Migration och asylpolitik

Fru talman! Dagens debatt handlar om socialförsäkringsutskottets betänkande 2007/08:SfU6 Migration och asylpolitik . Betänkandet behandlar motioner från allmänna motionstiden. Härigenom är det, från regering och regeringspartier, inga skarpa förslag. I stället kan man konstatera att majoriteten avstyrker motionsförslag och åberopar utredningar, vilka utgörs av såväl tidigare som nytillsatta sådana. Det intressanta med debatten är i stället den markanta positionsförflyttning som skett hos tre av regeringspartierna. Tidigare har vi kunnat ta del av motioner i stort antal från Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Det har handlat om förslag om amnesti, kritik mot utredningar, för sena ställningstaganden, avsaknad av barnperspektiv och resurser till bland annat kommunernas mottagning av asylsökande. I dag är det tomt, eller näst intill tomt, på idéer från de tre regeringspartierna. I stället kan man här från talarstolen höra partiföreträdare ta avstånd från sina respektive partiers tidigare ageranden och ställningstaganden. Situationen är minst sagt märklig för det politiska systemet och än mer komplicerad för alla de människor som lyssnat in partiernas uttalanden för bara några år sedan. Fru talman! Den otydlighet som dessa tre partiers agerande har skapat har varit olycklig för många människor som invaggats i en förhoppning som senare grusats genom det ändrade förhållningssättet. Jag har tidigare uttalat att det är få politikområden som kräver en större tydlighet. Jag har därför i tidigare majoritetsförhållanden försökt skapa förutsättningar för bred politisk enighet över blockgränser genom samtal mellan partierna. I dag är det tyst från den borgerliga majoriteten. Sju mandats övervikt här i kammaren tycks vara den tydlighet som regeringen behöver. Vi socialdemokrater står dock öppna för en dialog för att trygga asylrätten och ge människor som behöver skydd en bra tillvaro i vårt land. Jag vill inledningsvis säga att vi socialdemokrater givetvis står bakom alla våra reservationer, men jag vill för tids vinnande bara yrka bifall till reservationerna 5, 16 och 19. Fru talman! Migrationspolitik engagerar. Vi har fått många mejl i våra datorer. Vi har fått många kontakter. I dag kan också vår diskussion följas från läktaren av skolklasser från bland annat Hofors. I helgen fick vi åter signaler om upptrappat våld i södra Irak. Vi får näst intill dagligen signaler om dödande och lemlästande av människor i ett land som nu i mer än fem år varit intaget av USA-ledda styrkor. I Afghanistan är tillståndet inom sex regioner sådant att människor inte kan återvända på grund av det eskalerande våldet. Från övriga delar av landet beskrivs näst intill liknande förhållanden. I båda dessa länder säger den svenska Migrationsöverdomstolen att det inte föreligger en sådan inre väpnad konflikt att människor ska omfattas av skyddsbegreppet. Den juridiska tolkningen tycks efter ikraftträdandet av NIPU, den nya instans- och processordningen, ha blivit ny och stramare. Vi socialdemokrater och hela oppositionen i socialförsäkringsutskottet har försökt att få till stånd ett utskottsinitiativ för att regeringen ska se över förutsättningarna för begreppet inre väpnad konflikt med anledning av nuvarande tolkning och situationen i flera av världens länder. Frågan har aktualiserats för migrationsministern, som skjuter ifrån sig problematiken till Migrationsverket och domstolarna. Han hänvisar till en utredning som saknar direktiv i frågan. Vi får kanske klarhet i frågan, eftersom migrationsministern finns med oss här i kammaren i debatten i dag. Företrädare för majoriteten har i medierna uttalat sig kritiskt om domstolens ställningstagande, men därvid stannar det. Vårt uppdrag som riksdag är att lagstifta. Om juridiken nu gör en tolkning av lagen som vi tycks vara en majoritet i riksdagen som kritiserar bör vi agera för en översyn, därav bifall till reservation 5 av s, v och mp. Regeringen har för avsikt att framlägga en proposition om regelverket kopplat till framtida arbetskraftsinvandring från tredjeland. En utredning överlämnades strax efter regeringsskiftet 2006 och har sedan beretts i Regeringskansliet. I stora delar följer regeringen utredningens förslag, men på några områden signalerar regeringen i en departementspromemoria att man frångår utredningen. Ett av de områden där regeringen har markerat en annan uppfattning har utgjorts av möjligheten för asylsökande som fått avslag på sin ansökan att byta spår för att i stället ansöka som arbetskraftsinvandrad. Förslaget är ett markant avsteg från den breda förankring som gällande regler innehåller och som har haft en bred parlamentarisk men också partsgemensam förankring på arbetsmarknaden. Jag skulle kunna nöja mig med svaret i betänkandet om att frågan bereds och återkommer till riksdagen för behandling inom kort. Men uttalanden från ansvarigt statsråd har skapat oklarhet efter departementspromemorians presenterande. Statsrådet har tyckts inse problematiken med tidigare uttalad hållning och inser nu riskerna med att blanda samman asylrätt och arbetskraftsinvandring. Exempelvis kan nämnas en frågestund här i kammaren den 6 mars. Ett förtydligande från regeringspartierna men också från statsrådet kunde kanske skapa tydlighet inför kommande handläggning och utskottshantering. Fru talman! Under våren har vi via olika vägar fått skildringar av omänskliga förhållanden, för många människor med invandrarbakgrund, på den svenska arbetsmarknaden. Ofta har det handlat om människor som har rätt att befinna sig på den svenska arbetsmarknaden men alltför ofta också om människor som inte har arbetstillstånd eller tillstånd att befinna sig i landet. Förhållandet har utnyttjats av oseriösa hänsynslösa arbetsgivare som bara sett sin egen vinning som drivkraft. Företrädare för regeringen har reagerat i medierna. Härefter har vi inget sett av åtgärder som markerar från det politiska systemet. Människor utnyttjas som förbrukningsvaror till oskäligt dåliga löner, anställningsvillkor och arbetsmiljöer. Inom EU har kommissionen lagt fram ett förslag om sanktioner mot oseriösa arbetsgivare som agerar på sätt som jag beskrivit. Regeringen tycks huka i frågan, vilket är olyckligt. Ett mera kraftfullt agerande vore önskvärt för att skydda de utsatta personerna men också för att upprätthålla en balanserad konkurrens inom flera sektorer på arbetsmarknaden. De åberopanden om redan gällande regelsystem som majoriteten för fram och det förhållande som beskrivs av medier och fackliga organisationer under vintern borde ge mera avtryck än den skrivning som utskottsmajoriteten nu anför i betänkandet. På flera områden åberopar utskottsmajoriteten de utredningar som pågår. I sak kan detta vara riktigt, men i vissa delar kunde man önska sig ett något snabbare agerande från regeringens sida. Det handlar om översyn av den nya instans- och processordningen inom prövningen av asylärenden, ett område där majoritetspartier tidigare ropat på snabb utredning. Det kan handla om åtgärder för att nå en mer solidarisk fördelning bland landets kommuner av de människor som söker asyl och som även härefter eventuellt får uppehållstillstånd. Vi kan i dag se hur ett fåtal kommuner tar ett mycket stort ansvar medan andra slår ifrån sig med märklig och förtäckt argumentation. För de många ensamkommande barnen är detta speciellt alarmerande, vilket föranlett stark kritik mot många kommuner från bland annat Migrationsverket. Sveriges roll i EU-arbetet inom politikområdet är också viktigt. Sverige har av bland annat UNHCR framhållits som en pådrivande och kraftfull nation för ett solidariskt och väl fungerande asylsystem i Europa. Vi kan i dag inte höra samma kraftfulla markeringar, vilket gör att oron för ett svagare svenskt agerande och härigenom svagare skydd för asylsökande är uppenbar. Vi har fått en rad alarmerande uppgifter, vilka eskalerade i samband med att Greklands asylprocess synades under vintern. Utskottet begärde en särskild information från svenska EU-parlamentariker. Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna 5, 16 och 19. Jag hoppas på ett kraftfullt svenskt agerande inom ramen för EU och på en bred förankring över blockgränserna inom migrations- och asylpolitiken för att skydda människor och skapa en bra integration i det svenska samhället. I detta anförande instämde Kurt Kvarnström, Jasenko Omanovic, Veronica Palm, Magdalena Streijffert och Siw Wittgren-Ahl (alla s).

Fru talman! Vi lever alltjämt i en orättvis och orolig världsordning. Vi lever i en värld där hundratusentals miljoner människor tvingas att lämna sina hemländer för att söka sig en fristad någon annanstans. Skälen kan vara krig, väpnad konflikt, fattigdom, politiskt förtryck, att man riskerar att drabbas av tortyr i det land man en gång kände som sitt eget. Denna orättvisa världsordning måste förändras. Vi är ett av de partier som kraftfullast av alla verkar för en rättvisare världsordning, där ekonomisk jämlikhet gör att människor inte tvingas lämna sina hemländer. Men samtidigt lever vi alltjämt i denna världsordning, i en världsordning där människor tvingas lämna Latinamerika, Iran, Colombia, Bangladesh, Armenien och många andra länder för att de helt enkelt inte längre kan leva kvar i sitt gamla hemland. I avvaktan på att världsordningen blir mera rättvis, medan det arbetet pågår, måste asyl- och flyktingpolitiken förändras i grunden. Sverige har ett gott rykte internationellt när det gäller att ta hand om människor på flykt. Men det är att leva på gamla meriter att fortfarande hävda att det skulle vara så. I dag väntar Abbas Kasimi och Dadkoda Qalandari på att avvisas från Sverige, på att skickas hem till Afghanistan. I dag väntar Soraj Jamaly från Malmö på att sändas tillbaka till Afghanistan, till ett land där han riskerar att drabbas av förföljelse. Fereidun Rezai från Borås och Reza Rezai från Markaryd ska också de skickas ut ur landet. Så har myndigheterna i all sin vishet bestämt. De ska tillbaka till en verklighet i Afghanistan där det för varje människa som har ögon att se med råder krig och väpnad konflikt. I dag väntar också Enayatullah Adel från Hofors på att skickas tillbaka. Det är till hans försvar som klasskamrater och andra i kommunen Hofors har agerat. Det är för att ge stöd åt sin vän och kamrat och för att förändra svensk asylpolitik och stoppa avvisningar till Afghanistan och Irak. Det går inte att skicka hem Dadkoda Qalandari. Han är redan hemma i Sundsvall. Det går inte att skicka hem Fereidun Rezai, för han är hemma i Borås. På samma sätt går det inte heller att säga att man ska skicka hem Enayatullah Adel, för han är ju redan hemma, i Hofors. Fru talman! Vi kommer i dag att få höra från en rad av alliansens förespråkare och inte minst från vår migrationsminister att det här kan han inte göra något åt. Det är inte hans sak. Det är domstolarna som ska avgöra hur ärenden hanteras. Det stämmer inte. Det är felaktigt. Tvärtom är det fullt möjligt och också ett ansvar för var och en som sitter i den här kammaren att förändra det man inte vill ska vara som det är, att ta initiativ för politisk förändring om man inte håller med om de beslut som fattas. Det ska inte ske genom att man fattar beslut i enskilda ärenden. Det är vi alla överens om ska ske genom myndigheter och domstolar. Men i dag står kammaren här, riksdagens samtliga ledamöter var och en, inför ett val. Det är valet att stödja det förslag som nu lämnas av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om en översyn av utlänningslagen med syfte att stoppa avvisningarna till Afghanistan och Irak. Det går inte att ducka i den frågan, även om migrationsministern kommer att göra sitt bästa för att försöka lyckas. Fru talman! Vi har sedan ett par år tillbaka en ny instans- och processordning, ett nytt sätt att fatta beslut i utlänningsärenden. Det är också det som är skälet till att alla regeringspartier här hävdar att det är för tidigt att göra någonting åt hur utlänningslagen ser ut. Men om det inte blir som man hade tänkt är det väl bra om man gör något åt det direkt. Det är i alla fall vår uppfattning. Här har det inte blivit som lagstiftaren, som riksdagen, avsåg. För det är uttryckligen skrivet i den utlänningslag som nu gäller att det inte skulle bli någon hårdare bedömning i något avseende än vad som gällde tidigare. I förarbetena till lagen står detta klart och tydligt. Ändå har myndigheterna använt just dessa förarbeten, glömt att läsa vissa meningar uppenbarligen och använder nu en hårdare praxis än vad som skedde tidigare. Det är i ett läge när säkerhetssituationen i såväl Irak som Afghanistan och flera andra länder har försämrats enligt Utrikesdepartementets egna rapporter. Man talar inte med varandra. Man läser inte förarbetena till lagen. Man låter en annan dagordning vara övergripande. Nu ska de lämna landet. Det är målsättningen. Det här är, fru talman, juridiskt felaktigt. Det är politiskt hyckleri, och det är mänskligt och moraliskt ett haveri. Det är juridiskt felaktigt, för när det gäller avvisningarna till Irak har UNHCR:s flyktingkommissarie Guterres uttryckligen sagt att det avtal som Sverige påstår sig ha skrivit under med hela Irak - vilket heller inte är sant, men låt det vara hänt för tillfället - är i strid med internationella konventioner. FN:s flyktingkommissarie säger: Det där avtalet gäller inte. Ändå används det som grund för avvisningsbesluten. När det gäller Afghanistan var Afghanistans utrikesminister Spanta på besök i Sverige för bara några veckor sedan och vädjade till Sverige att stoppa avvisningarna till Afghanistan. Inte heller det avtalet är juridiskt hållbart. Det är undertecknat av vice flyktingministern, men det har inte skett enligt afghansk rätt. Hörande med det afghanska utrikesministeriet har inte skett. Därför är inte detta avtal giltigt ens i Afghanistan. Ändå använder svenska myndigheter med migrationsministerns goda minne detta som ursäkt för att avvisa människor. Politiskt hyckleri är det, därför att vi samtidigt skickar trupper till Afghanistan för att skapa lugn och ro. Om det nu är så lugnt och säkert att det inte är några problem att återvända, vad har då svenska trupper där att göra? Varför skickar vi svenska soldater för att hålla lugn och ordning, som det påstås, om det nu är så ofarligt och lugnt att återvända? Mänskligt och moraliskt - det är ett starkt ord att kalla det haveri, men jag har svårt att finna ett annat uttryck, för det som just nu sker är att hundratals ska avvisas trots att många av dem har vänner, kamrater och arbete och har etablerats i det svenska samhället. De ska skickas tillbaka till flera av de platser i världen där man inte kommer att kunna leva ett tryggt liv. Vill man söka juridiska argument för att ha en annan ordning är det enkelt att finna dem. Vill man söka politiska argument är det också enkelt. Vill man ta mänskligt och moraliskt ansvar borde man, liksom jag nu gör, yrka bifall till reservation 5. Senaste nytt är för övrigt att kurder enligt Migrationsverket ska avvisas till Bagdad, en plats där de inte känner någon hemhörighet, en plats som ingen av dem kommer ifrån, där de saknar kontakter och möjligheter att skapa ett tryggt och bra liv. Dagordningen för svenska migrationsmyndigheter just nu tycks handla om att så många som möjligt ska sändas härifrån, oberoende av vad som händer med de människorna när de kommer tillbaka. Om man låter det vara så, om man skyller på att man ingenting kan göra, då får man också bära det moraliska och mänskliga ansvaret för att avvisningarna fortsätter. När Tobias Billström om en stund kliver upp i riksdagens talarstol har han att svara på frågan: Varför låter du detta ske? Fru talman! Det är en rad olika frågor som är aktuella i dagens debatt. Det finns ingen möjlighet för någon av oss här att hantera dem alla. Men jag vill ändå på några punkter till presentera Vänsterpartiets politik och hur vi vill att politiken i Sverige ska förändras. Som tidigare nämnts har Sverige skickat människor tillbaka till Grekland. Det har varit uppmärksammat i medierna vilka villkor man får leva under i Grekland. Människor blir misshandlade därför att man har en dålig rättssäkerhet. Människor får leva i förvar och fängelser under sociala förhållanden som är under all kritik. Dessutom skickas människor tillbaka därifrån till länder där de riskerar förföljelse. Förra året fick tre av fyra irakier stanna i Sverige. Ingen irakier fick stanna i Grekland. Ändå skickar Sverige nu tillbaka hundratals personer som satte sin fot någonstans i Grekland först, innan de kom till Sverige, och som är från Irak. Vilken rättssäkerhet är det i ett sådant system? Hur kan man från svenska myndigheters sida vara säker på att man inte skickar tillbaka någon till Grekland vars ärende inte prövas på det sätt som enligt våra normer är rättssäkert, utan i stället omedelbart sänds tillbaka till Irak och drabbas av den förföljelse som ingen människa enligt internationell rätt ska kunna drabbas av? Fru talman! Jag vill i det sammanhanget yrka bifall också till reservation 3, som skulle innebära att vi fick en annan ordning när det gäller det som kallas Dublinavvisningar. Vi skulle låta var och en själv avgöra i vilket land man skulle söka asyl. Den asylpolitik vi i dag har skapar också i Sverige orättvisor och villkor som man inte ska behöva leva under. Så länge som systemet upplevs som så orättvist som i dag, så länge kommer människor som får avvisningsbeslut inte att kunna resa tillbaka till sina hemländer. Då blir man papperslös, förvisad till ett liv som gömd i Sverige, utanför alla sociala trygghetssystem, bortom allt det som vi som bor här sedan tidigare tar som självklara delar av vår välfärd. Man har ingen rätt till skola för sina barn. Ja, vi vet att regeringen där har aviserat att man så småningom ska göra det Vänsterpartiet länge har krävt, nämligen ge rätten till skola för gömdas och papperslösas barn. Men det brådskar! Man har ingen rätt till sjukvård. Den frågan kommer att återkomma här under våren. Från vår sida kan vi redan nu säga att full sjukvård, samma sjukvård, måste vara en rättighet för alla, oberoende av vilket skäl man har till att finnas i Sverige. I dag har vi också frågan om rättigheter på arbetsmarknaden. Det som händer för papperslösa i dag är att de många gånger tvingas att leva på svartarbete, på löner som är 20, 25 eller 30 kronor i timmen, utan trygghet, utan att kunna gå till chefen och klaga på dåliga anställningsförhållanden, för då polisanmäls man och skickas ur landet, utan möjligheter att själv eller tillsammans med större fackförbund agera för att få upp lönenivåer. Man är hänvisad till att leva ett liv som ingen av oss egentligen skulle vilja leva. Lösningen på situationen är förstås en allmän amnesti. Ge rätten till alla som finns här och som inte har begått några grova brott att få stanna i Sverige! Det vi i dag har att fatta beslut om är rättigheter på arbetsmarknaden. Att man ska få rätt till skadestånd om man utnyttjas i svartarbete, att man ska få rätt att få utebliven lön - inte ens detta är något av regeringspartierna berett att gå med på. Domen från regeringspartierna över de papperslösa är hård: Era barn kanske får gå i skolan om ett par år, men någon sjukvård ska ni inte ha, och helst av allt ska ni lämna landet. Tyvärr måste jag säga att även Socialdemokraterna på den punkten, i den reservation man har, har angivit att det är det som är huvudlinjen. Är man här illegalt ska man lämna landet. Har man det perspektivet blundar man för hur hård och hänsynslös asylpolitiken många gånger är. Det hade kunnat vara annorlunda. Med vår politik hade en annan ordning varit möjlig. Det finns på en rad punkter i det vi i dag diskuterar förslag från Vänsterpartiet på förbättringar. Men jag ska inte upprepa allt som redan finns skriftligt för den som vill läsa det. Låt mig i stället ägna den korta minut jag har kvar av min något överdrivna talartid till att säga något annat. Det som är viktigt är inte bara var de politiska partierna här i riksdagen placerar sig. Vi vet numera hur förhållandena och oppositionerna här ser ut. Vi vet att regeringspartierna ingenting kommer att göra för att förbättra situationen. Det är inte särskilt troligt att vi i eftermiddag när riksdagen röstar kommer att få ett stopp för avvisningar till Afghanistan eller Irak. Därför är det något annat som kommer att kunna göra förändringen av politiken möjlig, nämligen det engagemang som andra i samhället visar. För den som tittar på tv: När man kliver in här i riksdagen för att lyssna på debatterna får man en uppmaning. Man måste vara tyst, knäpptyst, får inte prata med varandra. Det är alldeles rätt och rimligt, för debatten ska föras här mellan dem som är folkvalda. Man får inte applådera några inlägg. Men, fru talman, jag tror inte att det finns någon regel som förbjuder oss att ge vårt stöd till dem som sitter på läktaren eller dem som lyssnar vid tv-apparaterna. Det finns ingenting som hindrar mig från att ge mitt stöd till alla advokater och människorättskämpar runt om i landet, till alla dem som är aktiva i olika asylkommittéer och flyktingråd och till alla dem som dagligen kämpar för att förbättra villkoren för asylsökande i Sverige och för att stoppa avvisningar till länder i krig. Det finns såvitt jag vet enligt riksdagens regler ingenting som hindrar mig från att ge en applåd till elever från Hofors som är här för sin klasskamrats skull eller till Papperslösa Stockholm som sitter på läktaren för att kämpa för papperslösas rättigheter. Det är ni som är möjligheten till förändring. Den här applåden är till er. (Applåder) Tack för ert engagemang och tack för det ni gör! I detta anförande instämde LiseLotte Olsson (v).

