Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor

Fru talman! Det är på sätt och vis hedrande att få inleda dagens debatt om en ny regeringsform. Det är en historisk händelse, den största författningspolitiska händelsen på över 35 år. Regeringsformen från 1974 ersätts av 2010 års regeringsform. Den nya regeringsformen är resultatet av ett fyraårigt utredningsarbete och av intensiva överläggningar och förhandlingar mellan riksdagspartierna. Vi socialdemokrater företräddes i utredningen av mig själv, Marita Ulvskog, Lena Hjelm-Wallén och Göran Magnusson. Jag nämner det här speciellt för att Göran Magnusson tyvärr gick bort för en tid sedan. Jag vill bara berätta för riksdagen att Göran Magnusson spelade en central roll för att en uppgörelse över huvud taget skulle komma till stånd. Det är tragiskt att han inte kan vara med oss längre nu när vi så att säga går i mål i detta arbete. Vi är nog alla stolta över att vi till slut kunde komma överens om ett helt nytt paket som samtliga sju riksdagspartier kunde ställa sig bakom. Det är så vi ska behandla grundlagsfrågor i Sverige. Det ska vara långsiktiga och breda överenskommelser som borgar för stabilitet i frågor som rör demokratins grundvalar. Detta är inte ett område som lämpar sig för kupper eller revolutioner där smala majoriteter driver igenom sina käpphästar en period för att sedan köras över av en kanske lika smal majoritet nästa period om majoritetsförhållandena då har ändrats. Sverige är inget Italien i detta avseende - tvärtom. I Sverige eftersträvar vi breda och långsiktiga uppgörelser om författningsfrågorna, och det är en mycket stor styrka för vårt land. Därför hoppas jag att det som vi såg i tisdags, då den borgerliga majoriteten valde att köra över en enig opposition i en fråga med klara grundlagsaspekter - jag talar om kreditupplysningslagen - var en engångsföreteelse. Jag hoppas att det som hände i tisdags var undantaget och att det som händer i dag är regel. Den regeringsform som vi nu lämnar höll i 35 år. Jag hoppas att den regeringsform som vi nu antar ska hålla minst lika länge, det vill säga minst 35-40 år framåt. Men det kommer i slutändan an på de politiska partierna. Vi socialdemokrater kommer i alla fall att vårda och hedra denna uppgörelse, och vi utgår från att alla partier gör detsamma. Ett handslag är ett handslag. Det är en lång rad ändringar som föreslås. Samtidigt ska vi nu kanske understryka att denna reformering inte ändrar på de bärande delarna i det svenska statsskicket: parlamentarism, partival med personvalsinslag, kommunalt självstyre, folksuveränitetsprincip, respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Detta är snarare en utveckling av just dessa bärande delar. Författningsreformen innebär inget systemskifte på någon av dessa viktiga punkter. Tvärtom bygger vi vidare på den svenska författningsmodellen. Men visst är det många ändringar som vi gör, och det är omöjligt för mig att redogöra för alla. Jag ska ta upp några. Vi markerar domstolarnas oberoende ställning genom att ge dem ett eget kapitel. Samtidigt reformerar vi reglerna kring domarutnämningar. Vi utvecklar det kommunala självstyret - också det i ett eget kapitel - och inför en proportionalitetsprincip. Vi skriver in ett skydd för forskningens frihet. Vi slår för första gången fast i regeringsformen att det samiska folkets kultur ska främjas. Vi gör det lättare att anordna kommunala folkomröstningar genom folkinitiativ. Vi möjliggör kommunala extraval. Vi slår fast att Sverige är medlem i EU och att vi verkar för internationellt samarbete inom ramen för Europarådet och FN. Vi utvidgar diskrimineringsskyddet till att också omfatta sexuell läggning, och vi markerar barnens rättigheter i regeringsformen. Det är många ändringar. Jag ska uppehålla mig en smula vid tre andra frågor som har dominerat debatten. Den första gäller det kommunala självstyret. Där inför vi, som jag sade, en proportionalitetsprincip som säger att en inskränkning av den kommunala självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Men i samma kapitel i grundlagen skriver vi också in det kommunala skatteutjämningssystemet. Det gör vi just med självstyrelseargumentet, därför att om det kommunala självstyret inte bara ska vara en illusion måste det finnas likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting att sköta om sina viktiga uppgifter: sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och skola. Detta ska inte vara beroende av om det bor rika eller fattiga människor i en kommun. De ekonomiska förutsättningarna för kommunerna att sköta sina välfärdsåtaganden måste vara likvärdiga. Det är ett uttryck för en grundläggande solidaritet i samhället och en vilja att hålla samman. För oss socialdemokrater var det därför viktigt att detta kom till uttryck också i grundlagen, inte minst eftersom ett antal rikare kommuner genom åren har protesterat och gjort gällande att detta skatteutjämningssystem skulle strida mot