Jämställdhet

Fru talman! Kammaren kommer strax att debattera arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 10 angående jämställdhet. Vad är då jämställdhet? Ja, enligt Nationalencyklopedin är det att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det innebär också lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar för hem och barn samt slutligen frihet från könsrelaterat våld. Jag tror inte att det finns någon här som har någon invändning mot den definition som Nationalencyklopedin har gjort. Det innebär inte heller att det inte finns något skäl att debattera frågan. Tvärtom! Det faktum att vi är överens om målen innebär inte att vi alltid är överens om vägen dit. Vi har olika meningar om hur jämställdhetsarbetet ska organiseras, vilka myndigheter vi ska ha, hur lagarna ska utformas och vilka normer vi ska arbeta utifrån. Är en lösning på våldet mot kvinnor att ge skolflickor utbildning i självförsvar? Eller är det något som bara leder till att våldsspiralen ökar? Allt detta och mer därtill kommer säkert att diskuteras. Fru talman! I betänkandet behandlas tre motioner väckta med anledning av regeringens återkallelse av den förra regeringens skrivelse Handlingsplan för jämställda löner och 32 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2006 som tar upp frågor om jämställdhet. Enligt gällande praxis i riksdagen avstyrks samtliga motioner. I anslutning till ärendet har det lämnats åtta reservationer från företrädare för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En av dessa reservationer är gemensam, och i den hävdas att åtgärderna i skrivelsen Handlingsplan för jämställda löner bör genomföras. Det har också lämnats tre särskilda yttranden. Fru talman! Detta var en kort inledning, och jag ser nu fram emot en intressant och upplysande debatt med engagerade deltagare.

Fru talman! Ett nästan jämställt Sverige är inte tillräckligt. Därför måste vi driva en hård kamp mot löneskillnader mellan kvinnor och män. En viktig förutsättning för jämställdhet är att en kvinna eller en man ska kunna försörja sig själv på sin lön. Tyvärr är det alltför många kvinnor som inte kan försörja sig genom eget arbete i dag. Det krävs krafttag för att göra arbetsmarknaden jämställd. Som ett led i detta arbete vill vi socialdemokrater bland annat genomföra åtgärder som gör att principen om lika lön för lika arbete ska gälla, för att heltid ska bli en rättighet och deltid en möjlighet. Att analysera orsakerna till och utarbeta strategier för att bekämpa lönediskriminering måste vara ett angeläget mål för varje politisk kraft som vill verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Regeringen återkallar nu skrivelsen utan att presentera någon alternativ politik till de åtgärder som föreslås i handlingsplanen. Detta är högst anmärkningsvärt och tyder på en brist på politiska ambitioner när det gäller att bekämpa könsdiskriminering i arbetslivet. Skrivelsen är inte en heltäckande strategi för att bekämpa lönediskriminering av kvinnor, men den innehåller en övergripande analys och ett flertal konkreta åtgärder för att bekämpa ett av våra största samhällsproblem, att kvinnor blir systematiskt diskriminerade och underbetalda på den svenska arbetsmarknaden. Inte bara lönebildningen påverkar löneskillnaderna. Anställningsvillkor och anställningsform, tillsvidareanställning eller tidsbegränsad anställning, deltid eller heltid, yrkesval, befordringsmöjlighet och möjlighet till kompetensutveckling är andra faktorer som påverkar kvinnors och mäns arbetsinkomster. Vi vet att det är kvinnor som har de otryggaste anställningarna och att det fortfarande är det som ökar för kvinnor, och som därtill lönediskrimineras. Undersökningar visar att stora grupper av tidsbegränsade anställda får mindre kompetensutveckling, har mindre kontroll över hur arbetet utförs, ofta har sämre hälsotillstånd och upplever större oro för sin ekonomiska situation. Handlingsplanen syftar därför till att ta ett helhetsgrepp i fråga om åtgärder inom de områden som påverkar individens ekonomiska ställning. Fru talman! Jag vill för oss socialdemokrater yrka bifall till reservation 3. Att det behövs mer arbete med jämställda löner, värderingar och synsätt tycker vi socialdemokrater har blivit extra tydligt de senaste dagarna. Vi har kunnat följa Handels kamp för att få upp sina låga kvinnolöner och där både fack och arbetsgivare är överens och vill skriva på ett treårsavtal. Och vad händer då? Jo, Svenskt Näringsliv med Urban Bäckström i spetsen förbjuder dem att skriva på. Det blir så tydligt hur kvinnor diskrimineras i denna kamp av giriga herrar i makteliten med enorma löner och förmåner som är långt ifrån den verklighet som en handelsanställd kvinna tvingas kunna leva och försörja sig på. Det är väl bara att inse att dessa högavlönade herrar, som redan i dag har råd att ha hushållsnära tjänster och får vardagen att gå ihop, får ytterligare skattesänkningar med den borgerliga jämställdhetspolitiken genom bland annat hushållsnära tjänster. Och som om inte det skulle vara nog minskas förmögenhetsskatten så att dessa rika män ska få ytterligare skattesänkningar. I går kunde vi se på nyheterna att de ska få närmare bestämt 60 000 kronor mer än butiksbiträdets årslön före skatt. Så ser dagens borgerliga jämställdhetspolitik ut. Det här är inte vad vi socialdemokrater kallar en jämställdhetspolitik, utan en politik som ökar klassklyftorna och minskar jämställdheten. Jag är helt övertygad om att de här förändringarna av skattesystemen inte kommer att ge en större ekonomisk frihet för dessa lågavlönade kvinnor. Dessa kvinnor kommer inte att ha råd med hushållsnära tjänster och kommer inte heller att få ta del av dessa skattesänkningar. Fru talman! I det här betänkandet behandlas en motion om jämställdhet och ändrade ägandeformer som vi socialdemokrater tillstyrker, och jag yrkar bifall till vår reservation nr 2. Lönediskriminering av kvinnor finns inom såväl privat som offentlig sektor och inom båda kategorierna arbetare och tjänstemän. Stat, kommuner och landsting har, i egenskap av demokratiskt styrda organisationer, ett särskilt ansvar att säkra en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män. Men när offentliga verksamheter läggs ut på entreprenad, bolagiseras eller privatiseras riskerar jämställdhetsperspektivet att tappas bort. Ofta innebär ändrade ägandeformer att beslut och verksamhet flyttas från relativt jämställda politiska församlingar till manligt dominerat ägar- och ledarskap som är betydligt mindre jämställt. Denna förflyttning till männens slutna rum sker utan någon analys av jämställdhetsaspekten eller krav på entreprenören eller den nye ägaren. Vi socialdemokrater menar att innan offentlig verksamhet läggs ut på entreprenad, bolagiseras eller privatiseras är det viktigt att man gör en analys av jämställdhetsaspekten och ställer krav på dem som övertar verksamheten. Om man gör bedömningen att kraven inte kommer att tillgodoses bör en förändring av drifts- eller ägarformer inte ske. När man läser den borgerliga majoritetstexten i betänkandet kan man se att lösningen från borgerligt håll för bättre jämställdhet är förändringar av skatte- och bidragssystemen och hushållsnära tjänster. I betänkandet är det skrivet så här: "På så sätt förbättras möjligheterna för framför allt kvinnor att frigöra obetalt hemarbete mot betald arbetstid eller utbildning. Därigenom kan kvinnors yrkesposition stärkas liksom kvinnors ekonomiska självständighet." Eller för att citera Maud Olofsson om hushållsnära tjänster: "Det är en jämställdhets- och hälsoreform, genom att kvinnor kan få hjälp hemma och slippa gå ner i deltid för att ta hand om hushållssysslorna." Vi socialdemokrater tycker inte att det är enbart kvinnorna som ska ha ansvar för det obetalda arbetet i hemmet. Det här cementerar gamla strukturer, som att kvinnor ska ombesörja det oavlönade arbetet på bekostnad av männens karriärmöjligheter. Om det är önskvärt att kvinnor och män delar lika på ansvar för hem och familj löser man inte detta problem genom att med skatterabatter subventionera kvinnors arbeten i högavlönade hem. Det är möjligt att enskilda personer i näringslivet skulle bli hjälpta, men inte butiksbiträdet eller vårdbiträdet. Samtidigt kommer den traditionella uppfattningen om vad som anses vara kvinnligt och manligt arbete att cementeras. Jämställdheten blir då en klassfråga, som handlar om att vissa kvinnor kommer att kunna köpa sig fria för att göra karriär medan orättvisan mellan kvinnor och män inte förändras i sin helhet. Vi socialdemokrater tycker att det är bättre att ni säger som det är: en skattesänkning för de redan rika som de lågavlönade kvinnorna bland annat får betala. Målet för oss socialdemokrater för en jämställd arbetsmarknad är att kvinnor och män ska kunna delta och arbeta på samma villkor. För att nå det målet krävs bland annat en omfördelning mellan könen av det betalda och det obetalda arbetet. Det innebär att män måste ta ett avsevärt större ansvar för att öka sin andel av det obetalda arbetet. I en familj där kvinnan tjänar mindre än mannen på en heltid kan det tyckas ekonomiskt rationellt att kvinnan arbetar deltid och tar huvudansvaret för det obetalda arbetet. Men den här uppdelningen förstärker bara den outtalade normen att mannen är familjeförsörjare och kvinnan tar ansvar för hemmet. Så länge kvinnors arbete värderas lägre än männens upprätthålls en traditionell ansvarsfördelning inom hushållet. Det i sin tur både förstärker och fortplantar den ekonomiska ojämlikheten mellan könen. På sikt förlorar kvinnan både sitt ekonomiska oberoende och den frihet och självständighet det ger. Vi som politiker måste våga ta frågor av detta slag på största allvar. Varför är det mest kvinnor som har otrygga anställningar? Varför tvingas kvinnor jobba deltid? Varför har kvinnor lägre lön än män för samma jobb? Varför är kvinnors arbete så lågt värderat? 3 procents löneskillnad under ett arbetsliv blir mer än ¼ miljon efter skatt i utebliven lön och pension. Menar vi politiker något med att kvinnor ska ha samma makt som män att forma samhället och sitt eget liv måste vi gå från ord till handling. I detta anförande instämde Patrik Björck, Lars Lilja, Jennie Nilsson och Göran Persson i Simrishamn (alla s).

