Högskolan

Fru talman! Jag är ingen vän av onödigt svartmålande. Man måste alltid försöka lyfta blicken och ha perspektiv på tillvaron. Därför vill jag inleda denna min kanske sista debatt här i kammaren med att säga att Sverige på många sätt är ett fantastiskt land eftersom vi nu länge har haft unika möjligheter för många att tillgodogöra sig högre utbildning. Den är avgiftsfri, och vi har byggt ut en väl fungerande infrastruktur av lärosäten som producerar utbildning av hög kvalitet i hela vårt avlånga land. Vi har också ett studiestödssystem som möjliggör studier även för den som kommer från enkla förhållanden. När vi reser i världen och träffar personer från andra länder eller tar emot besök från andra länder händer det att de häpnar över våra generösa villkor. Att det ser ut så här är resultatet av en medveten politik och medvetna prioriteringar under många år. Till och med den sociala snedrekryteringen lyckades vi med hjälp av olika strategier motverka. Jag är själv ett levande bevis på det. Jag skulle troligen inte ha stått här om det inte vore så. Förbättrade villkor och utbyggd infrastruktur är historia. Men även på senare år har det skett en viss utveckling. Vi har i enighet ökat forskningsanslag och kvalitetsresurser, även om vi förstås gärna hade skjutit till ännu mer. Vi har försökt öka lärosätenas akademiska frihet och tagit steg i riktning mot ett utvärderingssystem som i högre utsträckning baserar sig på kvalitet. Det är också roligt att konstatera att den yrkeshögskola vi initierade under vår tid har blivit verklighet och succé, eftersom det ställs allt högre krav på utbildning även för dem som inte längtar efter akademiska studier. Men, och det är ett stort men, det finns också en hel del som vi socialdemokrater inte har ställt oss bakom under de här åren, saker vi hade velat göra annorlunda och saker som vi hade velat göra som inte har gjorts. En del, visserligen goda, ambitioner har också helt kommit på skam. I utkanten av den ljusa högskolehimmel jag målat upp tornar nu en rad orosmoln upp sig. Jag ska sammanfatta orosmolnen under två huvudrubriker, även om de naturligtvis påverkar och glider in i varandra. Den ena är tillgängligheten och den andra är kvaliteten, och därmed vår möjlighet att konkurrera med andra länder. Efter att tillgängligheten till högre utbildning ökat under många år i rad tvingas vi konstatera att den i dag minskar, trots att vi lever i en tid där behoven av högre utbildning, missmatchningen på arbetsmarknaden och unga människors önskan om att läsa vidare aldrig varit större. Den nuvarande regeringen ger en mindre andel unga möjligheten att studera, och man har förkastat alla våra strategier för att minska den sociala snedrekryteringen utan att ha några egna idéer om hur man ska bredda den. För en tid sedan fick utskottet besök av några medelstora universitet som påminde om vilken hög klass deras forskning höll och vilket ansvar de tog för att försörja sin region med till exempel lärare och sjuksköterskor. Detta är något som vi från oppositionen har påpekat länge, men det känns som om vi har gjort det för döva öron. Den här kvällen tyckte jag mig dock se att det blev en aha-upplevelse för majoriteten. Det är dags att se över högskolelandskapet för att slå vakt om mångfald, kvalitet och tillgången till god grundutbildning och forskning i hela landet. Det behövs ett nationellt grepp och en dialog med lärosätena om hur de kan utvecklas, profileras och samverka för att stärka högre utbildning och forskning. När det gäller tillgänglighet är det också hög tid att utveckla möjligheterna till distansutbildningar och massive online open courses. Det är utvecklingar som öppnar oanade möjligheter, och Sverige saknar i dag såväl visioner som strategier för hur vi ska ta till vara de möjligheterna. Låt oss gå över till det andra orosmolnet, kvaliteten. Den riskeras på många håll i dag. Studenterna behöver fler undervisningstimmar, bättre arbetslivskoppling och mer tid med sina handledare. Lärosätena behöver också ägna sig mer åt pedagogiskt utvecklingsarbete för att öka genomströmningen. Vi behöver arbeta för en ökad internationalisering, till exempel genom att erbjuda fler och bättre villkor för utländska stipendiater, så att inte lärosätenas stipendiepengar tar slut långt innan behoven gör det, vilket är fallet på många håll i dag. Vi behöver strategier för att minska inkvoteringen av män till toppositionerna inom akademin. För nog måste det handla om inkvotering när de flesta studenter som kliver in på universitetet är kvinnor medan en övervägande majoritet av dem som kliver ut som professorer är män. Regeringen har en iver att slå vakt om just kvaliteten - man har en bergfast tro att kvalitet alltid utesluter kvantitet och att bara det faktum att kreti och pleti sitter där i föreläsningssalen devalverar värdet på den utbildning som ges. I den ivern har regeringen genomfört en autonomireform som inte alls har lett till ökad akademisk frihet utan till att universitetsledningar och administrationer i landet har fått en stärkt ställning på bekostnad av undervisande och forskande personal. Det framgår till exempel av en granskning som statsvetenskapliga institutionen i Uppsala har gjort. Och det var precis det som SULF varnade för när autonomireformen sjösattes av Tobias Krantz 2010. Jag säger inte att allt är nattsvart. Jag säger inte att Betty, Tina, Yvonne och Emil, utifrån bilden av sitt drömsamhälle, inte har haft goda ambitioner. Det vet jag att ni har. Men för mig känns det ofta lite fyrkantigt och futtigt. Jag vill mer. Jag vill leva i ett land som inte bara producerar utbildning för att forma 19-åringar så effektivt som möjligt för anställbarhet. Jag vill leva i ett land som också värdesätter bildning, aktiva medborgare, vidsynthet, livslångt lärande och öppenhet för omvärlden. Jag vill inte bara att alla elever och studenter i det här landet ska kunna räkna. Jag vill också att de ska kunna räkna med sig själva. Jag vill inte bara att de ska kunna skriva utan också att de ska vara med och skriva historia. Jag vill inte bara att de ska kunna läsa utan också att de ska kunna läsa mellan raderna. Och, fru talman, jag vill inte att begreppet klassresa bara ska stå för den där utflykten eleverna gör till Liseberg eller London tillsammans när de slutar nian - de som har råd. Jag vill att den ska bli verklig och konkret för många fler och att nya generationer får samma möjligheter som jag fick att göra en sådan. Jag yrkar bifall till reservation 1 och 7, men vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer. (Applåder)