Fru talman! Det är aldrig lätt att komma efter Kalle Larsson som alltid säger ungefär detsamma som jag själv har tänkt säga, vilket innebär att det kanske blir lite upprepningar. Känslorna i Gävleborg är med all rätt upprörda just nu. Orsaken är den utvisning av Enayatullah Adel som Kalle och Göte tidigare har talat om. Han har bara några månader kvar till studentexamen, och vid sidan av studierna arbetar han och försörjer sig i Hofors. Jag vill börja med att läsa ett par korta inlägg från Gävletidningarna som väl speglar gävleborgarnas bild av den flyktingpolitik som vi med emfas försöker få både svenska folket och andra länder att tro är generös. När människor konfronteras med verkligheten och den lagstiftning vi har, som utgår mer från principer och system än från hur den drabbar människor, blir uppvaknandet ofta bryskt och reaktionerna starka. De båda inläggen har publicerats efter den 13 mars när Enayatullah Adel hämtades i sitt hem av gränspolisen i Gävle. Det första lyder: Man skäms som svensk. Den svenska flykting- och invandringspolitiken straffar de ambitiösa i stället för att stötta dem. Risken finns att man späder på främlingsfientligheten. Förra regeringen misslyckades. Den nuvarande är inte ett dugg bättre! Det finns lagar och förordningar i ett demokratiskt land. För att de ska bli accepterade och efterföljda måste de upplevas som logiska och begripliga. Snarare förefaller de vara det motsatta. Stoppa avvisningen av Enayatullah Adel! Låt honom stanna och bidra till det svenska samhällsbygget. Några månader kvar till studentexamen. Gränspolisen ska verkställa transport till krigsdrabbade Afghanistan. Inte utan att man tappar tron på framtiden och skäms att man är svensk. Nästa inlägg: Kriminellt omänskligt. Åter är Migrationsverket ute på "smärtornas väg". Den här gången gäller det Enayatullah Adel. Om någon månad ska han ta studenten i Hofors efter fyra års vistelse i vårt land. Då passar Migrationsverket på att ta honom i fängsligt förvar med hjälp av den svenska gränspolisen. Myndigheterna vill skicka honom tillbaka till Afghanistan där hans bror dödats och där krig pågår. Nu måste ansvariga politiker, riksdag och regering stoppa Migrationsverkets omänskliga hantering av flyktingar. Lyssna på Björkhagsskolans elever och lärare, det här är kriminellt omänskligt ur alla synvinklar! Det här är bara några axplock av synpunkter från tidningar, tv, radio och bloggar i Gävleborg men också i andra delar av landet. Till och med i inlägg från personer som i övrigt anser att vi tar emot alldeles för många invandrare här i landet ställer man sig oförstående till att en ung välintegrerad kille ska skickas tillbaka till ett land i krig. Att skicka människor direkt tillbaka till länder i krig strider uppenbart mot det allmänna rättsmedvetandet, och det är vi i den här kammaren som hålls ytterst ansvariga för att så får ske. Fru talman! Faktum är, precis som Kalle Larsson tidigare sade, att vi inte kan frånsvära oss ansvaret och hänvisa till att det nuförtiden är domstolarna som dömer och att vi inte har rätt att styra domstolen. Vår uppgift är att stifta lagar som är så tydliga att domstolarna inte kan misstolka dem. Ibland misslyckas vi kapitalt. När det gäller definitionerna av begreppen väpnad konflikt och andra svåra motsättningar i hemlandet har riksdagen misslyckats. Det var inte meningen att domstolen skulle kunna tolka lagens mening på ett sådant sätt att det inte anses pågå en väpnad konflikt i till exempel Afghanistan och Irak, eller att det i tveksamma fall inte skulle anses att det föreligger andra svåra motsättningar i hemlandet. Det var meningen att Migrationsverket och domstolarna skulle beakta UNHCR:s riktlinjer. Det var meningen att tillämpningen av den nya utlänningslagen inte skulle bli striktare än tidigare praxis. Trots det menar domstolen att det inte pågår en väpnad konflikt i hela Afghanistan och inte heller i Irak. Den anser att det är möjligt att bo i någon annan del av dessa båda länder oavsett om man har familj eller sociala nätverk där. Domstolen utgår från att det är lika möjligt för en man från Kandahar att söka jobb i Kabul som för en stockholmare att söka jobb i Malmö. Så är inte fallet, och det vet Migrationsverket, och det vet också migrationsdomstolarna. Vare sig Migrationsverket eller migrationsdomstolarna behöver ta hänsyn till att miljoner människor som flytt till närområdet också återvänder och förväntas återintegreras i dessa sönderbombade länder och att det är en mycket svår uppgift för deras regeringar att klara av att integrera alla återvändare och skydda dem från tvångsrekrytering till krigsherrar, terrorgrupper och talibaner. Med grund i principen att upprätthålla den reglerade invandringen späder vi på dessa länders regeringars problem och bryr oss inte ett dugg. Att Bagdad utsätts för dagliga attentat och människor dör bara de sätter sina fötter på marknadsplatsen utgör inte svåra motsättningar, tycker domstolen och säger att så länge bomben inte var ämnad för dig personligen kan du lugnt leva kvar i eller återvända till Bagdad. Om du tycker att det är för osäkert kan du flytta till det något lugnare Kurdistan, där den kurdiska regeringen å sin sida försöker få tillvaron att gå ihop trots alla internflyktingar och alla som övriga länder skickar tillbaka. Fru talman! Migrationsverket och domstolarna ska enligt förarbetena till lagen beakta UNHCR:s rekommendationer, men Migrationsöverdomstolen konstaterar att internationella riktlinjer och rekommendationer inte är svensk lag och att vi därför inte ska följa dem. Domstolarna säger inget om att den helt nya praxis som kommit nu strider mot tidigare praxis och att lagen faktiskt tolkas striktare än innan domstolarna tog över rättsskipningen. UNHCR, den afghanska regeringen och den kurdiska, alla vädjar de till oss att inte skicka tillbaka flyktingar på grund av det svåra säkerhetsläget i deras länder. Nu senast kom också protester från FN:s kommissarie för de mänskliga rättigheterna på grund av behandlingen av en eritreansk asylsökande som ska utvisas till Eritrea i strid med UNHCR:s rekommendationer. Vem vet, de eritreanska myndigheterna kanske blir väldigt glada. Sverige håller på att skaffa sig dåligt rykte, men det kanske är det som är meningen - i avskräckande syfte, så att inte fler väljer att komma hit. Fru talman! Migrationsverk och domstolar har naturligtvis ett tolkningsutrymme. I det här fallet har verket och överdomstolen valt att tolka lagen och dess förarbeten mycket restriktivt. De hade kunnat välja en annan väg men gjorde det inte. Riksdagen har alltså misslyckats, och då är det upp till riksdagen, det vill säga oss, att rätta till det som blev fel. Vi kan inte skylla ifrån oss. Vi måste ändra lagen, och redan i dag kan vi ge en klar och tydlig signal till domstolarna att lagstiftarens mening är en annan än den tolkning de valt. Att tolkningen blev en annan beskrivs i reservation 5 av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet och stämmer också med den bild jag har fått från många av alliansledamöterna. Vi kände oss nog lika tagna på sängen allihop, även migrationsministern, på grund av domstolarnas tolkning av begreppet väpnad konflikt. Vi har försökt lyfta fram frågan för skyndsam handläggning i utskottet men får svaret att den ska ingå i den generella översyn av lagstiftningen som ska göras längre fram. Längre fram är för sent, det är nu som gäller. Det handlar inte bara om Adel. Åtskilliga hundratals asylsökande väntar nu på utvisning till länder i krig, eller till länder där de riskerar tortyr. Jag vill därför yrka bifall till både reservation 5 och 6. Fru talman! Nästa stora fråga i flyktingpolitiken är hur vi ska lösa situationen för alla dem som redan finns här i landet och som fått avslag på sina asylansökningar men hellre valt att leva gömda i Sverige än att vända tillbaka till sina hemländer. Att tvingas leva gömd är en oerhörd psykisk påfrestning och något av det värsta som kan drabba en människa, förutom att skickas tillbaka till hemlandet förstås. Det är inget man gör för skojs skull, utan av nödvändighet. I debatten låter det ibland som om de papperslösa får skylla sig själva som inte förstår sitt eget bästa. Det egna bästa anses vara att glatt acceptera att skickas tillbaka till det land man har flytt ifrån. Att lösa situationen för alla dem som hamnat i kläm mellan den tidigare lagen och den nuvarande kommer att fortsätta vara en prioriterad fråga för Miljöpartiet tills vi hittar en lösning. Fru talman! Under hela den nuvarande mandatperioden har vi diskuterat möjligheten att öppna Sverige för arbetskraftsinvandring, vilket vi tycker är mycket positivt. För Miljöpartiet är det viktigt, till skillnad från det Göte Wahlström tidigare sade, att man samtidigt gör det möjligt för dem som har fått avslag på sin asylansökan att söka uppehållstillstånd och arbetstillstånd i Sverige i stället för att enligt huvudregeln behöva åka till hemlandet för att göra ansökan därifrån. Om den nya lagen varit tillämplig redan nu skulle Adel och väldigt många andra som har fått avslag på sina asylansökningar omfattats av det så kallade spårbytet och fått möjlighet att stanna i Sverige. Jag vill dock påpeka att alla de som nu skickas tillbaka i strid med UNHCR:s rekommendationer aldrig ens borde hamna i den situationen att de tvingas söka arbetstillstånd i stället för att få asyl eller status som skyddsbehövande. Samtidigt som vi öppnar för arbetskraftsinvandring och möjlighet till spårbyte måste vi stärka grunderna för rätten till asyl. Möjligheten att söka arbetstillstånd ska inte tillåtas urholka asylrätten, snarare stärka och komplettera den. Fru talman! Kristdemokraterna har tillsammans med några andra i alliansen uttalat att man bör stoppa avvisningarna av dem som skulle kunna komma i fråga för arbetstillstånd enligt den aviserade nya lagen. I våra handlingar finns en kristdemokratisk motion om just detta som jag har reserverat mig för. Jag vill ge också Kristdemokraterna möjlighet att rösta för sin egen motion, och jag yrkar därför bifall till reservation 17. Det mest inhumana i den svenska flyktingpolitiken är utvisningarna och förvarstagandet. Sverige utvisar, som jag tidigare nämnt, människor till ett antal länder i strid med UNHCR:s rekommendationer. Vi har blivit fällda tolv tretton gånger för brott mot tortyrkonventionen, vilket är högst i hela världen. Och människor som har rätt att få uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning tvingas tillbaka till de länder de flytt ifrån för att ansöka om uppehållstillstånd därifrån. Om de anser sig inte kunna göra det hamnar de på förvaret, månad efter månad. De är helt enkelt fängslade - trots att det enda "brott" som begåtts är att de gjort misstaget att söka asyl i Sverige i ett skede då asylrätten för varje dag som går begränsas alltmer. När det gäller sjuka människor har praxis till och med utvecklats till att innebära att det går bra att verkställa utvisningen om personen i fråga klarar själva flygresan. Om personen segnar ned och dör på andra sidan passkontrollen behöver Sverige inte längre bry sig. Miljöpartiet anser att det alltid ska vara domstol som beslutar om en människa ska tas i förvar eller ej. Det nuvarande systemet är alldeles för godtyckligt. Vi anser också att Sverige har ett uppföljningsansvar vid utvisningar med rätt för den utvisade att få hjälp att återvända till Sverige och rätt att kräva skadestånd av den svenska staten om återvändandet leder till förföljelse i hemlandet. Jag vill därför yrka bifall till reservationerna 25 och 27. Fru talman! Det är ingen vacker bild jag ger av den svenska flyktingpolitiken. Tyvärr är den sann. Jag är oerhört besviken, upprörd och ledsen å alla de människors vägnar som drabbats och kommer att drabbas av denna fyrkantiga och inhumana tolkning av asylrätten. Det går inte att slå sig för bröstet och säga att vi tar emot flest asylsökande i hela Europa när vi ändå inte låter dem stanna och många gånger håller dem fängslade i omkring ett år för att det är svårt att skicka hem dem och trots att de många gånger har fruar och barn här i landet med svenskt medborgarskap eller uppehållstillstånd. Fru talman! Inte bara insändarskribenterna skäms över Sveriges flyktingpolitik. Jag skäms också. Och jag kommer att skämmas ännu mer om vi väljer att inte göra någonting för att förbättra den.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Migration är ett område som engagerar och berör, är avgörande för enskilda individer, har ett extremt nyhetsvärde, utlöser heta debatter och, som i dag, leder till många motioner. Migration är också en kraft för välstånd och för möjligheten att uppfylla personliga drömmar. Just nu händer mycket på det migrationspolitiska området i Sverige. Vi har en översyn av den nya instans- och processordningen som vi brukar kalla NIPU. Med samma pedagogiska kraft som en romare sade att han för övrigt ansåg att Karthago bör förstöras, bör vi vid varje tillfälle vi diskuterar migrationspolitik faktiskt tala om varför man ändrade till en ny ordning och hur det fungerade eller inte fungerade med den gamla. Då var alla överens om att ordningen var rättsosäker, sluten och nyckfull - mycket på grund av den politiska inblandningen. Därför beslutade man sig för, vad jag har förstått i princip i enighet, att införa en ny ordning som är förutsägbar, där tyngdpunkten på besluten ligger hos Migrationsverket, med möjlighet att överklaga till migrationsdomstol och ett praxisbildande i Migrationsöverdomstolen. Det ska vara en muntlig tvåpartsprocess. Alla som jag pratar med nu är överens om att denna ordning är mycket bättre än den gamla. Det tål också att upprepas att Sverige är ett generöst land vad gäller att ta emot flyktingar. Sverige är land nr 2 i världen. Det är bara USA som tar emot fler. År 2006 kom 24 000 flyktingar till Sverige och år 2007 kom 36 000. Men vi har också en reglerad invandring där vissa premisser ska vara uppfyllda för att man ska få stanna i Sverige. Det finns alltså en start och ett stopp. Stoppet kan utmynna i stanna eller lämna landet. Då säger lagen att man först och främst ska göra detta frivilligt. De som då ska lämna Sverige har enligt lagen inte skyddsskäl och är inte flyktingar. Det har funnits en svaghet vad gäller svensk lagstiftning. Det har inte varit möjligt att komma till Sverige för att arbeta. Den propositionen kommer med stor sannolikhet att hamna på riksdagens bord i maj, vilket innebär att även om man inte har skyddsskäl och är flykting kommer det att öppnas en möjlighet att faktiskt komma till Sverige. Det kommer troligtvis att finnas två vägar. Den ena är att man direktrekryteras av ett företag. Den andra är att man i ett beslutat bristyrke faktiskt kan komma till Sverige och söka ett arbetssökarvisum. Detta kan man ha lite olika ingångar och synpunkter på. Jag, och många med mig, är helt övertygad om att det kommer att tillföra det svenska samhället mycket. Vi har en demografisk utveckling som innebär att vi inte klarar att behålla vår välfärd, det vill säga att ha tillräckligt många händer i vård och omsorg. Det är inte självklart att vi kan sitta här i Sverige och säga: Vi får se om vi vill att människor ska komma hit. Det är kanske så att vi ska vara först ut för att vara attraktiva och få människor att välja Europa och Sverige och inte välja Kina, Indien, Sydafrika eller Amerika. Eurostat hanterar statistik på EU-nivå. Statistiken visar att det nu, grovt räknat, finns fyra förvärvsarbetande på varje pensionär. Ganska snart kommer det att vara två förvärvsarbetande på varje pensionär. Det innebär att det är viktigt att propositionen läggs fram och går igenom riksdagen. Det är stor skam att propositionen inte har lagts på riksdagens bord av tidigare regeringar. Nyligen har en proposition lagts fram, som enligt det lite konstiga sättet att uttrycka det kodifierar ett avtal mellan stat och Sveriges Kommuner och Landsting. Man gör alltså om ett avtal till en lag. Det är bra. En lag är bättre än ett avtal. Sakinnehållet i lagen kommer att vara detsamma som innehållet i avtalet. Sedan har diskussionerna i medierna - i det allmänna - blandat in en utvidgning av rätten till sjukvård. Den proposition som nu läggs fram hanterar enbart kodifieringen. Lagen om mottagande av asylsökande är också under lupp. Det sker en översyn. Det har inte skett på 13 år. En hel del av översynen av lagen om mottagande av asylsökande gäller diskussionerna om boendet - eget boende eller anläggningsboende. Oppositionen är på många områden kritisk, men likheten med hur lätt det är att sitta på läktaren och vinna matchen är slående. Man har innehaft regeringsmakten i 12 av dessa 13 år och inte gjort någonting. Vad är det som har ändrats sedan lagen infördes? I princip bodde alla i anläggningsboende. Vissa delar av huvudmannaskapet har överförts från staten till hälso- och sjukvården. Migrationsverket organiserar barnverksamheten. Vi har fått en ny lag som gäller ensamkommande barn. Under ett par år har vissa kommuner fått en hög belastning. Varför har detta inte gjorts tidigare? I skuggan av detta utreder vi också möjligheten att införa ett försörjningskrav för anhöriginvandring. Jag har förstått att det är främmande i bidragsvärlden, men för oss som ändå tycker att arbetslinjen är okej är det en intressant diskussion. Tanken är att man ska ge morötter för arbete, men det ska också finnas en koppling till bostad. Sedan ett antal år förekommer också en harmonisering mot en gemensam politik inom EU. I dag har vi diskuterat Dublinförordningen. Då ska man inte glömma att Dublinförordningen ger rätt till asylprövning - det är huvudsyftet med den - så att man inte blir skickad mellan olika länder som inte vill ta ansvar. Kommissionen äger den frågan. Det har funnits synpunkter på hur Grekland har hanterat detta. Det har varit en rapport i EU, och kommissionen kommer nu att föra Grekland inför domstol för brott mot fördraget. När vi träffade FN:s flyktingkommissarie häromveckan pekade han på två saker som är viktiga. Det ena är att vi måste öka möjligheten att ta emot kvotflyktingar i Europa. Kvotflyktingar är de som FN plockar ut, och det är oftast de som har det allra sämst och måste få möjlighet att komma och söka asyl. Sverige tar emot väldigt många kvotflyktingar. Vi är det land som tar emot mest i proportion till befolkningen. Skulle alla 27 EU-stater ta emot lika många i förhållande till sin population skulle vi helt plötsligt kunna ge 95 000 människor, de fattigaste flyktingarna, en fristad inom EU. Flyktingkommissarien sade också att det är viktigt att Sverige blir standard för de andra EU-länderna. Det vill säga att vi ska höja kvaliteten på mottagningen och i asylprocessen. Dessa två saker tycker jag är viktiga. Vi har nu från den här talarstolen fått höra hur kallt det är i Sverige. Jag måste fråga er i Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som inte vill att vi ska ha ett samarbete inom EU, hur ni ska lösa det för dem som har det sämst och har minst förutsättningar att komma till en fristad. Vi kommer i framtiden inom hela EU att ha ett oerhört behov av arbetskraft, och därför är det viktigt att EU nu formerar sig och blir en attraktiv arbetsmarknad. Med den här odyssén vill jag helt enkelt ge en bakgrund till att jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. I detta anförande instämde Fredrick Federley (c).