Fru talman! Det händer inte så ofta, men i kväll ska vi få vara med om ett litet mirakel. Tro mig, efter mina år i riksdagen vet jag att det inte händer så ofta, men i kväll ska vi ändå få uppleva det. I kväll ska nämligen samtliga andra partier förklara logiken i hur jämställdhetspolitiken kan vara möjlig att genomföra utan att utmana mäns privilegier och intressen. Från samtliga andra partier skriver man nämligen som svar på en av Vänsterpartiets motioner att det inte är utskottets uppfattning att verkligt jämställdhetsarbete nödvändigtvis innebär att män som grupp i något led förlorar. Detta är en kärnfråga för feminismen och i jämställdhetsdebatten. Det ska bli spännande att se hur man från samtliga andra partier förklarar hur vi ska fördela talartiden jämt på möten utan att männen får tala mindre. Ska vi förlänga mötena med 50, 60 eller 70 procent? Är det lösningen? Det ska bli intressant att få veta hur man förklarar att löneskillnaderna i samhället ska minska så att kvinnors löner kommer i kapp männens utan att männen får stå tillbaka och utan att vinsterna i de största företagen, som män kasserar in, ska användas för att höja kvinnors löner. Är det ni som numera har sedelpressar i källaren? Det ska dessutom bli intressant att få veta hur vi ska få en jämn styrelserepresentation. Ska vi utöka antalet ledamöter i styrelserna så att det blir lika många kvinnor som män? Eller kan det hända att man eventuellt måste ifrågasätta om någon man verkligen ska sitta på den plats han sitter på? I dag är situationen på landets högskolor sådan att ungefär åtta av tio professorer är män. Hur löser vi det i framtiden? Ska vi tillsätta en massa nya professorer som bara får vara kvinnor? Eller blir det möjligen också en fundering om maktförändringar? Varje ny professur ska innehas av en kvinna. Är det avsikten? Jag tror inte det. Jag tror att detta är skrivet utan insikt om maktdimensionerna i jämställdhetspolitiken. Det är ett grundläggande felslut i hela detta betänkande. Om det grundar sig på okunskap, ointresse eller vad det nu må vara återstår att se. Det får debatten utvisa. Men någonting är det som brister om man tror att det är möjligt att föra jämställdhetspolitiken framåt utan att ifrågasätta maktens och männens privilegier i dag. Det är vad som skrivs, att detta inte nödvändigtvis måste innebära att män som grupp i något led förlorar. Då blir det inte lätt att flytta fram kvinnors positioner. Det kan jag garantera. Jag kan också nämna att här utmärker sig Miljöpartiet lite grann. I sin motion skriver de att mäns könsroll är minst lika snäv och tyngande som kvinnors. Det är möjligt att jag märker ord nu, men skulle det alltså vara så att män har en mer tyngande och snäv roll än kvinnor? Jag är den förste att erkänna att också män drabbas av det patriarkala systemet. Vi män förväntas också uppfylla vissa normer, men det allra tyngsta i mansrollen är trots allt plånbokens tjocklek. Inser man inte den maktdimensionen tror jag att man också har missförstått en del av hur dessa frågor behöver formuleras och besvaras. Det viktiga att säga när det gäller den nödvändiga förändringen av jämställdhetspolitiken är att det aldrig kan bli en förhandlingsfråga. Så mycket tid och kraft har ägnats åt att försöka förklara på vilket sätt män gynnas av jämställdhet när det i själva verket är en ganska ointressant fråga. Enskilda män kommer förmodligen att gynnas medan män som grupp med största säkerhet kommer att förlora - om man nu inte ska öka mötestiden med 50 procent, tillsätta nya styrelseplatser och bara låta kvinnor bli nya professorer. Men det är inte poängen. Poängen är att jämställdhet och lika rättigheter till makt och inflytande inte är en förhandlingsfråga. Det är inte fråga om att få män att acceptera jämställdhet. Det är fråga om mänskliga rättigheter till samma makt och inflytande, oberoende av kön. Fru talman! Regeringen kommer inte med särskilt mycket på detta område. Ska vi vara helt ärliga kommer man inte med något alls. Man drar i stället tillbaka förslag som tidigare lagts fram - det känner vi igen från en mängd andra områden - och som ändå hade gjort något för att förbättra jämställdheten, Handlingsplanen för jämställda löner är ett sådant exempel. Det var inte enbart Vänsterpartiets politik utan det var resultatet av en kompromiss mellan tre partier, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi fick alla ta och ge lite grann, men det hade inneburit ett steg framåt. Rätten till heltid är ett sådant exempel. Hade det blivit verklighet i vårt land hade kvinnors möjligheter att få ett ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden förbättrats dramatiskt. Men det dras tillbaka. Till förmån för vad? Ingenting särskilt. Var är de nya förslagen på jämställdhetspolitikens område? Jag har läst betänkandet noggrant och jag ser "återkommer" på väldigt många ställen. Det är klart att man kan göra så och som svar på allt säga att det tycker vi inte om, vi återkommer. Det verkar vara lite av en regeringsstrategi att på en rad olika områden säga ungefär: Vi tycker inte som ni. Vad tycker vi? Vi återkommer. Här finns annars den kommande tiden en mängd tillfällen att göra skillnad. Lönerörelsen är parternas angelägenhet. Låt det inte råda någon tveka om den saken! Men det är också möjligt att göra något eftersom politik också är att kunna förändra. Arbetsgivarna i kommuner, landsting och statlig sektor är ju vi som är politiskt förtroendevalda. Där har vi själva möjlighet att göra skillnad genom våra partiorganisationer och genom de uppdrag som vi har. Vi föreslår ett löneutjämningssystem. Vi vill satsa 10 miljarder kronor de kommande fyra åren på att konkret förändra situationen runt om i landets kommuner och landsting och utjämna lönerna. Så visst går det att göra något. Men det vi snarare får höra är att Svenskt Näringsliv hindrar möjligheterna att teckna avtal som skulle vara ett genombrott för kvinnors lönesituation på arbetsmarknaden om de genomfördes. Det är inte avgjort än, men skulle vi hamna i den situationen att Svenskt Näringsliv ligger i bakhåll och förhindrar parterna, som i övrigt är överens, att teckna avtal är det fullständigt häpnadsväckande. Man kanske ändå kan få ett besked från dagens debattörer om hur man ser på den frågan. Vore det inte bra om vi kunde få en sådan situation i lönerörelsen att kvinnor ändå får ett genombrott för sina löner? Fru talman! Det påstås att privatiseringar skulle kunna vara lösningen. Det är uppenbart i flera av resonemangen i dagens betänkande att man anser att om vi bara privatiserar får vi upp lönerna för kvinnor. Det blir bättre arbetsvillkor, och i stort sett allting blir bättre. De studier som har gjorts visar att det i verkligheten är precis tvärtom. Kvinnors löner går ned vid privatisering. Kvinnor får sämre möjlighet till inflytande vid privatisering. Det som går att göra inom vinstdrivande privat verksamhet är förstås att göra vinst på att pressa människors arbetsvillkor och ge sämre kvalitet i vården och äldreomsorgen. Det är där det finns pengar att tjäna, genom att hålla nere lönerna. Vi har själva tagit fram en studie som visar att det inom Stockholms län, där vi har studerat privatiseringen, är helt uppenbart att man får lägre löner och sämre inflytande. Fru talman! I dagens betänkande finns det många exempel på hur lite intresserad man tycks vara från regeringens sida av att göra något alls på jämställdhetsområdet. Jag kan ta ett exempel till. När vi nu diskuterar och i betänkandet föreslår att man utreder EG-rättens konsekvenser för jämställdheten får vi till svar från majoriteten: Vi behöver inte utreda det där för vi har hållit ett seminarium om det den 8 mars. En utredning om EG-rättens konsekvenser för jämställdhet är väl en lite tyngre fråga än att man reder ut den en eftermiddag - låt vara på internationella kvinnodagen. Fru talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 1 under punkt 1 och reservation 3 under punkt 5. Det ska bli särskilt spännande att i dag få veta hur andra partier här i kammaren har tänkt sig att på något kanske religiöst sätt förvandla bröd och fiskar till mångdubbelt fler, göra vin av vatten eller vad man nu har avsett när man påstår att det går att bedriva jämställdhetspolitik utan att ifrågasätta mäns överordning, makt och privilegier.

Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att dagens debatt om jämställdhet givetvis är en mycket viktig och stor fråga för hela samhället. Det tror jag att alla som lyssnar här håller med om. Jag tror också att de flesta håller med om att det inte är en debatt om ifall det finns jämställdhet eller inte. Jag tror att vi alla är överens om att det finns saker att göra. Det finns ett undantag som jag kom på när Kalle Larsson talade om EG-rätten. I Berlindeklarationen som antogs av EU-ledare förra helgen står det att kvinnor och män är jämställda. Jag tycker att det är helt otroligt. EU:s ordförandeskap Tyskland med EU-kommissionen och EU-parlamentets talman anser alltså att det finns jämställdhet mellan kvinnor och män i EU i dag. Det är helt otroligt. Då har man inte förstått mycket. Det finns så mycket kvar att göra för jämställdheten också här i Sverige trots att vi jämfört med många andra länder i EU har kommit ganska långt. Frågan är om man är beredd att se orsakerna till den ojämställdhet som finns i samhället och givetvis om man är beredd att vidta åtgärder. Makt och inflytande är inte jämt fördelat. Det framkommer i all statistik. Vi ser att kvinnor tjänar mindre än män. Kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män. Kvinnor har visstidsanställningar i större utsträckning än män. Kvinnor har generellt lägre positioner i arbetslivet. Tyvärr utsätts kvinnor för mäns våld. Därför måste vi vidta åtgärder. Utifrån det måste vi naturligtvis utgå från analysen att det råder en könsmaktsordning i samhället och utifrån den analysen vidta åtgärder. Problemet är att jag har svårt att se om den borgerliga regeringen har någon sådan analys. Vi har de senaste månaderna hört jämställdhetsministern klargöra att regeringen har en annan analys än den som funnits tidigare. Det betyder helt enkelt att hon inte ens erkänner att det finns en könsmaktsordning i samhället. Vilken analys jämställdhetsministern står för har hon fortfarande - sex månader efter tillträdet - inte kunnat ge svar på. Kanske får vi höra svar från borgerliga ledamöter i utskottet. Jag vet inte. Man kan konstatera att regeringen inte har något jämställdhetsperspektiv i den politik som förs. Analyseras politiken utifrån någon könskonsekvens i dag? Jag tror inte det. Att regeringen med jämställdhetsministern i spetsen återkallar den handlingsplan för jämställda löner som vi tillsammans med s och v tog fram under den förra mandatperioden utan att presentera en enda plan eller politik för jämställda löner är faktiskt anmärkningsvärt. Först drar man tillbaka en genomarbetad handlingsplan med många konkreta förslag. Det var bara att välja och vraka. Något kunde man väl ha tänkt sig att genomföra. Det gör man inte. Jämställdhetsministern säger: Vi gör en annan analys och har andra prioriteringar än den tidigare regeringen, och vi fann en rad brister i handlingsplanen. Därför var det naturligt att återkalla planen. Den borgerliga majoriteten i utskottet gör en något annorlunda analys än jämställdhetsministern. Man menar att man i framtiden - när den nu kommer - kan tänkas ta fasta på enskilda konkreta förslag i handlingsplanen. Vi får se vad det blir av det. Det mesta av det som regeringen har gjort nu har gått i fel riktning. Man ändrar anställningstryggheten. Det kommer att ta längre tid att få ett fast arbete. Man har ändrat reglerna för a-kassan. De som har deltidsarbete, vilket tyvärr till största delen är kvinnor, har svårare att kvalificera sig för rätt till a-kassa. Man har också dragit tillbaka förslaget om könskvotering i bolagsstyrelser. Ger detta kvinnor mer makt? Nej, tvärtom. Kvinnor får i stor utsträckning stå tillbaka. Det är helt uppenbart att det finns väldigt mycket att göra, men det finns inga förslag. Det har faktiskt inte kommit en enda proposition från jämställdhetsministern. Den enda proposition som jämställdhetsministern har presenterat är en ändring i produktsäkerhetslagen. Det var inte mycket om jämställdhet i den. Var är analysen? Var är förslagen? Ni kan inte leva på att Maud Olofsson har presenterat 100 miljoner för att stärka kvinnors företagande. Det duger inte när man samtidigt genomför så många ändringar i politiken som motverkar jämställdheten. Det är en skam. Mäns ansvar för jämställdhet är också viktigt. Jag tror att vi män har ett stort ansvar för att det ska ske förändringar. Vi måste ta på oss ett större ansvar. Om det har jag skrivit en mycket välformulerad reservation. För tids vinnande kommer jag inte att yrka bifall till den. Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 3 om en handlingsplan för jämställda löner. Jag tycker att det tydligt markerar att regeringen har tagit ett stort steg bakåt i jämställdhetsarbetet.

Fru talman! Eftersom jag så sällan får en diskussion om mäns roll i jämställdhetsarbetet med en företrädare för Miljöpartiet tänkte jag passa på att ställa ett par frågor. Jag ska börja med den fråga som jag hade som ingång i mitt huvudanförande, nämligen hur det ska kunna vara möjligt att skapa jämställdhet utan att män som grupp förlorar i något led. Om Ulf Holm kan redogöra för hur detta arbete skulle kunna gå till matematiskt eller på annat sätt vore det intressant att veta. Jag vill också gärna att Ulf Holm förklarar vad uttalandet om att pojkars och mäns könsroll, som han använder som begrepp, är minst lika snäv och tyngande ska stå för. Uppfattar Miljöpartiet verkligen att det är män som är så att säga förlorare i den könsmaktsordning som Ulf Holm beskrev från talarstolen? Det sista handlar om en liknande sak. Man skriver i förklaringen av Miljöpartiets motion att mäns våld mot andra män är ett stort problem i dag och att vi måste få fram en problematisering av vad som händer när mannen på olika sätt blir marginaliserad. Jag måste få fråga om det är en viktig uppgift inom arbetet för jämställdhet att problematisera mäns marginalisering och på vilka områden den egentligen sker. Jag tycker att det som vi ser i övrigt snarare är det omvända. Det är ju män som breder ut sig. Det är ju inte mäns marginalisering som vi ser i styrelserummen på de stora företagen. Vi vet ju att det är män som breder ut sig på bekostnad av kvinnor. Det är inte heller professorer som är män som marginaliseras, utan tvärtom är de många fler än vad kvinnorna är. Så vad betyder detta egentligen? Vad menas med mäns marginalisering i samhället? Och skulle det verkligen vara en viktig uppgift för jämställdhetsarbetet att ta itu med den frågan?

Fru talman! Kalle Larsson är retoriskt skicklig, men jag tror att han missar en väldigt viktig poäng. Varför ska du alltid få fram förlorare? Har du något eget syfte med det? Jag förstår inte att en lagstiftning om rätten till heltidsarbete skulle innebära att någon ska behöva förlora på det. Jag tror att alla vinner på det. Jag tror inte att män förlorar på att vi driver kravet på rätten till heltidsarbete för alla som i dag ofrivilligt har deltidsanställningar och som skulle kunna gå upp på heltid. Vem förlorar på det? Varför ska du alltid ha en förlorare? Jag förstår inte det. Jag tror att män generellt vinner på ett jämställt samhälle. Det är möjligt att enskilda män förlorar makt i styrelserummet. Men de kanske upptäcker någonting annat i livet som de kan göra. Det kan vara en lika stor vinst i det. Jag tycker inte att man måste föra fram en förlorare i varje del. Mäns våld mot män är ett problem. I de flesta våldsdåd som sker på gator och torg är det faktiskt män som slår män och som känner sig provocerade. Då måste vi ta tag i det också. Många av oss män upplever tyvärr att vi måste leva upp till könsroller som vi är väldigt bundna vid. Vi ska bete oss på ett visst sätt. Och det är inte alla män som vill det. Och då kan de må dåligt. Detta måste man också ha en diskussion om och vidta åtgärder för att slippa detta. Det är faktiskt minst lika viktigt. Det tror jag att Kalle Larsson egentligen håller med om.

Fru talman! Då undrar jag om jag ska uppfatta det som att det bara är de gånger som män inte förlorar som vi ska driva jämställdhetsfrågor. Är det så man ska uppfatta det? Rätten till heltidsarbete var ett sådant exempel. Men hur är det med de andra frågorna? Om kvinnors löner ska komma i kapp mäns löner, betyder inte det att män faktiskt får hålla igen med sina löneanspråk eller att de vinster som delas ut i form av aktieutdelning till framför allt män i stället kommer att få gå till kvinnors löner? Betyder inte det då att män som grupp i något led faktiskt förlorar? Är inte det ändå en viktig reform? Det är det som den här frågan gäller. Med formuleringen att män inte i något led kan förlora när man genomför jämställdhetsarbete har man så att säga tvättat bort hela maktanalysen som ju ligger i könsmaktsordningen som begrepp och som Ulf Holm själv använder. Jag är inte alls ute efter att skapa förlorare eller leta efter förlorare i allmänhet. Men om man inte inser att det i en maktkonflikt finns både de som vinner och de som förlorar, då har man fullständigt bortsett från maktanalysen av dagens situation. I dag är det ju så att kvinnor förlorar inkomster, rikedomar, maktpositioner, talartid, professurer och allt vad du vill på grund av den maktordning som råder. Om man inte ser att de är förlorare i dagens system, då tror jag inte att man har förstått hur dagens system är konstruerat, och då ser man inte heller verktygen för att förändra, nämligen att det faktiskt kommer att vara nödvändigt att genomföra förändringar av den här könsmaktsordningen även om det innebär att män i något led, kanske till och med i ganska många led, förlorar.

Fru talman! Det var värst vad Kalle Larsson kan få utlopp för sin aggression och härskarteknikkunskap när det gäller dessa frågor. Jag tycker att du för mycket stirrar dig blind på ett ord. Ja, enskilda män kommer att förlora - självklart är det så - i ett jämställt samhälle, om vi ska nå dit. Men jag tycker inte att det är det som är huvudinriktningen, att framställa hela jämställdhetspolitiken som att män då automatiskt förlorar. Jag tror nämligen att också män kommer att gynnas av en jämställdhetspolitik i fråga om andra värden. Hela tiden återkommer du till förlorarstämpeln. Jag tror att det är svårt att få gehör för jämställdheten om du hela tiden argumenterar för att män förlorar. Betyder det då att jag inte ser att det finns en könsmaktsordning? Naturligtvis inte. Jag ser att det finns en sådan, och därför vill jag jobba med detta. Att Kalle Larsson bemödar sig med att ta replik på mig av alla är också ett uttryck för att han vill framställa allt som han själv säger som det bästa och den enda sanningen. Det stora problemet här i kammaren är faktiskt de fyra borgerliga partierna som bildar alliansunderlag. Och alliansen har inte lagt fram en enda proposition om detta. Kan du inte argumentera mot dem i stället för att försöka klanka ned här, när vi tillsammans under den förra mandatperioden lade fram just en handlingsplan för jämställda löner och förslag på hur vi ska stärka kvinnornas roll för att de ska få en bättre plats på arbetsmarknaden med höjda löner?

