Handlingsoffentligheten i EU:s institutioner, m.m.

Fru talman! Efter en lång dags diskussion om oli- ka aspekter av den europeiska unionen ska vi nu gå över på ytterligare ett betänkande som handlar om EU och arbetet inom EU. Det här har alltså fått ett allde- les eget betänkande, och det finns det kanske skäl för med tanke på den centrala plats som offentlighets- principen har i den svenska konstitutionen och där- med också den svenska debatten kring EU- medlemskapet. Kenneth Kvist sade i den föregående debatten för ganska länge sedan att det i vissa EU-frågor finns en bred enighet i den svenska riksdagen trots grundläg- gande meningsmotsättningar i många andra av de EU-relaterade frågorna. En sådan fråga, där det finns en bred enighet i den här kammaren, en enighet som det finns anledning att slå vakt om, är frågan om öppenhet, handlingsoffentlighet och offentlighets- princip. Inför det som skulle bli det svenska medlemskapet pekade vi på nej-sidan, vi som förordade att Sverige skulle fortsätta stå utanför den europeiska unionen, på väldigt många saker som vi menade innebar stora risker för den svenska demokratin. Vi pekade kanske framför allt på de risker för offentligheten som EU- medlemskapet innebar. EU var och är dominerat av stora stater med helt andra traditioner på detta område, stater där sekretess är huvudregel och offentlighet något som till nåds ges allmänheten när man så finner lämpligt. Denna om- vända inställning till handlingsoffentlighet har natur- ligtvis också satt sin prägel på EU-systemet som sådant och på dess institutioner. Vi menade då, och vi menar fortfarande, att ge- nom maktöverföring till Europeiska unionen skulle vi också för svenskt vidkommande få en förlust på of- fentlighetens område. Ja-sidan hävdade då, och häv- dar väl alltjämt, ungefär följande: Man slog fast "att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten kommer att bestå vid ett svenskt medlemskap". Detta fann man nödvändigt att slå fast i en särskild deklaration som bifogades anslutningsakten. Deklarationen var uppenbarligen inte så självklar, för EU uttalade å sin sida med anledning av deklarationen att man utgick från att Sverige "härvidlag kommer att följa det ge- mensamma regelverket". Man behöver inte läsa allt- för mycket mellan raderna för att se att här finns åtminstone potentiellt en konflikt mellan den svenska öppenhetstraditionen och de regler som gäller inom Europeiska unionen. Utvecklingen sedan vi blev medlemmar har, me- nar jag, visat att våra farhågor var berättigade. Det har inte varit självklart att den svenska offentligheten har varit ohotad. Tvärtom har den hela tiden varit hotad, och det har krävts ett ganska ihärdigt och be- svärligt arbete för att freda den svenska grundlagen på den här punkten. Regeringens skrivelse som ligger till grund för betänkandet redogör för denna mycket besvärliga kamp för en förordning som inte skulle träda den svenska grundlagen förnär. Öppenhetsfrågan i det här sammanhanget handlar på ett sätt om två olika frågor. Det ena är frågan om öppenheten i EU:s institutioner. Där kan vi konstatera att utvecklingen åtminstone i de flesta avseenden har gått åt rätt håll. Vi kan tycka att det har gått för lång- samt, men ändock: Öppenheten, regleringen av öp- penheten och garantierna för öppenheten har, trots stort motstånd, blivit bättre när det gäller EU:s insti- tutioner. Samtidigt är det för Sveriges vidkommande ändå en förlust när vi överför beslutsbefogenheter från t.ex. den här kammaren till ett EU som ännu inte har den öppenhet som vi har här i Sverige. Det andra är frågan om eventuell påverkan på svensk grundlag. Den har inte varit helt enkel att klara ut. Å ena sidan är EG-rätten överordnad svensk rätt, inklusive svensk grundlag. Å andra sidan finns det inte enligt svensk uppfattning fördragsstöd för EU-reglering på vår grundlags område. Här kan man inte luta sig mot juridiken. Här ser vi en politisk strid om var gränserna går och om hur långt vi kan försva- ra den svenska grundlagen. Jag ska ta ett kort exempel på det här problemet. I den förordning som det handlar om finns en artikel 5, som jag ska läsa i dess helhet. "När en medlemsstat tar emot en begäran om tillgång till en handling som medlemsstaten innehar och som härrör från en insti- tution skall medlemsstaten, om det inte är uppenbart att handlingen skall eller inte skall lämnas ut, rådgöra med institutionen i fråga för att fatta ett beslut som inte äventyrar att syftena med denna förordning upp- nås. En medlemsstat kan i stället hänskjuta en sådan begäran till institutionen." Detta kränker i och för sig inte den svenska alle- narådigheten när det gäller att bedöma om en hand- ling ska lämnas ut eller inte. Men den uppmanar och inbjuder till en praxis där man rådfrågar en institution och där man får förutsätta att man också kommer att följa de råd man får. Om en sådan praxis utvecklas åt fel riktning blir det i realiteten så att vi överlämnar åtminstone inflytande och kanske också beslutande- rätt över handlingsoffentligheten i svenska myndig- heter. Detta vore ytterst olyckligt. Nu har regeringen - liksom även Vänsterpartiet, det ska sägas - bedömt att detta ändå, så att säga, är på rätt sida av gränsen. Och genom att deklarera just detta tar vi oss också friheten och kapaciteten att själva göra de här bedömningarna. Det är viktigt att slå fast. Vi har inte motionerat med anledning av regering- ens skrivelse eftersom den är en redogörelse för vad regeringen har gjort, och det kan vi inte göra någon- ting åt. Det är möjligt att man skulle kunna hävda att den i någon mån karakteriseras av ett visst skryt, men det må vara regeringen obetaget i dess egna skrivel- ser. Dock finns, fogat till utskottets betänkande, en del andra motioner som hänger samman med dessa frågor. Vi har reserverat oss i två frågor. Det handlar om reservation 1, som handlar om utredning av maktre- lationerna mellan EU och Sverige, och om reserva- tion 3, om europeiska partier. Jag ska inte närmare gå in på själva sakfrågan utan bara konstatera att denna idé om att uppifrån, genom ekonomiska incitament och regleringar, skapa europeiska partier är en av de mest absurda och märkliga idéer som har uppstått i det här systemet, och det vill inte säga lite. Det finns all anledning att med bestämdhet säga nej till denna mycket konstiga idé att på detta sätt skapa partier uppifrån. Jag yrkar därför bifall till reservation 3, men jag står givetvis bakom även reservation 1. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 16.28 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

