Myndigheterna inom smittskyddsområdet

Fru talman! Socialutskottets betänkande som vi nu ska debattera handlar om myndigheterna inom smittskyddsområdet. Regeringen föreslår att Smittskyddsinstitutet ombildas. Syftet är att ge Smittskyddsinstitutet ett bredare uppdrag för kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning inom smittskyddsområdet. Regeringen anser att det finns starka skäl för att Smittskyddsinstitutet behöver förändras i riktning mot en förvaltningsmyndighet med kapacitet och skyldighet att förse regeringen, Socialstyrelsen och andra myndigheter med kunskaps- och beslutsunderlag. Beredningsfrågor ska också ges större vikt, står det i propositionen och i betänkandet. Jag ska villigt erkänna att regeringens proposition inte väckte något större motstånd hos mig och Vänsterpartiet vid den första anblicken. Omorganisationen av myndighetsuppdragen är inte direkt sådant som ett oppositionsparti blir särskilt upphetsat över. Vi har inte riktigt samma insyn heller när det gäller till exempel behovet av en förvaltningsmyndighet. Men efter inläsningen av hela propositionen märkte jag återigen att regeringen gör sitt vanliga kardinalfel. Inga konsekvensanalyser av förslaget har genomförts. De ekonomiska konsekvenserna av förändringarna lovar regeringen ändå att återkomma med i vårtilläggsbudgeten. Jag minns inte att det fanns några siffror i tilläggsbudgeten. Jag hoppas att Jan R Andersson kan hjälpa mitt minne och i sitt anförande redovisa vad regeringen har för siffror i tilläggsbudgeten när det gäller den här omorganisationen. Fru talman! Regeringen föreslår också att Rådet för samordning av insatser mot hiv/aids överförs från Socialstyrelsen till Smittskyddsinstitutet. Där blir det problem, anser Vänsterpartiet. Det finns inte ett ord om vilka konsekvenser regeringens förslag eventuellt kan ha för rådet och dess verksamhet. Då syftar jag speciellt på det förebyggande arbetet. Enligt Socialstyrelsens instruktion ska rådet verka för samordning av insatser mot hiv/aids och andra sexuellt överförbara och blodburna sjukdomar, följa upp utvecklingen av de insatser som vidtas och identifiera utvecklingsbehov, kunskapsbehov samt kommunikations- och informationsbehov. Vidare ska rådet skapa öppenhet kring hiv/aids, motverka stigmatisering och diskriminering av hiv-smittade och deras anhöriga samt stödja de ideella organisationernas verksamhet. Alltså är det uppgifter, speciellt de sistnämnda, som man inte direkt tänker på som tillhörande Smittskyddsinstitutets kompetensområde. Regeringens egen utredare skriver att hon är medveten om att de uppgifter som Hivrådet ansvarar för till viss del ligger utanför Smittskyddsinstitutets ordinarie verksamhet. Det är mycket märkligt att regeringen inte tar fasta på den tveksamhet som utredaren ger uttryck för. Det hade varit klädsamt om regeringen hade tillfrågat frivilligorganisationer som har mångåriga erfarenheter av hivarbete vad de har för synpunkter på den nuvarande arbetsfördelningen och behoven av eventuella förändringar. Inte bara klädsamt, jag anser att det hade varit självklart att diskutera med frivilligorganisationerna. Socialutskottet bjöd in ideella organisationer till ett sammanträde för att framföra sina synpunkter. Det var ändå något, men kom alldeles för sent i processen. Fru talman! Vänsterpartiet befarar att en förflyttning av Nationella rådet för samordning av insatser mot hiv/aids från Socialstyrelsen till Smittskyddsmyndigheten riskerar att leda till att sexuellt överförbara sjukdomar och andra blodburna sjukdomar börjar betraktas som en del av det övriga smittskyddet. Risken är stor att preventionsarbete försämras och minskar. Smittskyddsinstitutet är en utmärkt kompetent myndighet, det anser Vänsterpartiet, men har inte folkhälsoperspektiv på sin verksamhet, något som alltid krävs i det förebyggande arbetet. Vänsterpartiet delar den oro som RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, och RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, ger uttryck för i sina remissvar. Därför anser vi att Nationella rådet för samordning av insatser mot hiv/aids och därtill anknuten verksamhet inte bör överföras till Smittskyddsmyndigheten utan att rådet även fortsättningsvis bör bedriva sin verksamhet vid Socialstyrelsen. Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation. Jag vill avsluta med några ord om regeringens förebyggande insatser mot hiv/aids generellt. Det har inte varit regeringens starkaste gren. Nu får Jan R Andersson försvara hela regeringen och speciellt Socialdepartementet här i kammaren. Jag menar att det är allvarligt att regeringen och det kristdemokratiskt styrda Socialdepartementet förhåller sig märkligt passiva inför ökningen av antalet hivsmittade i Sverige. Det behövs mer medvetenhet om hiv och förändrade attityder, inte onödiga omorganisationer av verksamheter. Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare föreslagit att Socialstyrelsen ges i uppdrag att tillsammans med ideella organisationer genomföra en tydlig och målgruppsinriktad informationskampanj om hiv och säker sex. För detta ändamål har vi i våra budgetmotioner i höstas reserverat 10 miljoner kronor. Vi i Vänsterpartiet anser att regeringen inte inser hur viktigt det förebyggande arbetet är och absolut inte inser hur viktigt det är att samarbeta med frivilligorganisationer, som gör och har gjort en otroligt viktig insats för att förebygga hiv/aids.