Ulf Holm har ställt en rak fråga till Kalle Larsson så jag ger Kalle Larsson möjlighet att kort bemöta detta.

Fru talman! Jag tror att Ulf Holm är väl medveten om att huvuddelen av mitt anförande faktiskt handlade om att kritisera just de personer från alliansens sida som jag senare kommer att ta replik på och diskutera med. Samtidigt är det ganska väsentligt att jag också kan diskutera med Miljöpartiets företrädare. Jag ser nämligen i de skrivningar som Miljöpartiet har ställt sig bakom att det brister i fråga om maktanalys. Och då räcker det inte att klistra på etiketten könsmaktsordning för att man så att säga ska komma undan och slippa en replikväxling. Då måste man nog vara lite djupare i sin analys. Och det är från min sida inte fråga om att försöka utöva några härskartekniker eller liknande, utan det handlar snarare om att man ska ta en öppen och rak debatt. Min uppfattning är inte att det i första hand handlar om att vi har ett problem i dag med att män blir marginaliserade utan att kvinnor blir det. Och där verkar vi skilja oss åt, åtminstone i fråga om de formuleringar som finns i dagens betänkande.

Fru talman! Catharina Elmsäter-Svärd frågar: Vilken regering skulle inte dra tillbaka ett förslag för att sedan kunna återkomma med egna förslag? Ja, förstås den regering som håller med om förslagen! Därför är väl den fråga du här i dag har att svara på vad det var för fel på handlingsplanen. Vad är det för fel med att ge människor rätt till heltid, inte skyldighet att arbeta heltid? Låt oss inte ha med det missförståndet redan nu i replikskiftet! Det gäller alltså möjligheten att ändå ha rätten att arbeta heltid. Det skulle vara ett stort steg framåt för kvinnors fotfäste på arbetsmarknaden. Det är en mängd kvinnor som i dag lever under en påtvingad deltidslön och som har svårt att klara sin egen försörjning och sin ekonomiska självständighet. Det är klart att man, om förslag inte har lagts fram från jämställdhetsministerns sida, i stället får hänvisa till andra ministrar som har gjort det. Det är alldeles riktigt - så långt ger jag Catharina Elmsäter-Svärd rätt - att det är på en mängd olika områden som man förändrar jämställdhetspolitiken. Det kan inte en enskild minister göra - dessutom inte på ett politikområde. Det är två förslag som nu presenteras från Catharina Elmsäter-Svärds sida. Det ena förslaget är ett typiskt förhandlingsförslag - om en jämställdhetsbonus. Vi måste ge män lite extra, lite mer än kvinnor, för att de ska lockas att vara hemma. Min och vår poäng här är att det inte ska vara fråga om en förhandlingslösning. Därför borde man i stället se till att i så fall individualisera föräldraförsäkringen och att göra också ansvaret för barn till någonting som både man och kvinna ska bära. Vårdnadsbidrag och pigtjänster i allmänhet är snarare förslag som cementerar rådande könsmaktsordning, förutom för ett litet antal kvinnor som har tillräckligt mycket pengar för att kunna betala andra kvinnor som städar i deras hem. När kommer det förslag om att bryta könsmaktsordningen?

Fru talman! Regeringen som väljer att dra tillbaka denna handlingsplan utgår från en annan verklighetsbeskrivning än den jag tror att Kalle Larsson utgår från. Jag upplever det som att Kalle Larsson och jag ser på dagens situation väldigt olika. Vi kan konstatera att många kvinnor jobbar deltid. För många har det dock varit så att det inte har lönat sig att gå upp i tid. Marginaleffekterna har varit för stora. Kombinationen att mycket hemarbete fortfarande görs av kvinnor och att man inte har kunnat få hjälp med detta - till exempel har det varit väldigt höga skatter på tjänstesektorn - har undanhållit människor möjligheten att köpa tjänster. Människor har undanhållits möjligheten att förändra sitt liv. Det har inte lönat sig att gå upp i arbetstid, för skattetrycket har varit så hårt. Man kan ta en så enkel sak som barnomsorg som exempel. Som vi ser det behövs det barnomsorg för att människor ska kunna arbeta. Men hur mycket tid lägger inte framför allt kvinnorna ned på att hämta och lämna på dagis? Vi vill se över möjligheterna för fri etableringsrätt så att dagis kan finnas nära det jobb man har. Vi har ett annat sätt att se på det hela för att hitta möjligheter. Vi är fast i ett system som vi har hamnat i på grund av strukturer och den politik som har förts. Vi vill föra över engagemanget så att människor ska få en möjlighet att påverka sin vardag. När de går upp i arbetstid ska de också få mer pengar kvar, men det ska också gå att hitta andra lösningar som gör att vardagslivet går ihop. Eftersom jag och Kalle Larsson har så olika världsbild blir lösningarna också olika.

Fru talman! Catharina Elmsäter-Svärd har rätt i att vi har lite olika världsbild och därmed också lite olika lösningar. Jag tror att den lösning som Catharina Elmsäter-Svärd och Moderaterna företräder snarare kommer att cementera könsmaktsordningen. Lösningen handlar ju om att ge kvinnor lite kortare väg till förskolan och om att se till att kvinnor kan köpa andra kvinnors tjänster om de har råd med det. Då slipper de det betungande ansvaret att utmana sin man för att han ska sköta lite av städningen. Då slipper de utmana maktordningen och säga: Det är din tur att vara hemma med barnen, att köra till förskolan och att ta ditt ansvar som förälder. Det är väl där skillnaden är. Catharina Elmsäter-Svärd vill underlätta vardagslivet för vissa kvinnor. Jag förstår den inställningen, det är inte det! Moderaterna duckar dock hela tiden för de maktfrågor och maktdimensioner som detta rymmer. Frågan är egentligen om det finns några exempel där Catharina Elmsäter-Svärd och Moderaterna är beredda att utmana mäns privilegier. Det handlar om mäns exklusiva rätt att välja att vara föräldrar eller att inte vara det och om mäns exklusiva rätt att hela tiden bara förutsätta att de har ordet på ett möte, att de har möjligheten att tjäna mer eller hämta ut mer pengar i vinster. Den frågan är eventuellt redan besvarad i betänkandet när man säger att jämställdhetsarbete utgår från att män inte i något led behöver vara förlorare. Jag ska ändå ge Catharina Elmsäter-Svärd chansen att besvara frågan: Finns det någon punkt där ni är beredda att utmana mäns makt på allvar, eller ska ni fortsätta med en jämställdhetspolitik där man bara duckar, undviker och försöker hjälpa vissa kvinnor att komma loss från ordningen?

Fru talman! Antingen har man inriktningen att en situation enbart kan lösas genom lagstiftning, eller så tror man faktiskt på människors möjlighet och förmåga om de bara ges de rätta verktygen. Jag tror på det senare. Kalle Larsson sade i sitt förra replikskifte lite enkelt att man med jämställdhetsbonusen ska locka papporna att vara hemma. Det är så jag i min beskrivning menar att verkligheten har kommit att bli i dag. Familjerna kalkylerar. Mannen tjänar mest, och det är kvinnorna som får jobba deltid och gå hem tidigare för att få allt att gå ihop. Då kan man fundera på om vi ska lagstifta. Ja, säger Kalle Larsson, vi kvoterar föräldraledigheten. Men om föräldrar inte vill ha det så säger vi att det måste vara bättre att ha en riktad jämställdhetsbonus som ger en skattereduktion med 3 000 kronor när den som har den lägsta lönen jobbar och den andra är föräldraledig. Det är inte av en händelse som det oftast är kvinnan som tjänar minst. Detta ger ringar på vattnet. Om kvinnan får gå tillbaka och jobba tidigare kan hon vara med på arbetsplatsen när karriären börjar flyga. Då är hon med i löneutvecklingen, vilket innebär att hon har större möjlighet att bli mellanchef till att börja med och senare möjlighet att kunna vara företagsledare. Därför gör vi också större ansträngningar för att fler kvinnor än hittills ska vilja bli företagare. Det är i dag så cementerat vilken roll kvinnor ska ha, för det är så politiskt styrt. Vi måste börja bryta det på något sätt, och då är varje förslag vi nu kommer med en liten del av en stor helhet. Får vi bara hålla på i tio år till kommer det att bli skillnad.

Fru talman! Jag hörde när Catharina Elmsäter-Svärd började med sina fina ord "makt", "ekonomi" och "trygghet". Det är nog precis som Catharina Elmsäter-Svärd säger - orden står för olika saker för oss. Vi tycker att både kvinnor och män ska ha makt, en ekonomi och trygghet. Dock har vi under det senaste halvåret sett att den borgerliga regeringen har förstört en hel del för kvinnors möjlighet att ha mer makt, speciellt i arbetslivet. Jag tänker bland annat på a-kassan. Många tvingas gå kvar på sitt jobb för att de kanske inte ens kan få a-kassa. Du talade, Catharina, om lagstiftning, heltid och om att du tror på människors förmåga. Jag tror också på människors förmåga. Jag har träffat alltför många kvinnor som ofrivilligt jobbar deltid. Men de är, precis som vi har sagt innan, i en helt annan maktposition, för attityder, värderingar och gamla strukturer påverkar att kvinnorna inte får möjlighet till heltid. Jag tycker att det är synd att din partikamrat Jan Ericson inte är kvar här i kammaren. Han pratar om heltider och om att fler människor kan bli arbetslösa. Det hade varit spännande att höra om han hade sagt samma sak om det var män som hade velat ha heltider! Det är faktiskt attityder och värderingar i samhället som avgör detta. Vi har aldrig sagt att varannan heltid ska gå till männen och varannan till kvinnorna. Det är dags att lagstifta om det!