Fru talman! Högskolestudier är viktiga för oss alla och viktiga för våra framtida möjligheter i samhället. Studierna bidrar till bildning och till personlig utveckling. Dessutom kan de leda till att vi får de arbeten som vi strävar efter. Studier av god kvalitet kan också leda till att vi kan hävda oss internationellt. Studier av hög kvalitet förutsätter ett kvalitetssäkringssystem och ett utvärderingsprogram som är av hög kvalitet. Så är inte fallet i dag. Under de senaste åren har vi levt med ett av Utbildningsdepartementet hemsnickrat och undermåligt utvärderingssystem. Det är ett utvärderingssystem som har tagits fram i strid med forskarvärlden och som har fått den europeiska organisationen för kvalitetssäkring Enqa att kasta ut Sverige som ordinarie medlem och förpassa oss till medlem under observation. Det är pinsamt. Det vi behöver i dag är ett utvärderingssystem som snarare ska mäta utbildningens kvalitet - det handlar alltså om att utbildningen ska säkerställa att studenten når målen - än att bara mäta studentens resultat. Ett utvärderingssystem blir lyckat om det utformas som ett planeringsverktyg och upplevs som användbart av dem som ska utföra utvärderingen. Systemet ska konstrueras av en självständig myndighet tillsammans med berörda lärosäten och andra berörda aktörer. Dessutom måste systemet vila på forskning och kunskap. Vidare ska utvärderingssystemet vara förutsägbart och transparent. Regeringens hemmagjorda utvärderingssystem, som har dömts ut av den europeiska utvärderingsorganisationen, uppfyller inte något av de kriterierna. Fru talman! Utbildningens kvalitet är även kopplad till studenternas möjligheter till lärarledd undervisning. I många utbildningar är den rätten mycket begränsad. Vissa utbildningar, bland annat inom humaniora, har endast ett par timmar lärarledd undervisning per vecka. Detta vill vi i Miljöpartiet ändra på genom att avisera satsningar som gör det möjligt för studenter, oavsett utbildning, att få en genomsnittlig undervisningstid om minst tio timmar per vecka. Ytterligare en fråga som behöver uppmärksammas i detta sammanhang är universitetslärarnas anställningsvillkor. Det är direkt kopplat till utbildningens kvalitet. Det kan inte vara rimligt med 33-procentiga visstidsanställningar bland den undervisande och forskande personalen i högskolan - detta är uppgifter från 2012. Det är givet att det påverkar kvaliteten i högskolan. Av den anledningen kritiserade EU Sverige för brott mot EU:s visstidsdirektiv. Fru talman! Ett annat viktigt högskoleområde som behöver reformeras är resursfördelningssystemet. Dagens system riskerar att bli korrumperande, då det bara premierar genomströmning i stället för att i första hand stimulera akademisk kvalitet och kreativitet. Resursfördelningssystemet i den högre utbildningen behöver reformeras på ett sätt som bidrar till framgångsrika studier och breddad rekrytering. En av de aktuella frågorna i den europeiska kontexten i dag är befolkningens utbildningsnivå och hur den kan främjas och ökas. Tyvärr har alliansregeringen inte lyckats flytta fram Sveriges position under de senaste åren, tvärtom. Sverige ställning i jämförelse med andra länder har sjunkit från plats fem i OECD 2006 till plats nio 2010 när det gäller andelen högskoleutbildade i åldrarna 25-34 år. Detta behöver vi ändra på. Fru talman! Bostadsbristen är i dag ett allvarligt samhällsproblem som måste tas på allvar. För oss i Miljöpartiet innebär ett hållbart bostadsbyggande och byggande av studentbostäder att man värnar om en hållbar samhällsbyggnad. För att öka bostadsbyggandet generellt, och studentbostäder specifikt, vill vi ge kommunerna ett tydligare ansvar. Vi vill att mindre företag ska få bättre förutsättningar att konkurrera. Och vi vill främja innovationer som gör det möjligt att bygga billigare och energieffektiva bostäder. För att möjliggöra detta behövs det fler krafter och mer kapital. Ett sätt att göra det är att ge lärosätena och Akademiska Hus utökade möjligheter att ta en aktiv roll i bostadsförsörjningen. Vi i Miljöpartiet vill också genomföra en kraftig sänkning av fastighetsskatten när det gäller studentkorridorer. Ett rum i en studentkorridor beskattas i dag med samma avgift som en stor lägenhet. Detta är inte rimligt utifrån studenternas ekonomiska villkor. Ett annat område som är viktigt för oss är musik- och kulturskolorna. Sverige har i allt högre grad utmärkt sig i ett internationellt perspektiv som ett musikland. Det uttrycks allt som oftast att musik- och kulturskolor är en del av grunden till det som brukar kallas det svenska musikundret. Kultur ger oss perspektiv, bidrar till reflexion, skapar möten mellan människor och ger oss fler sätt att utvecklas på. En självklar del i det svenska kulturlivet är musik- och kulturskolornas verksamheter. De kommunala musik- och kulturskolorna är dessutom grunden för många skolors kulturarbete och för återväxten i kulturlivet, men förutsättningarna för kulturskolorna har försämrats i och med att lärarutbildningen till kulturskolan har lagts ned. När de nya lärarutbildningarna skapades försämrades förutsättningarna för kultur- och musikskolorna. Nu innebär lärarutbildningen att studenterna ska läsa minst två ämnen, varigenom utbildningarna till enbart instrumentallärare har försvunnit. Detta riskerar att leda till brist på lärare inom kultur- och musikskolorna. Detta bör uppmärksammas. Med anledning av det vill vi ge regeringen i uppdrag att ta fram ändringar i lärarutbildningen som gör det möjligt att tillgodose kultur- och musikskolornas behov av utbildade lärare. Fru talman! När folkhögskolorna startades på 1800-talet var de ett demokratiprojekt. Alla, inte bara de lyckligt lottade, skulle få möjlighet till bildning, och målet var att ta makten över sitt eget liv och att tillsammans med andra påverka och förändra samhället. Genom åren har folkhögskolan inneburit en andra chans och en väg in i arbetslivet och vidare studier för dem som av en eller annan anledning inte har fått gymnasiekompetens i den ordinarie skolan. Skolformen är en viktig väg för många som annars inte skulle kunna utbilda sig vid universitet och högskola. Själv är jag ett exempel på detta. Efter två år på folkhögskolan kunde jag gå vidare och söka till universitetet. Men den vägen har blivit allt svårare. För de allra flesta som läser på folkhögskola har det blivit mycket svårt att gå vidare till högre studier. Som exempel togs 2012 inte en enda student in på folkhögskolekvoten till landets lärar- eller läkarprogram. Jag menar att regeringen bör vidta åtgärder för att underlätta för folkhögskolestuderande att komma in på högskolan. Vidare anser vi i Miljöpartiet att man ska satsa extra på folkhögskolorna, och vi aviserar därför 10 000 platser och anslår medel för dem. Fru talman! En öppen värld är en bättre värld. Med den utgångspunkten anser vi att det bör betraktas som positivt om människor från omvärlden vill studera på svenska lärosäten. De är en tillgång som ska tas till vara. Tyvärr har regeringens politik gått i motsatt riktning. Genom att införa studieavgifter har antalet studenter från länder utanför Europa minskat markant. Konsekvensen blir att svenska lärosäten, och därmed våra studenter, får färre impulser från omvärlden. Om Sverige sluter sig för omvärlden är vi alla förlorare. Som en konsekvens av studieavgifterna tar Sverige ett steg bort från internationellt samarbete och försämrar sina kontakter med omvärlden. Den svenska högskolan tappar därmed i kvalitet. Vi behöver öppenhet, inte avgifter. Miljöpartiet arbetar därför för att studieavgifter för studenter från länder utanför EU, EES och Schweiz ska avskaffas. Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att jag självfallet står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 14.

