Mänskliga rättigheter och relationer till andra länder

Fru talman! Jag får först be om ursäkt för att jag är så pass hes, men jag tror att jag ska kunna klara den här debatten ändå. I Rom, den 4 november 1950, antogs den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Europarådets syfte skulle vara att bevara och utveckla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilka utgör själva grundvalen för rättvisa och fred i världen. I skuggan av det kalla kriget var det statsmän i Europa som insåg betydelsen av frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Kontrasten var stor mot det som pågick bakom järnridån. Där hade marxismen, vidareutvecklad av Lenin och fulländad av Stalin, länge visat sitt rätta ansikte, ett ansikte som uttryckte statsterror. Terrorn riktade sig mot de egna medborgarna när de inte lydigt anpassade sig till de överordnade kollektiva utopiska målen. Lenins förakt för den borgerliga politiska demokratin och hans rättfärdigande av våld och förtryck utifrån en proletär rättvisedefinition har varit ledstjärna åt snart sagt alla världens kommunistiska diktaturer. Fru talman! I Europa håller, med ett fåtal undantag, samtliga länder som drabbades av detta proletariatets diktatur på att resa sig. För vissa, åtta av de tio nya EU-medlemmarna, har utvecklingen varit glädjande snabb. I utvecklingsländerna har dock marxismens förlamande grepp ännu inte övervunnits. Vissa länder regeras fortfarande enligt kommunistiska principer. Andra har blivit teokratier. Dock övergår de allra flesta, helt naturligt tycks det, till kleptokratier där makthavare berikar sig själva på folkets bekostnad. Fru talman! Ingen tvekan råder om att frihet, demokrati och mänskliga rättigheter tillsammans med marknadsekonomi är det enastående bästa fattigdomsbekämpningsmedlet. Om detta tvista vi inte längre i den här kammaren. Dagens debatt om betänkande UU9 med anledning av regeringens skrivelse har stor aktualitet. Stora delar av betänkandet präglas av en stor samsyn tvärs över partigränserna i utskottet, men på en del avgörande punkter finns betydelsefulla skillnader. Vi moderater står givetvis bakom alla våra reservationer, men av tidsskäl yrkar jag bifall endast till reservation 1. Fru talman! De mänskliga rättigheterna bygger på individens frihet. Att erkänna en persons rättigheter är att ge henne eller honom utrymme att välja fritt och att handla fritt. I regeringens skrivelse saknas en redogörelse om de mänskliga rättigheterna i de länder där Sverige har ett utvecklingssamarbete. Jag efterlyser en sådan redogörelse. Dessutom vore det önskvärt med konkreta förslag, så att vi vet hur man ska arbeta framöver, om hur Sverige i framtiden ska kunna främja de mänskliga rättigheterna i de länder där vi har särskilt stora möjligheter att påverka. Det är häpnadsväckande att det inte finns en sådan planering och sammanställning i dag. Sverige måste fortsatt kraftfullt bekämpa användningen av dödsstraff. Inte heller tortyr eller annan förnedrande behandling kan accepteras. Europeiska unionen har valt att föra MR-dialog på expertnivå med länder där MR-nivån är låg. En sådan dialog förs såväl med Iran som med Kina. Vad gäller Iran har utvecklingen på senare tid faktiskt gått åt alldeles fel håll. Valet till parlamentet framstår närmast som en parodi på demokrati. Mängder med reformvänliga kandidater nekades att delta. I stället valde det så kallade väktarrådet vilka kandidater som skulle få ställa upp i valet. Det var fritt val för mullorna alltså. Regimen bestämde. Det återstår att se om dialogen som EU för med Iran leder någonstans. Under tiden är det viktigt att vi alla uttalar vårt stöd för mänskliga rättigheter och demokrati i Iran. Sanningens minut närmar sig för de styrande mullorna. I Kina avrättas fler människor än i övriga världen tillsammans. Det är av yttersta vikt att Sverige och Europeiska unionen vid varje givet tillfälle uppmanar Kinas regering att upphöra med kränkningar av enskilda och organisationer. Det är glädjande att utrikesministern efter ett moderat initiativ i EU-nämnden lovade att driva frågan i EU om en resolution i FN vad gäller MR-läget i Kina. Det är bra att vi har en enighet i den frågan. Israels rätt att existera inom erkända och säkra gränser måste tydligt erkännas av alla, inklusive den palestinska sidan. Fredsprocessen gjorde glädjande framsteg men avbröts i september 2000 av systematiskt våld, den så kallade andra intifadan. Israel befinner sig i en mycket svår situation eftersom man måste skydda sig mot terror och de krafter som vill förgöra landet fullständigt och samtidigt stimulera och förhandla med de krafter som är beredda att erkänna Israels existens och vill leva i fredlig samexistens. Bekämpningen av terrorism och angrepp på landet måste ske i enlighet med folkrätten. Självmordsbombningar, terrorattacker på civila israeler, kan aldrig ursäktas och knappast ens förklaras. Palestinierna har också rätt att leva i en egen demokratisk stat med erkända och säkra gränser. De gränserna måste erkännas av Israel. Fredsprocessen avbröts av den palestinske presidenten i strid med den uttalade viljan till fred och försoning hos en bred palestinsk opinion med ömsesidigt erkännande som mål. Det gav utrymme åt de krafter som motsätter sig en fredlig uppgörelse. De palestinska krafter som strävar efter en fredlig uppgörelse är i en svår situation. Man måste bekämpa terrorism och dessutom få stöd av den egna befolkningen. Även den palestinska sidan måste följa folkrätten. Fru talman! På grund av centralism, korruption och bristande insyn har den palestinska myndighetens institutioner ytterligare försvagats på senare tid. Det är överraskande efter den senaste tidens avslöjanden, för att inte säga häpnadsväckande, att det inte gick att få en utskottsmajoritet som uttalade att inga svenska biståndspengar ska gå till direkt eller indirekt stöd av terrorfinansiering. Övergrepp och förödmjukelser drabbar både israeler och palestinier i strid med folkrätten. Fru talman! FN-rapporten UN Report on Arab Development är den första som inriktar sig på Arabförbundets 22 medlemsstater. Rapporten är ingen upplyftande läsning. Den visar att det inte i något enda arabland finns en politisk opposition som kan verka på laglig väg. Inte ett enda av de här länderna kan sägas ha ett demokratiskt system. Vi anser att människor som lever i arabiska länder har samma rätt till frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter som människor i andra länder, till exempel här i Sverige. Hållningen att kultur, religion eller tradition gör att arabvärlden skulle vara annorlunda är en närmast rasistisk hållning. Araber har rimligen exakt samma människovärde som alla vi andra. Det förvånar mig att det synsättet inte delas av utskottsmajoriteten. Presidentvalet i Ryssland uppfyllde formellt kraven på ett riktigt val. Problemet är närmast ryska mediers partiskhet och statens kontroll över dessa medier. Vad gäller situationen i Tjetjenien är den komplicerad, men Europarådet är tydligt i sin kritik vad gäller bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Rysslands hantering av konflikten. Vitryssland går allt längre i sitt återtåg mot det gammelsovjetiska. Nu har Lukasjenko anställt ca 10 000 ideologer som inom en myndighet för statsideologi ska upplysa folket om vad som är rätt och fel. Det kan man kalla ett kraftigt återtåg. I Azerbajdzjan, dit jag för övrigt reser om någon vecka, är man visserligen på väg mot demokrati om än det går sakta, men det återstår en hel del. Fortfarande riskerar politiska oppositionspartier att fängslas. Närmare en miljon azerier är internflyktingar i sitt eget land med hänvisning till konflikten i Nagorno-Karabach. Sedan tio år tillbaka har man stora delar av den egna befolkningen sittande i flyktingläger under bedrövliga former. Fru talman! Om vi åter talar om Kina återstår många politiska reformer innan det landet kvalificerar sig inom området mänskliga rättigheter. Det är till exempel i dag inte möjligt att kritiskt granska kommunistpartiets - åter dessa kommunister - maktmonopol, den centrala politiska ledningen, kinesisk överhöghet i Tibet eller återförening med Taiwan, ej heller händelserna juni 1989 eller kampanjen mot falungongrörelsen. Frågan om dödsstraffets avskaffande körs ständigt i repris i EU:s Kinadialog. I betänkandet och reservation anförs att en förbättring uppnåtts eftersom Kina ej uttalat hot i samband med presidentvalet i Taiwan. Dessvärre har sedan både reservation och betänkande skrivits det blivit en försämring eftersom Kina nu efter de demonstrationer som har förekommit i Taipei efter presidentvalet har hotat att ingripa om man anser att ordningen går över styr. Det är helt oacceptabelt. Våld och hot om våld får inte användas stater emellan. Religionsutövning är enligt Kinas konstitution fri, men kontrollen är hård i Tibet. Dessutom förföljs olika religiösa organisationer, bland annat falungongsekten. Som jag poängterade under avsnittet om dödsstraff måste den svenska regeringen reagera hårdare mot övergreppen mot mänskliga fri- och rättigheter i Kommunist-Kina. Kuba är numera det enda landet i Latinamerika utan en folkvald regering. Åtskilliga av demokratierna är bräckliga, och respekten för de mänskliga rättigheterna lämnar mycket övrigt att önska, men kommunistregimen i Kuba spelar i en egen ruskig klass. Europeiska unionen måste bli tydlig i sin kritik mot regimens brott. Däremot nyttjar det inget till med sanktioner. Snarare har väl sanktioner hållit Castro kvar vid makten alldeles för länge. Det gäller att öppna upp landet för handel och att släppa in utländska influenser. Fru talman! Sammanfattningsvis kan man säga att det under de senaste drygt 50 åren har hänt mycket positivt, särskilt i Europa. Mången omställning har gått fortare och bättre än någon kunnat ana. Det finns lysande exempel i Europa, vi har Sydkorea i Asien, Taiwan och så vidare. Men samtidigt återstår enormt mycket hårt arbete innan alla världens folk respekteras lika, var och en som en egen individ med förhoppningar och framtidsplaner som kan förverkligas utan att maktfullkomliga giriga kleptokrater, teokrater och kommunister blandar sig i med hat, mord och terror.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nr 2. I dag ska vi debattera mänskliga rättigheter och Sveriges relationer till andra länder. När någon säger orden mänskliga rättigheter associerar vi ofta först till FN:s allmänna deklaration från 1948. Men ursprungen till de mänskliga rättigheterna hittar vi långt tidigare hos liberala tänkare och filosofer som ville skydda medborgarna från de kungliga despoterna som styrde på den tiden i Europa. Redan under 1600-talet antogs i England en rättighetsförklaring som fick efterföljare i den amerikanska konstitutionen och den franska revolutionen. Det är alltså en oerhörd liberal framgång att de mänskliga rättigheterna nu i vår tid tas på allvar i alltfler länder. De utgör en central del av folkrätten. Men deras ställning behöver självklart stärkas ytterligare inom FN-systemet. Det har vi fått bevisat många gånger, till exempel när FN stod handfallet inför folkmordet i Rwanda. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet med reella möjligheter att påverka sin egen livssituation. Så kan endast ske om de mänskliga rättigheterna respekteras. Det gör de endast på ett fullgott sätt i en demokrati. Demokratin är det enda styrelseskick som är människan värdigt. Jag sade att vi har nått framgångar när det gäller mänskliga rättigheter. Men fortfarande förekommer grova kränkningar av dessa rättigheter. I Egypten könsstympas flickor utan att staten griper in. I Zimbabwe fängslas journalister. I Vitryssland inskränks föreningsfriheten. Vårt liberala nybildade systerparti fick i dagarna besked av myndigheterna att det inte får registrera sig som politiskt parti i Vitryssland. Det innebär att det inte kan ställa upp i valen i höst. I Afghanistan tillerkänns kvinnor inte status som medborgare i den nya konstitutionen. I Iran döms homosexuella till prygling, fängelse eller i värsta fall dödsstraff. För oss liberaler är det oerhört viktigt att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Dödsstraffet är en av de grövsta kränkningarna av mänskliga rättigheter och bör avskaffas i hela världen. Vi måste kraftfullt fördöma de länder som fortfarande tillämpar det. Folkrepubliken Kina är det land i världen som avrättar flest människor. Det lilla grannlandet Singapore avrättar flest människor per invånare. Fru talman! Politiska riktningar har många gånger svårt att enas om en gemensam syn på mänskliga rättigheter. Dessa åsiktsskillnader är inte överspelade. Om man ser till verkligheten är en principiell uppdelning mellan politiska och medborgerliga rättigheter kontra sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter ofta på sin plats. Politiska rättigheter syftar till att skydda den enskilde från olika övergrepp. De flesta civila och medborgerliga rättigheter är absoluta och bör även i fattiga länder genomföras omgående. De kommunistiska regimer som för bara ett årtionde sedan kontrollerade halva Europa hävdade att civila och medborgerliga rättigheter saknade relevans. I stället gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av ett annat slag: rätt till arbete, rätt till sjukvård, etcetera. I verkligheten var dessa anspråk falska. Dessa sociala rättigheter uppfylls i allmänhet sämre under socialismen än i demokratiska marknadsekonomier. Sanningen är ju den att demokratier bättre uppfyller sina medborgares behov. Nobelpristagaren Amartya Sen har visat att ingen hungersnöd har brutit ut i demokratier. Sociala rättigheter av det slag som dessa regimer gjorde oriktigt anspråk på att förverkliga är av en annan karaktär än de politiska rättigheterna. Sociala rättigheter är i hög grad processuella. De kan genomföras först efter hand som möjligheter skapas. De är beroende av tillgång till förändrade ekonomiska förutsättningar som staten ofta inte rår över. Så står det också i FN:s deklaration att dessa rättigheter förverkligas med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser medan de civila och medborgerliga rättigheterna inte omgärdas med sådana villkor utan bör införas omgående. Det är enligt Folkpartiets uppfattning helt oanständigt att försöka förklara frånvaron av till exempel yttrandefrihet med att en social rättighet uppehålls. Denna distinktion måste vi göra. Om man inte gör åtskillnad mellan de politiska och medborgerliga rättigheterna och de socioekonomiska hamnar man i den svårighet som utskottsmajoriteten har försatt sig i. I betänkandet nämns när det gäller Kuba att framsteg görs där vad gäller jämställdhet och utbildningsväsendet. Men varför tar ni upp detta? Syftet med detta betänkande är att kritisera allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i vissa länder och att visa att vi i Sverige inte accepterar detta. Syftet med betänkandet är inte att dela ut diplom. Skulle vi dela ut diplom hade Kuba blivit utan. Genom att ta upp att det är bra med jämställdheten på Kuba skickar utskottsmajoriteten en signal om att det hårda politiska förtrycket kan ursäktas eftersom de på Kuba kommit en bit på vägen vad gäller jämställdhet. När massarresteringarna ägde rum förra året uttalade Jan O Karlsson att det nu var dags att regeringen införde ett demokratistöd till demokratirörelsen på Kuba. Det är väldigt positivt att också utskottet ställer sig bakom detta. Men ett år har gått, och orden måste också genomföras genom en strategi. Det är väldigt viktigt för Folkpartiet liberalerna att poängtera att detta är oerhört viktigt. Vi kan inte lämna de demokratiska krafterna på Kuba utan stöd. Folkrepubliken Kina är världens största diktatur. Den kommunistiska enpartiregimen slår till med brutal hårdhet mot varje antydan till politiskt missnöje eller protest. Regimen tolererar inte något uttryck som går emot dess egen vilja. Det är bra att Kina integreras alltmer i världssamfundet. Men det får inte innebär att vi är tysta inför Kinas demokratibrister och övergrepp. I framför allt två av de erövrade områdena med egen ickekinesisk ursprungsbefolkning - Tibet och Xinjiang i västra Kina - reses krav på självbestämmande. Den kinesiska ockupationen fullbordas effektivt med hjälp av massinflyttning, militär kontroll och förtryck. Sverige och EU bör våga stå upp för dessa folks rättigheter att få ett långtgående självbestämmande. Deras mänskliga rättigheter samt deras förutsättningar att vårda och utveckla sina kulturella och religiösa särdrag måste respekteras. När det gäller Taiwan måste vi tydligt ta avstånd från all kinesisk maktpolitik. Det är i strid med folkrätten och den internationella säkerheten i FN-stadgans mening. Varje antydan om att Beijing kan komma att använda väpnat våld eller utpressning för att uppnå sina mål gentemot Taiwan måste avvisas av EU och Sverige. Det är medborgarna i Taiwan som själva ska avgöra om de vill vara en del av Folkrepubliken. Det är upprörande att Frankrike tillsammans med Kina inför presidentvalet som ägde rum nyligen utförde flottmanövrer inte långt från Taiwan. Inom EU måste vi hålla ihop och gemensamt bilda en enad front mot diktaturer och stödja de demokratier som finns. Det är också viktigt att EU ändrar sin policy vad gäller Taiwan även när det gäller viseringar. Höga taiwanesiska tjänstemän vägras i dag inresevisum till Sverige och till EU. Det är verkligen upprörande att den nyvalde presidenten Chen Shuibian - om nu resultatet kommer att hålla även efter en omräkning - häromåret vägrades inresevisum till Sverige medan kinesiska höga företrädare åker hit på löpande band. Det är också oroande att det inom EU nu höjs röster för att vapenembargot mot Kina, som infördes efter händelserna på Tiananmen Square, ska upphävas. När det är så uppenbart att kränkningarna mot de mänskliga rättigheterna i Kina fortsätter och Kinas maktpolitik gentemot Taiwan likaså måste Sverige göra sitt yttersta för att motarbeta alla dessa tendenser. Sist, fru talman, vill jag ta upp fallet Dawit Isaak. Dawit Isaak är en svensk medborgare som arbetar som journalist i Eritrea. I skuggan av den 11 september 2001 passade diktatorn Afewerki på att gripa journalister och parlamentsledamöter som kritiserade honom. En svensk sitter alltså fängslad i Eritrea utan rättegång och utan att vi har någon kontakt med honom sedan mer än två och ett halvt år tillbaka. Alla svenskar vars rättigheter kränks utomlands har rätt till likvärdig hjälp från Sveriges regering för att skydda sina medborgerliga rättigheter. Men en annan fängslad svensk, Mehdi Ghezali, som sitter på Guantánamo, har fått betydligt mer bistånd av UD. Sverige har agerat oftare och på högre politisk nivå för att bistå honom jämfört med Dawit Isaak. Från Folkpartiets sida kräver vi att UD utarbetar tydliga rutiner för just dessa tillfällen. Det bör göras tydligt vilket bistånd en svensk medborgare kan räkna med i en sådan här situation, så att alla får rätt till likvärdig hjälp.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 10 som utgår från Kristdemokraternas motion U283. Varje människa har rätt till liv och värdighet. Denna rätt är direkt knuten till respektive individs existens och behöver därför inte förvärvas eller förtjänas. Dessvärre måste denna rätt försvaras och främjas varje dag, i varje land, på varje kontinent. Ett liv i värdighet förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Det bästa instrumentet för denna respekt är att utveckla de mänskliga rättigheterna och det demokratiska styrelseskicket. Historien visar oss detta faktum. Fru talman! Medfödda mänskliga fri- och rättigheter och den demokrati som vi i Sverige tar för given är det alltför få människor i andra delar av världen som får åtnjuta. Detta tragiska tillstånd i världen måste förändras. Demokratin och dess grundläggande värden måste spridas för livets, för värdighetens, för fredens, för människornas och för mänsklighetens skull. Fru talman! Den 30 oktober 2003 presenterades den andra av fyra planerade rapporter om tillståndet i arabvärlden. Den heter Arab Human Development Report 2003 . Det är en brist att rapporterna delvis klumpar samman flera stater med stora skillnader. Trots detta skildrar de denna del av världen som oförmögen att utvecklas politiskt och ekonomiskt. Båda rapporterna har skrivits av framstående arabiska akademiker och fått stor uppmärksamhet över hela världen. Den senaste rapportens centrala budskap är att arabländerna måste överbrygga ett kunskapsgap genom stora investeringar i utbildning och satsningar på en öppen och fri debatt. 2002 års rapport beskriver de huvudsakliga problem som arabländerna måste ta sig an för att kunna utvecklas politiskt och ekonomiskt. Bristerna består i mycket låg grad av folkligt politiskt deltagande, stark ojämlikhet mellan män och kvinnor, utbredd analfabetism och svagt utbildningsväsende, undermålig teknisk utveckling, bristande konkurrenskraft och smal produktionsbas som baseras på oljetillgångar, eskalerande fattigdom och mycket hög arbetslöshet, dålig samarbetsförmåga arabländerna emellan samt väpnade konflikter - inte minst den med Israel. Sammanställningen av bristerna är i det närmaste en metodbeskrivning över hur man effektivt håller demokratin borta från de arabiska folken. Fru talman! Konflikten med Israel drar bort uppmärksamheten från de interna problemen i arabländerna, problem som måste hanteras för att möjliggöra politisk och ekonomisk utveckling. Konflikten mellan israeler och palestinier har debatterats i denna kammare vid åtskilliga tillfällen. Vi känner alla till de mönster som konflikten följer. Sedan Hamasledaren schejk Ahmed Yassin dödades i början av mars är situationen i Mellanöstern oerhört spänd. Hamas har varnat för fullt krig mot Israel. Nu anser de flesta att USA är den viktigaste aktören för att hantera konflikten mellan Israel och Palestina. Risken för ökat våld är stor i regionen, och omvärldens ledare manar befolkningen till lugn för att undvika ett fullskaligt krig i området. I detta oerhört kritiska läge för Mellanöstern, där parterna själva bevisligen är oförmögna att bemästra en fredlig lösning, krävs det att omvärlden samlas och tar ett långsiktigt ansvar för fred och försoning. Världssamfundet måste agera nu! Fru talman! USA:s nyligen framlagda fredsinitiativ - Initiativ för den utvidgade Mellanöstern - är ännu ett förslag i raden av försök till en demokratiseringsprocess i regionen. Planen ska presenteras under G8-ländernas möte i juni, då ledare för USA, Kanada, Storbritannien, Italien, Frankrike, Tyskland, Japan och Ryssland ska mötas i USA. Initiativet innehåller förslag till politisk, ekonomisk och social förändring i hela Mellanöstern - från Palestina till Pakistan. De förändringar som krävs av fred och försoning för bättre relationer mellan araber och västerlänningar är stora. Här pekar man på stöd till demokratireformer, inrättandet av industri- och handelszoner, bättre finansiering av småföretagsverksamhet, hjälp till genomförandet av fria val, etablerandet av starkare band med västländerna, icke-statliga organisationer som arbetar för demokratisk utveckling samt slutligen ökat utbildningsstöd, främst till kvinnor. Det är det amerikanska förslaget. Fru talman! Inom EU möts planen med skepsis, och den svenska utrikesministern Laila Freivalds tillhör kritikerna. Freivalds ifrågasätter USA:s initiativ och framhåller i stället EU:s fredsplan som, enligt utrikesministern, föreslår ett "mjukare" tillvägagångssätt för en ökad demokratisering i Mellanöstern. Att samordna EU:s och USA:s mål ser hon inte som en förstahandsuppgift. Utrikesministerns inställning är både märklig och djupt beklaglig eftersom den motverkar en konstruktiv hantering av konflikten genom att USA och EU försöker söka ett gemensamt mål. Världssamfundet kan enbart hantera denna oerhört komplexa konflikt på ett konkret och långsiktigt sätt genom en full samordning. Hur ska vi annars nå fram till den fredsprocess som är nödvändig för att komma ut ur den minst sagt alarmerande situation som råder i dag? Fru talman! Sveriges roll i arbetet för en hantering av konflikten mellan israeler och palestinier bör, om så önskas, vara att verka som en opartisk medlare. Sverige kan däremot inte ställa sig neutralt till medborgarnas krav på demokrati och ett öppet samhälle. I strävan efter mänskliga rättigheter för alla människor i arabvärlden måste Sverige vara en mer drivande part i detta sammanhang. Inom EU måste Sverige arbeta intensivt för ökad dialog med arabvärlden om vikten av politisk och ekonomisk utveckling. Arabländernas folk måste få samma fri- och rättigheter som människor åtnjuter i demokratiska länder som Sverige. Nu måste världssamfundet samlas för Mellanöstern dels för att hantera konflikten mellan israeler och palestinier, dels för att bistå arabländerna i arbetet med att skapa, främja, skydda och upprätthålla de mänskliga rättigheter som deras folk har fullständig rätt till.