Fru talman! Det är väl i stort sett en organisationsfråga det handlar om när vi diskuterar smittskyddsfrågor i dag. Som Elina Linna från Vänsterpartiet nyss sade blir det bredare än så. Regeringens insatser i hivfrågan, blodsmitta och det förebyggande arbetet har lyst med sin frånvaro under den här mandatperioden. Jag vet inte riktigt varför. Då känns det som att denna insats ska bli - ett uttryck som jag brukar använda - ett krafttag för att lösa vissa problem. Vi har ingen reservation i ärendet, däremot ett särskilt yttrande där vi pekar på en del saker som är av stor vikt. Om man nu gör det som föreslås för att visa på att man vill något eller gör något måste det verkligen hända något. Vi befarar att organisationsförändringen i sig kommer att leda till att vi kommer att få ytterligare en tid när det inte händer något. Jag tror att Jan R Andersson, Moderaterna, vet och kan se i statistiken att vi får större problem än vad vi har befarat vad gäller hiv och blodsmitta. Då kan jag tycka att det verkligen ligger på regeringens och Alliansens bord att se till att vi får i gång det förebyggande arbetet. Elina påpekade nyss att vi tillsammans har avsatt 10 miljoner för att utveckla modeller för en bred kampanj i de här frågorna. Jag vet att allianspartierna inte är så otroligt intresserade av att köra kampanjer; allt ska lösas på den enskildes nivå. Men i en värld där vi bryr oss om varandra betyder kampanjarbetet mycket. Jag tror faktiskt att Jan R Andersson håller med. Det vi debatterar i dag handlar mycket om en organisationsfråga. Då kan man fråga sig: Löser detta problemet? Nej, jag tror inte det, det krävs mer insatser. Våra förväntningar är stora på att detta organisationsförändringsarbete kommer att medföra ytterligare insatser. Vi har ett särskilt yttrande, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där vi påpekar att vi kommer att följa det här noga för att se vad som händer och sker. De smittade och utsatta i samhället lever under en stark press. Samtidigt ser vi att det finns en nonchalans vad gäller de här frågorna. Det har blivit mindre allvarligt att diskutera dessa. Vi ser att sexuellt överförbara sjukdomar ökar. Man måste fundera på vad det beror på. Jo, det har med medvetenhet att göra, tror jag. Det är de breda kampanjerna som kan skapa en medvetenhet så att vi får en förändring, ett förhållningssätt och en attitydförändring i frågan. Jag har en vädjan att Jan R Andersson kanske lite funderar på: Hur kommer man att möta upp det? Kommer man att göra något? Eller kommer man bara, som man i de flesta fall har gjort, att konstatera att nu gör vi så här och ser det som den största satsning som vi någonsin har gjort? Det här får bli mitt inlägg i den här debatten utifrån vårt perspektiv. Jag har ingen reservation att ställa mig bakom, men jag vill gärna peka på Miljöpartiets och Socialdemokraternas särskilda yttrande som handlar om att man måste se till att arbetet kommer i gång fort. Det har inte hänt mycket tidigare. Jan R Andersson kanske inte har möjligheten att påverka Kristdemokraterna, men han får påverka sina kamrater så att de tar ett nappatag med ministern.