Fru talman! Mats Einarsson redogjorde strax före middagsuppehållet förtjänstfullt för öppenhetsfrågan, offentlighetsprincipen, såsom den har hanterats här i riksdagen och som den fungerar inom EU. Det är förstås fortfarande mycket som saknas. Vi är inte nöjda med den brist på öppenhet som fortfarande råder i EU-organen. När det gäller revidering och ett mer öppet förhållande till handlingar får vi hoppas på den kommande regeringskonferensen. Fru talman! I detta betänkande finns Miljöpartiet med på fyra reservationer. Två av dem har vi till- sammans med Vänsterpartiet. En av dessa reservationer handlar om att vi anser att det behövs en utredning som belyser maktrelatio- nerna mellan den här riksdagen och EU:s institutio- ner, speciellt när det gäller lagstiftningen. Den andra reservationen handlar om europeiska partier. Vi anser att ett sådant försök att försöka skapa något slags gemensam identitet uppifrån i grunden är fel, och vi ser det som ytterligare ett steg mot en statsbildning. Därför är vi emot detta. Nicefördraget har ju inte trätt i kraft än. Därför kan man ifrågasätta den rättsliga grunden för detta. De två övriga reservationerna står Miljöpartiet en- samt bakom. Den ena handlar om villkor för kandi- datländerna. Vi står inför en utvidgning. Det kan handlar om 12-13 länder. Vi i Miljöpartiet anser att en sådan utvidgning måste handla om solidaritet och respekt i första hand. T.ex. ansökarländerna i det f.d. östblocket dras med stora demokratiska och miljö- mässiga problem. Därför menar vi att man bör öka insatserna för att hjälpa dem att komma till rätta med den mänskliga misär som många i dag lever i där. Det handlar om att bygga upp demokratin och kraftigt minska problemen med miljön. Detta tycks inte vara vad utvidgningen nu handlar om. Dagens EU är mindre intresserat av ömsesidig anpassning. EU- toppmötet i Nice som skulle anpassa EU inför ut- vidgningen misslyckades fullständigt, som vi ser det. Ett exempel är röstfördelningen i ministerrådet, där dagens stora EU-länder drev igenom att deras makt ökas i och med utvidgningen. Det är inte att skapa lika förutsättningar. Å andra sidan brydde man sig inte om att fatta några beslut i budgetfrågor som är så avgörande. Det krävs en total reformering av EU:s jordbruks- politik. Vi i Miljöpartiet vill helst att den avskaffas. Den är nämligen otidsenlig, den är byråkratisk, och den gynnar just det storskaliga miljö- och djurvidriga jordbruket. Vi menar också att den fria rörligheten ser ut att få alldeles för långa övergångstider. Därför uppmanar vi i denna reservation regering- en att mer kraftfullt verka för att man ska gå ansö- karländerna, dvs. de ansökarländer som på ett demo- kratiskt vis byggt upp önskan att få vara medlemmar i EU, till mötes. Ansökarländerna ska inte anpassa sig rakt upp och ned, utan EU måste anpassa sig till dessa länder. En annan reservation handlar om kampanjpengar. Sverige är ett av de länder där befolkningen är myck- et EU-kritisk. Detta är ett styrkeförhållande som har visat sig vara långvarigt. Samtidigt är majoriteten av medierna förhållandevis EU-positiv. Nej-sidan har ett klart underläge. Det är därför av demokratiska skäl så viktigt att nej-sidan ges medel så att den får resurser för att delta i debatten och i opinionsarbetet. Stöd till nej-sidan finns i våra nordiska grannlän- der. I Danmark finns Folkebevaegelsen mod EU och Junibevaegelsen som är EU-kritiska och Europarörel- sen som är EU-positiv. Dessa olika rörelser får 650 000 kr per år. I Finland finns Alternativ till EU som får 300 000 finska mark per år sedan 1995. Vi menar att en folkrörelse som Nej till EU skulle ha ett årligt stöd just för att ge debatten den kraft som den behöver. I dag handlar de beslut som har fattats om stöd till riksdagspartierna och även om stöd till 2004-kommittén som ska dela ut pengar. Men vem delar de ut pengar till, eller vem får ansöka om peng- ar? Det är ideella föreningar, stiftelser, kommuner, landsting, kommunalförbund, regionförbund, länssty- relser, folkbildningsorganisationer och liknande sammanslutningar. Det viktiga är att de som söker dessa bidrag ska stå för 20 % själva och att de har en allsidig belysning, som det heter, av frågan. Där är det ingen grupp som är för eller som är emot, utan det ska vara en allsidig belysning. Vi menar att det inte ger den rättvisa som behövs i debatten, nämligen att de kritiska grupperingarna kommer till tals. Därför har vi skrivit just denna reservation. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 om villkor för kandidatländerna.