Fru talman! I dag debatterar vi svensk högskola, vår största statliga arbetsplats som engagerar runt en halv miljon individer. Även om det, som vi har hört tidigare, finns vissa orosmoln är det fortfarande så att Sverige ligger högt vad gäller andelen människor som genomgår en högre utbildning. Vi har en förhållandevis väl utbyggd högskola vad gäller antalet utbildningsplatser. Vi har även en ganska hygglig geografisk spridning på våra högskolesäten. Däremot varierar kvaliteten, och den varierar ganska ordentligt. Det är någonting som borde oroa både regeringen och även oss övriga beslutsfattare, och det tycker jag mig känna att det också gör. Det handlar trots allt om att våra studenter ska vara anställbara efter avslutade studier. Det handlar också om att vi ska få ned arbetslösheten, inte minst när det gäller våra ungdomar, samtidigt som vi måste stärka vår konkurrenskraft. Ett nära samarbete mellan högskola och näringsliv underlättar för våra studenter att etablera kontakter med näringslivet, vilket naturligtvis ökar chanserna att faktiskt också erhålla ett jobb efter avslutade studier. Ett sådant samarbete ökar dessutom möjligheterna att verklighetsanpassa studierna så att de är optimerade i förhållande till de krav som dagens näringsliv ställer på utbildningen. Detta är en fråga som vi alla verkar vara mer eller mindre eniga om. Vi menar att vi måste försöka öka studenternas anställbarhet och säkerställa relevant forskning genom en ökad skyldighet för högskolorna att samverka med det omgivande samhället. I högskolelagen står det att det ingår i högskolans uppgift att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt att verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Fru talman! För att säkerställa att relevanta utvärderingar görs fortlöpande menar vi att det bör införas en passus i högskolelagen där det inte bara framgår att lärosätena samarbetar med det omgivande samhället utan att de även har en skyldighet att fortlöpande följa upp hur examinerade studenter har upplevt sin utbildning och dess lämplighet för arbetsmarknaden. Vidare bör det ske en uppföljning av vilken framgång de har rönt på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning. Det är oerhört viktigt att utvärdera och fråga oss: Hur ser det ut? Hur har det gått? Har de fått jobb? Hur länge har de gått arbetslösa? Vart har de tagit vägen? Har de tvingats att fortsätta studera för att få jobb? Allt detta bör ske för att säkerställa matchningen mellan utbildningar, arbetsmarknadens krav och efterfrågan. Det är helt enkelt för att få veta om en viss utbildning är optimerad efter dagens arbetsmarknadsbehov. Ett exempel på den missmatchning som finns i vårt utbildningssystem är den expanderade gruvnäringen. Där behövs utbildad arbetskraft, och i dag råder en brist på sådan kompetens. Här bör satsningar göras för att i möjligaste mån tillgodose att företagen får den arbetskraft de är i behov av. Därför behövs relevanta utbildningar som kan tillgodose behoven. Ett annat exempel på missmatchning, till och med en historisk missmatchning, är den underdimensionerade läkarutbildningen. Det har fått till följd att vi tvingats importera läkare och överutnyttja så kallade stafettläkare, vilket fördyrat vården avsevärt. Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser för läkare, vilket är bra. Sverigedemokraternas budgetförslag innefattar dock en ännu större utökning, men ett steg i rätt riktning är bättre än inget steg alls. För att hänga med i den kapplöpning om kunskap som sker i världen behöver vi både satsa och bli duktiga på den högre utbildningen. Sverigedemokraternas budget innehåller stora satsningar på bland annat fler utbildningsplatser för läkare, vuxenutbildningen och fler lärare i högskolorna. Vi har också en stor satsning på forskning inom olika områden i vår budget. Alla problem går dock inte att lösa enbart med pengar. Vi måste även se över regler och strukturer. Sverige har en högt utbildad befolkning, men trots det finns en hög arbetslöshet. Det är inte bara människor som saknar högre utbildning som drabbats av arbetslöshet utan även de med högre utbildning. Det här måste vi självklart göra något åt. Och än en gång, fru talman, handlar det om att se till att matcha efterfrågan med rätt utbildningar och att resurser fördelas på ett rättvist och korrekt sätt. En annan högskoleform vi anser är viktig för att minska arbetslösheten och tillgodose företagens behov av arbetskraft är yrkeshögskolan. Vi har satsat extra pengar på denna utbildningsform, och i vår budget skapar vi 5 000 nya utbildningsplatser. Vi tror att denna satsning är viktig för att få de ungdomar som inte är teoretiskt lagda att hitta sina nischer i samhället. Vi vet att ungdomar som har lyckats att fullfölja yrkeshögskolans utbildningar också oftast får ett arbete. Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation 3 och sammanfatta mitt anförande och vår inställning i fyra meningar: Vi vill satsa resurser på den högre utbildningen, och vi vill att utbildningssystemet blir så ändamålsenligt som möjligt så att studenterna får ett arbete efter avslutad utbildning. Det är av största vikt att vårt utbildningssystem och vår högskola håller hög klass i den internationella konkurrensen. Det är de som nu går igenom vårt utbildningssystem och våra högskolor som en gång ska få ett arbete och upprätthålla vårt välfärdssystem. Vi är alla i högsta grad beroende av att vårt utbildningssystem håller måttet, även i framtiden och även sett ur ett internationellt perspektiv.

Fru talman! Utbildningen ska vara avgiftsfri. Att studenter måste köpa sin egen kurslitteratur kan ses som ett avsteg från den principen. Det kan också vara svårt att få tag på vissa böcker när de är slut i bokhandeln. Dessutom används inte alltid allt på litteraturlistan i kursen. Biblioteken köper förstås inte heller in så många exemplar av varje bok så att det räcker till alla. När nu alltmer digitaliseras anser vi att man bör utreda om det kan ställas krav på att all kurslitteratur ska göras tillgänglig digitalt via högskole- och universitetsbiblioteken. Det skulle öka tillgängligheten och minska studenternas ekonomiska utgifter väsentligt. Studenternas ekonomi halkar fortfarande efter. Det visar SFS senaste studentbudget. Regeringens lösning är att lägga ansvaret på studenterna och låta dem jobba sig till en bättre ekonomi vid sidan om studierna. En rad rektorer på våra lärosäten menar att detta har en negativ inverkan på kvaliteten på utbildningen eftersom studenterna ägnar mindre tid åt studierna. En höjning av fribeloppsgränsen har av regeringen motiverats med att studenterna då får arbetslivserfarenhet. Problemet är att den arbetslivserfarenheten inte alltid är relevant för det man studerar. Vi vill se en bättre arbetslivsanknytning i utbildningen som ger studenterna kunskap om vad de utbildar sig till. Arbetslivsanknytning ger både förståelse för sammanhang och studiemotivation. Arbetslivsanknytning utjämnar också skillnaderna i kontakter på arbetsmarknaden, som är så viktiga för att få det jobb studenten strävar efter. Högskolor och universitet bör få ett tydligt uppdrag att förbereda studenterna inför arbetslivet. Särskilt viktigt är detta för studenter som saknar kontakter och nätverk. Fru talman! För några år sedan var alla riksdagspartier eniga om att utreda hur kårobligatoriet kunde avskaffas på ett sätt som bevarade och stärkte studentinflytandet. Det avskaffades utan garantier eller förslag som kunde säkra detta. Nu har det gått några år sedan avskaffandet, och en rapport från SUHF och SFS visar att det finns skäl att känna oro för både studentinflytandet och studentkårernas oberoende. Många kårer har minskande medlemstal och är ekonomiskt pressade. Därmed riskerar granskningen och utvecklingen av högskolornas kvalitet att försämras. Regeringen har dessutom lagt över ett antal nya kostsamma uppgifter för den studiesociala verksamheten på högskolorna utan att skjuta till en enda krona för det. Resurser kommer därför att tas från grundutbildningsanslaget och urholka utbildningskvaliteten ytterligare. Sammantaget är detta djupt ansvarslöst mot alla som verkar i den högre utbildningen i dag. Det är dags att se över konsekvenserna av avvecklingen av kårobligatoriet och formerna för hur studentinflytandet kan säkras långsiktigt och utan stark beroendeställning till vare sig staten eller lärosätena. Fru talman! Som på alla andra områden verkar regeringen tro att jämställdhet i högskolan är något som kommer av sig självt. Så är det inte, för som på alla andra områden finns där ojämställdhet. Utvecklingen mot en jämställd akademi går alldeles för långsamt. Det behövs större ansträngningar och en mer strategisk politik för att nå målet om en jämställd akademi. Vi vill därför kraftigt förstärka arbetet för en mer jämställd akademi där såväl kvinnors som mäns kompetens tas till vara. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i akademin. Bara då kan allas kompetens tas till vara fullt ut. Så ser det inte ut i dag. Kvinnor och män har olika villkor för att göra akademisk karriär och meritera sig till de högsta tjänsterna. Det är ett brott mot de värden forskningssamhället bygger på och en misshushållning med resurser. Om Sverige ska vara en framstående forskningsnation krävs en mer jämställd akademi där såväl mäns som kvinnors kompetens tas till vara. I Europa talar man ofta om the leaky pipeline, en metafor som används för att illustrera att kvinnor som resurs försvinner ur det akademiska systemet under hela vägen upp genom forskningshierarkin, från grundutbildning upp till professor. Trots att kvinnor har varit i majoritet bland studenterna sedan 70-talet är i dag bara 23 procent av professorerna i Sverige kvinnor. År 1995 var det 8 procent. Det ger en ökning med 15 procentenheter under perioden 1995-2011. Det är en ökning med mindre än 1 procentenhet per år. I den takten kommer det att ta nästan tre decennier innan vi når en numerärt jämställd akademi. Inom teknik och naturvetenskap pekar prognoser rentav på att andelen professorer som är kvinnor riskerar att minska. Utvecklingen går uppenbarligen för långsamt eller till och med inom vissa områden åt fel håll. Vi vill därför förbättra uppföljningen av rekryteringsmålen avseende professorer. För att öka ansträngningarna att nå resultat i jämställdhetsarbetet vill vi införa en jämställdhetsbonus som ska utgå till lärosäten där jämställdheten, både kvantitativt och kvalitativt sett, efter systematisk utvärdering bedöms vara påtagligt god eller förbättrats påtagligt. Fru talman! Jag minns när jag jobbade i skolan. Det hände att lärare blev sjuka, men det var inte alltid man tog in vikarier. Det gjordes alltid en bedömning av hur viktigt det var att ta in vikarier. När bild- eller musikläraren var sjuk blev det aldrig vikarie, om det inte var en sjukskrivning som skulle vara flera veckor. De estetiska ämnena har inte haft så hög status, trots att vi vet att de är viktiga för att utveckla det kreativa tänkandet som i sin tur är viktigt för exempelvis problemlösning och motivation. Sedan regeringen tog bort estetisk verksamhet som gymnasiegemensamt ämne eller kärnämne i gymnasiet har signalen inte varit att ämnenas värde ökat, tvärtom. Detta har också märkts på intresset för att bli lärare i de estetiska ämnena på högstadiet. Musikämnet verkar stå för den mest extrema minskningen jämfört med tidigare. Flera universitet väljer att inte erbjuda 7-9-utbildning under 2013/14 med hänvisning till det dåliga söktrycket. Konsekvenserna av detta kan på sikt innebära att den kvalitet som svensk musikundervisning har hållit under många år försvagas och att även rekryteringen till estetiska program och återväxten i svenskt musikliv försvagas. Men framför allt och mer direkt kommer det att påverka elevernas resultat i övriga ämnen negativt. Däri finns ett vetenskapligt samband. Fru talman! I alla andra sammanhang framhålls betydelsen av välutbildade och kunniga lärare men inte när det gäller fritidshemmen. I fritidshemmen riskerar kvaliteten att försämras ytterligare med den nya lärarutbildningen. Blivande lärare med inriktning mot fritidspedagogik har fått sin utbildning kortad till tre år. Dessutom är det inom denna inriktning endast möjligt att fördjupa sig i praktiska och estetiska ämnen. Ett syfte med fritidshemmen är att de ska ingå som en integrerad del i den samlade skoldagen. De har en pedagogisk uppgift och betydelse i och med att läroplanen även gäller för fritidshemmen. Det är därför nödvändigt att grundlärare med inriktning mot fritidshem har djupa kunskaper inom exempelvis läs-, skriv- och matematiklärande för att kunna möta barnen i deras ständigt pågående lärande. Lärare inom den obligatoriska skolan och lärare med inriktning mot fritidspedagogik samverkar i arbetslag och bidrar med sina skilda och speciella kompetenser till att eleverna når målen i skolan. Båda dessa grupper bör dessutom ha en bred och djup forskningsförankring i sin utbildning. För att lärare med inriktning mot fritidshem ska få tillräcklig kompetens i fritidspedagogik och sidoämnen, inklusive de teoretiska ämnena, för att undervisa 6-12-åringar är det därför nödvändigt att utbildningen förlängs. Med det vill jag yrka bifall till reservationerna 7 och 12.

