Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater

Fru talman! Låt oss börja med svenskans vackraste ord, vilket för mig som småbarnsförälder är "barnvakt". Men som riksdagsledamot tycker jag ändå att det vackraste ordet är "myndighetsutövning".

Myndighetsutövning är ett förvaltningsrättsligt begrepp och omfattar beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Det är mycket vackert, fru talman.

Vänsterpartiet har alltid varit tydligt med att det ska vara svenska myndigheter som utför myndighetsutövningen, eftersom det är då vi har lagar, bestämmelser, rutiner och överklagandemöjligheter om något skulle gå fel. Vi kvarstår i denna åsikt även när det gäller polisens samarbete över gränserna.

Regeringens proposition handlar om hur polisen ska samarbeta med andra stater för att förebygga och utreda olika former av brott. Låt mig börja med att förtydliga att Vänsterpartiet tycker att det är oerhört viktigt och betydelsefullt att polisen samarbetar och bekämpar brott över nationsgränserna. Brottsligheten sträcker sig inte enbart inom landets egna gränser utan är, precis som allt annat, internationell.

Den svenska polisen kan redan i dag samarbeta operativt med utländska myndigheter. Vid dessa samarbeten får dock utländska tjänstemän inte vidta några åtgärder som innefattar myndighetsutövning, bortsett från undantagsreglerna enligt Schengensamarbetet och samarbetet i Öresundsregionen. Vänsterpartiet vill att regeringen återkommer med ett förslag som inte medger främmande stats myndighetsutövning i Sverige eller innebär att utländska tjänstemän ges rätt att använda vapen på samma sätt som svensk polis.

I propositionen skriver regeringen att utländska tjänstemän som medverkar i samarbetet kommer att stå under svensk ledning och att deras användning av våld eller tvång enbart får ske inom ramen för de regler som gäller för den svenska polisen. Utländsk polis eller utländska tjänstemän med polisiära befogenheter ska vidare få bära vapen och ha rätt att använda vapen på samma sätt som svensk polis. De utländska poliser som ska delta i samarbetet ska enligt förslaget därför ges kunskap om vilka regler och arbetsmetoder som tillämpas i Sverige.

Detta låter bra, men Vänsterpartiet anser att det inte är tillräckligt för att garantera att grundläggande principer om rättssäkerhet och den enskildes rättigheter upprätthålls. En fråga som vi ställer oss är hur det ska säkerställas att myndighetsutövningen sker på rätt sätt.

Om en svensk myndighetsuppgift utförs av en utländsk stat måste medborgaren kunna förvänta sig lika hög grad av rättssäkerhet och kvalitet som om uppgiften utfördes av en nationell myndighet. Den myndighetsutövning som nu föreslås ska få utföras av utländsk stat är inte vilken uppgift som helst utan tillhör statens kärnverksamhet och utgör dessutom en del av statens våldsmonopol.

De utländska poliserna kommer enligt förslaget inte att vara underställda svensk myndighetstillsyn. Det tycker vi är mycket bekymmersamt. Vi ser allvarligt på det, och vi vill ha en bättre genomlysning och motivering till varför.

Samarbetsinsatser kommer att ledas av Polismyndigheten. Det innebär att Justitiekanslern och Justitieombudsmannen kan granska om någon felaktighet händer. Men precis som remissinstansen Advokatsamfundet anser Vänsterpartiet att det är tveksamt om det är tillräckligt att Polismyndigheten omfattas av tillsynen. Mot bakgrund av att de utländska tjänstemännen inte direkt kommer att stå under JO:s och JK:s tillsyn ifrågasätter vi i Vänsterpartiet om de nya samarbetsformerna verkligen kan sägas vara omgärdade av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.

Att låta JO och JK granska utländska tjänstemän avviker från rådande ordning, men att låta utländsk stat utöva myndighetsutövning i Sverige mot svenska medborgare avviker - det säger jag utan att överdriva - markant från nu gällande ordning.

Vänsterpartiet vill att regeringen återkommer med ett förslag som inte medger främmande stats myndighetsutövning i Sverige eller innebär att utländska tjänstemän ges rätt att använda vapen på samma sätt som svensk polis. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! I dag är alltså ärendet nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater. Det handlar om en del lagändringar som krävs i svensk lag för att kunna genomföra förslaget. Det handlar om att genomföra bestämmelserna om operativt polissamarbete i de EU-beslut som finns, som kallas för Prümrådsbeslutet och Atlasbeslutet, och en del ändringar utifrån Europolförordningen.