Fru talman! Problemet med den diskussion som har förts om heltider i den lagstiftande bemärkelsen - när vi går in och lägger oss i och parterna inte tar ansvar - är ju att rätt till heltid också kan bli rätt till noll tid, för det är inte ett statiskt nollsummespel. Vår uppfattning är att kommuner och landsting - den offentliga regin - som vi har möjlighet att påverka mer vad gäller den politiska ordningen har ett stort ansvar i dessa frågor. Nu tillförs kommuner och landsting mer pengar, vilket innebär att kvaliteten kan höjas. Jag tror att det i det läget är viktigt att båda parterna - den fackliga sidan och arbetsgivarsidan - resonerar i de här termerna. Vi hörde tidigare i debatten att Désirée Pethrus Engström tog upp exemplet med att man har flera deltidsarbetare men tar in extrapersonal när man behöver mer bemanning i stället för att låta den som redan går på deltid men vill ha mer tid komma in. Det handlar alltså om hur man använder sina resurser. När det gäller detta att vi har förstört makten genom a-kasseförslaget tycker jag personligen att det är rätt tragiskt att så många människor under tolv års tid har stått utanför jobb och inte haft rätt till egen lön - verkligen egenmakt. Det är så många människor som har drabbats av de ökade klyftorna. Fattigdomsklyftorna har ökat. Det finns en grupp som har blivit mindre fattig under den här perioden, och det är ensamstående män med barn. Den gruppen är inte särskilt stor. Vad har gjorts för de här kvinnorna egentligen? Nu flyttar vi fram fokus så att människor ska kunna få ett arbete, och när man arbetar ska man få behålla mer av sin lön. Den kvinna som tjänar runt 16 000, en lågavlönad kvinna, får över 600 kronor mer i och med jobbavdraget.

Fru talman! Jag kan hålla med Catharina Elmsäter-Svärd om att det händer väldigt mycket med jämställdheten i och med barnafödandet. Det är därför vi socialdemokrater tycker att det är så viktigt att vi har ett delat ansvar där. Ni kommer med vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster och ser dem som en jämställdhetsfråga. Vad är det man får? De hushållsnära tjänsterna är inte till för de lågavlönade kvinnorna. De kommer aldrig att ha råd att köpa de här hushållsnära tjänsterna. Man kan också titta på var taket ligger. Det är ett skatteavdrag på 50 000 per fysisk person. I ett hem där man normalt sett kanske kan köpa dem utan subventioner innebär det kanske att man kan få 100 000 i skattelättnader eftersom man är två fysiska personer med välavlönade jobb. Främjar det jämställdheten? Det handlar ju bara om att se till att de som redan har det bra får det bättre. Kan man köpa hushållsnära tjänster för 200 000 kronor tycker inte jag att man har ett behov av ekonomisk hjälp. Det finns bättre sätt, till exempel att ge kvinnor drägliga arbetsmiljöer i offentlig sektor och anställa fler människor där. Man skulle kunna anställa flera tusen personer för de pengarna.

Fru talman! När man tittar på familjers möjligheter att lösa sin situation är kanske behovet rätt likvärdigt oavsett var man bor i landet eller vem man är och hur familjen än ser ut. Man behöver hitta en lösning för att barnen ska få ett bra omhändertagande när man själv inte kan ge dem det. Men lösningarna kan ju faktiskt se rätt olika ut. Vi menar att man inte kan titta så trångsynt och säga att alla familjer ska ha exakt samma lösning på exakt samma vis, om det inte är det man kallar för jämlikhet eller rättvisa. För oss är det inte det. För oss handlar det om att människor ska ha egen makt och kunna bygga upp sin vardag. Då finns det de som i dag väljer att vara hemma och som inte får någonting alls. Ett vårdnadsbidrag skulle ge dem mer än ingenting alls. Sedan finns det de som vill kombinera ett vårdnadsbidrag med den här jämställdhetsbonusen. Det är en möjlighet för dem. Det är ingenting som vi tvingar dem att använda, men det finns som en möjlighet. Man kan inte bara se statiskt på hushållsnära tjänster som ett sätt att få hjälp med barnpassningen, tvätten eller någonting annat. Det finns många fler aspekter än så. Det är en sektor som i dag är så svart och omsätter så många miljarder att om vi skulle kunna få över den i en vit verksamhet skulle det faktiskt tillföra staten pengar som vi annars inte skulle få. Människor som i dag jobbar i den verksamheten - det är inte bara kvinnor, utan det kan vara män också - kan helt plötsligt få ett arbete där de också kan känna trygghet och makt och dessutom vara med och betala skatt. Undersökningar sedan tidigare när man gjorde försök, här i Sverige också, visar att barnfamiljer med barn upp till sju år är de som främst skulle vilja använda de här tjänsterna. Det är också då som många pappor arbetar övertid. Vi kan bolla hur vi vill med siffror, men vi måste hitta någonting där människor själva får makt att påverka sin egen situation.

Fru talman! Med hänsyn till att det är andra aktiviteter i huset också ska jag försöka hålla mig kort, men detta är en viktig fråga. Det vi har att hantera i dag är ett motionsbetänkande och att vi drar tillbaka en skrivelse. Det är lite kul med den här skrivelsen. Oppositionen i dag säger att den är det absolut allra viktigaste dokument som man någonsin har lagt fram. Jag var tvungen att gå tillbaka och tänka efter hur det var när den släpptes. Det var den morgonen som man samtidigt lade fram utredningen om kvotering till bolagsstyrelser. Den tog garanterat 100, om inte 150, procent av allt medieutrymme. Ungefär samtidigt passade regeringen på att lägga fram det här dokumentet som ska förändra världen. Så högt prioriterat var det arbetet då. Det var också ett resultat som kom efter lång tid. Vi gjorde en liten granskning av de senaste tolv åren. Det gjorde vi inte enbart av den anledningen att vi har haft en socialdemokratisk regering under de tolv åren, utan vi gjorde det därför att vi röstade igenom nya jämställdhetspolitiska mål 1994. Vi gick igenom detta för att se vad som har hänt under de här tolv åren. Den rapport som vi lade fram visade att regeringen inte hade lyckats speciellt bra att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Vi har gått igenom både tillgänglig och relevant statistik. Resultatet av vår granskning var faktiskt rätt nedslående. Det har till och med gått tillbaka på en del områden. Det största misslyckandet ligger på det ekonomiska området. Lönegapet mellan kvinnor och män har faktiskt ökat under de här tolv åren, inte mycket utan marginellt, men det har trots allt gått bakåt. Den största ökningen ligger inte inom den privata sektorn utan inom den landstingskommunala sektorn. Andelen kvinnliga företagare ligger kvar på samma nivå, 25 procent, som 1994. Arbetsmarknaden är fortfarande starkt könssegregerad, och andelen kvinnliga chefer är ungefär densamma, mellan 25 och 35 procent. Samtidigt ökar kvinnors andel av sjukskrivningar och förtidspensioneringar medan männens andel minskar. Det finns ytterligare ett område där jämställdheten kan bedömas ha minskat. Det gäller frihet från sexualiserat våld. Statistiken över våldtäkter visar en kraftig ökning av antalet våldtäkter. Vi vet ju att det kan ha många olika orsaker, men i statistiken var det faktiskt så. På området som gäller samma ansvar för arbete med hem och barn har jämställdheten bara tagit myrsteg framåt. Kvinnors uttag av föräldraledighet har visserligen minskat medan männens uttag ökat, men det var från en mycket låg nivå. Samma sak gäller vård av sjukt barn. Kvinnors del av hemarbetet har visserligen minskat, men männens har inte ökat. Av det kan man dra slutsatsen att det blir allt skitigare i de svenska hemmen. Inte heller på det politiska området har Socialdemokraterna lyckats nå målen vad gäller en jämn fördelning av makt och inflytande. Visserligen finns det statistik som visar att det är 50 procent män och 50 procent kvinnor, men det gäller kanske här i parlamentet och inte så mycket mer. Går vi tillbaka och tittar på sekreterare i statliga utredningar och så vidare finns det en mängd olika statistik på det området som visar att det finns mycket kvar att göra. Utbildningsområdet är faktiskt det enda område där det har gått framåt. Där klarar sig kvinnor eller flickor faktiskt bättre. Det är pojkar som har större problem numera. Men när man kommer upp på högre nivåer är det fortfarande så att andelen kvinnliga professorer är bedrövligt låg. Det har gått en lång rad år. Man hade tolv år på sig för att komma fram till den här handlingsplanen för jämställda löner som sedan presenterades den dag då man visste att inte någon skulle titta speciellt noga på vad det var man presenterade. Det är den man nu använder som ett stort underlag. Då känns det lite skönt att Kalle Larsson tilltror den nya regeringen så mycket som han trots allt gör. Nu har vi suttit i sex månader, och vi har ännu inte lagt fram förslag på alla dessa områden. En del saker är på gång i Näringsdepartementet och Justitiedepartementet. Vi har ett arbete som gäller en sammanslagen diskrimineringslagstiftning för att få en skärpning på det området. Jag anser att det är ett viktigt arbete. Många av de här sakerna handlar om att komma åt det så att man inte bara pratar om det. Med det låter jag resten hamna i replikerna om det blir så.

