Internationellt bistånd

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 om HBT och Sidas regleringsbrev. Jag ber att få återkomma till detta i mitt anförande som dessutom är mitt första i Sveriges riksdag. 30 000 barn dör av svält, undernäring och torka varje dag. Nära en miljard av jordens sex miljarder människor lever fortfarande i djupaste fattigdom. Medan vi svenskar förbereder oss för en jul i lyx och överflöd förbereder sig ett trettiotal miljoner männi- skor i Afrika för en svält som kan vara århundradets värsta. Världen är djupt orättvis. Utplånandet av det mänskliga lidandet och fattigdomen är kanske vår absolut viktigaste politiska uppgift. Men det var inte bättre förr. De senaste 30 åren har antalet u-länder halverats. Mellan 1990 och 1998 minskade andelen fattiga i Ostasien med mer än 50 %. Andelen fattiga i världen sjönk totalt med mellan 23 och 29 % under samma period. Under de senaste tre decennierna har barnadödligheten minskat med 50 % och en 80-procentig ökning har skett av andelen barn som börjat i grundskolan. Medelin- komsten bland människorna i u-länderna har för- dubblats mellan 1975 och 1998. Som liberal vill jag gärna understryka att dessa framgångar och den optimism man har kunnat se inte hade kunnat ske utan demokratiska framgångar, en ökad frihandel och ett mer effektivt kvalitetsinriktat bistånd. Men det är skrämmande att nära en miljard människor fortfarande lever i extrem fattigdom på mindre än 1 dollar per dag. Även om demokratiseringen nått framgångar är fortfarande diktatur och ofrihet en realitet för alltför många människor. Knappt hälften av världens be- folkning lever i fullt fria demokratier. Kränkningar av mänskliga rättigheter är vardag, utbredningen av hiv/aids är alarmerande och den globala miljöförstö- ringen måste tas på största allvar. Men hoten mot utvecklingen i världen ligger inte i globaliseringen. Tvärtom behövs det mer globalise- ring. Framför allt måste solidariteten globaliseras på allvar. Om vi ska lyckas med det övergripande mil- lenniemålet att halvera andelen extremt fattiga till år 2015 måste vi göra flera kraftfulla insatser. Vi i Folkpartiet liberalerna vill framför allt lyfta fram betydelsen av en ökad frihandel. Det handlar om att avskaffa västvärldens nationalstatsegoism gente- mot fattiga länder, att avveckla EU:s jordbrukspolitik och att ta bort handelshindren för jordbruks- och tekoprodukter. Det handlar också om ett ökat demo- kratifrämjande bistånd. Vi kräver att enprocentsmålet ska vara återställt senast år 2006. Vi föreslår att det totala biståndet höjs med mer än 1,7 miljarder kronor utöver regeringens förslag för 2003-2004. Vårt för- slag innebär att den totala biståndsramen kommer att uppgå till 0,85 % av BNI år 2003 och 0,9 % av BNI år 2004. Detta är långt mycket mer än något annat parti i Sveriges riksdag föreslår. Vi tycker att Sverige måste vara ett föredöme både i EU och i resten av världen och gå i spetsen för en generös biståndspoli- tik. Förenta nationerna har en vision om att 0,7 % av de rika ländernas BNP ska gå till bistånd. I dag lever en handfull västerländska länder upp till det. Inte ens alla partier i denna riksdag tycks sträva efter detta ideal. Moderaternas grova förslag om sänkning av biståndet gör att uttrycket skammens gräns åter är aktuellt. Regeringen och dess samarbetspartier når inte heller under den kommande mandatperioden visionen om 1 %, trots att statsminister Göran Pers- son gav detta som ett vallöfte för ett par månader sedan. Det räcker inte heller för Socialdemokraterna och deras samarbetspartier att tala om att vi kan höja biståndet när det statsfinansiella läget medger det. Man kan också krasst konstatera att vi med detta års betänkande måste dra slutsatsen att både Vänster- partiet och Miljöpartiet trots ett tufft och bra förhand- lingsläge inte prioriterade biståndet till världens fatti- ga tillräckligt högt. Självklart går det att förena både kvalitet och kvantitet i solidaritetsarbetet. Men det är viktigt att betona att enprocentsmålet borde stå i centrum och att fler partier borde ta det på större allvar. Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter måste också intensifieras i biståndsarbetet. Folkpartiet kommer att verka för att Globkomutredningens för- slag tillåts slå igenom i den förda politiken. Det handlar framför allt om att införande av demokrati ska vara det övergripande biståndsmålet. Det handlar också om att se till att biståndet blir långsiktigt myck- et mer effektivt, både för givare och för mottagare. Dessutom handlar det om att fokusera mycket mer på enskilda organisationer när det gäller givarländerna. Det kan handla om frivilligorganisationer som är verksamma i mottagarlandet. Även om tanken på partnerskap mellan nationer är oerhört viktig och bör lyftas fram får detta inte leda till att Sverige behand- lar diktaturer som jämbördiga partner och skänker legitimitet åt förtryckare som kränker befolkningen i sina hemländer. Det handlar också om att lyfta fram jämställdhet- sperspektivet och skapa en kraftfull feministisk agen- da för kvinnors rättigheter, något som i högre måste genomsyra Sveriges och EU:s arbete för global ut- veckling. Kvinnor är i dag andra klassens medborgare i hela världen. Att förtrycket av världens kvinnor upphör är en grundförutsättning för att kunna hävda att en bättre värld ska vara möjlig. Kvinnors möjlig- het till ekonomiskt oberoende, frihet och utvecklade jämställdhetsvärderingar bestämmer hur framtida generationer kan utvecklas och samtida samhällen skrida framåt. I en tid där konservativa politiker som USA:s Ge- orge W Bush sätter världsagendan och moralistiskt drar in finansiellt stöd till abortkliniker i u-länder måste Sverige också här agera feministiskt. Vi i Folkpartiet kräver kraftigt höjda anslag till FN:s be- folkningsfond för att stödja dess arbete för kvinnors hälsa och självklara rätt till fri abort. Det handlar om att lyfta fram kampen mot hiv/aids, vår tids digerdöd, och att stärka arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa. I en del afrikanska länder som Zimbabwe finns det byar där över hälften av befolkningen är döende i aids. Hivepidemin är ett avgörande hot mot möjligheterna till mänskligt fram- åtskridande och ekonomisk utveckling. Det handlar om att också göra större satsningar på skuldavskrivningar som gynnar de fattiga människor- na i de fattigaste länderna. All skuldavskrivning är inte alltid gynnsam. Exempelvis kan en korrupt regim få nya möjligheter att berika sig själv genom förnyad upplåning utomlands. Vi vill prioritera HIPC-avtalet och driva det vidare för de allra fattigaste länderna och människorna i världen, men det är också viktigt att betona att skuldavskrivningar måste förses med villkor när det gäller både ekonomiska och demokra- tiska reformer. Genom de här åtgärderna - en friare världshandel, mer fungerande demokrati, ökat och mer effektivt bistånd samt en ökad fokusering på betydelsen av goda institutioner och en välskött ekonomi - kan det bli realistiskt att nå Förenta nationernas millenniemål för svält- och fattigdomsbekämpning. Fru talman! Jag vill också yrka bifall till reserva- tion 2 om Sidas regleringsbrev, som rör homo-, bi- och transpersoners rättigheter ur ett globalt perspek- tiv. Situationen för världens homo-, bi- och transper- soner varierar kraftigt världen över. Det finns länder där homosexualitet är lika med döden och där dessa individer betraktas som samhällsfarliga brottslingar bara för att de råkar älska en person av samma kön. En kvick resa världen över visar effektivt detta massiva förtryck och brott mot mänskliga rättigheter: · Afghanistan, Somalia och Iran 2002: Homosexu- alitet är belagt med dödsstraff. Tortyr och pisk- straff är vardag för människor som lever öppet homosexuellt. · På den afrikanska kontinenten är det totalförbud mot homosexuella handlingar i över 50 länder. · Singapore och Pakistan 2002: Här väntar fängel- sestraff och grov tortyr för öppet visad homosexu- ell kärlek. · USA 2002: Även i den ofta framsynta västvärlden finns det mörka fläckar av intolerans mot homo- sexuella handlingar. I 13 amerikanska delstater råder förbud mot sex mellan två personer av samma kön. I Sverige har kampen för homo-, bi- och transper- soners rättigheter tack och lov kommit ganska långt. Även om jag som liberal tycker att många strider fortfarande finns kvar, om könsneutrala äktenskaps- balkar och annat, tycker jag ändå att det är viktigt att vi tar ett mycket större globalt ansvar i denna fråga. Det är ett ansvar som åligger vårt land i och med att vi har kommit en bra bit själva på vägen mot ett sam- hälle utan förtryck och diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Denna kamp ska ske på samma villkor som Sveriges kamp för att lyfta fram kvinnors, handikappades och barns rättigheter globalt. Den reservation, utgående från motion U287, som jag vill lyfta fram handlar om att skapa en internatio- nell konvention avseende sexuell läggning och könstillhörighet. Det handlar om att i biståndsverk- samheten lyfta fram det förtryck som sker mot homo- sexuella, både via FN och via Europeiska unionen. Då Sverige, och inte minst ledande representanter för regeringen, i diverse internationella sammanhang jobbar väldigt hårt med just detta är det märkligt att det inte finns en utskottsmajoritet för denna motion, som just rör homo-, bi- och transpersoners rättigheter. De vackra ord som regeringen ofta för ut måste bli handling, och framför allt måste pengar sättas bakom. Därför hoppas jag avslutningsvis att riksdagens leda- möter tycker att mänskliga rättigheter rör också HBT- gruppen och röstar för denna flerpartimotion.

Fru talman! Jag vill ta upp ett område som jag tror är centralt när man diskuterar biståndspolitik, nämli- gen föreställningen att storleken på en biståndsvolym står i samband med fattigdomsavvecklingen. Var och en som har tittat på bistånd vet att så enkelt är det nog inte. Vi har exemplet Vietnam, som inledde sin ut- veckling tack vare en drastisk nedskärning av ett felaktigt bistånd. Man hade ett stort sovjetiskt bistånd som avskaffades, och det var knuffen man behövde för systemförändringar i det egna landet. Det felakti- ga biståndet var negativt och fattigdomsframkallande. Man kan få samma bild när man talar med andra i just Ostasien: vikten av att ha ett generöst bistånd under de känsliga inledande åren, men också vikten av att avveckla det. I Taiwan talar man mycket om detta. Det kändes tufft när biståndet började avveck- las, men det var nödvändigt och viktigt för den snab- ba utvecklingen. Vi ser samma situation också i en del afrikanska länder. Man kan ha haft ett bistånd i decennier på kanske 20-25 % av BNP och likväl ha fått en negativ utveckling. Vad beror då det på? Jo, det beror på att det offentliga biståndet har en stor risk i sig, nämligen att det skiljer en regim från dess folk. En regim kan bli mer beroende av biståndsgivaren än av sin egen befolkning. Det är den kanske största risken med ett mycket kraftigt bistånd: Statsmakten i mottagarlandet blir oberoende av det egna folkets ansträngningar och mer beroende av att hålla sig väl med biståndsgiva- ren. Detta är i alla fall den bild som ges från länder som inte har fått till stånd utveckling trots ett mycket omfattande bistånd under mycket lång tid. Jag tror att just tiden, och det kan vi se på den af- rikanska utvecklingen, visar hur viktigt det är att diskutera kvaliteten på biståndet: Hur ska det inrik- tas? Vad ska det göra? Låt mig också säga att jag inte tror att HIPC- initiativet är tillräckligt. Från moderat håll menar vi att det inte är det.

Fru talman! Vi i Folkpartiet delar Moderaternas syn att det framför allt är frihandel som kan avskaffa det gigantiska fattigdomsgapet mellan den rika och den fattiga delen av världen. Men det utesluter inte att vi också har ett effektivt och kvalitetsinriktat bistånd. Som liberal och internationalist tycker jag att det är viktigt att man hörsammar Förenta nationernas ambi- tion att världens rika länder ska ge minst 0,7 % av sin BNP i bistånd, vilket ett fåtal länder gör. Jag tycker till och med att ambitionen ska vara högre. För svensk del borde den ligga på minst 1 %. Tidigare lyftes det fram att det bistånd som är misslyckat oftast är statscentrerat och går från nation till nation. Det är dock inte den typen av bistånd som vi i Folkpartiet liberalerna vill prioritera. Vi tror ock- så att den typen av bistånd kan vara överspelad i många fall. Vi vill i stället betona frivilligorganisatio- nernas roll. Och även om fattigdomsgapet fortfarande är gigantiskt stort kan biståndet hjälpa till att fokusera på en demokratisk utveckling i många länder, lyfta fram kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter och framför allt lägga en grund för demokratin. Där behövs också biståndspengarna. Jag tror också att det är viktigt att vi har en kon- struktiv debatt om biståndets kvalitet. Många projekt har varit oerhört misslyckade, men många projekt har också inneburit att en del individer har kunnat ta sig ur fattigdomen och få nya möjligheter att utbilda sig och ta sig fram i livet.

Fru talman! Nu tycker jag att det lät bättre. Det är riktigt att biståndets inriktning är alldeles central för dess effekt. Bistånd kan ge ett bidrag till en snabb fattigdomsavveckling, om det hela görs rätt. Bistånd kan också bidra till fattigdomsökning, om det hela görs fel. Det är över huvud taget den erfarenhet vi har efter 30-40 års biståndsgivning. Därmed blir det så viktigt med en seriös debatt om hur det nu ska ske. USA ska ge 5 miljarder dollar mer i bistånd på mer eller mindre ett bräde. Man försöker frenetiskt hitta ett sätt varpå man ska hantera detta. Det är svårt att på ett klokt sätt hantera så pass stora biståndsflö- den som det blir med dessa stora summor. Vi har inom EU samma erfarenhet. När det gäller östbiståndet i Europa har vi satt ett tak. Det ska finnas en absorptionsförmåga. Ges det mer bistånd än taket ramlar det ut i form av inflation och korruption. Man kan bara ta emot en viss mängd pengar och en viss mängd resurser inom ramen för en ekonomi. 4 % av BNP är den gräns som vi har satt i EU:s stöd till kan- didatländer och till länder öster om kandidatländerna. Allt detta återspeglar tänkandet, det vill säga hur viktigt det är att ägna sig åt kvaliteten i och inrikt- ningen av biståndet. Låt mig än en gång säga att det initiativ som Världsbanken och IMF tillsammans med framför allt Världsbanken har lagt fram om avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, HIPC-initiativet, är otill- räckligt. Det är inte en rimlig ordning att man i grun- den ska stå kvar med en stor skuldstock på ungefär 200 miljarder dollar för de 41 fattigaste länderna. Några av dem, Vietnam och några andra, kan klara skulderna på egen hand, men väldigt många andra kommer aldrig - never ever - att komma ur skuldkri- sen. Då är det bättre att den kvarnstenen får försvinna och att vi erkänner det misslyckande som ofta har legat i själva långivningen till fattiga länder.

