Kommunal medfinansiering av statlig sjöfartsinfrastruktur

Fru talman! Ledamöter! Åhörare! Vi ska nu diskutera kommunal medfinansiering av statlig sjöfartsinfrastruktur. Låter det spännande? Ja, det är det. De senaste åren har vi sett en utveckling i Sverige där de statliga angelägenheterna, infrastrukturen - vägar, järnvägar och annan infrastruktur - i allt större utsträckning ska finansieras av kommunerna och regionerna. Detta är en utveckling som kan vara bekymmersam. Staten tar ett steg tillbaka och kräver att kommun- och regionpolitiker, som normalt har ansvaret för skola, sjukvård, äldreomsorg och sådant, också ska ta ansvar för att bygga järnvägar eller åtminstone vara med och betala - att ställa upp med kulorna, så att säga. Vad innebär då detta att statliga angelägenheter i allt större utsträckning läggs över på kommuner och regioner, som får betala? En risk är att vi får felaktiga prioriteringar. Vi kan få en utveckling där det som byggs och som det satsas på inte är det som verkligen borde byggas. Det kan innebära att vi inte längre har ett långsiktigt perspektiv på vad som är det viktiga att göra i Sverige för att vi ska få en bra infrastruktur med järnvägar och vägar som fungerar. Vi kanske får en närsynt infrastrukturpolitik i stället för en utveckling där de långsiktigt viktiga behoven kommer först. Några som har sett just denna typ av problem är Riksrevisionen, som för två år sedan gjorde en granskning av denna utveckling där kommunernas medfinansiering diskuterades. Man kom fram till att det finns stora brister i den politik som den borgerliga regeringen har drivit och som mer och mer blir att kommuner och regioner ska vara med och pröjsa. Det finns stora problem. Det är kanske inte den gemensamma samhällsnyttan som kommer i första hand, utan det blir de projekt och de kommuner som har gott om pengar, där det finns resurser och stålar att ställa upp med. De kommuner och regioner som har det lite sämre ställt och är lite fattigare får inte vara med på tåget - i vart fall inte på det nya tåget och den järnväg som byggs. Den seglats som regeringen styr in på ska också in i sjöfarten. Det steg som vi nu diskuterar innebär att kommuner och regioner i framtiden också ska få den goda möjligheten att vara med och betala för sjöfartsinfrastrukturen. Då handlar det om anläggande av allmänna farleder som i dag staten ansvarar för - alltså inte hamnar och sådant, för där är det redan kommuner och regioner, framför allt kommuner, som har ett stort ansvar och får stå för kostnaderna. Nu ska man också ut på havet och kunna vara med och ansvara för att anlägga allmänna farleder på gemensamma vatten. Jag tror att det finns stora problem. Jag tror som Riksrevisionen. I stället för att vi har en stat som försöker se till det gemensamma, långsiktiga och bästa och att vi har kommuner som ställer upp och ser till att vi har en bra skola får vi kommuner som får vara med och betala för infrastrukturen, till järnvägar, till sjöfart och till andra saker, och som sedan inte riktigt har de pengar som behövs för att vi ska kunna ha en bra skola. Risken långsiktigt är faktiskt att vi får felaktiga investeringar i infrastrukturen. Vi får inte de rätta satsningarna, samtidigt som vi får en för dålig skola. Det slutar med att vi sitter här i riksdagen och pratar om hur vi ska kunna se till att de dåliga kommunerna sköter skolan i framtiden. Det är vi själva som med ena handen tar pengarna från kommunerna för att de ska betala det som staten borde sköta, och det gör att de sedan inte har de resurser som krävs för att finansiera skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är i alla fall den typen av problem som jag tycker att man mycket allvarligt ska fundera på innan man tar ytterligare steg på den här vägen, som handlar om att kommunerna ska vara med och betala infrastrukturen. Därför yrkar jag bifall till reservationen, som säger att vi inte ska ta det här steget nu.

Fru talman! När jag skrev mitt anförande trodde jag att jag skulle vara först, så nu kommer jag att säga exakt samma sak som Peter. Men eftersom han är en klok man ska det nog inte vara så svårt. I detta betänkande behandlas regeringens propositionen Kommunal medfinansiering av statlig sjöfartsinfrastruktur men också två motioner som väckts med anledning av propositionen. En av dessa motioner kommer från oss socialdemokrater. Vi föreslår att man ska avslå regeringens förslag och att man inte ska göra den här ändringen, med andra ord att man inte ska tillåta kommunerna att vara med och medfinansiera sjöfartsinfrastruktur. En förändring i kommunallagen skedde 2009 för att ge kommunerna möjlighet att medfinansiera byggande av väg och järnväg som staten ansvarar för. Vi socialdemokrater röstade även emot den förändringen, då man vältrade över kostnader på kommunerna som staten har ansvar för. Nu vill man alltså utvidga det här. Vi socialdemokrater anser att satsningar på vägar, järnvägar och vattenfarleder ska styras utifrån nationella behov, på en samhällsekonomisk grund, och inte av enskilda kommuners och regioners ekonomiska styrka och möjlighet till politisk påtryckning. Det statliga ansvaret för en sammanhållen planering och utbyggnad av Sveriges infrastruktur riskerar att påverkas negativt av regeringens förslag. Det här har också Riksrevisionen sagt, utan att regeringen har tagit notis om det. Man har sagt i rapporten Medfinansiering av statlig infrastruktur att den medfinansiering som regeringen redan tillämpat under senare år uppvisar klara brister. Bland annat har vissa kommuners och regioners vilja till medfinansiering gjort att mindre samhällsekonomiskt lönsamma projekt har fått förtur framför mer samhällsekonomiska och lönsamma projekt. Det innebär, precis som Peter Eriksson sade, att resursstarka kommuner får sina önskemål om infrastruktursatsningar tillgodosedda, men de resurssvaga kommunerna får det inte. Man hamnar alltså som kommun i en utpressningssituation. Medfinansiering - annars blir det ingen infrastruktursatsning. I dag kan kommunerna lämna bidrag till anläggning av allmänna farleder som staten ansvarar för genom så kallad förskottering, men det innebär att staten måste betala tillbaka de pengar som kommunerna lånar ut. Nu luras man in i en fälla genom att gå med på förskottering. En bit in i satsningen får man reda på att de inte kan fortsätta att exempelvis muddra en hamn om man inte medfinansierar. Det innebär att man tvingas att ta över statens ansvar utan att få pengarna tillbaka. Den föreslagna utvidgningen av medfinansieringen i det här lagförslaget är någonting som regeringen redan lurat in kommunerna i och som vi i riksdagen nu ska skapa förutsättningar för och göra laglig i efterhand. I en artikel i Dagens Samhälle står det att Gävle redan bidrar med 86 av 271 miljoner. I Mälaren finns avtal om att Västerås ska stå för 70 och Köping för 10 miljoner. Men ingen lagändring är gjord när det gäller sjöfartens infrastruktur. Farlederna är statliga. Kommunerna får inte betala. Och vi ska sitta här i riksdagen och rösta om ett lagförslag i eftermiddag. Detta innebär att Sjöfartsverket och Näringsdepartementet drivit på kommunerna att gå utanför sina rättigheter. Nu sitter de i den så kallade rävsaxen. Och detta ska vi rätta till i efterhand. Att övervältra kostnader från staten på kommunerna minskar möjligheterna för kommunerna att utföra sina åtaganden. Kommunalskatt och landstingsskatt är faktiskt till för vård, skola och omsorg. Det ska också vara en hög kvalitet. 218 kommuner i det här landet har redan höjt skatten sedan 2006 för att klara dessa kärnverksamheter. Att vi, som i det här förslaget, nu ska vältra över ytterligare kostnader på kommunerna, trots Riksrevisionens rapport, kommer bara att ta utrymme från bland annat äldreomsorg, skola och annan viktig kommunal verksamhet. Fru talman! Jag vill med detta sagt yrka avslag på propositionen och bifall till vår reservation vad gäller medfinansiering av statlig sjöfartsinfrastruktur.