Fru talman! Jag vill börja med att understryka att Vänsterpartiet och Miljöpartiet i grunden nog är eniga om att de EU-kritiska organisationerna borde ha ett ekonomiskt stöd som på ett bättre sätt ger dem möj- lighet att företräda de, som Per Lager säger, mycket breda opinioner som finns i dessa frågor. Dock har vi inte reserverat oss tillsammans av det enkla skälet att om ett beslut fattas i denna kammare där man pekar ut att vissa organisationer ska ha bidrag vore att fatta ett förvaltningsbeslut. Min fråga till Miljöpartiet är: Är ni beredda att frångå principen att kammaren inte ska fatta förvalt- ningsbeslut?

Fru talman! Nej, det är självklart så att förvalt- ningsbeslut ska regeringen fatta. I vår reservation riktar vi en uppmaning till regeringen. Vi säger att i arbetet inför den kommande budgeten till riksdagen bör regeringen beakta de här behoven, framför allt så att erforderliga garantier skapas såväl för Nej till EU som för den EU-kritiska opinionen i övrigt - detta för att de ska kunna komma till tals. Det är alltså en uppmaning till regeringen att i kommande budgetar- bete ta hänsyn till det här.

Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande nr 34 är betitlat Handlingsoffentligheten i EU:s insti- tutioner, m.m. men handlar till yttermera visso till sitt materiella innehåll mest om "m.m." - om sådana storheter som sommartid och övergångsregler för kandidatländer, för att ta ett par exempel. Jag ska använda min talartid till att koncentrera mig på, begränsa mig till, just betänkandets titel, Handlingsoffentligheten i EU:s institutioner, m.m., och ge några personliga kommentarer till den skrivel- se som är grunden för utskottets betänkande. Fru talman! Jag representerade den socialdemo- kratiska riksdagsgruppen i april 1999 då den svenska parlamentsledamoten Maj-Lis Lööw vid en samman- komst i Bryssel, Open Door Conference, presenterade sitt betänkande om öppenhet och handlingsoffentlig- het. Delegater och representanter från alla de europe- iskt verksamma partierna, från parlamenten och från organisationer fanns där. Där fanns också yttrande- och tryckfrihetsexperter och journalister. Det var en mycket intressant konferens som tyd- ligt visade på klyftan mellan å ena sidan öppenhetens och handlingsoffentlighetens förespråkare - där intar Sverige och Finland en alldeles särskild frontposition med tanke på att vi sedan flera hundra år har haft en offentlighetsprincip inskriven i vår svenska tryckfri- hetsförordning som finnarna sedermera har ärvt och anslutit sig till - och å andra sidan de synpunkter som man har kanske framför allt i länderna i den södra delen av den europeiska gemenskapen där man har vant sig vid en mer sluten offentlighet och en mer svåråtkomlig handlingsoffentlighet. Det där har na- turligtvis sina historiska och konstitutionella orsaker som jag nu inte ska gå närmare in på. Det som var intressant för mig som iakttagare att notera var vad journalisterna ansåg. Där var det sam- ma sorts klyfta. Där fanns de skandinaviska journa- listföreträdarna som, tillvanda av decennier av of- fentlighetsprincip och handlingsoffentlighet, menade att EU måste öppna sig och bli offentligt på ett helt annat sätt och måste organisera sina arkiv - arkiv som förresten nästan ligger i papplådor i