Fru talman! Jag tror att logiken behöver redas ut till att börja med. Det vi fick höra nu var att handlingsplanen plötsligt var ganska betydelselös. Det var inget särskilt som stod i den. Då är frågan varför man måste dra tillbaka den om den inte innehöll några skarpa förslag. Svaret är att det gjorde den faktiskt. Jag sade klart och tydligt i mitt anförande att det inte är Vänsterpartiets politik som beskrivs i handlingsplanen utan ett resultat av en kompromiss. Men visst var det flera viktiga steg framåt. Det är steg som den nuvarande regeringen inte vill ta. Det är bara att erkänna det! Men då måste man väl också säga något om vad man i stället är intresserad av att göra. Det är det kritiken gäller. Annika Qarlsson säger att man suttit i sex månader och att man inte hunnit göra så mycket på sex månader. Jag svarar: Ge mig sex månader och det kommer att hända en hel del. Den kritik som nu kommer är en kritik mot den tidigare socialdemokratiska regeringen. Hade jag nu varit socialdemokrat, vilket jag tror att en stor andel socialdemokrater och jag själv är glad att jag inte är, hade jag tagit åt mig väldigt mycket av detta och försökt förklara hur mycket bättre det skulle ha blivit den senaste perioden med en socialdemokratisk regering. Men jag håller med om verklighetsbeskrivningen att det har hänt alldeles för lite. Ett avgörande skäl är att också den tidigare regeringens politik saknade för mycket av det maktperspektiv som jag tror är helt nödvändigt för att kunna åstadkomma en förändring. Saknar man maktperspektiv, om man inte är beredd att utmana mäns makt och privilegier, stöter man på patrull. Då måste man stanna, backa, huka, ta en annan väg så fort som mäns privilegier utmanas. Låt mig ta det konkreta exempel som Annika Qarlsson själv nämner, nämligen professurer. Vi är överens om att det är en tråkig ordning att vi har en så stor andel professorer som är män. Hur ska vi göra något åt det utan att utmana mäns makt?

Fru talman! Å ena sidan får vi kritik för att vi gör för mycket och för fort, å andra sidan får vi kritik för att vi inte gör tillräckligt. Logiken hänger inte ihop i den delen heller, Kalle Larsson. På jämställdhetsområdet har vi ett antal förslag som redan är på gång. De är inte heltäckande, och det är inte allt. Det är mer som kommer att behöva sättas i sjön, självklart. Men den första biten handlar om att den nya regeringen har en annan syn på hur man ska arbeta med de här frågorna. Kalle Larsson och Ulf Holm hade tidigare i kväll en diskussion om någon måste förlora eller inte. Det är synen på kvinnor som offer som jag kan känna skiljer oss åt, alltså att man hela tiden definierar alla kvinnor som offer för allting annat. Om man ska komma till slutsatsen att det ska vara vinnare och förlorare definierar man faktiskt kvinnor som offer. I samhället finns det en del olika bitar som spelar roll. Det handlar om strukturer, men det handlar också om de saker som vi sedan har att besluta om här. Det handlar om att öppna för kvinnors möjligheter att starta företag, att öppna för möjligheten att driva företag inom det som i dag är i offentlig sektor och som i stort sett har ett monopol. Det ska finnas en annan arbetsmarknad där man kan gå mellan olika arbetsgivare och inte alltid vara beroende av att till exempel byta från avdelning A till avdelning B i hemtjänsten. Det finns en mängd sådana områden som faktiskt spelar en stor roll. Det som Kalle Larsson förespråkar och har stått för är en del av det som har stängt dörrar för kvinnor och höjt trösklarna.

Fru talman! Låt mig börja med att notera att Annika Qarlsson nu erkänner att hennes logik inte hänger ihop, eftersom hon säger att min argumentation och logik inte heller hänger ihop. Det betyder alltså att hon erkänner att hennes egen inte gjorde det, och det är ett välkommet erkännande därför att den faktiskt inte gör det. Jag tror först och främst att man ska vara medveten om att privatiseringar - detta är vederlagt i en rad rapporter - inte alls leder till det som majoriteten här påstår, nämligen till större löneökningar för kvinnor och bättre möjligheter på arbetsmarknaden. Tvärtom leder det till lägre löner. Kvinnor tappar löneutrymme vid privatisering. Dessutom blir de tystare på arbetsplatserna, något som inte heller gynnar kvinnor i allmänhet. Det handlar alltså om en helt annan utveckling. När det gäller kvinnligt företagande tror jag inte att det alltid eller ens ofta behöver vara dåligt, tvärtom. Annika Qarlsson, den nuvarande regeringen och majoriteten kan säkert hämta en hel del inspiration från de motioner som Vänsterpartiet tidigare har väckt i denna kammare om hur kvinnligt företagande kan uppmuntras och stärkas. Jag vidhåller ändå den fråga jag ställde som inte bemöttes eller besvarades i någon del: Hur ska vi göra för att få fler kvinnliga professorer utan att det i något led inskränker på mäns möjligheter att bli professorer? Hur ska det gå till? Om jag kan få ett svar på den frågan tror jag att en hel del klarnar i debatten.

Fru talman! Jag tackar för förtroendet från Kalle Larsson som tror mig om att behärska professurerna och veta hur det ska gå till att få fler kvinnliga professorer. Jag måste tyvärr hänvisa till utbildningsutskottet och arbetet där. Det är lite spännande att Kalle Larsson försöker ge bilden av att det är vid privatiseringar som kvinnor förlorar. Å ena sidan tycker Kalle Larsson att det är bra att kvinnor startar företag, fast å andra sidan ska alla företagare beslagtas när det hela har startats. Eller vad är det ni har skrivit? Det känns inte riktigt genomtänkt när Kalle Larsson säger att det är bra att man startar företag, fast det ska inte drivas privata företag. Jag hängde inte riktigt med i den delen måste jag säga. Det som vi säger när det gäller kvinnors företagande är en del i detta med jämställda löner. I den andra delen handlar det om att det ska kosta att diskriminera. I dag finns inget offentlighetens ljus på diskrimineringsmål. Det är det viktigt att ändra på. Det andra är att det ska kosta att diskriminera. Precis som det finns miljöböter ska det finnas böter även på det här området. Jag tror att det är viktigt att både få upp i ljuset och sätta hårt åt de felaktigheter som sker.

Fru talman! Jag har lite frågor till Annika Qarlsson som jag gärna skulle vilja ha svar på. Jag undrar hur ni ser på möjligheterna att deltider blir heltider genom att äldreomsorg eller sjukhus säljs ut. Om man har låg a-kassa eller ingen a-kassa alls kanske man som kvinna tvingas att välja ett vårdnadsbidrag, speciellt med tanke på att man nu också kanske tvingas att flytta första dagen som arbetslös. Jag har ytterligare en fråga. När arbetsmarknadsministern var här i kammaren för ett tag sedan sade han att plusjobb inte var riktiga jobb. Riktiga jobb var för den nya regeringen fasta anställningar. Det låter ju jättebra. Det är precis så jag tycker att det ska vara. Men då undrar jag om plusjobben ska bort eftersom de inte är några riktiga jobb. Plusjobben var på heltid under en period på ungefär två år, förutom för dem som var äldre, och lönen var kollektivavtalsenlig. Man visste hur man skulle ha det två år framöver om man inte hittade ett annat jobb. Så ser det inte ut för kvinnor i dag. Därför måste en möjlighet vara att lagstifta om rätt till heltid. Jag vill höra Annika Qarlssons lösning för att kvinnor ska få en lön värd namnet, en lön som det går att leva på. Är det att sälja ut våra sjukhus och vår äldreomsorg?

Fru talman! Det talas om deltider och heltider och a-kassa och om att tvingas till saker och ting eller inte. Ja, jag har sagt det i förra debatten när vi pratade om arbetsrätten, och jag tror att jag har sagt det också vid tidigare tillfällen. Med den arbetsmarknadspolitik som den förra regeringen förde hade vi en arbetsmarknad där 1-1 ½ miljon människor stod utanför. Det var alltså arbetsgivarnas arbetsmarknad. Det var de som kunde välja och vraka. Det var de som kunde ge sämre villkor än vad vi tycker är rimligt för att man ska kunna försörja sig själv. Hela paketet, hela satsningen, som den nya regeringen nu gör handlar om en helt annan arbetsmarknadspolitik. Det handlar om att se till att folk får chansen att komma i arbete. Det är ett helt annat tryck. Det ser vi redan inom vissa branscher. Det är ett tryck nu. Det är inte så många som söker jobben, och helt plötsligt är det mer arbetstagarnas marknad. Men vi har ännu långt kvar på det området. Vill man ha kompetent folk som har en lust och vilja att faktiskt engagera sig på jobbet och också stanna kvar under en längre period och inte gå vidare till något annat jobb behöver man faktiskt ge dem de villkor som de själva önskar. I stället för deltid får de heltid. De har bättre förutsättningar i löneförhandlingar. Det är en mängd olika delar. När det gäller deltid och heltid och även a-kassan ligger det i allt det att det faktiskt finns en arbetsmarknad som fungerar i stället för att det är förtidspensionering som var det förra spåret. Sedan gäller det skillnaden mellan plusjobb och riktiga jobb. I fråga om plusjobben var ju ett kriterium att det skulle vara jobb som inte annars skulle bli gjorda, och det skulle vara under en viss tid. När den tiden är slut har man ingen anställningstrygghet, utan då är man tillbaka på ruta noll igen. Det tycker jag är ett dåligt förslag.