Fru talman! Det här betänkandet gäller, som sagts tidigare, regeringens proposition Kommunal medfinansiering av statlig sjöfartsinfrastruktur och två motioner som har väckts med anledning av propositionen. Förslaget innebär att de regler som i dag gäller för statliga vägar och järnvägar utvidgas till att också omfatta viss sjöfartsinfrastruktur. Och det innebär en möjlighet att göra undantag från det krav på anknytning till kommunens eller landstingets område som finns i 2 kap. 1 § kommunallagen. Förslaget innebär också att reglerna för kommunal redovisning av bidrag till statlig infrastruktur även ska omfatta bidrag för medfinansiering av anläggande av allmän farled. De nya bestämmelserna föreslås, som sagt, träda i kraft den 1 december 2013. Konstitutionsutskottets betänkande gäller den konstitutionella och kommunalrättsliga frågan om undantag från de allmänna bestämmelser om statlig infrastruktur som finns i kommunallagen. Huvudsyftet med förslaget är att skapa neutrala regler för investeringar i närliggande trafikinfrastruktur. Frågan har, som också har nämnts tidigare, konkreta effekter för ett antal viktiga projekt där medfinansiering är en del av planeringsprocessen. Det gäller till exempel Gävle farled och Södertälje sluss. Byggstarten för projektet i Gävle ägde rum under 2012 med finansiering med statliga anslagsmedel. Den inriktning som Trafikverket och Gävle kommun kommit överens om är att kommunen, om det finns lagliga förutsättningar för det, ska bidra med en del av investeringskostnaden i projektets slutskede. Även i fråga om Södertälje sluss ingår kommunala bidrag som en del av planeringen. Om riksdagen avslår regeringens proposition skulle det inte bara innebära ett dråpslag mot dessa två projekt. Det skulle också försvåra möjligheterna att förbättra svensk sjöfartsinfrastruktur på lång sikt. Det gäller alltså inte bara Gävle och Södertälje. Det gäller Norrköping, Karlstad, Kristinehamn och Piteå - listan skulle kunna göras längre. I den reservation som finns i betänkandet bygger reservanterna framför allt sitt avslagsyrkande på Riksrevisionens rapport Medfinansiering av statlig infrastruktur , som också konstitutionsutskottets ordförande var inne på i sin inledning. Jag brukar ha som vana att berömma konstitutionsutskottets ordförande för hans inledning, men den här gången gav han sig ut på en seglats som inte var relevant för ärendet. Först och främst avser ärendet inte farleder till havs, utan det avser farleder som har koppling direkt till den infrastruktur som primärkommunerna redan i dag har ett ansvar för. Rapporten lämnades 2011. Det är riktigt att i rapporten riktades kritik mot regeringens dåvarande politik för medfinansiering. Man påvisade i sin granskning att regeringens medfinansieringspolitik i det läget hade brister och att infrastruktursatsningar ska styras utifrån samhällsekonomisk nytta och inte egna kommuners eller regioners ekonomiska styrka och möjligheter till politisk påtryckning. Rapporten lämnades, som sagt, 2011 och behandlades av riksdagen 2012. Riksdagen gav då regeringen i uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för medfinansiering i enlighet med det Riksrevisionen efterlyste för att komma till rätta med de brister som revisionens granskning hade visat. I arbetet med att ta fram förslag till en nationell trafikslagsövergripande plan för 2014-2025 har regeringen beslutat att Trafikverkets arbete med medfinansiering genom bidrag ska genomföras enligt tydliga riktlinjer på det sätt som också angavs i riksdagens tillkännagivande 2012. I beslutet framhåller regeringen bland annat att de transportpolitiska målen ska vara utgångspunkt för urvalet av projekt, vilket bland annat innebär att projekten som huvudregel ska vara samhällsekonomiskt lönsamma samt att medfinansiering inte ska innebära att en kommun kan köpa sig förbi kön. Det betonas också att medfinansiering ska vara frivillig. Regeringen har därmed beaktat den kritik en majoritet i riksdagen framförde i det tillkännagivande som tidigare riktats mot medfinansieringspolitiken. Det är viktigt, fru talman, inte bara för staten utan också för kommuner och landsting, att infrastruktur och kommunikationer fungerar väl. Därför finns det också ett brett intresse hos lokala och regionala aktörer att påverka planeringen och utformningen av ett samhälles infrastruktur, särskilt i sådana fall där investeringen har stor betydelse för den lokala eller regionala utvecklingen. En utvidgning av kommunernas och landstingens möjligheter att lämna bidrag till statlig infrastruktur till att även omfatta investeringar i farleder är ett logiskt steg på ett område som redan tidigare har öppnats för den kommunala kompetensen. Transportinfrastrukturen är inte avgränsad till transportslag, och det är inte rimligt att investeringar i vägar och järnvägar som underlättar transporter exempelvis till och från en hamn ska ses på ett annat sätt än investeringar i den mottagningskapacitet som finns i hamnen eller det krav på framkomlighet och säkerhet som ställs på den farled som leder in till hamnen. Möjligheten till medfinansiering kan i vissa fall underlätta för projekt som annars skulle vara kompetensöverskridande. Det finns också skäl att påpeka att det inte finns helt tydliga gränser mellan statens och kommunernas ansvar när det gäller investeringar i sjöfartsinfrastruktur. Staten svarar i regel för farleder fram till gränsen för en allmän hamn enligt vad som följer av Sjöfartsverkets register över allmänna farleder och allmänna hamnar. Samtidigt finns det ett stort antal undantag från denna grundregel. Den geografiska gränsen går egentligen bara att lägga fast för varje enskild hamn baserat på de speciella förhållanden som av historiska eller andra skäl har kommit att råda för just den hamnen. Från både statligt och kommunalt håll finns önskemål om att kommunal medfinansiering ska vara en möjlig finansieringsform eftersom det kan finnas ett tydligt kommunalt intresse och nytta av sådana investeringar. Det finns också ett värde i att kommuners och landstings möjlighet till inflytande över förvaltningen av infrastrukturen blir mer neutral i förhållande till trafikslagen. Detta framkommer också i remissyttrandet till Näringsdepartementet som lämnades av Sveriges och Kommuner och Landsting. Vi delar den uppfattningen. Fru talman! Eftersom sjöfarten i hög grad är sammankopplad med övrig infrastruktur är det viktigt för genomförandet av övergripande infrastruktursatsningar att lagstiftningen när det gäller kommunal medfinansiering är trafikslagsneutral. Att utesluta möjligheten till kommunal och landstingskommunal medfinansiering när det gäller sjöfartsinfrastruktur skulle motverka en positiv utveckling av hela det svenska transportsystemet. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationen.

Fru talman! Det är intressant att Lars Elinderson räknar upp de projekt som redan är i gång. Han räknar upp de projekt som redan har startat. Kommunalråden i bland annat Västerås har sagt att medfinansiering från dem var ett krav för att projektet över huvud taget skulle bli av. Om man har tecknat avtal om medfinansiering av de projekt som Lars Elinderson har räknat upp, för att de ska bli av, är de inte lagliga. Det är ju först i eftermiddag som vi ska rösta i frågan. Är det inte så, Lars Elinderson, att kommunerna sitter i fällan? Det är ungefär som att sitta i råttfällan och vara glad för att katten inte är där. Man är tvungen att gå med på kraven för att projektet ska bli av. Vissa kommuner har gått med på att förskottera, och när man väl har börjat kommer kravet på medfinansiering. Hur mycket mer tror Lars Elinderson att kommunerna tål? Hur mycket övervältringseffekter på kommunerna ska vi tillåta? Hur påverkar detta de kärnverksamheter som kommunerna själva tar upp skatt till?

Fru talman! Jag kan inte kommentera de förhandlingar som har skett mellan de socialdemokratiska ledningarna i de två kommuner som nämndes, Västerås och Gävle, och Trafikverket. Jag har inte insikt i vad den socialdemokratiska ledningen i Gävle har haft för utgångspunkter för den överenskommelse man har tecknat. Men man har uppenbarligen ändå accepterat Trafikverkets uppläggning av projektet. Om det är ett lagbrott får det i så fall överklagas av någon, om det är möjligt att överklaga i det här skedet. Sedan får den politiska majoriteten i Gävle ta konsekvensen av att man i så fall har brutit mot de nuvarande kompetensreglerna. Men jag kan inte uttala mig om detta. Jag har sysslat med investeringskalkyler i min civila verksamhet i många år. Jag vet att till skillnad mot en del av de kommunala investeringarna bygger affärsmässiga investeringar alltid på en lönsamhetskalkyl. Det ska inte vara fråga om en kostnad, utan den investering man gör ska vara långsiktig. Jag förutsätter att de kommuner som gör en bedömning av om de vill gå in i en investering av infrastruktur också bedömer att den kan ha en positiv effekt för den kommunala ekonomin på längre sikt. Annars skulle jag som kommunalråd aldrig gå med på en sådan investering. Jag har som kommunalråd vid flera tillfällen i mitt tidigare liv varit med om att förskottera investeringar i statlig infrastruktur, till exempel väginvesteringar. Det har jag gjort därför att jag har upplevt att det var enda sättet min kommun hade möjlighet att påverka utformningen av och genomförandet av projektet. Det var inte en prioritering som gjordes av Trafikverket, dåvarande Vägverket, utan det var en tidigareläggning som var viktig för kommunens ekonomiska och näringsmässiga utveckling.

Fru talman! Det är lätt att lyfta fram socialdemokratiska kommunalråd. Men vem tecknade de avtal med? Sjöfartsverket, Näringsdepartementet - vem styr där? Det här är helt klart ytterligare övervältningar på kommunerna. Vilken kommun vill inte utvecklas och ha en bra infrastruktur? Det är precis detta som är rävsaxen. Det är därför det är så viktigt att det här är ett statligt ansvar så att man ser helheten i landet och att inte de kommuner och regioner som har starka muskler går före dem som kanske har en mindre ekonomisk ram för att gå med i någonting sådant här. Jag tror att viljan finns hos alla att få så bra infrastruktur som möjligt. Frågan är under vilka förutsättningar de blir pressade till olika beslut. Södertälje kommun bidrar redan till muddringen av Södertälje sluss och farleden i Mälaren, trots att det är vi här som ska trycka på knappen i dag på eftermiddagen. Det avtalet har kommunen väl ändå tecknat med någon, Lars Elinderson?

Fru talman! Hela det här konceptet bygger på frivillighet. Ingen kommun är tvingad. Även om det naturligtvis skulle innebära fördelar om man går med på en finansiering är man inte tvingad att göra det. Det är en prioritering som kommunen själv gör. Jag ska medge att när riksdagen lämnade ett tillkännagivande till regeringen med anledning av Riksrevisionens rapport kände jag mig ganska kluven. Jag röstade inte för tillkännagivandet, men jag tyckte att det låg en del i den kritik som då framfördes. Jag har förstått att även regeringen tyckte detta eftersom man så seriöst har tagit tag i frågan och gett Trafikverket ett uppdrag i princip i enlighet med det majoriteten beslutade i tillkännagivandet. Man ser till att det är den övergripande nationella planeringen som ska vara avgörande för turordningen för de investeringar som genomförs. Man beslutade att ingen kommun ska kunna köpa sig före i kön, och man betonar att medfinansieringen ska vara frivillig. Det var där ni hade invändningar när ni gjorde tillkännagivandet 2012. Ni har samma invändningar i dag igen, trots att regeringen har tillmötesgått era krav i tillkännagivandet. Jag kan inte riktigt se annat än att det här är den obotfärdiges försvar. Man hade rätt den gången, och då står man fast vid den åsikten även om regeringen har rättat till de eventuella brister som fanns för två år sedan.

Fru talman! Jag har ett par frågor och funderingar på det här. Det gäller delvis den fråga som Phia Andersson var inne på tidigare, att regeringen och regeringens myndigheter träffar avtal med kommuner trots att vi inte har en täckande lagstiftning på området. Tycker Lars Elinderson att det är bra att man agerar på det sättet innan ens lagstiftningen är på plats? Den andra frågan handlar om frivillighet. Det talas om frivillighet, men det är statens prioritering som ska gälla. Till syvende och sist blir det ändå ett krav på medfinansiering. De projekt där kommuner inte ställer upp blir inte av, inte i den tid som de annars skulle ha genomförts. Antingen blir de inte av alls eller blir mycket försenade. Så det blir ändå en utpressningssituation i enskilda kommuner som kanske redan har dåligt med pengar till skola och äldreomsorg.

Fru talman! Jag kan inte riktigt bedöma de avtal som har tecknats med Gävle och Västerås - det är de som har lämnats som exempel. Jag kan inte uttala mig om dem. För egen del kan jag bara säga att om jag hade varit kommunalråd hade jag varit väldigt försiktig med att gå in i ett avtal som inte har täckning i lagstiftningen. Det är min egen bedömning. Nu vet inte jag hur det ligger till i det här konkreta fallet; jag har inte bedömt de avtalen. Men Peter Eriksson får nöja sig med det svaret. Så skulle jag ha agerat. Jag uppfattar de direktiv som regeringen har gett Trafikverket så att man inte får ändra prioriteringen av olika projekt. Det ska vara den samhällsekonomiska nyttan som är det grundläggande för prioriteringen. Men finns det mer pengar i projekten som helhet kan tidsplanerna förändras. Som jag har tolkat det här innebär det att det går att tidigarelägga investeringar om det till exempel innebär att man kan dra större nytta av andra tidigare gjorda kommunala investeringar, till exempel investeringar i ett kommunalt vägnät som leder fram till hamnen. Som jag tog upp som exempel: Är det verkligen rimligt att man ska ha andra regler för investeringar i vägar och järnvägar i försörjningsledet fram till hamnen än för investeringar i den fortsatta försörjningsvägen ut från hamnen, det vill säga i farleden? Jag tycker inte att det är rimligt. Jag uppfattar att regeringen har varit lydig, om man kan säga så, och följt de direktiv som riksdagen har gett i det beslut som fattades för två år sedan. Jag tycker att ni skulle applådera det beslutet.