Fru talman! Mikael Cederbratt försökte göra sig lustig och sade att vi agerade som om det var de som satt på läktaren som skulle vinna matchen. Tänk om det vore så. Tänk för ett ögonblick att det är de som sitter på läktaren här i dag som är de som vinner matchen. Där sitter elever från Björkhagsskolan som vill att deras klasskamrat och skolkamrat Enayatullah Adel ska få stanna i Sverige och att man inte ska avvisa till krig och väpnad konflikt. Där sitter representanter för Papperslösa Stockholm, som vill ha rättigheter på arbetsmarknaden och få chans att stanna i Sverige. Jag tror att Mikael Cederbratt ska tänka sig för innan han säger att de som sitter på läktaren ska vinna matchen, för i så fall blir det ett annat resultat än det som Mikael Cederbratt i dag företräder. Jag vill ge ett kort svar på Mikael Cederbratts fråga. Han undrar hur vi ska göra för att vi inte vill samarbeta inom EU om flyktingpolitiken och ändå vill att saker och ting ska bli bättre. Det är väl ungefär så här enkelt: Det finns ingen anledning att samarbeta med andra länder om det innebär att man gör saker sämre. Det är väl bättre att man inom ramen för FN, som är världsomfattande, samarbetar för att göra flyktingars situation bättre. Det finns mycket få kända exempel på att samarbetet inom EU har lett till förbättringar av svensk asylpolitik och väldigt många exempel på motsatsen. Mikael Cederbratt hänvisar till många kommande förslag. Det må ju vara hänt, men den fråga han i dag har att besvara är varför han accepterar fortsatta avvisningar till Afghanistan och Irak. Varför har Mikael Cederbratt inte agerat för att hans parti ska gå med på en översyn av utlänningslagen, så att vi ska kunna få en ordning som stämmer bättre överens med internationell rätt än den ordning vi har i dag? Då skulle vi kunna få en ordning där inga människor avvisas till väpnad konflikt eller till länder där det råder allvarlig inre oro.

Fru talman! Jag har lite svårt att förstå logiken i Kalle Larssons resonemang när det gäller EU. Om man inte är med i EU kan man ju inte påverka alls och alltså heller inte påverka till det bättre. Det går inte ut över Kalle Larsson utan över de flyktingar som då inte kan komma till EU. Jag tycker att detta är ett cyniskt sätt att bedriva Europapolitik, eller rättare sagt brist på Europapolitik. Jag måste tolka Kalle Larssons angrepp på den nya instans- och processordningen som att han menar att den gamla ordningen var bättre. Du får gärna rätta mig om jag har fel. En av de huvudteser som har varit vägledande är att vi inte ska ha snabba politiska inspel som rör till eller att det snarare är opinion och medier som styr vem som får stanna. Alla ska behandlas lika utifrån något man kan förutse. Man har möjlighet att överklaga, och det ska vara en muntlig tvåpartsprocess. Av det skälet ställer jag mig inte bakom att man ska göra ett ingrepp i detta. Vi håller på med en översyn. Man kan inte, om man tror att man ska bygga en bra ordning, gå in och börja småpilla och ändra saker. Man bör göra det i ett grepp där man vet vad besluten kommer att innebära på lång sikt.

Fru talman! Vänsterpartiet var det parti som först av alla föreslog att vi skulle avskaffa Utlänningsnämnden och införa en annan instans- och processordning. Så kom parti efter parti att ansluta sig till den uppfattningen. Näst sist var Moderaterna. Allra sist var Socialdemokraterna. Detta är den historiska bakgrunden till att vi nu låter domstolar sköta ärenden där det har överklagats från Migrationsverket. Det är en bättre ordning än tidigare, men det betyder inte att den är bra. Det betyder inte att jag är nöjd och slutar tänka politiskt och agera för förändring. Det borde inte betyda det för Mikael Cederbratt heller. Dessutom handlar detta om att man just nu inte agerar i enlighet med de ursprungliga intentionerna, alltså det som vi tänkte skulle bli avsikten med den lag som nu gäller. Inget skulle bli hårdare i bedömningarna. Men när det gäller begreppet väpnad konflikt har det blivit en strängare bedömning än tidigare. Vad gör vi då? Nu är det andra bedömningar som sker än de vi hade tänkt oss. Då kan man säga som Mikael Cederbratt att vi ska vänta några år och se: Vi ska inte peta i det här så snabbt. Eller så agerar vi för att det ska bli som vi hade tänkt. Mitt förslag är att vi gör det sistnämnda. Förändra! Tänk politiskt, Mikael Cederbratt, för en gångs skull! Mikael Cederbratt säger att Dublinkonventionen ger rätt till asylprövning. Ja, men vilken asylprövning? Hur kan man från moderat håll förklara att tre av fyra irakier förra året fick stanna i Sverige medan ingen irakier fick stanna i Grekland? Ändå ska vi sända tillbaka hundratals personer som ursprungligen är från Irak till Grekland för att de där ska få sin så kallade asylprövning. Vari ligger rättssäkerheten i att försvara ett sådant system?

Fru talman! Det var bra med klarläggandet från Kalle Larsson om att den ordning vi nu har ändå är bra. Jag tycker att du ska stå upp för den också, vilket du väldigt sällan gör. Ja, du står upp nu, men du står inte upp för den. Jag tycker att du inte bara ska tänka politiskt utan också rättssäkert. Det är nämligen det vi är satta att göra när vi stiftar lagar. Jag tycker att det är lite ansvarslöst att låta påskina att era motioner, särskilt den som gäller en översyn av begreppet väpnad konflikt, i dag skulle kunna påverka rättstillämpningen i Sverige. En översyn i sig innebär ett tidsperspektiv som med riksdagens mått är minst något år. Att måla upp en bild av att om klubban slås i under vissa premisser här i kammaren i dag kommer livet att ändras för ett antal människor tycker jag är ansvarslöst. Varför lagstiftaren valde "väpnad konflikt" vet jag inte. Det är en juridisk term i folkrätten, om jag är rätt underrättad. Däri ingår vissa premisser, bland annat att man faktisk är ute efter territoriell makt, och det är ju det som oftast brister när det är terroristkopplade saker som händer. Jag tror att vi måste ha is i magen, så att vi kan få en ordning som kanske är lite bättre än den första var. Då måste vi låta praxis råda genom att låta migrationsdomstolen gå igenom lagstiftningen. Det kan låta lite tråkigt, men det blir mycket bättre i slutändan.

Fru talman! Jag vill också betona att den nya ordningen är bättre än den gamla. Men när man kommer till en situation där tolkningen av den lag som stiftades blir helt uppåt väggarna och helt i strid mot vad som var tänkt måste vi agera. I det här fallet handlar det om tolkningen av begreppet väpnad konflikt. Det finns i förarbeten från 1995, om jag inte missminner mig. För att täppa till den lucka som skulle kunna bli däremellan tillkom under den förra mandatperioden nästa proposition när vi ändrade utlänningslagen. Där kom begreppet andra svåra motsättningar i hemlandet för att täcka de fall som många är drabbade av där det inte anses råda väpnad konflikt. Inte heller det tolkas som lagstiftaren hade tänkt, vill jag mena. Du frågade oss om EU-harmoniseringen och om det inte är bra om övriga länder också blir bättre. Självklart är det bra om andra länder i EU tar större ansvar för flyktingströmmarna och det är bra om vi tar större ansvar för andra migrationsströmmar. Men det är inte bra om vår flyktingpolitik försämras. När jag talar om det allmänna rättsmedvetandet här i Sverige utgår jag ifrån den flyktingpolitik som vi har haft under åren som är den flyktingpolitik människor här i Sverige är vana vid. Om jag skulle tala om det allmänna rättsmedvetandet i Grekland är det ju något helt annat. Vi ska självklart, där vi kan, bidra till att göra systemet bättre i de andra länderna, men vi får inte göra avkall på vår egen politik. Vi får inte göra avkall på vår egen flyktingpolitik. Det är det som är risken i det här läget. Jag skulle vilja att du förklarar för Hoforseleverna uppe på läktaren hur ni resonerar när ni inte vill ta tag i frågan om tolkningen direkt.

Fru talman! Det var bra att Bodil sade att det kan vara en poäng att ändå vara med i EU - även om hon själv inte vill det - och att vi kan påverka i rätt riktning. Jag vill vända på det och ställa en fråga till dig. Jag sade det till Kalle Larsson också. Tror du att den motion som nu gäller väpnad konflikt och handlar om en översyn av begreppet påverkar de människor som har nämnts i talarstolen i dag?

Fru talman! Jag tror att en gemensam signal från oss alla partier till domstolarna redan i dag om att tolkningen är felaktig skulle kunna ändra situationen för dem som nu riskerar att skickas härifrån. Jag vet att det tar tid att ändra lagstiftningen, men signalen till domstolarna att vi faktiskt anser att deras tolkning inte blev som vi hade tänkt är det viktiga i dag. Att ändra lagen kommer att ta längre tid. Signalen är det viktiga. Jag vill också ta upp frågan om arbetskraftsinvandring. Vi vet att Sverige inte är det land som människor allra helst kommer till för att arbeta. Samtidigt är det många som redan lever här i landet. Har du några tankar om hur man ska lösa situationen för dem framöver?

Fru talman! Vi har den ordningen i Sverige när det gäller domstolarna att de är suveräna. Det innebär att domstolar inte ska ta emot politiska signaler. Det är genom lagändring som domstolar ska agera. En lagändring tar minst ett år. Jag tolkar ditt svar som att det inte kommer att påverka de människor vars namn vi har nämnt i talarstolen om vi antar den här motionen. Jag tycker att vi ska ha den hederligheten och ärligheten. Sedan kan vi diskutera om vi ska ändra lagen. Jag gillar Bodil Ceballos. Hon är hederlig och ärlig. Det är fri invandring, raka puckar, alla ska få jobba och alla ska få stanna. En fråga som är kopplad till dem som är kvar här är att vi har en reglerad invandring. När vi har ett stopp som säger att de inte får stanna måste de lämna. Ordningen är att man ska lämna frivilligt. Har man en asylprövning och inte respekterar resultatet faller hela systemet på sikt. Det är inte rimligt och det är inte bra att ha allmän amnesti. Vi kommer att ge många av de människor som inte har status som flyktingar utan vill arbeta här möjlighet att arbeta i Sverige. Exakta former och detaljer för detta kan jag inte svara på. Jag tror att det ligger en lagrådsremiss nu. Vi får propositionen i maj.

Fru talman! Som företrädare för det största regeringsbärande partiet har Mikael Cederbratt en mycket försiktig hållning. Det är helt naturligt. Jag känner igen situationen från tidigare mandatperioder. Ett antal ageranden som lyfts fram i debatten tycker jag också är riktiga. Migrationspolitik engagerar. Det är precis så vi har känt det. Under alla år som jag har företrätt vårt parti i riksdagen och i socialförsäkringsutskottet har vi sett hur migrationspolitik engagerar människor. Det är viktigt och riktigt. Kalle Larsson framhöll på ett alldeles föredömligt sätt hur människor känner för de här frågorna och engagerar sig i dem. Man vinner inte frågorna på läktaren. Vi måste också engagera oss som politiker. Det händer mycket nu, sade Mikael Cederbratt. Det är också riktigt att det händer mycket. Det har det gjort hela tiden, inte bara sedan Mikael Cederbratt hamnade i majoritetsställning. Många av de ställningsstaganden som Mikael Cederbratt räknade upp tidigare är ställningstaganden som har gjorts under tidigare majoriteter i riksdagen. Det händer alltid väldigt mycket inom det här området. Det gör det därför att ungefär 200 miljoner människor är migranter i någon form, enligt FN:s beräkningar. 15 miljoner är just nu flyktingar, enligt samma källa. Det är en siffra som rör sig beroende på situationen i världen. Det är också något som berör oss mycket. Det är ändå viktigt att komma ihåg det som Bodil Ceballos och Kalle Larsson har varit inne på. När vi nu i riksdagen har stiftat lagar som vi upplever inte motsvarar de ställningstaganden som riksdagen har fattat beslut om - Kalle Larsson och jag satt i utredningen om den nya utlänningslagstiftningen - och när vi upplever att begreppet väpnad konflikt har fått en annan betydelse än vad riksdagen fattade beslut om och när vi får signaler om att riksdagen fattade felaktiga beslut kanske vi ska fundera över det.

Fru talman! Det händer mycket. Jag har ju inte hela historiebeskrivningen så som Göte har. Ni glömde i alla fall att se över lagen om mottagande av asylsökande. Där har det inte hänt något på 13 år. Det är det full fart med just nu. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att ni inte gjort något, inte minst med tanke på den diskussion vi har haft med kommuner som har känt att de har fått för många människor som påverkar kommunen negativt både ekonomiskt och på andra sätt. Jag vill ställa samma fråga till Göte Wahlström som till Bodil. Att anta den här motionen om översyn av väpnad konflikt påverkar det de personer som har nämnts från talarstolen?

Fru talman! För att börja med historiken är det ett antal månader sedan vi lyfte upp frågan i socialförsäkringsutskottet. Signalerna också från majoritetens partier var då att man såg tveksamheter i agerandet. Man kritiserade att domstolarna fattade fel beslut. Vi sade att det kanske finns skäl att redan nu ta tag i frågan. Sedan har det förhalats av den majoritet som finns i socialförsäkringsutskottet. Hur mycket det berör är svårt att säga, men att det berör kan vi nog säga. Jag tror därför att det är en viktig signal och att det är ett viktigt ställningstagande som vi i så fall skulle göra här i kammaren. En ytterligare frågeställning som Mikael Cederbratt har varit inne på är frågan om att bredda perspektivet när det gäller migration, det vill säga att man skulle ha en arbetskraftsinvandring som skulle täcka upp i fråga om en del av de problemställningar som vi i dag ser med nuvarande migration. Det kan vara riktigt. Men vi vet också att det är olika grupper av människor som rör på sig av olika skäl. Det är klart att den grupp som rör på sig för att söka sig bättre förutsättningar och ett bättre liv någon annanstans är stor inom ramen för de 200 miljonerna. Men jag tror ändå att det är viktigt att vi försöker klara ut frågan om arbetskraftsinvandringen, alltså den konflikt som kan uppstå mellan asylprocessen och arbetskraftsinvandringen. Det handlar om begreppet byta spår. Man är asylsökande när man kommer till Sverige. Man får sin sak prövad. Man får ett avslag. Men om man då har ett arbete ska man ha rätt att söka uppehållstillstånd med stöd i reglerna för arbetskraftsinvandring i stället. En av företrädarna för majoritetspartierna sade nu att även de personer som i dag har ett arbete, innan eventuell lagstiftning har vunnit laga kraft, ska få stanna i Sverige och invänta ny lagstiftning. Min fråga till Mikael Cederbratt är: Är det en uppfattning som Mikael Cederbratt står bakom inom ramen för de fyra partierna?

Fru talman! Jag tolkar ändå Göte Wahlströms svar på det sättet att om man skulle följa den här motionen om en översyn av begreppet väpnad konflikt kommer det inte att påverka de personer som har nämnts här i talarstolen. Jag tolkar det ändå på det sättet. Migration är en oerhört positiv kraft. Det är egentligen en kraft som socialdemokratin under ett par decennier har glömt. Fram till ungefär 70-talet hade vi en arbetskraftsinvandring till Sverige. Sedan ströps den till i princip noll. Den här kraften är så stor att de pengar som dessa människor skickar tillbaka till sina hemländer överstiger biståndet gånger tre. Göte Wahlström ställde en fråga om att byta kö. Vi får se vad som kommer att stå i propositionen. Jag personligen tycker att den möjligheten ska ges om det går.