Fru talman! I mitt anförande tog jag upp att det är väldigt viktigt att skilja mellan de civila och medborgerliga rättigheterna och de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna. De första är absoluta och kan genomföras omgående, medan de senare är processuella och kan införas först efter det att stater får resurser till det. Jag tycker att det är väldigt bra att Kristdemokraterna ställer sig bakom vår reservation. Vi har en gemensam reservation om Kuba, där vi tydligt säger att eventuellt bra utbildningsväsenden inte kan ursäkta de övergrepp som sker där. Min fråga till Kristdemokraterna är varför ni inte ville ställa upp på vår reservation nr 2, där vi just säger att det generellt, inte bara för Kuba, är väldigt viktigt att vi gör en distinktion mellan de medborgerliga och de kulturella rättigheterna. Den linje som vi förespråkar är den linje som Sverige traditionellt har drivit fram till slutet av 90-talet, då regeringen svängde och började prata om dessa som lika viktiga. Den svenska grundlagen skiljer faktiskt på de här rättigheterna på detta sätt. Jag skulle vilja veta varför Kristdemokraterna inte är med oss i den reservationen.

Fru talman! Vi har ingen annan uppfattning än vad Folkpartiet har i den här frågan. De mänskliga rättigheterna i grunden och de sociala skiljer vi på i det sammanhanget. Vi skulle mycket väl ha kunnat ställa upp på den reservationen, men vi har uttalat oss i frågan åtskilliga gånger tidigare och tyckte inte att det var nödvändigt den här gången.

Fru talman! Tack, det var väldigt glädjande att höra att vi är fler i denna kammare som inser vikten av att verkligen premiera och se till att de politiska rättigheterna går före, det vill säga rätten till liv, rätten till yttrandefrihet och så vidare.

Fru talman! Jag kan bara säga att vi naturligtvis kan tävla om vem som tyckt och tänkt det här allra längst, om liberalerna gjort det längre än Kristdemokraterna. Vi kan säkert hitta rötter för oss som skulle gå ännu mycket djupare, men huvudsaken är att vi jobbar mot samma mål nu, och det gör vi verkligen.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till vår reservation nr 3 under punkt 1. I reservationen har vi krävt att Sverige bör lämna IOM, Internationell organisation för migration. IOM har i flera viktiga avseenden handlat och fortsätter att handla på ett sätt som gör att grundläggande mänskliga rättigheter för migranter, flyktingar och asylsökande kränks. Min partikamrat Kalle Larsson kommer i sitt anförande att närmare gå in på Vänsterpartiets kritik mot svenskt medlemskap i IOM. Utöver detta instämmer vi i grundperspektivet för de mänskliga rättigheterna. Grundperspektivet handlar om att se helheten i problematiken med mänskliga rättigheter. Med andra ord handlar grundprincipen om att se skogen bortom träden. Om man inte ser skogen för bara träd missar man helheten. Med tanke på grundperspektivet instämmer vi i betänkandet i allmänhet och i vissa områden i synnerhet. Det första området gäller kvinnors ställning och den specifika situation de hamnar i i fråga om brott mot mänskliga rättigheter. Regimer som kränker de mänskliga rättigheterna har ibland försvarat detta med att just deras land har särskilda förhållanden som gör det befogat eller att mänskliga rättigheter inte får hindra utövandet av traditionella sedvänjor. Åsikten har också framförts att de internationella normerna skulle vara ett västerländskt påfund. Wienkonferensen 1993 bekräftade de mänskliga rättigheternas universalitet, och denna princip har under de tio år som gått sedan dess vunnit en allt bredare förankring i internationella sammanhang. Även Vatikanen och vissa islamiska stater ifrågasätter ofta internationella överenskommelser inom detta område. Det andra området gäller alla former av tortyr. Till skillnad från dödsstraffet, som tillkännages i domslut, utgör tortyr en dold verksamhet vars förekomst många länder anstränger sig att dölja för omvärlden. Det kan inte accepteras i vilket syfte det än må vara. Förbudet mot tortyr ingår i de centrala instrumenten för mänskliga rättigheter samt i FN:s konvention mot tortyr från 1984. Tilläggsprotokollet från 2002 syftar till att stärka möjligheterna att förebygga tortyr. Sverige verkar inom ramen för detta arbete särskilt för att konventionen ska innefatta en rätt för anhöriga till information om vad som hänt den försvunne samt dennes rätt till skadestånd. Vi kommer att följa regeringens agerande i denna fråga med stort intresse. Det tredje området gäller förtryck av etniska eller nationella och religiösa minoriteter. De mänskliga rättigheterna slår fast att alla människor är födda fria med lika värde. Det har beräknats att nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoritetsgrupper världen över uppgår till en fjärdedel av jordens befolkning. Staterna har ett ansvar att utan diskriminering ge personer ur minoritetsgrupperna samma rättigheter som landets övriga befolkning, till exempel socialt skydd, utbildning, hälsovård eller kommunikation inom rättsväsendet. Minoritetsgrupper i många länder har inte samma möjligheter som majoritetsbefolkningen. Minoriteterna tillhör ofta de fattigaste och mest marginaliserade grupperna i samhället, med den största arbetslösheten, de sämsta bostäderna och störst antal ungdomar med ingen eller oavslutad skolgång. Enligt betänkandet verkar Sverige för att personer som tillhör nationella eller etniska, språkliga och religiösa minoriteter i alla länder ges möjlighet att på lika villkor som majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna. Vänsterpartiet kommer att följa upp regeringens agerande framöver. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ses på sina håll mer som ambitioner än som verkliga rättigheter. Enligt betänkandet finns det ingen saklig grund för att behandla dessa rättigheter som mindre viktiga eller radikalt annorlunda än de medborgerliga och politiska rättigheterna. Vi kommer att följa regeringens agerande också i denna fråga med stort intresse. De senaste åren har mänskliga rättigheter diskuterats allt flitigare bland politiker, i medierna och i internationella organisationer. Med tanke på den befogade uppmärksamheten ska jag lyfta upp några punkter som inte står i betänkandet men som på senare tid har haft stor aktualitet. Det första är MR-läget i USA. Det borde också uppmärksammas. USA använder sig fortfarande av dödsstraffet. Den internationella brottsdomstolen ifrågasätts och bekämpas av USA. Tortyrkonventionen bekämpas aktivt av USA. Det andra är MR-läget i Colombia. Det borde också uppmärksammas. Vänsterpartiet menar att kritik riktad mot Kuba när det gäller brott mot mänskliga rättigheter är befogad, men MR-brotten i Colombia är betydligt mer omfattande och betydligt grövre än på Kuba. Läget i Colombia har närmast karaktären av regelrätt krigföring. Avslutningsvis skulle jag vilja utveckla en formulering i betänkandet: "Utskottet menar att de framsteg som skett under året bl.a. är en konsekvens av de krav EU har ställt på Turkiet, särskilt de konstitutionella reformerna." Jag vill påstå att de människor, oavsett etnicitet och religion, i Turkiet som kämpat för mänskliga rättigheter har bidragit stort till de än så länge kosmetiska lagförändringarna. Många har fängslats, torterats och dött i den kampen. Detta gäller för alla länder. Där förekommer grova brott mot mänskliga rättigheter. Rättigheter nås efter ett långt, slitigt och tålmodigt arbete av landets befolkning oavsett vilket land det gäller. Sedan är det dags för det andra steget, nämligen att våga använda lagar och att kräva en rättvis tillämpning av dessa.

Fru talman! Vänsterpartiet har fått en ny partiledare, som bekänner sig till kommunismen. Vi kan utifrån konstatera, inte att det är en kamp men att det pågår en spänning i fråga om hur många som vill ställa upp som kommunister och bekänna sig till den sidan i partiet och vem som ska ta ledningen. Min fråga till dig är nu helt enkelt: Vad har vi att förvänta oss i den politiska debatten och i den politik som ska föras i utrikesutskottet? Kommer ni också i praktiken att vara konsekventa, så att ni står upp mer för kommunismens värden än vad ni har gjort hittills?

Fru talman! Den här etiketteringsprocessen har pågått ganska länge. Det är jag medveten om. Jag kan börja med att säga att jag själv också kallar mig kommunist. Det är inte i den bemärkelsen att det anknyter till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter, men i den bemärkelsen att jag är socialist. Varje socialist tror på det kommunistiska samhället, där det inte finns klasskillnader och klassförtryck. Det är en tro vi har, och den tron kan ingen ta ifrån oss.

Fru talman! Vänsterpartiet är de första att kritisera USA i alla lägen, så ofta man kan och så mycket man kan. Jag är den siste som skulle försvara dödsstraffet i USA. Men låt oss tänka oss en balansräkning, där vi på den ena sidan noterar bristen på mänskliga rättigheter som kan uppbringas i USA och på den andra sidan förhållandena i de kommunistiska länderna - det räcker att jag nämner Kina - men också alla övriga länder som står för kommunistiska värderingar i dag. Hur lång skulle den listan bli? Ändå framhärdar Vänsterpartiet hela tiden med att attackera USA:s brister medan man döljer Kina, Kuba, Nordkorea - jag ska inte räkna upp alla, för jag har inte så lång tid på mig. Hur länge går det att köra en dubbel agenda? Ni säger att ni gillar en sida, den kommunistiska, och ni attackerar den andra - ska svenska folket kunna tro att ni verkligen arbetar för mänskliga rättigheter?

Fru talman! För det första vill jag klargöra vad man menar med kommunistiska länder. Det har än så länge inte funnits ett kommunistiskt land i världen. Vi har inte fått det kommunistiska samhället än. Det är därför lite missvisande att kalla de där länderna kommunistiska länder. För det andra talade du om en dubbel agenda. När vi kritiserar USA kritiserar vi samtidigt Kuba och Ryssland. Där har vi en konsekvent kritik, som vi står för. När dubbelmoralen från den borgerliga sidan tar slut ska vi sluta att kritisera USA.

Fru talman! Det var ett något annorlunda anförande som Sermin Özürküt höll. Hon började med en reservation, som ska diskuteras senare när Kalle Larsson kommer hit. Sedan kom det i en bisats att vi har en debatt om mänskliga rättigheter. Jag undrar hur engagerad Sermin Özürküt egentligen är för att alla människor ska ha lika rättigheter. Är hon beredd att stå upp för att araber också har rätt till samma mänskliga fri- och rättigheter som vi andra? Vill hon försvara det? Sedan var det en diskussion om sociala rättigheter och gradskillnader. Man har inte förstått någonting om man hävdar att de sociala rättigheterna är lika viktiga som rätten till liv, rätten att inte torteras, rätten att fritt få uttrycka sig. Då har man inte begripit någonting. Jag tar gärna vid när det gäller debatten med Holger Gustafsson om kommunism. Vilken kommunism vill Sermin Özürküt ha? Tar hon avstånd från Lenin? Det var ingenting som hade fungerat med Stalin, har jag förstått. Hur är det med Nordkorea? Hur var det med Pol Pot? Finns det något land där den här så kallade religionen har fungerat? Finns det något enda exempel på att det sedan Marx och Engels skrev sina böcker har kunnat fungera någonstans? Eller är det bara ett slags religiös övertygelse, som Maranata, som inte leder någonstans?

Fru talman! Det är inte min avsikt att gå i polemik med Moderaterna - vi står på olika sidor. Men jag tycker att det är obefogat när du frågar mig om jag är beredd att stå för de mänskliga rättigheterna. När man har kämpat för mänskliga rättigheter i ett annat hörn av världen och fått betala ett högt pris för detta har man en del att säga om mänskliga rättigheter. När det gäller sociala rättigheter skulle jag bara vilja säga att det ena inte utesluter det andra. Båda är viktiga. Det är därför vi tar upp de sociala rättigheterna. Sedan frågar du mig när jag ska ta avstånd från Lenin. Visst kan jag göra det, men jag förväntar mig att ni också tar avstånd från Bush.

Fru talman! Det har ju varit allmänt känt att jag inte är någon ivrare av just George Bush. En del av hans politik är mycket bra och en del är usel. Så är det med många politiker. Men att jämföra honom med Lenin får ju nästan taket att lyfta härinne - Lenin som uttalade att det är bättre att döda hundra om så blott en är skyldig. Det var ändå han som satte statsterrorn i system långt före Stalins tid. Jag fick inget ordentligt svar på var i världen kommunismen fungerar. Har den någonsin fungerat någonstans, eller är det bara den absoluta religiösa övertygelsen om att den borde fungera? Är Sermin Özürküt beredd att ta avstånd från kommunismen i Kina och deras vidriga brott? Är hon beredd att ta avstånd från det som pågår på Kuba, där man fängslar människor som uttalar en avvikande mening? Är hon beredd att ta avstånd från de afrikanska diktatorer som hävdar att de är kommunister, vilket de sannolikt är, men också är kleptokrater? Det finns inget kommunistiskt system som har fungerat utan att makteliten har tillskansat sig förmåner. Redan Lenin sade att det var nödvändigt. Men det kommer att erodera med tiden när det kommunistiska systemet har satt sig. Så sade Lenin. Hade han fel i det? Ja, jag är alldeles övertygad om att han hade fel.

