan ha synpunkter på det. Det är ett rätt häpnadsväckande påstående. Det är klart, herr talman, att om man har 200 års perspektiv på konflikter kan man hitta dem på ganska många håll. Men det var inte det som var poängen, Peter Rådberg. Min poäng var att den nya tidens konflikter ibland går väldigt fort. Vi såg ett krig som tog fem dagar och avgjordes på två, som fördes med snabbrörliga, snabbtillgängliga insatsförband och som är på plats bokstavligen över en natt. Det svenska försvaret har varit väldigt dåligt förberett, efter tio år med en annan regering, för att kunna hantera den sortens kriser. Vi har haft en tredjedel av vår nationella insatsorganisation användbar inom ett år och resterande inom ett till tre år. Då har den nya tidens konflikter kommit och gått. Alliansen ville göra någonting åt det. På köpet får vi ett försvar som snabbt går att använda i alla tre perspektiven: i Sverige, i närområdet och utom närområdet. Det är tillgänglighet och användbarhet. Då kan vi också bidra till att i tid hindra konflikter från att spridas eller eskalera.

Herr talman! Det beslut om försvarets inriktning som riksdagen nu ska fatta är av stor betydelse. Vi har levt i ett försvarsbeslutslöst tillstånd i nästan ett och ett halvt år. Det är bra att en tydlig målbild för 2014 nu slås fast. Men vi har stora utmaningar framför oss, både svårigheter och möjligheter. Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att koncentrera mig på de frågor som rör hur försvaret i framtiden ska kunna rekrytera och utbilda de kvinnor och män som ska göra själva jobbet, nämligen soldaterna, sjömännen och officerarna. Den framtida personalförsörjningen är troligen den enskilt mest avgörande frågan för försvarets framtida utveckling. Först och främst måste man fråga sig vad det är som inte fungerar i dagens system och därefter vad vi kan göra åt det. Flera av dagens talare har varit inne på detta. Jag vill ändå ta några av de argument som gör att vi inte bara kan vara nöjda med hur läget är i dag, för det fungerar inte särskilt bra. Ett stort problem är att vi har minst två olika system för att producera förband. Vi har en uppdelning i en nationell insatsorganisation och en särskild utlandsstyrka. För internationella insatser skapas det nya förband helt utanför insatsorganisationen och som avvecklas när de har gjort en insats. När förbanden är som bäst avvecklas de. För att kunna nå målen avseende tillgänglighet och användbarhet behövs ett nytt sätt att utforma insatsorganisationen. Det har också avhandlats flitigt här i dag. Lösningen är en kombination av stående förband, kontrakterade förband och hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna. För att kunna bemanna de här olika typerna av förband behöver vi ett nytt personalförsörjningssystem. De stående förbanden ska bemannas med heltidsanställda soldater. Kontraktsförbanden ska bemannas med kontrakterade soldater. Hemvärnet ska bemannas på ungefär samma sätt som i dag. Dagens system är inte avpassat för de här behoven. Plikten gäller endast vid insatser nationellt. De kräver ett beslut om mobilisering för att användas, och endast 20-30 procent av dem som utbildas används i realiteten. Vi har långa ledtider mellan inskrivning och grundutbildning. Vi är väldigt få kvinnor i Försvarsmakten. Hur ska då själva grundrekryteringen till insatsorganisationen gå till? Det är väl här som den stora trätan ligger. Ja, detta utreds just nu i detalj av Pliktutredningen. Men grundtanken ser i stort sett ut så här. Vägen in i Försvarsmakten börjar med en kortare militär grundutbildning på cirka tre till fyra månader. Därefter fattar den enskilde och Försvarsmakten i samråd beslut om fortsatt utbildning och tjänstgöring, antingen som heltidsanställd soldat eller kontrakterad, eller man kanske fortsätter sin utbildning inom hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna. Här är det viktigt att ha en prövotid, både så att jag som enskild kan se om detta är