Fru talman! Jag tror inte att de avtal som Trafikverket och kommunerna har träffat är olagliga. Jag tror att det finns klausuler om att det ska till en lagstiftning, men jag tycker ändå att det är problematiskt att man träffar den typen av avtal innan det finns en lagstiftning på plats. Den andra frågan är långsiktigt mer viktig. Jag uppfattar inte att Lars Elinderson har uppfattat frågan riktigt rätt. Det handlar inte om förskottsbetalningar som när han och jag var kommunalråd och kunde diskutera med myndigheten om kommunen skulle vara med och betala lite grann därför att det var tidigareläggning eller liknande. Jag har också varit i en sådan situation. Nu handlar det om medfinansiering och om projekten över huvud taget ska bli av. Det handlar om stora delar av finansieringen i till exempel Mälardalen av stora trafik- och infrastrukturprojekt där man förhandlar med landstingen runt om och kommunerna om finansiering. Det är inte fråga om att tidigarelägga, utan det är fråga om projekten över huvud taget blir av. Man sätter en liten kommun i en utpressningssituation när det gäller om viktiga centrala infrastrukturprojekt ska bli av. I den enskilda kommunen får man kanske fundera: Har vi pengar så att vi klarar av kostnaderna för lärarna, skolorna, äldreomsorgen? Så tvingar staten en att lägga ut miljontals kronor på infrastrukturprojekt i stället för att få prioritera det som vi sagt i lagen att kommunen borde syssla med.

Fru talman! Jag ska inte diskutera ekonomisk teknik med Peter - jag vet att Peter också är ekonom. Men jag vill ändå säga att jag tycker att det är lite billigt att ställa investeringskostnader mot löpande driftskostnader, oavsett vad det är för verksamheter. Även i kommunal verksamhet borde det vara så att kommunen gör en prioritering. Vad är lönsamt, vad är det som ger tillbaka resurser i form av ekonomisk utveckling, näringslivets tillväxt och liknande? Den bedömningen måste ligga till grund inte bara för Trafikverkets prioritering utan också för kommunens prioritering. Dessutom är det inte så som både Peter och Phia sade i inledningen, att regeringen tvingar kommunerna att prioritera bort eller minska och göra besparingar i andra verksamheter. Under den här mandatperioden och förra har regeringen tillfört i storleksordningen mellan 40 och 70 miljarder, beroende på hur man räknar, till kommunala verksamheter. Investeringar i infrastruktur har alltså inte trängt ut välfärdstjänster.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Jag tycker att det är på sin plats att vi lägger fast att den absoluta merparten av statlig infrastruktur betalas via anslag i statsbudgeten och att det vi nu diskuterar handlar om ett komplement. Från Alliansens och Folkpartiets sida tycker vi att det är väldigt bra att det här komplementet finns och att kommuner, regioner och landsting har möjlighet att medfinansiera. Det handlar om att skapa mervärden för kommuner och regioner så att medfinansieringen ger en vinn-vinn-situation. I de situationerna är den kommunala eller regionala nyttan är helt avgörande. Det är nu tillåtet med medfinansiering för vägar och järnvägar. Det har tillkommit en hel del projekt och väldigt stora projekt på det sättet. Vi har Västsvenska paketet och Stockholmsöverenskommelsen där man har utnyttjat den möjligheten. Ett väldigt aktuellt exempel är E20 som nu är prioriterat i den nationella planen. Där är kommunerna i Skaraborg och Västra Götalandsregionen med och diskuterar att medfinansiera. Det är inte för att projektet ska bli av på den nivå som Trafikverket har föreslagit. Det är för att skapa en högre standard. Den bedömning man gör i Skaraborg är att det ger mervärden både regionalt och kommunalt. Propositionen handlar om att den möjlighet som finns för vägar och järnvägar ska utvidgas till att även gälla att kunna medfinansiera viss statlig sjöfartsinfrastruktur. Det handlar om nyinvesteringar i allmän farled. Det är väldigt begränsat. Det handlar om nyinvestering eller sådana förbättringar som kan likställas med nyinvestering. I dagens läge med det trafikslagsövergripande synsätt som genomsyrar all planering av infrastruktur är det en absolut självklarhet att det är på det sättet. Om man ska genomföra detta krävs att vi har bra regelverk som är tydliga, rättvisa och tar hänsyn till bland annat EU-rätten. Herr talman! I den reservation som finns från S, MP och V bygger man mycket på slutsatserna i Riksrevisionens rapport Medfinansiering av statlig infrastruktur som kom 2011. Där var den stora invändningen att det kunde finnas en risk att man skulle kunna köpa sig före i kön, som det uttrycktes, och att man då frångått den prioritering som bygger på bland annat samhällsekonomiska vinster. Jag instämmer med det Lars Elinderson sade. Kritiken var till vissa delar, och kanske till stor del, befogad historiskt sett. Det var inte första gången som Riksrevisionen påpekat detta. Riksrevisionens rapport bygger på att man har sett på förskotteringsärenden från åren 2008-2010. Phia Andersson sade att regeringen inte har tagit någon notis om detta. Det är ett direkt felaktigt påstående. Alliansregeringen har vidtagit en mängd av åtgärder till följd av rapporten. Den kritik som nu framförs får mer eller mindre förpassas till historien. Det var bra att den kom, men man har åtgärdat den. Jag vill lyfta fram att vi för det första nu har fått ett helt nytt planeringssystem. Varje år tar regeringen fram en nationell infrastrukturplanering som gäller år 1-3. Det är sådant som ska kunna byggstartas omedelbart. Sedan tar man även fram planering för år 4-6 där man ska förbereda för byggstart. Det är en klar och tydlig prioritering. När prioriteringen är gjord kan man titta på år 1-3. Där kan det bli fråga om alternativ finansiering. Det kan man diskutera, och det är då medfinansiering kommer in. Då är prioriteringen redan gjord. Förskottering kan bara bli aktuellt för sådana projekt som ligger i gruppen 4-6 år. Med andra ord kan inte medfinansieringen i sig lägre ändra prioriteringsordningen. Det är möjligt att det var så förut. Med dagens planeringssystem går inte det. För det andra har regeringen gett ett uppdrag till Trafikverket att ge tydliga riktlinjer för medfinansiering. Det har arbetats fram, och det är vad man arbetar efter. Det gör man både på Trafikverket och också på Sjöfartsverket. Det handlar om att man har de transportpolitiska målen som utgångspunkt. Där är den samhällsekonomiska lönsamheten en stor och viktig del. Det handlar om frivillighet och att inte på något sätt rucka på huvudmannaskapet mellan kommun och stat när det gäller infrastruktur. En viktig sak att lyfta fram är att det handlar om bidragsgivarens eller medfinansiärens nytta i sammanhanget. Det är inte så att man ska medfinansiera något som man inte har ett absolut mervärde av. När medfinansiering blir aktuellt handlar det i första hand om att göra förbättringar som gör att man får en standardhöjning gentemot vad Sjöfartsverket och Trafikverket kan genomföra med den budget de har. Huvudregeln är att prioriteringen av de samhällsekonomiskt lönsamma projekten är helt oberoende av medfinansieringen. Jag ska vara extra tydlig: Prioriteringen bygger inte alls på medfinansieringen. Att man nu vill säga nej till medfinansiering är visserligen konsekvent eftersom man även sade nej till medfinansiering av järnvägar och vägar. Det kan jag ge en viss eloge för. Men man har bidragit till att jobba med det verktyget så här långt. Att nu säga nej till att det skulle gälla statliga allmänna farleder blir väldigt inkonsekvent och kontraproduktivt. Det är ändå uppenbart att man inte går riktigt i takt med kommunala och regionala företrädare. Man vill ute i landet kunna vara med och skapa mervärden i sina regioner. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det innebär att jag vill säga ja till att kommuner och landsting får möjlighet att medfinansiera viss sjöinfrastruktur och att vi får en trafikslagsövergripande syn på den här frågan. Allt annat är ganska ologiskt.

Herr talman! Lars Tysklind nämner att infrastruktursatsningarna ska ge ett mervärde för kommunen. Jag tror att alla infrastruktursatsningar som görs i det här landet har ett mervärde. Annars hade de inte gjorts. Lars Tysklind säger också att det kommunerna ger i medfinansiering bara är ett komplement. Den allra största parten tar staten ansvar för. Man kan då fråga sig varför den inte tar ansvar för helheten. Jag tror inte att det bara är komplement för en kommun. Man kan lätt säga: Ni behöver inte det, men då får ni ingen infrastruktursatsning. Då skjuts den på framtiden, och så vidare. Jag undrar vad det är för valmöjlighet man egentligen erbjuder. Hur många lärare hade man i Gävle fått för 86 miljoner? I Västerås är det 70 miljoner. Hur många lärare hade man fått för det? I Köping är det 10 miljoner. Hur många lärare hade man fått för det?

Herr talman! Jag får förtydliga mig ännu mer. Det är klart att all infrastruktur skapar mervärden, och när staten bygger är det en fördel. Det mervärde jag talade om var att man var villig att gå in och medfinansiera för att få en bättre standard. Då får man en vinn-vinn-situation och kan lokalt och regionalt få fördelar av det. Det är något som man utnyttjat bland annat i Västsvenska paketet. Det är känt. Det gäller även Stockholmsöverenskommelsen, och man diskuterar det i Skaraborg. Vi får här ett sken av att kommuner inte sysslar med infrastruktur. Det är en väldigt stor del av kommuners verksamhet. I kommuner måste man alltid kunna prioritera mellan asfalt och skolmjölk, om man uttrycker sig lite enkelt. Den processen har man i kommunerna. Exemplet med farleder och hamnar tas upp. Om man för det resonemang som Phia Andersson gör här blir frågan: Varför driver de hamnar i Köping, Gävle och Västerås? Det gör man de facto kommunalt, och det är infrastruktur. Att man nu är villig att vara med och finansiera för att få förbättringar i de allmänna farlederna bygger på att man vill kunna utnyttja sina hamnar bättre och på det sättet skapa både ekonomiska och andra mervärden i sina egna kommuner. Man gör inte det av något slags snällhet och idealitet. Jag utgår från att de kommunpolitiker som har tecknat dessa avtal ser de sambanden. Det är inte en solklar gräns mellan statlig och kommunal infrastruktur. De vävs in i varandra. Detta är ett bra exempel på att man gör så.