Den svenska polisen och Säkerhetspolisen ska då kunna samarbeta med utländska myndigheter och ta emot bistånd och ge bistånd vid gemensamma insatser, större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Man ska också kunna använda utländska särskilda insatsgrupper vid behov vid sådana händelser, precis som det är reglerat i dagens Prümrådsbeslut och Atlasbeslut. Som Linda Snecker poängterade finns det naturligtvis internationella samarbeten i dag. Men tanken är att utländska poliser, under ledning av svensk polis, ska kunna utföra myndighetsutövning i Sverige. Det är skillnaden.

Myndighetsutövningen kan, som i allt polisiärt arbete, handla om att använda sig av våld eller tvång. Det är väldigt viktigt att säga att den måste ske inom ramen för det reglemente som gäller för svensk polis. Jag kan ta ett exempel. Om det är olika reglementen för svensk polis och tysk polis och en tysk polis kommer hit till Sverige och jobbar under svensk ledning måste den polisen agera som den svenska polisen gör och får inte använda andra metoder som eventuellt finns i Tyskland.

Grunden är naturligtvis att svensk polis ska vara dimensionerad för vårt lands behov. Men vi ser att det blir av större och större vikt att ha beredskap för att kunna ta emot och ge förstärkning från och till andra länder vid exceptionella händelser. Man kan se detta som ett möjligt komplement, kan man säga. Vi ser det globala läget och förändringar som sker internationellt. Vi mår bra av att svensk polis kan använda sig av den här möjligheten.

Innan ett eventuellt samarbete med ett land påbörjas ska en överenskommelse göras. Den ska vara ganska tydlig. Överenskommelsen kan ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Insatsen ska vara tydligt avgränsad och ha ett tydligt syfte. Den kan vara specificerad i fråga om tid och plats. Det ska vara tydligt vilka tjänstemän som ska delta, vilka befogenheter de har, hur ledningen ska se ut och en del andra saker. Som ni förstår ska det vara väldigt tydligt hur samarbetet ska se ut.

Huvudregeln är att när utländska poliser agerar ska de göra det i svenska tjänstemäns närvaro. Befogenheterna är, som jag sa tidigare, de som finns i den svenska polislagen. Ingen får agera på annat sätt än det som är tillåtet enligt svensk polislag.

Linda Snecker pratade om sin oro för tillsynen gällande detta. Utskottsmajoriteten har bedömt att JO och JK kan utöva tillsyn över de insatser som görs. Utifrån det bedömer vi att rättssäkerheten finns i detta.

När det gäller geografi kan vi tänka oss att det främst handlar om de nordiska länderna - vi delar gräns - och att det blir mer samarbete där. Regionpolischefen i Polisregion Nord, Klas Johansson, jobbar just nu med ett speciellt uppdrag som handlar om att föreslå nationella rekommendationer för det framtida gränsöverskridande samarbetet i Norden - det kan då baseras på denna nya lagstiftning.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionen.

Fru talman! Till skillnad från en tidigare talare skulle jag vilja uttrycka ordet "äntligen". Jag yrkar bifall till propositionen, som handlar om operativt samarbete mellan olika länder, med fokus just på det nordiska samarbetet.

I dessa tider pratar vi faktiskt mer eller mindre varje vecka om behovet av fler poliser - fler poliser i yttre tjänst och fler poliser som är närvarande där människor finns. Det handlar om våra utanförskapsområden. Men det handlar i väldigt stor utsträckning också om vår landsbygd och vår glesbygd.

Det togs ett beslut i riksdagen den 2 april 2008. Det var en mandatperiod som inte var som den här mandatperioden. Det skilde sig på det sättet att riksdagen inte gav särskilt många tillkännagivanden till regeringen. Det kom ändå löpande propositioner. Men det fanns ett tillkännagivande. Det handlade om delvis bifall till en motion om polisinsatser över gräns vid överhängande fara. Det var faktiskt min enskilda motion som fick ett bifall. Därför, fru talman, vill jag använda ordet "äntligen".

Mellan den 2 april 2008 och den 16 maj 2017 är det mer än nio år och en månad. Nu ser man äntligen på något sätt frukten av det politiska arbetet. Det känns ganska skönt. Det är inte meningen att vara ironisk, för detta är en svår materia. Man ska ha respekt för att det tar tid.

En enig riksdag, inkluderande Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, beslutade att rikta detta tillkännagivande till regeringen, om att man skulle se till att få dessa polisinsatser. Regeringen påbörjade ett arbete med dåvarande justitieminister Beatrice Ask och lade upp det som ett nordiskt samarbete. Till att börja med gav man ett uppdrag från Nordiska ministerrådet. Det är nämligen svårt när man ska blanda in flera stater. Det tar tid, eftersom alla stater tycker att de egna reglerna är de bästa reglerna. Det gäller att komma överens. Men det är också, precis som Linda Snecker har tagit upp, en svår materia. Det finns mängder av detaljer i myndighetsutövningen som måste redas ut och klaras ut. Därför får man ha respekt för att ett sådant uppdrag tar tid.