Fru talman! De senaste åren har gett oss många nya perspektiv. Inte minst gäller detta inom smittskyddsområdet. Många händelser har fått oss att ändra och revidera våra perspektiv, och många har känt att vi lever i en global värld där vi är både utsatta och ömsesidigt beroende av varandra. Inte minst tänker jag på fågelinfluensan och andra pandemilarm som har fått oss att förstå att vi behöver kunskap och beredskap. Vi har också frågan om resistens mot antibiotika. Det har inneburit att ett viktigt medicinskt verktyg som vi har haft har vänts emot oss. Vi har också den ökade förekomsten av sexuellt överförbara sjukdomar som återigen har väckt frågan hur vi kan förebygga och skydda mot denna typ av ohälsa. Med dessa utmaningar framför oss menar vi att den statliga organisationen inom smittskyddet behöver förändras, stärkas och breddas för att kunna hantera de förändringar som sker i vår omvärld och för att reda ut hur vi ska kunna handha dessa frågor i ett mer långsiktigt perspektiv. I den proposition som ligger till grund för det betänkande som vi debatterar i dag föreslås att Socialstyrelsen och smittskyddsmyndigheten kommer att få ändrad ansvarsfördelning. För Socialstyrelsen innebär det att man även fortsättningsvis kommer att ha kvar sitt ansvar för smittskyddsåtgärder inom hälso- och sjukvården. Även frågor som är knutna till vårdhygien, antibiotikaresistens och beredskapsfrågor inom hälso- och sjukvården kommer att ligga kvar på Socialstyrelsen eftersom det är en naturlig del av Socialstyrelsens uppgift. Dock kan vi säga att det finns ett behov av att förstärka organisationen inom just smittskyddet. Det finns i dag ett delat ansvar. Det finns i dag en splittring i vissa frågor som vi tycker är olycklig. Det gör att vi inte får den kraft och den kunskap som är nödvändig för att kunna hantera dessa frågor på bästa sätt. Det är därför vår bedömning att bland annat den epidemiologiska övervakningen samt omvärldsanalysen och utbrottsberedskapen är uppgifter som bör föras över till en smittskyddsinstitution. Smittskyddsinstitutet är i dag en mycket professionell organisation, en forskningstung och internationellt erkänd organisation. Men forskningsfrågor är inte allt. I tyngd av dessa frågor har möjligtvis andra myndighetsfrågor fått stå tillbaka. En av de frågorna är epidemiologisk övervakning, som nu förhoppningsvis kommer att ändras eftersom det är en kärnuppgift för Smittskyddsinstitutet. Det finns flera skäl att ombilda Smittskyddsinstitutet till en bredare organisation. Bland annat är syftet i denna proposition att skapa en organisation som bättre kan integrera myndighetens nuvarande resurser med ett mer folkhälsoinriktat smittskyddsarbete. Vidare menar vi att myndigheterna genom att samla flera kompetenser kan skapa en bättre förutsättning för ett brett och kunskapsorienterat arbete och därmed förbättra kunskaper och dialog med alla aktörer. Många av de frågor som berör just smittskydd har till sin natur en internationell karaktär. Därför är ett brett internationellt utbyte viktigt, för att inte säga essentiellt. På samma sätt tror vi att ett brett internationellt utbyte kan bidra till att effektivisera och öka kunskapsuppbyggnaden i organisationen. Det är också så att alla inte ensamma kan göra allting. Därför är det bra om man kan dela på ansvaret och hjälpa varandra. Fru talman! Sverige har intagit en ledande roll när det gäller arbetet mot antibiotikaresistens, bland annat genom det arbete som genomförs inom Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning, Strama. Trots de oroande signaler som finns i omvärlden kan vi konstatera att Sverige klarar sig ganska bra. Det är någonting som vi ska ta fasta på och arbeta vidare med. De problem som har funnits med Strama är just deras finansiering och kontinuiteten i deras verksamhet. Dessa problem undanröjer vi nu förhoppningsvis då Strama ska bli en del i Smittskyddsinstitutets linjeorganisation. Fru talman! Jag skulle också vilja säga några ord om samordningen av frågor som rör insatser mot hiv och aids. I vår bedömning har vi sett det som naturligt att ansvaret för hivprevention ligger på en myndighet som har ett brett kunskapsuppdrag och ansvar för metodutveckling. Socialstyrelsen är i dag en myndighet som i huvudsak sysslar med tillsyn och normgivning. Det skiljer sig de facto från de uppgifter som Nationella hivrådet har. I stället är det vår bedömning att den förändring och den kraftsamling som kommer att ske inom Smittskyddsinstitutet kan främja hiv- och STI-frågorna genom en ökad kunskapsuppbyggnad och därmed öka fokus på de preventiva frågorna. Jag tror personligen att det är bättre att vara en stor del i en begränsad organisation än bara en liten fisk i en stor organisation, som de här frågorna just nu är inom Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har väldigt många löv på sitt träd, och jag tror att de här frågorna nu kommer att få ett ökat fokus och kommer att hamna inom rätt organisation. Låt mig bara till slut säga något med anledning av de frågor som kom upp. När det gäller finansieringen är detta ingen revolution. Det handlar om överföring av pengar direkt till en annan myndighet. Jag kan inte svara Elina Linna direkt på hur detta är formulerat i vårpropositionen eller om det ens är med där. Men låt mig ändå försäkra att det inte är några stora revolutioner som kommer att ske utan att frågorna säkert kommer att lösa sig. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslagen i socialutskottets betänkande SoU14.