Fru talman! Det ena behöver inte utesluta det and- ra. Vi i Folkpartiet jobbar också oerhört mycket med att se till att skuldavskrivningen blir en realitet och att frihandeln blir mer rättvis också för världens fattiga länder. Men vi förstår inte varför Moderaterna ändå vill utesluta biståndet. Det ligger i och för sig inte i någon längre tradition att jobba med frågor om internationell solidaritet för Moderaterna som parti, men det finns åtskilliga projekt där frihandeln och skuldskrivningen inte räcker. Det kan handla om utbildningsprojekt i tredje världen, att arbeta med aidsepidemin, att se till att kvinnors rättigheter också förverkligas, att se till att människor får tillgång till preventivmedel och fri abort. De sakerna kostar pengar. Då måste man som ett rikt västerländskt land vara beredd att avsätta pengar för detta. Jag vill betona att enprocentsmålet är oerhört vik- tigt för att den internationella solidariteten globalt sett ska hållas hög och att Sveriges goda anseende fortfa- rande ska vara gott. Det går att förena kvalitet och kvantitet i solidaritetsarbetet. Därför bör biståndet höjas kraftigt. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 16.23 på förslag av andre vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

Fru talman! Riksdagsmajoriteten har nu genom beslut om ramar för de olika utgiftsområdena samt beräkningen av statens inkomster ställt sig bakom en annan inriktning av politiken i det första rambeslutet om statsbudgeten än Kristdemokraterna, vilket med- för att vi i detta betänkande UU2 lägger två särskilda yttranden. Vårt budgetförslag röstades ned, och det innehöll en ökad biståndsram för de kommande två åren med totalt 1,1 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag. Fru talman! Solidaritet är en av huvudprinciperna i kristdemokratisk ideologi. Oavsett ras, kön, ålder, religion och så vidare har varje människa ett och samma värde. Människovärdet är universellt. Det är allas ansvar och plikt att verka för att trygga männi- skovärdet i alla delar av världen. Det övergripande målet för Sveriges internatio- nella utvecklingssamarbete är att höja de fattigas levnadsnivå. Vi kristdemokrater anser dock att åtgär- der för främjandet av mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling också måste vara en övergripande målsättning. Det är inte enbart det mate- riella välståndet som räknas, utan även människors värdighet och möjlighet att leva i frihet. Dessutom är mänskliga rättigheter ett mål i sig, som både främjar och går hand i hand med en positiv samhällsutveck- ling. Nationella demokratiska institutioner gynnar även fattigdomsbekämpningen. Därför är mänskliga rättigheter en ofrånkomlig del av biståndet. Fattigdom, krig, förföljelse och yttersta förnedring är tyvärr den verklighet många av världens barn, kvinnor och män lever i. Många svenskar känner ett större ansvar att skänka gåvor, speciellt under juletid, då det materiella överflödet i vårt land exponeras på alla de sätt. Somliga rycker på axlarna och säger att detta är ofrånkomligt eller att det är någon annans fel. Somliga hävdar att var och en får ta sitt ansvar själv. Vi anser att varje människa har ett ansvar och en möjlighet att hjälpa och att världen kan förändras till det bättre. Konflikter kan lösas utan blodspillan. Handel och ekonomi kan blomstra i världens länder - med respekt för mänskliga rättigheter och utan att skada miljön. Vi är övertygade om att samarbetet över landgrän- ser måste fördjupas, frihandeln öka, rättvisa spelreg- ler införas, biståndet effektiviseras och en internatio- nell dialog om varje människas unika värde, demo- kratins innehåll och mänskliga rättigheter måste fö- ras. Det går att utrota fattigdomen - tekniken, resur- serna och kunskapen finns. Det är oftast den politiska viljan som saknas. Det gäller för oss alla att hålla millenniedeklarationens mål om halverad fattigdom högt upp på agendan. Fru talman! Vi kristdemokrater vidhåller att FN:s alla medlemsländer borde avsätta minst 0,7 % av bruttonationalprodukten till bistånd. Det är inte orim- ligt att hävda att ett stort antal länder kan klara sig med 99,3 % av sina totala inkomster. Överföringen av resurser från i-länder till u-länder har minskat under senare år. Tyvärr uppgår genomsnittet av i-ländernas bistånd enbart till 0,25 % av BNP. Glappet mellan 0,25 % och 0,7 % motsvarar mer än 100 miljarder årligen. Sverige har under lång tid haft en hög bi- ståndsprofil och framstått som ett föredöme för andra länder. 1968 beslutade en enig riksdag att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av BNP. Det nuvaran- de målet har bara uppnåtts två gånger, båda gångerna med icke-socialistiska regeringar och senast 1992, då rekordnivån 1,03 % uppnåddes. Det har sagts många gånger i denna kammare, och det förtjänar att uppre- pas. Fru talman! Vi kristdemokrater anser att biståndet i största möjliga mån bör styras av behovet i omvärl- den. I dag är behoven för utvecklingsinsatser enorma, och därför behövs ett kraftigt internationellt bistånd. Behoven överstiger vida de insatser som görs av i- länderna. Vi anser att Sverige bör vara ett gott före- döme och avvara 1 % av Sveriges BNI. Dessutom är det viktigt att underlätta för frivilliga bidrag från den svenska befolkningen, vilket bland annat skulle kunna göras genom att man inför av- dragsrätt för gåvor och bistånd. I utskottets övervägande framställs 1 % som en viktig symbolfråga, men trots det är löftet från majo- riteten att nå detta under mandatperioden vagt ut- tryckt. Det gäller att förvalta den allmänna folkopini- onens stöd för enprocentsmålet. Kristdemokraterna har länge krävt en extern oberoende analys och utvär- dering av svenskt bistånd för att säkerställa att bi- ståndsresurserna används så effektivt och korrekt som möjligt och lever upp till högt ställda kvalitetskrav, samt att revisionen verkligen påverkar framtida verk- samhet. Fru talman! För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt problem, som kraftigt begrän- sar och ibland omöjliggör deras möjligheter att ut- vecklas. I många av de fattigaste länderna överskrider enbart räntekostnader för lånen intäkterna från län- ders export. För att de ska kunna skriva av skulderna måste villkor och krav ställas på en sund ekonomisk politik, en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Detta uttalas också i den vision som några afrikanska ledare presenterar, som kallas Nepad, och som nu även stöds av G 8-länderna genom en hand- lingsplan för Afrika, där framsteg när det gäller de- mokratisering och mänskliga rättigheter belönas. Sverige kan och bör påverka inom EU när det gäller samarbetet med Nepad. Skuldavskrivningar är nödvändiga för att dessa länder ska ha en möjlighet till ekonomisk tillväxt. Vi kräver att Sverige bör vara ett föredöme i det interna- tionella samfundet och leda den globala opinionen för skuldavskrivningar. Vi föreslår ökade medel för det bilaterala utvecklingssamarbetet. Till anslagsposten Ekonomiska reformer, där skuldavskrivningar ingår, tillskjuter vi ytterligare 200 miljoner kronor för att Sverige ska föregå med gott exempel och leda den internationella opinionen. Härutöver prioriteras Humanitärt bistånd genom ett extra anslag på 100 miljoner kronor utöver rege- ringens budget. Det senaste året har ett flertal kata- strofer i vår omvärld visat på betydelsen av förbättra- de förberedelser av det humanitära biståndet. Det tar i dag alldeles för lång tid mellan de tidiga tecknen på annalkande svältkatastrofer och reella insatser. För att lyfta frågor om mänskliga rättigheter och demokrati föreslår vi att en ny delpost upprättas med samma namn. För detta anslår vi 200 miljoner utöver det som regeringen lägger på bistånd för mänskliga rättigheter och demokrati. Inom biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett mål som ett medel. Ekonomisk och social utveckling är en förutsättning för att man ska kunna åtnjuta fulla mänskliga rättig- heter, och mänskliga rättigheter är normalt sett en förutsättning för tillväxt och utveckling. Det är därför en absolut nödvändighet för utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras av mänskliga rättigheter samt att specifika MR-projekt prioriteras. Fru talman! Inom kort har förhoppningsvis ett antal stater i Öst- och Centraleuropa blivit EU- medlemmar. Det är helt nödvändigt att det utvidgade EU tänker igenom sin relation till länderna öster om den utvidgade unionen, och vi menar att EU måste visa en öppen attityd mot sin omvärld. Vi anser att det är utmärkt att regeringen höjer an- slaget till samarbetet med Central- och Östeuropa. Behovet av svenskt stöd till kandidatländerna kom- mer att minska successivt, och samtidigt ökar behovet av insatser i till exempel Ryssland, Ukraina och Vit- ryssland. Vi menar att dessa länders behov motiverar ett ytterligare utvidgat utvecklingssamarbete från Sveri- ges sida. Regeringen bör ge högsta prioritet åt vissa allvarliga MR-brott, inte minst människosmuggling och sexuell exploatering. Här kan och bör Sverige bland annat bedriva opinionsarbete som tar sin ut- gångspunkt i jämställdhet och uppvärdering av kvin- nors situation. Även gränsbevakning och kamp mot den organiserade brottsligheten bör få status som eget huvudområde i samarbetet. I samarbetet med särskilt Vitryssland är det viktigt att Sverige använder sig av frivilliga biståndsorgani- sationers kompetens och kontaktnät. För människor som lever på Balkan är det viktigt att få signaler från övriga världen som visar att vi bryr oss om deras situation och att vi är intresserade av att hjälpa dem till en dräglig livssituation. Balkan, fru talman, är i högsta grad EU:s problem, och vi bör ge hjälp och stöd till de krafter på Balkan som eftersträ- var försoning och verklig demokrati och som verkar för respekt för de mänskliga rättigheterna. Men kravet måste också ställas på Balkanstaternas regeringar att själva agera i samarbete med EU. Vi har i vår Östeuropamotion yrkande om att Sve- rige borde utröna vilka möjligheter som finns för en internationell konferens kring transnationell brottslig- het kopplad till Balkan, till vilken företrädare för polisväsende, åklagar- och domstolsväsende, under- rättelse- och säkerhetsorganisationer och den akade- miska världen samt journalister bjuds in. I slutet av november i år anordnades en interna- tionell konferens i London, och där, kan man väl säga, togs ett första steg mot samordning i kampen mot de kriminella ligorna på Balkan, vilket vi krist- demokrater välkomnar. Men mycket återstår, fru talman, i kampen mot den organiserade brottslighe- ten.

Fru talman! Jag delar som liberal min riks- dagskollega Rosita Runegrunds klara vision om en värld utan fattigdom med ett kraftigt höjt bistånd där man lyfter fram mänskliga rättigheter och demokrati. Men jag förstår inte varför Kristdemokraterna som säger sig värna så starkt om just mänskliga rättigheter inte står bakom reservation 2 som gäller homosexu- ellas rättigheter på ett internationellt plan. Den hand- lar nämligen om att homosexuella och bi- och transpersoner inte ska kunna bli mördade, kränkta och diskriminerade och att det också ska prägla svensk biståndspolitik och den inriktning på mänskliga rät- tigheter som vi lyfter fram. Min fråga till Rosita Runegrund, som representant för Kristdemokraterna, är: Anser inte ni att det är viktigt att brotten mot mänskliga rättigheter också uppmärksammas när det gäller personer som är ho- mo-, bi- eller transsexuella?

Fru talman! Jag delar som liberal min riks- dagskollega Rosita Runegrunds klara vision om en värld utan fattigdom med ett kraftigt höjt bistånd där man lyfter fram mänskliga rättigheter och demokrati. Men jag förstår inte varför Kristdemokraterna som säger sig värna så starkt om just mänskliga rättigheter inte står bakom reservation 2 som gäller homosexu- ellas rättigheter på ett internationellt plan. Den hand- lar nämligen om att homosexuella och bi- och transpersoner inte ska kunna bli mördade, kränkta och diskriminerade och att det också ska prägla svensk biståndspolitik och den inriktning på mänskliga rät- tigheter som vi lyfter fram. Min fråga till Rosita Runegrund, som representant för Kristdemokraterna, är: Anser inte ni att det är viktigt att brotten mot mänskliga rättigheter också uppmärksammas när det gäller personer som är ho- mo-, bi- eller transsexuella?

Fru talman! Jag delar som liberal min riks- dagskollega Rosita Runegrunds klara vision om en värld utan fattigdom med ett kraftigt höjt bistånd där man lyfter fram mänskliga rättigheter och demokrati. Men jag förstår inte varför Kristdemokraterna som säger sig värna så starkt om just mänskliga rättigheter inte står bakom reservation 2 som gäller homosexu- ellas rättigheter på ett internationellt plan. Den hand- lar nämligen om att homosexuella och bi- och transpersoner inte ska kunna bli mördade, kränkta och diskriminerade och att det också ska prägla svensk biståndspolitik och den inriktning på mänskliga rät- tigheter som vi lyfter fram. Min fråga till Rosita Runegrund, som representant för Kristdemokraterna, är: Anser inte ni att det är viktigt att brotten mot mänskliga rättigheter också uppmärksammas när det gäller personer som är ho- mo-, bi- eller transsexuella?

Fru talman! Kristdemokraternas ståndpunkt är att de mänskliga rättigheterna gäller alla oavsett kön, ras, religion eller sexuell tillhörighet. Vi tycker därför inte att det i det här läget behövs någonting speciellt när det gäller just de homosexuella. Vi står bakom att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor.

Fru talman! Jag delar som liberal min riks- dagskollega Rosita Runegrunds klara vision om en värld utan fattigdom med ett kraftigt höjt bistånd där man lyfter fram mänskliga rättigheter och demokrati. Men jag förstår inte varför Kristdemokraterna som säger sig värna så starkt om just mänskliga rättigheter inte står bakom reservation 2 som gäller homosexu- ellas rättigheter på ett internationellt plan. Den hand- lar nämligen om att homosexuella och bi- och transpersoner inte ska kunna bli mördade, kränkta och diskriminerade och att det också ska prägla svensk biståndspolitik och den inriktning på mänskliga rät- tigheter som vi lyfter fram. Min fråga till Rosita Runegrund, som representant för Kristdemokraterna, är: Anser inte ni att det är viktigt att brotten mot mänskliga rättigheter också uppmärksammas när det gäller personer som är ho- mo-, bi- eller transsexuella?

Fru talman! Jag delar som liberal min riks- dagskollega Rosita Runegrunds klara vision om en värld utan fattigdom med ett kraftigt höjt bistånd där man lyfter fram mänskliga rättigheter och demokrati. Men jag förstår inte varför Kristdemokraterna som säger sig värna så starkt om just mänskliga rättigheter inte står bakom reservation 2 som gäller homosexu- ellas rättigheter på ett internationellt plan. Den hand- lar nämligen om att homosexuella och bi- och transpersoner inte ska kunna bli mördade, kränkta och diskriminerade och att det också ska prägla svensk biståndspolitik och den inriktning på mänskliga rät- tigheter som vi lyfter fram. Min fråga till Rosita Runegrund, som representant för Kristdemokraterna, är: Anser inte ni att det är viktigt att brotten mot mänskliga rättigheter också uppmärksammas när det gäller personer som är ho- mo-, bi- eller transsexuella?

Fru talman! Jag delar som liberal min riks- dagskollega Rosita Runegrunds klara vision om en värld utan fattigdom med ett kraftigt höjt bistånd där man lyfter fram mänskliga rättigheter och demokrati. Men jag förstår inte varför Kristdemokraterna som säger sig värna så starkt om just mänskliga rättigheter inte står bakom reservation 2 som gäller homosexu- ellas rättigheter på ett internationellt plan. Den hand- lar nämligen om att homosexuella och bi- och transpersoner inte ska kunna bli mördade, kränkta och diskriminerade och att det också ska prägla svensk biståndspolitik och den inriktning på mänskliga rät- tigheter som vi lyfter fram. Min fråga till Rosita Runegrund, som representant för Kristdemokraterna, är: Anser inte ni att det är viktigt att brotten mot mänskliga rättigheter också uppmärksammas när det gäller personer som är ho- mo-, bi- eller transsexuella?

Fru talman! Kristdemokraternas ståndpunkt är att de mänskliga rättigheterna gäller alla oavsett kön, ras, religion eller sexuell tillhörighet. Vi tycker därför inte att det i det här läget behövs någonting speciellt när det gäller just de homosexuella. Vi står bakom att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor.

Fru talman! Problemet är att vi på internationell nivå saknar en FN-konvention som just skyddar dessa individers rättigheter. I väldigt många länder är ho- mosexualitet belagt med dödsstraff. I många länder får man inte utöva homosexualitet fritt, så i dag sak- nas ett internationellt regelverk för att hjälpa och stötta de här personerna. Om Rosita Runegrunds åsikter stämmer - om ni tycker att mänskliga fri- och rättigheter också ska gälla dessa individer - hoppas jag att Kristdemokra- terna kommer att rösta för denna reservation när den kommer upp i morgon i Sveriges riksdag. Det är märkligt att ni som ett av få partier inte har skrivit under den här reservationen, som handlar om att lyfta fram de brott mot mänskliga rättigheter som faktiskt sker mot dessa grupper.