Bryssel. Man sade där att man hade 1 600 sporadiskt hopsamlade arkiv. Det säger inte lite om vidden av det arbete som ligger framför EU:s institutioner om man ska organi- sera upp någon typ av offentlighetsprincip. Även andra journalister som omfattar den skandi- naviska synpunkten kom till tals. De holländska och de brittiska journalisterna anslöt sig till de skandina- viska öppna synsätten. Förvånansvärt nog intog de centraleuropeiska journalisterna, med tyskarna i spet- sen, en mer skeptisk hållning till öppenheten - för att inte tala om vad italienare, spanjorer och fransmän sade på den här konferensen. De sade nämligen att de i vissa avseenden direkt var motståndare och menade att en alltför vidgad offentlighetsprincip som möjlig- gjorde transparens, för att nu uttrycka samma sak som vi när vi talar om offentlighetsprincipen, skulle ta bort en del av deras yrkesroll: att självständigt gräva, forska och undersöka för att få fram sanningen bakom det sagda. Att då - i detta spänningsfyllda förhållningssätt mellan å ena sidan vår skandinaviska öppna tradition med handlingsoffentlighet, offentlighetsprincip och meddelarfrihet som en självklar och omistlig grund i vår demokrati och å andra sidan den något mer till- knäppta syn som inte minst sydeuropéer har - ändå lyckas baxa fram Maj-Lis Lööws fördragstext så långt som den svenska regeringen gjorde under Sve- riges ordförandeskap i maj i fjol tycker jag är en be- drift värd att notera. Det har ändå skett lite av en revolution i och med det beslut som formades under det svenska ordföran- deskapet. Det innebär att EU och EU:s institutioner måste öppna sig inför sin allmänhet. Man måste arki- vera och registrera handlingar. Man måste lämna ut handlingar om inte särskilda sekretessregler slår till. Okej, de sekretessreglerna kan vi vara kritiska mot därför att de är mer långtgående än de vi är vana vid, men hur som helst är det nuvarande tillstånd som EU har att rätta sig efter betydligt bättre än som var fallet före det att beslut fattades under vårt ordförandeskap. Naturligtvis kan man då undra: Varför ska inte den svenska och den finska offentlighetsprincipen gälla fullt ut? Ja, jag är inte säker på att man kan komma så mycket längre just nu. Vi har länge argu- menterat för vår ståndpunkt och också gjort undantag i fördragstexten när vi gick in i EU, som Mats Einars- son mycket riktigt påpekade. Vi betraktar just vår offentlighetsprincip som så pass helig att ingen får trampa på den. Att från den utgångspunkten ändå förmå andra länder att närma sig vår ståndpunkt tycker jag är värt att notera. Detta är glädjande och en bedrift. Utskottet skriver också att detta är en bra grund att stå på. Häri- från kan det bara bli bättre, som vi ser det. Å andra sidan får vi också med viss respekt notera att andra synsätt förekommer, t.o.m. diametralt motsatta syn- sätt. Vår ståndpunkt kan aldrig bli så stark att vi självmant överflyglar deras eftersom de har andra traditioner. De har en annan konstitutionell historia och andra sedvänjor för att få fram sanningen bakom det sagda. Jag tycker emellertid att skrivelsen och utskottets text, som det inte heller är någon strid om, är en bra grund för Sverige att stå på i fortsatta diskussioner om öppenhetens utvidgning i den europeiska unionen.