Fru talman! Jag hittade inga nya pengar i tilläggsbudgeten. Man kan läsa i betänkandet att regeringen återkommer när det gäller finansieringen så man kan ju tolka det välvilligt som ett löfte att ge en extrafinansiering till Smittskyddsinstitutet till exempel för att kunna höja kompetensen när det gäller förebyggande insatser. Jag tror att Jan R Andersson håller med mig om att de kompetenserna inte direkt är sådant som Smittskyddsinstitutet har sysslat med. Jag läste Maria Larssons svar till RFSL och RFSU i Svenska Dagbladet för ett tag sedan, när organisationerna ifrågasatte den här flytten. Maria Larsson skriver där tillsammans med Christer G Wennerholm, ordförande i Nationella hivrådet, och Johan Carlson, generaldirektör för Smittskyddsinstitutet, att Smittskyddsinstitutets stora nationella och internationella kontaktnät och väl utvecklade epidemiologiska, virologiska och immunologiska verksamhet ger möjlighet att skapa ett unikt kunskapscentrum inom hivområdet med fokus på de preventiva frågorna. Hon skriver "med fokus på de preventiva frågorna", men hur kan man på Smittskyddsinstitutet vidareutbilda sig och skaffa personer som har kunskap och erfarenhet när det gäller förebyggande insatser?

Fru talman! Naturligtvis kan jag inte svara på alla de rekryteringsfrågor som Elina Linna tar upp, men det som stadgas i propositionen är ju att Smittskyddsinstitutet ska få en ny organisation med en ny inriktning. En del av den inriktningen är ju beskriven i propositionen. Man ska dels ha ett kunskapsperspektiv, en kunskapsuppbyggnad och en kunskapsspridning, dels ett bredare folkhälsoarbete som givetvis berör de här frågorna. När det sedan gäller budgeten har jag inte detaljerna i huvudet, men jag tror inte att det förs någon diskussion om att pengarna inte kommer att komma Smittskyddsinstitutet till del. Den diskussionen har inte funnits. Detta är väldigt tydligt stadgat i propositionen. Sedan kan jag inte svara på detaljerna, men jag tror inte att man behöver känna någon oro för att pengarna inte ska komma Smittskyddsinstitutet till del.