Detta har gåtts igenom väldigt noggrant. Det har funnits utredningar om utökat polissamarbete i Norden och EU. Och det har funnits diskussioner bilateralt mellan de olika länderna. Det är bra.

Varför ville jag 2007 väcka denna motion? Ja, det beror lite grann på varifrån jag kommer. Jag lever ganska nära Tornedalen, och vi hade en ganska infekterad diskussion mellan dåvarande majoritet och opposition just kring detta. Tornedalen är ett väldigt specifikt gränsområde. Där finns en älv, och det finns väldigt många övergångar. Man talar i regel samma språk. Man umgås över gränsen. Det är ett levande gränsområde mellan länder som står väldigt nära varandra.

Särskilt väl symboliseras detta av Haparanda och Torneå städer. Det kan vara svårt att ta till sig när man lyssnar, men det är lätt att se när man åker dit. Justitieutskottet gjorde ett av sina få besök ute i landet där - efter tjat från min sida - och kom till insikt om att det här nog är nödvändigt och behövs.

Det symboliseras ganska tydligt av torget som ska byggas i Rajala, där landsgränsen i princip går över torget. De tidigare Schengenbestämmelserna innebär att man skulle kunna ha svensk polis på ena sidan. Skulle det då begås ett brott i det svenska hörnet av torget skulle den svenska polisen kunna springa efter, göra ett förföljande, till det finska hörnet av torget. Men skulle brottet begås i det finska hörnet av torget, då skulle inte den svenska polisen kunna gå över och beivra brottet. Det visar på problemet i detta. Därför fick vi också ett enigt utskott.

Naturligtvis finns det vidare behov i det här. Det handlar inte bara om Tornedalen, utan det finns också ett behov utefter den svensk-norska gränsen. Men det aktualiseras specifikt och tydligt just i Tornedalen, särskilt i de här städerna - eller staden Haparanda-Tornio.

Varför var då det här infekterat? Jo, delvis var det infekterat därför att det pågick ett större EU-arbete just då. Det handlade om Prümrådssamarbetet och Atlassamarbetet. Där fanns det väldigt skilda politiska uppfattningar. Därför är det lite fascinerande att se hur resan för politiska partier faktiskt kan se ut.

En av de stora poängerna med detta nordiska samarbete är att man kan sampatrullera under svensk ledning och använda sina resurser på ett gemensamt och bra sätt. För att möjliggöra detta finns artikel 17 i Prümrådsbeslutet, som regeringen lyfter fram som en möjlig väg.

Prümrådsbeslutet innebar ju att vi fick ett större, vidare samarbete. Dels fick vi ett större informationsutbyte gällande DNA, fingeravtryck och fordonsregister, dels fick vi ett samarbete om förebyggande av terroristbrott och samarbeten som gäller evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Men vi fick också möjligheten till sampatrullering enligt artikel 17.

Hur ställde sig då de olika partierna till detta? Jo, märkligt nog var alla partier för det nordiska samarbetet, men Vänsterpartiet och Miljöpartiet var konsekvent emot Prümrådssamarbetet över huvud taget. Man ville inte ens ha möjlighet att utbyta fordonsuppgifter - trots att vårt fordonsregister redan var offentligt.

Socialdemokraterna hade lite svårare att bestämma sig. Man såg gärna informationsutbyte som en möjlighet, men i sin reservation sa man definitivt nej till artikel 17 i Prümrådssamarbetet - samma artikel som samma parti i dag lyfter fram som den stora möjligheten.

Ibland kan alltså partipolitik bli lite lustig. Man agerar på ett sätt i opposition och ska prompt vara emot, men när man sätter sig i regeringsarbete inser man att man måste använda sig av den befintliga juridiken för att kunna nå olika typer av framsteg. Nu ska jag inte vara onödigt gnällig, men jag tycker att det här är ganska lustigt.

Jag är mest glad att vi efter nio år, en månad och fyra dagar ser till att faktiskt få ett fungerande polissamarbete så att vi också i ett område som Tornedalen, där vi aldrig kommer att kunna ha tillräcklig polisbemanning för att klara av alla situationer, kan få en situation där närmaste polisbil kan ingripa oavsett på vilken sida av gränsen den står.

Återigen: Bra jobbat den här gången, regeringen! Och tack, Socialdemokraterna, för att ni var kloka nog att byta uppfattning!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 maj.)