någonting för mig och så att arbetsgivaren, Försvarsmakten, kan se om den här personen passar för vidare tjänstgöring i Försvarsmakten. För vissa kanske beslutet blir att inte fortsätta alls inom Försvarsmakten. Det kan också vara en viktig signal, både till en själv och till Försvarsmakten: Det fungerade inte, men jag har provat. De som väljer heltidsanställning tjänstgör i en eller två perioder om fyra till sex år. De kontrakterade förbinder sig att göra ett antal insatser under en längre tidsperiod. Den tid som man inte ägnar åt insatser eller beredskap ägnas åt civilt arbete, civila studier eller vad man nu vill göra. Herr talman! Detta nya system för personalförsörjning ställer väldigt stora krav, inte minst på Försvarsmakten själv och dess förmåga att rekrytera unga, duktiga kvinnor och män. Attraktionsgraden, viljan att bli en del av Försvarsmakten, kommer att bero på flera faktorer, alltifrån lönesättning och vilka förmåner man har under tjänstgöringstiden till vilken utbildning och verksamhet Försvarsmakten har att erbjuda samt vilken nytta man kan ha av detta i det civila samhället. Ett sådant frivilligt system, där Försvarsmakten får konkurrera med andra arbetsgivare och utbildningsanordnare om unga, duktiga kvinnor och män, tror jag skulle vara väldigt välgörande. I stället för att som i dag beställa värnpliktiga från ett pliktverk måste Försvarsmakten bedriva en verksamhet som verkligen lockar till sig unga människor. Man måste också vara duktig på att visa vad man gör. Internationella erfarenheter från andra länder som har gått från plikt till frivillighet visar att det svåraste inte är att nyrekrytera utan att behålla personalen. Det måste vi ta med i beräkningarna. De visar också att förbanden når högre kvalitet och kan lösa svårare uppgifter. Man har också lockat en betydligt större andel kvinnor till försvaret. Detta är erfarenheter som jag tycker att vi ska ta med oss. Till dem som nu säger att det här blir ett yrkesförsvar vill jag säga: Nej, det blir inte ett yrkesförsvar. Däremot blir det ett försvar med högre militär kompetens och en stark koppling till övriga samhället. Precis som har sagts i dag är den övervägande delen av soldaterna inte anställda på heltid. De har en vanlig civil sysselsättning under större delen av sin kontraktsperiod. Socialdemokraterna har olyckligt nog valt att göra detta till en partipolitisk stridsfråga - helt i onödan, kan jag tycka. Alla partier var överens om den här lösningen i Försvarsberedningen för ett år sedan. Nu tycks det som om Socialdemokraterna inte vågar stå för den överenskommelsen. Det skulle vara intressant att höra vad som egentligen har hänt. Det kanske helt enkelt är en senkommen insikt om att deras föreslagna anslag inte räcker till. Jag tror nämligen att alla partier är överens om att våra soldater inte ska vara soldater ett helt yrkesliv. Systemet ska utformas så att man efter sin tjänstgöring i försvaret har goda förutsättningar för en helt annan yrkeskarriär. Det handlar om att kunna erbjuda civila studier under tiden och att kunna göra människor attraktiva på arbetsmarknaden efter den militära tjänstgöringen. Så kommer vi då till själva pliktfrågan. Ska vi i dag besluta att avskaffa värnplikten? Är det ens det som föreslås? Finns det några sådana förslag? Nej. Det som föreslås och som har sagts mycket tydligt från i princip alla partier är att vi nu inte längre ska tillämpa värnplikten i fredstid, om inte försvarsberedskapen så kräver. De rättigheter och skyldigheter som ska finnas kvar ska vara lika för kvinnor och män. Om några lever kvar i en romantisk uppfattning om att allmän värnplikt fortfarande finns vill jag påminna er om att den allmänna värnplikten nu för tiden varken är allmän eller obligatorisk. Vi utbildar ungefär 5 000 personer per år ur en årskull på ungefär 110 000. Den grundläggande förändringen från en allmän värnplikt har redan skett och kommer nog att bestå oavsett hur det slutgiltiga systemet för