Fru talman! I december presenterades en intressant rapport som dessvärre hamnade i skuggan av PISA. Rapporten presenterades av ett nätverk med 27 toppuniversitet som rankade de bästa högskolesystemen. Nätverket kallar sig Universitas 21. Enligt rankningen, som väger in allt från resurser, högskolemiljö och resultat - det vill säga output - till samverkan placerades det svenska högskolesystemet som näst bäst av 50 länder. Det är glädjande för universitet och högskolor men också för landet, för det är ju ändå så att de kunskaper som utbildning och forskning genererar är oerhört viktiga för Sveriges möjlighet att konkurrera internationellt. Om vi ska klara den globala konkurrensen måste vi dock framför allt se till att fortsatt upprätthålla en hög kvalitet i allt som görs. Därför har Moderaterna och Alliansen tillfört stora ekonomiska resurser till universitet och högskolor, men vi har också genomfört stora systemförändringar inom högre utbildning och forskning. Lärosätena har fått ett särskilt uppdrag för att mer forskning ska komma till nytta. Det är viktigt eftersom det ger förutsättningar för att mer forskning och evidensbaserade kunskaper ska nå in i klassrum och på vårdcentraler men också för att företag ska utvecklas och nya idéer växa fram. Förutom bildning och forskning har våra lärosäten en tredje uppgift som handlar om samverkan, oftast med världen utanför akademin. Detta är en fråga som har uppmärksammats alltmer de senaste åren, inte minst sedan Alliansen i sin forskningspolitik införde att man framdeles kommer att premiera lärosäten som samverkar aktivt och är duktiga på området. Samverkan mellan akademi och arbetsliv handlar dock inte bara om forskning. Det som händer inom grundutbildningen är också viktigt. För studenterna är det självklart intressantare att arbeta med verkliga utmaningar och exempel som företag och offentlig sektor står inför än med påhittade modeller från kurslitteratur. Framför allt blir de bättre rustade att ta klivet ut i arbetslivet. Då jag tittar på de förslag som oppositionspartierna presenterar på högskoleområdet känner jag ofta att de slår in öppna dörrar. Ett klart exempel är samverkan. Vi har hört flera talare stå här uppe och berätta hur viktigt det är att vi blir duktigare på samverkan inom högskolan. Jag tror att nästan alla partier skriver att universitet och högskolor bör få ett tydligt uppdrag att förbereda studenterna inför arbetslivet. Vän av ordning undrar då: Vet de egentligen hur det ser ut ute på våra lärosäten? Under de senaste månaderna har jag nämligen gjort flera besök vid universitet och högskolor för att diskutera just samverkan. Jag har då fått ta del av otroligt positiva erfarenheter från högskolan i Kristianstad, som erbjuder alla studenter på program minst fem veckors verksamhetsförlagd utbildning. Jag har sett hur Textilhögskolan i Borås jobbar innovativt och nära såväl med den för regionen viktiga konfektionsindustrin som med ren medicinsk ingenjörskonst. Intressanta exempel som illustrerar detta är världsartisten Lady Gaga som blev klädd av en student på högskolan i Borås. Han heter Daniel Bendzovski. Det finns också stickade blodkärl - ygraft - som är till för att utvidga blodkärlen efter bypassoperationer. Det är spännande, eller hur? Vi har även Högskolan Väst som jobbar och utbildar enligt ett annat koncept: arbetsintegrerat lärande där studenter erbjuds att få arbeta i relevanta verksamheter - läs företag eller offentlig verksamhet - med full lön under delar av sin utbildning som då förstås blir något längre. Ytterligare ett exempel jag måste nämna är Demola East Sweden vid Linköpings universitet. Där tar företag hjälp av studenter för att utveckla idéer. Jag var där på en redovisning, och det var inte vilka idéer som helst utan mycket avancerade sådana. Förra året handlade det till exempel om att få piloter att reagera snabbare genom användning av interaktiv teknik eller om att utveckla metoder för att avliva skadedjur snabbt och giftfritt. Några tjejer hade utvecklat ett nytt koncept för e-handel. Studenterna hade jobbat med projekten under en tidsperiod på fyra till sex månader, och resultatet - ja, vänta ni! Av de tretton projekt som startade kommer sju att köpas tillbaka av de företag som en gång presenterade idéerna. Två av projekten kommer att resultera i helt nya företag. Det är samverkan som heter duga! Den turné jag var ute på visade också att samverkan sker mellan lärosäten. Nya konstellationer, såsom Lärosäten Syd - där har vi allt från Lunds universitet till Blekinge Tekniska Högskola - och Fyrklövern med de nya universiteten, arbetar gemensamt för ökad kvalitet och minskad administration. Många lärosäten vi möter prisar de innovationskontor som Alliansen inrättade 2009 och menar att dessa har haft stor betydelse för att stötta idéer och innovationer. Trots allt detta positiva tycker bland annat Socialdemokraterna att vi bör inrätta kompetensförmedlare som ska hjälpa till att öka kontakterna med arbetslivet. Jag frågade några av de lärosäten jag besökte om detta, men det är inte riktigt vad de behöver. De vill inte ha kortsiktiga försöksverksamheter. Likaså vill S att vi politiker ska ta ett nationellt grepp på hur lärosätena kan profileras och fås att samverka och även att webbaserat lärande ska ske. Men det är redan så mycket på gång. Därför måste det vara viktigare nu att respektera autonomin, målstyra och fortsätta på den inslagna vägen. Där säger Alliansen att vi ska följa upp att utbildningen och forskningen håller hög kvalitet i stället för att skapa oro i systemet och tillsätta utredningar för att titta på vilka högskolor som ska tvingas samverka med varandra. Jag förstår inte den idén. Efter min rundresa kan jag konstatera att lärosätena arbetar olika med samverkansperspektivet. Det är detta som är så spännande. Det finns inte en patentlösning för hur samverkan ska ske. För oss moderater och de andra i Alliansen är det viktigare att samverkan sker, inte hur. Då jag läser oppositionens motioner förvånas jag. Ambitionerna och visionerna för högre utbildning är i ärlighetens namn ganska svåra att identifiera. I stället presenteras allmänt skrivna förslag. De har vi sett i flera år. Ett förslag är treterminssystemet. Det upprepas år från år trots att möjligheten att införa treterminssystem har funnits i ett tjugotal år. Det är en möjlighet som lärosätena själva förfogar över. Splittringen mellan partierna i oppositionen är total. Av de 15 reservationer som finns i betänkandet är det faktiskt bara en som har lyckats samla åtminstone de tre rödgröna partierna. Detta visar att det också på utbildningsområdet är en spretig politik från fyra oppositionspartier som ska ställas mot en enig allianspolitik för denna viktiga framgångs- och framtidsfråga: högre utbildning. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! På Universitetskanslersämbetets hemsida kunde man häromdagen läsa att ansökan om medlemskap i den europeiska utvärderingsorganisationen Enqa skjuts upp. Enqa har tidigare riktat allvarlig kritik mot det kvalitetsutvärderingssystem som mot sektorns vilja infördes för ett par år sedan, och i dag är Sverige inte längre fullvärdig medlem utan medlem "under review". Det är naturligtvis inte Universitetskanslersämbetets eller någon annan myndighets fel, utan det är ett resultat av regeringens lomhördhet och riksdagsmajoritetens envishet att rösta igenom något som man redan på förhand visste var bristfälligt. Jag skulle vilja fråga dig hur det känns i dag, Betty, när man inte ens vågar skicka in ansökan, eftersom man vet att systemet inte håller måttet. Jag tycker att det är lite pinsamt för Sverige. Vad tycker du?