Fru talman! Jag vill återigen säga att vi urskiljer ingen grupp när det gäller de mänskliga rättigheterna, utan de mänskliga rättigheterna berör alla oavsett kön, ras, religion och sexuell tillhörighet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet samt bifall till reser- vation 2 i samma betänkande. Vi har ett samarbete med regeringen och Miljöpartiet kring bland annat budgetpolitiken. Vi är också överens i frågan om det internationella biståndet. När man lyssnade på Göran Lennmarker från Mo- deraterna här i talarstolen tidigare kunde man nästan tro att han är sympatisk. Han talade väl om vikten av att bekämpa fattigdomen, vikten av skuldavskriv- ningar, vikten av att vi i Sverige tar ett ansvar och vikten av en handelspolitik som undanröjer handels- hinder. Men samtidigt vet vi att Moderata samlings- partiet är det parti i Sveriges riksdag som helt skiljer ut sig från de övriga sex partierna när det gäller synen på internationellt bistånd. Det går en avgrund mellan Moderaterna och res- ten i synen på biståndet. Alla andra partier vill höja biståndet. Moderata samlingspartiet vill sänka det. De vill inte bara sänka det marginellt. De vill skära rejält i Sveriges internationella biståndsverksamhet. Och det här är fortfarande det största partiet i den fyrklö- ver som ville bilda regering i valrörelsen. Det är fort- farande det största av de borgerliga partierna som Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern ville regera tillsammans med så sent som för några måna- der sedan. Moderata samlingspartiet anser att Sverige ger för mycket i bistånd. Moderata samlingspartiet anser, för att hårdra det, att de fattiga ska betala sänkningar av förmögenhets- och arvsbeskattning i Sverige. Övriga partier är, som sagt, mer överens i synen på hur stor del av Sveriges ekonomi som ska tas i anspråk för internationellt bistånd, i varje fall i retoriken. Alla partier, utom Moderaterna, står bakom det enprocentsmål som den svenska riksdagen en gång enhälligt ställde sig bakom. I praktiken finns det däremot även bland dessa partier olika prioriteringar, och därför har inte alltid takten när det gäller att upp- nå enprocentsmålet varit densamma från de olika partiernas företrädare. Socialdemokraterna har inte alltid prioriterat bi- ståndsmålet om 1 % av bruttonationalinkomsten. Tvärtom har biståndet många gånger fått stryka på foten när det ställts mot andra angelägna politiska områden. Detsamma kan sägas om alla partier i Sve- riges riksdag utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är nämligen de enda två partier som aldrig har varit med om att fatta ett enda beslut om att skära i biståndet, om att sänka biståndet, som aldrig någonsin har varit med om att sitta i denna kammare och rösta för ett lägre bistånd än det som har varit året innan. Däremot har vi många gånger varit med och tagit ansvar för att återgå till enprocentsmålet när detta mål har svikits. Vi arbetar med den målsättningen nu också. Vi arbetar för att uppnå målet, och jag är övertygad om att vi kommer att göra det under den här mandatperioden. Biståndet är för viktigt för att fungera som en konjunkturregulator. Jag tänker inte i mitt anförande ta upp alla de vä- sentliga områden kring biståndet som man skulle kunna ta upp i ett sådant här anförande. Jag ska bara nämna en region som i dagsläget är särskilt aktuell, och det gäller både Sveriges och den europeiska unionens bistånd till Palestina. Israeliska myndigheter har systematiskt angripit vad som har byggts upp med biståndsinsatser från EU och Sverige. Man har rivit ned. Man har förstört vä- gar som byggts med biståndsmedel. Palestinska myn- dighetens kontor har förstörts i en mängd olika pales- tinska byar och städer. Israel har raserat det bistånd som övriga delar av Europa har varit överens om att ge till Palestina. Samtidigt har Israel vägrat att ge pengar till den palestinska myndigheten som man enligt överens- kommelse varit skyldig att ge. Det gäller momsin- täkter och tullintäkter från varor som produceras på palestinska områden. I det läget gick den europeiska unionen i vintras in och övertog ansvaret för betal- ningar så att den palestinska myndigheten skulle kunna få fortsätta sin verksamhet. Det är rimligt att vi nu ökar biståndsinsatserna till det palestinska folket. Det är nu rimligt att vi kräver tillbaka de pengar som Israel har vägrat att betala trots gjorda överenskommelser och som den europe- iska unionen i stället har fått stå för. Det är nu rimligt att vi kräver av Israel att återbetala de europeiska biståndsmedel som förstörts. Fru talman! Det finns en reservation till betänkan- det som Vänsterpartiet står bakom. Den är skriven tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet och Mil- jöpartiet. Tyvärr formar ju inte dessa fyra partier en majoritet i kammaren. Jag vill först uttrycka min besvikelse över att So- cialdemokraterna inte på ett tydligt sätt har kunnat ta ställning för homo- och bisexuella personers och transpersoners självklara mänskliga rättigheter. Jag tycker att det är sorgligt, för det här är ingen stor och genomgripande åtgärd. Den kostar dessutom inte i första läget några som helst pengar. Det handlar om en viktig politisk markering, och det i ett läge när vi vet att homo- och bisexuella personer och transperso- ner varje dag utsätts för förtryck och övergrepp i just många av de länder dit svenskt bistånd går. Social- demokraterna borde ha ställt sig bakom att man fram- för allt påpekar för biståndsmyndigheten hur viktigt det är att lyfta fram ett HBT-perspektiv i biståndet. Jag är inte lika förvånad över att Moderata samlings- partiet och Kristdemokraterna inte står bakom reser- vationen. Vi vet att det där finns mer konservativa krafter. Vi vet att det där finns krafter som inte alltid vill erkänna homosexuellas mänskliga rättigheter. Holger Gustafsson sade i den förra debatten för Kristdemokraterna att vi måste ställa krav på mänsk- liga rättigheter och demokrati i utvecklingssamarbe- tet. Rosita Runegrund sade i sitt anförande, innan hon fick möjligheten att korrigera sig i ett replikskifte, att mänskliga rättigheter ska omfatta alla oavsett ras, religion, ålder, kön och så vidare. Jag antar att homo- och bisexuella personer och transpersoner ryms inom begreppet "och så vidare". Man kan alltså inte ens uttala de mänskliga rättigheterna för HBT-personer. Om det nu är så att mänskliga rättigheter ska om- fatta alla så finns det en möjlighet att rösta på en reservation för att visa att man anser det. Den reser- vationen kommer upp till omröstning i morgon. Om man menar allvar med att alla ska omfattas av mänskliga rättigheter så anser jag att det är rimligt att man också står bakom den reservationen. Jag har mycket svårt att se att det finns något enda skäl till att man inte ska bifalla reservation nr 2 om man anser att HBT-personers mänskliga rättigheter är viktiga och att det perspektivet måste finnas med i bistånds- samarbetet.

Fru talman! Svenskt bistånd är omfattande och har gamla anor. Sverige är ett av de fem länder i världen som har uppnått FN:s mål om att ge minst 0,7 % av sin bruttonationalinkomst i bistånd. Detta gör att många slår sig själva för bröstet och säger: Bra gjort! Och visst är det bra i en internationell jämförelse ur svensk synpunkt. Men fem länder som uppnått FN:s biståndsmål är inte särskilt mycket att yvas över i ett internationellt, bredare perspektiv. Vi i Centerpartiet anser att mer kan, bör och ska göras till exempel av medlemsländerna i EU men också av oss själva här i Sverige. Vi vill att Sverige senast 2005 ska ha uppnått enprocentsmålet. Det är angeläget att målet nås och att ökningen sker i snabb och jämn takt. Vi föreslår en ökning och en omför- delning av anslagen för utgiftsområde 7. Vi priorite- rar ett flertal FN-organ och Afrika. I vår ökning av biståndet har vi öronmärkt 353 miljoner kronor till miljöbistånd. Denna satsning på miljö bör användas för att förstärka miljöarbetet främst i vårt närområde, bland annat genom fortsatta och ökade investeringar i till exempel reningsanlägg- ningar för avlopp och industrier i länderna i vårt nä- rområde runt Östersjön. De senaste veckornas diskus- sioner om miljökatastrofer visar ytterligare på beho- vet av satsningar på miljön i det här området. Fru talman! 2,8 miljarder människor lever fortfa- rande på mindre än 20 kr om dagen. Omkring 800 miljoner människor lider av kronisk undernäring. Varje år tjänar 1 % av världens rikaste lika mycket som 57 % av de fattigaste. Kvinnor och barn är mest utsatta av fattigdomen. Behoven är stora. Det behövs mer biståndspengar. Men det är inte enbart kvantiteten pengar som är betydelsefull. Biståndsinsatserna måste också ha ett innehåll och en inriktning som ger största möjliga effekt. En biståndsinsats som ges en inriktning som ger människorna i mottagarländerna långsiktiga för- utsättningar att själva vara med och lösa fattigdom- sproblemen är viktigare än en ren penningresurs. Resurser ska satsas där de ger den största möjliga nyttan. Det är också viktigt att man samordnar bi- ståndet. Som situationen är i dag fungerar det dåligt. FN, som har denna roll, måste öka sin effektivitet och finna bättre metoder för att öka samordningen. Fru talman! Det finns en stor mängd länder och områden som skulle gå att ta fram som exempel på biståndsinsatser. Jag tänker likt Lars Ohly avstå från att göra det. I stället för att räkna upp alla behov som finns i vår värld - och det är många - vill jag fokuse- ra på några utvalda frågor och områden. Det gäller hiv/aids-spridningen och det handlar om situationen i Afrika. Den internationella hiv/aids-dagen uppmärksam- mas den 1 december varje år med manifestationer och seminarier. En dag om året sätts fokus på sjukdomen och dess följder. De flesta av oss tänker inte så myck- et på den under övriga delar av året - hur det är att leva med sjukdomen eller leva i ett samhälle som präglats av den. Vi vet att hiv/aids slår hårt mot samhället på alla nivåer. Vi vet också att det är människor i sin mest aktiva ålder, från 15 till 50 år, som drabbas. Enligt UNAIDS lever totalt 42 miljoner människor i världen med hiv/aids. Epidemin är i vitt skilda stadier i olika delar av världen. Afrika är mest drabbat. Det beräknas att antalet aidssjuka och hivsmittade kommer att vara nästan 30 miljoner vid årsskiftet. Här har hiv/aids slagit sönder en rad verksamheter; hela samhällen, familjer och människor får mindre tid till det gemensamma. In- formella institutioner, seder och bruk påverkas, tradi- tionella nätverk urholkas och omvårdnaden av barn och äldre åsidosätts. Hiv/aids har vridit tillbaka decennier av social och ekonomisk utveckling i många utvecklingsländer. Det konstaterar också FN:s utvecklingsorgan UNDP. Den förväntade livslängden har sjunkit dramatiskt i de värst drabbade länderna i Afrika. I Botswana var den förväntade livslängden strax över 60 år innan hiv/aids drabbade landet. I dag är den 44,4 år och beräknas falla till 36 år år 2005. Sjukdomen slår dessutom sönder de ofta redan svaga ekonomierna, främst i Afrika söder om Sahara. Tillväxten i de värst drabbade länderna beräknas bli hela 2 % lägre på grund av hiv/aids, och år 2010 förväntas vissa länder förlora 20 % av skatteinkoms- terna på grund av hiv/aids. Att stoppa spridningen av hiv/aids är ett av FN:s åtta millenniemål. Det ska uppnås innan 2015. Om inte spridningen av hiv och aids stoppas är utsikterna att uppnå de övriga millenniemålen mycket små. Fru talman! Hiv/aids är en bidragande orsak - men inte den enda - till den stora svältkatastrof som återigen hotar i Afrika. Eftersom hiv/aids slår hårt mot jordbruket på familjenivå, lokal och nationell nivå, påverkas näringssituationen och tillgången på mat för familjerna på landsbygden. Men även det politiska och ekonomiska klimatet i länderna påverkas. Brister i samhällsstyrningen, främst i form av en jordbrukspolitik som missgynnar småbrukare, kan försämra livsmedelssäkerheten. Politiska prioriteringar är direkt avgörande för livs- medelssäkerheten. Ett exempel på ett land där den politiska prioriteringen har lett till akut svält är Zim- babwe. Landet producerade tidigare mer än tillräck- ligt med livsmedel. Den nuvarande situationen kunde ha undvikits om en annorlunda politik hade bedrivits av landets regering. Zimbabwe är inte det enda ex- emplet. Det finns många fler. Den svältkatastrof som hotar Etiopien kan bli vär- re än den vi såg 1984 då uppemot en miljon männi- skor beräknas ha dött av svält. I Etiopien är främst den svåra torkan orsaken till den hotande katastrofen. FN:s matprogram WFP varnar för att deras, det vill säga WFP:s, livsmedelslager för Etiopien kommer att ta slut i början av december om inte omvärldens rege- ringar reagerar snabbt på en uppmaning om humani- tärt bistånd. Den fråga vi bör ställa oss är: På vilket sätt kan vi i västvärlden bidra så att svältkatastrofer kan undvi- kas? När det gäller Afrika går det inte att slå sig för bröstet på det sätt som Göran Lennmarker gör och hänvisa till att fattigdomen nu snabbt håller på av- vecklas i världen. Fru talman! Det finns många sätt att fundera över biståndsinsatser. Det är inte enbart en fråga om peng- ar och biståndsmål, även om de är nog så viktiga. Förutom den samordning av biståndet som jag redan nämnt, bör vi också komma ihåg att ett långsiktigt arbete med demokratisering, fredsfrämjande arbete, krishantering och skuldavskrivning ger ett mer håll- bart resultat. Det gäller också att arbeta i WTO för att u-länderna inte ska stängas ute från världshandeln utan får delta på ett likvärdigt sätt. De får inte bli experimentobjekt för västvärlden och framför allt USA när det gäller till exempel genmanipulerade grödor. Fru talman! Det jag nu har sagt talar för ett bifall till en reservation som innehåller förslag om att bi- ståndsmålet på 1 % av BNI nås snabbare än regering- ens förslag och ett biståndsmål med mer precisa krav på inriktningen av vårt svenska bistånd än vad rege- ringen föreslår. En sådan reservation finns inte efter- som riksdagen, och även Lars Ohly och Miljöpartiet, har avslagit Centerpartiets budgetramar för ett ökat biståndsmål och antagit regeringens lägre bistånds- mål. Det är intressant att höra Lars Ohly stå här och säga att Vänsterpartiet och Miljöpartiet aldrig har medverkat här i kammaren till sänka något bistånds- mål. Han pekade på att vi skulle regera med Modera- terna, och därmed skulle följden bli ett sänkt bi- ståndsmål. I utrikesutskottet finns nu de tre partier som skulle medverka i den regeringen. Vi föreslår alla tre ett högre biståndsmål och ökade bi- ståndspengar. Det förslaget avstyrker Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De har tydligen inte lyckats att öka biståndsmålet tillsammans med den regeringspartner som man nu samarbetar med. Det är bara beklaga. Jag hänvisar till det särskilda yttrande som finns i betänkandet eftersom reglerna är sådana att jag inte kan följa upp de biståndsramar riksdagen redan har avslagit. Däremot yrkar jag bifall till reservation nr 2 som tar upp de här ändringarna i Sidas reglerings- brev.