rekrytering till grundutbildning kommer att se ut. I framtidens försvar kommer den absoluta huvuddelen av alla tjänstgöringsdagar att ske på frivillig grund mot marknadsmässig ersättning. Detta kommer att kosta pengar - ja. Men det kommer också att bli bättre, för vi kommer att få ett mer tillgängligt, mer användbart och mer flexibelt försvar både här hemma och utomlands. Redan i dag har vi ett helt frivilligt rekryterat hemvärn, frivilliga officerare och frivilliga civilanställda. Det som händer nu är att också soldater och sjömän anställs frivilligt för det de ska göra. Detaljutformningen, herr talman, kommer som sagt i nästa steg. Det blir i Pliktutredningens betänkande och i den personalförsörjningsutredning som ska tillsättas. Regeringen kommer att återkomma med beslutsförslag, men det är viktigt att vi redan nu vet vart vi är på väg. Det sker också flera andra förbättringar och förändringar i personalförsörjningen - aspirantutbildningen, flerbefälssystemet och återupptagandet av reservofficersutbildningen. Detta är bra. Det är viktigt att få helheten att fungera. Försvaret och Försvarsmakten behöver många olika typer av kompetenser, och det ska finnas många vägar in i Försvarsmakten. Herr talman! Det beslut om försvarets inriktning som vi fattar kommer att resultera i ett starkare och bättre försvar än det vi har i dag. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag vill bara rätta Karin Enström. Vad är det som hänt på vägen? undrar hon. Vi hade en försvarsberedning som var enig om ett frivilligsystem. Vi har inte sagt något annat än att det ska vara ett frivilligsystem. Det vi säger är att antagningen ska ske via dator och att alla flickor och pojkar ska få möjlighet att svara på en enkät från Försvaret. Därefter ska man ha en plikt på tre månader för de mest lämpade. Därefter är det frivilligt. Jag skulle vilja citera ÖB: Den borgerliga regeringen vänder nu på plikten. Nu är det frivilligt först och resten plikt. Det är precis det förslaget som Karin Enström står här och talar så vackert om: frivillighet i tre månader och sedan plikt i sex år. Det är så ni vill ha det. Det vi säger är att vi vill ha en plikt, just för att vi ska få dem som är mest lämpade att bli soldater i Sveriges försvar, och därefter en frivillighet. Frivilligheten träder in när man har gjort en upp till nio månader lång utbildning. Därefter, säger vi, kan man kontrakteras för att bli soldat i det svenska försvaret under en fem- eller sexårsperiod - dock inte anställd yrkessoldat. Detta är ett väldigt dyrt system som skulle innebära 3-4 miljarder om året i ökade kostnader. Det är skillnaden. Vi har alltså inte avvikit från vad vi sade i Försvarsberedningen. Där sägs inget om hur det ska vara med detta. Där sägs bara att det ska bygga på frivillighet, och det säger vi också - när det första väl är gjort. Ni gör tvärtom.

Herr talman! Det känns som om Socialdemokraterna har svårt att bestämma sig. Man går med på förslagen i stort, och vi är överens i stort. Sedan är det som vanligt: Svårigheterna kommer i detaljerna. Jag är ledsen, Anders Karlsson, men jag tror att ni har räknat fel. Det system som Anders Karlsson nu beskriver ser jag som en utökning av plikten mot vad vi har i dag. Ni utökar antalet mönstrande. Ni utökar antalet som ska utbildas, och dessa ska sedan dessutom tillfrågas två gånger. Efter att ha utbildats i först tre månader och därefter nio månader ska man få välja om man ska komma till användning eller inte i det framtida försvaret. Det tycker jag låter som en väldigt dyr lösning. Jag har svårt att se hur ert anslag, som är 2 miljarder lägre än vårt, ska kunna räcka till detta. Frågan är dessutom vad plikten då blir värd. Jag vågar påstå att vi i dag inte har allmän värnplikt. Vad är det som skulle göra att en Internetmönstring upplevdes som allmän värnplikt? Och vad händer med en som vägrar delta i Internetmönstringen eller vägrar inställa sig för utbildning? Det skulle jag vilja ha svar på.