Fru talman! Jag skulle vilja ta upp den något bi- sarra idén om tillskapandet av europeiska partier. Tanken är ju att man ovanifrån ska pressa och tvinga fram sådana partier. Europaparlamentsledamöternas tillgång till resurser ska göras beroende av detta. I en förlängning tänker man sig att varken Socialdemo- kraterna eller Vänsterpartiet ställer upp i EU- parlamentsvalet, utan det gäller våra transnationella europeiska partier. Partiernas program ska t.o.m. granskas och godkännas innan några pengar betalas ut. Skälet till att vi är kritiska mot detta är väl ganska uppenbart. Jag vet att den kritiken delas också långt utanför våra led. Kan jag få en liten förklaring till att utskottets majoritet inte anser att vi bör motsätta oss en sådan här rättsakt om transnationella partier?

Fru talman! Mats Einarsson känner mycket väl till bakgrunden till den här rättsakten, som förresten ännu inte är antagen utan som är föremål för en stor dis- kussion. Dessutom finns det en stor tvekan kring den. Det handlar här om en rapport från revisionsrätten, om en revisionell handling som är grunden till den ståndpunkt som man har. I rapporten konstaterar man att pengar flyter över till de etablerade politiska partierna i medlemsstaterna via partiernas politiska grupper i Europaparlamentet. Det är det som är själva grunden. Jag är inte säker på att man ska dra så dramatiska slutsatser av denna rättsakt som Mats Einarsson gör. Även Per Lager har förresten gjort det i reservatio- nen. Det betyder inte att jag här i kammaren högljutt kan stå och försvara denna rättsakt. Jag kan bara förklara den. Jag kan säga att Sveriges regering följer frågan noggrant och att den i dag inte är beredd att avstyrka förslaget. Mats Einarsson ingår i ett parti - det gör även jag - som har en egen international och som har haft det i hundra år och mer därtill. Denna international, oav- sett om det gäller kommunistiska internationalen nr 1, 2, 3 eller 4 eller någon international som kommer, har ett visst samarbete. Det är samma sak med den socia- listiska internationalen. Det finns också andra inter- nationaler som har samarbete över nationsgränser. Man tar fasta på gemensamma ståndpunkter. Jag vill påminna Einarsson om att ett beslut i Komintern en gång var ett dekret för alla kommunistiska partier i hela internationalen.

Fru talman! Jag tackar för historielektionen. Det är just på grund av våra erfarenheter från förra gång- en vi försökte med transnationella partier som vi är ytterst tveksamma till att försöka återinföra detta. Vi tillhör i dag internationella nätverk för samarbete. Det är alldeles utmärkt. Men transnationella partier är någonting helt annat. Det talades om finansiella problem. Jag tror att det bakom detta förslag ligger betydligt mer. Jag menar att skapandet av de europeiska partierna ingår i sam- ma paket som EU-armén, den gemensamma valutan etc. Det tillhör den uppsättning av institutioner som behövs om man ska skapa någonting som liknar en europeisk federalstat.

Fru talman! Det sista håller jag inte med om. Jag tror inte alls att det fanns sådana tankar bakom denna revisionsrapport och detta försök att få ordning och reda på det s.k. partistödet. Det är att dra alldeles för långtgående slutsatser. Man kan inte jämföra den tanken med t.ex. tanken på ett gemensamt försvar eller en gemensam säkerhetspolitik. Jag noterar med intresse att Mats Einarsson efter den korta historielektionen, som han betraktade min jämförelse med internationalens historia som, ändå kommer fram till en slutsats, dvs. att den transnatio- nella epokens tid är över för Vänsterpartiet. Vad återstår? Jo, den nationella epoken. Jag noterade att inget parti i dagens EU-debatt, möjligen med undantag för Miljöpartiet, var mer nationellt inriktat än Vänsterpartiet. Det gällde åt- minstone ett par av partiets företrädare. Vänsterpartiet har lämnat den internationella in- ternationalens arena till förmån för den nationella politikens arena. Jag noterar att ni har beträtt den vägen en längre tid. Det är därför ni också är mest kritiska till EU och vill ut ur Europeiska unionen, vilket inte jag vill.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Kenth Högström om han menar att regeringen gör tillräckligt när det gäller att visa solidaritet, hjälpa till att bygga upp demokratin, minska miljöförstöringen osv. i förhand- lingarna med de nya ansökarländerna. Det är grunden för min reservation i betänkandet. Gör regeringen tillräckligt?