Fru talman! Jag hörde inte att Annika Qarlsson svarade på min fråga om hur man skulle se till att kvinnor skulle få heltid och bättre villkor. Då går jag vidare till hushållsnära tjänster. Vad anser Annika Qarlsson om det? Kan du svara mig på det? Vad kommer löneläget att bli där? Är det heltids- eller deltidslöner som det ska vara? Tror ni att jämställdheten ökar på det här sättet? Det pratades tidigare här om att svarta tjänster skulle bli vita tjänster. Men enligt LO:s uträkning blir det, med den skattesubventionering som blir på ungefär 50 procent, i stort sett obeskattade tjänster i hela den sektorn. Då kan man säga så här: Man bekämpar skattesmitning genom hushållstjänster genom att ta bort all skatt. Det kan väl ändå inte vara rimligt? Sedan skulle jag återigen vilja säga så här: Om det skulle vara så enkelt som att lösningen är att sälja ut och privatisera borde ju heltider och sådant finnas speciellt inom Handels avtalsområde. I affärerna ser vi ju tydligt att det är män som har heltid och kvinnor som har deltid. Vi kan titta på hotell och restaurang, som också är en privat sektor. Där är det också mycket deltid. Man kan titta på fastighetsområdet. Där är det också mycket deltid när det är kvinnor som jobbar. Man måste ändå våga ta på sig sina jämställdhetsglasögon och se att det är en diskriminering av kvinnor, speciellt i arbetslivet när det gäller både lönen och arbetsvillkoren.

Fru talman! Jag svarade under hela mitt förra inlägg. Jag ägnade ungefär 1 minut och 40 sekunder till att svara på hur det skulle bli heltid. Därför rekommenderar jag läsning av protokollet i morgon. När det gäller hushållsnära tjänster var det en del där jag inte förstod vad du menade, så jag kan tyvärr inte ge något fullödigt svar. Du pratade om LO-rapporten. Jag måste erkänna att jag inte förstod det. Men den andra delen förstod jag, så den kan jag ta. När det gäller den här biten är det lite spännande att se att det i andra länder runt omkring oss, som har valt att införa det här, inte har funnits den här laddade beskrivningen av de här arbetsuppgifterna, som ingår i hushållsnära tjänster. Jag har också gjort en reflexion. Vi kan gå tillbaka till 70-talet när det handlade om att professionalisera barnomsorgen. Vi byggde ut dagis och förskolor. Och det blev till nästan hundra procent - det är inte hundra procent, men det är inte långt därifrån - kvinnor som utbildade sig och tog ansvaret för barnen med pedagogisk verksamhet och annat. Fanns det någon laddning där var den i så fall den motsatta. Jag kunde vara fundersam, eller vår sida kunde vara fundersam, medan ni drev på och tyckte att det här var självklart. Men nu när det handlar om ytterligare en del av det som traditionellt har varit kvinnors arbetsuppgifter får det inte professionaliseras. Det är någonting som var och en själv ska ta hand om. Det handlar om att uppvärdera en traditionellt kvinnlig syssla, som jag inte tycker behöver utföras av en kvinna. Jag har en egen situation som är lite unik, eftersom jag inte är hemma under veckorna. Men det behöver inte vara så, utan det går alldeles utmärkt att låta även andra städa. Det handlar om att uppvärdera och att faktiskt ge en möjlighet för den här sektorn att utveckla sig. Och det finns möjlighet för både företagare och kvinnor att anlita de här tjänsterna.

Fru talman! Dagens debatt om det motionsbetänkande som föreligger är i alla fall lite annorlunda än de brukar vara. De som nu är i opposition klagar med lite darrande stämmor på det de själva har skapat under de senaste 12 åren - eller egentligen är det de senaste 80 åren, med undantag av några parenteser. Nå, som man bäddar får man ligga, heter det ju. Problemet är väl bara att den här sängen inte har blivit ordentligt bäddad på många herrans år. För min egen del har jämställdhetsarbetet mer sällan varit att delta i särskilt anordnade debatter i kammaren, men jag har deltagit i praktiken och i verkligheten. Låt mig ta upp en enda av mina jämställdhetsfrågor under åren här i riksdagen: värnplikten! Ingen har ännu lagt fram ett enda hållbart skäl till att kvinnor inte ska ha samma rättighet eller skyldighet som män att fullgöra sin värnplikt. Och varför har inte denna grundläggande strukturella orättvisa, enbart på grund av kön, helt enkelt tagits bort? Vad är det för invanda föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället, duglighet och kompetens som gör att inte varenda människa - eller parti, för den delen - som kallar sig feminist slåss för att ta bort denna uppenbara orättvisa? Själv har jag försökt att driva frågan i mer än tio år. Jag hoppas att vi så fort som möjligt ska komma till rätta med denna orättvisa. Fru talman! Själv ser jag i dagsläget tre saker som de mest viktiga att arbeta med framåt. Det första handlar om hur vi från början, ja, redan på dagis, bemöter barnen när det gäller deras könsidentitet. Kommer ni ihåg den undersökning man gjorde för ett antal år sedan på dagisen Tittmyran och Björntomten? Jag tror att det var i Gävle, men jag kan ha fel. Man trodde att man behandlade barnen lika och att man bedrev ett medvetet arbete med jämställdhet men fann till sin oerhörda förvåning, när man tittade på inspelade band av hur man uppförde sig, att man inte alls gjorde det. Flickor och pojkar behandlades helt olika beroende på kön. Kraven varierade. Målen var olika, och graden av förståelse och hjälp varierade med könet - detta trots att personalen var medveten om det grundläggande problemet och försökte behandla alla på ett icke könsrelaterat sätt. Hur ser det då inte ut på andra ställen där man inte är medveten om det? Här, på dagis, tas viktiga steg när det gäller den självbild som man senare bär med sig. Och den bekräftas av att staten inte ålägger flickorna samma krav på att försvara landet som pojkarna när de blir 18 år. Det andra handlar om att komma till rätta med den sneda maktfördelningen i samhället, som vi också delvis har debatterat här i dag. Inte minst gäller det beslutsfattande miljöer. Senaste exemplet är det krav på kvotering i fråga om bolagsstyrelserna som med jämna mellanrum lanseras som svaret på frågan. Själv tror jag inte generellt på kvotering. Jag tror att det i det här fallet finns andra och bättre vägar som utgår från uppmuntran, att frågan synliggörs på ett annat sätt och premiering. Vi i Folkpartiet arbetar för närvarande på en sådan modell. Och, Kalle Larsson, vi återkommer. Den tredje saken, som jag gärna skulle vilja ta upp här i kammaren i dag, gäller jämställdheten i vården. Det handlar om behandling, rehabilitering, bedömning av yrkesskador, bemötande i vården och så vidare. Här finns det väldigt mycket kvar att göra. Jag ska inte förlänga kammarens debatt med att ta upp olika exempel, men det finns gott om dem, inte minst i våra medier som speglar vad som händer. Här finns det mycket där vi gemensamt kan arbeta för en bättre ordning. Fru talman! Det här var några av de saker som jag själv tycker är angelägna att ta upp. Jag förstår att oppositionen gärna vill ta upp det motionsbetänkande vi har. Jag ska gärna svara på frågor om ni har några ytterligare. Får jag bara säga något om regeringens insatser på jämställdhetsområdet i nutid? Den här regeringen har som bekant inte suttit särskilt länge. Vi har fått en debatt på temat varför vi inte gör någonting, varför Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister inte har lagt fram några egna betänkanden. Får jag bara visa en enda sak? Vi fattade i dag ett beslut vid voteringen om skadestånd och bodelning. Det gällde civilutskottets betänkande nr 14. Det är ett bra exempel på att hela regeringen arbetar med alla frågor. Det är inte bara integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni som har ansvaret att tänka jämställt. Här har vi nu i dag i kammaren fattat ett gemensamt beslut om att skadestånd som tilldelas till exempel en kvinna inte ska delas av förövaren, mannen, vid en eventuell bodelning. Det är bara ett exempel på att det inte går att titta så snävt och säga att det inte har kommit något än. Det kommer mera, fru talman. Det finns några andra saker, som kampen mot mäns våld mot kvinnor. Det kommer en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor som tar ett samlat grepp i frågan. Det är inte som Kalle Larsson vill göra gällande, att allting var bra med den politik som den andra regeringen förde. Det tyckte han för övrigt inte ens själv fast han stod bakom den i många stycken. Då måste man också erkänna den nya regeringen rätten att komma med en annan analys och andra förslag. Här är ett sådant exempel på vad som ska komma. Vi satsar också 10 miljoner på en handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Den bereds just nu inom Regeringskansliet och kommer inom kort. Arbetet med kvinnojoursverksamhet förstärks med ytterligare 20 miljoner kronor. Det är ett efterlängtat beslut, tycker jag. Socialtjänstlagen skärps. I proposition nr 38 om socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor sker det en ambitionshöjning för att förstärka stödet till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld. Socialtjänstlagen skärps så att socialnämndens skyldigheter att ge dessa brottsoffer stöd och hjälp framgår ännu tydligare. Det innebär också att man ger kommunerna förutsättningar för att leva upp till detta. Man tilldelar dem särskilda utvecklingsmedel på 109 miljoner kronor årligen under 2007 och 2008, vilket är mycket positivt. Satsningen på att motverka hedersrelaterat våld med 180 miljoner kronor som genomförts under tre år ska fortsätta. Ytterligare 20 miljoner kronor tillförs satsningen under 2007. Under 2007 satsas därmed sammanlagt 40 miljoner kronor på insatser för att stimulera inrättande av skyddat boende med mera. Nationellt kunskapscentrum kommer att fortsätta sin verksamhet med det som vi tog upp i dag med mer rättvisa regler vid bodelning. Mannen ska inte få ta del av det skadestånd som kvinnan eventuellt tilldöms vid en bodelning. Det beslutade vi ju i dag. Arbetet med diskrimineringsfrågorna fortsätter. Utgångspunkten i arbetet är att lagstiftningen ska bli tydligare och tillsynen mycket mer effektiv. Kvinnors företagande har vi hört lite grann om här tidigare. Vi satsar 100 miljoner kronor för att främja kvinnors företagande. Vi kan debattera om hushållsnära tjänster är bra eller dåligt för kvinnor. Jag tror att det är väldigt bra för familjen. Jag tror att det är väldigt bra för kvinnan i familjen. Jag tror att det är väldigt bra för barnen i familjen. Jag tror att det är oerhört bra för alla de kvinnor och män som arbetar inom denna sektor att man gör pensionsgrundande insatser tydligare så att man får ut något av arbetet från staten efteråt, att man tillerkänns den insatsen. Dessutom gör vi svarta tjänster vita, vilket är oerhört viktigt för alla inblandade i hela samhället. Jämställdhetsbonus har vi redan talat om. Jag tror att den förbättrar möjligheterna för män att ta ett större föräldraansvar under barnens första år och för män och kvinnor att dela på arbetet i hemmet. I kombination, skulle jag vilja säga, med vårdnadsbidraget ökar det familjernas egen beslutsrätt, vilket är väldigt viktigt. Man kan sammanfatta det lite med att säga att jämställdheten har fått ett eget departement där resurserna tiodubblas. Från och med den 1 januari har jämställdhetsfrågorna ett eget departement. Det ger ökad tydlighet och större tyngd och visar egentligen i konkret handling den vikt som den nya regeringen fäster vid de frågorna. Medlen till jämställdhetspolitiken har tiodubblats. 400 miljoner kronor satsas på området, och arbetet med jämställdhetsintegrering fortsätter självklart. Fru talman! Det finns mycket mer att säga. Timmen är sen, och jag nöjer mig med detta. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! Eva Flyborg frågade: Varför driver inte de partier som kallar sig feministiska frågan om att män och kvinnor ska göra värnplikt? Svaret från Vänsterpartiets sida är: Det är det vi gör. Min fråga till Eva Flyborg är: När kommer ett sådant förslag från er regering?