Herr talman! Jag fick alltså inte svar på min fråga om hur många lärare Gävle, Västerås eller Köping hade fått. Det är precis den prioriteringen kommunen måste göra när staten drar sig undan sin del av ansvaret. Staten har ansvar för infrastruktur. Den behöver medfinansieringen för att den själv inte har pengar och tycker att de ska tas någonstans ifrån. Då blir det en medfinansiering från kommunerna. Jag frågar igen: Hur många lärare får man för 86 miljoner i Gävle, 70 miljoner i Västerås och 10 miljoner i Köping? Det är precis den avvägningen man måste göra för att ta över det ansvar staten inte tar.

Herr talman! Jag vet inte hur jag ska svara på detta. Det är klart att jag kan räkna ut exakt vad en lärarlön är och vad det blir översatt i kronor i precis det ögonblicket, men det handlar inte om det. Det handlar om att stat och kommun skapar förutsättningar för en ekonomisk utveckling som man i Gävle över tid naturligtvis bedömer ska ge ett sådant ekonomiskt utfall att den ska vara med och finansiera lärarna. Det är så saker och ting fungerar. Det är inte så att Gävle har lämnats åt sitt öde av staten. Staten går in med 271 miljoner. I Gävle har man naturligtvis resonerat så här: Om vi tillskjuter de 86 miljonerna kommer vi att få detta gjort både något tidigare och något bättre än vad vi annars hade fått. Då kan man utnyttja sin hamn som Gävle kommun äger. Det är klart att man ser det sambandet väldigt bra kommunalt. Man ser det på sin ekonomiska utveckling. Att i ett visst ögonblick översätta ett antal kronor till andra saker finns det naturligtvis en viss dynamik i. Det vet Phia Andersson, så det behöver jag inte undervisa om. Precis som jag sade förut väver kommunal och statlig verksamhet väldigt mycket in i varandra i infrastruktursammanhang. Där man kan se att man kan satsa från båda håll och att båda är vinnare i situationen - där ska man göra det. Jag utgår från att vi har så kompetenta kommunpolitiker att de kan hantera den frågan tillsammans med staten.

Herr talman! Det har varit en besvärlig resa hit till kammaren för det lagförslag regeringen har lämnat till riksdagen om kommunal medfinansiering av statlig sjöinfrastruktur. Förslaget gick på en mina i trafikutskottet. Nu har vi i konstitutionsutskottet reparerat skadan, och förhoppningsvis är farleden fri i eftermiddag så att förslaget kan gå i hamn vid voteringen här i kammaren. Vi som i detta ärende utgör majoriteten i konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att den kommunala nyttan av en investering i statlig sjöinfrastruktur kan göra en kommunal medfinansiering rimlig. Men hittills har detta inte varit tillåtet. Bara investeringar i vägar på land och i järnvägar har varit tillåtna för medfinansiering. Därför behövs detta lagförslag. Frågan om möjligheterna till kommunal medfinansiering av sjöfartsinfrastrukturen har kommit upp eftersom den nationella planen för utvecklingen av transportsystemet i Sverige för åren 2010-2021 innehåller två objekt som avser att underlätta sjöfarten, dels till Gävle hamn, dels till hamnar i Mälaren, bland annat Västerås som har nämnts i debatten. Som vi uppfattat läget är de socialdemokratiskt ledda kommunerna Gävle och Västerås mycket angelägna om att deras hamnar ska kunna få fler och större fartyg till sig. De är därför beredda att vara med och medfinansiera de nödvändiga investeringarna. Gävle kommun har redan träffat en överenskommelse med Trafikverket om den här medfinansieringen. Det förutsätter dock att lagändringen går igenom här i riksdagen i eftermiddag. Men här i riksdagen är de socialdemokratiska partikollegerna till kommunledningarna i Gävle och Västerås inte med, tvärtom. Här vill Socialdemokraterna stoppa det förslag alliansregeringen lagt fram för att tillgodose önskemålen från Gävle och Västerås. Det är dessutom ett förslag som tillstyrkts av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Dessutom kan man vara förvånad över att Miljöpartiet motsätter sig förslaget om att underlätta investeringar som ökar sjöfarten. Alla förutsätter att en växande andel av godstrafiken ska kunna ske på sjön, som kustsjöfart och inlandssjöfart, och att vi på det sättet ska ta hem kapacitets- och miljövinster. När nu Miljöpartiet har en verklig möjlighet att medverka till att underlätta denna utveckling av kust- och inlandstrafiken till sjöss går de emot förslaget. Jag beklagar det. Min partikollega, Centerpartiets Anders Åkesson i trafikutskottet, har tillsammans med sina allianskolleger där - efter den mina i trafikutskottet som jag nämnde - skrivit en avvikande mening. I den ingår bland annat: "Om riksdagen avslår regeringens proposition skulle det innebära ett dråpslag för möjligheterna att förbättra svensk sjöfartsinfrastruktur." Herr talman! Jag vill inte ha några minor eller andra hinder i sjölederna och inte heller några dråpslag mot sjöfarten. Därför yrkar jag bifall till regeringens och konstitutionsutskottets förslag.

Herr talman! Det resonemang Per-Ingvar Johnsson förde är kanske riktigt. Men det bygger på att vi har en regering som inte bryr sig om sjöfarten och inte anser att det är viktigt att prioritera att se till att vi har bra hamnar i Gävle, Västerås, Köping och sedermera även på andra ställen. Min åsikt är att vi borde ha en regering som i högre utsträckning prioriterar sjöfarten och är beredd att satsa pengar på den. Då skulle vi i Miljöpartiet inte behöva satsa lika mycket pengar i vår statliga budget på skolan runt om i Sverige. Det är ju en kommunal angelägenhet. Men nu satsar vi många miljarder på skolan i vår statliga budget som vi lägger fram därför att vi anser att kommunerna inte har tillräckligt med resurser för detta. I stället har vi en regering i dag som drar resurser från kommunerna till infrastruktur, såväl sjöfart som järnvägar och vägar. Då har de mindre resurser för att klara av sina egna kärnuppgifter. Det är där dilemmat är. Med en annan regering skulle det kunna vara lättare. Jag förstår Per-Ingvars argumentation utifrån att vi har en regering som inte prioriterar en bra sjöfart och en bra infrastruktur i Sverige.

Herr talman! Verkligheten är den att regeringen har lagt fram ett förslag till infrastrukturplanering som innebär enormt stora tillskott i miljarder räknat när det gäller infrastrukturen. Där finns bland annat två mycket stora objekt som berör Gävle hamn som jag nämnde och sjöfarten till Mälaren. Där är kommunerna mycket angelägna om att vara med och medfinansiera för att säkra att projekten utformas på det sätt som kommunerna vill. Detta sätt att tala om att man tar pengar från skolan tycker jag är synnerligen kortsiktigt. Kommunerna har säkerligen räknat på det här. Gör man en investering - som har nämnts i något fall här - på 60 miljoner är väl kommunens bedömning den att det rimligen ger ökade skatteintäkter. Att få fler jobb i kommunen ökar skatteintäkterna. Kanske ger investeringar på 60 miljoner 10 miljoner mer om året i ökade skatteintäkter. Det täcker lärarlöner i kanske 30 år. Det är den bedömningen kommunerna måste göra. Man kan inte se det bara på ett år. Visst är investeringen stor, men avkastningen på investeringen bedömer kommunerna ska bli högre.

Herr talman! Men Per-Ingvar Johnssons argumentation var ju att om inte kommunerna får vara med och medfinansiera blir det ett dråpslag mot de här kommunerna. Det måste vara utifrån antagandet att det då inte blir något av, att de inte får de här projekten och investeringarna till Gävle och runt om Mälaren som i och för sig är viktiga. Det i sin tur måste betyda att vi har en regering som inte prioriterar frågan utan anser att detta ska byggas bara om kommunerna är med och står för fiolerna.

Herr talman! Jag delar inte den uppfattningen. Regeringen har detta med i sin infrastrukturplanering och är beredd att genomföra projekten. Men kommunerna har önskemål om ytterligare saker som de vill tillföra projekten, och då måste de vara med och vill också vara med och medfinansiera, för att förbättra projekten ytterligare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag. Även om min ambition är att inte upprepa det som redan är sagt blir det, ärligt talat, inte helt lätt den här gången. Riksrevisionens rapport pekar på en lång rad problem, en del ganska allvarliga. Den fråga som vi har att ställa oss är: Hur gör vi för att minimera problemen? En lösning är naturligtvis att vi förbjuder medfinansiering, säger till kommunalråden i exempelvis Gävle: Ni lägger er i det som angår er - det får ni sluta med nu! Jag är inte helt säker på att det vore så uppskattat där uppe. Om man ser på vad de socialdemokratiska kommunalråden säger i exempelvis Gefle Dagblad ser man att de är mycket upprörda över att man lägger ned så mycket jobb i Gävle. Som man uttrycker saken: Det känns bittert att bli fälld av sina egna. Det man kan göra i en sådan situation, när man tillåter finansieringen, är att inte acceptera tanken på att det ska medföra att staten, Trafikverket, abdikerar från att ha ett nationellt, övergripande ansvar för infrastrukturen. Det kravet måste finnas där mycket hårt. KU:s beslut bör dessutom ha ett ganska långt bästföredatum, gärna längre än två år. Av staten ska vi naturligtvis kräva att den lever upp till sina åtaganden. Något annat vore mycket bekymmersamt, för det skulle innebära att vi betraktar staten som något slags självspelande piano, där regeringen sitter bredvid och inte kan påverka låten. Sedan säger vi att närvaron av kommunala pengar får pianot att spela fel, och då tar vi bort pengarna. Så bör vi inte ha det. Vi borde tvärtom kräva av staten att den är så ansvarsfull och bra att tillgång till kommunala pengar gör det lättare för staten att lägga pengar på de ställen man har talat om, där det kanske inte finns resurser men finns behov. De kommunala pengar som kommer från kommuner med resurser borde underlätta för staten. Det är en helt annan fråga om staten har tagit det ansvaret. Det kan vi diskutera hur mycket som helst. Men som jag ser det är den frågan inte på konstitutionsutskottets bord, utan det är andra utskott som hanterar den typen av frågor.

Herr talman! Jag begärde ordet när Jonas Åkerlund sade att socialdemokratiska kommunalråd vill detta. Ja, det är klart att de vill, och det är precis därför de blir utnyttjade. De blir utnyttjade till att vara med och betala. Om de vill ha en bra hamn borde staten ta sitt ansvar genom att vara med och finansiera hamnen. Jag tror inte att det finns något kommunalråd som är villig att betala för det som någon annan skulle betala om de inte blir tvingade till det. Därför sade vi nej när det gällde vägar och järnvägar, och nu säger vi nej också till utvidgningen, för det finns inget kommunalråd som egentligen vill lägga pengar där i stället för på kärnverksamheter. Men de tvingas göra det för att det över huvud taget ska bli gjort. Känner Jonas Åkerlund till något kommunalråd som hellre betalar till vägar och järnvägar än till de kärnverksamheter som kommunen faktiskt tar ut skatt för?