Fru talman! Jag vet inte om jag behöver replikera. Jag skulle möjligen kunna försöka svara på Per La- gers fråga om regeringen gör tillräckligt. Begreppet "tillräckligt" har nästan en revisionell betydelse. Det är en sorts mätning. Vad är tillräckligt och vad är otillräckligt? Så pass mycket vet jag att regeringen åstadkom- mer rätt mycket. Under ordförandeskapet var man djupt engagerad i att försöka driva på utvidgnings- samtalen med de tio högst rankande ansökarländerna. Jag följde frågan om EU:s jordbrukspolitik skulle hålla samman om vi fick in nya medlemmar i en viss takt inför en debatt på Lantbruksuniversitetet vid denna tid i fjol. Jag konstaterade att de förhandlingar som pågår mellan EU och kandidatländerna är myck- et intensiva och att det görs mycket noggranna upp- dateringar. Hur långt har man kommit i Polen, Est- land och Lettland, för att ta några exempel, i särskilda avseenden? Tonvikten läggs vid de mänskliga rättig- heterna, konstitutionella förändringar som säkerställer mångfald och demokrati och en hel del av de social- politiska frågeställningar som vi i den västliga delen av Europa omfattar. Jag tycker - jag har följt frågan, men jag har inte satt mig in i den så noggrant - att EU för dessa dis- kussioner på ett bra sätt. De rapporter jag har tagit del av - mest skrivelser - har pekat på det. Jag tycker nog att regeringen både under tiden som ordförande och under tiden före ordförandeskapet drev på frågan väldigt väl. Om det är tillräckligt är jag inte man att svara på, Per Lager.

Fru talman! Min användning av begreppet "tillräckligt" kanske indikerade att det saknas en del ansatser och att det behövs ytterligare arbete. Det menar i alla fall jag. Vi vet att människorna i många av de f.d. östländerna lever i hemsk misär. De har fruktansvärda miljöproblem. De gör allt för att anpas- sa sig till EU och för att få vara med. Samtidigt vet vi att jordbruksstödet kommer att förändras. Ansökarländerna kommer inte att få det generösa stöd som finns inom EU i dag. Vi vet också att det plötsligt blir långa övergångstider när det gäl- ler den fria rörligheten för ansökarländerna. De blir betraktade som ett B-lag, skulle jag vilja säga. Det är säkert inte meningen. Man vill inte att det ska vara så, men man låter det gå. Det är ingen ömsesidig anpass- ning, utan det är i första hand ansökarländerna som får anpassa sig till EU. Kenth Högström nämnde olika aspekter, och jag kan tänka mig att man inte är så dum att man bara tittar på ekonomin utan att man också tittar på sociala frågor, miljöfrågor osv. Men som jag ser det har man försatt dessa länder i en situation där man mer eller mindre tvingar dem att acceptera de avtal som de måste vara med på. Man går dem inte till mötes, så- som jag menar att man måste göra om man ska skapa rättvisa förhållanden för de nya länderna.

Fru talman! Jag har inte samma historieskrivning som Per Lager. De rapporter jag har tagit del av - det är både muntliga rapporter från folk på Utrikesde- partementet som följer förhandlingarna och skrivelser - pekar på att det är helt andra förhandlingar som pågår än vad Per Lager talade om. I er text i motionen skriver ni om någon sorts lydstatsavtal och om an- passningskrav. Riktig så är det inte. Man har i den europeiska unionen ställt fast ett antal mycket viktiga kriterier för de mänskliga rättig- heterna, för demokratin, för mångfalden, för yttrande- friheten och för en rad andra medborgerliga fri- och rättigheter samt sociala och ekonomiska krav, som alla kandidatländer har accepterat som den protokol- lära urkunden för diskussionerna. Sedan blir det samtal, förhandlingar och mätningar. Man gör besök och utvärderar noggrant hur långt de olika kandidat- länderna har kommit. Några har kommit väldigt långt. Några ligger i frontlinjen och skulle mycket väl kunna bli kandida- ter redan nästa år om tidsordningen skulle kunna hållas medan andra ligger ganska långt ifrån ansök- ningsscenariot. Några länder har dessutom börjat tveka. De har fått opinioner inom sig. Det finns så pass starka motståndare till den europeiska unionen på grund av att de känner hot mot sin näring. Det gäller t.ex. jordbruket i Polen. Detta gör att man lik- som tvekar. Det avspeglar ju sig på de politiska parti- erna och på demokratin i Polen utan att det för den skull, tror jag, äventyrar förhandlingarna. Vi började diskussionen med att tala om det här är tillräckligt. Jag kan inte svara på det. Jag kan bara säga att det görs rätt mycket, och jag är rätt optimis- tisk när det gäller Sveriges engagemang i fråga om östutvidgningen.