Fru talman! Det är det som jag tycker är så beklagligt, att regeringen gör förändringar och lagstiftar inom hälso- och sjukvårdsområdet, inom socialutskottets område som vi har erfarenhet av, utan att ha gjort konsekvensanalyser. Vad kommer det här att innebära för Smittskyddsinstitutet? Vad kommer det här att innebära för de frivilligorganisationer som har varit väldigt involverade i det förebyggande arbetet? Vad kommer det här till sist att innebära för människor som är hivsmittade eller som riskerar att bli hivsmittade? Antalet hivsmittade ökar och det behövs krafttag för att mobilisera mot hivsmittan. Det finns fortfarande en stor stigmatisering, och det finns en risk att stigmatiseringen ökar när frågorna flyttas till Smittskyddsinstitutet. Det finns många farhågor. Utredaren lyfter själv i sin utredning fram farhågor. Det är inte så enkelt. Jag gissar att Jan R Andersson inte är lika insatt i frågan som om någon från Kristdemokraterna hade suttit med här - helst Maria Larsson. Hur kommer det sig att regeringen under propositionsarbetet inte kontaktade och diskuterade med frivilligorganisationer eller mer beskrev konsekvenser och hur man tänker förhindra de farhågor som utredaren, frivilligorganisationerna och vi i Vänsterpartiet har sett? Det kan i stället bli stopp i den goda utvecklingen som har funnits i att mota hivsmittan.

Fru talman! Elina Linna försöker i detta debattinlägg måla upp att allt som är möjligt kommer att ske. I den meningen menar jag inte till det bättre. Det här är ingen stor organisationsförändring, men det innebär inte att den ska genomföras på ett oklokt sätt. Men jag noterar, trots allt fru talman, att när jag tittar på den reservation som Elina Linna som ensam ledamot har lämnat skriver hon som skäl till reservationen inte det hon har gett uttryck för här utan att hon känner en oro: "Jag känner oro för att förflyttningen kommer att leda till minskat och försämrat preventionsarbete." Om det vore så att du satt på kloka synpunkter eller hade argument borde du skriva ned argumenten i stället för att beskriva den oro som du ger uttryck för i reservationstexten. När det gäller till exempel frivilligorganisationer vet Elina Linna mycket väl att det inte är någon förändring vad gäller finansiering. Nationella hivrådet kommer att fortsätta att ha precis samma uppgifter som tidigare och kommer att samma sammansättning, men det kommer att ligga under ett annat tak - som vi tycker och bedömer är ett mer naturligt hägn att finnas i. Det är inte så att de frivilligorganisationer som räknas upp eller berörs kommer att få en förändring i finansieringen av sin verksamhet. Elina Linna vet också att vi har ökat finansieringen under mandatperioden, även om hon säger sig vilja tillföra 10 miljoner till. Det är lätt att säga att man ska tillföra mer pengar och kasta in något i debatten. Om man vill ha 10 miljoner mer till något kan man kritisera regeringen för den lilla organisationsförändring som görs här, men själv har man inte mer på fötterna när man kastar in 10 miljoner än att säga att de behövs i arbetet. Argumenten från oppositionen är ungefär som det uttrycks i reservationen, nämligen en känsla för oro, men de grundläggande argumenten saknas.

Fru talman! Ibland kan jag tycka att vi måste fundera lite på hur vi uttrycker oss retoriskt. När man har sista repliken i ett replikskifte är det märkligt om man kommer med påståenden som den andre inte har möjlighet att svara på. Det är fråga om hyfs. Jag har en enkel fråga till Jan R Andersson. Tycker Jan R Andersson att regeringens insatser vad gäller hiv/aids och blodsmitta är tillräckliga utifrån den utveckling vi ser?