Fru talman! Agne Hansson säger att tre borgerliga partier föreslår högre biståndsmål än vad regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör. Det är lätt sagt, Agne Hansson. Om ni satt i regeringsställning med den regering ni förordade, åtminstone i valrörelsen, med Moderaterna som största parti, hade ni suttit och förhandlat med ett parti som inte hade satt sig på tvären mot ökningstakten i biståndet utan som hade satt sig på tvären mot själva idén att över huvud taget öka biståndet. De hade i stället föreslagit stora sänk- ningar av det svenska biståndet. Nu behöver inte Agne Hansson ta de hänsynen eftersom väljarna såg till att vi slapp se den röran. Men det kan kanske vara bra att vara lite ödmjuk inför hur man förhandlar med andra som inte alltid har exakt samma uppfattningar som man själv har. För övrigt har ju Agne Hansson suttit här i riksda- gen så länge att han var med när Centerpartiet och Socialdemokraterna gjorde den största enskilda sänk- ningen av svenskt bistånd någonsin i historien. Det var Centerpartiet och Socialdemokraterna som för- handlade fram den största enskilda sänkningen som någonsin har skett. Vi ökar biståndet nu. Vi gör det i en takt som jag tycker är otillräcklig, men vi kommer att uppnå en- procentsmålet under mandatperioden. Det är jag övertygad om. När Agne Hansson ifrågasätter min uppgift om att Vänsterpartiet och Miljöpartiet aldrig varit med om att sänka biståndet vill jag bara fråga: Stämmer inte det?

Fru talman! Det stämmer, men jag tyckte att självhävdelsen var väl kraftig från Lars Ohlys sida. Ambitionen och viljan skulle framstå som väldigt positiv till en ökad biståndsinsats. Då ville jag peka på att han och Vänsterpartiet hade haft chansen att bilda allianser som kunde ha höjt biståndet. Jag förstår att Lars Ohly har erfarenhet av för- handlingar. Han beskriver det så att Moderaterna skulle ha satt sig på tvären. Jag förstår att han har upplevt samma situation i nuvarande läge. Han har inte lyckats komma längre. Om vi hade förhandlat hade vi tillhört den stora gruppen som hade en klar majoritet. I det här fallet är det tvärtom så att den stora gruppen har talat om för den lilla gruppen att vi inte ska höja biståndsmålet mer, och då får man finna sig i det. Fru talman! Jag vill också säga till Lars Ohly att jag har ambitionen att vara ödmjuk. Jag ser proble- men i de här frågorna. Men jag ser inte att det finns någon anledning att haussa upp den här debatten om biståndsmålet så kraftigt som Lars Ohly vill göra alldenstund man också har skrivit i betänkandet att man måste villkora det med en positiv ekonomisk utveckling. Och med den ekonomiska politik som Lars Ohly står för är risken väldigt stor för att bistån- det realt kommer att minska i stället för att öka.

Fru talman! Eftersom Agne Hansson har sista or- det i det här replikskiftet kanske han kunde svara på de övriga frågorna också. Han har ju nu erkänt att det stämmer att det finns två partier i Sveriges riksdag som aldrig har varit med om att sänka biståndet, nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men hur var det nu: Var Centerpartiet med om den största enskilda sänkningen av svenskt bistånd som någonsin i historien har antagits i denna kamma- re? Eller har jag fel för mig, om det beslut som Cen- terpartiet och Socialdemokraterna ensamma stod för 1995? Och hur var det nu: Skulle Centerpartiet bilda re- gering tillsammans med Moderaterna? Och hade man då varit kompromisslös i biståndsfrågan, även om det hade inneburit att man hade fått forma majoritet med Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet i stället, ställt Moderaterna åt sidan och därmed spräckt en borgerlig regering? Och hur var det nu: Är det inte så att den nuva- rande majoriteten ökar biståndet med den klara in- riktningen att vi ska uppnå enprocentsmålet?

Fru talman! Jag tror att det framgår rätt tydligt att alla vet att det är en ökning av biståndet. Det är bara frågan om takten och storleken i ökningen, där vi föreslår en snabbare takt och en större ökning. Centerpartiet var med och sänkte biståndet. Vi gjorde det för att ge det ett reellt innehåll och för att klara kronkursen, klara räntorna och öka kvaliteten och värdet på våra biståndsinsatser, och det är tack vare de möjligheterna som vi nu har ett ökat värde i våra bistånd. Det är det som Vänsterpartiet är med och försöker bryta sönder genom att öka utgiftsexplo- sionen så att vi inte kan behålla vår kronkurs och hålla låg inflation och låg ränta. Det är oerhört viktigt för värdet av vårt bistånd. I övrigt har jag lite svårt att ge mig in på hypote- tiska frågor om någonting som inte har varit aktuellt. Jag kan bara tala för Centerpartiet i den här frågan. Vi har gjort en budget. Den visar vi upp här med ambi- tioner. Vi har stämmobeslut på att detta biståndsmål, enprocentsmålet, ska nås till 2005, och det hade vi naturligtvis haft ambitionen att driva såväl i en rege- ringsförhandling som här i riksdagen.

Fru talman! I utskottets betänkande om biståndet talas inte mycket om biståndets inriktning och inne- håll. Till det återkommer vi ju när propositionen på utredningen om Globkom dyker upp till våren. Miljöpartiet har ett bifallsyrkande på reservation 2, i vilken vi menar att Sida bör förestavas ett speci- ellt hänsynstagande i biståndssammanhang till HBT, det vill säga homo- och bisexuella samt transperso- ner. Siffrorna i det aktuella betänkandet har vi till- sammans med regeringen förhandlat fram, så runt dem har jag inga betänkligheter. Men det finns en svag punkt, en akilleshäl som måste synliggöras och lyftas fram. Denna akilleshäl heter enprocentsmålet. Det står att det ska återställas om det statsfinansiella läget så tillåter. Det målet har vi levt med som ledstjärna alltsedan riksdagsbeslutet 1968, det vill säga i 34 år. Det borde ha varit i kraft oavsett konjunkturer. Hade vi inte beslutat att frångå detta beslut så ha- de under perioden 1993-2004 hela 46,2 miljoner mer betalats ut i bistånd. Siffran bygger på biståndsorga- nisationernas beräkningar. Med världsbankens beräk- ningsmetoder kan man i sin tur transformera det här till att 1,3 miljoner fler i världen skulle ha kunnat ta sig över gränsen för extrem fattigdom. De männi- skorna har vi så att säga på vårt samvete. I slutet av 90-talet kom Miljöpartiet i position att förhandla statsbudgeten med regeringen. Vi tryckte då hårt på biståndets volymmål och lyckades steg för steg pressa upp procentandelarna, trots att återhämt- ning av söndersanerade statsfinanser var det yttersta budgetmålet. Nu vilar vi lite för tryggt på 0,74 %, med beslut om 0,86 % år 2004. Efter valet i höstas var Vänsterpartiet duktiga på att i överenskommelsen om samarbete mellan partier- na skriva in biståndsmålet om 1 %, så jag hoppas, fru talman, att vi och Vänstern tillsammans ska kunna driva regeringen vidare framför oss redan till våren i budgetarbetet, då med klara och distinkta uppskriv- ningar. Det statsfinansiella läget bör då enligt vår mening verkligen kunna rymma denna skärv. Vi i Miljöpartiet vill helt enkelt se utbetalningarna rulla på en högre nivå med början redan 2005. Ett år senare, 2006, vore sista chansen att uppfylla överens- kommelse och vallöften, men skulle innebära hela 1,75 miljarder mindre i bistånd. Det värsta scenariot vore ett beslut denna mandatperiod men med verk- ställighet först kanske 2009. Jag törs, fru talman, inte tänka på vilka belopp som då går förlorade för en behövande omvärld. Att vänta längre vore således grymt och att förråda saken, men till exempel ett eventuellt EMU-inträde kommer säkerligen att åbe- ropas av vissa som förevändning för att inte fatta några avgörande ekonomiska beslut. Vi i Miljöpartiet utgår således ifrån att även Soci- aldemokraterna av anständighetsskäl kommer att finnas med oss och Vänstern på en sådan uppskriv- ning redan i vår, och vi kommer att driva detta hårt. Den förhoppningen när jag dels för att Socialdemo- kraternas partikongress har tagit det beslutet utan något förbehåll om vad det statsfinansiella läget till- låter, dels för att statsministern personligen har tagit i hand i samband med en valutfrågning på Öland i somras på att uppskrivningen ska ske till 2006, och framför allt för att vi alla tillsammans med världskollektivet genom vårt stolta förbund FN har förbundit oss att med all kraft halvera världens fattig- dom i millenniemålsdeklarationen. Fru talman! Enprocentsmålet ska vi i Miljöpartiet se till att fullt ut återställa innan vi skiljs från denna riksdags mandatperiod.

Fru talman! Det vi debatterar här i kväll i stället för att vara på Nobelfesten - om man vill se det så - är det anslag som vi ska ha för biståndet nästa år och det stöd som vi gett till Öst- och Centraleuropa för nästa år. Jag säger det med anledning av att vi senare under mandatperioden, förmodligen ganska nära i tiden, kommer att ha en debatt om utredningen Glob- kom, som ju är en förkortning av den samlade svens- ka politiken för global utveckling. Då får vi chans att gå på djupet i våra ambitioner ekonomiskt, men fram- för allt när det gäller innehållet och inriktningen för biståndet. I den meningen är debatten kanske något rumphuggen nu. Man vill gärna vänta ut den här utredningen och se vad den kommer att innehålla. Man vill vara förutsättningslös inför den och inte ha några låsningar nu. Den stora genomlysningen ligger framför oss. Med det sagt vill jag - så att jag inte glömmer det - genast yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på de reservationer som finns. Biståndet har sin botten i att man kombinerar so- lidaritet med ett egenintresse. Det var ganska intressant att läsa om 1962 års be- slut, då biståndet kom till efter en utredning som för övrigt Olof Palme ledde. Då motiverades biståndet med just solidaritet, fred, säkerhet och handelsutbyte. De senare frågorna passar ganska bra in på egenin- tresset. Det vi i dag ofta talar om som två delar av bistån- det tänkte man på redan för exakt 40 år sedan. Fortare har inte utvecklingen gått. Det var genomtänkt redan från början. Biståndet är verkligen en ideologisk fråga där man måste tänka igenom vilken samhällssyn och männi- skosyn man har, vilken värdegemenskap vi kan se mellan nationer och folk och naturligtvis också se till nyttan för vårt eget behov. Det senare har blivit allt tydligare i det vi har upplevt i världen under senare år i form av spänningar och terrorism. Det är lätt att se att våra insatser för fattiga folk har ett samband med de händelserna, även om det inte är det enda samban- det. Fattigdomsperspektivet har hela tiden varit i fo- kus. 1962 var huvudmålet - lyssna nu - att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Det är faktiskt det mål vi har i dag också. Inte ens målformuleringen har behövt ändras på 40 år. Man kan tycka att den är gammal, men faktum är att den har stått sig väldigt bra. Nu går vi in i utredningen Globkom. Där föreslås att vi ska vidareutveckla målformuleringen och indi- vidualisera den. Utredningen ser som mål en förbätt- ring av den fattiga människans levnadsvillkor. Det återstår att se om det blir den målformuleringen, men det lär bli något åt det hållet. Dessutom har vi ett bredare anslag när vi talar om fattigdom. Vi talar inte bara om materiell brist som man väl gjorde 1962. Nu har vi blivit medvetna om att den som inte har makt är en fattig människa. Den som inte har möjligheter är en fattig människa. Den som inte känner sig trygg eller har säkerhet är också en fattig människa. Kanske kan man hitta något mer på det temat. Jag ska inte här räkna upp de sex delmålen. De kommer med all säkerhet att ersättas av andra, mer sammanhållna perspektiv. Vi kommer säkerligen att betona att biståndet är en katalysator som hänger ihop med en mer sammanhållen politik för utveckling i hela världen. Då talar vi inte bara om utveckling för u-länder utan för alla länder. Det är något spännande som väntar oss. Vi kommer också med all säkerhet att acceptera att det perspektiv vi ska lägga på utveckling är de fattigas perspektiv, eller synperspektiv, som man säger, om det nu blir den formuleringen. Det handlar om att se utvecklingen ur den fattiges synpunkt. Det är ungefär som att vi här hemma talar om att vi ska se utvecklingen ur den handikappades synpunkt när vi exempelvis ska bygga bostäder. I anslutning till Globkom har vi också millenni- emålen. Det viktigaste där är visionen om att utrota fattigdomen och inom ramen för det begreppet halve- ra antalet extremt fattiga mellan 1990 och 2015. Ett annat delmål är FN:s rekommenderade insats om 0,7 % av bruttonationalinkomsten, som återkommer här. Vi får vänta ut propositionen och sedan ge oss in i diskussioner om innehållet mer i detalj. Utöver det som har hänt med Globkom vill jag peka på att vi har gått igenom en hel del olika världskonferenser under 90-talet. Vi kanske talar mest om de allra senaste: Konferensen i Doha handlade om handelns betydelse också för utvecklingsländernas utveckling. Konferen- sen i Monterrey handlade om finansieringsfrågorna men också kraven på u-länderna att möta upp. Om i- länderna kommer med medel för att stötta utveck- lingen måste också u-länderna möta upp med egna resurser, med ekonomisk politik, genom att kämpa mot korruption och för hållbar utveckling och så vidare. Vi har mötet i Johannesburg som slog an tonen om hållbar utveckling. Det är inte bara fråga om miljö utan också om de andra två benen, nämligen en hållbar social utveckling och en hållbar ekonomisk utveckling. Det startade med Riokonferensen 1992. De konfe- renser jag har nämnt tillsammans med de tidigare konferenserna under 90-talet slår an ett helhetspers- pektiv, både på biståndet och på utvecklingsländerna i deras sammanhang och därmed den globala utveck- lingen i stort. Då kan man också tala om att vi kan ge varandra mycket i den processen. Det blir en form av partnerskap. Enprocentsmålet slogs fast 1962. År 1968 beslu- tade man om en tidsplan för när man skulle uppnå målet. Målet var satt till 1974/75. Man nådde målet ett år senare, 1975/76. Ni har redan debatterat krisen på 90-talet. Vi kom då ned till den av FN rekommenderade nivån 0,7 %. Nu är vi på väg upp igen. Det slås fast i betänkandet att vi bör nå målet igen under mandatperioden. Det har ju varit lite diskussion om den bisats som finns formulerad i betänkandet om det statsfinansiella läget. Låt mig säga att det inte finns någonting i bud- geten eller som är antaget av utskotten där man inte skulle kunna lägga till den bisatsen. Det kan vi göra i alla våra beslut. Så exceptionell är den inte. På ett sätt kan man säga att det är en onödig bi- sats. För alla beslut som vi fattar här måste vi natur- ligtvis ta hänsyn till att vi verkligen har pengar. Vi kan inte förutse all utveckling. Men det är vår avsikt att under mandatperioden nå enprocentsmålet. I den meningen förstår jag inte Birgitta Ohlsson. Hon säger att vi inte skulle vilja dit. Men vi har aldrig övergivit enprocentsmålet, inte ens under krisåren. Det har alltid funnits kvar som vårt mål, och nu är vi snart där. Det är möjligt att realisera det. Jag ska inte ta upp alla belopp och procenttal, för tiden rinner i väg fort. Vi går från 0,72 % i början av år 2000 och ska närma oss 0,87 % år 2004. Det heter 0,86 % plus 200 miljoner men det är bara att krångla till det hela. Det rör sig om närmare 0,87 % av brut- tonationalinkomsten. Det är en ökning med 7 miljar- der kronor. Vi talar om ofantliga summor. Om jag har räknat rätt i huvudet återstår mellan 3 och 4 miljarder som vi behöver klämma fram för att nå enprocents- målet. Det är mycket pengar, men det är väl trots allt fullt möjligt. Vi har också satt upp som en ambition att 0,25 % av bruttonationalinkomsten inom ramen för enpro- centsmålet ska gå till MU-länderna, alltså de minst utvecklade länderna. Om jag minns rätt satte man i Monterrey upp målet 0,15 %. Där ligger vi alltså också över. Det ger oss möjlighet att prioritera Afri- ka. Vår ekonomiska satsning ger oss möjlighet att sat- sa kraftigt på olika FN-organ, de internationella fi- nansieringsinstitutionerna, skuldlättnader, hiv/aids, EU-biståndet och även det bilaterala biståndet. Vi är beredda att göra satsningar på det bilaterala biståndet i alla världsdelar, framför allt i Afrika men också i de andra. Därutöver behandlar vi i betänkandet Östeuropa- satsningen som inte så många har tagit upp. Vi har berört den ganska lite. Jag ska inte heller gå djupare in på den, för tiden medger inte det. Där går vi från 750 miljoner kronor upp till 800 miljoner 2004. Ovanpå det har vi den så kallade Östersjömiljarden. Som många har sagt är innehållet viktigare än kvantiteten. I propositionen anges mycket av de mål som vi som majoritet vill sträva mot när det gäller biståndet. Jag hinner bara nämna dem rubrikmässigt. Vi har begreppet good governance, god samhälls- styrning. Vi har satsningen på demokrati och MR, som vi anser vara oerhört viktig. I anslutning till det ska jag genast ta upp reservationen om de homo-, bi- och transsexuella som fyra olika partier står bakom. Det gäller de så kallade HBT-personerna. Vi vill inkludera det i det samlade MR-begreppet. Vi har definitivt inte något emot det. Om man har varit med i riksdagen några år, som jag, vet man hur det går till när man ska rösta på reservationer. Det är inte så att vi är emot att börja jobba mer med det om vi inte röstar på er reservation. Så är det definitivt inte. Det finns ingenting i texten som man skulle kunna tolka på det sättet. Det enda vi säger är att det kanske inte är nödvändigt att skriva in det i regleringsbrevet till Sida att man ska gå till väga på ett visst sätt. Det är en inkluderad del i det samlade MR-begreppet och naturligtvis en väldigt viktig del. Självklart ska vi se till att lägga ned mer möda på den här frågan. Det är en trängd grupp. Jag är väl medveten om de enorma problem som kommer att möta oss så fort vi rör oss utanför den nordiska kret- sen. När vi kommer till u-länderna kommer vi att få stora problem. Men det är en angelägen fråga, ingen tvekan om det. Det finns en hel del andra viktiga saker som tas upp i propositionen, till exempel jämställdhetspers- pektivet och skuldlättnader. Moderaterna talar om en total avskrivning och det gör Folkpartiet också. Men man backar ganska snabbt och säger att vi nog ändå inte kan genomföra det, för vi måste uppfylla en mängd villkor. Det är precis det vi säger från majoritetens sida också, nämligen att en villkorslös avskrivning av skulder är en oklok avskrivning. Man kan diskutera om det ska göras en total avskrivning. Det viktiga är dock att länderna kommer ned till en hållbar skuldni- vå. Sedan kan man diskutera var den ligger, och där kan man möjligen vara kritisk mot det så kallade HIPC-initiativet, som har en för hög hållbar skuldni- vå. Men en kraftig nedskrivning är naturligtvis nöd- vändig. I propositionen tas upp ytterligare några områden. Det gäller det regionala samarbetet, man pekar på NEPAD-initiativet i Afrika som är ett nytt afrikanskt samarbetsinitiativ. Man tar upp tillväxtfrågor och handelns betydelse, infrastrukturfrågorna, utbildning- en, hälsa och hiv/aids. Eftersom min talartid egentli- gen redan är slut hinner jag inte närmare gå in på dessa. Jag ska i stället avsluta med att säga något om ytterligare några reservationer. Moderaterna återkommer i år, liksom tidigare år, med en markering att de inte vill satsa lika mycket som de andra partierna på biståndet. I förhållande till regeringens förslag lägger de sig på ungefär 2 miljarder lägre. Det betyder att de gör en ganska kraftig nedskärning av bidragen till FN-systemet, till de internationella finansieringsinstitutionerna - vilket är ganska anmärkningsvärt för att komma från Mode- raterna - och en del andra multilaterala verksamheter. De tar bort två tredjedelar av stödet till Asien, trots att man har all anledning att fortsätta med biståndet i Asien med tanke på miljöfrågorna och hiv/aids. Jag skulle kunna nämna fler exempel. I Latinamerika tar de också bort två tredjedelar av stödet, så där blir det inte mycket kvar. Man ska vara medveten om att detta blir konsekvenserna av en så pass kraftig neddragning som den som Moderaterna gör. Folkpartiet har ett särskilt yttrande. De pekar på urvalskriterierna för Sida. Där kan jag säga att det har gjorts en översyn av urvalskriterierna för enskilda organisationer som kan bli ramorganisationer, och som en följd av den översynen kommer det att bli möjligt att släppa fram nya ramorganisationer - i alla fall så långt jag är informerad. Jag vill också peka på att vi satsar ganska mycket på enskilda organisationer. Dels satsar vi lite mer pengar direkt till dem nu, och vi har också ett institut som öppnas i Härnösand. Det är också så att den samlade insatsen till enskilda organisationer är väl- digt stor. I Sverige närmar den sig 2 miljarder efter- som de ju får bidrag också från demokratistödet och det humanitära stödet. Dessutom har vi den interna- tionella satsningen på enskilda organisationer, vilket gör att stödet ligger på över 3 miljarder av de samlade insatserna. Kristdemokraterna har ett särskilt yttrande. Jag vill bara peka på en sak och det gäller en internatio- nell konferens där man efterfrågar en diskussion om den transnationella brottsligheten på Balkan. Där vill jag säga att en sådan konferens, som tog upp just dessa frågor hölls den 24 november i London. Där gjordes också ett uttalande. På den punkten har deras önskan alltså blivit villfard. På grund av att jag överskridit min talartid med nästan 50 %, och talmannen borde ha avbrutit mig för länge sedan, tänker jag sluta här.