Fru talman! Jag har bara ett kort svar på dina frågor. Den dagen vi börjar prata om alla dessa militära regimer och diktaturer i världen som har orsakat tortyr, förföljelse och mord ska jag ta avstånd från Lenin.

Fru talman! Sermin Özürküt säger här att alla rättigheter är lika värda. Jag vill fråga dig om ett förbud mot tortyr och en rätt till regelbunden semester verkligen är lika viktiga. För mig är det självklart att de politiska grundläggande rättigheterna är viktigare. De kan införas meddetsamma, men så sker inte i en mängd länder, bland annat Kuba, för att man säger att man har uppnått andra rättigheter. Utskottet, där du tillhör majoriteten, kan man säga legitimerar en sådan argumentation genom att framhäva här att Kuba har uppnått jämställdhet, en bra utbildningsnivå, och så vidare. Jag skulle vilja ha ett svar på frågan: Är det verkligen lika viktigt med en regelbunden semester som med ett förbud mot tortyr?

Fru talman! Problematiken med mänskliga rättigheter omfattar alla delar av mänskliga rättigheter och är ett komplex. Den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv, självklart. En död människa kan inte utöva sina mänskliga rättigheter. Därutöver finns det alla möjliga mänskliga rättigheter som varje människa ska utöva. Det är därför vi pratar om jämvikten mellan de mänskliga rättigheterna. Grundläggande mänskliga rättigheter, politiska rättigheter, ekonomiska rättigheter är alla ett komplex som vi borde vara försvarare av.

Fru talman! Jag blir lite mållös. Jag kan inte tolka ditt svar på annat sätt än att du tycker att artikel 24 i FN:s stadga, där det står att var och en har rätt till regelbunden semester, är lika viktig som artikel 5, där det stipuleras att stater inte får utföra tortyr mot människor. För mig som liberal är det oerhört viktigt att hålla isär de grundläggande rättigheterna, som vi inte kan tumma på på något sätt, och de sociala rättigheterna, som självklart är målsättningar som vi ska sträva mot. Men vi kan inte kräva att de införs i alla stater på en gång, för de ekonomiska förutsättningarna är ju sådant som stater inte alltid rår för. Sedan uppfylls ju de sociala rättigheterna bäst i demokratier, inte i kommunistiska diktaturer. Vi vet att kommunismen är ett begrepp som är besudlat av blod och brott mot mänskliga rättigheter. Det är inte trovärdigt att stå här, som Sermin Özürküt gör, och kalla sig för kommunist, precis som Kina och Kuba kallar sig för kommunistiska och Pol Pot kallar sig för kommunist, och samtidigt hävda att man värnar de mänskliga rättigheterna. Det går inte ihop, särskilt inte om man sätter semesterrätten före rätten att slippa tortyr.

Fru talman! Jag har förståelse för din upprördhet. Men jag vill upprepa vad jag sade: Ni pratar om kommunismens offer enbart i samband med förtryck, samtidigt som ni borde kunna kritisera alla dessa militära kupper och militära interventioner som sker i världen. Det är min åsikt. Sedan vägrar jag att gå med på att omprioritera mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är ett komplex. Varje del är viktig. Vänsterpartiets grundsyn är att kämpa för alla dessa mänskliga rättigheter som varje människa är värd.

Fru talman! Vi står inför ett viktigt val i Sverige 2006. Oppositionen vill ha ett maktskifte. Regeringsmakten, den socialdemokratiska, är hotad. Anta att statsminister Göran Persson inför hotet om maktskifte ett halvår före valet låter fängsla Sören Gyll, Svenskt Näringslivs ordförande, eller någon av Wallenbergarna som upplevs som ett direkt hot för att de stöder oppositionen. Centerpartiet får sina datorer och kopiatorer beslagtagna så att det blir praktiskt omöjligt att nå ut med information och valpropaganda. Sveriges Radios och televisionens samtliga kanaler ges direktiv att enbart föra fram information om regeringens förträffliga politik och lämna information från oppositionen därhän. Regeringens politik andas mer och mer slutenhet inåt, medan Göran Persson när han är ute i världen visar mer öppenhet och talar vackert om demokrati och mänskliga rättigheter, också när han är i Bryssel. Inför valet som nu kommer allt närmare ser regeringen till att ett nytt parti bildas som kallas Socialdemokraternas väl. Det bildas och företräds huvudsakligen av tjänstemän i riksdag och regering och av trogna myndighetspersoner som med sin regeringsvänliga politik har uppgiften att ta röster från de verkliga oppositionspartierna. Ingen av de borgerliga partiledarna vågar i det rådande klimatet öppet deklarera att de kandiderar mot Göran Persson om statsministerposten. Lars Ohly övertalas av statsministern att ställa upp som motkandidat därför att konstitutionen nu föreskriver att det ska finnas en motkandidat i riksdagens val av statsminister. Laila Freivalds byts ut som utrikesminister, och Sveriges FN-ambassadör kallas hem till den posten därför att han passar bättre in i den av statsministern lanserade nationella slutenheten. Upproriska tendenser till självständighet i Jämtland och Småland slås bryskt tillbaka, och mänskliga rättigheter kränks brutalt i hanteringen av de konflikterna. Utgången av valet är given. Partiet Socialdemokraternas väl vinner stort i riksdagsvalet, och statsministern och regeringen kan sitta kvar med ett förkrossande stöd i riksdagen. I praktiken blir Sverige näst intill en enpartistat och regeringschefen mycket dominerande på gränsen till enväldig. Fru talman! Skulle ett land som kämpar för öppenhet, demokrati och mänskliga rättigheter skicka lyckönskningstelegram till Göran Persson och gratulera till återvalet och framgångarna i detta val? Naturligtvis inte. Vad skulle det i så fall ge för signaler? Men det är faktiskt vad som har skett. EU:s utrikesministrar, inklusive vår svenska utrikesminister, har gjort det - men inte till Göran Persson förstås. Det behövs inte, för det som jag har beskrivit skulle inte hända här. Det är bäst att jag tillägger det. Men likväl - det har hänt i Ryssland med president Putin. Det är mycket olyckligt. Det främjar inte arbetet för mänskliga rättigheter på det sätt som regeringen skriver om i sin skrivelse till riksdagen eller som framgår av innehållet i det betänkande som vi nu behandlar. Fru talman! På alltför många ställen världen över kränks mänskliga rättigheter dagligen. Överallt där så sker måste det fördömas med fasthet och konsekvens. Även när det känns besvärande att påtala det måste Sverige stå upp och tydligt ta avstånd från sådant som kränker de enskildas fri- och rättigheter. Att driva denna fasta och konsekventa politik går inte ihop med att skicka gratulations- och lyckönskningstelegram till president Putin över utgången av ett fullständigt manipulerat val som åsidosatt demokratiska principer och som ökar slutenheten och kränker mänskliga rättigheter. Från Centerpartiet anser vi att både Sverige och EU är alldeles för flata när det gäller att påtala bristen på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland. Det italienska ordförandeskapets vänskapsattityd till de ryska ledarna, som Berlusconi angav under det italienska ordförandeskapet, följs nu upp på ett fullständigt oacceptabelt sätt. Det ger Putin och hans anhängare alibi för att fortsätta slutenheten och fortsätta att kränka demokrati och öppenhet som om ingenting hade hänt. Putin måste fås att förstå att Ryssland är på väg åt fel håll. Jag har i reservation 12 särskilt påtalat innehållet i politiken gentemot Ryssland och situationen i de angränsande områdena Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Sverige bör i sin politik gentemot Ryssland vara mer pådrivande för en demokratisk utveckling. Vi menar att Sverige via EU bör stärka sina förbindelser med Ukraina, Moldavien och Vitryssland på grundval av en långsiktig strategi för att främja demokratiska och ekonomiska reformer samt främja hållbar utveckling och handel. Det är dags nu för Sverige att genom EU lägga mer tyngd i sitt engagemang för det närområde som finns strax bortom EU:s utvidgade gränser. Framför allt bör frågor som demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, gränsöverskridande brottslighet, jämställdhet och miljö prioriteras. Jag yrkar härmed bifall till reservation nr 12. Fru talman! Jag har avvikande meningar också vad gäller synen på dödsstraffet, jämställdheten, kvinnors situation och situationen i Turkiet, där vi från Centerpartiet tycker att majoriteten inte är tillräckligt tydlig eller vill gå tillräckligt långt. I reservation nr 5, som är gemensam för de fyra borgerliga partierna, tar vi upp synen på dödsstraffet. Det gäller främst Kina och Taiwan. Jag nöjer mig där med att instämma i vad som tidigare har sagts av övriga reservanter i debatten. Fru talman! Den kvinnosyn som kommer till uttryck i våldet mot kvinnor är inte förenlig med samhällets jämställdhetsmål. I ett jämställt samhälle utsätts inte kvinnor för tvång, utnyttjande, våld och sexuella övergrepp. I ett jämställt samhälle finns inga förövare som måste uttrycka makt med våld och sexuella övergrepp. Våldet mot kvinnor är både en folkhälsofråga och en fråga om mänskliga rättigheter. I många av världens länder är merparten av livsmedelsproducenterna kvinnor. Endast en begränsad del av jordens tillgångar i form av mark, finansiella resurser, teknologi och annat ägs av kvinnor. "Könsblinda" ekonomiska reformprogram finns det alltför många av. I utvecklingen av jordbruket i utvecklingsländerna och i utbildningen tenderar kvinnorna att helt glömmas bort eller direkt missgynnas. Det är naturligtvis inte rimligt. I reservation nr 7, där Kristdemokraterna också finns med, framhåller vi att Sverige bör verka för att ekonomiska reformer samt program för jordbruksutveckling och utbildning inte missgynnar kvinnor. Låt mig, fru talman, också något beröra Turkiet. Turkiet är ett kandidatland som avses ansluta sig till unionen på samma grundval som övriga kandidatländer. Det ställer krav på Turkiet att leva upp till Köpenhamnskriterierna om bland annat efterlevnaden av mänskliga rättigheter. En process till hjälp har startat. Turkiet bör slå vakt om den kulturella mångfalden och garantera alla medborgarna deras kulturella rättigheter. För minoriteterna är det viktigt att de har tillgång till såväl radioprogram som TV-program och till undervisning på sina språk. För att minoriteternas rättigheter ska kunna garanteras bör Sverige driva på för att EU tillsammans med Turkiet utarbetar konkreta planer för respektive minoritet som lever i Turkiet. Betydande framsteg har gjorts under de senaste åren för att öka respekten för mänskliga rättigheter. Det är inte tillräckligt. Den processen måste gå vidare. Det är det som avses i reservation 17, som jag och Centerpartiet står bakom. I övrigt står Centerpartiet bakom de huvudlinjer och deklarationer som görs i betänkandet. Att främja och öka respekten för de mänskliga rättigheterna ska vara en prioriterad fråga inom svensk utrikespolitik. Jag yrkar, som tidigare sagts, bifall till reservation nr 12. I övriga punkter, där inte reservationer med mitt namn står emot, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi har ju tidigare under debatten och i replikskiftena diskuterat nödvändigheten av att särskilja de olika rättigheterna och prioritera de politiska och civila rättigheterna. Jag vill fråga Centerpartiet hur ni ser på detta.

Fru talman! Det kan vi mycket väl tänka oss ett teoretiskt resonemang omkring. Jag tycker att rättighetsperspektivet är grunden för allt resonemang om mänskliga rättigheter. Genomförandet av det måste ske i en demokratisk process, och det är självklart att de politiska och demokratiska rättigheterna är grundläggande. Det tycker jag är tillräckligt tydligt uttalat i betänkandet. Därför har jag inte reserverat mig på den punkten tillsammans med Cecilia Wigström. Jag kunde i och för sig mycket väl ha gjort det. Risken med att man tar upp sådana här teoretiska resonemang är ju att man då graderar och kanske underförstått nedvärderar andra mänskliga rättigheter. Det vill jag inte vara med om. Jag ser dem också som väldigt viktiga.

Fru talman! Jag tycker att det finns en viktig poäng med att göra den här skillnaden. Politiska rättigheter handlar om rätten till liv, rätten att uttrycka sig fritt och att organisera sig i föreningar. Det handlar alltså om att hindra staten från att begå övergrepp mot oss medborgare. De politiska rättigheterna kommer ur tänkandet att den allsmäktiga staten lätt kan sätta sig på och platta till en människa. Därför kommer de politiska rättigheterna att bli grundläggande. De sociala rättigheterna är självklart med i FN:s deklaration, men det står också tydligt att de är processuella och endast kan införas i takt med att det finns resurser. Här finns en avsevärd skillnad. De politiska rättigheterna handlar ju om att skydda den enskilde från övergrepp från staten. När det gäller de sociala rättigheterna är vi väl i stort sett överens med Centerpartiet. Staten kan ju inte ensam ge människor jobb och skapa arbetstillfällen. Vi medborgare har ju också en skyldighet. Samhällets tillväxt och att vi har jobb och sjukvård och så vidare bygger ju på att vi individer jobbar på detta. Det är ju inte staten som har det ansvaret själv. Därför menar jag att det är viktigt att göra en distinktion. När man inte gör en distinktion används det som till exempel i Kubafallet - och andra kommunistiska diktaturer - där man säger: Det inte är så farligt att vi tillämpar dödsstraffet eller tortyr eftersom vi har upprätthållit andra rättigheter. Vi har en bra utbildningsnivå i vårt land. Det måste vi sätta stopp för och säga att vi inte kan acceptera ett sådant beteende. Då måste man göra den här åtskillnaden.

Fru talman! Jag tycker att Cecilia Wigströms försök att beskylla Centerpartiet för att ställa upp på dödsstraff i Kuba är att dra lite väl stora växlar i debatten. I mitt anförande beskrev jag situationen och det som händer i Ryssland nu. Det visade väl tydligt nog var Centerpartiet står när det gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna om demokrati och ett öppet samhälle. Risken med att försöka gradera de mänskliga rättigheterna är att man kan tolka det som att det underförstått inte är så viktigt att kämpa för mänskliga rättigheter i hela sin vidd. I debatten finns också en tendens att försöka visa att man lite bättre står för mänskliga rättigheter än vi andra bara för att vi inte har ställt upp på en reservation där vi tycker att utskottsmajoriteten uttalat sig tillräckligt tydligt. Jag skulle naturligtvis likaväl kunna fråga varför inte Cecilia Wigström och Carl B Hamilton, med tanke på att Folkpartiet också utger sig för att kämpa för jämställdhet och kvinnors situation, har ställt upp på Centerpartiets reservation nr 7 om jämställdhet, kvinnors situation, könsrelaterad handel, kvinnor och barn. Men jag gör inte det, för jag vet att ni också står för det och är nöjda med majoritetens skrivning. Men vi vill gå längre.