Fru talman! Kenth Högström kommenterade den tidigare debatten och anklagade Vänsterpartiet för snäv nationalism. Det kräver trots allt några kom- mentarer. Eftersom jag deltog i den debatten kände jag mig något apostroferad. Karl Marx tycker väl både Kenth Högström och jag om lite grann. I alla fall tycker vi om honom. Han myntade ju tesen "Proletärer i alla länder, förena er!". Men han sade också någonting annat, nämligen att proletariatets kamp är till formen nationell men till sitt innehåll internationell. Det betyder att proletaria- tet måste föra sin kamp utifrån sina nationella om- ständigheter och bilda sina partier utifrån de förhål- landen som råder i den egna nationella miljön. Sedan kan de partierna samarbeta, men de kan egentligen inte omvandlas till transnationella partier. Egentligen kan man säga att den kommunistiska internationalens diktat över partier på sätt och vis stred mot denna marxistiska princip. Jag tror att den andra internationalen, som nu lever kvar som socia- listinternationalen, har haft ett något lösligare förhåll- ningssätt till sina partier. Därför är det något märkligt om Kenth Högström skulle kritisera oss för att vi tycker att det var bra att den kommunistiska interna- tionalen upplöstes och för att vi inte vill tillhöra något liknande organ där den till formen nationella kampen för arbetarnas väl och ve skulle kunna dikteras utifrån av internationella organisationer. Detta är också problemet med överstatlighet, som jag har påpekat förut. Marx sade något annat också, nämligen: Det folk är ej fritt som förtrycker ett annat. Innebörden kan vi ju relatera till. När folk vill tvinga på ett annat folk sin vilja uppstår det onekligen ett demokratiskt problem. Det var det som jag ville peka på. Sedan tror jag att man ska akta sig för att se EU som något enbart internationalistiskt projekt. Det är naturligtvis ett samarbete inom en internationell regi- on, nämligen Europa, men utåt uppträder EU ofta på ett mycket egoistiskt sätt, på ett sätt som nästan skulle kunna betecknas som neokolonialt i förhållande till länder i tredje världen. Denna kritik måste också hållas levande. Det är alltså oreflekterat och det är en försköning att säga att EU är någon sorts allmänt internationalistiskt projekt och att EU-motståndet då skulle vara snävt nationalistiskt. Ett EU-motstånd kan mycket väl innebära att man är för ett samarbete men att man vill ha ett öppet samarbete och skapa någon- ting som är solidariskt också med t.ex. tredje världens fattiga folk.

Fru talman! Jag är glad över att Kenneth Kvist re- plikerade mig av två skäl. Först och främst får jag klara upp ett missförstånd. Jag sade att det var ett par av Vänsterpartiets företrä- dare här i dag som nästan inte gav EU och unionen en endaste liten möjlighet. Jag sade inte att det var Ken- neth Kvist. Kenneth Kvist var i stället i sitt inlägg och i sina repliker inne på olika synsätt när det gällde en reformering av den europeiska unionen - det hörde jag mycket noga - men det fanns andra som hade en annan åsikt. Sedan hänvisade Kvist till Kommunistiska mani- festet. Jag ska ta upp något annat därifrån. Karl Marx och Friedrich Engels skrev ju den här inauguraladres- sen till 1848 års exilkommunister som samlades i London: Ett spöke grasserar i Europa. Det är kom- munismens spöke. Bäva månde - och så säger man vilka som skulle bäva. Varför säger man så? Jo, där- för att det som Marx och Engels menade var kom- munism - eller säg socialism - var någonting mer än den nationella politiken. Det var någonting som gick över nationsgränsen. Det fanns värderingar och idéer som överskred nationen. Nu har vi äntligen i Sverige kommit till den slut- satsen, efter mycket tvekan, att vi skulle gå med i en union som står för fred, som står för samarbete och som står för ekonomisk utveckling. Visst finns det brister i denna union. Men det var av denna anledning som jag menade på att kommunisterna, dvs. Vänster- partiet numera, har gått från en internationell inrikt- ning till att vara ett nästan enbart nationellt parti. Den frekvensen lyssnade jag mycket noga in i dag.