regeringsformen. Det har vi hela tiden avvisat. Men när vi nu ändå gör om grundlagen är det så att säga lika bra att vi tydliggör detta. Med denna nya skrivning kommer kommuner som Täby, Danderyd, Vellinge och allt vad de heter aldrig någonsin mer att kunna hävda att det kommunala skatteutjämningssystemet strider mot grundlagarna. Det andra som jag ska tala om gäller den så kallade lagprövningsrätten, det vill säga frågan om enligt vilka lagar som en domstol ska döma om det i ett enskilt fall framstår som en konflikt mellan grundlag och vanlig lag. Startpunkten för den diskussionen var de borgerligas krav på en författningsdomstol. Det avvisades bestämt av oss socialdemokrater och av Vänsterpartiet. En författningsdomstol vore nämligen ett systemskifte i författningspolitiken. Vi har i Sverige aldrig haft någon maktdelningsprincip av Montesquieus typ på det sätt som man har i till exempel USA där domstolar har en mycket omfattande befogenhet att med hänvisning till konstitutionen överpröva lagar som demokratiskt valda församlingar har fattat beslut om. Så har det aldrig varit i Sverige. I likhet med de övriga nordiska länderna och Storbritannien har vår konstitutionella tradition präglats av det som vi kallar för folksuveränitetsprincipen, det vill säga att det är folket och dess valda ombud som ska bestämma vilka lagar och regler som ska gälla i Sverige, inte några oavsättbara jurister. Den principen kommer egentligen till uttryck redan i 1 kap. 1 § i regeringsformen: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket." Socialdemokratin har varit mycket tydlig i fråga om detta genom åren. Tage Erlander som var mångårig socialdemokratisk statsminister är en av skaparna av 1974 års regeringsform. Han formulerade det på följande sätt: Demokratin måste vara handlingskraftig. Människor vill nämligen inte nöja sig med att ha rösträtt för rösträttens egen skull. De vill att deras politiska ställningstaganden ska få påtagliga verkningar för dem själva och samhällslivet. I en demokrati får det inte finnas spärrar som omöjliggör att folkviljan kan förverkligas snabbt och effektivt. De gamla maktbalansteorierna som kunde försvaras i 1800-talets samhälle, då herremakt stod mot bondemakt och då ämbetsmannavälde var en realitet, är inte tillämpliga i ett samhälle som har erövrat de grundläggande demokratiska förutsättningarna. Så långt Tage Erlander. Det handlar om demokrati men också om ansvarsutkrävande. Folket måste kunna utkräva ansvar från den som faktiskt beslutar om lagar och regler. Det ansvaret kan man inte utkräva av några oavsättbara jurister utan bara av de folkvalda. Därför måste det vara i den här kammaren som den reella makten ligger. Därför ska vi inte ha någon författningsdomstol. Efter långa diskussioner med de borgerliga i utredningen drog de tillbaka sitt förslag om en författningsdomstol och anslöt sig till folksuveränitetsprincipen. Det var bra. Det gjorde att vi kunde lägga hela den frågeställningen så att säga åt sidan. Vi övergick då till att ställa frågan: Hur säkerställer vi att grundlagar och vanliga lagar inte kommer i konflikt med varandra? Vårt svar var att det sker genom en noggrann beredning innan man stiftar lag. Det är det som har brustit på senare år när det gäller till exempel a-kassan, sjukförsäkringen, utförsäljningarna och fordonsindustripaketet. Beredningarna har ofta varit mycket slarviga. Det har också visat sig att man har fått göra kompletteringar i efterhand. Det är alltid bäst att göra rätt från början så att domstolar inte hamnar i beråd om vilken lag som egentligen ska gälla i ett enskilt fall. Därför stärker vi skrivningen när det gäller när Lagrådet ska höras. Genom att det så kallade viktighetskriteriet tas bort kommer Lagrådet att höras vid fler tillfällen i framtiden. Vi måste försäkra oss om att nya lagar inte strider mot grundlagen, andra lagar eller Europakonventionen. Sedan kan lagstiftaren naturligtvis inte förutse alla konkreta fall som en domstol kan ställas inför alldeles oavsett hur stark, bra och god beredningen har varit. Därför behövs det också en normkontroll efteråt i dessa konkreta fall. Denna normkontroll utförs av domstolarna. Där formulerar vi om lagprövningsparagrafen. Vi tar bort det så kallade uppenbarhetsrekvisitet, men vi knyter lagprövningen mycket tydligt till just folksuveränitetsprincipen och påminner domstolarna om att det är denna riksdag som stiftar lag och ingen annan. Jag vet att någon har framfört att detta skulle innebära en omfattande utvidgning av lagprövningsrätten. Men så är inte fallet. Det är kanske önsketänkande av dem som egentligen skulle vilja ha en författningsdomstol. Vi omformulerar lagprövningsparagrafen, och vi ger domstolarna vägledning om hur det ska gå till. Men någon större skillnad jämfört med hur det nu förhåller sig och hur det nu fungerar blir det inte. Slutligen ska jag säga några ord om personvalsinslaget. Från borgerligt håll har det förts fram krav på att spärren till