Fru talman! Först vill jag göra några spontana kommentarer till de replikskiften som har varit här på slutet. Till Sermin Özürküt vill jag säga att varje konflikts motor, både personliga och storkonflikter i världen, har åtminstone fyra tydliga delmotorer. Den första är att inte söka och inte se den goda viljan hos den andra parten. Den andra är att tvinga motparten att ta ställning till långtgående konsekvensdragningar som man själv har ställt upp. Den tredje är att fäkta för eller emot stora polariserade, ibland fullständigt överspelade, system i stället för att med klara ögon titta på här-och-nu-situationen. Den fjärde är att framställa motståndarens intentioner som mycket värre än de är. Det är något som jag skulle vilja att ni alla tänker på. För att Cecilia ska slippa begära replik på mig kan jag berätta att jag var på en kurs om folkrättigheter och folkrätt där Röda Korset, Krisberedskapsmyndigheten, Amnesty och MR-fonden hade föredragshållare. Där lärde man väldigt klart ut att de mänskliga rättigheterna är odelbara. De är ömsesidigt stödjande. De är inbördes beroende, och de är lika viktiga. Jag omfattar den synen, Cecilia. Däremot har de, som du brukar påpeka, olika genomförandekaraktär. Därmed börjar jag det anförande som jag hade förberett. Området internationell rätt omfattar, förutom handelsrätten, de för oss viktiga områdena folkrätt - som kommer i ett senare betänkande från vårt utskott - flyktingrätt och mänskliga rättigheter, kallat MR, vilket är dagens ämne. Jag hävdar att mänskliga rättigheter alltid innebär statliga skyldigheter. De konventioner som mänskligheten har lyckats skapa på det här området, vilka alla utgår från den slitstarka deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948, är verkliga klenoder. Skaran av undertecknande och ratificerande länder ökar stadigt, vilket är en källa till hopp. Det är bara själva efterlevnaden som det är lite si och så med mellan varven. Jag ska utifrån betänkandet göra några av alla de nedslag som är möjliga och önskvärda i det här ytterst angelägna försvaret av mänskliga rättigheter i vid bemärkelse. Allra främst tänker jag på det fakultativa protokoll till just konventionen om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter som Sverige tyvärr aktivt motarbetar och som utskottet inte alls anser vara nödvändigt. Kan det vara för att denna mänskliga rättighet skulle bli en så kännbar skyldighet för staten ifall rätten att klaga för enskilda medborgare skulle förverkligas i ett sådant tilläggsprotokoll för Sveriges del? Mer om detta om några veckor, fru talman, i folkrättsbetänkandet med reservationer från mig. Däremot kan man ogrumlat glädja sig åt att det i vårt parlament finns en både djup och, som jag uppfattar det, uppriktig samsyn på dödsstraff, tortyr, skydd för minoriteter och att stater inte ska krypa bakom förment interna bevekelsegrunder för att dölja överträdelser och brister i MR-tillståndet i sitt land. En liten men viktig detalj är uppslutningen kring det partinära MR- och demokratistödet. Vi har alla i utskottet enats om dess värde och att det borde kunna slippa en delvis ohanterlig byråkratisk process här hemma. Jag har till exempel med förundran följt vad vårt eget lilla Green Forum lyckats åstadkomma med små medel på Balkan och österut. Mindre roligt att konstatera är att - trots vacker MR-retorik, trots försäkringar om aktiva UD-kontakter och trots rätt analys av USA som varande ute i cyklingsbranschen när de kallar krigsfångar för unlawful combatants - Mehdi Ghezali sitter kvar på Guantánamobasen på, tror jag, tredje året och inte ens riktigt vet vad han är anklagad för. Mänskliga rättigheter är i sanning statliga skyldigheter. Vi kommer också under omröstningen om betänkandet att stödja Vänsterpartiet och Human Rights Watch och Amnesty International i deras kritik av IOM, International Organisation for Migration, som Sverige är medlem i. Där tar man inte sin utgångspunkt i MR-konventionerna eller flyktingrätten. Man agerar inte ens alltid på FN:s uppdrag utan agerar på eget bevåg, ibland till skada för skrämda människor på flykt. Vi i Miljöpartiet har också kommit till slutsatsen att Sverige bör gå ur den klubben. Över huvud taget menar vi att stärkandet av den stora globala freds- och MR-organisationen FN och bevarandet av dess exklusiva våldsmonopol som den främsta övervakaren av just mänskliga rättigheter är en kontinuerlig och mycket pockande uppgift. Ger vi efter för enskilda staters självförmenta rätt att ta den globala lagen i egna händer, dölja sina MR-brott, invadera eller medverka i statsterroristiska handlingar är MR-klenoderna snart skändade. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 4. Viktigt är också att svensk utlandspersonal, till exempel i FN:s tjänst, själva är goda exempel och har uppförandekoder som förhindrar till exempel FN-soldater att utnyttja prostituerade. Förtrycket av kvinnor är historiens mest omfattande och längst pågående MR-övergrepp. Tyvärr har fokus ibland blivit snett för jämställdhet eftersom frigörelsen av världens kvinnor inte bara är en angelägenhet för dem utan också innebär frigörelse av mannen. Att män har något att tjäna på det och att män sannerligen behöver titta på sina egna roller och relationer är ofta bortglömt, så även här. Därför repeterar vi gröna vårt krav på en av FN anordnad storkonferens om mansrollen, både med avseende på familjeansvar, konfliktbenägenhet och sexualitet. Därför yrkar jag bifall till reservation 8. Vi i Sverige har vårt eget minoritetsproblem som inte riktigt vill lösa sig. Det kommer inte heller att göra det förrän ILO:s konvention 169 om ursprungsbefolkningar är ratificerad. Vi svenskar kan inte ha världens vackraste MR-retorik och självskryt och samtidigt härbärgera denna otäcka konfliktunge inom våra egna gränser. Mänskliga rättigheter är, som sagt, statliga skyldigheter. Samerna är ett minoritetsfolk med förtryckets stigma inpräntat på sin panna. Och bara en rättvis stat kan återupprätta deras ställning. Till detta ändamål finns just konventioner och FN. Så ratificera ILO:s konvention 169 nu! Fru talman! Av alla länder på jorden som har anmärkningar av olika grad i sina MR- records har utskottet gjort ett urval. Jag finner att anmärkningarna där är berättigade. Även utskottets texter och de flesta reservationerna har allt fog för sig. Låt mig bara kort göra tre nedslag för att markera Miljöpartiets olika resonemang. Jag ska först ta upp Tjetjenien. Det är en märklig konflikt och ett obegripligt förnekande från Ryssland av dess skuld. Självklart finns det inget försvar för de terrordåd som tjetjener troligen gjort sig skyldiga till. Men att det postsovjetiska Ryssland försöker hävda sig som en bland de så kallade anständiga och civiliserade staterna när man har världens mest utbrända och förstörda stad Groznyj på sitt samvete låter sig bara inte göras. Det som där bedrivs mot tjetjenska medborgare är statsterrorism och förtar alla andra ryska ansatser till global respektabilitet. Turkiets påtagliga problem är att begripa vad EU egentligen vill ha ut av standarder i fråga om mänskliga rättigheter. Lika påtagligt är EU:s behov av att snart kunna få säga att Turkiet nog snart klarar Köpenhamnskriterierna och att Turkiet ska kunna få bli medlem i EU. Kan Turkiets position i Nato månne ha någonting med denna brådska att göra? Jag har själv sett nog av turkisk militärs agerande, sett det dödliga patriarkatet verka mot turkiska kvinnor och hört nog av vittnesmål från MR-organisationer om försvinnanden och mord. Dessutom noterar jag kurdernas berättigade fortsätta klagan på förtryck. Därför yrkar jag med kraft bifall till reservation 18. Låt FN anordna en folkomröstning för kurderna så att vi får höra hur de vill ha sin framtid. Fru talman! Sist, men också störst, är MR-katastrofen i Gaza och på Västbanken. Det handlar om en konflikt, två folk, bara en armé och en massiv statsterrorism mot palestinier, tyvärr även med ökande individuell terror från desperata palestinier - ingen må förneka det. Den fullständigt olagliga barriären berövar många palestinier inte bara frihet, skola, vägen till jobbet, utan också den egentliga mänskliga rättigheten till vatten. Övergreppen där tas upp på ett ganska bra sätt i betänkandet. Men jag vill även här kortfattat framhålla att den israeliska staten även utövar terror mot vissa ur sin egen befolkning. Mordechai Vanunu släpps efter över 17 år i fängelse sedan han yppade Israels kärnvapeninnehav. Han förväntas nu på goda grunder bli utsatt för starka påtryckningar och repressalier av den israeliska säkerhetstjänsten efter den 21 april när han släpps fri. Om det må vi då berätta.

Fru talman! Även om Lotta N Hedström förklarade Miljöpartiets politik i talarstolen begärde jag replik för att ändå få ett förtydligande och en diskussion om detta. Jag tycker nämligen att det är väldigt anmärkningsvärt att stå och säga att alla mänskliga rättigheter är lika värda. Det sägs ändå i FN:s deklaration, vilket Lotta N Hedström därmed inte säger, att de sociala och ekonomiska rättigheterna är processuella och kan införas först efterhand som det finns resurser och möjligheter. Jag tycker att den inställning som Lotta N Hedström och även utskottsmajoriteten ger uttryck för är en väldigt olycklig glidning i svensk utrikespolitik, nämligen att vi på något sätt skulle anse att sociala rättigheter är lika viktiga som politiska, att rätten till regelbunden semester skulle vara lika viktig som rätten till liv och rätten till att slippa tortyr. Det är det som det innebär om vi säger att alla rättigheter är lika mycket värda. Då blir regelbunden semester, artikel 24 i FN:s stadga, lika mycket värd som artikel 5 om förbud mot tortyr. Det är väldigt viktigt att göra denna distinktion också för att veta var vi ska kraftsamla våra resurser. Vi måste hela tiden påtala när de politiska och civila rättigheterna kränks. Men i och med att utskottet intar denna luddiga linje blir det i stället så att ni faktiskt rosar Kuba för jämställdhetsframgångarna, för att utbildningsnivån är hög och så vidare. Det är det som är faran när man inte ser skillnaderna mellan de politiska och sociala rättigheterna. Då ansluter ni er till precis det som diktaturer alltid har sagt tidigare, nämligen att säga: Skyll inte på oss för att vi har dödsstraff. Vi är så fattiga. Men vi har i alla fall sett till att vi har en bra utbildningsnivå. Vi kan inte kompromissa om de politiska rättigheterna. De är grundläggande, och det måste vi såsom demokratier stå enade kring.

Fru talman! Det är fullständigt uppenbart vad Cecilia Wigström driver i den här debatten. Men jag gjorde mig inte så mycket till tolk för en politisk miljöpartistisk uttolkning, Cecilia, utan för det som faktiskt lärs ut av MR-proffsen här i landet, de som inte, till skillnad från oss här i kammaren, har behov av att polemisera, har behov av att tolka och har behov av att glida, utan som är fokuserade på här och nu och på vad som faktiskt försiggår, och som inte har stora gamla ryggsäckar av ideologiska gamla skynken för det som sker. Där lär man i dag ut, vilket jag kan tala om för dig att man inte gjorde för tio år sedan, att de är odelbara, ömsesidigt beroende, ömsesidigt stödjande och lika värda. Att de sedan har olika karaktär är det ingen som säger emot. När det gäller de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna är det upp till signatärstaterna att visa att de tar alla steg de kan utifrån sina resurser för att upprätthålla detta. Detta finns väldigt väl dokumenterat i hela MR-floran av bitexter förutom själva konventionstexterna. Det gör att ditt sätt att polemisera här och nu, genom att säga att vi som inte har stött er reservation tycker att semester är viktigare än förbud mot tortyr och tycker att allt är okej på Kuba, fördärvar debatten. Jag tycker att det är upprörande. Hör och se i stället att det finns ett otroligt starkt engagemang för människorätt bland alla oss. Vi har i grunden samma utgångspunkt.

Fru talman! Jag har inte frågat vare sig dig eller Agne Hansson, som sade precis likadant, varför ni inte har stött vår reservation 2. Det handlar inte om det. Jag förstår att det hela gick väldigt snabbt i utskottet och att det kanske finns mer samstämmighet än vad som kommer fram här. Det är precis som att Agne Hansson inte tycker att det är bra att man har dödsstraff på Kuba. Men jag tycker ändå att det är viktigt att jag går upp i talarstolen för att problematisera frågan. Det är nämligen så att när man likställer alla rättigheter hamnar man på en linje som innebär att det kan utnyttjas för att ursäkta politiska övergrepp med att man har nått sociala framgångar. Och du försöker här rida på Amnesty för att Amnesty är så fint och duktigt, och det är man. Du försöker därmed få glans av Amnesty. Jag tycker att det är viktigt att ändå veta att Amnesty International har börjat jobba med sociala rättigheter. Men när man gör det är det bara för att påtala kränkningar. Men utskottet går ett steg längre när man när det gäller Kuba faktiskt inte påtalar kränkningar av sociala rättigheter utan går ut och delar ut diplom. Ni skriver faktiskt att det är bra med jämställdheten och att det är bra med utbildningsnivån. Och varför gör ni det? Det är att skicka en signal om att de politiska övergreppen därmed är mindre viktiga. Hade vi haft fokus bara på de politiska övergreppen hade vår signal varit tydlig. Nu blir den luddig. Vi delar ut diplom till Kuba. Men ingenstans i betänkandet står det att vissa sociala framgångar inte kan ursäkta politiska övergrepp. Det står ingenstans. Det är därför som jag går upp i talarstolen. Jag vill att ni alla ska tänka till och faktiskt inse att det inte är så lätt som att bara säga att alla rättigheter är samma, odelbara och lika mycket värda. I FN:s deklaration är det ändå så att de sociala och de ekonomiska rättigheterna är processuella - det är någonting som vi uppnår först när vi har resurserna. De politiska rättigheterna däremot är absoluta och kan införas nu, och det bör ske i alla diktaturer världen över!

Fru talman! Det är Folkpartiet, antar jag, som ska utse vilka som är demokratier och vilka som är diktaturer. Det blir samma ohållbara inställning som när det gäller till exempel att bistånd inte ska ges till dem som behöver mest utan bara till dem som redan är fina och demokratiska. Det håller inte, Cecilia! Du säger att vi inte ska dela ut diplom. Nej, men vi har också en otroligt stor skyldighet att inte svartmåla allting. Vi skulle, vilket oppositionen ibland gör här - Gudskelov att vi har en opposition som får göra det! - kunna svartmåla Sverige och säga hur otroligt dåligt det är med MR-läget här. Vi skulle, liksom någon annan i debatten, verkligen kunna ta upp MR i USA och fråga hur det är med MR där och sedan gå på och gå på om det - på samma sätt som du nu gör fokuserat på Kuba. Jag tycker, och utskottet tyckte, att det var en balanserad text. Din anmärkning från början om Kuba godtog vi och putsade lite på. Men det finns ingen anledning att svartmåla på samma sätt. Inse att vi allihop tycker att MR mår dåligt på Kuba! Så är det. Där har du oss. Det räcker. Att ytterligare polarisera och spetsa till det här gagnar inte diskussionen och inte allmänhetens kunskap om den här frågan. Jag åberopade framför allt Röda Korset som var huvudorganisatör av den kurs som jag för två veckor sedan var på. För tio år sedan var jag på en annan kurs som Swedfund ordnade med bland annat samma tema. Då fanns det en diskussion om att den första, den andra och den tredje gradens olika MR-konventioner eventuellt är devalverade. Nu har den diskussionen övergivits av dem som håller på med detta inom sitt fack, som professionella - inte av oss politikerpratare. Vi står fortfarande här och ska hålla på och tolka och glida och göra politik av det som för de här människorna i deras vardag, ute på fältet, är en professionalitetstolkning. De här rättigheterna ska vara lika värda, Cecilia!

Herr talman! Mänskliga rättigheter och relationer till andra länder är namnet på det betänkande som kammaren debatterar i dag under förmiddagen. Jag vill peka på att betänkandet i år är disponerat på ett mer prioriterat sätt. Utskottet har varit enigt när det gäller dispositionen av prioriteringar. Jag ser fram emot att framöver få ta del av synpunkter från riksdagens övriga ledamöter och även andra engagerade i frågor om mänskliga rättigheter. Med andra ord är det många områden som just här och nu inte blir föremål för en djupare behandling - ämnena i form av motioner blir mer föremål för konstateranden än för en djupare och mer genomgående behandling. Många områden har varit föremål för utskottets behandling i närtid och bevakas på ett kompletterande sätt. Naturligtvis bär vi de synpunkter som framkommit på olika sätt med oss i det övriga arbetet. Trots dessa prioriteringar blir det svårt att lyfta fram betänkandets alla teman på ett rättvisande sätt. Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på bifogade reservationer, som den läshungrige kan finna på s. 72 och framåt. Herr talman! De allmänna förklaringarna om mänskliga rättigheter innehåller kortfattat de grundläggande friheterna, såsom rätten att hysa eller uttrycka åsikter, att utöva en religion och att bilda eller gå med i en organisation eller att ordna möten, liksom rätten till skydd mot övergrepp, till exempel rätten att inte bli godtyckligt arresterad eller utsättas för tortyr, samt, slutligen, rättigheten att tillgodose de grundläggande behoven, till exempel rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, till hälsovård och till utbildning. På de här punkterna har också en del av de frågor som kommit upp i anföranden fått sitt besvarande - hur vi från majoritetens och från Sveriges sida ser på de mänskliga rättigheterna. Jag ska ta upp en fråga som har kommit upp i debatten. Det gäller Eritrea. Jag vill gärna reflektera kring och utgå från ett besök som jag hade i riksdagen förra veckan då jag tog emot en person som under en tidigare period fått möjlighet till uppehälle i Sverige. Han har kommit hit på grund av ett politiskt system och fått verka. Han verkar i en demokrati och kan komma till oss riksdagsledamöter och framföra synpunkter. Men till min stora besvikelse talade han inte med mig om hur vi ska göra för att se till att de svenska medborgare som finns i Eritreas fängelser ska kunna komma tillbaka till Sverige och kunna vara fria att också verka fritt i Eritrea. Hur ska vi kunna förändra regimen i Eritrea? Nej, till min besvikelse bara försvarade han regimen - en regim som han själv i dag lever på tryggt avstånd från. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi använder vår roll som riksdagsledamöter såväl internationellt som i dialog med regeringen, i dialog mellan oss i partierna och också i dialog med människor som vi i olika sammanhang möter. Det är viktigt att vi är oerhört tydliga med att alltid stå upp för mänskliga rättigheter och med att vi inte accepterar övergrepp och inte accepterar att man ska vänta och se. Människor har rätt här och nu till mänskliga rättigheter, till demokrati och till utveckling av sina länder liksom rätt att ta del i detta på ett fullvärdigt sätt. Jag tror också att vi måste föra en dialog med en del av de grupper som aktivt samlar in pengar. Man talar ibland om olika informella skattesystem för att hålla en regim som den i Eritrea vid liv. Tänk om fler ställde in sina så kallade informella skatter och slutade sända de här pengarna. Jag talar då inte om pengar som man skänker och skickar till släktingar, familjer och vänner som behöver ekonomiskt stöd för sin överlevnad och som man skänker därför att man känner ett ansvar för varandra inom en släktgemenskap. När det gäller pengar som direkt går till att hålla diktaturer under armarna tycker jag att vi ska ha en dialog med de här personerna och organisationerna och säga att det är något som vi är väldigt kritiska till från den svenska riksdagens sida. Herr talman! Sverige får en allt tyngre roll i internationella sammanhang när vi talar om mänskliga rättigheter, delvis på grund av att vi är tydliga och att det finns - åtminstone har det funnits - en bred enighet. Huvudsakligen finns det fortfarande en bred enighet, även om somliga söker splittringar. Jag tror att det är väldigt viktigt att denna breda enighet finns - detta för att vi ska kunna fortsätta med att vara väldigt tydliga i en tid när, upplever jag, mänskliga rättigheter ändå får en tyngre roll internationellt. På många håll går det i rätt riktning men det finns även bakslag. Jag tycker att vi ska tala om sådant. Jag ska tala om ett bakslag. Det gäller då Kairo + 10. Tio år efter FN:s världskonferens i Kairo är abortmotståndarna på frammarsch trots att FN:s millenniemål om fattigdomsbekämpning, ökad jämställdhet och bättre hälsa hos mödrar och barn inte kommer att kunna uppnås utan satsningar på kvinnors rätt till sin egen kropp - de sexuella och reproduktiva rättigheterna. Utskottet skriver att vi ska satsa på kvinnors rättigheter och naturligtvis även på de sexuella och reproduktiva. Just nu och här är dessa rättigheter ifrågasatta. De pressas tillbaka. Därför är det extra viktigt att utskottet gör denna tydliga markering. Kvinnor har rätt till säkra och legala aborter, som vi skriver och som vi tidigare har skrivit i PGU. Kvinnliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Detta är odelbart. De här två rättigheterna stöder varandra. Riksdagen har ett ansvar för att EU inte fortsättningsvis skiljer på mänskliga rättigheter och kvinnliga rättigheter. Vi kan, och bör, lägga oss i när till exempel Portugal fängslar kvinnor som gjort eller medverkat till abort. Vi bör också ta upp frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter i våra samtal med grannlandet Polen, och vi bör reagera på Maltas och Irlands kvinnofientliga lagstiftningar. Varje år sker, enligt beräkningar, 20 miljoner illegala aborter - alltför ofta med skador för livet eller med döden som följd. Underlivsfrågor är storpolitik. Underlivsfrågor är också en förutsättning för en effektiv kamp för människors rättigheter att kunna skydda sig mot sjukdomar. Jag tänker då framför allt på den stora tragedin med hiv/aids. Det duger inte att en organisation, till exempel OSSE eller Europarådet, på fältet arbetar för att förbättra utsatta kvinnors situation, medan deras medarbetare på sin fritid utnyttjar just dessa kvinnor. Under ett besök nyligen i Kosovo - sista veckan i februari - fick vi information om just dessa missförhållanden, något som är djupt otillfredsställande. Samtidigt vill jag från kammarens talarstol också framföra ett stort tack för det engagemang som våra militärer visar på det här området, inte minst det sätt på vilket man tagit del av information och aktiviteter runt filmen Lilja 4-ever . Herr talman! Jag vill peka på att utskottet varit tydligt när det gäller USA:s bristande ansvar. Den oheliga alliansen mellan USA:s administration, Heliga stolen och somliga islamistiska stater är en realitet, och de här länderna har tillsammans stor påverkansmöjlighet. USA som den kvarvarande stormakten har naturligtvis en oerhörd tyngd när man driver någonting samlat. Sverige är ett föregångsland i kampen mot den fruktansvärda människohandeln, men det finns mycket mer vi kan göra. Utskottet föreslår därför att de internationella organisationer, ingen nämnd och ingen glömd, som har ansvar för trafficking och prostitution ska arbeta för att utforma internationella uppförandekoder. Dessa kan bli ett föredöme även för det privata näringslivet, som möter samma frågor i sin verksamhet. Svenskt Näringsliv borde ta på sig en aktiv roll i detta arbete. Jag nämner detta då ämnet inte är nytt i dialogen mellan en del av oss riksdagsledamöter och företrädare för näringslivet. Jag kan bara peka på en tidningsartikel i Smålandsposten sommaren 2003. Denna diskussion finns alltså, även om den inte har omfattat alla. Min förhoppning är att vi inom vårt direkta ansvarsområde framöver ska kunna gå vidare med detta viktiga arbete om uppförandekoder på ett brett sätt. I nästa steg krävs mer ingående beskrivning av hur sådana uppförandekoder ska se ut och vad de mer konkret kan innehålla. Då tror jag också att vi kan bli ett föredöme för andra utanför vårt direkta ansvarsområde. Herr talman! Utskottet konstaterar att Sverige aktivt driver frågan om ett universellt avskaffande av dödsstraffet och, i avvaktan på att detta ska ske, att användandet av dödsstraffet ska inskränkas och ske med iakttagande av de begränsningar som finns i internationell rätt. Dödsstraffet är djupt omänskligt. Dess grymhet och oåterkalleliga natur gör det till ett straff som inte bör ha någon plats i en modern och civiliserad rättsordning. Sverige var initiativtagare till utarbetandet av tilläggsprotokoll 13 till Europakonventionen om mänskliga rättigheter som handlar om ett totalt avskaffande av dödsstraffet. Protokollet, som föreskriver avskaffande av dödsstraffet även i krigstid, antogs år 2002 och ratificerades av Sverige i april 2003. Utomrättsliga och summariska avrättningar liksom hot om avrättningar kräver omvärldens fokus liksom vår uppmärksamhet och vårt fördömande. Glöm inte heller att sköna semestermål bör granskas bortom solstolarnas horisont! Som riksdagsledamot har jag haft bra samtal med företrädare för Taiwan kring dödsstraffet, och jag välkomnar de steg man här har tagit. Jag nämner detta därför att Taiwan är ett land där vi riksdagsledamöter nog har haft en särskild roll i de här diskussionerna, då det ju inte finns diplomatiska förhållanden och kontakter på samma sätt som med övriga länder runtom i världen. Jag överlåter dock den frågan liksom frågorna om Kina, Ryssland, IOM, minoriteter och en del andra delfrågor till min kollega Birgitta Ahlqvist. Hon kommer att ta upp dem i sitt anförande och också vara beredd att ta en dialog kring de här frågorna. Jag kommer så till Israel, herr talman. En konflikt som parterna inte själva förmår att lösa är den i Mellanöstern. Det är en konflikt som beslutsfattare försatt i en nedåtgående negativ spiral. Det är djupt olyckligt och djupt oroande. Den så kallade Barcelonaprocessen är inte en del av fredsprocessen i Mellanöstern utan drivs parallellt och självständigt. Den påverkar dock den politiska utvecklingen i regionen och själva processen och är för närvarande det enda forum förutom FN där israeler och araber möts på ministernivå. Inom Barcelonaprocessen finns också ett parlamentariskt forum som kan utgöra ett fönster mellan de olika parterna i regionen. Jag tycker att det är viktigt att värna om det. Jag tycker också att det är viktigt att säga det här, för jag tror att det är en fråga som är väldigt lite känd runtom i Sverige och även bland dem som är engagerade i den här konflikten och de här frågorna lite bredare. Barcelonaprocessen borde få lite mer uppmärksamhet än vad den får. Förhoppningsvis kan det här inlägget bidra till det. EU måste agera mer kraftfullt och med större enighet för att bidra till att parterna återupptar arbetet med fredsprocessen. Kan EU och USA agera mer gemensamt skulle det naturligtvis också vara någonting som vi skulle kunna välkomna. I dag är ju så inte fallet. Herr talman! Jag ska också säga någonting om Kuba. Är tiden ute? (TALMANNEN: Ja, det är elva minuter nu.) Ojojoj! Då får jag väl återkomma i ett senare anförande eller på annat sätt.