Fru talman! Vi befinner oss i minst sagt intressanta tider när det gäller migrationspolitiken. Det handlar om hur det ser ut i världen men också om de utmaningar som vi här i Sverige står inför när det kommer till migrationspolitiken. Det är också intressant att se hur debatten utformar sig här just nu. Det känns på något sätt som om vi fram till för ett och ett halvt år sedan hade världens bästa migrationspolitik. Allting var färdigt och fixat, alla fick stanna, och vi erbjöd alla en plats på den svenska arbetsmarknaden. Men helt plötsligt när det blev ett maktskifte för ett och ett halvt år sedan uppstod en rad politiska problem. Det vore mer sanningsenligt av de partier som i dag utgör oppositionen att erkänna att många av de problem som den nuvarande regeringen är satt att hantera är drivorna efter de iskalla vindar som ni faktiskt lämnade efter er. Det som vi från alliansen har föresatt oss att göra är att skapa ett hållbart regelverk som bygger på öppenhet, humanism och en generös flyktingpolitik. Vi vill värna asylrätten och samtidigt skapa fler vägar in i landet. Därför avser vi också att öppna för arbetskraftsinvandring. Vi återkommer under våren med en proposition som förhoppningsvis innebär att det nya träder i kraft ganska snart efter sommaren. Det är också viktigt att vi påminner oss om hur det faktiskt ser ut i vår omvärld. Det är, som Kalle Larsson sade, många oroligheter som pågår, och Sverige tar ett stort ansvar. Vi är ett av de länder i världen som tar det största ansvaret. Jag undrar vad ni egentligen menar när ni står i talarstolen och säger att det har blivit hårdare och att det har blivit kallare. Ni försöker få det att framstå som om det är färre som får stanna trots att det med Kalle Larssons egna ord är tre fjärdedelar av dem som kom från Irak som får stanna. När var det på något sätt bättre? Är det i Kalle Larssons idévärld som det var det bättre, eller kan han erkänna att den nuvarande ordningen är så pass mycket bättre att det är en öppnare, humanare och generösare politik som faktiskt förs? Fru talman! För att skapa ett rättssäkert system genomförde samtliga sju partier - det kan vi återigen behöva påminnas om - i Sveriges riksdag en ny process- och instansordning. Vi som politiker skulle inte längre avgöra vilka som skulle få stanna eller vilka ärenden som skulle bli positivt behandlade. Så var argumentationen då och är det fortfarande. Det vore lika uppåt väggarna som om justitieministern skulle blanda sig i beslut vid mordåtal. Vi vet alla att i de fall där man lyckades bilda en stark offentlig opinion och där politiker och andra personer i massmedierna engagerade sig kraftigt fick människor oftare stanna eftersom Utlänningsnämnden gav vika för det offentliga trycket. Men i de fall där det inte fanns ett offentligt stöd eller en offentlig debatt till stöd för enskilda asylsökande fick de inte stanna. Det var en djupt rättsosäker ordning som vi alla var glada över att kunna lägga åt sidan. Men jag är lite orolig över att vi är på väg tillbaka till detta med de debatter som nu förs, där det verkar som om vissa av oppositionens politiker faktiskt vet bättre än migrationsdomstolen exakt hur enskilda ärenden ska avgöras och exakt vilka det är som ska få stanna och vilka som inte ska få stanna. Fru talman! Det är en självklarhet, tycker jag, att vi i Sverige ska följa internationella konventioner och också de rekommendationer som kommer från FN:s flyktingorgan UNHCR. Jag tycker att Kalle Larsson redogör ganska slarvigt för det möte som vi hade i förra veckan och där han deltog. Vad han glömmer att poängtera är att Guterres också sade att det går att avvisa människor till norra Irak och också till delar av Afghanistan. Kalle Larsson använder hans ord för att legitimera sin egen politik, och jag tycker att det är synd att han hanterar ett seriöst och viktigt internationellt organ på det sättet. Guterres var också oerhört tydlig med att vi måste ha en rättssäkerhet och en fungerande ordning som vi har lagt grunden till nu. Jag tror också att det är oerhört viktigt att vi fortsätter att upprätthålla den och inte börjar urholka den genom att vi som politiker lägger oss i enskilda ärenden och återigen skapar denna opinion och tror att vi kan göra skillnad här och i dag när det gäller de beslut som fattas just nu. Fru talman! FN:s flyktingkommissionär António Guterres gav oss fler viktiga signaler i förra veckan. De delas av mig, av Centerpartiet och av Allians för Sverige. Den nya process- och instansordningen måste bevaras för att vi inte återigen ska hamna i den rättsosäkerhet som kommer sig av att politiker fattar beslut i enskilda fall. Det är också därför som det är viktigt att vi för diskussioner om vård för gömda och vård för papperslösa samt att vi för debatten om var det råder konflikt eller inte eller hur den lagen ska tolkas. Den debatten har med all rätt tagit stor plats under det senaste året, och jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att föra den debatten också här i dag. Om vi börjar med diskussionen om väpnade konflikter är det inte, vilket ibland görs gällande i medierna, Migrationsverket som avgör huruvida det är en väpnad konflikt i Afghanistan eller i Irak. Det som är Migrationsverkets uppgift är att avgöra om vi ska fortsätta att ha en individuell prövning av asylärenden från dessa länder. Därför vore det kanske mer riktigt att kalla detta lagrum för lagen om upphörande av individuell prövning eftersom det är vad Migrationsverket och migrationsdomstolen har att avgöra. Det är andra kanaler på denna planet än Migrationsverket i Sverige som avgör huruvida det råder krig eller väpnad konflikt. Om man anser att lagen bör tillämpas, alltså att den individuella prövningen bör upphöra, väcker det en lång rad frågor hos mig. Hur ser man då till att det är just de som bäst behöver skydd som får komma till Sverige? Öppnar man då inte för att de som har det största kapitalet kommer först till landet, alltså de som har de största resurserna att kunna flytta sig på den här planeten? Hur gör vi då för att se till att det inte är människor som kan vara grovt kriminellt belastade eller som har en terroranknytning som kommer in i landet? Hur ser man på de förutsättningar som vi i Sverige skulle ha att hantera de flyktingströmmar som jag tror att vi kallt skulle kunna räkna med kommer hit? Sverige är redan i dag ett av de länder som tar i särklass störst ansvar när det gäller många av länderna i Mellanöstern, och jag tror inte att det trycket på Sverige skulle bli mindre om vi säger att vi upphör med den individuella prövningen och att man därmed bara behöver bevisa att man kommer från detta land för att få stanna. Konsekvenserna kan, fru talman, utan att vi överdriver det hela bli omfattande, och jag funderar på om oppositionen verkligen har funderat över det. Jag tycker att det är ganska viktigt att ni under denna debatt i dag när ni tar repliker senare, vilket jag är övertygad om att ni kommer att göra, gör klart hur ni ser på detta och hur ni tror att Sverige skulle kunna hantera denna diskussion. Ni är ofta tydliga i er kritik men väldigt svaga när det gäller att framföra vad ni själva förespråkar. Med detta sagt vill vi i Centerpartiet vara tydliga med att vi anser att den individuella prövningen ska fortsätta att gälla. Därmed tycker vi att Migrationsverket och migrationsdomstolarna gör rätt när de fattar sina beslut just nu, och gör de en annorlunda prövning är det upp till domstolarna och myndigheterna och inte upp till oss som enskilda politiker eller partier att avgöra hur man ska tolka detta. Fru talman! Det är också viktigt att vi pratar om återvändandet. För att man ska lyssna till svenska lagar och kunna få respekt för det svenska domstolsväsendet måste en person lämna landet efter att han eller hon har fått sin sak prövad, överklagad och möjligen också överprövad men fortfarande inte har fått bedömningen att ha tillräckligt starka skäl för att få asyl eller andra särskilt ömmande omständigheter för att få stanna i landet. Det handlar om respekten för lagen, respekten för domstolarna och respekten för den gällande rättsordningen. Den som efter en rättssäker prövning motsätter sig svenska lagar och det svenska domstolsväsendet genom att inte återvända befinner sig olagligen i landet. Det är människor som inte är illegala men som befinner sig illegalt i landet. När man själv ställer sig utanför rättvisan som en vuxen och myndig människa, ska man då ha rätt till vård? Ja, enligt oppositionen. Nej, enligt mig. Vård som inte kan anstå och akutsjukvård har vi en tydlig skyldighet att erbjuda alla, liksom vård för barn som inte själva försatt sig i den situation som de befinner sig i. Men vuxna människor som lever som gömda och inte är i akut vårdbehov borde söka sig den vården i sitt hemland efter att de har ställt sig utanför den svenska rättvisan. Frågan är om inte den korrekta benämningen av gömda egentligen borde vara de som självmant ställt sig utanför det svenska rättsväsendet. Situationen för dem som i debatten kallas papperslösa är något av densamma. Jag tror att många som lyssnar till den här debatten tror att papperslösa är de som av människosmugglare uppmanats att göra sig av med sina pass, människor som flytt utan den dokumentation som krävs eller människor som inte har rätt papper att visa för Migrationsverket. Men papperslös är bara den som inte har gett sig till känna för svenska myndigheter och oftast inte heller har en ambition att göra det. Inte alltför sällan, fru talman, utnyttjas dessa människor på ett inhumant sätt. Jag tycker att Göte Wahlström beskrev detta alldeles lysande nyss. Under närmast slavliknande förhållanden tvingas de jobba långa pass i en osäker miljö och på en svart arbetsmarknad. En sådan tillvaro verkar vara det som åtminstone delar av oppositionen nu verkar vilja legitimera genom att erbjuda vård på lika villkor som för den som följer lagen, den som har gjort rätt för sig och den som betalar skatt. Fru talman! Det visar sig också tydligt att EU kommer att spela en allt viktigare roll när det gäller migrationspolitiken framöver. Där var också Guterres tydlig och sade att för att vi ska få en fungerande migrationskedja kräver det att samarbetet inom Europeiska unionen fungerar och också de påhängsavtal som vi har med andra länder. Det är därför viktigt att vi för en kontinuerlig dialog med kringliggande länder, såsom Turkiet. Det är också viktigt att vi följer upp de länder som vi sänder tillbaka många människor till enligt Dublinförordningen. Fru talman! Min talartid är slut. Det finns mycket mer som jag vill säga och som jag hoppas att få återkomma till i replikerna.

Fru talman! Låt mig allra först tillåta mig själv att påminna Fredrick Federley om den omfattande och grundläggande kritik som Vänsterpartiet under lång tid har riktat mot flykting- och asylpolitiken i Sverige. Det gäller den nuvarande regeringen och det gäller också den tidigare. Det här vet Fredrick Federley väl själv. Hans eget parti var tidigare en del av den kritiska rösten mot den Socialdemokratiska regeringen. Det är han själv, i någon utsträckning på eget bevåg, som flyktingpolitisk talesman som nu har ändrat Centerpartiets position i asyl- och flyktingpolitiken och försvarar positioner som han några veckor före valet attackerade. Den där politiska kursändringen kan möjligen förstås, men jag begriper den inte. Fredrick Federley säger att vi inte ska låta Migrationsverket vara det som tolkar huruvida det råder väpnad konflikt eller inte utan att det finns andra uttolkare av detta. Det är alldeles riktigt. Uttolkarna av detta är Internationella rödakorskommittén, ICRC. De har gjort tolkningen i ett opinion paper , som de har skickat och som Fredrick Federley också har kunnat ta del av om han har följt den allmänna debatten, om att det är en alltför snäv tolkning av begreppet väpnad konflikt som migrationsdomstolarna i Sverige gör med territoriell kontroll och ett antal andra variabler som inte alls står i överensstämmelse med 1949 års Genèvekonvention. Migrationsdomstolen har hämtat en snävare tolkning från ett tilläggsprotokoll från 1977 till Genèvekonventionen från 1949, men som inte alls är en uttömmande tolkning av vad begreppet väpnad konflikt egentligen är för något. Ska vi följa dem som har ett uttryckligt mandat att tolka vad väpnad konflikt är för något ska det vara en betydligt vidare tolkning än den som domstolarna i dag använder. Ska vi stå här och träta om vilken tolkning man ska göra? Tydligen är det nödvändigt. Jag hade annars hoppats att vi skulle kunna tillsätta en översyn snabbt och skyndsamt, så att vi i stället skulle kunna få en ordentlig genomgång av vad som ska gälla och så att lagen blev sådan som vi hade intentionen att den skulle vara.

Fru talman! Min direkta fråga till Kalle Larsson är: I vilka andra ärenden som ska gå till domstol tycker du att man ska upphöra med individuella prövningar och i stället se till kollektiv och grupper? Jag kan förstå av din ideologiska historia att du ofta ser människor som kollektiv. Men jag har lite svårt att se att man inför rättsväsendet och när man ska bedöma asylskäl ska se människor som kollektiv och som grupper hemmahörande i ett land. Det är det som vi ska diskutera. Jag kan gott och väl tycka att det är väpnade konflikter i Irak, Afghanistan och i många andra länder, också på Sri Lanka. Men innebär det att vi ska upphöra med den individuella prövningen? Det är den prövning som migrationsdomstolen och Migrationsverket har att göra, ingenting annat. Det vore intressant att veta var Kalle Larsson skulle hitta sina majoritetsvänner för att uppnå det som han säger. Till exempel när det gäller de papperslösa har Socialdemokraterna just yrkat bifall till en reservation där man säger: Både gömda och papperslösa bryter mot utlänningslagen genom att vistas illegalt i landet och ska även i fortsättningen avvisas eller utvisas. Vilken är Kalle Larssons syn på detta? Var kommer du att söka dina majoritetsvänner när du försöker vinna majoritet för de förslag som du lägger fram här?

Fru talman! Att Fredrick Federley är tvungen att ta till Socialdemokraterna som argument mot mig visar väl hur svag hans argumentation i övrigt är. Faktum är att här begår Fredrick Federley ett övergrepp mot själva den svenska utlänningslagen. Just väpnad konflikt är ett sådant skäl där det inte handlar om den enskildes individuella skäl utan om att läget i hemlandet är sådant att ingen ska avvisas dit. Fredrick Federley argumenterar nu för att varje sådant fall trots det ska prövas i det enskilda ärendet. När kommer motionerna från Centerpartiet och förslagen om att ändra den svenska utlänningslagen, så att den del som i dag handlar om att hemlandssituationen är så pass allvarlig och oroande att man inte ska avvisa någon till det landet ska upphöra att gälla? Fredrick Federley har uppenbarligen inte ens koll på de grundläggande delarna av svensk utlänningslagstiftning om han tror att migrationsdomstolen och Migrationsverket ska pröva alla enskilda ärenden. Det som debatten här i dag gäller är att situationen i hemlandet ibland kan vara så allvarlig att ingen ska återsändas dit. Fru talman! Jag tror att den som behöver fundera en stund till på det här är Fredrick Federley. Han behöver nog ta del av både förarbetena och lagstiftningens utformning. Det är inte lätt att vara talesman för en politik som man strax före valet själv attackerade. Jag förstår att svängningen har gått fort och att den är dramatisk för Fredrick Federleys del. Men man får väl åtminstone leta efter någorlunda hållbara argument för sin sak för att det ska vara möjligt att företräda en åsikt. Så till frågan om hur jag ska hitta mina alliansvänner. Ja, mina vänner i det här arbetet sitter på läktaren här i dag. Det är skolelever som agerar till stöd för sina klasskamrater, det är människor i asylkommittéer och i flyktingråd, det är de papperslösa själva som organiserar sig för sina rättigheter. Det är möjligt att ni inte ännu har majoritet i den här kammaren. Det visar dagens debatt med stor tydlighet. Men jag har tilltro till att i framtiden kan en förändring vara möjlig.

Fru talman! Det enda som Kalle Larssons argumentation visar är hur svagt hans stöd är i folkopinionen men också här i kammaren. Kalle Larsson blandar olika diskussioner. Det vi diskuterar här just nu är om vi ska fortsätta att ha en individuell prövning också när det gäller människor som kommer från Irak eller från Afghanistan. Det är vad vi faktiskt diskuterar. Men du försöker blanda bort den här diskussionen därför att du vet att den är obehaglig. Du har inte funderat på vad konsekvenserna skulle bli av den politiska linje som du framför, att ingen skulle återsändas till Afghanistan eller till Irak, vilka signaler det skulle sända och vilka möjligheter det skulle ge människor att få en framtidstro i Sverige, om de kanske skulle få den grusad för att vi inte skulle klara av att hantera situationen. Här blir du skyldig ganska många människor ett svar. Sverige tar ett stort ansvar. Vi kan se att vi också har problem i vissa områden i Malmö, Södertälje och Göteborg. Vi är beredda att diskutera och hantera dem på bästa sätt för att kunna fortsätta ha en öppen, human och generös flyktingpolitik. Kalle Larsson, du slår röda dunster i ögonen på folk som sitter på läktaren när du tror att din politiska linje skulle lösa problemen. Det gör den inte i dag, och det gör den inte inom överskådlig tid. Jag tror inte att den skulle göra det ens om, ve och fasa, Kalle Larsson skulle få egen majoritet i kammaren.

Fru talman! Fredrick Federley har nu vid ett otal tillfällen sagt hur viktig den individuella prövningen är. För några år sedan stod jag i kammaren och talade om den individuella prövningen när Centerpartiet slogs för allmän amnesti. Det är lite bekymmersamt om det är Centerpartiet som helt plötsligt har blivit så historielöst eller om det är Fredrick Federley som har blivit historielös. Jag tror inte att Centerpartiet har blivit det; man har säkert sin historia klar för sig. Men det är en dramatisk positionsförändring som har skett hos inte minst Centerpartiet i dessa frågor. Därför är det också lite bekymmersamt när Fredrick Federley säger att det är drivor av is efter förra regeringen. Den förra regeringen tvingades hämta sin majoritet i kammaren i en ganska ohelig allians med Moderaterna. Man kritiserades starkt av Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och två ytterligare partier som nu sitter i regeringen. Men man bildade i alla fall en majoritet. Det är denna majoritet som jag har sagt är så viktig att den finns och kan breddas. Därför är jag till viss del glad över att vi nu kan konstatera att Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet har intagit en helt annan ståndpunkt i majoritetsställning. Vi kan kanske bredda detta ytterligare. Jag skulle vara glad om vi hittade en lösning tillsammans med ansvarig minister där vi kan träffas för att diskutera de många stora och viktiga frågeställningar vi har framför oss. Jag har en fråga till Fredrick Federley. Vi har fått svar på den tidigare, och det ska bli roligt att jämföra i protokollet. Var Centerns arbete med att driva amnestifrågan under förra mandatperioden ett felaktigt agerande?

Fru talman! Jag tackar Göte för frågan. Under den tid som debatten fördes om att införa en ny instans- och processordning hade det varit möjligt att genomföra en amnesti. Att däremot ställa de kraven i dag vore helt fel, och det har jag sagt flera gånger. Det skulle sända fel signaler och skapa en ännu större grund för människor som vill stanna i landet att gå under jorden, gömma sig eller komma hit som papperslösa i förhoppning om att få stanna. Vi skulle skapa ett underklassamhälle utan dess like där man befinner sig helt utanför rättsväsendet och de trygghetssystem vi har och inte är en del av det offentliga Sverige. En sådan ordning kan vi inte ha. Man måste sätta in sakerna i den tid man befinner sig. Nu när vi har en gällande ordning som vi måste och ska upprätthålla framöver måste den få verka och gälla fullt ut. Vi måste få fler ärenden som avgörs i domstol. Vi måste se fler ärenden som överprövas så att vi får riktlinjer för domstolen. Samtidigt ska vi inte inbilla människor att den spanska situationen ska uppstå, nämligen att det med jämna mellanrum kommer att införas en amnesti i Sverige där alla får stanna oavsett grunder. Det skulle innebära att man gravt underminerar hela asylrätten. Då är det inte asylskälen, som jag anser är kärnan i en migrationspolitik, som avgör om man ska få stanna i landet, utan då är det snarast förmågan att hålla sig kvar i landet längst som avgör. Svaret på Göte Wahlströms fråga är att då var det rätt att göra det, men efter att den nya instans- och processordningen har trätt i kraft vore det fel. Det är väl det Kalle Larsson har så svårt att inse. Han vill uppenbarligen riva upp instans- och processordningen, även om han verkar försvara den ibland, och han tycker att det är märkligt att man inte längre vill ha amnestier.

Fru talman! Då var det rätt, säger Fredrick Federley. Vi kan inte bedriva kvartalspolitik inom migrationspolitiken. Det är viktigt att vi har långsiktighet och stabilitet. Därför har jag i denna kammare vid ett otal tillfällen sagt: Låt oss ha en rak linje. Det kan finnas ett litet mellanrum mellan de två linjerna som vi kan spela på i politiken. Men börjar det svänga i väg, och vi börjar föra en form av kvartalspolitik på detta område missgynnar det bara de människor som söker asyl, som söker skydd och som söker sig bort från de krigshärdar och annat som vi har beskrivit här i dag. Det är en farlig väg som Fredrick Federley beskriver som Centerns eller Fredrick Federleys politik. Den skapar just en sådan instabilitet som missgynnar de människor som mest behöver trygghet och stabilitet och som behöver känna att man kan söka skydd och asyl i landet Sverige. Jag är bekymrad över denna typ av synsätt, även om jag är glad över att Centern har insett att man behöver hitta bredare majoriteter. Låt oss fortsätta detta arbete. Om Fredrick Federley är beredd att ta initiativet i regeringsalliansen till att bredda diskussionen om de många frågeställningar som inte minst Mikael Cederbratt lyfte fram tidigare ser jag positivt på det. Vi behöver det. Det skapar den stabilitet som vi behöver inför framtiden. Jag är också glad över att Fredrick Federley nu gjorde en annorlunda bedömning när det gäller kommunernas mottagande av asylsökande, det vill säga den solidariska fördelningen inom landet. Han var snabbt ute och kritiserade när vi framförde de bekymmer vi har för att många kommuner i dag inte tar emot asylsökande, medan några få kommuner tar på sig ett mycket stort ansvar. Låt oss fortsätta även den debatten och komma in i en diskussion där vi tillsammans kan hitta ett system som innebär en ökad solidarisk fördelning mellan landets kommuner när det gäller mottagandet av asylsökande.

Innan jag ger ordet till Fredrick Federley vill jag påminna om att debatten gäller det Göte Wahlström säger och inte föregående replikomgång.

Fru talman! Jag vill börja med att säga till Fredrick Federley att jag tycker att den spanska modellen är bra. Över 800 000 personer gick från svartjobb till vitt jobb. De betalar skatt, kan konsumera i samhället och har utgjort en vinst för det spanska samhället. Bara deras skatteintäkter betalar pensionerna för en hel miljon spanska pensionärer. Det är alltså en bra modell som ni gärna får ta efter. Det var inte därför jag begärde ordet, utan det gällde den nya prövningen. Den nya ordningen är bra, men det finns vissa brister. Kalle tog upp att förra året fick tre fjärdedelar av irakierna lov att stanna. Men efter den nya praxisbildningen kommer det att bli färre som får stanna. Det är helt säkert. Men det som är allra mest bekymmersamt just nu är att om man har en rättssäker prövning och får ett svar att man inte får stanna ska man resa hem. Jag kan förstå och hålla med i den logiken, men dem som vi nu skickar hem är prövade enligt den tidigare lagstiftningen som vi alla är överens om inte var rättssäker. Den lagstiftningen är de drabbade av. Den var inte rättssäker. Därför kan vi inte heller säga att de ska anamma synsättet att de har fått en rättssäker prövning, för det har de inte. De har inte fått en rättssäker prövning, utan den skedde enligt det gamla systemet. Därför borde vi göra något åt just den gruppen och försöka lösa problemet på något sätt. Du tog upp det här med individuell prövning. Vi från den här sidan har inte sagt att vi inte tycker att domstolen ska göra en individuell prövning, men när det gäller verkställighetshinder ska domstolen göra även detta. Först gör man en individuell prövning och kommer fram till ett visst beslut. Men sedan har vi då frågan om verkställighetshinder, och de som nu skickas tillbaka har alltså prövats enligt den tidigare rättsosäkra lagen men skickas tillbaka enligt den nya.

Fru talman! Tack, Bodil! Jag tycker faktiskt att du blir svaret skyldig här. Varför ska vi ha en individuell prövning, och varför ska vi ha en rättspraxis som innebär att Migrationsverket fattar beslut som kan överklagas till migrationsdomstol om det är så att man med jämna mellanrum ska ha amnestier? Då faller ju hela idén, och det handlar i stället i princip om fri invandring fast man under några år måste befinna sig på en svart arbetsmarknad innan man får amnesti. Jag tror alltså inte att Bodil riktigt hade tänkt på konsekvenserna. Det skulle innebära att om man får avslag i migrationsdomstolen så går man under jorden, för man vet att om man lever på det viset i tre, fyra eller fem år, helt utanför rättigheter och skyldigheter, kommer man att få amnesti. Det är en ganska märklig situation, och jag trodde inte att Miljöpartiet ville gå åt det hållet. Jag har uppfattat Miljöpartiet som väldigt ansvarstagande i detta, att man inte vill att människor ska befinna sig i det underklassamhälle man verkligen skulle komma att skapa då. Jag är också intresserad av att veta hur Bodil Ceballos vet att den nya rättspraxisen kommer att leda till att färre får stanna. Har du någon information som jag inte har sett? Jag har inte den begåvning som du verkar besitta när det gäller att kunna förutsäga resultatet av framtida domar. Det vore intressant att höra det. Jag funderar också på hur du ser på Socialdemokraternas reservation 19 när det kommer till diskussionen om papperslösa. Är ni och Vänsterpartiet överens där, eller delar ni uppfattningen att om man befinner sig på olaglig grund i landet så ska man återvända dit man kommer ifrån?