Fru talman! Det vi debatterar här i kväll i stället för att vara på Nobelfesten - om man vill se det så - är det anslag som vi ska ha för biståndet nästa år och det stöd som vi gett till Öst- och Centraleuropa för nästa år. Jag säger det med anledning av att vi senare under mandatperioden, förmodligen ganska nära i tiden, kommer att ha en debatt om utredningen Glob- kom, som ju är en förkortning av den samlade svens- ka politiken för global utveckling. Då får vi chans att gå på djupet i våra ambitioner ekonomiskt, men fram- för allt när det gäller innehållet och inriktningen för biståndet. I den meningen är debatten kanske något rumphuggen nu. Man vill gärna vänta ut den här utredningen och se vad den kommer att innehålla. Man vill vara förutsättningslös inför den och inte ha några låsningar nu. Den stora genomlysningen ligger framför oss. Med det sagt vill jag - så att jag inte glömmer det - genast yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på de reservationer som finns. Biståndet har sin botten i att man kombinerar so- lidaritet med ett egenintresse. Det var ganska intressant att läsa om 1962 års be- slut, då biståndet kom till efter en utredning som för övrigt Olof Palme ledde. Då motiverades biståndet med just solidaritet, fred, säkerhet och handelsutbyte. De senare frågorna passar ganska bra in på egenin- tresset. Det vi i dag ofta talar om som två delar av bistån- det tänkte man på redan för exakt 40 år sedan. Fortare har inte utvecklingen gått. Det var genomtänkt redan från början. Biståndet är verkligen en ideologisk fråga där man måste tänka igenom vilken samhällssyn och männi- skosyn man har, vilken värdegemenskap vi kan se mellan nationer och folk och naturligtvis också se till nyttan för vårt eget behov. Det senare har blivit allt tydligare i det vi har upplevt i världen under senare år i form av spänningar och terrorism. Det är lätt att se att våra insatser för fattiga folk har ett samband med de händelserna, även om det inte är det enda samban- det. Fattigdomsperspektivet har hela tiden varit i fo- kus. 1962 var huvudmålet - lyssna nu - att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Det är faktiskt det mål vi har i dag också. Inte ens målformuleringen har behövt ändras på 40 år. Man kan tycka att den är gammal, men faktum är att den har stått sig väldigt bra. Nu går vi in i utredningen Globkom. Där föreslås att vi ska vidareutveckla målformuleringen och indi- vidualisera den. Utredningen ser som mål en förbätt- ring av den fattiga människans levnadsvillkor. Det återstår att se om det blir den målformuleringen, men det lär bli något åt det hållet. Dessutom har vi ett bredare anslag när vi talar om fattigdom. Vi talar inte bara om materiell brist som man väl gjorde 1962. Nu har vi blivit medvetna om att den som inte har makt är en fattig människa. Den som inte har möjligheter är en fattig människa. Den som inte känner sig trygg eller har säkerhet är också en fattig människa. Kanske kan man hitta något mer på det temat. Jag ska inte här räkna upp de sex delmålen. De kommer med all säkerhet att ersättas av andra, mer sammanhållna perspektiv. Vi kommer säkerligen att betona att biståndet är en katalysator som hänger ihop med en mer sammanhållen politik för utveckling i hela världen. Då talar vi inte bara om utveckling för u-länder utan för alla länder. Det är något spännande som väntar oss. Vi kommer också med all säkerhet att acceptera att det perspektiv vi ska lägga på utveckling är de fattigas perspektiv, eller synperspektiv, som man säger, om det nu blir den formuleringen. Det handlar om att se utvecklingen ur den fattiges synpunkt. Det är ungefär som att vi här hemma talar om att vi ska se utvecklingen ur den handikappades synpunkt när vi exempelvis ska bygga bostäder. I anslutning till Globkom har vi också millenni- emålen. Det viktigaste där är visionen om att utrota fattigdomen och inom ramen för det begreppet halve- ra antalet extremt fattiga mellan 1990 och 2015. Ett annat delmål är FN:s rekommenderade insats om 0,7 % av bruttonationalinkomsten, som återkommer här. Vi får vänta ut propositionen och sedan ge oss in i diskussioner om innehållet mer i detalj. Utöver det som har hänt med Globkom vill jag peka på att vi har gått igenom en hel del olika världskonferenser under 90-talet. Vi kanske talar mest om de allra senaste: Konferensen i Doha handlade om handelns betydelse också för utvecklingsländernas utveckling. Konferen- sen i Monterrey handlade om finansieringsfrågorna men också kraven på u-länderna att möta upp. Om i- länderna kommer med medel för att stötta utveck- lingen måste också u-länderna möta upp med egna resurser, med ekonomisk politik, genom att kämpa mot korruption och för hållbar utveckling och så vidare. Vi har mötet i Johannesburg som slog an tonen om hållbar utveckling. Det är inte bara fråga om miljö utan också om de andra två benen, nämligen en hållbar social utveckling och en hållbar ekonomisk utveckling. Det startade med Riokonferensen 1992. De konfe- renser jag har nämnt tillsammans med de tidigare konferenserna under 90-talet slår an ett helhetspers- pektiv, både på biståndet och på utvecklingsländerna i deras sammanhang och därmed den globala utveck- lingen i stort. Då kan man också tala om att vi kan ge varandra mycket i den processen. Det blir en form av partnerskap. Enprocentsmålet slogs fast 1962. År 1968 beslu- tade man om en tidsplan för när man skulle uppnå målet. Målet var satt till 1974/75. Man nådde målet ett år senare, 1975/76. Ni har redan debatterat krisen på 90-talet. Vi kom då ned till den av FN rekommenderade nivån 0,7 %. Nu är vi på väg upp igen. Det slås fast i betänkandet att vi bör nå målet igen under mandatperioden. Det har ju varit lite diskussion om den bisats som finns formulerad i betänkandet om det statsfinansiella läget. Låt mig säga att det inte finns någonting i bud- geten eller som är antaget av utskotten där man inte skulle kunna lägga till den bisatsen. Det kan vi göra i alla våra beslut. Så exceptionell är den inte. På ett sätt kan man säga att det är en onödig bi- sats. För alla beslut som vi fattar här måste vi natur- ligtvis ta hänsyn till att vi verkligen har pengar. Vi kan inte förutse all utveckling. Men det är vår avsikt att under mandatperioden nå enprocentsmålet. I den meningen förstår jag inte Birgitta Ohlsson. Hon säger att vi inte skulle vilja dit. Men vi har aldrig övergivit enprocentsmålet, inte ens under krisåren. Det har alltid funnits kvar som vårt mål, och nu är vi snart där. Det är möjligt att realisera det. Jag ska inte ta upp alla belopp och procenttal, för tiden rinner i väg fort. Vi går från 0,72 % i början av år 2000 och ska närma oss 0,87 % år 2004. Det heter 0,86 % plus 200 miljoner men det är bara att krångla till det hela. Det rör sig om närmare 0,87 % av brut- tonationalinkomsten. Det är en ökning med 7 miljar- der kronor. Vi talar om ofantliga summor. Om jag har räknat rätt i huvudet återstår mellan 3 och 4 miljarder som vi behöver klämma fram för att nå enprocents- målet. Det är mycket pengar, men det är väl trots allt fullt möjligt. Vi har också satt upp som en ambition att 0,25 % av bruttonationalinkomsten inom ramen för enpro- centsmålet ska gå till MU-länderna, alltså de minst utvecklade länderna. Om jag minns rätt satte man i Monterrey upp målet 0,15 %. Där ligger vi alltså också över. Det ger oss möjlighet att prioritera Afri- ka. Vår ekonomiska satsning ger oss möjlighet att sat- sa kraftigt på olika FN-organ, de internationella fi- nansieringsinstitutionerna, skuldlättnader, hiv/aids, EU-biståndet och även det bilaterala biståndet. Vi är beredda att göra satsningar på det bilaterala biståndet i alla världsdelar, framför allt i Afrika men också i de andra. Därutöver behandlar vi i betänkandet Östeuropa- satsningen som inte så många har tagit upp. Vi har berört den ganska lite. Jag ska inte heller gå djupare in på den, för tiden medger inte det. Där går vi från 750 miljoner kronor upp till 800 miljoner 2004. Ovanpå det har vi den så kallade Östersjömiljarden. Som många har sagt är innehållet viktigare än kvantiteten. I propositionen anges mycket av de mål som vi som majoritet vill sträva mot när det gäller biståndet. Jag hinner bara nämna dem rubrikmässigt. Vi har begreppet good governance, god samhälls- styrning. Vi har satsningen på demokrati och MR, som vi anser vara oerhört viktig. I anslutning till det ska jag genast ta upp reservationen om de homo-, bi- och transsexuella som fyra olika partier står bakom. Det gäller de så kallade HBT-personerna. Vi vill inkludera det i det samlade MR-begreppet. Vi har definitivt inte något emot det. Om man har varit med i riksdagen några år, som jag, vet man hur det går till när man ska rösta på reservationer. Det är inte så att vi är emot att börja jobba mer med det om vi inte röstar på er reservation. Så är det definitivt inte. Det finns ingenting i texten som man skulle kunna tolka på det sättet. Det enda vi säger är att det kanske inte är nödvändigt att skriva in det i regleringsbrevet till Sida att man ska gå till väga på ett visst sätt. Det är en inkluderad del i det samlade MR-begreppet och naturligtvis en väldigt viktig del. Självklart ska vi se till att lägga ned mer möda på den här frågan. Det är en trängd grupp. Jag är väl medveten om de enorma problem som kommer att möta oss så fort vi rör oss utanför den nordiska kret- sen. När vi kommer till u-länderna kommer vi att få stora problem. Men det är en angelägen fråga, ingen tvekan om det. Det finns en hel del andra viktiga saker som tas upp i propositionen, till exempel jämställdhetspers- pektivet och skuldlättnader. Moderaterna talar om en total avskrivning och det gör Folkpartiet också. Men man backar ganska snabbt och säger att vi nog ändå inte kan genomföra det, för vi måste uppfylla en mängd villkor. Det är precis det vi säger från majoritetens sida också, nämligen att en villkorslös avskrivning av skulder är en oklok avskrivning. Man kan diskutera om det ska göras en total avskrivning. Det viktiga är dock att länderna kommer ned till en hållbar skuldni- vå. Sedan kan man diskutera var den ligger, och där kan man möjligen vara kritisk mot det så kallade HIPC-initiativet, som har en för hög hållbar skuldni- vå. Men en kraftig nedskrivning är naturligtvis nöd- vändig. I propositionen tas upp ytterligare några områden. Det gäller det regionala samarbetet, man pekar på NEPAD-initiativet i Afrika som är ett nytt afrikanskt samarbetsinitiativ. Man tar upp tillväxtfrågor och handelns betydelse, infrastrukturfrågorna, utbildning- en, hälsa och hiv/aids. Eftersom min talartid egentli- gen redan är slut hinner jag inte närmare gå in på dessa. Jag ska i stället avsluta med att säga något om ytterligare några reservationer. Moderaterna återkommer i år, liksom tidigare år, med en markering att de inte vill satsa lika mycket som de andra partierna på biståndet. I förhållande till regeringens förslag lägger de sig på ungefär 2 miljarder lägre. Det betyder att de gör en ganska kraftig nedskärning av bidragen till FN-systemet, till de internationella finansieringsinstitutionerna - vilket är ganska anmärkningsvärt för att komma från Mode- raterna - och en del andra multilaterala verksamheter. De tar bort två tredjedelar av stödet till Asien, trots att man har all anledning att fortsätta med biståndet i Asien med tanke på miljöfrågorna och hiv/aids. Jag skulle kunna nämna fler exempel. I Latinamerika tar de också bort två tredjedelar av stödet, så där blir det inte mycket kvar. Man ska vara medveten om att detta blir konsekvenserna av en så pass kraftig neddragning som den som Moderaterna gör. Folkpartiet har ett särskilt yttrande. De pekar på urvalskriterierna för Sida. Där kan jag säga att det har gjorts en översyn av urvalskriterierna för enskilda organisationer som kan bli ramorganisationer, och som en följd av den översynen kommer det att bli möjligt att släppa fram nya ramorganisationer - i alla fall så långt jag är informerad. Jag vill också peka på att vi satsar ganska mycket på enskilda organisationer. Dels satsar vi lite mer pengar direkt till dem nu, och vi har också ett institut som öppnas i Härnösand. Det är också så att den samlade insatsen till enskilda organisationer är väl- digt stor. I Sverige närmar den sig 2 miljarder efter- som de ju får bidrag också från demokratistödet och det humanitära stödet. Dessutom har vi den interna- tionella satsningen på enskilda organisationer, vilket gör att stödet ligger på över 3 miljarder av de samlade insatserna. Kristdemokraterna har ett särskilt yttrande. Jag vill bara peka på en sak och det gäller en internatio- nell konferens där man efterfrågar en diskussion om den transnationella brottsligheten på Balkan. Där vill jag säga att en sådan konferens, som tog upp just dessa frågor hölls den 24 november i London. Där gjordes också ett uttalande. På den punkten har deras önskan alltså blivit villfard. På grund av att jag överskridit min talartid med nästan 50 %, och talmannen borde ha avbrutit mig för länge sedan, tänker jag sluta här.