Herr talman! Jag vill fråga Carina Hägg varför den socialdemokratiska regeringen underlåter att belysa bristen på mänskliga rättigheter och demokrati hos de arabiska regimerna.

Herr talman! Jag tror inte att Holger Gustafsson beskriver verkligheten och dagens situation på rätt sätt. Jag tror att jag själv här i kammaren möjligtvis var den första som tog upp till exempel bristerna i Saudiarabien. Det är ett område som inte av tradition har belysts här i kammaren. Jag redovisade de siffror man kunde få fram kring dödsstraffet i Saudiarabien. Det är ett exempel på att jag tycker att vi har försökt att dra i de trådarna och peka på att det brister djupt. I dag tror jag det är än tydligare för än fler att det är oerhört viktigt att de värden vi ska värna om - mänskliga rättigheter och demokrati - ska omfatta alla människor. Det finns en längtan hos alla folk efter de här värdena, inte minst i arabstaterna. Jag tror också att vi kan göra mer. Att jag nämnde Saudiarabien berodde också på att vi nyligen hade ett besök därifrån här i Sveriges riksdag som jag tror att en del av de närvarande här i kammaren hade möjlighet att närvara vid och delta i diskussionerna. Jag har också förstått att det kommer att ske ett svarsbesök inom kort till just Saudiarabien. Det är ett land som vi hittills haft mindre insyn i och kontakter med än många andra arabländer. Jag tror att detta är oerhört viktigt. Jag tror också att de här frågorna är en del av hela problematiken i Mellanöstern och att de kommer att få en ökad internationell uppmärksamhet framöver. Då blir det också lättare för oss att bidra och vara ett stöd i den processen och naturligtvis också aktivt bidra på olika sätt.

Herr talman! Min fråga gällde regeringens brist, så att säga, i det här sammanhanget. Jag vill dock fortsätta på en annan fråga vad gäller just regeringen. Borde inte den svenska regeringen arbeta för gemensamma initiativ mellan USA och EU för att nå fred, mänskliga rättigheter och demokrati i Mellanöstern?

Herr talman! Naturligtvis blir det en extra kraft. Som jag sade i mitt anförande och som det även står i betänkandetexten är det oerhört viktigt bara att EU kan samla sig. När EU har en så enig politik som det går att åstadkomma på det här området är det klart att EU har en annan slagkraft än vad vi har som individuella stater. Om då EU samordnar sig med och kan gå i samma takt som USA blir förstås trycket desto större, liksom möjligheterna att nå en framgång. Vi kan dock inte ställa upp oreserverat på vilka lösningar som än kommer upp på agendan. Vi måste också kritiskt granska dem och naturligtvis även vara beredda att kompromissa för det övergripande målet: att uppnå fred och stabilitet i Mellanöstern. Den nuvarande utvecklingen med den nedåtgående negativa spiralen är djupt oroande och engagerar väldigt många människor. Jag tror att det finns en stor frustration bland många. Trots att det finns mycket gemensamma uppfattningar leder det inte framåt utan bara nedåt. Det ställer krav på det internationella samfundet. Jag kan också beklaga att de ställningstaganden som har kommit upp och varit på väg genom FN-systemet inte har fått en total uppslutning. Men vi får arbeta vidare på den här linjen och hoppas att USA konstruktivt kommer att bidra för att lösa upp den här väldigt allvarliga situationen.

Herr talman! Det är stor enighet i stora delar av det här betänkandet, och då blir det naturligtvis lätt så att skillnaderna kan uppförstoras. Det finns dock nyansskillnader, och vi har 18 reservationer i betänkandet. Carina Hägg säger att Sverige spelar en tung roll när det gäller de mänskliga rättigheterna, och jag håller gärna med om det. Sverige spelar en roll eftersom vi är så tydliga. Jag vill ställa en fråga till majoriteten: Står till exempel gratulationerna som EU-ministrarna inklusive Laila Freivalds framförde till Putin och att man spelar denna tunga roll i samklang med vad vi säger i betänkandet? Är Sverige verkligen tillräckligt tydligt när det gäller Ryssland och kränkningen av de mänskliga rättigheterna? Centerpartiet har länge tyckt att Sverige och EU är väldigt flata i det sammanhanget. Varför har jag då behövt skriva reservation 7 om jämställdhet och kvinnornas situation? Jag påstår inte att majoriteten är helt borta när det gäller jämställdheten. Jag har tagit upp kvinnornas roll i livsmedelsproduktionen och ägandet av finansiella tillgångar där jag tycker att kvinnorna har missgynnats. Varför ställde inte majoriteten upp på det? Eller gör ni det?

Herr talman! Jag valde i mitt anförande att fokusera på de bakslag och de svårigheter som vi har när det gäller uppföljningen av Kairoprocessen. Här talar man om Kairo + 10. Jag valde detta just därför att det är jubileumsår i år och därför att vi möter så hårt motstånd här. Jag var oerhört bekymrad i förra veckan när två kd-ledamöter och en moderat bjöd in en av de hårda motståndarna mot det som vi enigt står för i övrigt här i kammaren för information. Man gav dem också en plattform att vara på i Sveriges riksdag. Syftet var naturligtvis att försöka luckra upp den enighet som jag och Agne Hansson här talar om och som är så oerhört viktig både för den inhemska politiken och inte minst för att vi ska kunna arbeta utåt med kraft när det gäller de parlamentariska kontakterna. Den är också viktig för att vi ska kunna ge regeringen bästa möjliga stöd för att jobba med internationella frågor. I alla sammanhang där vi stöter på förtryck av kvinnor i alla former, inte minst våld och övergrepp, måste vi påpeka att vi förväntar oss en förändring och att vi ställer krav på att det ska ske en sådan. Det gäller att nå ut i alla led i svensk utrikespolitik och att nå ut till alla organisationer som arbetar inom biståndssfären eller som på andra sätt är knutna till svenska intressen. Man skulle nog kunna hitta skönhetsfläckar. Jag tyckte att vi hittade det så sent som när vi besökte Kosovo under den resa som jag tidigare relaterade till. Det var inte målet för vår resa, men sidoinformation handlade bland annat om att organisationer som hade svenskt stöd och som jobbade med organisationer i Sverige som är kända för att vara tydliga i frågan inte var tydliga i Kosovo. Det tyckte jag var olyckligt. Vi måste hela tiden se till att det som vi säger i talarstolarna här också fungerar ute i fält. Det gläder mig att Agne Hansson delar den uppfattningen.

Herr talman! Det är riktigt att mycket av utrikespolitik och diplomati handlar om nyanser. Vi ägnar en hel del tid åt det i utskottet också. Ingen av oss är ofelbar, och det är då som sådana här skönhetsfläckar ibland uppstår. Carina Hägg får väl föra den debatten med Moderaterna och Kristdemokraterna - där är vi ense. Jag ställde frågan om huruvida gratulationen är i linje med vad vi nu håller på att diskutera i svensk politik när det gäller mänskliga rättigheter. Jag förstår att Carina Hägg inte vill svara på den frågan, men jag tycker att vi är alldeles för flata där. Hur är det - var det ett olycksfall i arbetet eller en skönhetsfläck?

Herr talman! Jag får erkänna att jag glömde bort den delen av Agne Hanssons fråga trots att den är så viktig. Jag står naturligtvis liksom utskottets övriga ledamöter bakom den väl balanserade text som finns i betänkandet. Den vill jag rekommendera alla protokollsläsare att titta närmare på. Jag tror att det också är viktigt att man lägger samman de olika reaktionerna på valet som har kommit och ser efter vad OSSE:s valövervakare tyckte och vad som har framkommit på andra sätt under valprocessen. Man måste se till den sammantagna bilden, och den är lite mer nyanserad än vad man kan dra för slutsatser när man tittar på telegrammet. Jag vill dock säga att jag inte har läst det. Jag har hört om dess existens, men jag har inte sett texten och inte granskat vad som står där. EU har en bredare dialog än telegrammet med Ryssland och med Putin själv. Vi ska noga följa vad som händer i Ryssland. Det finns både det som är positivt och det som vi har anledning att fundera vidare över.

Herr talman! När det först och främst gäller Kina är vi uppenbarligen mer överens än vad betänkande och reservationer visar, efter utrikesministerns uttalande i EU-nämnden nyligen. Hon sade då att Sverige och EU ska agera kraftfullt när det gäller MR-läget i Kina. Det är bra. Jag har tre frågor till Carina Hägg. För det första: Varför tyckte ni i majoriteten inte att det var angeläget att vi uttalade att även människor som bor i arabländerna har rätt till mänskliga rättigheter och friheter på samma sätt som vi andra? För det andra gäller det finansieringen av terror på den palestinska sidan och de pengar som har kommit från Sida och även från en brittisk biståndsorganisation med flera. Varför vill inte majoriteten uttala att det är bra om vi ser till att biståndet aldrig går till terror? Det måste vi väl kunna vara överens om. För det tredje gäller det själva Israel-Palestina-konflikten. Vad är det som gör att majoriteten och Socialdemokraterna inte tycker att vi kan uttala att Israel ska ha säkra, garanterade gränser och även att Palestina ska ha säkra, garanterade gränser och en garanterad demokrati?

Herr talman! Det finns saker som är alldeles självklara och som kommer till uttryck på många olika sätt både i det här betänkandet och i övriga, till exempel de betänkanden som handlar om biståndets inriktning och vårt betänkande om PGU. Naturligtvis har detta en vidare bäring än just klubbslaget när vi antog det. Det ska vara styrande för biståndet och utvecklingssamarbetet i stort. Självfallet ska det inte utgå något från svenska skattebetalare som på något sätt skulle kunna stödja terror. Det tycker jag inte att man behöver skriva en reservation om; det är ju alldeles grundläggande och självklart att detta inte är några politiska metoder som vi någonsin har legitimerat vare sig nationellt eller internationellt. Därom får det icke råda något tvivel. När det gäller Israel tycker jag att texten i betänkandet är balanserad. Det finns en tendens till att olika debattörer vill gripa tag i delfrågor, som i och för sig kan vara viktiga. Men den stora frågan är hur man ska kunna få en annan huvudinriktning - hur man ska kunna uppnå fred och få en tvåstatslösning. Israel har rätt till sin existens. Man har rätt till att leva inom säkra gränser och under fredliga förhållanden. Det tycker jag har kommit väl till uttryck, på samma sätt som vi anser att palestinierna har rätt till en egen stat och till att utveckla sitt land.

Herr talman! Det gällde den första frågan också - den om rätten för människor som lever i arabländerna att också respekteras för sin frihet och sina mänskliga rättigheter. De ska ha samma möjligheter som vi andra. Jag kan konstatera att jag är glad över att Carina Hägg och jag är helt överens om det här med terrorfinansieringen. Vi är tydligen också ganska överens när det gäller Israel-Palestina-konflikten. Men jag ser gärna att man så fort som möjligt, gärna meddetsamma, slår fast en palestinsk stat med ansvar och förpliktelser men också med rättigheter och en garanterad demokrati samtidigt som vi garanterar Israels gränser. Jag har också en helt annan fråga till Carina Hägg. I ett tidigare replikskifte här var man inne på Kosovo. Carina Hägg och jag var gemensamt i Kosovo. Jag undrar om vi uppfattar det på samma sätt - saknas det någon form av samordning från Sverige? Vad vilja Sverige med Balkan? Vad vilja vi i Kosovo så att man får ett samlat grepp över de insatser som görs för att befrämja mänskliga rättigheter och demokrati på plats?

Herr talman! När det gäller både Balkan och situationen i Kosovo så har det hela sedan den sista veckan i februari förändrats och blivit bra mycket allvarligare. Vi har sett ett svårt bakslag. Det får man naturligtvis beakta. Jag vet att det pågår arbete på departementen när det gäller hur man ska kunna stärka stödet för en positiv utveckling och en stabil situation i Kosovo. Jag vill inte föregripa just den diskussionen. När det gäller Balkan som helhet vet vi ju att det förekommer ett arbete i utskottets regi där man tittar på det vidare Europa. Vi har väl anledning att återkomma till detta. Jag hoppas att Moderaterna också stöder det jag sade i mitt inlägg om att man inte arbetar fullt ut enligt utskottets önskemål när det gäller kvinnors rättigheter. Det finns anledning att ha en uppförandekod. Vi hörde exempel på detta från Kosovo när man, från ansvarigt håll, i praktiken och på sin fritid inte följde det som man hade i uppgift att göra på dagtid. Sedan gäller det diskussionen om huruvida araberna på något sätt skulle vara exkluderade från demokrati och mänskliga rättigheter. Jag kan inte förstå hur den frågeställningen kan komma upp här i kammaren. I den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter i portalparagrafen står det naturligtvis ingenting om att en enda grupp skulle exkluderas. Man talar tvärtom om alla människor och alla människors frihet. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi har slagit fast det och upprepar det i betänkandet. Jag har också lyft fram det i mitt anförande. Alla människor har självfallet samma rätt till mänskliga rättigheter. Vi måste självfallet stödja och samarbeta med dem som vill ha en annan utveckling i länder där man i dag inte har mänskliga rättigheter. Jag har stort hopp om att detta ska kunna få ökad uppmärksamhet internationellt. Då har vi en annan roll att spela. När vi får draghjälp och kan göra det tillsammans med många fler kan vi också ha större hopp om att vi ska nå snabbare resultat.

Herr talman! Jag vill börja med att poängtera att det är självklart för Folkpartiet att det är viktigt att arbeta för sociala rättigheter. Det gäller till exempel rätten att ha ett arbete och god tillgång till hälsovård. Det är också därför som vi är det parti i riksdagen som vill satsa mest pengar på bistånd. I vår budget har vi avsatt pengar för att nå upp till enprocentsmålet år 2006. Vi tycker ändå att det är riktigt att prioritera de politiska rättigheterna när det gäller såväl biståndet som de mänskliga rättigheterna. Vi vet ju att när länder uppfyller de politiska rättigheterna uppnår man också bäst de sociala och ekonomiska rättigheterna. Det är ju i demokratier som medborgarnas behov står i centrum i stället för att diktatorns egna fickor ska fyllas med pengar. Av den anledningen är det också viktigt att vi prioriterar politiska rättigheter. Jag tror att det även finns liknande tankegångar i majoritetens skrivningar. Det står på ett ställe att man är tveksam till behovet av ett fakultativt protokoll till stadgan om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Jag vill också ta upp en annan fråga. Den gäller Kina. Kina har ju stora ekonomiska framgångar, men den stora merparten av de människor som bor i Kina lever i extrem fattigdom och under ett oerhört politiskt förtryck. Det gäller till exempel falungongrörelsen, tibetaner och invånarna i Xinjiang, det vill säga uigurerna. Jag undrar varför utskottsmajoriteten inte kunde ställa sig bakom vår reservation. Vi tycker att Kina bör ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande. Dessa människors rätt att utöva sin religion och sin kultur måste säkerställas.