Fru talman! Tack, Kalle Larsson. Jag tittade speciellt på Kalle Larssons vackra ögon när jag sade just detta. För jag vet att Folkpartiet och Vänsterpartiet har varit förenade i den här kampen i ganska många är i riksdagen. Så där har Kalle Larsson helt rätt, och det är mycket bra, tycker jag. När kommer vi att lägga fram ett sådant förslag? Det kan jag inte avgöra - naturligtvis. Men så fort som möjligt, tycker jag. Det skulle vara alldeles utmärkt. Jag ska jobba för den saken.

Fru talman! Det är tufft att man kommer sist i alla debatter när man är ett litet parti. Men det betyder inte att man för det har mindre att säga. Fru talman! I det här betänkandet behandlas alla motioner som handlar om jämställdhet knutet till arbetslivet på något sätt. Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har stärkts under en lång rad av år. Andelen kvinnor på den svenska arbetsmarknaden är stor i en internationell kontext. Kvinnor har en självklar roll på arbetsmarknaden, och kvinnor har i dag tillträde till flertalet sektorer. Det innebär dock inte att kvinnor är anställda i alla sektorer i lika stor omfattning. Fortfarande är kvinnors andel stor inom offentlig sektor. Framför allt inom vårdyrken har vi en majoritet kvinnor. Det beror förstås på att kvinnor fortfarande har det stora vård- och omsorgsansvaret i hemmet, i anhörigvården med mera. I samband med att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden utökades den offentliga sektorn. Många kvinnor fick då arbeta i den sektorn. Jag tycker inte att det är ett problem i sig att kvinnor jobbar inom vård och omsorg. Men det är ett problem om det innebär att vi inte tar till vara kvinnors fulla potential och möjligheter även inom andra sektorer. Jag tror att det är bra med blandade arbetsgrupper. Därför är det bra att vi kan få fler män till vård och omsorg och fler kvinnor till mer tekniska yrken. Sverige har kommit långt vad gäller jämställdhet, och vi har en lagstiftning som till stora delar är mycket bra. Men ibland har till och med EU fått trycka på vad gäller jämställdheten på arbetsplatsen. Frågan om lönekartläggning och arbetsvärdering har drivits på från EU, och Sverige har då fått anpassa sig till EU-direktivet på området. Det kan tyckas märkligt att vi behövt EU som påtryckare samtidigt som vi har haft en socialdemokratisk regering som ansett sig sätta jämställdheten högt. Faktum är att det var under en borgerlig regering som JämO kom, som pappamånaden kom, och så vidare. Även nu med vår alliansregering har det aviserats flera satsningar på jämställdhetsområdet. Det är fortfarande så att kvinnor har lägre löner än män. De är 16 procent lägre generellt, men om man går in på branscher, likvärdig ålder, utbildning och arbetstid kvarstår ca 5 procent. Det är alltså när det gäller den delen som man skulle kunna säga att kvinnor lönediskrimineras bara för att de är kvinnor. Det är naturligtvis inte acceptabelt. Vi måste därför se till att tillsynen vad avser lönekartläggning fortgår framöver. Vi kan inte slå oss till ro på det området. Det finns många lagar och regler som ställer krav på arbetsgivarna, men de uppfyller inte alltid lagens krav. JämO:s undersökningar har påvisat just detta faktum. Vi behöver se till att lagstiftningen inte heller är så krånglig så att man inte kan uppfylla lagen. Lagen ska ge en klar vägledning om vad som ska åtgärdas. Om man har suttit och arbetat med jämställdhetsplaner, mångfaldsplaner och så vidare på arbetsplatsen vet man att det här inte är gjort i en handvändning. Arbetsgivarna, tror jag, behöver mer stöd och utbildning vid sidan av det regelverk som ska vara begripligt för var och en. Fru talman! De mål som vi utgår från på jämställdhetsområdet är de som tidigare fastslagits här i kammaren, nämligen 1. en jämn fördelning av makt och inflytande, 2. ekonomisk jämställdhet, 3. en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet och 4. att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Att öka kvinnors ekonomiska självständighet innebär att vi arbetar för att kvinnor får arbete och egen försörjning, men vi vill också öka det kvinnliga entreprenörskapet och företagandet. Vi vill att kvinnor inte bara ska ha lön utan också ska kunna ha kapital och därmed ökad makt. Om vi någonsin ska förändra den manliga struktur som råder inom näringslivet kan vi inte ha kvar större delen av den kvinnliga arbetskraften inom offentlig sektor. Om vi bryter upp monopolen inom vård och omsorg kan kvinnor få ökad makt och skapa sig erfarenheter som krävs för att förändra näringslivet. För att få en jämnare fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet behöver vi få fler män att ta sitt föräldraskap på allvar. Alliansen har kvar pappamånaderna som en piska. Det är synd att det ska behövas. Men det är bra att de finns kvar. Regeringen har också aviserat en jämställdhetsbonus för att få fler män att ta ut föräldraledighet. Det är bra att vi hittar olika möjligheter att öka mäns uttag av föräldraförsäkringen. Men jag tror att vi framför allt behöver diskutera både de könsroller som vi har i samhället i dag och mansrollen. När det gäller mäns våld mot kvinnor har vi kommit en bra bit på väg vad gäller lagstiftning, men mäns våld mot kvinnor har dessvärre ändå inte minskat i omfattning. Vi behöver skärpa lagstiftningen för att ytterligare markera mot det våld som kränker kvinnor i Sverige varje dag. Våld förekommer även mot män, som det sades tidigare i debatten, men det är inte ett våld som sker i nära relationer utan det sker oftast på krogen vid enstaka tillfällen. Det våld som kvinnor utsätts för av män som de delar vardag och ofta har barn med är kränkande och måste stoppas. Att inte kunna känna trygghet i en nära relation är inte acceptabelt. De kvinnor som ändå lämnar mannen behöver stöd och hjälp vid sidan av det akuta omhändertagande som de har rätt till när de har utsatts för våld. Regeringen har nu satt ned foten. I en proposition föreslås att man i lagen gällande kvinnojourer säger " skall tillhandahållas" i stället för " bör tillhandahållas". Detta röstade tyvärr Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nej till den förra mandatperioden. Det är bra med en skärpning, men det är också viktigt med mer resurser till kommunerna, och det tillför vi, för att se till att man kan utöka det skyddade boendet för de kvinnor som så behöver. De män som slår behöver också behandling. Syftet är att de ska förändra sitt beteende. De verksamheter som finns i bland annat Oslo men också i Sverige behöver uppmuntras. Regeringen är också positiv till att denna vårdform utökas. Detta får dock inte inskränka de resurser som kvinnor behöver för att vi ska få ett mer jämställt samhälle. Under förra året fattade riksdagen ett beslut om mer resurser till kvinnors organisering - en resursökning från ca 3 till ca 30 miljoner som nu finns att fördela. Det är små summor, men det är ändå bättre än tidigare. Nu kommer snart en utredning som behandlar stödet till de politiska kvinnoorganisationerna. Jag hoppas att vi får se en ökning för kvinnor som vill organisera sig och öka sitt politiska engagemang. Kvinnor vill ofta inte organisera sig, eftersom det är manliga strukturer som styr och de dessutom inte har några resurser. Därför behövs fler kvinnor i politiken så att både kvinnor och män kan delta i det demokratiska arbetet på lika villkor. Då går vi mot mål 1 om jämn fördelning av makt och inflytande. Fru talman! Avslutningsvis vill jag påpeka vikten av ökad kunskap på jämställdhetsområdet. Man behöver ofta utbildning på jämställdhetsområdet för att se de strukturer som förhindrar ökad jämställdhet. Den nya regeringen har avsatt 400 miljoner till olika jämställdhetssatsningar, och det är bra. Det finns många områden att satsa på trots att vi kallar oss världens mest jämställda land. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)