Fru talman! Jag kan börja med den sista frågan. Vi instämmer inte i Socialdemokraternas synpunkter i den delen. Jag vet inte om jag var väldigt oklar och otydlig. Det jag talar om är att för den grupp människor som har prövats enligt den tidigare lagstiftningen, som vi är överens om inte var rättssäker och därför har ändrat, skulle vi faktiskt kunna använda den spanska modellen. Jag säger inte att vi ska hålla på med amnestier jämt och ständigt, gång efter annan. Det är inte det jag står och säger. Jag bara tipsar om att den spanska modellen är en bra modell. Jag tycker det. Du får tycka någonting annat om du vill. Du hade en annan fråga också. Nu kommer jag inte ihåg vilken det var. Påminn mig! (FREDRICK FEDERLEY (c): Det kommer att bli färre.) Just det! Det grundar jag på det faktum att väldigt många av dem som fick stanna fick stanna innan det bildades ny praxis i Migrationsverket och i domstolarna. Om det ansågs vara svåra motsättningar eller väpnad konflikt i hemlandet fick man stanna. Därför fick så många stanna då. Men nu kommer det att bli färre eftersom vi nu har en praxis som säger att så inte är fallet. Det är grunden för det svaret. Jag vill passa på att fråga dig: Hur ska du förklara för Hoforsskolans elever att vi inte kan ge den här signalen till migrationsdomstolarna i dag, om att vi anser att de har en felaktig tolkning av lagen? Vi blev allihop och även ni, har jag upplevt, bestörta när tolkningen kom från början, och ni har hänvisat till att vi får pröva den fler gånger i domstol för att se vad som händer. Men nu har det gått lång tid, och det är fortfarande samma situation. Hur ska du förklara detta för Hoforsskolans elever?

Fru talman! I sitt huvudanförande sade Bodil Ceballos att man behöver hitta en lösning på detta, och det bör man försöka göra på något sätt. Jag kan inte säga rätt ut vad som är den enklaste vägen. Vi vet också att det finns en ganska stor grupp irakier, någonstans kring 1 000-1 500 personer, som befinner sig i en jättebesvärlig situation. Många av dem har också haft arbeten. Någon har till och med varit egen företagare här i Sverige och har nu hamnat i kläm. Det var precis den situationen jag försökte beskriva, att många människor upplever att de hamnar i kläm mellan de båda systemen och blir ett offer, en driva i den isande vinden från en tidigare förd politik. Det är inte lätt att hitta en lösning som samtidigt upprätthåller den rättspraxis som vi är överens om att vi ska ha där vi inte börjar blanda oss i enskilda domar. Det är det svaret jag kan ge också i dag. Jag ska inte vara den som tolkar lagen. Jag ska inte vara den som säger åt domstolen vad den ska göra. Det vore en mycket, mycket farlig väg att ge sig in på. Vad jag önskar är att vi för många år sedan hade infört arbetskraftsinvandring till exempel. Jag hoppas för min del också att köbytet ska kunna vara en möjlighet. Tyvärr är det något som kommer att anstå ända till hösten. Både Bodil och jag vet att den situation som nu har uppstått i ett antal ärenden inte är något som vi kommer att kunna råda bot på i detta nu om vi ska ha en rättssäker process. Saker ska inventeras och utredas i sin ordning och implementeras på rätt sätt. Tyvärr kommer människor i kläm och faller mellan stolar. Det kan bara beklagas. Ingen är ledsnare än jag över detta. Men vi får hoppas att det blir en bättre situation till hösten och också att migrationsdomstolarna framöver fattar beslut som går i helt rätt riktning. I själ och hjärta tror jag nämligen att du och jag, Bodil, är överens om väldigt många saker, även om vi kanske har olika syn på hur vi faktiskt ska kunna upprätthålla detta.

Fru talman! Vi läser ständigt nyheter och nås av rapporter och så vidare om människor som vistats länge i Sverige och som nu väntar på utvisning. Vi läser rapporter om farliga och dåliga förhållanden i länder dit människor utvisas. Det är naturligtvis omöjligt att inte engagera sig i en de enskilda människoöden vi hör talas om. Det är självklart att jag själv och vi alla ständigt ställer oss frågan: Är den svenska lagen human när det gäller flyktingpolitik? När jag försöker väga helheten kommer jag fram till att vår lag är human, även om den säkert i längden kan bli bättre. Förra året fick sammanlagt 67 000 människor uppehållstillstånd i det här landet. Den enda gången fler människor har kommit hit är 1994. Faktum är att om vi försöker skapa oss en helhetsbild så följer Sverige Genèvekonventionens regler och har dessutom en generösare definition på personligt skyddsbehov än de flesta andra länder. Samtidigt vet vi att många av de människor som nu utvisas och som vi läser om har fått avslag för länge sedan. Många av dem har faktiskt vetat om att de ska lämna landet och att de inte får vistas här. Men vi har också många väldigt tragiska fall som har varit utsatta för ett system som skjutit upp det definitiva beslutet i åratal. Där tycker jag, och ser hoppfullt på, att den nya ordningen inte längre ska tillåta att människor behandlas på det här sättet. Det är en viktig åtgärd för framtiden att också få ned handläggningstiderna på Migrationsverket, och det är väldigt glädjande att handläggningstiderna det senaste året har gått ned, trots att vi har rekordmånga asylsökande. Framför allt handlar det om det som väldigt många talare har varit inne på: det nya systemet med rättssäkra domstolsförfaranden som gör att ett avslag blir lättare att förstå och acceptera. Samtidigt ska det ärligt sägas att vi vid många tillfällen har sett att migrationsdomstolen till exempel har ifrågasatt en del beslut som Migrationsverket har fattat, och vi har också sett att FN:s UNHCR har uppmanat till att avbryta vissa avvisningar på grund av dåliga förhållanden i mottagarlandet. Sådana fall är faktiskt, hur konstigt det kanske än kan låta, bevis på att systemet fungerar. Vi har en juridisk prövning i Sverige som fungerar och som gör att myndigheter måste ifrågasätta sina beslut, och vi har en kommunikation med FN:s flyktingorgan. Jag kan som de flesta andra politiker som är lekmän naturligtvis inte exakt bedöma läget i ett land långt härifrån hur mycket jag än läser på webben och försöker sätta mig in i saker och ting. Det måste i någon mening professionella människor på Migrationsverket och i domstolar göra enligt de lagar och bestämmelser vi har. Det tål att upprepas många gånger: Jag kan inte lägga mig i hur lagen tolkas, utan det är en domstolsuppgift. Där har vi totalt sett en förbättring jämfört med det gamla systemet. Göte Wahlström påpekade att det hade blivit en perspektivförskjutning. En stor del av den förklaringen vilar i att bland annat vi från Folkpartiet fick igenom det vi hade önskat i så många år, nämligen ett mer rättssäkert system för hantering av den här processen. Tidigare handlade det om att väcka opinion, att påverka politiker i Utlänningsnämnden och att skriva artiklar för att förändra beslut. I verkligheten lever vi i ett helt annat system som vi till sist fick genomfört år 2006 med en rättssäker process. När det är sagt ska det också sägas att om det i längden och efter en stor utvärdering visar sig att lagen kanske inte lever upp till det som vi riksdagsledamöter och politiker anser att lagen ska göra finns det anledning att ändra den. År 2009 får vi den första helhetsredovisningen av en utredare som bland annat ska titta på hur begreppet ömmande omständigheter i den nya lagen tillämpas. Utredaren ska också titta på hur effekterna av bestämmelserna blivit med det nya systemet med utvisningar och avvisningar. Jag är då beredd att börja diskutera förändringar i lagen om det visar sig att det inte alls stämmer med de intentioner som fanns. Kalle Larsson, Göte Wahlström, miljöpartister och andra var huvudpersoner i arbetet med den nya lagen, eftersom de då var i majoritet. Med den politik som ni för fram måste det uppenbarligen vara så att ni tycker att ni misslyckades med det lagarbete som en enig riksdag röstade igenom år 2006. Jag är inte beredd att underkänna ert arbete så snabbt. Jag väntar på utredningen och följer arbetet med spänning. Om man försöker se en helhetsbild: Har inte Sverige en återhållsam asylpolitik i dag? Det är tvärtom. En utgångspunkt för migrationspolitiken för ett land ska alltid vara att det i grunden är positivt med invandring, och det är positivt för Europa som världsdel av människor kan röra sig fritt över gränserna. Inställningen i den här frågan är solklar. Alla människor som kommer till Sverige ska få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt. Samtidigt ska, och där är många av oss överens över partigränserna, de som inte har flyktingskäl lämna landet och få hjälp att göra det på ett så tryggt och värdigt sätt som möjligt. Vi är alltså inte förpliktade att låta alla dem som kommer hit stanna, men vi ska behandla alla med respekt och hjälpa dem som får nej att återvända på ett tryggt sätt. När alliansregeringen tillträdde fick den ärva den avgående regeringens migrationspolitik. Kännetecknande för den gamla migrationspolitiken, och det verkar nästan vara glömt i kammaren, var enorma och inhumana handläggningstider. Tusentals människor gömdes undan av svenska människor. Det var människor som hamnade i utanförskapsområden. Jag har besökt till exempel Rosengård i Malmö där 90 procent av människorna inte har ett arbete att gå till. Hur upplever ett barn en sådan uppväxtsituation? Samtidigt har vissa kommuner fått ta mycket större del av ansvaret än andra, och så vidare. Migrationspolitiken handlar också om att lägga grunden för ett humant liv med framtidsutsikter här i landet när de väl har kommit hit. Vi återkommer till det i en senare debatt. Det är viktigt att säga att det också handlar om integrationspolitik. I alliansens politik är vi väldigt tydliga med att vi betonar arbetslinjen för både svenskar och invandrare. Äntligen har det hänt någonting även när det gäller integrationspolitiken. Både migrationsminister Tobias Billström och integrationsminister Nyamko Sabuni har tillsatt utredningar om hur vi ska hjälpa dels asylsökande, dels nyanlända flyktingar att söka sig till platser där det finns arbete och bostäder. Jag anser också att det är väldigt bra att vi nu utreder möjligheten till ökade krav på försörjning vid anhöriginvandring. Det bidrar också till att fler nyanlända invandrare kommer att söka sig till platser där det finns jobb och bostäder. Arbete och försörjning bidrar till en bättre integration. Jag är övertygad om att en flykting på sikt är en vinst för det svenska samhället. Men i inledningsskedet måste alla nivåer i samhället ta ansvar för att personer ska få en möjlighet att bygga ett liv i det nya landet. Fru talman! Det finns ingen tydlig enighet när vi ser på oppositionen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en del detaljerade krav om skyddsbegrepp och så vidare som inte Socialdemokraterna har. Däremot skiljer sig oppositionspartierna kraftigt i fråga om arbetskraftsinvandring. Socialdemokraterna är svalt ifrågasättande, Vänsterpartiet mer negativt medan däremot Miljöpartiet uppenbart, vilket är glädjande, välkomnar ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring. Det är väldigt positivt att regeringen nu uppenbarligen med den proposition vi väntar på tänker öka möjligheterna till arbetskraftsinvandring. Det ska inte blandas ihop med asylpolitik. Det är inget alternativ. Det är väldigt bra för människor som vill söka sig till ett bra liv genom att skaffa jobb i Sverige, och det är bra för Sverige som kommer att behöva arbetskraft. Jag ser fram emot det. Jag har varit med och diskuterat i alliansen att propositionen ska göra det så enkelt som det över huvud taget är möjligt för människor att söka uppehållstillstånd för arbete här enligt de lagar och avtal som Sverige har på arbetsmarknaden. Där ser vi en stor skillnad. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill skärpa reglerna, medan Miljöpartiet vill öka möjligheterna till arbetskraftsinvandring. Det enda konkreta i den gemensamma oppositionspolitiken är att ni vill ha en tidigare översyn av den lag som en enig riksdag stiftade för över två år sedan, tror jag det var. Man kan diskutera om den ska komma nu eller i februari år 2009. Jag tycker att det är för tidigt att göra översynen när systemet har fungerat så kort tid. Men det engagemang hos Kalle Larsson, som jag respekterar, ska inte förleda oss att tro att en utredning skulle förändra situationen för de människor som nu nämnts och som är på väg att utvisas. En sådan utredning gör man inte på en vecka. Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. Många människor led av den gamla okontrollerade migrationspolitiken som vi hade under 12 år av socialdemokratiskt regerande. Man gjorde i stort sett inte alls några nödvändiga reformer utom den i slutet av mandatperioden när vi fick den nya processordningen. Nu genomgår svensk migrationspolitik väldigt stora förändringar. Vi värnar en human och rättssäker asylpolitik. Vi värnar ett bättre mottagande och arbetslinjen, och vi öppnar för möjligheterna till arbetskraftsinvandring. Det är en öppen politik som alliansregeringen för när det gäller invandring och migration.

Fru talman! Låt mig inledningsvis ta död på en fördom. Det är fördomen om att det skulle finnas en allmän uppslutning för utlänningslagen och en enhällighet i riksdagen när den antogs. Det är alldeles felaktigt. Ulf Nilsson var också ledamot av riksdagen när lagen antogs. Han minns nog om han verkligen försöker att det var en rad olika saker som föreslogs av olika partier. Vänsterpartiet hade förslag på förbättringar. Folkpartiet hade också förslag på förbättringar och ändringar i den gällande utlänningslagen. Uppfattningen om att det skulle finnas en enhällighet, som Ulf Nilsson nu gör sig till tolk för och som andra företrädare för regeringspartier och även en och annan potentat på Migrationsverket tidigare har gett uttryck för, är en verklighetsbeskrivning som inte stämmer. Det finns olika åsikter, och vi vill göra förändringar i den gällande utlänningslagen. Jag kommer nu till min första fråga. En av de punkter där vi vill göra en förändring är frågan om hur begreppet väpnad konflikt tolkas. Nu säger Ulf Nilsson att han inte har kunskap nog att kunna säga någonting om var det är väpnad konflikt och inte och så vidare. Jag har respekt för att kunskaperna brister. Men lyssna då på dem som har fått den uppgiften - den internationella rödakorskommittén! Det är de som har att tolka den här typen av frågor. De gör en helt annan och mycket vidare tolkning av begreppet väpnad konflikt än den som ligger till grund för de beslut som i dag fattas. Är inte det tillräckligt för att Ulf Nilsson ska vilja vara beredd att nu ta initiativ till en översyn av utlänningslagen på den här punkten? Skulle det inte också innebära att man faktiskt lyckades förändra situationen för dem som i dag hotas av utvisning? Jo, mycket talar för det. Det innebär nämligen att om vi här får igenom ett sådant beslut är den enda rimliga slutsatsen för rättskipande myndigheter att dra att man avvaktar med ytterligare utvisningar i avvaktan på den beredning som i så fall sker. Så visst är det möjligt med politisk förändring. Jag tror, fru talman, att det är viljan som saknas hos Ulf Nilsson.

Fru talman! Den viktigaste delen av Kalle Larssons fråga är egentligen inte vad som hände tidigare utan hur vi ser på situationen nu. Där kan vi konstatera, medan vi väntar på att göra en större utredning, att den individuella prövning som Migrationsverket gör av skyddsbehövande flyktingar från Irak, till exempel, leder till att det stora flertalet får stanna. Det leder till en mycket generösare bedömning än den man gör i många andra delar av Europa. När det gäller tolkningen av lagen fanns det olika motioner om olika detaljer i den. En sak är uppenbar - samtliga partier låg bakom beskrivningen av väpnad konflikt och så vidare. Men Kalle Larsson och några till menar att det borde ha tolkats på ett annat sätt. Det är väl ärligt att Kalle Larsson säger att han och de andra misslyckades med arbetet. Ni har producerat en lag som nu tolkas på ett sätt som inte var avsett. Det är innebörden i det du sade. Jag tycker att det är att underkänna ert arbete, men det är lite för tidigt att säga det. Det ni skrev om rätten till skydd från väpnad konflikt var så felaktigt formulerat att domstolarna konsekvent tolkar lagen annorlunda än vad riksdagen menade. Men jag tycker som sagt att det är för tidigt att säga det. Vi var också eniga om att det skulle vara domstolsprövning och inte politiska beslut i enskilda ärenden. Kalle Larsson tangerar hela tiden detta i debatten. Det handlar om att rycka in och ändra lagen så fort det dyker upp någonting och att faktiskt fatta politiska beslut i enskilda ärenden. För att sluta där jag började: Hur man än tolkar begreppet väpnad konflikt - enligt Genèvekonventionstolkningen eller inte - ger Sverige en fristad för många människor som kommer från områden där det definitionsmässigt inte råder väpnad konflikt. De får ändå en fristad på grund av sitt skyddsbehov efter individuell prövning.

Fru talman! Nu svajar argumentationen betänkligt. Avslutningsvis säger Ulf Nilsson att hur man än tolkar begreppet väpnad konflikt ger Sverige rätt för ganska många att stanna. Ja, men det är inte det frågan gäller. Det handlar inte om hur många som får rätt att stanna. Frågan gäller om man ska avvisa personer till länder där det råder väpnad konflikt eller inte. Det handlar inte om hur många andra som får möjlighet att stanna eller hur många som får stanna över huvud taget. Det här är en rättssäkerhetsfråga. Ingen ska sändas tillbaka till ett land där det råder väpnad konflikt. Det står i svensk utlänningslagstiftning. Den går till och med - om jag ska vara exakt här - tillbaka till 1996-1997 års förändringar i svensk utlänningslag. Den påverkades egentligen ganska lite av det beredningsarbete som skedde i samband med att man genomförde den nya instans- och processordningen. Det var den Socialdemokratiska regeringen 1996-1997 som med stöd av i huvudsak Moderaterna, men också till exempel Centerpartiet, stod bakom den definition som nu gäller. Så är den juridiken utredd också! Det finns en avgörande fråga här. Ulf Nilsson säger att han inte vill underkänna vårt arbete. Men gör det! Jag underkänner vårt arbete på den här punkten. Vi har som lagstiftare när vi stiftade lag uppenbarligen inte varit tillräckligt tydliga för att visa att situationer som dem som i dag råder i Irak och Afghanistan är att betrakta som väpnade konflikter. Om man nu är överens om att det där inte var så lyckat - vad gör man då? Vad gör man om man inte tycker att det blev som man hade tänkt? Då gör man om. Då gör man nytt. Då gör man det en gång till och gör rätt. Det är vad det förslag som i dag ligger på riksdagens bord innebär. Det ligger ett förslag här att ta ställning till om att i dag inleda en översyn om hur utlänningslagen ska vara när det gäller begreppet väpnad konflikt och därigenom också verka för att avvisningar till de här länderna stoppas. Varför, Ulf Nilsson, är du inte beredd att gå med på det förslaget?

Fru talman! Det är ett ganska komplicerat arbete att se över en lagstiftning. Det enkla svaret är det som flera andra talare har sagt här - det är för tidigt att gå in och arbeta med förutsättningarna att vi ska göra om lagstiftningen. Om jag försöker med en bild att få in fakta kan jag subjektivt göra det konstaterande som jag och flera andra har gjort här, nämligen att Sverige ger många människor som kommer hit asyl. Det är positivt. Därför känner jag mig inte akut orolig. Jag är helt öppen för att konstatera att vi kommer att tänka oss att göra förändringar när vi slutligen får in rapporter om hur lagen förändras. Men det är helt enkelt för tidigt att göra det arbetet nu. Det första riktiga ifrågasättandet av hur lagen ska fungera kommer för min del att äga rum vid nästa årsskifte, när utredningen kommer.