Fru talman! Det stämmer att universitetskanslern har valt att inte gå in med en reviderad bild och ansöka om medlemskap nu. Det är sant. Men jag har full respekt för universitetskanslerns uppfattning i frågan. En av kritikpunkterna tidigare var att kvalitetsutvärderingssystemet låg för nära politiken. Jag förutsätter att också oppositionen backar tillbaka och ser vad man kommer att göra från Universitetskanslersämbetet. Kvalitetssäkringssystemet som helhet har pekat på olika utsagor om att en femtedel, alltså 20 procent, av utbildningarna inte har hållit tillräcklig hög kvalitet. Jag har exempel där flera rektorer har berättat. Till exempel säger Mikael Alexandersson, rektor vid Högskolan i Halmstad: En del förändringar var redan på gång, men på grund av UK-ämbetets granskning har vi fått indirekt stöd för olika beslut, och på så sätt har kvalitetsgranskningarna varit kvalitetsdrivande. Jag har också tagit fasta på att universitetskanslern själv uttrycker att man ser att detta har en kvalitetsdrivande effekt. Genom sina reflexioner ser han att det går att utveckla det ytterligare. Det är Universitetskanslersämbetets uppdrag. Jag har en fråga till Louise Malmström. I en av era motioner skriver ni att ni då det gäller övergång mellan yrkeshögskola och universitet och högskolor vill samordna allt från poängsystem till utbildningarnas struktur och att de olika lärosätena ska ta hänsyn till detta. Vad menar ni med det?

Fru talman! Det är inte universitetskanslern som är ansvarig för det här systemet. När vi har ställt den här frågan tidigare till Jan Björklund eller andra alliansföreträdare har ni svarat att detta bara är en formalitet, att vi snart är fullvärdig medlem igen och att andra länder kommer att kopiera vårt system. Ni försöker få det att framstå som att det är vi som ligger i framkant. Nu vågar man inte ens skicka in en ny ansökan. Ett nekande svar och ytterligare kritik från Enqa ger nämligen inte så värst fina rubriker, och det vill man nog undvika, särskilt under ett valår. Nej, jag hoppas att Betty kan förklara för sina allianskamrater att Sverige behöver ett kvalitetssystem som har legitimitet och håller internationell standard. Ni behöver inte börja om från noll. Det finns delar i systemet som är bra. Det är bara att se över och justera det nuvarande systemet i dialog med lärosätena, universitetslärarna och studentföreträdarna. Men det är synd att hålla fast vid något som skämmer ut Sverige.

Fru talman! Jag noterar att Louise Malmström väljer att inte svara på frågan hur man ska göra övergången från yrkeshögskolan, som är en typ av lärosäte där man inte bygger på den vetenskapliga grunden utan har en hel del praktik i utbildningen i stället, jämfört med vad vi ger på universitet och högskolor. Det tycker jag är olyckligt, för det hade varit intressant att få förtydligat vad man menar. Sanningen beträffande övergången från yrkeshögskoleutbildning in i universitet och högskolor är att den möjligheten redan finns, för universitet och högskolor kan bedöma reell kompetens och kan på så sätt validera kunskapen. Därför undrar jag: Vad är det egentligen som Socialdemokraterna avser när man säger detta? När det gäller kvalitetsutvärderingssystem vill jag återigen säga att det är ett system som sorterar under Universitetskanslersämbetet. Jag har noterat att universitetskanslern i sina reflexioner - jag är säker på att också Louise Malmström har tagit del av dem - säger att systemet håller, enligt den bedömning som finns, men att det finns utvecklingsmöjligheter. Jag har också noterat att man kommer att ha en dialog med sektorn. Men Universitetskanslersämbetet är ett självständigt organ. Det ska inte sortera under regering och inte vara nära riksdagen. Det var bland annat det som en del av kritiken gällde, att dåvarande UHÄ låg nära. Jag ser att Louise Malmström nickar instämmande till det. Det är stora satsningar som har gjorts på kvaliteten. Vi har ökat anslagen över 60 procent till humsamsektorn, med humaniora. På det viset har vi nu fler disputerade lärare som är med och undervisar på universitet och högskolor. Det kommer att ge effekt, och det ser vi också på resultaten från högskolorna.