Herr talman! Nej, jag känner inte personligen kommunalråden i Gävle så väl. Jag sitter på Blekingebänken, men jag är född i Gävle, är uppvuxen i Gävleborg och har rätt mycket kontaktytor kvar där. Hamnfrågan är mycket viktig i Gävle. Folk tycker att det är en viktig fråga. Hamnen betyder mycket för arbetstillfällena, om inte annat. Det som har framgått av de tidningsintervjuer med berörda kommunalråd i Gävle som jag har läst är att man också har ställt en följdfråga. Om de 86 miljonerna inte kan användas till den här satsningen, är de egentligen budgeterade för något annat, så att man, som det har sagts tidigare, har avstått från att göra förbättringar på andra områden? Men Gävles kommunalråd säger: Nej, de är avsedda för detta och inget annat. Men vad de egentligen vill kan jag inte veta eftersom jag inte har den typen av "paraförmåga".

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på de båda reservationerna. Vi debatterar sjöfartsinfrastruktur. Det kan låta lite udda, när det är konstitutionsutskottet som har hand om debatten. Man hade kunnat förutse att det var trafikutskottet i stället. Men just denna särskilda finansiering faller inom KU:s ansvarsområde, och trafikutskottet har redan yttrat sig, gjort sin sakliga bedömning och jobbat med frågan. Det gäller alltså olika farleder, som Gävle farled, Västerås, Köping och slussen vid Södertälje. Det kan också gälla Norrköping, Piteå, Kristinehamn med flera. Trots att det var flera jag räknade upp är detta ett komplement, ett undantag. Det allra mesta av finansieringen sker över statliga anslag. Vi talar om detta komplement när det kan vara en vinn-vinn-situation, när det blir bättre av att kommunen eller regionen, landstinget, går in och delfinansierar. Vi ska veta att riktlinjerna säger följande. 1. Projekten ska vara samhällsekonomiskt lönsamma. Det ska inte gå att komma runt det därför att man vill bygga ett eget monument. Det ska alltså vara ett samhällsekonomiskt lönsamt projekt. 2. Medfinansieringen ska inte innebära att till exempel en kommun ska kunna köpa sig förbi. Prioriteringarna ska inte ändras. Om så har skett har det varit mot regelverket. Det har Riksrevisionen påpekat, och nu är det åtgärdat. Så ska vi inte ha det. 3. Medfinansieringen ska vara frivillig. Det ska inte vara dolda hot, och det ska inte vara utpressning. Det ska vara en frivillig medfinansiering. Om den inte är frivillig ska inte en kommun gå in i den. 4. Projekten ska bidra till att de transportpolitiska målen nås. Man kan alltså inte prioritera upp vad som helst och få det byggt i förtid, utan det är de transportpolitiska målen som ska nås. 5. Projekten ska vara ekonomiskt lönsamma. 6. Medfinansieringen ska skapa ett mervärde, så att det blir en vinn-vinn-situation. Vi har redan neutrala regler för andra trafikslag, som vägar och järnvägar, och nu kommer vi till den här lilla delaspekten. Logiskt sett går regeringen på linjen att alla trafikslag ska behandlas lika, och lika logiskt är Socialdemokraterna och Miljöpartiet emot det. Man var emot det tidigare när det handlade om vägar och järnvägar, och man är emot det också när det till exempel handlar om en hamn som ägs helt och hållet av en kommun - den ska inte kunna delfinansieras av kommunen. Nu är frågan: Vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet riva upp de beslut som tidigare har fattats när det gäller vägar och järnvägar? Vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de projekt som just nu debatteras på de nämnda platserna inte ska genomföras? Om de inte får denna möjlighet till medfinansiering innebär det att andra projekt längre fram inte kommer att börja byggas. Alltså försenas hela denna byggkedja på plats efter plats. Jag vill också ställa följande fråga: Underkänner Socialdemokraterna sina egna kommunalråd på dessa platser som vill delta? Hur kan det vara så att Socialdemokraterna i riksdagen vet bättre än kommunalråden på den lokala platsen? Vilket underlag har de och som inte kommunalråden har? Vilka beslut kan de fatta som är mer riktiga, rättvisande och långsiktiga än de beslut som de som finns på plats kan fatta? Och hur kan man spela ut lärare mot investeringar i den egna hamnen? Tala om äpplen och päron.

Herr talman! Jag vill bara kortfattat säga till Tuve Skånberg att jag själv har varit kommunalråd och känner ganska många kommunalråd. Alla kommunalråd som jag känner skulle gärna se att vi får en regering som prioriterar infrastruktur högre och som ser till att de får resurser att göra nödvändiga infrastruktursatsningar. Men det är en hel del som upplever att de hamnar i en utpressningssituation där kommunala medel måste in för att det ska bli någon modern infrastruktur till just deras kommun. I den fällan sitter de, och det är inte så lätt att ta sig ur den när de ska förhandla med organisationer som styrs av den regering som vi har i dag. I detta anförande instämde Phia Andersson (S).

Herr talman! Ska jag förstå Peter Eriksson som att han gör sig till talesman för de kommuner och de kommunföreträdare - de socialdemokratiska kommunalråden - som säger att de i själva verket inte vill ha denna möjlighet? Hur ska jag förstå Peter Eriksson?

Herr talman! Jag är säker på att de hellre skulle se en regering som står för finansieringen av den infrastruktur som de i dag blir tvungna att ställa upp med kommunala medel till för att den ska bli av. Det är nämligen en viktig infrastruktur som betyder jobb och framtidstro för till exempel Gävle kommun. Men pengarna borde egentligen regeringen och staten stå för.

Herr talman! Jag känner inte till någon finansiering som kommunala företrädare inte gärna ser att staten tar över. Det skulle naturligtvis vara bättre att få pengar till vård, omsorg, skola och allt annat. Men nu är det somliga saker som staten finansierar och andra saker som kommunerna finansierar. Kommunalråden har möjlighet, och rent av krav på sig, att prioritera. I denna tuffa prioritering, där de först måste säkerställa att det finns tillräcklig vård, omsorg, lärare och undervisning, gör de bedömningen att detta gagnar deras kommun bättre och att detta är viktigare för deras kommun därför att det kommer att ge ett ekonomiskt inflöde som gör att de kan anställa fler lärare och fler undersköterskor som kan jobba i omsorgen. Socialdemokraternas och Miljöpartiets argumentation innebär ett underkännande av dessa lokala företrädare. Det tycker jag är anmärkningsvärt.

Herr talman! Jag representerar trafikutskottet, och jag noterar att trafikutskottets majoritet inte hade någon framgång i konstitutionsutskottet. Men det kan också bero på att konstitutionsutskottet inte har tagit del av den information som vi i trafikutskottet löpande får ta del av. Jag har noterat att borgerliga företrädare talar om att socialdemokrater tycker som ni. I tisdags hade trafikutskottet besök av SKL:s moderate ordförande Anders Knape och representanter från Sundsvalls kommun, som också har ett moderat kommunalråd. Även Motala kommun var representerat vid denna överläggning. Vid denna överläggning var man oerhört kritisk till regeringens och de statliga myndigheternas sätt att göra överenskommelser med kommunerna om medfinansiering. SKL har alltså tillskrivit regeringen och sagt att den tingens ordning som nu gäller inte håller och att man i fortsättningen inte kan rekommendera kommunerna att ingå avtal med statliga myndigheter om medfinansiering. Lars Tysklind var med på sammanträdet, men han nämnde ingenting om detta i dag. Men detta var mycket tydligt vid tisdagens övning. Det berodde på avtalsbrott i två avtal som handlar om bron i Sundsvall och bron i Motala, där regeringen har gått ifrån det som kommunfullmäktige i dessa kommuner har fattat beslut om enligt avtal. När kommunerna tillskriver regeringen svarar inte regeringen. Regeringen vill inte tala med kommunerna och reda ut situationen. Det är därför som SKL:s förbundsstyrelse har fattat beslutet att de inte längre kan rekommendera kommunerna att gå in i någon medfinansiering. Det är verkligheten såsom den ser ut i dag. Jag vill att ni ska känna till det. När det gäller Socialdemokraternas principiella ställningstagande delar jag självklart den uppfattning som Phia Andersson har gjort sig till tolk för här i dag och det som förs fram i den reservation som har lämnats i konstitutionsutskottet. Jag vill göra några ytterligare förtydliganden. Den infrastruktur som regeringen är ansvarig för är inte finansierad. Det är det som är problemet. Man har inte med statliga medel finansierat sin infrastrukturplan. Det är därför som man går till kommunerna och vill att de ska vara med som medfinansiärer. Det är extra anmärkningsvärt när vi talar om farleder eftersom Sjöfartsverket ständigt tar in farledsavgifter för att just finansiera investeringar i farleder. De har särskilda intäkter för detta. Men när dessa intäkter inte räcker ska de begära investeringsmedel till sina farleder av Trafikverket. Men det gör de inte i tillräcklig omfattning. Framför allt finns det tydligen en diskussion mellan Trafikverket och Sjöfartsverket om den samhällsekonomiska nyttan med de förslag som Sjöfartsverket har kommit med. Hitintills har Trafikverket gett Sjöfartsverket bakläxa. Det tycker jag att ni också bör känna till. Det gör att väldigt lite infrastruktur när det gäller farleder ingår i den plan som de presenterade strax före sommaren. Trafikverket har nämligen inte tyckt att Sjöfartsverkets material har varit tillräckligt bra. Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att kommunerna har, och framför allt tar, ett mycket stort ansvar för sina hamnar. Det gäller hamnbassänger, kajer och terminaler i anslutning till hamnarna som man investerar i med kommunala medel. Kommunerna tar alltså ett mycket stort ansvar för den infrastruktur som vi har runt om i Sverige när det gäller sjöfarten. Men jag förstår fortfarande inte varför man vill ändra på den tingens ordning som har gällt. Det är viktigt att man håller ordning och reda i fråga om vem som har ansvar för vad. Kommunerna har ansvar för hamnbassänger, kajer och terminaler. Staten har ett mindre ansvar att se till att farleden fungerar in i hamnen. Detta ansvar måste staten naturligtvis fortsätta att ha eftersom exportindustrin är oerhört beroende av att sjöfarten fungerar i hela Sverige. Sjöfarten betalar farledsavgifter för detta. De betalar inga kommunala farledsavgifter, utan de betalar avgifter för kajerna. Det finansierar man. Det betalar kommunen - kommunen står för den kostnaden. Sedan står staten för den andra kostnaden, och då måste de ju fullfölja det. Det gäller att hålla reda på saker och ting. Flera av er här är före detta kommunalpolitiker, och ni vet ju att det är viktigt att man har ordning i den kommunala verksamheten. Detsamma måste gälla mellan stat och kommun. Varför ska man blanda till det på det här viset? Det gäller i synnerhet när staten inte lever upp till sina åtaganden, vilket SKL väldigt tydligt rapporterade till trafikutskottet i tisdags. Mot den bakgrunden finner jag KU-ställningstagandet väldigt märkligt. Jag kan dessutom kommentera Gävle kommun, för det har varit uppe på tapeten ett par gånger i dag. Hur gick det till där? Jo, det var så att Gävle kommun skulle bygga ut sin hamnbassäng, och de tyckte att det var angeläget att man också byggde ut farleden. De förskotterade för att man skulle komma i gång, och Sjöfartsverket sade: Okej, ni förskotterar, så kan vi lägga detta tidigare. Man körde alltså i gång projektet med att bygga farleden också. Sedan kom Sjöfartsverket tillbaka till Gävle kommun och sade: Vi har tyvärr inte tillräckligt med pengar, så ni måste också vara med och finansiera. Detta sade de efteråt. Det är klart att man då ställer kommunen inför fullbordat faktum. De socialdemokratiska kommunalpolitikerna i Gävle är inte alls tillfreds med situationen, men de står inför fullbordat faktum. För att deras investering i hamnbassängen, kajer och liknande ska få någon verkan måste ju farleden också ordnas till. Det är dock Sjöfartsverket - staten - som har missat även där. Det är detta som är problemet. Det är det ni kommer att åstadkomma med detta beslut, att skapa fler sådana problem i Sverige. Jag har också erfarenhet som kommunalpolitiker och kommunalråd i Göteborg under tio år, och jag vet att statliga myndigheter inte alltid är så lätta att ha att göra med som kommunalpolitiker. Nu ger ni staten ett vapen till i handen att använda vid utpressning mot kommunen när den investeringsplan som finns för trafiken fram till 2025 inte är fullt finansierad. (Applåder)