Herr talman! Jag sade tidigare att Birgitta Ahlqvist i ett senare anförande kommer att ta upp de delar av betänkandet som behandlar Kina. Hon kommer också att vara beredd och intresserad av att föra en dialog i de här frågorna. Jag vill hänvisa Cecilia Wigström att diskutera den frågan med Birgitta Ahlqvist av det skälet. Under dagens debatt har vi märkt att Cecilia Wigström har sökt konflikt med sina borgerliga kamrater på MR-området, vilket förvånar mig. Jag förstår att hon även i det här inlägget vill ta upp det med mig som representant för majoriteten. Jag tycker att odelbarheten när det gäller mänskliga rättigheter är väldigt väl och nyanserat uttryckt i betänkandet. Jag står självfallet också bakom detta. Jag tycker att det skulle vara en stor orätt om man till exempel talade om för kurderna att de inte har rätt att slåss för att få använda sitt språk fritt eller att de inte ska ha rätt att utöva sina kulturella rättigheter i Turkiet. Jag tycker inte att jag kan sätta mig på dem och säga att det inte är viktigt, att det inte stöder det långsiktiga målet och att det inte påverkar demokratin eller yttrandefriheten på sikt. Man kan inte dela upp det på det sättet. Jag anser att de olika delarna av de mänskliga rättigheterna är stödjande. Sedan har vi ett gemensamt mål, att de ska uppnås till fullo.

Herr talman! Det är självklart att till exempel kurder och dem jag nämnde i mitt första inlägg, nämligen uigurer, tibetaner etcetera, inte ska diskrimineras på olika sätt. Det ställer vi helt och fullt upp på. Men när man sammanför politiska, ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter och säger att de är precis lika viktiga händer det lätt att man ursäktar politiska övergrepp med att ett land till exempel har uppnått en god utbildningsnivå. Det skriver utskottet tyvärr i betänkandet om Kuba. Det är väldigt viktigt att ta upp den här frågan. Carina Hägg säger att jag söker konflikt, och det är väl det den här kammaren är till för. Vi ska synliggöra de olika åsikter som finns. Jag tycker att det i mitt replikskifte med Holger Gustafsson och i de samtal jag haft med Göran Lindblad här vid sidan om har kommit fram att vi i Folkpartiet har ett stöd både från Kristdemokraterna och Moderaterna för att det är viktigt att prioritera de politiska rättigheterna. Rätten till liv och rätten att slippa tortyr är grundläggande. Det måste vara viktigare. Det finns alltför många diktaturer som skyller på att man uppnått sociala rättigheter och därmed ursäktar politiska övergrepp. Ingenstans i utskottsbetänkandet står det att sociala framgångar inte får ursäkta politiska övergrepp. Det hade varit väldigt enkelt för er att skriva till det om ni ställde upp på det. Jag anar att ni ändå gör det, men det står inte i betänkandet. Det finns en luddighet som jag vill belysa i den här debatten så att vi kan få ett tydligt ställningstagande för att det är viktigare med förbud mot tortyr än rätten till regelbunden semester.

Herr talman! Jag har respekt för om Cecilia Wigström känner ett behov av att teoretisera och dela upp de mänskliga rättigheterna för att själv kunna förstå detta och hitta en ingång i de här frågeställningarna. Men jag tror att övriga som läser betänkandet kommer till en annan slutsats och förstår att mänskliga rättigheter är oerhört viktigt. Det finns en samlad uppställning bakom mänskliga rättigheter och de skrivningar som finns. Mänskliga rättigheter är en prioriterad fråga. Den teoretiska uppdelning som Cecilia Wigström gör har ingen förankring i och ingen bärighet på den praktiska politiken eller de andra texter som kommer från utskottet. Jag tycker att Agne Hansson uttryckte detta väldigt väl i sitt inlägg. Jag noterade också att Miljöpartiets Lotta N Hedström hade ett väldigt intressant inlägg i samma ämne.

Herr talman! Jag kommer att ägna mitt första anförande från den här talarstolen åt ett folk, som jag vill kalla det, som väldigt ofta kommer i skymundan om de över huvud taget nämns i debatterna. Det finns i dag i Mellanöstern och i Turkiet flera kristna minoriteter som beroende på vilken kyrka de tillhör benämns assyrier/syrianer eller kaldéer. De här grupperna utgör nutidens generationer som stammar från ursprungsbefolkningen i landet mellan de två floderna Eufrat och Tigris, i det som i den gamla kulturen benämndes Mesopotamien och Assyrien. Det här folket, assyrier/syrianer, som består av uppskattningsvis 4 miljoner människor, är i dag splittrat över hela världen. Främst finns det stora grupper i Irak, i Syrien, i Libanon, i Iran och i Turkiet liksom också som flyktingar i Jordanien. Vi har även här i Sverige stora grupper som kallar sig assyrier/syrianer eller kaldéer. Det kristna assyrisk/syrianska folket har historiskt utsatts för förföljelse, som under senare tid har kulminerat i vad vi skulle kunna kalla folkmord, i Turkiet dels 1846, dels 1915 och även i Irak på 30-talet. Till följd av dessa förföljelser har många människor flytt, bland annat till Sverige. Vi anser att det är viktigt att världssamfundet erkänner och bevakar de kristna assyrierna/syrianernas mänskliga rättigheter, bland annat rätten att äga och att fritt utöva sin religion och kultur och att använda sitt språk i den påbörjade demokratiseringsprocessen i Turkiet och förhoppningsvis även i Irak och andra berörda länder i Mellanöstern. Om jag nämner Irak speciellt är det därför att det är viktigt att den stora kristna minoriteten där får representation i relation till sin storlek på alla nivåer i parlamentariska organ. Jag anser att Sverige internationellt aktivt bör verka dels för att assyrier/syrianer betraktas och erkänns som ett folk med internationellt och nationellt erkänd rätt till kultur, religion, språk med mera, dels för att de här nämnda förintelserna erkänns som folkmord. Jag hade förmånen att få delta i en resa till Turkiet i november förra året och kunde då med stor tillfredsställelse konstatera de förändringar som - i varje fall som jag uppfattade det - regering och parlament med en ärlig vilja arbetar för, för att stärka mänskliga rättigheter och för att stärka minoriteters ställning i Turkiet. Men vi kunde också konstatera att det finns stora problem med att implementera de nya lagarna och reglerna lokalt ute i samhället. Det finns faktiskt både i Turkiet och i Sverige erkännanden av folkmordet. Kemal Atatürk, det moderna Turkiets fader, var president 1923, och han har vid minst tre olika tillfällen erkänt förintelsen eller folkmordet som begicks i hans land. Han fastslog 1921 att den ungturkiska regeringen under första världskriget begått folkmord på - eller om vi ska kalla det förintelse av - den armeniska befolkningen. Vi ska då notera att i det begreppet ingår alla kristna i Turkiet. Även Hjalmar Branting har uttalat ett stöd för den här uppfattningen. Jag ska redovisa ett citat ur ett anförande som han höll 1917: "Dokumenten säga klart ifrån att här är det ej tal om övergrepp av underordnade utan det är fråga om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke." Om man går tillbaka till dessa kända statsmäns uttalanden borde det inte vara svårt för Sverige och inte heller för Turkiet att erkänna att de här folkmorden faktiskt har utförts. Jag tror att det är väldigt viktigt för de berörda kristna minoriteterna att få ett erkännande från det internationella samfundet som en bekräftelse på att detta verkligen har hänt, att deras anhöriga har utsatts för förintelse, för ett folkmord. Vi behöver bara gå till oss själva. Om det inträffar traumatiska händelser i vårt liv, måste vi få ett erkännande, en bekräftelse på det som har hänt. Jag tror att de anhöriga till piloten och besättningen på det flygplan som försvann över Östersjön känner så. Det är viktigt att nu kunna få ett avslut för att kunna gå vidare. Herr talman! Kanske allra viktigast för dessa stora grupper är att vi erkänner dem som ett folk, att assyrier/syrianer och kaldéer erkänns av Sverige och det internationella samfundet som ett folk med minoritetsstatus och mänskliga rättigheter både i Turkiet och i alla övriga länder i Mellanöstern. Vi har en mission som en demokrati här i Sverige att stödja dessa folk på de olika arenor där vi har möjlighet att göra det.

Herr talman! Jag ska fatta mig väldigt kort. Eftersom Moderaternas talare inledningsvis hänvisade till Nils Oskar Nilssons anförande vill jag bara ställa frågan: Är det så att Moderaterna står bakom de ställningstaganden som utskottet gjorde när det gällde assyrier/syrianerna och kaldéerna förra året, eller har man i dag en annan uppfattning? I övrigt vill jag inte gå in på någon diskussion här eftersom jag vid flera tillfällen här i kammaren uttryckt min uppfattning. Jag ska inte upprepa den, även om jag känner igen mycket av det som här framhållits. Min korta fråga är alltså: Har Moderaterna ändrat uppfattning, eller står ni fast vid det som ni sade förra året?

Herr talman! Moderaterna har en linje i de här frågorna. Jag var inte närvarande när de diskuterades här i kammaren för ett år sedan, men om Carina Hägg läser vad som står i våra kommittémotioner ska hon finna att det har skett en viss glidning i diskussionen. Jag tror att jag vågar säga att partiet står bakom den uppfattning som jag har framfört i dag.

Herr talman! Jag vill bara konstatera att det är väldigt intressant att vi genom det här anförandet fått klart för oss att Moderaterna har bytt inställning. Vi kommer naturligtvis att följa detta framöver. Tack för den informationen! Det var en nyhet för mig.

Herr talman! Jag vill inte kalla det en förändrad ståndpunkt, Carina Hägg, utan jag vill tala om nyanser som finns i de ståndpunkter som vi intar. Jag har gett uttryck för min uppfattning i den här frågan.

Herr talman! Jag vill inleda med att berömma Agne Hansson för ett väldigt illustrativt och välgenomarbetat tal, ett sådant som man vill höra fler av i denna kammare. Det som Agne Hansson sade om att 2000-talets stora konflikt kommer att stå mellan demokrati och diktatur är en liberal sanning. Vi lever fortfarande i en tro att demokratin har slagit ut det mörka förtrycket världen över, men så är det inte. Bara 40 % av befolkningarna får leva i fullgoda demokratier, där fria val hålls och mänskliga rättigheter respekteras. Endast 85 av världens 191 stater kan betraktas som tillfredsställande demokratier. Situationen är värst i Asien, Afrika och Mellanöstern. Vi har under många årtionden fått uppleva hur diktaturstater världen över konsekvent viftar bort de medborgerliga rättigheterna med hänvisning till att man har gratis sjukvård och utbildning. Vi har sett hur diktatorer hävdar att det är först när människorna får en viss levnadsstandard som man kan införa den vackra demokratin. Vi har fått höra att vissa kulturer inte behöver den västerländska demokratin med pressfrihet, öppna val och frihet att välja religion eller att avstå från religiös tillhörighet, om man vill det. Det är därför oerhört viktigt att denna debatt i kammaren mynnar ut i att Sverige internationellt hårdare driver just demokrati, fria val och yttrandefrihet. Det är de grundläggande mänskliga rättigheterna. På samma sätt som svenskar stöttade kampen mot apartheid i Sydafrika bör vi i dag både med biståndspengar och högljutt moraliskt och politiskt stötta de oppositionsrörelser och människorättsaktivister som finns i Vitryssland, Zimbabwe, Kuba och andra ofria stater. Många talare har i dag valt att lyfta fram Mellanöstern och arabvärlden, och även jag kommer att ägna min tid här i talarstolen åt det ämnet. Vi har sett en ny kamp börja föras på detta område. I början av 1990-talet startades den legendariska Måndagsrörelsen med riksdagsledamöter från borgerliga partier som Håkan Holmberg och Gunnar Hökmark, som tog initiativ för att Baltikum skulle bli fritt. Jag vill nu göra kammaren uppmärksam på att en ny måndagsrörelse har väckts. Denna gång riktas ljuset mot diktaturstaterna i arabvärlden och i Mellanöstern. I Mellanöstern lever i dag en halv miljard människor i diktaturstater. Häromdagen avbröts också arabmötets toppmöte för att demokratifrågan blev alltför infekterad för att man ens skulle våga diskutera den. Förtryck, brist på mänskliga rättigheter och förföljelse är en del av vardagen och människors liv, och dessvärre har det inte hänt så mycket de senaste decennierna på den fronten. Enligt demokratitankesmedjan Freedom House har egentligen inget alls hänt sedan början av 1970-talet. Då fanns det två länder i regionen som betraktades som fria länder, och det var Israel och Libanon. I dag är det bara Israel kvar som lever upp till kriterierna för att betraktas som en demokrati. Demokrati är så mycket mer än fria val. Det finns andra viktiga byggstenar. Det handlar om tolerans mot minoriteter. Det handlar om pressfrihet och oberoende domstolar. Och det finns bara ett land i regionen som med stolthet kan sägas försvara dessa värderingar. Israel är det enda landet i regionen där en fri press får verka, medan censur, tystande av journalister och fängslande av kritiska författare är kutym i grannländerna. Israel är det enda landet i regionen där kvinnor ges möjlighet att verka fullt ut. I flera av grannländerna bagatelliseras våld mot kvinnor. Kvinnor har inte ens fått rösträtt i två av länderna i arabvärlden, och i snitt sitter det 5 % kvinnor i arabvärldens parlament. Israel är det enda landet i regionen där homosexuella fritt kan demonstrera för sina rättigheter med stolthet på Jerusalems gator. I många av Israels grannländer är homosexualitet belagt med dödsstraff, och de allra grövsta brotten mot homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter sker i Mellanöstern och arabvärlden. Israel är det enda landet i regionen där man kan be landets allra högsta politiker att dra åt skogen utan att hamna i fängelse dagen efter. I resten av regionen är förtryck och tortyr av oppositionella, oliktänkande och djärva människorättsaktivister vardag. Ofta kämpar de för friheten i den delen av världen med livet som insats. Men framför allt, det allra viktigaste: Israel är det enda landet i regionen där medborgarna fritt kan välja vilka som ska styra deras eget land. I övriga delar av Mellanöstern är denna del en mycket avlägsen dröm. Vill israelerna ha bort premiärminister Ariel Sharon så är det bara att rösta bort honom i nästa val. Kungarna i Saudiarabien, diktatorerna i Syrien eller mullorna i Iran går inte att få bort på samma enkla sätt. Visst har Israel sina brister. Vi här inne är alla eniga om att vi behöver en fri, självständig och demokratisk palestinsk stat. Vi är överens om att olagliga bosättningar på palestinsk mark måste upphöra och att fredsprocessen stärkt ska gå vidare, på samma sätt som vi också ställer krav på den palestinska myndigheten, som också måste demokratiseras. Hur folkvald är Yasir Arafat, kan man fråga sig. Men glöm aldrig att Israel som sagt är det enda landet som det internationella samfundet kan stämpla som en demokratisk stat. Vi måste en gång för alla erkänna sanningen om resten av regionens länder. Saddam Hussein företrädde aldrig sitt folk. Han förtryckte och mördade sina egna medborgare. Mullorna och ayatollorna i dagens Iran förnekar sina landsmän rätten till fria val. De företräder inte iranierna - de företräder förtrycket. Syriens diktatorfamilj Asad, där sonen nyligen tog över efter pappan i ett land som styrts av denna familj i decennier, företräder inte syrierna - de företräder ett förtryck. Det saudiarabiska kungahusets diktatur är inte heller ett uttryck för arabisk kultur och tradition, utan det är en symbol för förtryck av människor. I dag präglar ett slags omvänd rasism väldigt många västerlänningars syn på arabvärlden. En del verkar tro att araber inte har samma krav på frihet som vi har här i Väst, och det är en väldigt sorglig uppfattning. Det är som om det vore okej med förtryck av araber, om det är andra araber som förtrycker dem. Har man den synen på mänskliga rättigheter så förstår man inte vad det innebär. Jag tycker ändå att vi ska våga vara hoppfulla. Se vad som har hänt de senaste decennierna. Sovjetunionen har rämnat, apartheidsystemet har försvunnit i Sydafrika och Europa har demokratiserats. Samma väg kommer också resten av världen, även arabvärlden och Mellanöstern, att gå. Det handlar om att stärka de krafter som vill förändra underifrån på ett tydligt sätt och att våga säga att förtryck av människor är lika fel i Syrien som det var i Estland för 10-15 år sedan, att det är lika omoraliskt i Iran som det var i Sovjetunionen och att det är lika fel mot mänskligheten i Saudiarabien i dag som det var i Polen, Rumänien och Ungern - Europas kommunistiska diktaturstater - för tiotalet år sedan. Vi ska vara noggranna med att de människor som i dag kämpar för frihet och bor i arabvärlden inte vill ha några smulor från vårt bord. De vill ha en hel meny av friheter, rättigheter och skyldigheter. När demokrati och diktatur ställs mot varandra vinner alltid demokratin. Det här gäller Sverige, Syrien, Libanon, Saudiarabien och alla andra länder runtom i världen. Det finns endast ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare, och det heter demokrati.