Fru talman! Målet för den svenska högre utbildningen är att Sverige ska vara en framstående kunskaps- och forskningsnation som präglas av hög kvalitet. Därför har alliansregeringen och Folkpartiet sedan 2006 konsekvent vidtagit åtgärder just för att höja kvaliteten i utbildningen generellt och i forskningen speciellt. Lite fakta kan vara på sin plats ibland. Antalet studenter på högskolan har ökats sedan 2006. Andelen antagna utan tidigare högskolestudier har ökat i de flesta ålderskategorier. Det har skett en betydande ökning av antalet platser på de utbildningar där det finns stor efterfrågan. Till exempel har platserna på läkarutbildningen ökat med 44 procent och på tandläkarutbildningen med 36 procent jämfört med 2006. Även satsningarna på högre kvalitet i utbildningen har ökat. Resurserna per helårsstudent inom humaniora och de samhällsvetenskapliga områdena har ökat med 60 procent eller 10 600 kronor sedan 2006. De statliga forskningsanslagen ökar med sammanlagt 9 miljarder kronor mellan 2009 och 2016, och de direkta anslagen till universitet och högskolor för forskning och forskarutbildning beräknas öka med 900 miljoner kronor mellan 2013 och 2016. Det kan vara värt att påminna om detta ibland, för det låter inte riktigt så, fast vi har samma faktaunderlag. Sverige är alltså ett av de länder som enligt OECD satsar mest resurser per student inom den högre utbildningen, och vi ligger högt i internationella jämförelser av befolkningens utbildningsnivå. Enligt SCB beräknas utbildningsnivån stiga konstant fram till 2030. Låt mig också än en gång få påpeka att kvaliteten i den högre utbildningen i mycket hänger på vilka kunskaper eleverna har med sig in i den högre utbildningen. Om det första året på högskola och universitet ska tillbringas med att få eleverna att förstå en sammanhängande text - eller ännu värre kunna skriva en egen text - är mycket av vår högre utbildning bara bortkastad. De satsningar som görs i utbildningssystemet i de allra lägsta årskurserna är fundamentala för att vi ska kunna ha en högskola och en forskning med hög kvalitet. Några av de punkter som har tagits upp har min kollega Betty Malmberg redan förtjänstfullt täckt. Men låt mig ändå ta upp några. Beträffande kvalitetsutvärderingssystemet: Perfekta resursfördelningssystem tror jag inte finns. Jag tycker att man ska vara ödmjuk nog att säga det. Det nya, kvalitetsbaserade resursfördelningssystem som trädde i kraft förra året följs aktivt av UKÄ, som också har i uppdrag att utveckla metoden i ett nära samarbete med arbetsmarknaden, som också ska ingå i bedömningen, detta på tal om samverkan och arbetsmarknadskoppling. Det kan också vara på sin plats att påminna till exempel Miljöpartiet om att man mitt i det utvärderingssystem som gäller till och med 2014 inte bör förändra systemet. Det är väl viss rim och reson i att ett system ska få något år på sig att verka innan man utvärderar det. UKÄ har också ett fritt mandat - mycket friare än det gamla Högskoleverket - att ändra i systemet, vilket vi också har fått redogörelse för i utbildningsutskottet. Från Utbildningsdepartementets sida har man aviserat en beredskap för att komplettera och utveckla systemet, om man ser att det behövs, utifrån grundprinciperna om att utvärdera resultat. Det är ju det vi gör - vi utvärderar resultat. Det är det som räknas. Det kan också vara bra att minnas att den dåvarande styrelsen för SUHF i en debattartikel i DN i slutet av 2008 eller 2009, tror jag, kritiserade det tidigare utvärderingssystemet, framför allt för att det inte fokuserade på kvalitet. Man hade alltså klara tankar om att det utvärderingssystem som fanns inte var bra. Betty Malmberg har också tagit upp ett antal frågor när det gäller arbetsmarknadskoppling. Vi ser glädjande nog att flera lärosäten satsar på att just öka de praktiska inslagen i utbildningarna, vilket är mycket bra. För att visa på betydelsen av detta, utan att gå in på detaljer om hur det ska gå till, har regeringen gett UKÄ i uppdrag att stödja lärosätena i detta arbete. Av regleringsbrevet 2013 framgår tydligt att myndigheten ska informera universitet, högskolor och blivande studenter om arbetsmarknadens framtida behov och i samverkan med universitet och högskolor följa och redovisa de examinerades etablering på arbetsmarknaden. Det finns problem, och jag är den första att erkänna det. Bland annat är det generellt för kort undervisningstid, speciellt inom vissa områden. Att ha föreläsning några timmar i veckan är inte idealet, eller ens rimligt, inom de flesta utbildningar. Därför är betydelsen av de höjda ersättningsbeloppen per heltidsstudent, höjda basanslag, en generell finansiell satsning och den kvalitetsbaserade resurstilldelningen så stor samt att man då väljer att satsa på ökad kvalitet och inte på ett ökat antal platser. Kom ihåg att vi fortfarande har ett stort antal platser. Det är naturligtvis kvaliteten som måste öka. Här går som bekant en skiljelinje mellan å ena sidan Alliansens och regeringens politik och å andra sidan oppositionens politik. Resurser är viktiga, men det är hur de används som är avgörande. Det är lärosätena som till stor del har ansvaret att fördela resurserna. När det gäller breddad rekrytering krävs det fortfarande ett målmedvetet arbete från lärosätena och en uppbackning från politiskt håll. Hur det praktiska ska ske - hur och var lärosätena kommunicerar med yngre elever, att det finns möjlighet till support och stöd för att man ska kunna orientera sig som ny student och så vidare - måste vara upp till varje högskola. Det kan inte vi sitta i Stockholm och bestämma. Det som passar i Malmö, hemma hos mig, passar inte i Mora. Det kan jag vara tämligen säker på. Vad gäller utländska studenters validering av betyg, eller om de saknar betyg att visa upp när de kommer hit - betyg är kanske inte det första man packar ned när man flyr hals över huvud från ett land - redovisade UHR, som är myndigheten för universitets- och högskoleområdet, sent förra hösten metoder för hur en sådan validering kan gå till. Om vi ska kunna ta vara på alla de goda krafter som kommer hit till vårt land är det av största vikt att vi får ett sådant system på plats, så att vi ser till att vi kan validera och att man snabbt läsa in det som eventuellt behöver kompletteras för att på så sätt kunna vara till nytta och bidra i detta land, vilket är allas högsta dröm när de kommer hit. Fru talman! Vi har under flera år upplevt ett ökat söktryck när det gäller högskolan, bland annat som en följd av stora ungdomskullar och ändrat studiemönster på grund av arbetsmarknadsläget. Regeringen har mött det med att öka antalet platser. Under 2010 och 2011 ökade antalet platser ytterligare för att tillfälligt möta detta söktryck. När de tillfälliga förstärkningarna upphörde återgick antalet platser till tidigare nivå, men det ligger alltså fortfarande kvar på historiskt höga nivåer, detta samtidigt som man har fokus på ökad kvalitet. Låt mig till protokollet framföra att inget parti tillför så många nya platser att vi når upp till nivåerna 2010 och 2011. Ingen av er gör det, och ingen av er har finansierat det. Det låter inte riktigt så när oppositionen talar. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

Fru talman! Det är så tröttsamt med Tina Acketofts siffertricksande. Det går inte att jämföra dåtid med nutid eller framtid. I så fall skulle vi kunna kolla antalet högskoleplatser under den förra borgerliga regeringens tid 1991-1994 och jämföra det med antalet 2006 då vi hade en S-regering. Det är helt ointressant. Världen förändras hela tiden. Det som är intressant är att vårt land har haft för vana att ligga i framkant. Men i dag är vi utsatta för hård konkurrens från länderna i vår omvärld som alla rustar sina utbildningssystem. Vi leder knappast kunskapsligan. Vi halkar efter. Vi har närmare en halv miljon arbetslösa, ungdomsarbetslösheten är skyhög, söktrycket till högskolan är rekordhögt, och detsamma gäller yrkeshögskolan. Allt fler vill också anordna yrkeshögskoleutbildningar, och många lärosäten säger att de gärna tar emot fler studenter. Ändå drar regeringen ned på antalet platser i den högre utbildningen. Varför gör man det?

Fru talman! Världen förändras, säger Louise Malmström. Ja, det gör den sannerligen - tack och lov, höll jag på att säga. Världen förändras, och vår utbildningspolitik har förändrats med den. Denna regering satsar på kvalitet. Det är fokus på kvalitet från förskola till forskning, vilket är viktigt. Louise Malmström säger att det är siffertricksande. Antalet platser per 1 000 19-24-åringar i Sverige har sjunkit. Det stämmer; det är vi överens om. Det kan jag hålla med om, och det är en nackdel för min sida - eller hur? Men det beror på ovanligt stora årskullar i kombination med en minskning av det totala antalet platser till följd av omprioriteringar av resurser och så vidare. Sammantaget är det nu alltså enklare att som student komma in på högskolan därför att årskullarna minskar. Det är inte samma söktryck som det har varit. Det stämmer alltså att världen förändras. Ska man hela tiden säga att alla studenter ska ha en möjlighet att komma in på högskolan? Det kan man ju säga. Men man kan också säga att det måste ställas vissa krav för att människor ska kunna komma in på högskolan. Därefter ska kvaliteten vara mycket hög så att resultaten vi får ut också matchar den globala konkurrens som vi möter.