Herr talman! Att staten i dag satsar historiskt mycket på infrastruktur kan vi väl ändå vara överens om. Det satsas 522 miljarder från den statliga sidan under den kommande tioårsperioden, och till det kommer att man kan tillföra ett antal tiotal miljarder genom bland annat medfinansiering. Socialdemokraterna har ju konsekvent röstat emot vad gäller medfinansiering av vägar och järnvägar, och nu föreslår de det även när det gäller sjöfart. Man får väl ge dem att det är bra med tydlighet. När det gäller medfinansiering måste vi ändå se det lite övergripande över trafikslagen. Det tror jag att Lars Johansson håller med mig om. Det har gällt vägar och järnvägar, och jag tog upp E20 Skaraborg i mitt anförande. Där har Trafikverket i sin nationella plan föreslagit att man ska göra satsningar på två-plus-två-vägar och två-plus-ett-vägar. Västra Götalandsregionen har nu gjort en avsiktsförklaring att man är beredd att gå in och medfinansiera för att höja standarden till motorväg hela vägen. Västra Götalandsregionen är enig där, och det är en stark region med en socialdemokratisk ordförande som har skrivit under avsiktsförklaringen. Då kan jag fråga Lars Johansson: Tycker Lars Johansson att avsiktsförklaringen är direkt felaktig? Om han nu inte tycker att den är felaktig, varför skulle inte det sättet att arbeta även kunna vara ett sätt att arbeta när det gäller sjöfart?

Herr talman! Jag hade inte tänkt att vi skulle ha en trafikpolitisk debatt, utan nu talar vi om det KU har fattat beslut om. Jag kan först konstatera att lagt kort ligger - de investeringar man har gjort med finansiering från kommunerna får naturligtvis rulla på där man har gått in och fattat sådana beslut. Vi kan inte riva upp några sådana beslut. Frågeställningen är dock kvar: Varför är det så angeläget att ändra på den tingens ordning vi nu har? Hur ser du själv på det besked vi fick av SKL i trafikutskottet i tisdags, Lars Tysklind? De sade att de inte längre kan rekommendera kommunerna att ingå överenskommelser med staten eftersom man inte kan lita på staten. Staten begår avtalsbrott; de har gjort det i två fall. Vi blev uppvaktade av såväl Motala kommun och Sundsvalls kommun som SKL kring just den fråga som nu diskuteras, alltså att vidga området för medfinansiering. Det är därför diskussionen är så viktig: Man har från kommunernas sida inget förtroende för regeringen och de statliga myndigheterna att ingå överenskommelser. Det är det som är den stora frågan. Då vill ni utöka det som har varit fel tidigare. Ni vill göra fel en gång till. Det blir dubbelfel. Man måste hålla ordning. Jag tror att det är precis vad det handlar om. Kommunerna har ett väldigt tydligt ansvar för den kommunala verksamheten, och den är reglerad i lag. Nu vill ni röra till detta. Säger ni att kommunerna i fortsättningen ska ta in farledavgifter också? De tar in hamnavgifter från fartygen. Ska de nu ta in farledsavgifter också? Är det svaret på frågan? För mig är det självklart: Staten tar in farledsavgifter, och i den mån de inte räcker till får det gemensamma samhället medverka med investeringsmedel för farleden. Men den kommun där hamnen ligger ska väl inte behöva ta ansvar också för oceansjöfarten?

Herr talman! Jag får börja med det sista. Det är inte fråga om att kommuner ska ta ansvar för oceansjöfarten. De kommuner som går in och medfinansierar kan få möjlighet att göra det. De ser naturligtvis sambandet att de kan utnyttja sin hamn och ta mer betalt vid kaj. Det är det sambandet de ser; de gör det inte av idealitet, utan de ser de ekonomiska sambanden. Apropå att röra till det: Lars Johansson vet också att ett enigt SKL i sitt remissyttrande faktiskt har ställt sig bakom att det utvidgas även till sjöfart. De tycker att det är bra. Det är precis riktigt som Lars Johansson säger - vi diskuterar regelverket här i dag. Det är det vi gör. Det är den möjligheten. Om vi nu ändå går in på det som sades i trafikutskottet när Motala och Sundsvall var på besök: Det var inte så att de var emot medfinansiering som princip. De tyckte att det var bra. När det gäller att avtalsbiten mellan Trafikverket och kommunerna är uppe till diskussion har vi väldigt svårt att ha synpunkter på det just nu. Det visar dock bara hur viktigt det är att vi har bra regler som är tydliga, rättvisa och följer EU-rätten. Vi ska verkligen hålla oss till det. Om vi nu talar om äpplen och päron, vilket har varit uppe, tycker jag alltså verkligen att det är det Lars Johansson talar om. Ska vi förhindra kommunerna att över huvud taget gå in? Det är det Lars Johansson och Socialdemokraterna vill. Man vill hindra kommunerna att gå in i diskussionen över huvud taget, bara för att det inte ska uppstå några fel. Det är en väldigt bakvänd syn. Nu är det faktiskt så att kommunerna har den möjligheten. Sedan ska naturligtvis avtalsbiten skötas bra, men det är en annan fråga.

Herr talman! Det är inte en annan fråga. SKL:s ledning, alltså styrelsen med alla partier representerade, har konstaterat att de avtal om medfinansiering som har ingåtts inte har fungerat. Det är det diskussionen handlar om. Jag tog bara de två exemplen eftersom vi blev uppvaktade av just dem. Jag kan inte avtalen i detalj. Jag kan bara konstatera att Anders Knape, som är ordförande i SKL, sade att de inte längre kan rekommendera kommunerna att ingå den typen av avtal eftersom de inte kan lita på staten. Jag har noterat att man har sagt att man kan tänka sig medfinansiering, men man har i de remissvar som har kommit in också väldigt tydligt markerat att man även måste diskutera hur man ska se på farledsavgifterna i fortsättningen. Ska det bara vara en statlig angelägenhet, eller ska det inte också vara en kommunal angelägenhet? Då menar jag att vi är inne i precis den här diskussionen, som blir otydlig. Det är därför jag försöker hålla på det som ska vara ordning och reda: Kommunerna tar in hamnavgift via hamnarna. Det diskuteras också ibland - man tycker att kommunerna tar för höga hamnavgifter, och sjöfarten är kritisk mot det. Vid omlastning får man till exempel betala en hamnavgift till, och det blir för dyrt. Därför blir det för lite omlastningar i hamnar. Det finns alltså den typen av diskussioner mellan rederinäringen och kommunerna när det gäller hur hamnarna hanterar detta. Farledsavgifterna diskuteras också, och man kanske tycker att man betalar för mycket i förhållande till vad man får ut. Det är ändå så det är upplagt i dag, och då får man klara ut den frågan. När det gäller oceantrafiken är det väldigt tydligt, i alla för mig som göteborgare, att Maersk nu kommer med enormt stora båtar in till Göteborgs hamn, så man måste bygga ut farleden. Då är det naturligtvis Sjöfartsverkets ansvar att se till att de tar sin del av kostnaden. Den andra delen, som handlar om hamnen, får kommunen sköta.