Fru talman! Jag ska inte kommentera Kenth Hög- ströms sätt att lyssna på olika inlägg. Men jag ska ändå slå fast att det, när vi diskuterar den fråga som Mats Einarsson tog upp och som föranledde den här replikväxlingen, fortfarande gäller att partier måste fungera utifrån de nationella villkoren. Ingen kan diktera utifrån hur dessa partier ska fungera, och det må också gälla partier som ska verka på den europe- iska nivån. Inte ska väl andra än det svenska folket och de svenska organisationerna, som alltså har förankring hos de svenska väljarna, kunna påverka de svenska ledamöterna i en sorts EU-parlament, hur de nu väljs - det kan vi ha olika meningar om. Låt oss säga att detta skulle dikteras utifrån och att det skulle gå emot svenska folkets vilja också när det gäller alla olika konstitutioner - det är ingen enighet, utan det är poli- tiskt uppsplittrat, som vi vet, och det är olika partier! Om inget av de svenska partierna skulle få sin vilja igenom för sina EU-parlamentariker skulle ju Sverige inte ha någon röst i EU-parlamentet. Då skulle någon sorts överintresse, någon sorts makt, i dessa byråkra- tiska konstitutioner som de tänkta EU-partierna är frånta de svenska väljarna den minimala påverkan- smöjlighet som de har. Det är därför som det är vik- tigt att hävda just att formen för kampen är nationell. Det gäller att värna den nationella självbestämmande- rätten. Sedan kan vi arbeta med sann internationa- lism.

Fru talman! Jag förstår att konstitutionsutskottets ledamöter - det är inte så många kvar här nu - står och trampar oroligt och väntar på oss tre. Vi ska ju på avslutningsmiddag i kväll. De har redan börjat, men politiken är viktigare, eller hur? Speciellt denna fråga är viktig. Om man drar ut Kenneth Kvists resonemang till sin ände hamnar man i det inskränkt nationella. Det finns partier i Europa som enbart är nationella, som över huvud taget inte blickar över nationsgränsen, som inte vill ha med andra partier att göra och som inte vill ta del av andra nationers ståndpunkter. Ett sådant parti i Danmark är närapå i regerings- ställning. Det påverkar i alla fall den danska politiken kraftigt. Det är Pia Kjærsgaards mycket främlingsfi- entliga parti. Ett annat parti har vi vant oss att leva med i Frankrike. Det är Le Pens Nationella fronten. De vill inte gå över sin nationsgräns. Om man går för långt på den nationella banan och tycker att bara det som sker hemma är viktigt finns risken att man hamnar fel. Jag anklagar inte Kenneth Kvist och Mats Einarsson för att ägna sig åt sådana tankegångar. Jag säger bara att om man är så kritisk mot den sammanslutning man är med i att man inte ens vill delta är det lätt att hamna i en inskränkt na- tionell fålla. Det tror jag inte att Kvist syftar till, ef- tersom han dessutom deltar i konventet som ska för- bereda nästa regeringskonferens. Den svenska ståndpunkten ska det naturligtvis be- slutas om här i Sveriges riksdag och av regeringen och den ska präglas av debatten med de egna med- borgarna. Men man måste också kunna få höra vad andra tycker. Det måste bygga på dialog. Då tycker jag det är viktigt att partier träffas över nationsgränser och utbyter erfarenheter.

Fru talman! Jag måste uttrycka mig väldigt oklart eller också är det Kenth Högström som vill missförstå mig. Jag säger att kampen är till formen nationell men till sitt innehåll internationell. Om jag nu återgår till Marxcitatet som jag tycker är helt riktigt betyder det att man också inser att kampen har en internationell räckvidd och att den internationella solidariteten är en avgörande del av den politiska kamp som arbetarrö- relsen bör föra. Det är självklart att man ska ha internationella kontakter. Det är självklart att man ska lyssna och ta ställning till företeelser i andra länder för att kunna visa solidaritet och inse sin kampgemenskap. Det är självklart att vi ska samarbeta internationellt, men detta är något annat än att skapa institutioner som dikterar hur man ska uppträda. Om man skapar insti- tutioner som inte har en grund i folket inom ett visst land och om en sådan internationell institution skapad ovanifrån sedan ska ersätta ur folkdjupet framsprung- na egna partier skapar man en konstig och elitistisk organisation fjärmad från all sann och sund interna- tionalism. Vi är rädda att denna byråkratiska konstruktion med Europapartier just går den vägen. Därför yrkar vi bifall till reservationen. Det har inte heller varit något motyrkande. Härmed var överläggningen avslutad. (Beslut skulle fattas den 5 juni.)