Fru talman! Märkligt nog är inte dessa stora satsningar det som lärosätena upplever. Där oroar man sig för få platser, för ryckigheten och tillfälliga platser under två år, trots att inga utbildningar är så korta, och för omfördelningen av de pengar som universiteten och högskolorna redan har. Det faktum att kullen med 19-åringar är så liten är knappast särskilt relevant i sammanhanget. Det som är avgörande är hur man blir anställbar. Det blir man i stor utsträckning genom eftergymnasial utbildning. Hur många vill läsa vidare och har behörighet att läsa vidare? Självklart ska man inte ha någon plats om man inte har behörighet, vilket du antydde, Tina Acketoft. Det är rekordmånga som vill läsa vidare och som har behörighet. Det är också relevant om utbildningsanordnarna kan ta emot fler studenter inom högskolan och yrkeshögskolan med bibehållen kvalitet. Om ni förde lite mer dialog med lärosätena skulle ni veta att många kan det. Yrkeshögskolemyndigheten brukar säga att de skulle kunna starta dubbelt så många YH-utbildningar med hög kvalitet om de bara fick mer resurser. Det som också är intressant är hur omvärlden agerar. När era egna myndigheter pekar på att andra länders utbildningsnivå drar ifrån Sveriges och att dagens unga har sämre möjligheter att läsa vidare borde ni reagera och ta konsekvenserna av det. Tror ni att framtidens liv och arbetsliv kommer att kräva mindre eller mer kunskaper av den generation som växer upp i dag? Vi är rätt så säkra på att kunskapskraven hela tiden ökar. Hur tänker du om det?

Fru talman! Om det är någonting som har genomsyrat Alliansens och Folkpartiets utbildningspolitik är det att kraven som vi har framför oss kommer att öka. Men det är inte alltid nödvändigtvis de krav som ingår i högskolans eller universitetens katalog som ökar, utan det handlar om valfrihet och vilka möjligheter man har att söka sig vidare som ung eller vuxen. Vi har definitivt en förändrad kravbild. Därför har vi många fler olika typer av utbildningar än vad vi har haft tidigare. Det tror jag att vi kan vara överens om. Louise Malmström sade att det relevanta är att man blir anställbar. Jag tycker naturligtvis att det är jätteviktigt, men jag tycker också att det är oerhört viktigt att vi har en tillgänglig högskola för dem som inte bara läser för en anställning utan för framtiden generellt. Man ska få en bred utbildning. Man ska komma in i högskolan med rejält med verktyg, vilket innebär att man kan läsa, skriva och ta för sig av det högskolan erbjuder. Högskolan ska inte bara vara till för att utbilda inför en anställning utan också för att utbilda framtidens entreprenörer. Det ser ut som att Louise Malmström håller med om det, och då tycker jag att det hade varit klädsamt om hon också hade hållit med om att regeringens politik syftar till just detta.

Fru talman! Jag har kommit på mig själv med att under Betty Malmbergs och Tina Acketofts anföranden sitta och nicka instämmande med jämna mellanrum, och jag misstänker att jag kommer att göra likadant vid senare talare. Det ger ju en bild av någonting, nämligen att vi på det här området har en väldigt sammansvetsad allians som befinner sig på en gemensam resa mot en bättre kvalitet i utbildningssystemet, mot en utökad kvantitet så länge det finns en efterfrågan på en sådan, mot en vassare forskning och mot att den högre utbildningen och forskningen ska finnas i hela landet. Det är det vår gemensamma politik syftar till. I stort får man ändå säga att vi lyckas ganska bra. Betty Malmberg pekade på en av alla dessa rankningar av högre utbildning och innovationskraft i Sverige, nämligen den från Universitas 21 där man säger att Sverige har världens näst bästa landskap när det gäller högre utbildning. Det finns många andra som säger att Sverige är med i den absoluta världstoppen när det gäller innovationskraft och att vara ett innovativt samhälle. Det är mycket glädjande, och givetvis kommer vi att få kämpa för att behålla den positionen. Det gäller att aldrig vara nöjd och alltid vara beredd att ta nästa steg. Det händer nämligen en hel del inom den högre utbildningen och forskningen. Vi har bokstavskombinationer som MOOC och begrepp som "nya aktörer", "blended learning", "globalisering" och "it-utveckling". Ja, det finns många saker som nu knackar på dörren och är beredda att påverka den globala högre utbildningen - kanske i grunden. Det är lite tidigt att säga hur de aspekter jag lyfter fram kommer att påverka, men det vi vet är att det finns många branscher och fenomen som har förändrats i grunden av just digitalisering och globalisering: hur vi lyssnar på musik, hur vi tar del av kultur och hur vi reser. Det visade sig att förändringarna skedde snabbt när teknikskiftet väl kom och när användningen av den nya tekniken kom i kapp. Det är inte osannolikt att den globala högre utbildningen kommer att vara nästa bransch att förändras i grunden - det har redan tagits initiativ som edex.org, där man kan läsa en MOOC gratis, och det finns tankar från stora internetföretag att erbjuda utbildning där de bästa får jobb på företagen. Nu diskuteras fram och tillbaka hur mycket det här egentligen kommer att påverka, och vissa pekar på att plattformar som edex.org och andra kanske inte ger så stor förändring - man frågar sig hur många det är som använder det och så vidare. Men då ska man dra sig till minnes andra områden där det har skett stora förändringar. Inte sällan misslyckas de första skotten. I dag handlar vi våra kläder på nätet, men den första plattformen - den hette boo.com och kom under tidigt 2000-tal - var ett totalt misslyckande. Trots det var den ett av de första fröna till en utveckling som skulle komma. När vi skriver om den svenska politiken för detta i betänkandet pekar utskottet på att det här är någonting som främst lärosätena måste följa och att de måste ta mått och steg för att anpassa sig. Det är givetvis helt rätt. Det är ju de som sitter närmast frågorna och verksamheterna som har bäst koll och ska ha den där extra kollen på omvärldsförändringarna. Det vi kan göra från politikens håll är just att slå fast detta. Vi har även på detta område autonomi, och ute på lärosätena gör man klokt i att ha strategier för detta - kanske nya samarbeten och nya sätt att jobba - och inte sitta och vänta på att riksdag och regering i Stockholm ska berätta hur de ska göra. Då är risken nämligen stor att vi inte hinner med när utvecklingen väl kommer. Fru talman! Kvalitet & Kvantitet är inte bara titeln på en låt av den svenska rapparen Abidaz utan också de två främsta områdena vi diskuterar när det gäller den högre utbildningen. När det gäller kvantitet är det lätt att man i en sådan här debatt upprepar saker som redan har sagts, men kontentan är väl att vi rent kvantitativt - det är ett mått av flera - har fler platser och fler människor i den högre utbildningen nu än vad vi hade under det sista året de rödgröna styrde. Inte nog med det har det varit ständigt ökande när det gäller resurser under alla år som alliansregeringen har styrt. När det gäller antalet huvuden i utbildning har det gått lite upp och lite ned, men totalt har det alla år varit större dimensionering än under den tidigare regeringen. Det här gäller inte bara antalet studenter utan också antalet lärare - förra året hade vi 73 400 anställda. Det är den största statliga sektorn. Om vi ser framöver när det gäller kvantiteten är det sannolikt så att dagens dimensionering ligger hyfsat rätt. Vi ser att det är färre 19-åringar som de närmaste åren kommer att komma ut och välja om de ska plugga vidare eller om de ska jobba och sedan plugga, och så vidare. Det är alltså kanske inte det främsta problemet, även om det kvantitativa givetvis är viktigt att hela tiden följa. Om det sker stora förändringar, så som det har gjort de senaste åren, ska det komma till platser. Om dessa visar sig överflödiga ska det anpassas nedåt. Den stora utmaningen i den högre utbildningen gäller dock kvaliteten. Socialdemokraternas Louise Malmström nämnde i sitt anförande att hon var orolig över kvaliteten och ville öka den. En känsla som infann sig hos åtminstone mig var: Sent ska syndaren vakna. De kvalitetsförstärkningar vi har genomfört, inte minst på områdena humaniora och samhällsvetenskap där det har blivit rejält större resurser och ökningar på ungefär 60 procent, har ju handlat om att skyffla in resurser i hål som har skapats av socialdemokratiska regeringar. Där kan man möjligen vara självkritisk; vi kanske skulle ha skyfflat in ännu mer. Men grundproblemet är givetvis att hålet över huvud taget skapades. Det är sannolikt så att inte minst humaniora och samhällsvetenskap måste fortsätta få mer resurser både totalt och per student. Även om jag inte hoppas att det blir alltför snart, utan snarare i en fjärran framtid, vore det intressant att se en socialdemokratisk regering som när den faktiskt har ansvaret lägger pengar på kvalitetsreformer. Här ska också nämnas, vilket har gjorts tidigare, Universitetskanslersämbetets arbete med att utvärdera utbildningarna. Precis som när det gäller Skolinspektionen och de lägre åldrarna är det viktigt att vi från statligt håll ser till att höja lägstanivån i utbildningslandskapet. Dåliga verksamheter, vare sig det gäller förskola eller forskarutbildning, ska inte finnas. Då är det viktigt med utvärderingarna. Oavsett vilken svensk utbildning man väljer ska den hålla en godtagbar lägstanivå, och det är precis det - bland annat - vår politik syftar till. Fru talman! Jag skulle vilja yrka bifall till förslaget i betänkandet och avsluta där jag började, nämligen med den gemensamma resa vi befinner oss på. Den går mot ökad kvalitet och mot en kvantitet som hela tiden anpassas så att det svenska högskolesystemet är tillgängligt för alla. Resan kommer att fortsätta, och när man läser oppositionens delar av betänkandet slås man av frågan: Vad är egentligen alternativet? (Applåder)