Herr talman! Det här ärendet tillhör enligt riksdagens behandlingsordning konstitutionsutskottet, men trafikutskottets beredningsområde berörs i allra högsta grad. Vi har också haft möjlighet att yttra oss i ärendet. Från moderat- och allianshåll vill jag betona vikten av att vi i dag röstar igenom propositionen från regeringen om att tillåta finansiering av statlig sjöfartsinfrastruktur. Inte minst skulle ett avslag på propositionen kunna riskera ett antal projekt som redan är i gångsatta. Därför skulle jag vilja säga att oppositionens motstånd förvånar mig en aning. Jag vill börja med en bredare och större kontext. Under flera decennier har infrastrukturen varit kraftigt eftersatt på många håll i vårt land. Alliansen har tagit ett helhetsgrepp på problemen och satsar nu historiska summor på investeringar. Därför är det lite oärligt när delar av oppositionen gör gällande att regeringen underinvesterar. 522 miljarder de kommande tio åren kan knappast anses vara en underinvestering, särskilt inte om man sätter det i relation till vad tidigare regeringar har investerat. När det exempelvis gäller den sista Perssonregeringen kan man konstatera att i den kommande nationella planen satsas dubbelt så mycket på drift och underhåll som den regeringen gjorde, 20 procent mer totalt. Nej, det gäller att vara ärlig i debatten, och när det gäller infrastruktur kan man inte påstå att regeringen satsar mindre. Det är viktigt, herr talman, att människor ska kunna lita på att transportsystemet levererar varje dag, att man kan ta sig till jobb och hem och att företag kan vara trygga med att gods levereras. Samtidigt är det viktigt att påpeka att staten inte har medel för allt och inte på en gång. För att påskynda regionala projekt som är särskilt viktiga har kommuner och landsting i dag en möjlighet att medfinansiera en del projekt. Den möjligheten har på senare år givit oss en rad viktiga investeringar i vägar och järnvägar. Till exempel bidrar kommuner och landsting i hela Mälardalen till utbyggnaden av Citybanan. Det är en helt ny järnväg genom Stockholm som kommer att bidra till att minska problemen med förseningar på järnvägen i stora delar av landet. Utan bidrag från kommunerna skulle projektet förmodligen ligga betydligt längre fram i tiden, med fler år av inställda och försenade tåg som följd. Herr talman! En prioritet hos regeringen och för oss i Alliansen har länge varit att ha ett trafikslagsövergripande perspektiv på transportsystemet. Bland annat därför bildades Trafikverket 2010 som ersatte tidigare Banverket och Vägverket. En tydlig prioritering för oss har varit att skapa likvärdiga förutsättningar för de olika trafikslagen, inklusive sjöfarten. Om detta trodde jag att vi var överens med oppositionen, och utskottet har flera gånger tidigare uttalat vikten av ett trafikslagsövergripande synsätt. Herr talman! I dag är det tillåtet för kommuner att medfinansiera projekt på väg och järnväg. Vi ser ingen anledning till att inte samma möjlighet ska finnas för sjöfarten. Hamnen är en kommunal angelägenhet. Kommunen får i dag vara med och finansiera väg- och järnvägsanslutningar till hamnen, men den väg in till hamnen som går över vatten får kommunen inte bidra till. Det är ologiskt och går i motsatt riktning till ambitionen om likvärdiga villkor. Som generell princip, herr talman, har staten naturligtvis det övergripande ansvaret för infrastrukturen. Däremot är det viktigt att kommuner som anser att en viss investering har ett lokalt mervärde ges möjlighet att bidra om de så finner lämpligt och nödvändigt. Det handlar alltså inte om att tvinga någon kommun till medfinansiering. Så pass mycket respekt har jag ändå för våra kommunala, lokala och regionala företrädare att jag tror att de kan göra den avvägningen själva utan pekpinnar härifrån. Det handlar inte om att tvinga, utan det handlar om att slopa ett i dag uttryckligt förbud. S, V och MP gör ibland gällande att det här skulle strida emot det faktum att den samhällsekonomiska lönsamheten ska ligga till grund för investeringsbesluten. Så är naturligtvis inte fallet. Självklart ligger den samhällsekonomiska analysen till grund för de investeringar som staten väljer att göra. Något annat vore väl helt otänkbart, att man bara för att några kommunpolitiker kommer springandes skulle bestämma sig för att göra en investering. Självklart ligger en samhällsekonomisk analys till grund för investeringarna. Oppositionen har varit uppe här och sagt att kommunerna tvingas att finansiera. Så är det inte. Men vid en nationell bedömning av alla dessa olika projekt kan det mycket väl vara så att man kommer fram till att allting inte kan göras här och nu. Om en kommun då bedömer att en investering är så pass viktig att man är beredd att gå in för att tidigarelägga investeringen, då tycker jag att det är fullt rimligt. Det är inte till nackdel för någon, utan en vinn-vinn, som har sagts tidigare, för båda parter. Dessutom har regeringen, som många varit inne på, efter den kritik som har presenterats återkommit med tydliga principer för hur medfinansiering ska ske. Det råder alltså inte längre något tvivel om att det ska bygga på frivillighet, bidra till att de transportpolitiska målen uppnås och som huvudregel vara samhällsekonomiskt lönsamma projekt. I dag får kommunerna inte bidra till att farlederna till hamnarna utvecklas. Regeringen föreslår helt enkelt att samma möjlighet ges för sjöfartens infrastruktur som i dag finns för vägar och järnvägar. Herr talman! De här investeringarna kan de facto ge betydande effekter för de lokala förutsättningarna när det gäller företagsklimat, arbetstillfällen, jobb och industri. Det är investeringar som kan bidra till att mer gods kan lastas och lossas i hamnarna och minska behovet av långväga transporter på väg och järnväg. Men S, V och MP tycker inte att det är en bra idé att vi ger de här möjligheterna - i alla fall inte i riksdagen. De tycker i stället att det är rimligt att kommuner som skriker efter att få de här investeringarna gjorda snällt ska få vänta. Vi håller inte med, och det gör faktiskt inte heller Sveriges Kommuner och Landsting som i ett de facto enigt yttrande har konstaterat att man vill ha den möjligheten. Herr talman! Moderaterna och Alliansen vill ge de svenska hamnstäderna möjligheten att bidra till förbättring och utveckling av farleder. Förslaget är viktigt för att säkra jobben i hamnverksamheter, de svenska basnäringarna och handeln. För exporterande näringar som skogs-, gruv- och fordonsindustrier riskeras konkurrenskraften när priset för transporter till sjöss ökar. Detsamma gäller för detaljhandeln när importerade varor hänvisas till dyra transporter med lastbil och tåg. En enorm andel av allt vi behöver för att få vardagen att fungera är beroende av fungerande sjötransporter. För att svenska hamnar ska fungera bra och vara konkurrenskraftiga behöver farlederna utvecklas och underhållas. Hamnstäderna är väl medvetna om detta, och många vill mer än gärna bidra till det arbetet. Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterns motstånd här i riksdagen är inte bara illojalt mot hamnstäderna och de lokala politikernas egen vilja. Det är faktiskt ett hån mot utvecklingen mot ett mer effektivt och klimatsmart transportsystem. Och det går i helt motsatt riktning när det gäller att likställa villkoren för de olika trafikslagen. Nej, herr talman, motståndet från S, V och MP gör kaffet, bananerna och dieseln dyrare, och i svenska hamnstäder riskerar det jobben. Jag skulle vilja säga till oppositionen att ni borde lyssna mer på era kommunpolitiker, för det gör vi. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och till regeringens proposition. (Applåder)

Herr talman! Det är svårt att debattera med en motståndare som slår dövörat till, som inte lyssnar på vad andra säger. Det är faktiskt så att kommunalpolitiker har reagerat kraftfullt på de medfinansieringsavtal som har ingåtts. Jag tycker att ni är lite slarviga med kommunala skattemedel. Ni tycker plötsligt att de kan användas till vad som helst. I andra sammanhang när vi diskuterar kommunerna och vad kommunerna ska göra brukar Moderaterna vara väldigt noggranna med att de ska användas inom väldigt begränsade områden. Vi tycker också att man ska vara tydlig med att staten har ett ansvar och att kommunen har ett annat ansvar. I den här frågan är det faktiskt så att staten har ett annat ansvar. Vi har ju byggt farleder förr i Sverige. Det är inte första gången det byggs farleder nu. Det har gjorts sedan hundratals år tillbaka i tiden, men då har staten haft ett ansvar. Skälet till det är, som jag har försökt förklara flera gånger nu, att man haft särskilda avgifter från sjöfarten för detta. Dessutom: Jag är så gammal i politiken att jag kommer ihåg när kommunerna hade beskattningsrätt av juridiska personer, alltså företag. Det har de inte längre, utan det har staten. Sjöfarten och exportföretagen ska betala statlig bolagsskatt och vara med och finansiera infrastrukturen. Att som ni göra det till ett dråpslag att kommunerna inte medfinansierar infrastruktur är om något en överdrift. Det är självklart inte ett dråpslag, utan det är att skjuta tillbaka till staten och regeringen att ta det fulla ansvaret för farlederna i Sverige. Det är det vi säger; det är där skiljelinjen går.

Herr talman! Jag återkommer till att jag inte dumförklarar mina lokala kolleger runt om i kommuner, landsting och regioner. Någonstans litar jag på deras bedömning om de konstaterar att en investering är så pass viktig att de är villiga att bidra ekonomiskt. Det är tråkigt att vi här sätter oss över deras beslut. Låt mig betona att staten har det övergripande ansvaret för infrastrukturen. Det råder det ingen tvekan om; det är vi alla överens om. Staten kan dock inte göra allt samtidigt och har inte möjlighet att göra alla investeringar på en gång. Vill man från lokalt håll bidra till att tidigarelägga ett visst projekt är det fullt rimligt. Det är okej inom väg och järnväg, varför ska det inte också vara okej inom sjöfarten? Alternativet är att det inte blir gjort här och nu. Vill kommunpolitiker och regionala politiker bidra är det helt rätt. Att Sveriges Kommuners och Landstings, SKL:s, yttrande är enigt råder det inget tvivel om. SKL säger uttryckligen att de vill ha denna möjlighet. SKL och företrädare för olika kommuner kan dock ha synpunkter på hur enskilda avtal har utformats och respekterats. Det ska jag inte lägga mig i, men här har vi tagit del av samma information i trafikutskottet. Det är givetvis ett problem om man upplever att avtal inte hålls, men det är en helt annan diskussion. Däremot är det ingen tvekan om att Sveriges kommuner och landsting och våra kolleger runt om i kommuner och regioner vill ha denna lagliga möjlighet att bidra med medfinansiering.

Herr talman! Du var med på sammanträdet, Jessica Rosencrantz. Jag berättade vad SKL:s ordförande sade. Han sade att de inte längre kan rekommendera kommunerna att ingå avtal med staten om medfinansiering eftersom de inte kan lita på regeringen och de statliga myndigheterna. Det var vad han sade. De har till och med skrivit till regeringen om det, vilket han berättade på sammanträdet. Du kan inte bara bortse från detta faktum, Jessica Rosencrantz. Såvitt jag kan förstå har SKL intagit två ståndpunkter. Först lämnade den en i skriftlig form om att de tyckte att det var okej. Sedan kom de på att det kanske inte var så bra och sade något annat. Det var därför de uppvaktade trafikutskottet i tisdags tillsammans med Motala kommun och Sundsvalls kommun, som är tydliga exempel på att det nuvarande medfinansieringssystemet inte fungerar. Det är det som är grejen, och det måste man förstå. Tyvärr hade vi inte denna information när vi skrev vårt ställningstagande till konstitutionsutskottet. Det är möjligt att konstitutionsutskottet då hade fattat ett annat beslut; det vet jag inte. Men det är därför det är viktigt att i dagens debatt informera om det nya ställningstagandet. Det understryker betydelsen av att hålla ordning på dessa frågor. Det är fortfarande svårt att förstå varför kommunerna plötsligt ska ta över ett statligt ansvar när vi har ett system med farledsavgifter och staten har ansvar för våra farleder. Det blir inte mer pengar för det. Någon ska ju betala pengarna. Det blir kommunkassan och kommuninvånarna som får betala, men det blir inte mer pengar. Jag tycker att man ska klara ut att staten har ett ansvar. Staten måste fullfölja det och ta ansvar för de egna handlingarna och besluten.