Herr talman! Först av allt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna - så glömmer jag inte bort det! De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation, och de gäller alla människor - varje enskild människa. Det handlar om politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om skydd mot övergrepp, och det är staters och regeringars skyldighet att se till att de här rättigheterna respekteras. De mänskliga rättigheterna täcker in många delar av en människas liv. De syftar till att vi alla ska kunna leva ett drägligt liv. Det handlar om våra möjligheter att överleva, om vår rätt till våra innersta tankar och trosuppfattningar, om skydd för familjen, om frihet från tortyr och slaveri, om rätt till utbildning och yttrandefrihet och om rätten att delta i landets styrelse. Rättigheterna är inte graderade - de är alla viktiga. Med anledning av replikskiftena tidigare skulle jag vilja säga att det är viktigt att vi alla lägger vår kraft på att se till att de här rättigheterna respekteras. Är det någonting jag lärde mig under min tid i EU-parlamentet så är det att ju fler vi är, desto bättre lyckas vi. Om vi alla är överens om att de här rättigheterna är viktiga så är det också viktigt att vi kämpar för dem och inte kämpar för vem som ska ligga etta, tvåa och trea. Jag tror att vi alla har olika idéer om vad som i så fall ska komma på första, andra, tredje och fjärde plats, och då blir det det som tar all vår kraft. Så låt oss kämpa tillsammans för att alla de mänskliga rättigheterna respekteras i hela världen. Varje stat har ett ansvar för att de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. Det räcker inte med att vi bara stiftar lagar. Vi måste också ha rättssystem för att de här rättigheterna ska fungera i praktiken. Dessutom är det viktigt att staten informerar medborgarna om de mänskliga rättigheterna. Ända fram till andra världskrigets slut ansågs det att varje stat själv skulle bestämma hur människorna behandlades inom staten. Man pratade om icke-inblandningsprincipen. Men Hitlers obegripliga grymhet, även mot det egna folket, kom att ändra det här synsättet. Det går inte att lita på att enskilda stater respekterar människors grundläggande rättigheter. Därför tillkom ett internationellt ramverk som skydd för dessa. Det innebär att rättigheterna i dag är en internationell angelägenhet, och det gör det också möjligt att komma till rätta med grova brott mot mänskliga rättigheter. Om en kränkning sker ska den aktuella staten i första hand se till att den enskilde får upprättelse. Men om detta inte görs ska staten ställas inför internationell rätt. Här vill jag passa på att ta upp en utmaning för alla oss politiker i Sveriges riksdag, oavsett partitillhörighet. Utmaningen ligger i att föra ut kunskap och medvetenhet bland allmänheten om de mänskliga rättigheterna. Vi bör uppmana alla ansvariga för skolor - grundskolor, gymnasieskolor, folkhögskolor, komvux och så vidare - att föra in de mänskliga rättigheterna och respekten för dem på schemat i utbildningen. En ökad kunskap bidrar till att göra verklighet av både de internationella och de regionala MR-konventionernas mål och principer. Jag hoppas att alla i riksdagen antar den här utmaningen. Herr talman! Som vi tidigare har hört har utskottet valt att koncentrera MR-betänkandet kring ett tiotal punkter. En av de punkterna handlar om Ryssland, Östeuropa, Kaukasus och Centralasien. Eftersom jag har ett stort intresse för Ryssland och angränsande stater ska jag använda de få minuter jag har till att säga någonting om mänskliga rättigheter i det området. Under hela 90-talet har vi i svensk politik gett ett enormt stöd till våra grannar i öst. Man kan säga att det har varit hörnpelaren i den svenska politiken. Det har i första hand hjälpt de länder som nu blir medlemmar i EU den 1 maj. Nu är det dags för oss att fortsätta längre österut och visa samma engagemang mot förtrycket av mänskliga rättigheter i de här länderna, till exempel Vitryssland som har varit uppe tidigare i dag. Respekten för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland är mycket svag. Det vitryska folket har fått utstå mycket. Demokratin i landet försämras. Val manipuleras, medier tystas och president Lukasjenko har ett totalt grepp över folket och medierna. Många tidningar och föreningar har tvingats lägga ned sin verksamhet och trycket ökar mot både yttrande- och föreningsfriheten. Läget försämras hela tiden. Politiska ledare fängslas och förföljs. Vi parlamentariker måste höja våra röster och se till att förhållandena avslöjas, rapporteras och offentliggörs. Herr talman! Tiden är knapp. Men jag vill också ta upp fängelsesituationen i bland annat Tjetjenien och Ryssland. Fängelsesituationen i många av de här länderna, till exempel också Rumänien, är mycket bekymmersam. Tortyr och dålig behandling av fångar är vanligt förekommande. Det finns rapporter om fångar som avlidit i fängelse under oklara omständigheter. Dessutom finns inga straffmöjligheter gentemot den polis som många gånger har agerat väldigt grymt. Situationen i de ryska fängelserna och häktena är mycket allvarlig. De är i regel kraftigt överbelagda och dessutom i mycket dåligt skick. Det finns ingen hög politisk prioritet för att förbättra de förhållandena. Tortyr och annan grym eller förödmjukande behandling är uttryckligen förbjudet i den ryska författningen. Trots det finns omfattande och trovärdiga uppgifter om misshandel och annan förödmjukande behandling i samband med förhör av misstänkta. Konflikten i Tjetjenien väcker mycket stor oro när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Tiden är för knapp.

Herr talman! Jag vill inleda med att berömma Agne Hansson för ett väldigt illustrativt och välgenomarbetat tal, ett sådant som man vill höra fler av i denna kammare. Det som Agne Hansson sade om att 2000-talets stora konflikt kommer att stå mellan demokrati och diktatur är en liberal sanning. Vi lever fortfarande i en tro att demokratin har slagit ut det mörka förtrycket världen över, men så är det inte. Bara 40 % av befolkningarna får leva i fullgoda demokratier, där fria val hålls och mänskliga rättigheter respekteras. Endast 85 av världens 191 stater kan betraktas som tillfredsställande demokratier. Situationen är värst i Asien, Afrika och Mellanöstern. Vi har under många årtionden fått uppleva hur diktaturstater världen över konsekvent viftar bort de medborgerliga rättigheterna med hänvisning till att man har gratis sjukvård och utbildning. Vi har sett hur diktatorer hävdar att det är först när människorna får en viss levnadsstandard som man kan införa den vackra demokratin. Vi har fått höra att vissa kulturer inte behöver den västerländska demokratin med pressfrihet, öppna val och frihet att välja religion eller att avstå från religiös tillhörighet, om man vill det. Det är därför oerhört viktigt att denna debatt i kammaren mynnar ut i att Sverige internationellt hårdare driver just demokrati, fria val och yttrandefrihet. Det är de grundläggande mänskliga rättigheterna. På samma sätt som svenskar stöttade kampen mot apartheid i Sydafrika bör vi i dag både med biståndspengar och högljutt moraliskt och politiskt stötta de oppositionsrörelser och människorättsaktivister som finns i Vitryssland, Zimbabwe, Kuba och andra ofria stater. Många talare har i dag valt att lyfta fram Mellanöstern och arabvärlden, och även jag kommer att ägna min tid här i talarstolen åt det ämnet. Vi har sett en ny kamp börja föras på detta område. I början av 1990-talet startades den legendariska Måndagsrörelsen med riksdagsledamöter från borgerliga partier som Håkan Holmberg och Gunnar Hökmark, som tog initiativ för att Baltikum skulle bli fritt. Jag vill nu göra kammaren uppmärksam på att en ny måndagsrörelse har väckts. Denna gång riktas ljuset mot diktaturstaterna i arabvärlden och i Mellanöstern. I Mellanöstern lever i dag en halv miljard människor i diktaturstater. Häromdagen avbröts också arabmötets toppmöte för att demokratifrågan blev alltför infekterad för att man ens skulle våga diskutera den. Förtryck, brist på mänskliga rättigheter och förföljelse är en del av vardagen och människors liv, och dessvärre har det inte hänt så mycket de senaste decennierna på den fronten. Enligt demokratitankesmedjan Freedom House har egentligen inget alls hänt sedan början av 1970-talet. Då fanns det två länder i regionen som betraktades som fria länder, och det var Israel och Libanon. I dag är det bara Israel kvar som lever upp till kriterierna för att betraktas som en demokrati. Demokrati är så mycket mer än fria val. Det finns andra viktiga byggstenar. Det handlar om tolerans mot minoriteter. Det handlar om pressfrihet och oberoende domstolar. Och det finns bara ett land i regionen som med stolthet kan sägas försvara dessa värderingar. Israel är det enda landet i regionen där en fri press får verka, medan censur, tystande av journalister och fängslande av kritiska författare är kutym i grannländerna. Israel är det enda landet i regionen där kvinnor ges möjlighet att verka fullt ut. I flera av grannländerna bagatelliseras våld mot kvinnor. Kvinnor har inte ens fått rösträtt i två av länderna i arabvärlden, och i snitt sitter det 5 % kvinnor i arabvärldens parlament. Israel är det enda landet i regionen där homosexuella fritt kan demonstrera för sina rättigheter med stolthet på Jerusalems gator. I många av Israels grannländer är homosexualitet belagt med dödsstraff, och de allra grövsta brotten mot homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter sker i Mellanöstern och arabvärlden. Israel är det enda landet i regionen där man kan be landets allra högsta politiker att dra åt skogen utan att hamna i fängelse dagen efter. I resten av regionen är förtryck och tortyr av oppositionella, oliktänkande och djärva människorättsaktivister vardag. Ofta kämpar de för friheten i den delen av världen med livet som insats. Men framför allt, det allra viktigaste: Israel är det enda landet i regionen där medborgarna fritt kan välja vilka som ska styra deras eget land. I övriga delar av Mellanöstern är denna del en mycket avlägsen dröm. Vill israelerna ha bort premiärminister Ariel Sharon så är det bara att rösta bort honom i nästa val. Kungarna i Saudiarabien, diktatorerna i Syrien eller mullorna i Iran går inte att få bort på samma enkla sätt. Visst har Israel sina brister. Vi här inne är alla eniga om att vi behöver en fri, självständig och demokratisk palestinsk stat. Vi är överens om att olagliga bosättningar på palestinsk mark måste upphöra och att fredsprocessen stärkt ska gå vidare, på samma sätt som vi också ställer krav på den palestinska myndigheten, som också måste demokratiseras. Hur folkvald är Yasir Arafat, kan man fråga sig. Men glöm aldrig att Israel som sagt är det enda landet som det internationella samfundet kan stämpla som en demokratisk stat. Vi måste en gång för alla erkänna sanningen om resten av regionens länder. Saddam Hussein företrädde aldrig sitt folk. Han förtryckte och mördade sina egna medborgare. Mullorna och ayatollorna i dagens Iran förnekar sina landsmän rätten till fria val. De företräder inte iranierna - de företräder förtrycket. Syriens diktatorfamilj Asad, där sonen nyligen tog över efter pappan i ett land som styrts av denna familj i decennier, företräder inte syrierna - de företräder ett förtryck. Det saudiarabiska kungahusets diktatur är inte heller ett uttryck för arabisk kultur och tradition, utan det är en symbol för förtryck av människor. I dag präglar ett slags omvänd rasism väldigt många västerlänningars syn på arabvärlden. En del verkar tro att araber inte har samma krav på frihet som vi har här i Väst, och det är en väldigt sorglig uppfattning. Det är som om det vore okej med förtryck av araber, om det är andra araber som förtrycker dem. Har man den synen på mänskliga rättigheter så förstår man inte vad det innebär. Jag tycker ändå att vi ska våga vara hoppfulla. Se vad som har hänt de senaste decennierna. Sovjetunionen har rämnat, apartheidsystemet har försvunnit i Sydafrika och Europa har demokratiserats. Samma väg kommer också resten av världen, även arabvärlden och Mellanöstern, att gå. Det handlar om att stärka de krafter som vill förändra underifrån på ett tydligt sätt och att våga säga att förtryck av människor är lika fel i Syrien som det var i Estland för 10-15 år sedan, att det är lika omoraliskt i Iran som det var i Sovjetunionen och att det är lika fel mot mänskligheten i Saudiarabien i dag som det var i Polen, Rumänien och Ungern - Europas kommunistiska diktaturstater - för tiotalet år sedan. Vi ska vara noggranna med att de människor som i dag kämpar för frihet och bor i arabvärlden inte vill ha några smulor från vårt bord. De vill ha en hel meny av friheter, rättigheter och skyldigheter. När demokrati och diktatur ställs mot varandra vinner alltid demokratin. Det här gäller Sverige, Syrien, Libanon, Saudiarabien och alla andra länder runtom i världen. Det finns endast ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare, och det heter demokrati.

Herr talman! Först av allt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna - så glömmer jag inte bort det! De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation, och de gäller alla människor - varje enskild människa. Det handlar om politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om skydd mot övergrepp, och det är staters och regeringars skyldighet att se till att de här rättigheterna respekteras. De mänskliga rättigheterna täcker in många delar av en människas liv. De syftar till att vi alla ska kunna leva ett drägligt liv. Det handlar om våra möjligheter att överleva, om vår rätt till våra innersta tankar och trosuppfattningar, om skydd för familjen, om frihet från tortyr och slaveri, om rätt till utbildning och yttrandefrihet och om rätten att delta i landets styrelse. Rättigheterna är inte graderade - de är alla viktiga. Med anledning av replikskiftena tidigare skulle jag vilja säga att det är viktigt att vi alla lägger vår kraft på att se till att de här rättigheterna respekteras. Är det någonting jag lärde mig under min tid i EU-parlamentet så är det att ju fler vi är, desto bättre lyckas vi. Om vi alla är överens om att de här rättigheterna är viktiga så är det också viktigt att vi kämpar för dem och inte kämpar för vem som ska ligga etta, tvåa och trea. Jag tror att vi alla har olika idéer om vad som i så fall ska komma på första, andra, tredje och fjärde plats, och då blir det det som tar all vår kraft. Så låt oss kämpa tillsammans för att alla de mänskliga rättigheterna respekteras i hela världen. Varje stat har ett ansvar för att de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. Det räcker inte med att vi bara stiftar lagar. Vi måste också ha rättssystem för att de här rättigheterna ska fungera i praktiken. Dessutom är det viktigt att staten informerar medborgarna om de mänskliga rättigheterna. Ända fram till andra världskrigets slut ansågs det att varje stat själv skulle bestämma hur människorna behandlades inom staten. Man pratade om icke-inblandningsprincipen. Men Hitlers obegripliga grymhet, även mot det egna folket, kom att ändra det här synsättet. Det går inte att lita på att enskilda stater respekterar människors grundläggande rättigheter. Därför tillkom ett internationellt ramverk som skydd för dessa. Det innebär att rättigheterna i dag är en internationell angelägenhet, och det gör det också möjligt att komma till rätta med grova brott mot mänskliga rättigheter. Om en kränkning sker ska den aktuella staten i första hand se till att den enskilde får upprättelse. Men om detta inte görs ska staten ställas inför internationell rätt. Här vill jag passa på att ta upp en utmaning för alla oss politiker i Sveriges riksdag, oavsett partitillhörighet. Utmaningen ligger i att föra ut kunskap och medvetenhet bland allmänheten om de mänskliga rättigheterna. Vi bör uppmana alla ansvariga för skolor - grundskolor, gymnasieskolor, folkhögskolor, komvux och så vidare - att föra in de mänskliga rättigheterna och respekten för dem på schemat i utbildningen. En ökad kunskap bidrar till att göra verklighet av både de internationella och de regionala MR-konventionernas mål och principer. Jag hoppas att alla i riksdagen antar den här utmaningen. Herr talman! Som vi tidigare har hört har utskottet valt att koncentrera MR-betänkandet kring ett tiotal punkter. En av de punkterna handlar om Ryssland, Östeuropa, Kaukasus och Centralasien. Eftersom jag har ett stort intresse för Ryssland och angränsande stater ska jag använda de få minuter jag har till att säga någonting om mänskliga rättigheter i det området. Under hela 90-talet har vi i svensk politik gett ett enormt stöd till våra grannar i öst. Man kan säga att det har varit hörnpelaren i den svenska politiken. Det har i första hand hjälpt de länder som nu blir medlemmar i EU den 1 maj. Nu är det dags för oss att fortsätta längre österut och visa samma engagemang mot förtrycket av mänskliga rättigheter i de här länderna, till exempel Vitryssland som har varit uppe tidigare i dag. Respekten för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland är mycket svag. Det vitryska folket har fått utstå mycket. Demokratin i landet försämras. Val manipuleras, medier tystas och president Lukasjenko har ett totalt grepp över folket och medierna. Många tidningar och föreningar har tvingats lägga ned sin verksamhet och trycket ökar mot både yttrande- och föreningsfriheten. Läget försämras hela tiden. Politiska ledare fängslas och förföljs. Vi parlamentariker måste höja våra röster och se till att förhållandena avslöjas, rapporteras och offentliggörs. Herr talman! Tiden är knapp. Men jag vill också ta upp fängelsesituationen i bland annat Tjetjenien och Ryssland. Fängelsesituationen i många av de här länderna, till exempel också Rumänien, är mycket bekymmersam. Tortyr och dålig behandling av fångar är vanligt förekommande. Det finns rapporter om fångar som avlidit i fängelse under oklara omständigheter. Dessutom finns inga straffmöjligheter gentemot den polis som många gånger har agerat väldigt grymt. Situationen i de ryska fängelserna och häktena är mycket allvarlig. De är i regel kraftigt överbelagda och dessutom i mycket dåligt skick. Det finns ingen hög politisk prioritet för att förbättra de förhållandena. Tortyr och annan grym eller förödmjukande behandling är uttryckligen förbjudet i den ryska författningen. Trots det finns omfattande och trovärdiga uppgifter om misshandel och annan förödmjukande behandling i samband med förhör av misstänkta. Konflikten i Tjetjenien väcker mycket stor oro när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Tiden är för knapp.

Herr talman! Jag begärde replik på dig, Birgitta Ahlqvist, så att du skulle kunna få lite mer tid. Du hann inte ta upp Kina. Carina Hägg sade tidigare att jag skulle ställa min fråga om Kina till dig. Som jag sade i mitt anförande ser vi i Folkpartiet det som viktigt att uigurerna och tibetanerna ges rätt att utöva sin religion och sin kultur fullt ut. De bör också ges långtgående självbestämmande. Jag skulle vilja veta varför ni i majoriteten inte kunde ställa upp på det i betänkandet.

Herr talman! När det gäller både Tibet och Taiwan är vår inställning att områdenas status i förhållande till Kina är en fråga som måste lösas av parterna själva. Även om vi från Sverige säger att vi tycker att det är viktigt att de mänskliga rättigheterna följs när det gäller dessa länder kan vi inte gå in och lösa konflikten. Det måste parterna själva göra. Däremot skrev vi i betänkandet att det är viktigt att vi från svensk sida är tydliga när det gäller vad vi anser om de mänskliga rättigheterna i Kina. Det hoppas jag att Cecilia Wigström kommer ihåg.

Herr talman! I mångt och mycket är utskottets majoritets skrivning om Kina bra. Man fördömer tydligt brotten mot mänskliga rättigheter. Men vi tycker inte att det är att gå för långt att säga att vi tycker att de här grupperna ska få långtgående självständighet. Vi gör det i en mängd andra konflikter, till exempel Palestina-Israel. Vi säger också att den ryska minoriteten i Lettland bör ha långtgående rättigheter att använda sitt språk. Det hade vi tyckt vara viktigt att poängtera. Det gäller att sätta tryck från världssamfundet på Kina och visa i vilken riktning vi vill att utvecklingen ska gå. Långtgående självbestämmande är en metod som används i många stater och regioner för att hålla ihop stater men ändå se till att olika grupper kan få så mycket makt som möjligt över sin tillvaro. Vi har också en reservation om Taiwan. Den viseringspolitik som EU och därmed också Sverige för mot Taiwan är olycklig och bör definitivt ändras. När Lars Leijonborg häromåret bjöd in Taiwans president Chen Shuibian till vårt hundraårsjubileum fick han inte visum för att komma till Sverige. Hur ser ni socialdemokrater på det? Kommer Chen Shuibian, om han nu får vara kvar som president, att få komma till Sverige om vi bjuder in honom om ett år?