Fru talman! Det är riktigt att det nu händer mycket i diskussionen om inriktningen och utformningen av biståndet, och det är väldigt bra. Jag ska heller inte gå på djupet med anledning av Globkomutredningen, utan där får vi chansen att återkomma. Det är intressant att notera att Berndt Ekholm sä- ger att vi i dag kan använda i stort sett samma mål som för 40 år sedan. Det visar att vi inte har kommit särskilt långt ännu - tyvärr. Och om vi inte lyckas lösa en av de svåra frågor som jag tog upp, nämligen hiv/aids, då är vi inte på väg åt rätt håll. Då kommer vi i stället att vända åt andra hållet, och det är mycket allvarligt. Jag håller naturligtvis med om att det är viktigt att villkora biståndet med demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, jämställdhet, ekonomisk tillväxt och ut- veckling och hållbar utveckling ur miljösynpunkt. Egentligen begärde jag ordet av två anledningar. Den ena gäller den dåliga samordningen inom FN. Tänker regeringen jobba för att öka samordningen och därmed effektiviteten? Den andra gäller målet om en procent. Hur var det egentligen med målet om en procent, och var det så att ni förhindrade Lars Ohly att öka det ytterligare? Jag säger detta med tanke på att den mening som tillkom i utskottets betänkande inte har så stor bety- delse, om jag förstod Ekholm rätt, och att vi kan ha en sådan kringgärdande skrivning i vilket beslut som helst.

Fru talman! När det gäller detta med att vi har samma mål som för 40 år sedan är det naturligtvis intressant att konstatera att framför allt vi socialde- mokrater var ganska framsynta om vilket träget ar- bete som krävdes. Jag vet inte hur de andra partierna deltog 1962 så där får jag reservera mig. Vi har lyck- ats behålla ett mål under så många år. Samtidigt har Agne Hansson naturligtvis rätt i att det är beklämmande att vi ännu efter 40 år tycker att målet har precis samma aktualitet. Det ger en känsla av att vi inte har kommit så långt. Jag måste väl vara ärlig och säga att det ligger mycket i det, samtidigt som Moderaterna här har talat för att vi har gjort en hel del insatser. Jag vill inte säga emot dem, även om de kanske tog i lite. Vi måste samtidigt konstatera att ovanligt mycket återstår att göra, och det går ovanligt trögt framför allt i Afrika. Det känns ändå som om vi nu är inne i ett mer analytiskt skede där vi försöker ta tag i det hela och se på vilket sätt vi kan ändra oss och bli bättre. Vi lyfter nu in helhetsperspektivet när det gäller hela utvecklingen, inte bara biståndet. Beträffande samordningen i FN är det väl bara att svara ja, det finns hela tiden anledning att jobba vida- re med det. Vi har organisationen OCHA, som arbetar med samordningen, men det är ställt utom allt tvivel att det behöver vidareutvecklas. Sedan gällde det frågan om att nå enprocentsmå- let, som vi satte upp. Det samarbete som finns mellan de tre partierna gör att vi nu hamnar på 0,86 % plus 200 miljoner. Det är jättebra, och jag vill ge dem credit för det. Vår gemensamma avsikt är att vi under mandatpe- rioden ska nå enprocentsmålet. Det är inget konstigt med det. Vi är överens i riksdagen, med undantag av Moderaterna, om att vi under mandatperioden ska komma dit.

Fru talman! Det sista som Berndt Ekholm sade i sin replik som svar till mig var att vi ska nå målet under mandatperioden. Det är alltså en positionsför- ändring i förhållande till regeringen. I propositionen skriver regeringen att den ska fatta beslut om målet under mandatperioden, om jag förstår det hela rätt. Det är förstås positivt. Men det är skillnad mellan att fatta ett beslut om att nå ett enprocentsmål under mandatperioden och att faktiskt nå målet 1 % under mandatperioden. Jag vill också säga att jag tror mig veta att vi var framsynta 1962 när vi tog beslutet. Jag var själv med i ungdomsförbundet då och drev egen biståndsverk- samhet i Afrika. Mot den bakgrunden är det bekläm- mande att se att vi inte har kommit längre. Det är möjligt att vi har varit för stelbenta i att utveckla tankarna kring biståndet. Det är ju inte bara fråga om pengar utan också om inriktning och sätt på vilket vi gör det. Vi får försöka bli bättre på detta i fortsätt- ningen då vi har tagit beslutet om Globkom.

Fru talman! Jag har bara anledning att svara på detta med enprocentsmålet. Det har funnits många olika formuleringar här under resans gång om hur vi uttrycker oss just när det gäller enprocentsmålet. Det som betänkandet grundar sig på är den budgetöver- enskommelse som är gjord mellan s, v och mp. Och den budgetöverenskommelsen har slutat med att vi ska nå målet under mandatperioden. Sedan finns det hängslen eller livrem eller vad man vill kalla det. I en bisats sägs: "Om det statsfi- nansiella läget så tillåter". Den formuleringen kan stå där om den vill. Samtidigt skulle vi kunna belasta hela propositionen med en sådan skrivning, om man lade till den på varje punkt där någon insats föresla- gits. Jag vet inte varför det står på just detta område. Förmodligen vill man göra en markering eftersom det rör sig om oerhört mycket pengar. Men det finns andra satsningar i budgeten som rör sig om miljard- belopp som lika väl skulle kunna ha den bisatsen då detta gäller generellt. Agne Hansson får tro mig på orden att det är vår avsikt att arbeta för det. Vår förhoppning är att vi också ska kunna förverkliga det.

Fru talman! Först vill jag säga att jag avslutade mitt anförande med att nämna den konferens som hade ägt rum i London och sade att Kristdemokrater- na välkomnade det. Jag har en fråga till Berndt Ekholm om just de sex delmål som har legat till grund för biståndet och or- ganisationers möjligheter att söka bidrag. Det som jag har mött från olika organisationer är det bekymmer man upplever med att regeringen nedprioriterar just området hälsa. Där skulle jag vilja höra vad Berndt Ekholm har att säga. Jag har märkt att enskilda organisationer ofta gör sina ansökningar utifrån de delmål som regering- en ger.

Fru talman! Ett enkelt svar skulle kunna vara att det inte finns något delmål för hälsa. Jag tror inte att det är ett särskilt seriöst svar. Men det är faktiskt så att det inte gör det. Delmålen är resurstillväxt, eko- nomisk och social utjämning, ekonomiskt och poli- tiskt oberoende, demokratisk samhällsutveckling, hushållning med naturresurser och miljö samt jäm- ställdhet. Jag känner inte riktigt igen mig i beskrivningen. Det talas i propositionen också om att vi behöver fortsatt prioritera hälsosituationen på grund av hiv/aids och de andra sjukdomarna. Vi är i en sådan situation att vi har så oerhört mycket kvar att göra på det området att det är inte rimligt att skjuta undan det biståndet. Jag kommer inte ihåg exakt på vilken sida jag läste det, men så är det. Sida har genomfört en stor kampanj på hälsosek- torn under detta år och har gjort en stor prioritering av det. Om organisationerna har mött svårigheter på området borde det bottna i att de i konkurrens med andra projekt inte har stått sig och haft tillräckligt bra förslag. Att det skulle vara en nedprioritering av hälsa känner inte jag igen.

Fru talman! Det har framkommit från bland annat olika biståndsprojekt i Afrika att man upplever att regeringen nedprioriterar just hälsa och sjukvårdsin- satser. Vi vet att i en del länder i dag upptas 60 % av sjuksängarna av människor med hiv/aids. Det behövs ett särskilt stöd till människor med övriga sjukdomar. Det har också framkommit att man nu vill låta ut- vecklingsländerna överta sjukhus och sjukvård i en alltför snabb takt. Det är från deras sida sett också ett sätt som Sverige nedprioriterar hälsan. Är det någon- ting som Berndt Ekholm kanske känner igen?

Fru talman! Nej, jag har inte där jag har rest mött åsikter att det är en direkt nedprioritering av de områ- dena till exempel till förmån för området hiv/aids, som i och för sig också är en hälsofråga, eller något annat område. Det har jag faktiskt inte mött. Eftersom jag sitter i Sidas styrelse kan det passa bra att jag tar med mig Rosita Runegrunds åsikt och på lämpligt sätt kontrollerar den. Det är vad jag kan svara Rosita Runegrund.

Fru talman! Om Berndt Ekholm här i kammaren kan gå i god för att vi kommer att uppnå enprocents- målet under mandatperioden är jag mer än glad om det kommer att uppfyllas. Men ofta under s- regeringars tid har det målet kompromissats bort. De enda två gånger i svensk historia då vi har uppnått enprocentsmålet har varit under borgerliga regeringar. Det var under folkpartiregeringen under slutet av 1970-talet och nu senast 1991-1994. Jag vill återgå till frågan om homosexuellas rät- tigheter på ett internationellt plan. Till skillnad från Kristdemokraterna är Berndt Ekholms parti Social- demokraterna något mer profilerade i dessa tolerans- och öppenhetsfrågor. Bland annat har statsråden Mo- na Sahlin och Anna Lindh haft väldigt hög profil i internationella sammanhang. Därför vill jag återigen fråga Bernt Ekholm varför ni inte har ställt er bakom den motion som handlar om att skapa en internationell konvention inom FN:s ramar för att homosexuella, bisexuella och transper- soner inte ska trakasseras. I dag finns inget internationellt regelverk som tar hand om just de oerhörda brott mot mänskliga rättig- heterna som sker mot dessa individer. Människor mördas i många länder och utsätts för piskrapp och tortyr bara för att de råkar älska en person av samma kön. Jag undrar nu vad socialdemokraterna ska ha för profil på det området och varför ni inte har kunnat ställa er bakom detta. Det är inte någon fråga som kostar några större pengar, som Lars Ohly sade tidi- gare. Det handlar om en principfråga.

Fru talman! I de texter som vi har i vårt betänka- de, och som jag antar att Birgitta Ohlsson också står bakom och har läst, finns ingenting om några insatser i form av internationella konventioner eller liknande. Det handlar om att man vill skriva in i Sidas regle- ringsbrev att Sida i det bilaterala arbetet ska upp- märksamma frågan och driva den. Det är vad som står i sammanfattningen i betänkandet. Vi kan diskutera den andra frågan. Om vi först tar frågan om regleringsbrev är det en teknisk fråga hur man ska skriva ned ett budskap. Jag har inte ens tagit reda på huruvida riksdagen kan föreskriva någonting i en handling som regeringen har beslutsrätt över. Jag är inte säker på att man kan göra det, men kan kanske uttrycka en åsikt. Vad vi säger är att vi vill lämna formen för att trycka på till regeringen. Vi säger att vi tar för givet att regeringen är beredd att driva frågan. Det är fak- tiskt vad som står i betänkandet. Vi tycker inte att det är nödvändigt att man formulerar sig att detta ska ske just i formen regleringsbrev. Jag sitter som jag tidigare sade i Sidas styrelse. Jag ska ta med mig detta och kontrollera det närmare i Sida. Jag tror säkert att ni har rätt i att vi behöver göra med på detta område. Jag tvivlar inte ett ögon- blick på det och att det behöver uppmärksammas mer. Vår möjlighet är säkerligen att uppmärksamma det inom ramen för det bilaterala arbetet. När det gäller internationella konventioner och det området är dörren inte stängt men knappast öppen. Det är utom- ordentligt svårt. Detta är inte någon ny fråga. Vi har talat om just internationella konventioner tidigare i utskottet. Det är mycket svårt att ta sig fram den vägen på grund av att motståndet är så stort. Det är konsensusbeslut. Vi ska alla vara överens om vi ska kunna fatta beslut i dessa frågor i internationella konventioner. Sverige försöker att ta upp dessa frågor på det sätt som gör det möjligt att komma längre framåt. Men jag har inte några stora förhoppningar om snabba resultat just när det gäller internationella konventio- ner. Däremot är jag betydligt mer optimistisk att Sida skulle kunna arbeta med detta i det bilaterala arbetet. Där har vi större möjligheter att driva på själva.

Fru talman! Jag tror att många partier i Sveriges riksdag delar uppfattningen att vi ska ha en väldigt hög profil i internationella sammanhang för att lyfta fram alla brott mot mänskliga rättigheter som sker oavsett om de sker på grund av kön, sexuell läggning, könsidentitet, hudfärg eller vad det nu kan röra sig om. Men då måste man också vara tydlig. När man i Sidas direktiv, mål och planer lyfter fram förtryck mot andra grupper, kvinnor och andra, är det ganska märkligt att en grupp som utsätts för ett massivt förtryck i världen inte finns med. Det tycker jag är väldigt märkligt. Sverige bör där profilera sig starkare också i det egna biståndet. På samma sätt som vi ska ställa hårda krav på kvinnors rättigheter vid könsstympning, kampen för fri abort och annat måste vi också kunna ställa krav på mottagarländerna när det gäller homosexuellas rättigheter och möjligheter att bli accepterade som de är. Det är med stor glädje jag hoppas att Berndt Ek- holm kan ta med sig detta till Sida och inte minst till den svenska regeringen.