Herr talman! Det är bra att Lars Johansson drar fram relevant information. Alla fakta ska upp på bordet, likaså de diskussioner vi har haft med SKL i olika sammanhang. Däremot är det inte okej att blanda äpplen och päron. Jag återkommer till det jag var inne på i mitt tidigare replikskifte, nämligen att i den fråga som vi diskuterade med SKL häromdagen hade de särskilda synpunkter på två specifika avtal med Motala och Sundsvall. Denna diskussion kan vi ha i ett annat sammanhang; vi kan inte gå in på detaljerna i de avtalen här. Men det är givetvis problematiskt om man tycker att avtalen inte har hållits på rätt sätt av Trafikverket. Det får man göra en justering av och fundera på hur man ska bedöma lagligheten i förhållande till EU-rätten, som här var fallet. I dag diskuterar vi dock att kommuner, landsting och SKL vill ha möjligheten att på laglig väg medfinansiera. De vill inte ha det förbud som finns i dag; man vill kunna göra denna typ av medfinansieringar. Det är inte samma sak som att ha olika synpunkter på enskilda avtal. Jag hörde också diskussionen, och det diskuterades inte att man skulle slopa den lagliga möjligheten för att det finns synpunkter på några få avtal. Man vill fortfarande ha möjligheten. Det stämmer att det finns en viss mängd pengar och ett visst ekonomiskt utrymme för att göra statliga investeringar i transportsystemet liksom kommunala och regionala. Staten har föreslagit en nationell plan för de kommande tio åren där det ryms 522 miljarder kronor. Vill man från kommunalt håll tidigarelägga några av dessa investeringar har jag inga som helst problem med det. Givetvis kan man ställa det mot andra typer av lokala investeringar, men jag väljer att se att lokala investeringar i transportsystemet ger större möjligheter till förstärkt tillväxt och fler arbetstillfällen och på längre sikt större lokala skatteintäkter. Ser man detta mervärde är det helt okej att göra sådan medfinansiering.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen Kommunal medfinansiering av statlig sjöfartsinfrastruktur som Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna står bakom. Herr talman! Regeringens förslag går ut på att den kommunala medfinansiering som finns för järnvägar och vägar ska utvidgas till statlig sjöfartsinfrastruktur - detta utan att regeringen visar i handling att de åtgärdat de brister som Riksrevisionen tagit upp i sin granskning. Investeringar i sjöfartsinfrastruktur finansieras i dag till största delen med avgiftsintäkter från handelssjöfarten. När det gäller sjöfartsinfrastruktursatsningar måste de i stället för kommunal medfinansiering kunna finansieras som de objekt som finns upptagna i den nationella åtgärdsplanen. I detta sammanhang är det viktigt att kunna lånefinansiera. Staten kan, till skillnad från kommuner och landsting, låna med relativt sett goda villkor till infrastrukturen. Kommuner och landsting har inte samma möjligheter till lånefinansiering som staten. Att i ett sådant läge förorda kommunal medfinansiering anser vi i Vänsterpartiet vara samhällsekonomiskt oförsvarbart. Problemet är att alliansregeringens nationella plan under innevarande planeringsperiod ligger på 417 miljarder. Innan alliansregeringen tillträdde 2006 hade den rödgröna majoriteten lagt 518 miljarder i sin plan. Allianspartierna har helt klart problem med att finansiera nödvändiga, hållbara transporter. Lars Tysklind med flera talar om mervärde. Jag ställer mig frågan: Hur mycket mervärde hade inte Tysklind och alliansregeringen kunnat få om de hade satsat de där 12 miljarderna i skattesänkningspengar på infrastruktur? Då kan vi börja tala om mervärde på riktigt. Herr talman! Vänsterpartiet anser att investeringar i infrastruktur är en huvudsakligen statlig angelägenhet. Den ska styras utifrån nationella behov på en samhällsekonomiskt rationell grund, inte av enskilda kommuners eller regioners ekonomiska styrka och möjlighet till politisk påtryckning. Regeringen har i den nuvarande åtgärdsplaneringen för transportinfrastruktur ökat graden av medfinansiering. Riksrevisionen har granskat Trafikverkets hantering av medfinansiering mellan 2008 och 2011. Man påvisar ett antal problem med medfinansiering men också med förskotteringar. När det gäller medfinansieringssatsningen har själva processen visat på en rad brister. Riksrevisionen såg ett antal faktorer som ledde till minskad effektivitet. Den viktigaste faktorn var att intressenter har kunnat köpa sig förtur till den nationella åtgärdsplanen, vilket har lett till att den samhällsekonomiska utväxlingen av hela satsningen har minskat. Även förskotteringen har använts för att köpa sig förtur i den samhällsekonomiska prioriteringsordningen. Föregående talare tyckte att detta var helt okej; Jessica Rosencrantz sade i sitt anförande att man ska kunna få köpa sig en förtur. Det är precis det som konstitutionsutskottet talar om att man inte ska tillåta. Men hon säger att man ska kunna få göra det. Man ska alltså kunna gå före om man kan hosta upp ett antal miljoner. Här uppstår en stor problematik. Staten måste ta sitt fulla ansvar. Det gör inte alliansregeringen när den öppnar upp för denna möjlighet på det sätt som man har föreslagit.

Herr talman! Jag ifrågasätter Siv Holmas historiebeskrivning något, åtminstone när det gäller vilket tidevarv vi i dag lever i. Jag hörde Siv Holma återge hur utskottet riktade kritik mot den tidigare medfinansieringsprincipen, om man vill kalla den så. Men det har hänt ganska mycket sedan dess. Regeringen har de facto återkommit med tydliga riktlinjer för på vilket sätt medfinansiering ska vara tillåten. Medfinansieringen baseras på ett antal viktiga principer som att det ska råda frivillighet, att man ska bidra till att de transportpolitiska målen nås och att investeringsbeslutet ska vila på en samhällsekonomisk lönsamhetsanalys. Om detta nämner Siv Holma ingenting, utan hon refererar bara till en viss kritik som har riktats tidigare utan att nämna att regeringen de facto har återkommit. Räcker inte regeringens förslag? Och varför då? Vad är det som Siv Holma skulle vilja se annorlunda? Jag upplever att regeringen har svarat på den kritik som trafikutskottet riktade.

Herr talman! Jag tycker att de utfästelser som Jessica Rosencrantz säger att regeringen har gjort är otillräckliga av den enkla anledning som jag uttryckte i mitt anförande. Det som skulle vara det absolut mest korrekta är att staten tar det fulla ansvaret, framför allt för statlig sjöfartsinfrastruktur. Jag tycker att den har hamnat vid sidan av. Både vägar och järnvägar har bättre förutsättningar för att man ska kunna göra dessa investeringar. Därför tycker jag att det hade krävts en större kostym - om man säger så - för den nationella planen, vilket man inte har. Jag tycker att det är sorgligt att man på detta sätt försöker skapa ett mervärde genom att man tar från ekonomiskt hårt belastade kommuner och landsting. Vi behöver satsa på hållbara transporter. Sjöfartsinfrastrukturen är oerhört viktig; den har en nyckelroll i sammanhanget. Vi borde utnyttja sjöfarten mer än vad vi gör i dag. Sammanfattningsvis handlar det om att de utfästelser som har gjorts är mycket ord och lite verkstad, om jag ska vara raljant.

Herr talman! I så fall kan jag tycka att det är näst intill struntprat att referera till att man inte tycker att principer för medfinansiering har funnits på plats. I grund och botten verkar det helt enkelt handla om att man inte vill ha någon medfinansiering över huvud taget inom något område. I så fall är det detta man borde säga, och inte referera till att regeringens prioriteringar har varit otydliga. Jag kan för min del konstatera att jag känner mig väldigt nöjd med att man nu har principerna för medfinansiering på pränt. Jag har, till skillnad från Siv Holma, den respekten för mina lokala kolleger - och för hennes, för den delen - att jag tror att de kan göra den typen av bedömningar av vad som är viktigt lokalt. Jag tycker tyvärr att det är ett sorgligt återkommande fenomen att man från vissa partier gärna tar sig tolkningsföreträde här i riksdagen för sina lokala kolleger. Jag har den tilliten till mina kolleger att jag låter dem göra denna bedömning. Jag återkommer till detta att vi delar synen på att staten ska ha det övergripande ansvaret för transportinfrastrukturen. Men man måste kunna göra vissa tillägg lokalt, om man så vill. Vi har haft en ganska lång debatt i trafikutskottet om hur viktigt det är att sjöfarten som trafikslag uppvärderas. Jag kan bara konstatera att denna debatt inte går i den tangentens riktning om man lyssnar på oppositionen. Kommuner och regioner vill uppvärdera möjligheten att göra investeringar också i sjöfarten. Varför ska vi vara emot detta? Vi borde gå på precis den linje som vi själva talar oss så varma för i vanliga fall: att sjöfarten måste användas mer, att man måste investera mer i den och att den måste likställas med de övriga trafikslagen. Nu är det okej med medfinansiering på vägar och järnvägar. Då borde det rimligtvis vara okej också inom sjöfarten, om vi nu menar allvar med att bedöma de olika trafikslagen lika.

Herr talman! Jag kan försäkra Jessica Rosencrantz om att jag är förankrad i de kommunala villkoren. Jag är dessutom tjänstledig från en ekonomtjänst i en kommun, så jag vill påstå att jag har ganska bra koll även om jag har varit borta i ett antal år. Varför inte ge sjöfartsinfrastrukturen samma villkor som vägar och järnvägar? frågar Jessica Rosencrantz. Börja då med att ge samma förutsättningar för sjöfartsinfrastrukturen som för vägar och järnvägar! Det har den inte i dag. Sjöfarten befinner sig vid sidan av. Ta in den i den nationella planen! Varför gör man inte det? I stället går man utanför och söker medfinansiering och riktar sig till hårt ekonomiskt belastade kommuner som har andra viktiga uppgifter att finansiera: skolan, vården och äldreomsorgen. Vi vet att dessa inte fungerar till fyllest i dag. Och då ska kommunerna också börja ta på sig ett statligt ansvar! Om det är någon som har ekonomiska muskler är det staten. Varför ska inte staten kunna göra det här? Varför är det nödvändigt att sänka skatterna med 12 miljarder när det finns så stora behov av nödvändiga investeringar för att vi ska få en hållbar transportpolitik? Vi behöver hållbara transporter där sjöfartsinfrastrukturen har en nyckelroll. Låt oss börja där. Gå inte till de här kommunerna. 86 miljoner är ingenting i en statsbudget, men för en kommun är det oerhört mycket pengar. Det kanske handlar om 160 lärare som man inte kan finansiera. Jag tycker att det är ekonomiskt oförsvarbart att göra på det här sättet i ett läge där man skulle kunna ta det fulla ansvaret själv.