Fru talman! Jag var lite anklagande mot Centerpartiet tidigare och sade att man var historielös. Men jag måste säga att jag nog måste ha samma förhållningssätt mot Folkpartiet. Jag förstår i och för sig att Ulf Nilsson är ganska ny som migrationspolitisk talesman; jag tror att han är den femte i ordningen som jag debatterar med sedan 2002 och den andra under denna mandatperiod. Det gör att man tappar lite perspektiv om man inte läser på. Vad var Folkpartiets ställningstaganden under förra mandatperioden? När jag nu tittar på en artikel som Ulf Nilsson skrev för bara någon dag sedan i en av våra större tidningar ställer jag mig en del frågor. Vad har man för historia? Han börjar med att tala om avgående regerings förfallna migrationspolitik. Den där avgående regeringen hade ju en majoritet här i kammaren tillsammans med det parti som nu är det största partiet i nuvarande regeringsallians. Jag har suttit och förhandlat med Tolgfors, Westerberg och Billström om propositioner för att hitta breda lösningar. Det perspektivet har inte Ulf Nilsson, utan han kallar det för förfallen migrationspolitik. Nu genomför alliansen det ena och det andra, säger Ulf Nilsson. Vi har fått en massa utredningar redovisade för oss här som vi kommer att få behandla under kommande månader och kommande mandatperiod. Det är naturligtvis bra, men det genomförs inte speciellt mycket på området mer än att vi ser att det finns vissa saker som alltid kommer att hända. Sedan maktskiftet har regeringen fått ned tiderna avsevärt, säger man. Det är väl Migrationsverket och inte regeringen som har fått ned handläggningstiderna. Det har skett med stöd av kammaren här och med de ekonomiska medel som också tidigare regering har ställt till förfogande. Det handlar om nya arbetsformer och nya möjligheter att agera. Ulf Nilsson avslutar sin artikel med att säga att många människor har fått lida för den socialdemokratiska slappheten. Vad baserar han den uppfattningen på? Jag måste ställa en del frågor. Var finns historien hos Ulf Nilsson? Eller är det här den femte uppfattning som Folkpartiet framhärdar med i den migrationspolitiska debatten?

Fru talman! Folkpartiet har varit mycket aktigt i migrations- och integrationsdebatten. Inte minst hade vi det som ett av våra huvudteman i valet 2002. Vår kritik redan då mot den socialdemokratiska regeringen handlade om att ni inte gjorde någonting åt utanförskapsområdena i storstäderna. Ni gjorde ingenting åt massarbetslösheten bland de människor som var nyanlända och hade fått uppehållstillstånd. Ni gjorde ingenting åt de växande köer av människor som ständigt överklagade i väntan på beslut. Ni gjorde ingenting åt alla de människor som gömde sig, stannade här och levde hemligt trots avslag. Nu sker det någonting. Nu sker de utredningar, som Göte Wahlström avfärdade lite grann, om hur vi ska hjälpa nyanlända och asylsökande att hitta en roll i arbetslivet och i samhället. De borde ha tillsatts för tio år sedan när flyktingströmmarna till Sverige ökade. Men det gjordes inte med den socialdemokratiska politiken. Den rättssäkra instansordningen genomfördes innan regeringen avgick, och det har jag aldrig förnekat. Det var väldigt bra, men ett rättssäkert domstolsförfarande när det gäller asylansökningar borde också ha genomförts betydligt tidigare. Vi kan rada upp saker alltifrån arbetslinjen i stället för bidragslinjen och utredningar om att hjälpa människor in i samhället till domstolssystemet för att visa varför vi tycker att den socialdemokratiska regeringen gjorde väldigt lite under sin regeringsperiod. Att vi har varit många migrationstalesmän visar bland annat att migrations- och integrationsfrågor är frågor som engagerar Folkpartiet liberalerna väldigt mycket. Vi är väldigt många som är engagerade i de frågorna. Det är ingen tillfällighet att vi har deltagit aktivt i den debatten genom åren eftersom vi i vår liberala tradition tycker att öppna gränser, kontakt över gränser och människor från olika kulturer som möts i grunden är något väldigt positivt.

Fru talman! Historielösheten är större än vad jag hade förväntat mig från Ulf Nilssons sida. Om man läser protokollen och läser igenom historiken över vad som har gjorts och vad som har hänt på det här området får man kanske en annorlunda bild än den Ulf Nilsson nu framför. Låt mig gå vidare på temat att det är många talesmän från Folkpartiet på det här området. Problemet är att det också förs fram lika många uppfattningar. Låt mig ta två exempel på det senaste. Den senaste talesmannen före Ulf Nilsson var Fredrik Malm. När frågan om inre väpnad konflikt diskuterades i utskottet var Fredrik Malm den första att gå ut och tala om domstolarna fattar felaktiga beslut. Vi hade Fredrik Malm så nära i en diskussion om ett utskottsinitiativ som man någonsin kan komma, men det satt några och höll i händerna på Fredrik Malm vid det tillfället. Domstolarna fattar felaktiga beslut. Inte ens dit går vi i våra ställningstaganden, utan vi säger att vi måste se över lagstiftningen om det är så att lagstiftningen inte håller utifrån de kriterier som vi ställde upp när vi inrättade utlänningslagstiftningen och om man upplever att den har förändrats utifrån den kodifiering som var uppdraget när utlänningslagstiftningen lades fast under NIPU-processen. Ulf Nilsson säger att Socialdemokraterna vill ha skärpta regler när det gäller arbetskraftsinvandring. Det är inte sant. Ulf Nilsson har inte läst utredningen som ligger till grund för det betänkande som vi kommer att få behandla. Vi vill utvidga arbetskraftsinvandringen. Till och med Mauricio Rojas, som företräder Folkpartiet i utredningen, hade en annan uppfattning än den som nu är alliansens på det här området. Han hade ett antal reservationer och låg nära socialdemokratin och Vänsterpartiet i uppfattningen om arbetskraftsinvandringen. Ulf Nilsson har fel på punkt efter punkt. Det är allvarligt. Nu är det alltså den femte uppfattningen från Folkpartiet som jag får höra som socialdemokratisk talesman. Det är bekymmersamt. Låt oss därför sätta oss ned och hitta den breda lösningen.

Fru talman! Jag var väldigt aktiv redan i valrörelsen 2002, och jag minns hur Socialdemokraterna alltid har svajat på den punkten. I dagens reservationer ser vi att det snarare är Miljöpartiet som vill driva på beslut om arbetskraftsinvandringen medan Socialdemokraterna är bekymrade över att myndighetsprövningen inte går till på det sätt som man tänker sig. Historier som den om Fredrik Malm är kanske intressanta när Göte Wahlström skriver sin självbiografi om hur det har gått till i utskottet och om hur folk har suttit och hållit i händerna på någon ledamot. Det intressanta sakligt sett är vilken reservation eller motion som Fredrik Malm ställde sig bakom. Som jag uppfattar det fanns det ingenting om detta med felaktiga domslut i något folkpartidokument som presenterades i kammaren av Fredrik Malm. Det andra är mer kuriosa som Göte Wahlström berättar.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är väldigt mycket tjat om migrationspolitiska talesmän här, men faktum är jag faktiskt är den enda kvinnan av de migrationspolitiska talespersonerna här i riksdagen. Kanske hade det varit annorlunda om vi hade varit fler kvinnor. Jag tror att vi tenderar att se mer på människor och mindre på system. Mitt engagemang i de här frågorna handlar om människor. Jag vill börja med att säga någonting om korta handläggningstider. Vi är alla överens om att det är bra att handläggningstiderna har kortats. Du tog också upp att du inte kan bedöma hur det ser ut i de olika länderna. Det är ingen som begär av Ulf Nilsson att han ska kunna bedöma hur det ser ut i länderna. Däremot begär vi att Ulf Nilsson ställer sig bakom att domstolarna ska beakta UNHCR:s riktlinjer och rekommendationer. De bedömer hur det ser ut i hemländerna. Det borde vi alla ställa oss bakom. Röda Korset, UNHCR och freds- och konfliktavdelningen på vårt eget Uppsalauniversitet säger att år 2007 var Afghanistan det land där mest krig råder i världen och där flest dör i direkta strider. Vi står här och säger att lagen inte tolkades på det sätt som var tänkt. Det regeringsparti som hade huvudansvaret för utformningen av det lagförslaget och propositionstexten säger det. Det borde väl räcka för att tala om att vi gjorde ett fel. Det blev fel, och därför borde vi också förändra det.

Fru talman! Vi hamnar i retoriska diskussioner här, men det är helt rätt som Bodil Ceballos säger, att vi ska se människorna. Det är därför vi står här och diskuterar. Jag tror att vi alla känner ett ärligt engagemang och verkligen funderar och tänker över de här frågorna. Behandlar vi människor rätt? Drabbas människor på ett eller annat sätt mycket negativt på grund av de beslut vi har fattat i riksdagen? Det är fruktansvärt viktiga frågor som man också måste kunna leva med i längden. Men risken är fortfarande att man hamnar väldigt fel om man hoppar upp i ett enskilt fall och säger att så här borde det vara, eftersom man inte har den helhetskunskapen som politiker. Jag vill påstå att inte någon av oss har det. Vi har inte heller den juridiska kompetensen. Mitt svar blir att jag som person och politiker försöker följa vad som händer när det gäller utvisningar och asylärenden. Jag försöker skaffa mig en så bra helhetsbild som möjligt. Vi får hjälp av en utredare som också skaffar oss en helhetsbild av det. Sedan får vi alla som är aktiva i de här frågorna sätta oss ned och diskutera om vi tycker att det är någonting principiellt som behöver förändras. Rent subjektivt och spontant tycker jag ändå att den stora flyktingström som har riktats till Sverige som helhet verkar ha hanterats bra. Jag säger "verkar" för jag sitter inte inne med hela sanningen, men med tanke på hur många som får asyl oavsett vilka länder de kommer ifrån tycker jag ändå att Sveriges migrationsmyndigheter verkar ha hanterat det här på ett anständigt och humant sätt. Men vi får fortsätta att följa utvecklingen, och det kommer, som sagt var, en utredning efter årsskiftet.

Fru talman! Jag talar inte om enskilda fall. Jag tror att det är 1 700 irakier som väntar på utvisning, och det är 500-600 afghaner. Det är inte enskilda fall, även om det är enskilda fall som rör upp känslorna hos människor i Hofors, Markaryd och på många andra ställen. När vi står här och säger att vi har en mer återhållsam flyktingpolitik än tidigare handlar det om att vi jämför oss med oss själva. Vi kan inte jämföra oss med andra länder och säga att de har det ännu sämre. Det är sant. Det är ännu sämre i många länder. Men det allmänna rättsmedvetandet, den svenska själen, utgår ifrån en flyktingpolitik med en solidaritet som vi tidigare har haft med flyktingar i världen och som nu håller på att förändras. Det är det allmänna rättsmedvetandet jag pratar om, inte vad greker, spanjorer eller andra gör. I fallet med Enayatullah Adel i Hofors skrev en av riksdagsledamöterna här en debattartikel i tidningarna och föreslog att alla de som skulle kunna komma i fråga för arbetskraftsinvandring inte skulle avvisas i nuläget. Jag skulle vilja fråga om det är Folkpartiets linje i den här frågan att man ska stoppa avvisningarna av dem som skulle kunna komma i fråga när den nya lagen om arbetskraftsinvandring tillkommer.

Fru talman! När det gäller arbetskraftsinvandring har det för mig som folkpartist varit en väldigt viktig fråga under de senaste åren att vi inom regeringen ska komma överens på ett så smidigt och bra sätt som möjligt under förutsättning att lagar, bestämmelser och avtal följs. Vi ska göra det enkelt för människor från andra länder att på kort tid få tillstånd att komma hit och arbeta. Jag ser fram emot den proposition som vi hoppas ska komma snart och att den ska innehålla förslag om detta. Jag är väldigt glad över att en majoritet, de fyra allianspartierna, faktiskt har lyckats enas om huvudlinjerna för hur man på ett enkelt sätt ska kunna komma hit och söka arbete. Jag är också väldigt glad över att Miljöpartiet stöder det, för Miljöpartiet hade inte lika snabbt kunnat sy ihop en sådan proposition med sina oppositionskamrater om ni hade varit i majoritet. Det finns folkpartister som i debatten och så vidare har tyckt att man skulle gå ännu längre. Jag kan också se att det finns argument för det som Bodil Ceballos tar upp, men samtidigt finns det nackdelar med att införa lagstiftning retroaktivt. Därför är jag ändå nöjd med att vi har kommit så långt att det blir goda möjligheter för människor att söka arbete på ett enkelt sätt, och det kan även finnas goda möjligheter för människor att lämna landet tillfälligt men komma tillbaka för att söka arbete. Sedan får det här inte blandas ihop med asylpolitik, som Bodil Ceballos själv har sagt. Det ska inte vara en räddning för människor som man egentligen tycker borde ha asylskäl, om man nu tycker det. Svaret är alltså att jag är väldigt nöjd med att vi har tagit det här steget. Sedan kan man alltid diskutera om man skulle kunna hitta ytterligare steg, men vi har lyckats få enighet om ett bra förslag som öppnar för arbetskraftsinvandring.

Fru talman! Som framgått av debatten är det få frågor som spänner över så många skilda områden som migration. Mitt engagemang beror inte på vem som lyssnar, vem som finns på läktaren eller vem som applåderar. Det utgår från varje människas okränkbara, unika värde. Ibland, fru talman, kan man uppleva en viss nedstämdhet över att orsaken till att så många människor världen över måste lämna sina hem och sina hemländer är människans till synes obegränsade dragning till att lösa sina mellanhavanden med våld. Det finns givetvis andra orsaker till att människor väljer att lämna sina hemländer, men svårigheten att återvända är ojämförligen störst i de länder där ofred råder. För ett land som Sverige är en väl fungerande migrationspolitik en förutsättning för att kunna ta emot människor med annan bakgrund på ett värdigt sätt och samtidigt upprätthålla ett fungerande asylsystem. Den nya process- och instansordningen är ett klart steg i rätt riktning mot ett rättssäkert system. Det är också välkommet att en utvärdering pågår som ser över hur processen fungerar och kan göras bättre. Det senaste fallet med migrationsdomstolens beslut nere i Malmö med ett Greklandsärende visar att det fungerar som vi hade tänkt. Betänkandet innehåller en bred samling av motioner på en mängd områden, formulerade i 44 reservationer. Det finns skäl för mig att kommentera några av de frågeställningar som tas upp. Ett ämne som tas upp är begreppet "väpnad konflikt". Orsaken till detta är bland annat att Migrationsöverdomstolen har gjort bedömningar av läget i Irak och kommit fram till att det i delar av Irak inte föreligger en situation som kan innefattas i begreppet. Som vi tidigare har hört i debatten är själva begreppet i sin ursprungsbetydelse definierat på ett visst sätt. Den fråga som bör ställas är om det är definitionen eller lagförslaget i sig som är rätt. Om man omdefinierar begreppet, som några reservanter förespråkar, uppstår frågan om begreppet egentligen inte urholkas i sin ursprungsbetydelse. Vid en eventuell översyn av lagen bör man ju fundera över vad man vill uppnå innan man rusar iväg med en lagändring. När begreppet "väpnad konflikt" över tid prövas i lämpliga fall bör, liksom i all annan lagstiftning, en utvärdering göras. Fru talman! Vi kristdemokrater gläds åt att regeringen i vår avser att överlämna förslag om arbetskraftsinvandring till riksdagen. Som framgår av inläggen finns det i dag fem partier som välkomnar förslagen och har en stor samsyn i frågan. Det är viktigt för Sverige att vi öppnar upp möjligheter för personer från länder utanför EU att kunna söka arbete i vårt land. Det är också positivt att vi väljer att gå före övriga EU-länder, att bredda utbudet till fler arbetsområden och inte avgränsa möjligheterna till arbete till vissa högkvalificerade arbeten. Nuvarande lagstiftning visar med tydlighet på den fyrkantighet som råder på området. De många fallen med arbetande och väl integrerade personer i Sverige som avvisas kan inte vara någon obekant. Exempelvis har många av oss kristdemokrater varit starkt engagerade i fallet Reza från Markaryd. Nu är det så att vi inte beslutar om enskilda ärenden i den här kammaren, utan de får vara föremål för normal juridisk prövning och myndighetshantering. Eftersom arbetskraftsfrågan bereds inom Regeringskansliet kan vi inte heller stödja någon enskild motion på området, vilket vore att gå före och omintetgöra beredningen. Den ordning som finns kan inte fortsätta. Som framgår av den promemoria som citeras i utskottets betänkande är det för oss kristdemokrater glädjande och viktigt med möjligheterna för att personer som fått avslag på asylansökan under vissa begränsade förutsättningar ska kunna söka arbete utan att behöva lämna landet. Vi har ett starkt engagemang för denna rimliga och medmänskliga hållning. Vi har här kunnat ta del av att företrädare från vissa oppositionspartier argumenterat mot ett sådant förslag. Dessas resonemang enligt reservationerna, att man skulle urholka asylprocessen genom att det öppnas en möjlighet att under kort tid söka ett arbete här, måste betecknas som märklig. Enligt min kännedom finns inga förslag från Socialdemokraterna eller Vänstern om att urholka eller försämra asylprocessen. Det är också viktigt att komma ihåg, fru talman, att det under många år har förts en ackumulativ migrationspolitik. I praktiken har det medfört att ett orimligt stort antal personer från andra länder lever under osäkra omständigheter och villkor, utestängda från ett värdigt liv, i vårt land sedan många år. Det framgår också av reservationerna. De förslag som noteras från s-håll är en ny version av kommunarrest, ett hopplöst, verklighetsfrämmande försök att ta sig in i flyktingpolitikens manege. Det är mot denna bakgrund som alliansregeringen har börjat arbetet med att organisera och formera en trovärdig politik. Självklart måste man som ansvarig beakta den situation som ärvts från tidigare regeringar och finna en hållbar inriktning på politiken, och detta tar tid. Fru talman! Det finns ett område som berör mig mer än andra, och det är när barn far illa eller utnyttjas av samvetsbefriade vuxna för dessas ändamål. Det må gälla smuggling, trafficking eller flykt undan övergrepp. Det finns redan i dag möjlighet att hjälpa dessa barn på ett bättre sätt. De brister som nästan alltid framkommer i enskilda ärenden gäller samverkan mellan myndigheter, socialtjänst och övriga involverade parter. Här krävs en skärpning och att dessa synnerligen utsatta, värnlösa individer får den omvårdnad de har rätt till. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Fru talman! Lars Gustafsson och jag brukar vara på samma sida när det gäller att värna flyktingars och människors rättigheter. Kristdemokraterna och Miljöpartiet har alltid stått upp för flyktingarnas rättigheter och möjlighet att få stanna i det här landet. Jag tänkte på en sak du tog upp om utvisningarna till Afghanistan och Kurdistan. När vi hade FN:s flyktingkommissarie här menade han att, precis som någon tidigare här berättade, att det går att skicka tillbaka människor till vissa delar av landet. Han betonade också väldigt noga att man inte kan skicka tillbaka människor exempelvis från södra Kurdistan till Kabul eller från Bagdad till Kurdistan. Man ska alltså komma från den platsen eller ha ett socialt nätverk där. Man ska ha familj i Kabul för att kunna skickas dit. Vi vet att Afghanistan är ett klansamhälle där det sociala nätverket är mycket viktigt. Vad gäller Reza, som Kristdemokraterna engagerat sig för och som förmodligen nu sitter på förvaret i Gävle och tittar på den här debatten, bör man enligt FN:s flyktingkommissarie inte skicka människor tillbaka till den plats han kommer ifrån. Samma sak gäller Enayatullah Adel. Hans avvisning stoppades ju efter ett fax från UNHCR; han var alltså på väg till Göteborg men fick komma tillbaka. Jag skulle vilja veta hur Lars Gustafsson ser på det faktum att vi avvisar människor i strid med UNHCR:s riktlinjer och rekommendationer.