Herr talman! Det enkla svaret är att det är precis det som har hänt i dag. Det är inte konstigare än så i dag. Ingen sätts i dag i fängelse för det. Däremot har man möjlighet att under i genomsnitt en tolvmånadersperiod se om man är lämplig, och Försvarsmakten har möjlighet att se om man är det. Det fungerar från båda håll. Det majoriteten gör är att plikta dem. Det skulle vara intressant att veta hur ni, Karin Enström, ska tvinga människor att efter två år, när de gjort sin utbildning, åka till Afghanistan. Ska ni då säga till dem att de skrivit på ett kontrakt, att ni inte bryr er om deras familjeförhållanden, att de måste åka till Afghanistan? Hur ska ni lösa det? Dessutom måste man ändra på ungefär 200 lagar för att få igenom majoritetens förslag. Ni vänder på det som varit plikten. Ni vänder från frivilligheten och låser fast dem. Statarsystemet avskaffades 1945. Alliansen håller på att införa ett nytt på det militära området. Ni säger att ni ska anställa soldater för 17 000 kronor i månaden, och det tror ni ska vara attraktivt! Ni tror att det blir attraktivt att hoppa av sin utbildning och vara soldat i sex år för 17 000 kronor i månaden. Tror ni verkligen själva på det? Det är en intressant fråga.

Herr talman! Tror Anders Karlsson verkligen på det system som han föreslår, som är en kombination, ett enda mischmasch, av plikt och tjänstgöringsskyldighet? Varför skulle någon ägna ett eller två år till att utbilda sig och sedan inte vilja utföra det jobb som man har tränat för? Här har vi ett system där man på frivillig grund aktivt rekryterar duktiga unga kvinnor och män för att de ska göra en insats. De vet när de går in i systemet att det kan handla om nationella insatser, insatser i närområdet och internationellt. Det hela är ganska enkelt, precis som i alla andra utbildningar. Först ansöker man, sedan utbildar man sig och därefter gör man nytta för den utbildning man fått. I det system som Anders Karlsson föreslår, och som verkar vara mycket dyrt, får man en extremt liten uteffekt eftersom man är beredd att utbilda många för att i nästa steg egentligen inte använda dem till det som det var tänkt. Ett av de stora problemen är att vi i dag inte använder resurserna tillräckligt effektivt i Försvarsmakten. De som vi utbildar ska kunna användas i insatser nationellt, i närområdet och internationellt. Jag kan inte se att det mischmasch av förslag, som är en blandning av plikt och kontrakterade, av kort och lång utbildning, skulle vara en bättre lösning än den som vi föreslår. Dessutom har jag svårt att se hur vi skulle kunna leva upp till att ha hög insatsberedskap om vi inte fick anställa soldater. Anders Karlsson vet mycket väl att det handlar om att ca 25 procent av dem i armén, den övervägande delen, är kontraktsanställda. Vi tycker att det är ett effektivt och bra sätt att personalförsörja Försvarsmakten.