Herr talman! Det kan jag inte svara på från den här talarstolen. Naturligtvis är det olyckligt att taiwaneser utifrån sin befattning inte kan komma till Sverige. Vad jag förstår är det möjligt för taiwaneser att komma som privatpersoner till Sverige men inte utifrån den befattning de har i landet. Jag hoppas verkligen att de här frågorna ska lösas. De hör också ihop med den tidigare frågan. Det här är ett komplex som måste lösas av parterna i första hand, alltså Taiwan och Kina.

Herr talman! Innan jag, som Sermin Özürküt nämnde, ska gå in på att motivera varför vi vill att Sverige ska lämna IOM, International Organisation for Migration, vill jag ändå ge ett par kommentarer till den debatt som hittills har varit. Det är ändå rätt häpnadsväckande att vi från riksdagens talarstol får höra att de politiska rättigheterna ska "gå före" ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, när snarare dessa båda rättighetslagstiftningar är förenliga med varandra och måste, menar vi från Vänsterpartiets sida, följas åt. Att sätta den ena före den andra är att lägga en hierarkisk ordning dessa emellan som vi helt enkelt inte kan ställa upp på. Det är märkligt att använda staten Israel som ett föredöme. Jag instämmer fullt ut i den bild som tidigare har givits från talarstolen om att regionen saknar goda föredömen, men man måste inte välja en regim som sysslar med systematiska utomrättsliga avrättningar, folkrättsvidriga folkförflyttningar och som bygger en barriär fullt i strid mot folkrätten. Man kan ju välja bättre förebilder än så. Herr talman! Som jag nämnde är Sverige medlem i en organisation som enligt ett gemensamt uttalande från Amnesty International och Human Rights Watch "har en negativ effekt på migranters, flyktingars och asylsökandes grundläggande mänskliga rättigheter inklusive rätten att inte bli utsatt för godtyckliga frihetsberövanden och den grundläggande rätten att söka asyl". Det rör sig alltså om IOM, International Organization for Migration, och vi kräver i en reservation att Sverige omedelbart ska säga upp medlemskapet i denna organisation. Jag ska motivera varför vi föreslår detta. Herr talman! IOM grundades 1951 på initiativ av USA. Organisationen har i motsats till FN:s flyktingkommissariat UNHCR inte sin grund i internationell rätt och internationella överenskommelser utan är en medlemsorganisation. Sedan 1989 har organisationen förvandlats till en transnationell organisation för global styrning av migration utifrån ekonomiska utgångspunkter. IOM är med sina 19 regionala kontor och över 100 fältkontor verksam i hela världen. Bara under år 2000 bidrog IOM till att 450 000 människor migrerade. För detta ändamål har man förhandlat fram rabatter på biljettpriser på upp till 60 % med vissa flygbolag. IOM bedriver på det sättet en lönande affärsverksamhet och har kallats för "världens största människosmugglare". Herr talman! Kritiken bland människorättsorganisationer mot IOM och dess arbete är omfattande, och jag ska ge några exempel på hur den kritiken kan låta. För det första: International Catholic Migration Commission och World Council of Churches har gett uttryck för sin oro över IOM:s aktiva deltagande i arbetet att borda och stoppa fartyg med asylsökande som passagerare. Det handlar ofta om situationer där FN:s flyktingkommissariat inte är närvarande. Organisationerna framhåller att IOM varken har mandat eller expertis för att identifiera och ge skydd åt dem som är i behov av internationellt skydd. Det finns helt enkelt inte tillräckliga garantier för att flyktingar i behov av skydd ska kunna få kontakt med flyktingkommissariatet eller få tillgång till en godtagbar asylprocedur. Också den högt respekterade människorättsorganisationen Human Rights Watch instämmer i den kritiken och uppmanar vidare IOM att upphöra med sin administration och förvaltning av läger som Nauru och Manus Island, Papua Nya Guinea. Asylsökande från fartyg som bordats och hindrats från att nå Australien hålls på dessa platser godtyckligt fängslade under förhållanden som strider mot internationella regler - detta uppenbarligen med utskottsmajoritetens goda minne. För det andra: Jesuit Refugee Service, JRC, har riktat skarp kritik mot IOM för dess sätt att behandla de 2,5 miljoner migrerande burmesiska arbetstagarna i Thailand. IOM har redan medverkat till ett registreringsförfarande som har lett till en månatlig deportering av upp till 66 000 personer, vilket har orsakat kritik också från andra MR-organisationer. Man pekar på att IOM inte bryr sig om vad som händer med de återvändande så snart de har passerat gränsen. För det tredje: Romska Nationella Kongressen, RNC, i Tyskland, som direkt berörs av IOM:s verksamhet, säger om IOM: "Organisationen är känd som en springpojke, som i åratal har handhaft deporteringen av romer och sinter, s.k. återvändande, som inte kan genomföras av enskilda stater, ett smutsigt arbete i skuggan, i ett utrymme utanför lagen. Det är en legoknektsorganisation." RNC anklagar också IOM för att kringgå de europeiska dataskyddsreglerna och utbyta information med stater som RNC anser utövar förföljelse och för att systematiskt avvisa krav på kompensation till offer för Nazitysklands slavarbetare, vilket IOM administrerar. Det sista beskriver man som "en andra omgång förföljelse". IOM:s huvudstrategi förefaller vara att begränsa antalet mottagare av kompensationen så långt som någonsin är möjligt, och IOM har för detta av professor Ian Hancock, som har skrivit en rapport om det romska folket i Europa, kallats för "det romska folkets fiende". Herr talman! Listan på kritik från människorättsorganisationer mot IOM kan göras lång. Vänsterpartiet och vad jag förstår också Miljöpartiet instämmer i den kritik som har riktats mot IOM. Den fråga vi nu reser är om den socialdemokratiska regeringen - och utskottsmajoriteten i kammaren - är medveten om de övergrepp mot mänskliga rättigheter som man faktiskt gör sig delansvarig till genom medlemskapet i IOM. I utskottsmajoritetens svar kan man läsa att "Sverige har goda erfarenheter av samarbetet med IOM". Det är i stort sett det enda som står där. Kan Socialdemokraternas företrädare, eller egentligen företrädare för vilket parti som helst vid sidan av Miljöpartiet och Vänstern, förklara hur det stämmer överens med den mycket hårda kritik som riktas mot organisationen från ledande organisationer inom människorättsområdet? Herr talman! Låt mig fortsätta med några frågor till. IOM har organiserat återvändande till Afghanistan, som otvivelaktigt har ägt rum för tidigt med hänsyn till förhållandena där både ur säkerhetssynpunkt och vad beträffar den materiella situationen. Också beträffande tidigare återvändande till norra Irak har IOM, enligt vår uppfattning, agerat på ett icke försvarbart sätt. IOM har vid dessa tillfällen agerat bakom UNHCR:s rygg, och UNHCR har först i efterhand fått information om dessa IOM-projekt. IOM har gjort sig känt för att så fort som över huvud taget är möjligt ta på sig rollen av att vara ockupationsmaktens "mjuka sida" i konflikter där USA, ibland i öppen strid mot internationell rätt, påtagit sig rätten att avsätta misshagliga regimer. Så har skett också i sammanhang där den svenska regeringen har riktat en, måhända ljum men ändock, kritik mot anfallskrigen. Vad säger det om skenheligheten i den socialdemokratiska kritiken av folkrättsvidriga krig? Herr talman! Den spanska staten har ingått en överenskommelse om att IOM ska sätta upp "ett nätverk för att ta emot anmälningar" med syftet att upptäcka "nya illegala invandrade och bekämpa illegal invandring". Avsikten är att få med frivilligorganisationer i arbetet för att få fram uppgifter om "olagligt invandrade" och att dessa sedan ska överlämnas till myndigheterna. Är det en verksamhet som övriga partier i denna kammare anser vara värd att stödja - ens indirekt? Herr talman! IOM försöker också kartlägga migrationsvägar och migrationsmönster för att ge råd till regeringar om hur dessa ska kunna hanteras, och man tränar gränsbevakningsstyrkor i användandet av ny teknik. IOM ansvarar för pilotprojekt för att bistå EU:s grannländer i att anpassa sig till EU:s krav i bygget av "Fästning Europa". Organisationen har arrangerat resor till gränsen mellan USA och Mexiko för ukrainska immigrationstjänstemän för att de ska lära sig mer om stängsel, löpgravar och högteknologisk utrustning för att fånga illegala invandrare. Bör Sverige legitimera en sådan verksamhet? Faktum är att även i en svensk Sidarapport har det luftats oro för IOM:s agerande, bland annat att man arbetar för nära statsmakterna, vilket försämrar kontakten med viktiga frivilligorganisationer, och med polisen, vilket gör det svårare att garantera de mänskliga rättigheterna. Sida nämner också underlåtenheten att följa upp de fall där kvinnor utsätts för människohandel för sexuella ändamål och för olämpliga identifierings- och förhörsmetoder. Ansvariga är återigen IOM. Herr talman! Amnesty International och Human Rights Watch påminner i ett gemensamt uttalande IOM:s medlemsstater om följande - alltså också Sverige: "När de kommer till rådsmötena kan medlemsstaterna inte lämna sina andra förpliktelser vid dörren, såsom det internationella ansvaret att skydda migranters, flyktingars och asylsökandes mänskliga rättigheter." Det är den påminnelsen vi nu vidarebefordrar till riksdagens kammare. Det finns en lösning på det problemet, nämligen att bifalla reservation nr 3. Vänsterpartiet kräver, nu tillsammans med Miljöpartiet, att Sverige omedelbart säger upp sitt medlemskap i IOM - detta som ett led i försvaret av mänskliga rättigheter över hela världen.

Herr talman! Jag vet inte om det här är en replik eller ett svar på frågan, men jag ska försöka att göra det till en replik. Jag tycker att texten i betänkandet är mycket väl avvägd. Långt innan vi påbörjade den här behandlingen läste jag igenom er motion eftersom jag är väldigt intresserad av dessa frågor. Jag tog sedan snabbt kontakt både på EU-nivå och på UD-nivå för att undersöka om anklagelserna mot IOM är befogade. Det är klart att ingen är felfri. Det finns alltid saker som man kanske missar och som blir fel. Men som helhet har jag fått en bild av både UD och EU som gör att jag känner mig trygg när det gäller samarbetet med IOM. Däremot har jag fått vetskap om att det finns en större konflikt mellan olika organisationer som har ansvar för den här typen av uppgifter. Om de anklagelser som Vänsterpartiet tar upp är sanna eller inte vill jag inte gå in på. Men såvitt jag förstår är frågan betydligt mer komplicerad att lösa än bara att Sverige ska gå ur IOM. Då vill jag passa på att fråga Vänsterpartiet om man har varit i kontakt med andra parter när det gäller IOM:s agerande, till exempel UD och EU.

Herr talman! Det var också ett svar. Frågan är egentligen mer komplicerad - javisst, men det beror på vilken fråga man ställer. Har ni lyssnat på EU och UD? Ja, har du lyssnat på någon annan än UD och EU? Det vore ju en lämplig fråga till Birgitta Ahlqvist. De institutioner som har att bära statsmakten på nationell eller internationell nivå har ju inte alltid en fullständig bild av vad som händer i världen. Organisationer som har en relativt fullständig bild av vad som händer i världen när det gäller människorätt kan väl ändå sägas vara Amnesty och Human Rights Watch. De är entydiga i sin kritik mot IOM i den meningen att IOM faktiskt begår en hel del övergrepp mot mänskliga rättigheter. Jag förstår inte hur Birgitta Ahlqvist kan anse det vara för komplicerat. Jag anser inte det. Det är i stället ganska enkelt. Övergrepp mot mänskliga rättigheter oavsett var i världen de sker, oavsett vem som utför dem måste kritiseras och fördömas. Min fråga tillbaka till Birgitta Ahlqvist är: Kan du kritisera IOM åtminstone på de punkter där Amnesty International och Human Rights Watch gör det, enligt de korrekta citat som jag har anfört i riksdagens kammare?

Herr talman! Du frågade först om jag har lyssnat på någon annan än UD och EU. Det har jag gjort. Jag har lyssnat på er och också varit i kontakt med IOM. Jag håller med Vänsterpartiet att om man har gjort sig skyldig till brott mot de mänskliga rättigheterna, då ska man ha kritik. Det gäller oavsett vilken organisation det är fråga om, om det är IOM eller någon annan organisation. Det kan jag ställa upp på.

Herr talman! Jag gav kanske ett något otydligt svar på frågan. Vi har försökt att föra en diskussion med UD om detta, men vi har haft vissa svårigheter med det eftersom man försvarar medlemskapet i IOM så fort man hör oss i luren. Vi har också pratat med IOM. Det är ju en internationell organisation som finns på ett antal platser i världen och som vi har träffat på vid olika resor med utskott och i andra sammanhang. Det är just därför som vi nu lyfter fram frågan i Sveriges riksdag. De samtal som vi har haft med IOM har gett oerhört mycket övrigt att önska. Det är en organisation som sysslar med migration genom att flytta människor från en plats till en annan eftersom stater betalar IOM för att göra det. Det betyder inte att varje del av IOM:s verksamhet är förkastlig - låt mig säga det också. Det finns delar i IOM:s projekt som bör genomföras av någon annan organisation eller av IOM. Men det vi pratar om här är att Sverige genom sitt medlemskap i denna organisation legitimerar också de övergrepp mot mänskliga rättigheter som IOM begår. Där tycker att jag svaret från Birgitta Ahlqvist är fullständigt otillräckligt. Man kan inte bara i allmänna ordalag förkasta brott mot mänskliga rättigheter och sedan avslå den motion som försöker att göra någonting åt det. Det är relativt enkelt att vara överens om fina ord, men det här rör sig om en konkret handling som går att utföra. Sverige bör lämna IOM. Det vore en kraftfull markering som skulle visa att vi inte ställer upp på att man förhindrar asylsökande utanför Australiens kust att söka och åtnjuta skydd mot förföljelse. Det skulle vara en signal som visar att vi inte ställer upp på begreppet illegala invandrare i Spanien och att de ska kartläggas av frivilligorganisationer och överlämnas av ett slags indirekt polismakt till myndigheterna. Det skulle med klarhet och tydlighet visa att Sverige inte bara talar om mänskliga rättigheter utan också är berett att gå till handling.

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt bra att Vänsterpartiet har tagit upp den här frågan så att vi har möjlighet att titta på den. Men Kalle Larsson säger att allt inte är förkastligt. IOM gör många bra saker också. Då är väl det bästa sättet att se till att de saker som är dåliga förbättras och att vi kan fortsätta samarbetet med IOM. Det hoppas jag att också Vänsterpartiet ställer upp på.

Herr talman! Ibland ska man märka ord och ibland inte. Jag sade inte att IOM gör många bra saker, utan jag sade att det finns exempel på att IOM gör bra saker. Det är en helt annan värdering. Det är också det som avgör vårt ställningstagande. Det handlar inte om ifall vi ibland ska samarbeta med IOM, det vore en annan fråga. Det vi nu säger är att Sveriges medlemskap i den här organisationen måste upphöra. Medlemskapet är ett sätt att ge legitimitet också åt de delar som varken Birgitta Ahlqvist och jag uppenbarligen vill stödja. Det är det konkreta handlandet som vi efterfrågar. Nu har diskussionen pågått ett halvår. Vi väntar ytterligare ett halvår, men vi tänker återkomma.

Herr talman! Jag tänkte bara beröra ett ämne som jag tycker är viktigt. Det handlar om diskriminering och förföljelse på grund av sexuell läggning, dels utifrån Miljöpartiets motion, dels utifrån riksdagens HBT-grupp som har skrivit en motion på detta område. Det är viktigt att denna fråga tas upp därför att jag blev lite besviken på regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik och det avsnittet som handlar om just diskriminering på grund av sexuell läggning. Situationen för världens homo- och bisexuella och transpersoner varierar mycket från land till land. I vissa delar av världen förföljs homosexuella och utpekas som samhällsfarliga brottslingar. I andra delar av världen respekteras homosexuellas rättigheter, och homosexuella förhållanden kan där till och med regleras juridiskt. Många stater förnekar det faktum att det i deras länder förekommer ens tortyr och andra former av bestraffning av HBT-personer. I andra länder till och med rättfärdigas övergreppen i kulturens, ideologins eller i moralens namn. Därför är det viktigt att Sverige håller fanan högt i dessa frågor och försöker att påverka så gott vi kan. Homosexuella, bisexuella och transpersoner utsätts för övergrepp och bemöts ofta med tystnad, likgiltighet och hemlighetsmakeri. Deras mänskliga rättigheter kränks och osynliggörs. I många fall rapporteras kränkningarna inte vidare, än mindre utreds eller fördöms. Det finns ett tabu som omger homosexualitet och som innebär att de flesta attacker och övergrepp på HBT-personer aldrig rapporteras. Detta leder till en kultur av straffrihet där förövarna aldrig ställs till svars. Det framstår därför som riskfritt eller rentav legitimt att utöva våld mot HBT-personer. Herr talman! Vi vet emellertid att en sexuell relation med personer av samma kön betraktas som ett brott i drygt 70 av världens länder. I vissa länder är homosexualitet till och med belagt med dödsstraff. Dessa övergrepp måste synliggöras. Regeringen lovar i sin skrivelse att arbeta för dessa frågor i sin utrikespolitik. Men jag tycker nog att regeringen borde göra lite mer konkreta saker än vad som står i den här skrivelsen. Det står inte mycket konkret. Därför tycker jag att Sverige i FN bör driva kravet att vi ska ha en världskonferens om diskriminering på grund av sexuell läggning och att Sverige aktivt ska arbeta för att det i FN-sammanhang utarbetas en konvention om rättigheter avseende sexuell läggning och könstillhörighet. Det är någonting som man aktivt och konkret borde jobba med. Det fattas i regeringens skrivelse. Sedan kan man också ta upp behovet av att Sida spelar en aktiv roll i utrikespolitiken när det gäller regleringsbreven och när det gäller att tillfråga mänskliga rättighetsorganisationer på lokalt plan. Det handlar om att ta upp frågorna, när vi bedömer biståndsarbete, med olika länder. Man ska just lyfta fram HBT-gruppers situation i respektive land. Herr talman! Slutligen - jag ska inte förlänga debatten alltför mycket - tycker jag att man aktivt bör jobba med att ge dem som jobbar på Sveriges ambassader och konsulat en lite bättre HBT-kompetens. I de rapporter som vi får från ambassaderna borde man faktiskt också ta med hur HBT-situationen ser ut i respektive land, om något har hänt och så vidare, så att vi följer upp detta aktivt och konkret. Därför tycker jag att anställda inom utrikesförvaltningen ska få utbildning just i HBT-kompetens. Detta borde riksdagen ge regeringen till känna, men det får vi göra vid ett annat tillfälle.