Fru talman! När sådana fall dyker upp har jag ofta fått frågan från medierna vad jag anser. Jag säger att jag tror att det är oerhört viktigt att lyssna på dem som har rätt länderinformation. Det är där det ofta brister. Många gånger finns det också fall, vilket jag råkat på, där beslutsmyndigheten felaktigt fått en uppfattning om varifrån den asylsökande kommer för att han eller hon temporärt studerat på en ort eller gjort något annat där. Det gör att det blir komplikationer vid avvisningen eftersom personen då kommer tillbaka till en plats där han eller hon inte var tänkt att hamna. Jag tror också att det finns ett problem som vi får fundera över när vi talar om väpnad konflikt, nämligen att länder ju inte är unisona i sig utan det kan inom ett land finnas stora territorier där det inte förekommer någon väpnad konflikt. Därför menar jag att man nog får fundera lite mer över vad man ska göra. Vi vill inte ha ett felbeslut till som kan misstolkas, om jag uttrycker det så. Jag är dock inte rätt person att bedöma hur lagstiftningen fungerar. Vad jag förstår har Migrationsöverdomstolen gjort bedömningen utifrån de premisser och texter de valt att ha med i sin bedömning och som utifrån deras principer skulle kunna vara riktig. Däremot finns det alltså brister i länderinformationen. Det finns också brister hos de juridiska ombud som dessa personer får, i deras kapacitet och kvalitet. Det visar sig att ju duktigare ombud personerna har desto bättre möjligheter har de att framföra sin sak på ett korrekt sätt. Det har visat sig i det ena fallet efter det andra. Därför vill jag inte att Migrationsverket ska utse ombuden - och nu görs också en översyn av detta - utan ombuden ska utses av Advokatsamfundet eller någon annan, eller vara tillsatta av domstolen. Det tror jag skulle bli ett mycket rättssäkrare system, och då skulle säkert sådana fall som Ceballos tar upp undvikas. Ingen av oss vill att förfarandet ska vara rättsosäkert. Därför är det svårt att säga om det funnits fler sådana fall tidigare eller om fallen är fler nu. Det kan hända att många skickats tillbaka som inte borde ha skickats tillbaka och tvärtom. Vi vill ha ett rättssäkert system. Jag tror att vi alla vill att bedömningarna görs på ett korrekt sätt, och därför tror vi på den nya ordningen. Sedan får vi göra en utvärdering om något år.

Fru talman! Då måste jag ställa en följdfråga. Miljöpartiet föreslår nämligen att Sverige ska ha ett uppföljningsansvar för dem som skickas tillbaka, vilket innebär att vi eventuellt skulle bli tvungna att betala skadestånd för den som skickas tillbaka felaktigt. Dessutom ska personen ha möjlighet att komma tillbaka till Sverige. Om vi hade ett uppföljningsansvar och ett eventuellt skadeståndskrav kanske Migrationsverket skulle tänka i lite andra banor. Då skulle de kanske inte chansa, vilket jag upplever att de gör i dag. Skulle Kristdemokraterna kunna tänka sig att stödja förslaget om uppföljningsansvar? Jag vill också fråga om länderinformationen, som jag tog upp tidigare. Anser Lars Gustafsson att man ska beakta UNHCR:s rekommendationer, att de bör ligga till grund även för Migrationsverkets bedömningar? Jag vill även ta upp frågan om anhöriginvandring. Också där tror jag att vi egentligen tycker likadant. Jag utgår återigen från ett fall på Gävleförvaret. En man som sitter där sedan flera månader tillbaka fick inte ens vara med på sina barns födelse eftersom han inte släpptes från förvaret under den perioden. Han väntar på att åka till Vladivostok. Han har två barn här men ska ändå skickas hem. Vi föreslår att regeln ändras så att man kan söka uppehållstillstånd härifrån utan att först behöva åka hem. Det är inte rimligt. Jag tror att Kristdemokraterna tycker likadant. Är det så?

Fru talman! När det gäller det sista som togs upp vill jag säga att det finns anledning att se över vad som är rimligt. Det har också påpekats av Migrationsverket, vad jag förstår. Beträffande att ha människor i förvar och så vidare finns det uppenbarligen tveksamheter om man verkligen följer rekommendationerna eller bara åberopar att flyktingbelägenheten är stor. Jag kan inte bedöma det och vill därför inte uttala mig om det. Om jag uppfattade det rätt fick jag tre frågor. Den tredje gällde uppföljningsansvaret i hemlandet. Jag vet inte vilken rätt man har att efterkräva en skuld på det sättet, men givetvis är det viktigt att en uppföljning görs ända tillbaka till det land där den avvisade placerades för att se att det fungerar. Jag har hört talas om att halva Bagdad skulle vara befriat från bomber och halva inte. Det tror jag inte på.

Fru talman! Lars Gustafsson inledde sitt anförande med ett viktigt begrepp, nämligen att alla har lika värde. Det står vi nog alla i kammaren för, åtminstone de flesta, och det tycker jag att vi ska bära med oss. Utan att gå in och diskutera enskilda ärenden vill jag ändå ha med detta att alla ska ha lika värde. Jag hade en debatt om det. Frågan har även tagits upp i en frågestund i kammaren och är nu föremål för en interpellation. Kristdemokraterna säger att personer som i dag har arbete i Sverige och befinner sig i asylprocessen, men får ett negativt beslut under processen, ska få stanna kvar i avvaktan på eventuell kommande lagstiftning om arbetskraftsinvandring. Därmed kommer vi i och för sig in på ärenden, men låt oss ändå hålla oss från enskilda ärenden. Alla har lika värde. Vi hade vid februari månads utgång 14 877 personer som hade så kallat AT-UND, det vill säga arbetstillståndsundantag från Migrationsverket. En del av dessa har lyckats få ett arbete under asylprocessen och kommer därigenom i närheten av arbetsmarknaden och människorna på olika sätt. Många finns emellertid i regioner där vi har en annorlunda arbetsmarknad, där de inte kommer i närheten av arbetsmarknaden och kan skaffa sig ett jobb under asylprocessen. Därmed skulle dessa människor inte få samma möjligheter. De har alltså inte samma värde i den processen. Nu har vi sett att migrationsministern uttalat sig om detta i ett frågesvar och sagt att det är en komplexitet, att det inte är någon enkel fråga inför kommande propositionsskrivning. Det förstår jag. Centern säger att de inte vill ha någon amnesti - detta är ju en form av amnesti - utan den som har ett arbete ska få stanna under den perioden. Vad är Lars Gustafssons uppfattning som kristdemokrat i denna fråga?

Fru talman! Den är mycket enkel. Jag tror nämligen inte att man kan lagstifta retroaktivt. Var skulle vi i så fall sätta gränsen bakåt i tiden? Och vilka skulle det gälla? När vi så småningom beslutat om en lagstiftning som innebär att det ska genomföras, ja, då kan man diskutera huruvida det ska gälla. Så har vi gjort i vissa fall när det gällt förmögenhetsskatt och annat. I det läget kan det finnas skäl att få söka ett jobb. I detta fall gällde frågan dock ett retroaktivt beslut. Det har över huvud taget ingenting med människovärde att göra, för människovärde har man oavsett om man jobbar, är sjuk, bor i Sverige eller på Tahiti. Det är det som är skillnaden med mitt resonemang. Värdet har heller ingenting att göra med huruvida man får ett arbete eller inte. Vad vi säger är att man inte kan lagstifta retroaktivt, och därför har vi inte heller stött den enskilda motion som finns. Den är i och för sig behjärtansvärd, men vi kan inte lagstifta retroaktivt. De fall som finns får löpa, men vi kan sätta stopp för det gamla arvet från Socialdemokraterna.

Fru talman! Min frågeställning är förknippad med att en partikollega till Lars Gustafsson, också utskottsersättare, säger att för Kristdemokraternas del driver de denna fråga. Därav min frågeställning. Det skulle naturligtvis vara intressant att höra om migrationsministern kan ge en signal om hur processen går, om man kommit så långt - utifrån att man gjorde vissa avsteg från den departementspromemoria som diskuterades för ett tag sedan - att man nu är inne på propositionsskrivande och den process som kommer att ske i utskottet. Om vi har framför oss begreppet alla har lika värde ska naturligtvis alla också ha lika värde. Vi kan då diskutera att vissa av de 14 877 som har haft möjlighet att få ett jobb med det som grund skulle få ett uppehållstillstånd. Men om det är en skulle det vara 14 876 som inte skulle få stanna på grund av att de inte har kommit in på arbetsmarknaden. Lars Gustafsson måste ställa sig frågan: Till vilket pris är man beredd att sälja sig på arbetsmarknaden för att därigenom få möjlighet till ett uppehållstillstånd? Då kommer det att bli en konflikt när det gäller den här diskussionen om just asylprocessen kontra arbetskraftsinvandring utifrån det perspektiv som nu har lyfts fram, det vill säga spårbytet. Jag vill bara påvisa en problematik som jag tycker att Lars Gustafssons partiföreträdare, som uttalar sig för partiets räkning, har bortsett från. Då blir inte begreppet alla har lika värde lika värdeladdat, om man bortser från den problematiken.

Fru talman! Jag tror att Göte Wahlström fullständigt har missförstått alltihop. Möjligheten gällde ju att man får söka ett jobb, inte att man får stanna på jobbet. Man får söka ett jobb - det var vårt ingångsvärde i det hela - även om det råkar vara det jobb man har. Att man är lämpad kan ju innebära att den speciella kunskap eller färdighet man har är behövlig där. Vi vet att det i Stockholmstrakten fattas 4 000 specialhantverkare. Många gånger skulle människor som kommer från andra länder i EU kunna fylla de platserna. Vi tycker att det i det läget, om det finns en lag om att man kan söka jobb här, kunde vara rimligt att man får göra detta under en övergångsperiod. Det har ingenting med det andra att göra. Vi pratar om att söka arbete. Det har ingenting med människovärde att göra. Däremot kan de personer som nu återvänder söka sig tillbaka hit till ett jobb igen. Då har de ändå samma värde som alla dem som inte har varit i Sverige och som får söka hit. Jag kan inte förstå detta. Det är kanske för komplicerad retorik för Socialdemokraterna men inte för mig. Däremot tycker jag att det är märkligt att Socialdemokraterna har en reservation om utnyttjande av papperslösa. Vi ville ju nollställa alla dem 2006, tror jag att det var.

Fru talman! Efter att ha lyssnat på det som har framförts under dagens debatt kan jag bara konstatera att det verkligen är sant att migrationsfrågor engagerar och står högt upp på den politiska dagordningen. Det märks inte minst när man lyssnar på den tydlighet och den klarhet som kommer från alliansens ledamöter i utskottet. De här frågorna står dock inte bara högt på den svenska politiska agendan utan också på den globala, vilket inte minst EU-samarbetet vittnar om. Fru talman! Det gläder mig att kunna säga att regeringen nu står i begrepp att genomföra den kanske största eller möjligen en av de största migrationspolitiska reformerna på närmare 40 år genom den proposition om ökad arbetskraftsinvandring som kommer att läggas fram för riksdagen inom kort. Regeringen kommer att presentera en proposition för riksdagen där det föreslås ökade möjligheter för människor från länder utanför den europeiska unionen att arbetskraftsinvandra till Sverige. Genom reformen öppnar vi en väg som varit stängd alltför länge. Vi vet att det i dag finns en brist på arbetskraft inom flera yrken och sektorer på arbetsmarknaden, och vi vet att det inom några få år kommer att råda brist på personal inom kommuner och landsting i vårt land. Genom att öka möjligheterna att arbetskraftsinvandra till Sverige bidrar vi med en pusselbit för att motverka arbetskraftsbrist och se till att arbetskraftsutbudet upprätthålls. Allt görs för att säkra en fortsatt ekonomisk tillväxt och för att trygga vår framtida välfärd genom att möta de utmaningar som följer av den demografiska utveckling som vi nu går till mötes. De nya reglerna ska öka möjligheterna att arbetskraftsinvandra, och det är efterfrågan på arbetskraft som blir styrande. Reglerna kommer att präglas av flexibilitet, förenklad administration och långsiktig hållbarhet. Den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen ska upphöra. I stället är det arbetsgivarens bedömning av behovet av rekrytering från utlandet som ska vara avgörande när beslut om arbetstillstånd fattas. Vi förutsätter nämligen att det är den enskilde arbetsgivaren som har bäst kunskap om vilken kompetens som behöver rekryteras till arbetsplatsen. Så länge den som kommer som arbetskraftsinvandrad tillförsäkras samma villkor avseende lön och övriga anställningsvillkor som gäller för dem som redan är bosatta i landet finns det ingen anledning att sätta upp några trösklar, tvärtom. I takt med att västvärldens befolkning blir allt äldre kommer konkurrensen om arbetskraften att öka. För att Sverige ska framstå som attraktivt i en internationell konkurrens om arbetskraft måste vi sänka våra trösklar och välkomna dem som vill komma hit för att arbeta. Reformen beräknas kunna träda i kraft före årsskiftet, enligt plan. I diskussionerna om arbetskraftsinvandringsreformen har det från olika håll framförts synpunkter om att Sverige bör frysa, som man säger, avvisningar av asylsökande som fått avslag till dess att de nya reglerna för arbetskraftsinvandring träder i kraft. Ett sådant beslut - det vill jag understryka - vore att frångå grundläggande principer i den nya instans- och processordningen. Det har för övrigt i dagarna gått i princip två år sedan den nya ordningen infördes efter att ha röstats fram av en i stort sett enig riksdag. Genom reformen fick Sverige en länge efterfrågad ordning där rättssäkerhet och individuell prövning i asylärenden är ledstjärnan. Det är kanske den enskilt största reformen som genomförts inom svensk asylpolitik. Den nya instans- och processordningen med individuell prövning och möjlighet att överklaga i domstol måste värnas. En återgång till det gamla systemet, som präglades av rättsosäkerhet, politisering och oförutsägbarhet, är inte önskvärd. För att Sverige ska kunna ha en fortsatt generös asylpolitik är det A och O att vi har ett rättssäkert och hållbart system som det finns tilltro till. Det är avgörande att de som har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd lämnar landet för att tilltron till vårt system inte ska urholkas. Det är viktigt, inte minst därför att asylprocessen ska ha ett tydligt avslut som också efterlevs. Att skicka signaler om att det är bättre att gömma sig i stället för att följa myndigheternas beslut och återvända, eftersom det förr eller senare kommer att genomföras en regularisering, är helt fel. Det leder till att människor som gömmer sig hamnar utanför samhället, i ett slags skymningsland, utan rättigheter, och de blir väldigt utsatta. Det minskar dessutom incitamenten för dem som har fått avslag på sina asylansökningar att följa fattade beslut. Därmed undergrävs hela hållbarheten i systemet. Regeringen avser inte att genomföra några amnestier eller möjliggöra kollektiva beslut. För att underlätta återvändandet för dem som har fått avslag på sina asylansökningar avser regeringen däremot att driva en aktiv återvändandepolitik. Vi ser ett behov av att utveckla formerna för hur detta ska genomföras. Till exempel har regeringen nyligen beviljat 3 miljoner kronor till Röda Korset för att driva ett projekt om återvändande till bland annat norra Irak. Fru talman! Regeringen har under de 18 månader som gått sedan regeringsskiftet vidtagit fler åtgärder på asyl- och migrationsområdet än vad Socialdemokraterna gjorde under sina tolv år vid makten. Förutom arbetskraftsinvandringen och översynen av den nya instans- och processordningen har regeringen inlett en översyn av hela mottagandet av asylsökande. Man ska ta ett helhetsgrepp om detta. Regeringen har också givit en utredare i uppdrag att lämna förslag på hur ett försörjningskrav för anhöriginvandring ska införas i Sverige. Jag har vid flera upprepade tillfällen framhållit att ett väl fungerande mottagande av asylsökande är fundamentalt för att Sverige fortsatt ska kunna ha en generös asylpolitik och för att vi även framgent ska kunna vara en fristad för dem som behöver skydd. Eftersom regelverket kring mottagandet inte har setts över på 15 år har regeringen beslutat att ta ett helhetsgrepp över dessa frågor. Fokus ska vara egenförsörjning. Sören Häggroths utredning som tillsattes före jul förra året har nu inlett detta arbete. Grundbulten är rättssäkerhet, effektivitet och naturligtvis egenförsörjning. Syftet är att ta fram förslag på hur man ska kunna lösa den ansträngda situation som många kommuner befinner sig i efter att de i flera år har tagit emot ett stort antal asylsökande. Jag noterar naturligtvis att det från oppositionen och i synnerhet från det största oppositionspartiet nu kommer mycket spridda skurar av diverse förslag. Det är någonting som närmast påminner om kommunarrest. Jag har också noterat att man via partiledaren Mona Sahlin har öppnat för att vidga kretsen för anhöriginvandring men naturligtvis utan att tala om hur det här ska lösas praktiskt. Det ställer naturligtvis frågor om vad man egentligen vill från oppositionen. Det tror jag att vi alla är spända på att få höra. Som ytterligare en del av det helhetsgrepp som regeringen har tagit har en särskild utredare fått i uppdrag att lämna förslag på hur ett försörjningskrav för anhöriginvandring ska kunna införas i Sverige. Genom att ställa ett krav på att det ska finnas både arbete och bostad innan man får ta hit sina anhöriga ökar förutsättningarna för en bra integration och för att utanförskap kan undvikas. Incitamenten för egenförsörjning ska stärkas. I stället för att komma till trångboddhet och bidragsberoende kommer de anhöriga att komma till ordnade och stabila förhållanden redan från början. Fru talman! De migrationspolitiska frågorna är inte enbart av nationell karaktär. Migration är till sin natur något som innefattar rörlighet över gränserna. Dessa frågor hanteras därför inte enbart av riksdagen och regeringen utan även i internationella forum. Regeringens utgångspunkt i dessa sammanhang är att migration i grunden är något positivt som bör underlättas. När det gäller asyl måste de regler som finns vara utformade så att den som är på flykt ska ha en faktisk möjlighet att söka asyl och få en oberoende och individuell prövning av sin ansökan. Regeringen stöder därför det arbete som pågår inom den europeiska unionen med att få till stånd ett gemensamt europeiskt asylsystem. Gemensamma regler är angeläget för att skapa en jämnare fördelning av ansvaret mellan EU:s medlemsländer i antalet asylsökande som tas emot. På så sätt kan fler människor som är i behov av skydd få det. Vår utgångspunkt är att det gemensamma asylsystemet bör vila på ett gemensamt regelverk med bibehållen nationell prövning. I detta arbete verkar regeringen för en stärkt ställning för asylsökande i Europa. Vi värnar den enskildes rätt att söka asyl och få en rättssäker prövning även internationellt. Vi väntar nu på att kommissionen, som äger frågan för närvarande, ska presentera de första förslagen till rättsakter under försommaren i år. Att arbetet med att få dessa regler på plats kommer att vara en prioriterad fråga för det svenska ordförandeskapet hoppas jag framgår med all önskvärd tydlighet. Fru talman! Sammantaget innebär de förändringar som regeringen genomfört att arbetslinjen successivt förs in i migrationspolitiken, allt i syfte att stärka den enskildes möjligheter till egenförsörjning och öka förutsättningarna för en bra integration. Det är vår ledstjärna för det här arbetet. I detta anförande instämde Mikael Cederbratt (m), Fredrick Federley (c) och Ulf Nilsson (fp).

Fru talman! Först har jag ett par kommentarer, och sedan ett par frågor. När migrationsministern så tydligt säger vad som är beskedet till papperslösa och gömda noterar vi det. Det är en politik som numera hela regeringen och alla partier där sluter upp bakom, dessvärre också Socialdemokraterna, när det gäller frågan att man ska skickas ut ur landet. Åk hem! är beskedet. Då vet vi som organiserar oss tillsammans med papperslösa att vår kamp ännu inte har nått framgång. Vi får fortsätta att driva den på alla upptänkliga och möjliga sätt. Tobias Billström gör reklaminslag för kommande förslag. Kravet att man ska ha försörjningsplikt när det gäller både bostad och försörjning av anhöriga är i praktiken ett förslag som kommer att innebära att familjer hålls splittrade i flera år. Men så presenteras det inte. Det ska vara något som underlättar integrationen. Det blir en kommande debatt om hur kommunmottagandet ska se ut. Jag kommer att återkomma i den med våra förslag. Men det är väl lätt att konstatera att det Tobias Billström nu företräder är att man ska leva splittrade. Jag är förvånad över att man kan argumentera för att det skulle underlätta integrationen. Den första frågan som jag har att ställa rör begreppet väpnad konflikt. Internationella rödakorskommittén som har att uttolka 1949 års Genèvekonvention säger att den tolkning som görs av migrationsdomstolarna nu är alltför snäv. Är migrationsministern beredd att bidra till att vi gör en översyn så att vi kan få en rimlig tolkning av begreppet väpnad konflikt i svensk utlänningslagstiftning? Den andra frågan gäller Grekland som också har varit omdiskuterat under den senaste tiden. Vad anser migrationsministern om dels mottagningsförhållandena i Grekland, dels risken att man från Grekland sänds tillbaka till ett annat land där man riskerar förföljelse eller till och med tortyr i vissa sammanhang?