Fru talman! Jag tycker inte att det är så konstigt att inte Birgitta Ohlsson i någon text har hittat att man uttryckligen talat om HBT-gruppen, om hon har granskat alla texter. Det är inte så väldigt mycket att bråka om. Det är en bra sak som vi behöver slåss för. Om det ska stå i Sidas regleringsbrev eller inte är en ganska sekundär fråga. Det viktiga är att vi behöver driva dessa frågor framför allt bilateralt i de länder där vi över huvud taget kan komma fram. Det är inte så många. Vi ska naturligtvis lyfta dem i de internationella samman- hangen på ett klokt sätt. Vi ska inte göra det demon- strativt, för då går man i väggen. Vi ska i stället för- söka att lirka oss fram så att vi når resultat. En resultatinriktad internationell diplomati är vad vi behöver på detta område. Men vi är helt eniga om vikten av att skydda dessa personer. Vi kan inte ute- stänga någon grupp och inte heller denna. Nu har den blivit väldigt fokuserad i den svenska debatten, och det är mycket bra. Det har man kanske inte gjort lika mycket i andra länder. Det är ingen tvekan om att det är en viktig grupp och att vi självklart ska värna om dess rättigheter.

Fru talman! Jag vill först klarlägga att jag natur- ligtvis står bakom Berndt Ekholms anförande och repliker för utskottets majoritet när det gäller betän- kandet Internationellt bistånd. Jag vill bidra med några reflexioner och ställningstaganden som jag tycker det är viktigt att i slutet av terminen få delge kammaren. I går kanske en del av er var med när priset Right Livelyhood, som också kallas för det alternativa No- belpriset, delades ut här i riksdagen. Att det bland de värdiga pristagarna också fanns burundier förpliktigar mig att här i dag ta upp vad vi på en punkt konkret kan göra för att stödja fredsprocessen och bättre följa upp det svenska biståndet i Burundi. Jag väntar på ett positivt besked om att Sverige ska återbesätta konto- ret i Bujumbura. Sida har aviserat ett beslut när det gäller en utsänd och att ärendet skulle kunna avgöras här före jul. Det första illa underbyggda och dåligt förankrade beslutet att dra in tjänsten har jag kritiserat tidigare, både internt och från denna talarstol. Jag kommer att upprepa det igen tills tjänsten är återbesatt. Beslutet kan rättas till, och det bör göras utan något onödigt dröjsmål. I dag bevakas Burundi från Nairobi. Jag vill betona att jag naturligtvis haft en dialog i frågorna med ambassaden där. Jag tror att många delar min uppfattning att det fattas en pusselbit i det regionala arbetet. Vi har ett bra fungerande kontor i Rwanda. Vi har en bra am- bassad i Nairobi. Det fungerar bra i Uganda. Men den här pusselbiten behövs i en region där konflikterna och de olika politiska situationerna går in i varandra och det spelar stor roll vad man gör i det ena landet för att utvecklingen ska gå framåt eller bakåt i nästa land. Därför behövs tjänsten. Det tycker jag är en rimlig begäran från denna talarstol. Fru talman! Flera här har talat om aids. Jag vill också poängtera att aids skapar fattigdom. Fattigdom i sin tur bidrar naturligtvis också till att öka antalet personer som drabbas av hiv/aids. Det är uppenbart att vi i kampen mot fattigdom måste lyfta fram sexu- ell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Frågor om sexualitet, barnafödande, hiv/aids och hälsa har en central plats i biståndet, men det finns mycket mer att göra. Det handlar mycket om att byg- ga upp kunskap hos den personal som vi har till vårt förfogande och att bygga upp kunskap i de berörda länderna. Frågorna bedöms ju ofta som känsliga och riskerar bara av detta skäl att försummas i samtal mellan politiker, tjänstemän och biståndsarbetare. Dessa frågor är också nära sammankopplade med kvinnors respektive mäns villkor. Patriarkala struktu- rer motarbetar jämställdhetsarbetet världen runt. Det gör att det blir svårare att framgångsrikt driva på kampen mot hiv/aids. Jag har i höst besökt Tanzania med kolleger från riksdagen. Jag har också besökt Zambia där jag del- tog i en konferens arrangerad av Awepa. I Lusaka deltog parlamentariker från Malawi, Zambia och Zimbabwe och jag från Sverige. Jag kan ge några reflexioner kring några frågor som har kommit upp här tidigare i dag. Vi har talat om NEPAD. Det som slog mig när jag var i Lusaka var att vi här i kamma- ren nog vet mycket mer om NEPAD än vad parla- mentarikerna i de berörda länderna vet. Det är oerhört viktigt att vi hjälps åt och för en diskussion kring NEPAD när vi träffar parlamentariker. Nu verkar det mer som om presidenter för en diskussion med före- trädare för västvärlden medan NEPAD ännu inte är förankrat i de olika länderna, förutom kanske i Sydaf- rika där det görs ett aktivt arbete. När man talar om hiv/aids vill jag trycka på hur viktigt det är att börja tala öppet om frågorna. Man har ofta över huvud taget inte brutit tystnaden, vilket man måste göra för att kunna mobilisera finanser för att bekämpa hiv/aids. Vi hade väldigt svårt att nå varandra i diskussionen. Jag tror att det är viktigt att vi har några månader kvar tills vi ska behandla det betänkande som kommer utifrån Globkom. Vi måste fundera på vilka strukturer vi ska ha för det parla- mentariska samarbetet så vi inte pratar förbi varandra som jag kände lite i Lusaka. Vi ska kanske ha en mer samlad syn på den parlamentariska plattformen och vad vi ibland kan göra med mycket enkla medel för att bidra till att skapa en ökad livsmedelssäkerhet och för att arbeta mot hiv/aids. Jag ska också säga något annat utifrån mina besök i Afrika. Jag tycker att svenskt bistånd varken ska gå direkt eller indirekt till samarbete med parlamentet i Zimbabwe. Vi vet att talmannen i Zimbabwe är före- mål för EU:s sanktioner. Vi vet också att alltmer kommer i dagen när det gäller hans eget deltagande och ansvar för det som en gång hände i Matabeteland. När jag säger att jag inte vill att vi ska ha bistånd som går till parlamentet menar jag naturligtvis inte att vi ska exkludera några diskussioner med enskilda parlamentariker. Tvärtom tror jag att det nu är vikti- gare än någonsin att ha en dialog med Zimbabwes parlamentariker. Men jag tror att vi behöver se över de former som samarbetet har. Så länge talmannnen Emmerson Mnagagwa står på EU:s sanktionslista och inte gjorts ansvarig för det som han har ett ansvar för och som hände i Matabeteland känns det väldigt svårt för mig att stödja ett biståndssamarbete med parla- mentet. Jag ska också säga något positivt. I Tanzania be- sökte kollegerna och jag ett projekt som RFSU bedri- ver med sin systerorganisation i Tanzania. Det vänder sig framför allt till unga män och syftar till att påver- ka attityder för att få ett gemensamt ansvarstagande. Projektet arbetar med en helhetssyn. Hälsopersonal, lärare, beslutsfattare, kyrkliga ledare och föräldrar är med i projektet. Projektet har finansierats med medel från Bill Gates Foundation, och det kommer att av- slutas om inte någon ny finansiering kan hittas. Det gav ett bra intryck på oss under besöket. De unga fick en möjlighet att få den kunskap som de behöver för att kunna skydda sig mot hiv/aids. Vårt besök var kort, men nu finns en utvärdering som mer än väl bekräftar våra positiva intryck. Det är viktigt att ha de goda exemplen klara för sig när man ska arbeta med bistånd på detta område. Fru talman! Jag vill ta upp en annan sak som ock- så har berörts i kammaren. Det är könsstympning. Vi har talat om könsstympning flera gånger. Sverige har i dag en väldigt tydlig lagstiftning. Det finns många länder som också har en tydlig lagstiftning men som på grund av en lång historisk tradition med köns- stympning inte har kommit lika långt när det gäller att bekämpa dess förekomst. Vi talar ofta om barnens situation, om de unga kvinnornas situation och om den vuxna kvinna som kanske utsätts för ett socialt tryck för att genomgå könsstympning. Men det finns en grupp kvinnor som vi inte har inkluderat i arbetet och som vi tyvärr måste börja diskutera om vi ska ha en heltäckande politik på området och på bästa sätt kunna jobba förebyggande. Vi tar inte med de döda kvinnorna. Det förekommer att man könsstympar döda kvinnor - jag skulle kalla det likskändning. Om man som kvinna har kunnat undgå övergreppet under hela sin livstid kommer man kanske inte undan den dag man har gått bort. Vi måste börja våga tala om denna fråga, om att kunna skydda den avlidna kvinnans kropp. I Tanzania besökte vi ett sjukhus dit unga kvinnor kommer som skadats allvarligt av komplicerade för- lossningar. Förlossningarna är komplicerade på grund av att flickorna är för unga och för späda för att föda barn. De får fistlar som leder till skador som i sin tur leder till att flickorna överges eller får ett oerhört svårt liv. På sjukhuset i Dar es Salaam kan de opere- ras och få möjlighet till ett någorlunda normalt liv igen. Ett liknande sjukhus finns i Addis Abeba. Många läkare från olika länder i Afrika har besökt sjukhuset i Addis Abeba och lärts upp där. En annan fråga som vi tidigare tagit upp i kammaren är dry sex och kopplingen till den ökade smittrisken när det gäller hiv/aids. Varför tar jag upp könsstympning, dry sex och hiv/aids? Jo, därför att de ofta är symtom på ett väl- digt ojämställt samhälle. Det är resultatet av att man inte kommit längre när det gäller att förändra villko- ren för kvinnor. Det visar på att vi måste ha männen med oss i arbetet. En av de kvinnliga parlamentari- kerna som jag mötte i Lusaka sade: Vi kvinnor är i dag medvetna om hur viktigt det är med jämställdhe- ten för att bekämpa hiv/aids, könsstympning och andra övergrepp som drabbar kvinnor, men männen kommer inte på konferenserna. De kommer inte och blir sällan inbjudna till de diskussioner som handlar om jämställdhet. Det tror jag vi kan se, fast i mycket mindre skala, i många olika länder. Ett annat område som jag tror man måste fokusera på är att ge kvinnojourerna större möjlighet att jobba tillsammans med kvinnojourer i våra samarbetslän- der. Med detta hjälper man enskilda kvinnor, men man bygger samtidigt i de berörda länderna, på sam- ma sätt som vi har gjort här i Sverige, upp en kunskap om mäns våld mot kvinnor. Vad är det som gör att en kvinna kan lämna en man som misshandlar henne? Vilka mekanismer och förutsättningar behövs för att kvinnorna ska kunna leva självständigt och försörja sig och, oftast, sina barn? Samtidigt som det finns stor uppslutning bakom det faktum att kvinnors villkor måste stärkas om fattigdomen ska kunna utrotas är fortfarande okun- skapen om kvinnors villkor stor i olika samhällen. Jag tror att vi kommer att återkomma till många av de här frågorna här i kammaren efter jul när vi ska tala om Globkoms arbete. Fru talman! Jag ska bara säga några korta me- ningar till. Jag vill gärna nämna ett land, nämligen Botswana. Sveriges bilaterala samarbete med Botswana av- vecklades 1998. Botswana ansåg då att man själv skulle kunna klara att finansiera sin utveckling med egna medel. Det har jag inga invändningar emot. Jag tycker att det var väldigt positivt att Botswana hade den positiva utvecklingen. Men samtidigt är Botswa- na ett av de länder som hårdast drabbats av hiv/aids och som också jobbar hårt för att vända utvecklingen. Med tanke på den fruktansvärda situationen vill jag alltså ändå understryka vikten av att Botswana även fortsättningsvis inkluderas i vårt bistånd när det gäller den del som handlar om hiv/aids. Och här finns en struktur. Även om vi inte har biståndsarbetare kvar på vår ambassad i Botswana har vi ändå en struktur genom det regionala kontor som nu har flyttat till Lusaka i Zambia från Harare och som just ska foku- sera på och jobba med hiv/aidsfrågorna. Fru talman! Jag tror att vi måste fundera ytterliga- re på vilka strategier vi ska jobba efter för att kunna se till att de skrivningar vi antog i Kairodeklarationen ytterligare kan stärkas. I dag är jag tvärtom rädd att det vi antog i Kairo + 10 kommer att rivas upp. USA:s president George Bush har aviserat att han avser att göra det. Han har också stöd av en del mus- limska länder, påven och en del andra med konserva- tiva inställningar. Detta skrämmer mig. Redan har dessa uttalanden lett till att man blockerar ett viktigt arbete inom FN. Här tror jag att det är väldigt viktigt att regeringen känner att man har hela kammaren samlad bakom sig och att vi tillsammans gör vad vi kan för att stoppa det aviserade hotet mot Kairodekla- rationen.

Fru talman! Carina tog upp att man i riksdagen är mer informerad om NEPAD än vad de afrikanska parlamenten är. Då kan jag för protokollets skull nämna att AWEPA förra fredagen anordnade en kon- ferens i Köpenhamn där just detta framkom, nämligen att parlamentsledamöter från olika afrikanska länder inte hade en aning om detta med NEPAD. Det är en överenskommelse, en vision som de afrikanska ledar- na har antagit, och precis som Carina säger får vi vara försiktiga så att inte den rika världen så att säga övertar NEPAD. Jag skulle vilja höra med Carina, när det gäller den demokratiutveckling som ska ske, om hon stöder att vi har de här dialogerna, att svenska parlamenta- riker har dialogkontakter med de afrikanska parla- mentarikerna och att vi kan utöka det samarbetet.

Fru talman! Jag tror att Rosita har gjort samma konstaterande som jag: När NEPAD kommer upp till diskussion och afrikanska parlamentariker är närva- rande är det genom den typ av biståndsinsatser som AWEPA eller andra organisationer bedriver. Det visar också på vikten av att ha den typen av dialog för att tillsammans kunna diskutera sådana här viktiga frågor. Det är naturligtvis viktigt. Men jag har också känt att det finns en tendens till någonting som vi ska vara väldigt vaksamma på. Zimbabwes president Mugabes ambition är nog att skapa split mellan västvärlden och en del afrikanska länder för att stärka sin egen ställning. Lite av detta har han i dag fått stöd för i en del länder. Här tycker jag att vi ska vara både försiktiga och observanta och ta detta till intäkt för att ha både fördjupade och tätare dialogkontakter. Jag är lite orolig över tendenserna - de kanske ännu inte är så starka, men de finns där - att man lägger skulden så pass mycket utanför det egna ansvarstagandet i det egna landet i frågor som vi ändå gemensamt kan hantera lokalt. Det här är nå- gonting som vi måste vara observanta på.

Fru talman! Jag håller med Carina om att vi ska vara observanta på detta. På den konferens i Köpen- hamn som jag nämnde var budskapet till de afrikans- ka parlamentarikerna: Väck frågorna i era egna par- lament! Ställ era regeringar till svars för vad som händer när det gäller korruption och demokratiut- veckling! Men det är ändå intressant att Carina stöder detta med att vi kan utveckla dialogen parlamentari- ker-parlamentariker.

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att konstatera när man känner att dialogen kanske inte riktigt har fungerat eller att det finns en väldigt skild syn på hur man ska använda sitt parlamentariska mandat. Även om vi har olika förutsättningar menar jag att vi kan göra väldigt mycket på ett väldigt enkelt sätt. Hur hittar vi en dialog? Hur stöder vi ett annat parlaments arbetssätt så att man kan göra mycket mer av sitt parlamentariska uppdrag? Det kan gälla att bekämpa hiv/aids och att vara tydlig där, att koppla good go- vernance till livsmedelssäkerhet eller att sätta sig ned och skriva ihop lite synpunkter kring NEPAD. Det är möjligt att dessa konkreta insatser försvinner i det internationella "konferensandet". Jag tror att vi ska fundera på hur vi ska kunna utveckla det parlamenta- riska samarbetet och vilka strukturer och former som kommer att vara de mest konstruktiva framöver.