Herr talman! En omriktning av försvaret från ett förrådsställt till ett tillgängligt och användbart försvar, här och nu, i Sverige och i andra delar av världen, är en nödvändig anpassning till en alltmer globaliserad och integrerad värld. Omdaningen av Försvarsmakten har varit och är fortfarande smärtsam i många avseenden, men den är absolut nödvändig. Kanske behöver det till och med tas några steg tillbaka för att kunna ta kliv framåt. Jag upplever att vi över partigränserna är överens om att ett överhängande, i tid närstående, invasionshot mot vårt land inte är en realitet men att hot mot landet förekommer och att de är av en mer mångfasetterad karaktär i dag än vi tidigare anpassat vår Försvarsmakt till. Sveriges säkerhet hänger ihop med utvecklingen i vår omvärld. Då ska vi också vara en del av den, bidragande till den och samarbetande med den. Det har Sverige varit historiskt, och i dag fortsätter vi att utveckla det. Med den proposition som regeringen lagt fram ställs siktet in och vägen stakas ut. Kompletteringar behöver göras. Inte bara tillgänglighet och användbarhet behöver utvecklas utan också uthållighet och interoperabilitet. Huruvida den svenska Försvarsmakten är interoperabel eller inte vet vi bara genom jämförelser med andra länder. Herr talman! Vi har i dag talat mycket om den övning som pågår i de norra delarna av vårt land, Loyal Arrow. Jag väljer dock att vända blickarna åt söder. På redden utanför Karlskrona pågår, as we speak, den stora internationella marinövningen Baltic Operations, Baltops. Det sker för 38:e året i rad. Sverige har deltagit sedan 1993 då övningen öppnades för icke-Natomedlemmar inom ramen för PFP, Partnership for Peace. Över 40 örlogsfartyg från tolv nationer genomför övningar i luften, på ytan och under ytan i syfte att öva och förbättra krishanteringsinsatserna i kustnära farvatten. Samtidigt som dessa övningar pågår bidrar den svenska marinen i fredsarbetet genom att skydda mattransporterna till Somalia, ingående i FN:s World Food Programme, som 1 ½ miljon svältande människor är helt beroende av. Svensk försvarsmakt kan redan i dag bygga fred och säkerhet, både hemma och borta. Herr talman! Jag tror att vi i Sverige, både medborgarna och vi här, har tankeproblem med hur vi nyttjar våra stridskrafter. Insatser som den i Adenviken ska i framtiden inte uppfattas som unika och spektakulära utan snarare ses som en normalitet. Låt våra armé-, flyg- och marinstridskrafter alltid ha en uppgift, och den ska inte alltid behöva vara vikt åt att slåss. Snabbinsatsstyrkor och sammansatta fredsbevarande styrkor men också patrullering, humanitärt bistånd, transporter och evakueringsinsatser bidrar alla till fred och stabilitet i vår omvärld. Det ger övning och svetsar samman våra soldater, sjömän och officerare med deras motsvarigheter i andra länder. Om vi tänker på det sättet närmar vi oss det sätt på vilket våra grannländer och de flesta EU-länder med vilka vi samarbetar egentligen alltid har opererat. Herr talman! Jag vill som avrundning på mitt anförande gå in på ett område som i allra högsta grad hänger ihop med det jag tidigare resonerat kring. Vid sitt tillträde som ny överbefälhavare uttryckte Sverker Göransson vad han ansåg vara den största utmaningen i hans nya ämbete. Det var rekryteringen. Karin Enström har redogjort för framtiden i denna fråga. Det kommer att bli en utmaning. Stridsvagnar, flygplan, helikoptrar, fartyg och staber behöver fyllas med människor - kvinnor och män, yngre och äldre - som under kortare eller längre tid tjänstgör i Försvarsmakten. Försvarsmakten ska utgöra en attraktiv arbetsplats präglad av ett modernt ledarskap med flexibla anställningar. Och här behöver lagstiftare, arbetsgivare och arbetstagarorganisationer arbeta tillsammans. Jag tror på en återvunnen folkförankring vad gäller vår Försvarsmakt i och med uppbyggandet av de nationella skyddsstyrkorna kombinerat med den frivilliga verksamheten. Men Försvarsmakten sitter även på ett annat viktigt rekryteringsinstrument, har en reklampelare, som de inte alltid tänker på, och inte heller vi beslutsfattare, nämligen försvarskulturen. Försvarets bidrag till vår kulturhistoria finns i form av fästningar, byggnader, museer och musik. Vi har i dag blickat mycket mot Norge. Det har även jag gjort, men på en annen måte. Den norska regeringen presenterade för några månader sedan en väldigt intressant proposition, Kultur å forsvare , där det norska försvarsdepartementet och kulturdepartementet tillsammans utrett och lagt fram en strategi för att göra försvarskulturen mer tillgänglig och användbar, stärka folkförankringen, binda ihop historien med framtiden och öka intresset för försvaret. Propositionen utgör en mycket intressant läsning. Jag rekommenderar den varmt. Herr talman! Med det sagt yrkar jag bifall till förslaget i försvarsutskottets betänkande nr 10, Försvarets inriktning .