Fru talman! Det är bra att Kalle Larsson så tydligt uppfattar budskapet från regeringen när det gäller frågan om de så kallade papperslösa, eller irreguljära migranter som man egentligen bör kalla dem för. Papperslösa antyder att de på något vis har tappat bort sina papper eller motsvarande. Så är det naturligtvis inte. De människorna har fått en prövning av sina asylskäl. De har fått ett negativt besked, och de ska lämna Sverige. Det är tydligt och klart, raka besked. Det är klart att det inte tilltalar Kalle Larsson som står för en annan politisk uppfattning i den här frågan. Det har jag full förståelse för. Men vi avser inte att förändra vår inställning. Varför håller vi på med en asylprövning om ja eller nej på frågan om huruvida man uppfyller kraven inte betyder någonting, om människor själva fattar beslutet att strunta i myndigheternas beslut, går och gömmer sig och inte respekterar det? Varför håller vi då på med asylprövning över huvud taget? Det kan Kalle Larsson kanske svara på. När det gäller den diskussion som har varit frekvent här i kammaren i dag, frågan om väpnad konflikt, konstaterar jag att den nuvarande utlänningslagen trädde i kraft den 31 mars 2006 med en instans- och processordning där regeringen inte längre har någon roll i den vanliga asylprocessen. Självfallet skulle det uppfattas som ett gravt underkännande av den nya ordningen om regeringen ingrep på grund av praxisbildningen genom lagstiftningsbeslut i en isolerad fråga redan nu. Det pågår en utvärdering. En utvärderingsutredning är tillsatt. Den kommer i sitt slutbetänkande att belysa om de materiella bestämmelserna i utlänningslagen blev tillräckligt preciserade för att vara lämpade för domstol. Det betänkandet kommer i februari 2009. Den utvärderingen och utredarens eventuella förslag bör man tillvarata innan man tar ställning till om det finns behov av lagändringar. Vad gäller Grekland och Dublinförordningen återkommer jag till det i nästa replik när jag har lite mer tid.

Fru talman! Då kan väl Tobias Billström i sin andra replik också förklara, om han tycker att det är okej att fortsätta att avvisa enligt Dublinförordningen till Grekland, hur logiken går ihop. Förra året fick tre av fyra, i år en av fyra irakier stanna i Sverige. I Grekland får ingen göra det. Ändå ska vi återsända utan att Sverige enskilt prövar ärendena. Här sker ingen individuell prövning när det gäller irakier till Grekland som alltså per mer eller mindre automatik sänds tillbaka till Irak. Är det förenligt med rättssäkerheten? Vi står på olika sidor när det gäller papperslösa och deras rättigheter. Det är värt att konstatera det. Jag tycker att det är en cynisk politik man här företräder. Men den debatten återstår. Vi kommer att föra den många gånger framöver. När det gäller begreppet väpnad konflikt står vi nu där jag för tre timmar sedan i riksdagens talarstol sade att vi skulle befinna oss. Migrationsministern kommer att säga att han inget kan säga, ingenting göra. Det är den nya ordningen som ska bestämma detta. Men det är ju fel. Tobias Billström skulle tvärtom kunna ta initiativ här tillsammans med regeringspartierna i övrigt och säga: Okej, ni vill titta på det här med väpnad konflikt. Det är något som kanske inte stämmer riktigt. Då gör vi väl det. Vad är problemet med en sådan ansats? Vad är problemet med att säga att här är det kanske inte perfekt, att här kanske vi skulle kunna göra någonting lite bättre? Jag har under hand förstått att inte bara elever i Hofors kämpar för sin avvisningshotade kamrat. Också flera lärare är involverade. De har i ett öppet brev till Tobias Billström ställt frågan: Hur ska vi kunna fortsätta att undervisa när det från vår sida inte finns någon tilltro till logiken i det politiska systemet? De har inte fått något svar på ganska lång tid nu. Jag tänkte avslutningsvis ge Tobias Billström möjlighet att svara här i stället. Hur ska man göra för att förstå logiken i att människor avvisas till Irak och till Afghanistan när det faktiskt råder krig och väpnad konflikt där?

Fru talman! Man kan kanske börja med att sätta sig in i hur vi har organiserat oss här i Sverige, att vi har en riksdag som stiftar lagar, att vi har domstolar som uttolkar den lagstiftningen och att vi har en regering som har ansvaret för att presentera nya lagförslag efter att ha utvärderat den ordning som finns till exempel för att hantera asylärenden. När utvärderingsutredningens redovisning och förslag väl finns att tillgå kan det möjligen finnas anledning att diskutera i vilka situationer och vilken omfattning ett krav på en individuell risk ska ställas och avgränsningen till sådant skydd som ska ges på icke-individuella grunder. Att isolerat nu sätta i gång ett lagstiftningsarbete enbart om de icke-individuella skyddsgrunderna är djupt olämpligt. Det avser inte regeringen att göra. Det är under alla omständigheter inte meningsfullt. Det är dessutom ganska cyniskt att försöka påstå att ett riksdagsbeslut i dag skulle ändra situationen för de människor som befinner sig i rättsprocessen. Så fungerar det inte i Sverige. De företrädare för oppositionen som har låtit antyda något sådant, däribland Kalle Larsson, för inte en seriös debatt i den här frågan. Det är min bestämda uppfattning. När det gäller Dublin och tillämpningen av den förordningen är det kommissionen som äger den frågan. Det är den ordning vi har kommit överens om i den europeiska unionen. Även här kan jag konstatera att Kalle Larsson försöker rida två hästar samtidigt. Det är viktigt att kritisera de länder som inte sköter sig, däribland Grekland. Det är uppenbart att det finns synpunkter på hur Grekland hanterar både mottagningsförhållandena och prövningen. Det är kommissionens uppgift att hantera det. Men Kalle Larssons parti står inte för uppfattningen att vi ska ha något gemensamt regelverk i den europeiska unionen. Kalle Larssons parti är väl snart det enda parti i kammaren som fortfarande har kvar kravet på utträde ur Europeiska unionen. Logiken i detta lämnar jag åt dig att förklara, men jag tror inte att man kan köra två hästar samtidigt. Jag tror att man i så fall riskerar att hamna mittemellan dem.

Fru talman! Dagens stora fråga har varit den väpnade konflikten och möjligheten för oss att göra skillnad. I somras var jag på ett möte där Dan Eliasson, generaldirektör för Migrationsverket, var med. Han berättade att rekordet i lagstiftningsändring här i Sverige är fem dagar. Det går alltså att ändra en lag väldigt snabbt. Det skulle vi kunna göra om vi fattade beslut om att göra det. Det behöver inte ta ett år. I Sverige har vi brist på arbetskraft, men också brist på befolkning i väldigt många delar av landet. Ändå skickar vi ut dem som har valt att bo just hos oss, i Hofors, i Markaryd och på många andra ställen. Det är slöseri med resurser. Men migrationsministern har varit tydlig. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än Kalle Larsson alldeles nyss gjorde. Den här gruppen kommer inte att omfattas av det nya systemet. Men vi pratar också om tilltron till systemet. När det sägs att vi ska ha en rättssäker process och att man ska respektera de beslut som har tagits kan jag ha förståelse för det om det gäller dem som har prövats nu i en rättssäker process och får avslag relativt snart, inte efter ett antal år. Det är när det gäller dem som prövades enligt den förra lagstiftningen som tilltron till systemet inte finns. Människor i vårt land reagerar när vi skickar ut Adel, Reza och alla de andra som har varit här så länge. Jag skulle vilja fråga ministern om hur vi ska få tilltro till systemet hos människor ute i vårt land.

Fru talman! En sak är säker: Tilltron till system uppnår man i varje fall inte genom att ständigt och jämt ratta och mickla med dem därför att man upplever att det fattas negativa beslut som man inte tycker är bra. Det är här grundproblemet ligger i diskussionen: förmågan att acceptera att en asylprocess kan sluta med ett negativt beslut, ett nej. Detta är alltid svårt. Det kommer alltid att vara svårt. Det kommer att vara svårt oavsett vilken lagstiftning vi har, därför att människor alltid kommer att kunna få ett nej likaväl som ett ja beroende på de individuella skyddsskälen. Det för mig tillbaka till den viktiga iakttagelse som jag har gjort under den här debatten, nämligen behovet av att försöka förstå varför vi har utformat systemet som vi har gjort. Vi valde 2006 att underkänna den gamla ordning som då existerade, därför att vi såg vad den ledde till. Den ledde till att den som fick Expressen, Aftonbladet eller något annat medium att uppträda tillräckligt många gånger på förstukvisten maximerade sina chanser att få lov att stanna i Sverige. Den som fick sökarljuset på sig fick rätt, men den som inte fick det - ja, det var ju synd för den personen. Det systemet underkändes på goda grunder, och politikerna lyftes ur processen och placerades precis där vi ska vara, nämligen i diskussionen om utformningen av lagstiftningen - inte tillämpningen av lagstiftningen, för den sköter domstolarna. Det är det här vi måste försöka förstå och återvända till de grundläggande resonemangen. Det betyder ingenting om det fattas ett riksdagsbeslut här i dag. Det betyder ingenting alls, därför att praxis fortfarande och alltjämt formas i domstolarna. Det innebär också att vi i stället måste rikta tillbaka blickarna på den utvärdering av den nya instans- och processordningen som försiggår. Precis som jag sade i min tidigare replik: När det arbetet är färdigt kan det finnas anledning att slå sig ned och fundera över om lagstiftningen behöver förändras. Men man kan inte hoppa och hatta fram och tillbaka och tro att man på det viset skapar tilltro till systemen. Det tycker jag att det är viktigt att komma ihåg.

Fru talman! Jag vill ställa en annan fråga, som handlar om den aktiva återvändandepolitiken. Det står i Migrationsverkets regleringsbrev att man ska prioritera återvändande, om jag inte missminner mig. Och det är det som sker nu. Man prioriterar återvändande, men inte genom att ha kortare handläggningstider så att människor ska lämna landet innan de har hunnit etablera sig här, utan genom att söka upp dem som har varit här i sju åtta år och skicka dem till länder som UNHCR rekommenderar att man inte ska få skicka dem till, många gånger dessutom på ett sätt där de som hämtas av gränspolisen inte ens får lov att säga adjö till sina fruar eller barn. Det sker på ett väldigt inhumant sätt många gånger, och det finns inga regler för hur det här ska ske, verkar det som. Jag skulle vilja fråga ministern hur han ställer sig till återtagandeavtalen, som vi tidigare har diskuterat och som vi vet är väldigt ifrågasatta, dels av UNHCR, dels av regeringarna i fråga. Jag vill också fråga om hur han ställer sig till att vi avvisar människor i strid med UNHCR:s rekommendationer.

Fru talman! Regeringen i Irak har varit en varm tillskyndare av återtagandeavtalet. Det märkte jag inte minst själv när jag var på besök i Bagdad i september förra året och satt och pratade med en företrädare för den irakiska statsledningen. Man har varit varma tillskyndare av det här och inte alls motståndare till att vi skapar ordnade och korrekta former för hur människor ska återvända. Man är tvärtom intresserad av att få tillbaka sina medborgare. Vad beträffar den afghanska regeringen är det samma sak. Jag har hört en massa märkliga påståenden här i dag om att man på något vis skulle ha underkänt det här från den afghanska regeringens sida. Jag som satt och pratade med den afghanske utrikesministern doktor Spanta under hans besök kan meddela kammaren att det inte alls var så att vi förde någon diskussion om uppsägning av avtalet eller någonting sådant. Vi pratade om formerna och principerna, och det tycker jag också att man ska göra. UNHCR:s roll är att slå vakt om det stora mandat som man har fått inom ramen för FN vad gäller att tillgodose flyktingarnas behov. Skillnaden ligger bara i att UNHCR har en kollektiv syn på det här. Man har ett större och bredare mandat, även i de enskilda länderna, medan vår domstolsprocess bygger på individuell prövning. Det är därför som det ser annorlunda ut. UNHCR:s rapporter vägs in som en del av underlaget som Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen har till sitt förfogande, men till syvende och sist är det prövningen i det individuella fallet som avgör huruvida man får lov att stanna eller inte. Sverige ska enligt regeringen ha en aktiv återvändandepolitik. Den person som får avslag på sin asylansökan ska återvända, för om personen får ett negativt beslut har man prövat skyddsbehovet och funnit att det inte finns. Det ska naturligtvis ske på ett värdigt och humant sätt, helt i enlighet med det regelverk som är uppställt. Dock måste jag säga att det är viktigt att komma ihåg att människor inte alltid själva är så väldigt medgörliga när det gäller återvändandet. Det får man också ta med i beräkningen. Det är inte alltid så att människor gör sitt bästa för att vara förberedda den dag polisen kommer.

Fru talman! Först får jag säga att jag är väldigt glad att statsrådet är här i kammaren, lyssnar till debatten och också deltar i den. Det framgick inte av talarlistan från början, och det innebar kanske att vi agerade lite annorlunda från oppositionens sida. Men jag är i alla fall väldigt glad att statsrådet är här och beskriver tidigare politik, nu förd politik och lite grann framtida politik, vilket också är bra. Det är ingången till mitt första inlägg. När statsrådet säger att den nuvarande regeringen har gjort mer än Socialdemokraterna gjorde under tolv år är det naturligtvis en subjektiv uppfattning som redovisas. En rad utredningar redovisades, och det är naturligtvis så att utredningar är en del av en process. Därav kommer min frågeställning. Jag angav redan i mitt inledningsanförande det behov som jag såg när vi var i majoritetsställning tidigare av att hitta breddade lösningar i kammaren för ett politikområde som behöver stabilitet. I dag är det sju rösters övervikt här i kammaren. Är ministern beredd att hitta bredare lösningar står vi till förfogande om det kommer en inbjudan. Då kan vi redovisa utredningsdiskussionen, våra tankar och kanske också reda ut det ministern kallar för kommunarrestbegreppet. Jag tycker också att Kalle Larsson redovisade den problematik som försörjningskravet kan innebära när det gäller att låsa ute vissa människor och hålla isär familjer. Vi kan lösa upp en del av den problematik som ligger i de här värdeladdade uttalandena. Min första fråga är: Är statsrådet beredd att skapa förutsättningar för en breddad majoritet genom att ta initiativ till överläggningar i de frågor som har redovisats?

Fru talman! Det är alltid viktigt och angeläget att föra en diskussion även om naturligtvis regeringsunderlaget är fullständigt klart i den här frågan, oavsett hur många rösters övervikt det är åt det ena eller andra hållet. Men jag vill gärna understryka en sak, Göte Wahlström, ingångsvärdena för en diskussion med till exempel Socialdemokraterna förutsätter också att man har lite trovärdighet. När jag nu tittar på hur reservationerna är utformade, till exempel när det gäller den diskussion som vi har haft nu i frågan om väpnad konflikt, ser jag att det svajar mycket betänkligt. Trots att vi hade tio års utredningsarbete i ryggen när klubban gick i bordet i kammaren 2006 för den nya instans- och processordningen vill ni, fastän utredningsarbetet ännu inte är avslutat, börja ändra i begreppen och alltså med andra ord sätta er över den praxisbildning som nu äger rum i domstolarna. Det är inte riktigt bra, Göte Wahlström, för att använda ett milt uttryck. Det innebär naturligtvis inte att det här skulle jäva diskussionen. Men det finns också andra orosmoln, till exempel att er partiledare Mona Sahlin har deklarerat att ni inte är för ett försörjningskrav för anhöriginvandring. Ni tycker att det är fel. I stället har ni lagt fram ett eget hemmasnickrat förslag till försörjningskrav som tydligen ska vidga kretsen av människor som får lov att komma hit. Min motfråga till Göte Wahlström är: Hur har ni tänkt er det egentligen? Hur ska det finansieras? Det handlar om människor som kommer hit när de är 60 år och som har problem. Vi pratar äldrevård, medicinsk vård, tandvård. Vad ligger egentligen i Mona Sahlins formulering att man ska trygga försörjningen? Är det mat på bordet? Men hur är det med pensionssystemet? Hur är det med de frågorna? Där har vi inte fått något svar från oppositionen än. Jag ser det nog som rätt viktigt att man reder ut det här innan man slår sig ned och diskuterar. Då blir diskussionsunderlaget så mycket bättre.

Fru talman! Jag inledde med att säga att det finns en fara i att retoriken blockerar. Det är kanske så. Det är därför jag har en ödmjuk inställning till behovet av överläggning. Det var ett av skälen till att jag också tog initiativ till överläggningar under förra mandatperioden, för att just bredda det här och få en rymd i diskussionen så att vi kan klara ut många av de frågeställningar som just leder fram till det statsrådet här har uttalat, en misstro mot det andra partiet. Låt oss klara ut frågan om NIPU. Statsrådet kan ju gå hem och prata med försvarsministern som satt i utredningen. Ett av uppdragen vi hade var att kodifiera gällande praxis till lagstiftning för att ärenden skulle kunna föras i domstol, alltså ingen förändring. Men det vi upplever är att man från den process som var tidigare i kodifieringen har gjort en förändring i handläggningen. Det är det vi vill få belyst i utredningen om just väpnad-konflikt-begreppet. Det finns en del frågeställningar som vi tycker att det finns skäl att ta itu med, där vi har varit med i processen och diskussionen i utredningsarbetet som sedan ledde fram till det ställningstagande vi gjorde i kammaren. En ytterligare fråga bara, det är möjligt att ljudanläggningen inte fungerade för mina öron fullt ut. Det gäller debatten om arbetskraftsinvandring. Statsrådet har ju läst utredningen - jag var en av deltagarna - där vi konstaterar den stora samstämmighet som fanns i utredningsarbetet. På ett par områden finns andra uppfattningar, vilket också varit uppe i diskussionen och debatten. Ett av de områdena har varit spårbytesdiskussionen, där statsrådet har deklarerat här i kammaren och också på annat sätt att det finns en problematik. Frågan gäller den diskussion som Kristdemokraterna har lyft fram här. Tolkar jag statsrådet rätt när jag upplever att han säger att inga kollektiva beslut är ett svar på frågan? Inga kollektiva beslut enligt kd-modellen när det gäller processen inför beslutet och frågan om spårbytesdiskussionen.

Fru talman! Ljudanläggningen var det. Jag tyckte att jag var mycket tydlig i talarstolen när jag sade att regeringen inte har för avsikt att genomföra några regulariseringar. Det är möjligt att Göte Wahlström missade det, men jag kan säga det en gång till så har vi rett ut den sista frågan. Jag tycker att det är intressant, som sagt var, att slå sig ned och diskutera. Politik är det möjligas konst. Det är riktigt. Men jag lade också märke till någonting mycket intressant, nämligen att Göte Wahlström helt gled undan från Mona Sahlins förslag vad gäller försörjningskravet. Jag fick inte någon kommentar om det över huvud taget. Det tycker jag är väldigt talande. Jag tror inte att det förslaget är genomtänkt över huvud taget. Göte Wahlström har suttit så länge nu i socialförsäkringsutskottet att han vet hur pensionssystemet fungerar. Han vet att skulle man medge en större krets av människor att komma hit som anhöriga utan att ha tänkt igenom vad det får för konsekvenser kan det leda till att man måste göra rätt stora ingrepp i pensionssystemet, kanske till och med en differentiering i socialförsäkringssystemen för att de ska kunna hålla ihop. Den frågan tycker jag nog att ni ska gå tillbaka till ritbordet med och fundera igenom ytterligare. När det sedan gäller frågan om utvärderingen av den nya instans- och processordningen och frågan om den väpnade konflikten är det som jag har sagt flera gånger så att det arbetet pågår för fullt. Det behöver inte kompletteras. De frågor som har varit uppe till diskussion i dag är redan inneslutna, även frågan om de materiella bestämmelserna i utlänningslagen och tillämpningen av den. Det är som sagt var bra, Göte Wahlström, vi kan absolut fortsätta diskussionerna här, gärna det. Men jag rekommenderar nog en tur tillbaka till ritbordet och ett samtal med Mona Sahlin när det gäller hennes förslag. Det tror jag skulle vara bra för alla inblandade parter.