riksdagen helt tas bort. Vi har varit väldigt tydliga om att det inte kommer i fråga. En sådan ordning skulle slita sönder partierna, till stor skada för demokratin i Sverige och utan att man når några effekter när det gäller närheten mellan väljare och valda, snarare tvärtom. I alla länder som jag har tittat på och som har renodlat personval är valdeltagandet snarare lägre än valdeltagandet i Sverige. Ingen kan väl påstå att klyftorna mellan väljare och valda är mindre till exempel i USA och Storbritannien än de är i Sverige. Och inte kan man påstå att det finns ett starkt folkligt krav på mer av personval, snarare tvärtom. I en av rapporterna till Grundlagsutredningen fanns en opinionsundersökning där man tittade på hur människor ville ha det på den här punkten. 12 procent av svenska folket svarade att de ville ha ett utökat personval. 54 procent tyckte att det var bra som det var. 12 procent ville ha mindre av personval. 14 procent ville inte alls ha personval. De väljare som helst ville ta bort personvalet eller minska det var alltså dubbelt så många som de som ville ha ett utökat personval. De som helt ville ta bort personvalet var till och med fler än de som ville utöka det. Det finns alltså inget starkt folkligt krav på utökat personval; det kan man inte tro när man följer offentliga debatter. Jag tror att väljarna är väldigt kloka i det här avseendet. De befarar att det blir mer otydligt vad partierna egentligen står för. Det vill väljarna inte vara med om. Väljarna är väldigt medvetna om risken att enskilda politiker som driver personvalskampanjer knyts upp av mäktiga ekonomiska intressen. Också där har väljarna rätt. Förespråkarna av ett utökat personval och av att ta bort alla spärrar och bara helt släppa lös systemet har tidigare ofta hänvisat till Finland. Det gör de inte längre. För ett par år sedan seglade nämligen en omfattande skandalaffär upp i just Finland. Det handlade om att företag hade gått in och finansierat kampanjer för enskilda centerpartister och enskilda moderater i Samlingspartiet i Finland - detta utan att det hade redovisats någonstans. Centerpartiets ledare i finska riksdagen sade till och med att han inte brydde sig om att redovisa vem det var som gav honom kampanjbidrag. Trots att det finns en lag i Finland om det brydde han sig inte om att redovisa det eftersom det inte fanns något straff - en rätt egendomlig inställning hos en parlamentariker, kan man kanske tycka. Så var det i alla fall. Det blev en mycket stor diskussion om detta. Med ett utökat personval följer större risker för att sådan här röta kryper in. Det måste man vara medveten om. Därför måste partierna vara öppna när det gäller sympatifinansiering. Nu sänker vi spärren från 8 procent till 5 procent. Sänkningen är ingen stor förändring utan en kompromiss som vi gjort med de borgerliga partierna. Det fanns inget starkt argument för att ha olika spärr i kommunalval och riksdagsval. Vi genomför alltså en sänkning. Men då aktualiseras igen frågan om partifinansieringen. Det finns ingen lagstiftning i Sverige om det. Däremot finns det en överenskommelse mellan partierna. Vi socialdemokrater redovisar alla våra intäkter, inklusive det stöd vi har från olika fackliga organisationer. Det är ingen hemlighet, utan det har vi i alla tider redovisat. I år tar vi ytterligare ett steg och säger att om en enskild person skulle vilja skänka större belopp till oss kommer det att offentliggöras. En tia eller 20 kronor som på ett möte stoppas i en insamlingsbössa kan naturligtvis inte bokföras. Men större belopp bör redovisas. Vi har satt en gräns vid 20 000 kronor - i paritet med vad som gäller i lagstiftningen i Finland och Norge. De flesta av dem som håller på oss är låg- och medelinkomsttagare så man får väl säga att det blir ganska sällan det skänks så stora belopp. Det har nog aldrig hänt i de sammanhang där jag varit med, bortsett möjligen från något arv som jag tror att vi fått. Vi sätter alltså nämnda gräns och sänder signalen att vi redovisar större belopp. Väljarna har rätt att veta om någon har gått in med mycket pengar till ett enskilt parti eller en enskild kandidat. Vi har försökt få med oss de borgerliga på detta. Framför allt Moderaterna är kallsinniga. De vill inte redovisa vilka privata pengar de får trots att Moderaterna har tagit emot över 80 miljoner kronor från år 2000 och fram till förra sommaren. 80 miljoner kronor är mycket mer än vi under samma tid har fått från fackföreningsrörelsen. Man vill inte redovisa enskilda kampanjbidrag; det är man emot. Nu är det så att de som ger bidrag till Moderaterna blir färre, men summorna blir större så den totala penningsumman som kommer in till Moderaterna ökar hela tiden. När vi nu sänker spärren från 8 procent till 5 procent är det hög tid att alla partier är beredda att redovisa också privata donationer. Jag uppmanar Moderaterna att göra det redan nu inför det val som vi står inför. I detta anförande instämde Björn von Sydow (s).