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer och motioner. Det är alltid med stor respekt som man går upp i kammarens talarstol, i dag med extra stor respekt. Det är mandatperiodens sista debatt om högskolan utifrån motionsbetänkandena, och för min egen del är det den sista. Sverige är en kunskapsnation med djupa rötter i den kultur som präglats av kristen etik och västerländsk humanism. Detta utgör en värdegrund för hela det svenska utbildningssystemet. För att konkretisera det får denna värdegrund sin giltighet och tydlighet i alla människors lika och unika värde, oavsett begåvning, bakgrund, läggning etcetera. Vad innebär det då för högskolans verksamhet? Jo, till exempel att samhället har ett ansvar att erbjuda möjligheter för alla unga att komma vidare i livet, förädla sina begåvningar, studera och nå sina livsmål. Med den utgångspunkten har vi kommit långt i Sverige. Högskolan kan, som vi har hört också i mina kollegers anföranden, sägas ha två eller kanske tre viktiga mål, att stötta den unge i så kallad bildning i vid mening, att medverka till att tillgodose arbetsmarknadens behov av duglig arbetskraft och samverkan - samhällsmål och individuella mål. Jag är överens med Louise Malmström om bildningsmålet. Tyvärr har hon redan gått. Annars hade det varit trevligt för mig att som sista talare i debatten få debattera med henne. Vad som är jätteviktigt i de här sammanhangen är att vi har en högskola som uppfyller våra övergripande mål. Vi är lyckligt lottade. Sverige är näst bäst av ett 50-tal länder. Det finns möjligheter för alla att gå en högskoleutbildning i någon form. Fru talman! Jag tänker säga några ord om kvalitetssäkringssystemet. Om detta har det förts livliga diskussioner, och debatten har varit högljudd. I början av den här debatten riktade Jabar Amin, Miljöpartiet, kritik. Han är inte heller kvar i kammaren så att jag kan föra debatten vidare med honom. Jag vill ändå för protokollets skull säga att det är lätt att kritisera ett system när man inte känner sig tvungen eller ens manad att komma med ett förslag på hur man vill att det ska vara. Som vi har hört ville alla ha ett annorlunda kvalitetsutvärderingssystem. Det var inte bra att utgå från kursplanerna och i princip bara utvärdera dem. Nej, vi ville utvärdera utbildningarnas resultat och kvalitet. Alldeles oavsett vad olika oppositionsföreträdare har lyft fram är en sak klar: Ingen har i dag kommit med något som är bättre, och inga av oppositionsföreträdarna har vid något tillfälle i utskottet uttryckt att de vill ha tillbaka det gamla. Summan av den här argumentationen och de här politiska ståndpunkterna är att vi har ett system som vid dags dato är det bästa som vi kan enas om. Att systemet möjligtvis behöver utvecklas tror jag, för allting behöver utvecklas och förändras över tid. Men vi kan vara glada över att vi har ett system som är det bästa hitintills. Fru talman! När det gäller broar mellan högskola och yrkeshögskola vill vi från Alliansen uttrycka vår stolthet över den yrkeshögskola som med framgång verkar och som det tog många år för oss i Alliansen och för oss kristdemokrater att få igenom. Jag har nu haft möjligheten att få vara i riksdagen under fyra mandatperioder, och en av mina första motioner handlade just om yrkeshögskolan. Vi hade fått en total tyngd på teoretiska utbildningar. Det fanns ett fjärde år på tekniskt gymnasium och enskilda tekniska högskolor, men sedan var det tunga teoretiska utbildningar. De har varit bra, riktigt bra, men det blev för ensidigt. I dag har vi en yrkeshögskola som vi är glada för. Bara i år är det drygt 10 000 nya platser på de 327 nya utbildningarna. Vi har hela tiden en utveckling av yrkeshögskolan. Och de som har gått där får i princip allihop arbete. Dessutom har det visat sig, när vi har gått in och granskat våra utbildningar inom akademin, att det är mycket av reell kompetens som räknas, att det är mycket av praktiska inslag och många möjligheter till valideringar. Om oppositionen vill ha en integrering mellan yrkeshögskola och övrig högskoleutbildning vill jag säga att det snarast vore att sudda ut något som har visat sig vara bra. Vi har dessa två utbildningsformer som samverkar, och det sker validering av kunskaper som gör att man kan förflytta sig mellan utbildningsformerna. Fru talman! Jag måste ta upp en sak till. Det är väldigt intressant att få möjligheten att höra Socialdemokraterna lovprisa yrkeshögskolan. Vi fick kämpa för att få igenom den. När vi väl fick makten iscensatte vi den med mycket praktisk yrkeskunskap i. Ungefär hälften av alla yrkeshögskolor drivs av privata utbildningsanordnare. När vi talar om vinster är detta väldigt spännande, för det är faktiskt riktigt bra utbildning som genomförs av vinstdrivande bolag i yrkeshögskolan. Vi vill naturligtvis ha det så. Nu är det ju en stympad opposition som jag har att debattera med, eftersom hälften har lämnat kammaren. Men det skulle vara intressant att få veta vad Vänstern och Socialdemokraterna tänker göra med de bolag vilka lyfter upp hela yrkeshögskolan som har varit så framgångsrik. Vi har hittat en modell som är hållbar över tid och som har kvalitetskrav. Man tar ansvar för de utbildningar man bedriver, och hälften är faktiskt privata bolag. För oss kristdemokrater handlar det inte särskilt mycket om bolagsform. Vi tycker att det är bra om det är bra kvalitet på utbildningarna och studenterna får en bra utbildning. Om det är ett bra samarbete mellan utbildning och näringsliv bryr vi oss inte så jättemycket om vilka vinster bolagen får. Fru talman! Bildningsidealet har vi talat om flera gånger, så jag tänker sammanfatta det jag har sagt. Oppositionen är splittrad i högskolefrågor. Det är vad jag kan konstatera efter den här debatten och som sista talare. De kritiserar utvärderingssystemet som vi har utvecklat med möda och tagit många diskussioner om, men de har inget nytt förslag, inget gemensamt och inte ens något var för sig. De vill ta bort vinstdrivande företag, vilket skulle demontera hela den framgångsrika yrkeshögskolan. Alliansen har utvecklat en högskola som visar på mångfald, kvalitet och livskraft och med mest resurser per student bland alla OECD-länder. Sverige ligger på andra plats bland OECD-länderna, ett 50-tal länder. Vi har mycket att vara nöjda med. (Applåder) I detta anförande instämde Annika Eclund (KD).