Fru talman! Låt mig få bemöta det första Per Svedberg sade, nämligen att jag ska visa hyfs i mina anföranden. Jag tycker, fru talman, att jag visar hyfs. Det är inte konstigt att läsa upp en reservationstext. Tvärtom ska vi debattera i denna kammare den politik som förs från regeringssidan och de reservationer som oppositionen för fram. Att jag läser upp de texterna är inte konstigt. Det tror jag Elina Linna kan tåla. Sedan var det frågan om utvecklingen av STI och sexuellt överförbara sjukdomar. Givetvis ser vi i dag ett oroande mönster. Vad beror detta på och hur kan vi avhjälpa detta? Om det fanns ett exakt och bra svar på frågan skulle jag gärna satsa mer pengar. Per Svedberg sade i sitt huvudanförande att de vill genomföra en kampanj. Jag skulle också gärna satsa på en kampanj om vi visste att det skulle lösa den gordiska knuten. Jag tror att Per Svedberg vet likaväl som jag att genomförande av kampanjer är dyrt men ger lite. Jag tror inte att 10 miljoner skulle lösa problemet eftersom det är något annat som är problemet. Det är inte så lätt att lösa de problem som finns i fråga om spridning av sexuellt överförbara sjukdomar med hjälp av en enkel kampanj. Vi bör ta diskussionen på ett seriöst sätt. Det är givetvis oppositionens rätt att kasta in miljoner och säga att de vill göra mer. Men Per Svedberg vet likaväl som jag att det har givits mer pengar till denna verksamhet. Vi som har ansvar för skattebetalarnas pengar bör också veta att de ska användas på ett effektivt sätt. Min förhoppning är att Per Svedberg också delar den uppfattningen.

Fru talman! Alldeles rätt, Jan R Andersson! Det är precis så det är. Skillnaden är synen på hur vi når målet. Varför jag pratar om dessa stora satsningar i fråga om attityder och förhållningssätt är att utifrån ett oppositionsläge kan vi se att attityder och förhållningssätt slår rakt över alla politikområden. Det är det som skrämmer mig lite. Jag blir lite orolig om man kategoriskt är emot stora kampanjer för att skapa en förändring i synsätt och förhållningssätt utifrån en ideologisk hållning att det är jag själv som ska lösa mina problem. Vi rödgröna har en liten annan tanke, nämligen att det krävs att vi löser saker tillsammans, finansierar saker tillsammans och utvecklar saker tillsammans. Vi utvecklar varandra tillsammans. Det är det som blir intressant och är drivkraften. Risken är att den enskilde faller utanför. Någonstans väcks en oro hos mig. Jag har pratat med Jan R Andersson i korridoren, och vi är ganska överens om målet. Men det är i fråga om vägen till målet vi skiljer oss åt. Jag är starkt oroad över den egenkraft som man många gånger pratar om, den enskildes drivkraft att utvecklas och så vidare. På samma sätt är det med den negativa kraften, att någon inte får mer ersättning eftersom det inte finns någon drivkraft att komma vidare. Det här är en fråga som är långt större än smittskyddsfrågan.

Fru talman! Per Svedberg är en klok man, men det är inte alltid vi tycker samma sak - trots det. Per Svedberg tog upp frågan om en kampanj. Jag har utvärderat statliga kampanjer inom olika områden, och jag vet att det är svårt att nå målet och att de kostar mycket pengar. Det är väl därför som regeringen har ett fokus på att stötta ideella organisationer. Där blir det stor utväxling av pengarna. De insatser som görs är många gånger effektiva. Detta till trots innebär detta inte att alla människor som behöver få information och kunskap i frågorna nås - även om mer pengar ges till ideella organisationer. Regeringen har en uppgift. En av de uppgifter som regeringen har är att ha en effektiv förvaltning. Vi ska inte slösa skattemedel. Många gånger tror jag att regeringen har gjort det i samband med inte väl underbyggda kampanjer som inte har haft rätt fokus och förankring. Icke förty tror jag - och där tror jag att Per och jag är överens, som vi många gånger är i frågorna - att frivilligorganisationerna är den viktigaste delen för att komma till rätta med frågorna. De kan lära en ny generation hur det fungerar med sexuell och reproduktiv hälsa. Det är en uppgift som både vi har framför oss samt skolor och frivilligorganisationer har framför sig.