Fru talman! I ungefär 15 år har jag arbetat med, eller rättare sagt med stor passion vikt en stor del av mitt vakna liv åt, någonting som är så litet att man inte ens kan se det med blotta ögat. Det är ett virus ungefär av storleken 100 nanometer, det vill säga 10-9 meter. Det är så litet att man inte ens kan se det i ett vanligt mikroskop. Ändå är detta virus så intelligent att ingen människa ännu har lyckats överlista det, det vill säga skapa ett vaccin. Som ni förstår är jag hivforskare. Som sådan har jag med stort intresse följt biståndsdebatten, även utanför riksdagen, under många år. Därför känns det extra betydelsefullt för mig att som riksdagsledamot få arbeta med just de här frågorna från en annan syn- vinkel än den jag tidigare haft. Den allra viktigaste aspekten, som jag ser det med mitt tidigare bagage, är att det är väldigt hög tid att börja se på biståndsfrågorna med nya ögon. Många av er har varit inne på det här i dag. Många har också talat om att vi har bedrivit ett traditionellt bistånd i mer än 30-40 år. Jag tror att det nu är väldigt viktigt att våga börja diskutera också kvalitet och inte bara kvantitet. Det handlar alltså inte bara om enprocents- målet och hur mycket vi ger av vår BNP. Det är na- turligtvis också viktigt, men det vore intressant om vi också kunde ta tag mer i kvalitetsfrågan. Det är nå- gonting jag hoppas att vi kommer att göra i vår, fram- för allt när vi ska diskutera Globkomutredningen. Vad vi verkligen behöver är nämligen mer nytän- kande när det gäller utformningen av vårt bistånd. Vi behöver mer gemensamt agerande med andra länder för att få en bättre effekt där ett plus ett blir mer än två, alltså synergitänkande i högre grad. De allra största problemen i dag finns i Afrika, där en tiondel av jordens befolkning bor söder om Sahara. Det gäl- ler att verkligen fokusera på denna kontinent, där ett stort antal länder brottas med både fattigdom och hiv. Det är här situationen är allra mest allvarlig och akut, även om jag är fullständigt medveten om att andra delar av världen också har stora problem. I dag har vi över 40 miljoner hivsmittade i värl- den, och ungefär 75 % av dessa befinner sig i Afrika. Många miljoner har redan dött i aids, och flera miljo- ner barn under 15 år är föräldralösa på grund av hiv. Den här listan kan vi göra hur lång som helst. Flera av er har också gett exempel i dag. Men nu är läget så allvarligt att man i flera afri- kanska länder, framför allt i mindre samhällen och byar, ser en infrastruktur som antingen håller på att falla sönder eller redan har fallit sönder. Då tänker jag på att till exempel två lärare av tre redan har dött i aids, och många barn som förutom att vara föräldra- lösa är då också lärarlösa, det vill säga de får inte någon utbildning. Det innebär en framtid som är helt utsiktslös. Jordbrukarna brukar inte längre sin mark - inte på grund av torka utan på grund av att de är så sjuka av immunbristsyndrom att ingen kraft finns kvar att plöja marken. Det gör i slutändan att bristen på mat ökar. Läkaren som sköter den lokala sjukvården finns inte heller kvar. Han kan varken stödja jordbrukaren, läraren eller ens vaccinera de barn som bor i byn mot andra sjukdomar som de kan drabbas av. När jag tänker på andra sjukdomar finns det faktiskt en hel del bra vaccin i dag. Men det här gäller inte för att vaccin inte finns utan för att läkaren själv är också sjuk och inte kan utföra sina sysslor. Förutom hiv som orsak till en för tidig död finns det närmare tre miljoner människor i världen, varav två miljoner barn, som dör av sjukdomar som det faktiskt finns vaccin mot i dag. Som exempel dör 700 000 per år i mässling i Afrika. Alla vet att det finns ett effektivt vaccin. Ännu fler riskerar att dö i onödan om inte rika länder hjälper u-länderna att till att börja med göra vaccinerna mer tillgängliga. Jag skulle vilja vara ännu mer drastisk och säga att i Afrika är läget så allvarligt att snart kommer en hel kontinent att gå under om vi inte gör mer. I januari 2000 var hiv och global säkerhet för första gången med på FN:s säkerhetsråds agenda. Det är på den nivån som hiv måste fortsätta att diskuteras och där det behöver börja göras något ordentligt. För en kort tid sedan hade vi en konferens med efterföl- jande debatt angående hiv och global säkerhet här i riksdagen. Det var inte en enda sekund för tidigt. Vi i de rika länderna måste hjälpas åt tillsammans och våga diskutera verkligheten som den är när vi talar bistånd. Många gånger när jag har talat med människor på olika platser i världen och har berättat att jag arbetar med hivforskning säger de: "Jaså, du menar aids som drabbar narkomaner och homosexuella. Nej, det är ingen risk för mig för jag tillhör inte de grupperna." Då brukar jag svara: "Vi tillhör alla samma grupp, Homo sapiens. Vi är alla människor, och vem som helst kan bli hivsmittad - oavsett om man är hetero- sexuell, homosexuell eller droganvändare." I Sydafrika har vi andra skräckexempel. En del sydafrikaner tror att bästa sättet att bota sig mot hiv är att ha samlag med en oskuld - gärna ett barn. Oavsett vad man säger handlar det i nästan alla fall om att man inte har tillräcklig faktakunskap. Därför är det ganska uppenbart att vi behöver bidra med mer kunskap om hiv, informera om hiv, i större grad bedriva preventionsarbete. Här i Sverige har vi både varit och är fortfarande ett föregångsland när det gäller de sakerna. På ett mycket tidigt stadium insåg vi vikten av att bedriva en bra prevention, och därige- nom har vi kunnat hålla vår hivspridning på en inter- nationellt sett väldigt låg nivå. Den kunskapsöverfö- ringen kan vi bidra med. Vi behöver i högre grad än i dag bidra med sjuk- vård och medicin i de fattigaste länderna. Observera att jag säger "i" och inte bara "till". Min fasta överty- gelse är att allt detta behöver göras på ett annat sätt, genom hjälp till självhjälp, för att få synergieffekten. För att nå millenniemålet att halvera världens fattig- dom måste man ta till vara på kunskaper, framgångs- exempel, egna förmågan och motivationen, som många fattiga själva faktiskt har. Vi behöver även här en tro på den egna individens kraft och vilja att kunna själv. Det kräver att vi också finns där och bidrar aktivt med hjälp till självhjälp, på plats i Afrika. Vi behöver se till att informationen ökar, att vi skapar delaktighet, se till att socialt ansvarstagande existerar och att humanitära civila organisationer över huvud taget finns i Afrika. Samtidigt gäller det för oss att inse att alla männi- skor är unika och att vi kan anpassa vårt budskap så att det träffar så rätt som möjligt, oavsett kulturella skillnader. Det är ingen lätt uppgift. Vi måste också komma ihåg att visa en stor respekt för afrikanskt synsätt, att det kan vara annorlunda utan att det är fel i våra ögon. Moderaternas förslag att stödja organisationer som arbetar för att minska hiv, stödja hivprevention och göra mer specifika satsningar och bygga upp till exempel laboratorier med kompetens lokalt på plats är ett viktigt steg i den riktningen. Jag kan hålla med om att det är i det stora hela ett litet steg, men det är ändå en tydlig markering att börja tänka mer nytt. Eftersom jag är sista talare har jag inte fått repli- kera på någon i dag. Därför tänkte jag kort kommen- tera några saker. Den första gäller reservation 2 angående HBT, homosexuella, bisexuella och transpersoner. Jag hål- ler fullständigt med Berndt Ekholm - jag kunde inte ha sagt det bättre själv, det är precis vad det handlar om - att det här ska ingå i mänskliga rättigheter. Jag måste få kommentera vad Birgitta Ohlsson från Folkpartiet sade. Nu är hon inte kvar i kammaren längre utan jag får föra följande till protokollet. Bir- gitta Ohlsson kritiserade Moderaternas biståndspoli- tik. Vi är här för att debattera varandras förslag, men jag tycker att man åtminstone ska hålla sig till saklig grund. Oavsett om vi moderater har beslutat att av- sätta mindre summor än övriga partier måste man titta på innehållet. Vi fokuserar på Afrika, vi fokuserar på hivprevention, vi fokuserar på UNAIDS, de som stöder hivprevention, vilket är tvärtemot vad Birgitta Ohlsson sade. Jag tycker att man ska studera sina motståndares förslag innan man debatterar dem. Jag vill skicka med en sak till. Alla talar om hiv/aids. Skilj på de båda. Hiv - Human Immunodefi- ciency Virus - är viruset, och aids är syndromet som man drabbas av när man är smittad av hiv. Man kan inte stoppa aids, men man kan stoppa hiv. Man kan stoppa att bli smittad av hiv genom vaccin, genom prevention. Har man väl fått hiv kan man bara bromsa aids med hjälp av de bromsmediciner vi känner till i dag. Allra sist vill jag att alla tar med sig någonting hem att fundera på. Det finns en viktig sak som vi som parlamentariker kan göra på en gång, nu i kväll, oavsett budget eller ej. Det kostar bara lite personligt engagemang. Vi kan börja med att tänka på att vi alla kan vara budbärare för globalt socialt vaccin mot hiv. Hur gör vi det? Jo, vi går ut och vågar tala om san- ningen, det vill säga att alla kan smittas och hur man skyddar sig mot hiv. Ju fler parlamentariker som gör detta och ju högre politisk nivå hivdebatten kan nå, desto snabbare kommer övriga världen att vakna till någonting som man i många fall väljer att blunda för i dag - inte minst i Afrika, där i många fall medvetan- det om hiv är mikroskopiskt litet.

Fru talman! Jag har bett att kort få ta till orda i slutet av debatten för att vifta fram barnrättsfrågorna. Vikten av att satsa bistånd för världens barn har nämnts från talarstolen i dag, i olika utsträckning och med olika betoning, men säkert alla med samma uppriktiga ambition. Jag anser att biståndssatsningar på just barn och barnrättsfrågor är oerhört avgörande för om vi ska lyckas med biståndssatsningarna framgent. Varje dag dör 30 000 barn i världen, de flesta på grund av sjukdomar, som ganska enkelt går att bota. En stor del av världens barn lever i fattigdom, och även i de rika länderna ökar nu klyftorna mellan barn och barn. Det är ganska anmärkningsvärt när vi tittar på vilka problem vi ser i den fattiga världen, där barn håller på att gå under i fattigdom och svält. Samtidigt har vi i den rika världen också problem med våra barn, men det är bara det att här är problemet övervikt och fetma. Inte sällan stressar vi våra barn, eller ock- så blir barnen stressade av sina föräldrars stress. Detta har börjat sätta sina tydliga spår i barnens hälsostatis- tik. Ett av fyra barn i världen lever i absolut fattig- dom, vilket betyder att de lever på mindre än 9 kr om dagen. 150 miljoner barn är undernärda, och mer än 120 miljoner barn saknar möjligheten att gå i skolan, de flesta av dem flickor. En rapport från Rädda Barnens amerikanska sys- terorganisation har lanserat rapporten State of the World s Mothers, som visar hur barn och deras möd- rar drabbas av krig och konflikter. Av världens flyktingar är 28 miljoner kvinnor och barn. För 100 år sedan var 5 % av krigens offer civila. I andra världskriget var det 65 %. I dagsläget är an- delen civila offer i krig och konflikt 90 %. Av dem är hälften barn. Det är kanske någonting att reflektera över inför det som alla förväntar kommer att bli ett krig i Irak. Jag sade att jag anser att biståndssatsningar på barn är oerhört avgörande. Jag tycker mig ha sett när jag de senaste åren har rest till olika platser runtom i världen hur barnens utsatthet blivit allt tydligare. När jag reser i Zimbabwe och Zambia ser jag i dag hur - min företrädare här i talarstolen får förlåta mig - hiv/aids-katastrofen har antagit ett barns ansikte. Det är helt tydligt att vi nu ser samhällen växa fram där en hel generation mer eller mindre har gått under, sam- hällen som i dag består av gamla människor och barn. I dag dignar många av länderna i Afrika söder om Sahara under utlandsskulder. Man betalar faktiskt mer i ränta på sina skulder till den rika världen än man har råd att satsa på kontinentens 300 miljoner barn. Man betalar mer i ränta än man har råd att satsa på hälsa, skola och utveckling. I Öst- och Centraleuropa är det många länder där barn och ungdomar i dag växer upp med sämre förut- sättningar än under den sista tiden i sovjetväldet. Jag längtar inte på något sätt tillbaka, men jag vill betona värdet och vikten av att vi framgent verkligen satsar resurser på barn och ungdomar i de här länderna. Jag tror att det är vägen till framgång för många av de här länderna att just ungdomarna och barnen får goda uppväxtvillkor.

Fru talman! Eftersom ingen har pratat om bistån- det till samarbetet med Central- och Östeuropa vill jag säga några ord om det. Förra året i juni beslutade vi här i riksdagen om ett nytt program för samarbetet med Central- och Östeuropa för perioden 2002-2003. Riktlinjerna för det här samarbetet är tre. För det första ska vi främja EU-anpassningen i kandidatländerna och Rysslands, Vitrysslands och Ukrainas integration i Europa. För det andra ska vi se till att främja relationerna med Sverige. För det tredje ska jämställdhetsperspektivet prägla samarbetet. När vi beslutade om det här nya programmet fast- slog vi också att från och med 2004 ska programmen övergå i permanenta anslag. Vi ansåg att vid medlem- skapet i EU bör utvecklingssamarbetet med kandi- datländerna fasas ut och kraften i stället inriktas på Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Man kan säga att från och med 2004 startar en ny fas i samarbetet med Central- och Östeuropa. Vi får en ny politisk karta och ett nytt permanent anslag till öst. Efterfrågan på stöd från länder på andra sidan EU- gränsen kommer säkert att bli större och välfärds- klyftan likaså, eftersom reformarbetet i Ryssland och Ukraina inte gått lika fort som i kandidatländerna. I Vitryssland har det i stort sett stått stilla. Därför kommer det att behövas mera resurser till dessa stater efter 2004, vilket vi också föreslår, som Berndt Ekholm tidigare nämnde i sitt inlägg. Summan blir då 800 miljoner. Förutom ökade resurser måste även andra föränd- ringar till. När det gäller att kunna utöka hjälpen mot öst handlar det alltså inte bara om pengar, utan också om organisation, struktur - och där återstår en hel del att göra - och naturligtvis annat nytänkande. Vi måste våga pröva nya organisationsmodeller, och det är viktigt att arbetet ligger så nära de människor och det samhälle som berörs. Ett exempel är det jag har kämpat mycket för up- pe i Norrbotten, Barentssekretariatet, som skulle kunna bidra till att öka integrationsprocessen i norra Europa och främja det gränsöverskridande arbetet. Behovet av samordning och information är mycket stort. Det här institutet skulle även kunna inrymma Sidas personal. På samma sätt skulle Östersjöinstitu- tet kunna inneha personal för den södra regionen. Vi måste alltså vidareutveckla dialogen och sam- arbetet med regionerna och kommunerna, och även frivilligorganisationer, som andra har varit inne på här i kväll. Jag yrkar bifall till utrikesutskottets förslag.

Fru talman! Jag skulle bara vilja ta upp det som Birgitta Ahlqvist sade om att ingen hade pratat om Öst- och Centraleuropa. Jag tog upp det i mitt anfö- rande, även när det gällde utgångspunkten jämställd- het och uppvärdering av kvinnors situation. Jag skulle vilja ställa en fråga till Birgitta Ahlqvist: Är hon beredd att kämpa för att även gräns- bevakning och kamp mot den organiserade brottslig- heten bör få status som ett eget huvudområde i sam- arbetet med östländerna?

Fru talman! De här två sakerna som Rosita Rune- grund tar upp är väldigt viktiga att jobba för. Vi har stora problem med detta uppe i Norrbotten. Om det ska vara speciellt område eller ej kan jag inte svara på här, men att arbeta för de frågorna är naturligtvis oerhört viktigt.