Register över tillträdesförbud vid idrottsarrangemang

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservationen från Vänsterpartiet. Jag vill också förtydliga hur allvarligt Vänsterpartiet ser på alla former av våld, mäns våld mot kvinnor, krogmisshandel, läktarvåld, huliganism, våld vid arenor före, under och efter match.

Idrottsrörelsen är en av vårt lands största folkrörelser, med cirka tre miljoner medlemmar och över en halv miljon ideella ledare. Supportrar är en självklar och viktig del av idrotten. De ger själ åt klubbarna och föreningarna och förstärker upplevelsen för publiken. Men våld och skadegörelse kan aldrig tolereras.

I dag debatterar vi ett lagförslag om att ett register ska införas för de personer som har tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, ett så kallat tillträdesförbudsregister, även kallat huliganregister.

Redan i dag har vi en lag om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang. Den lagen vill regeringen nu skärpa genom att även införa ett register. I det registret kommer namn, foto och personuppgifter att föras in. Tillgång till registret kommer polisen och idrottsorganisationerna att ha.

I lagrådsremissen föreslogs att idrottsorganisationer skulle få direktåtkomst till uppgifterna. Att enskilda får direktåtkomst till ett register hos polisen som innehåller känsliga personuppgifter är något helt nytt i svensk lagstiftning. Lagrådet anförde stark kritik och avstyrkte förslaget, vilket regeringen som tur var lyssnade på. I propositionen anges nu att det inte finns tillräckliga skäl för att införa en möjlighet för idrottsorganisationer att beviljas direktåtkomst till registret. I stället föreslås att personuppgifter från registret ska kunna lämnas ut på medium för automatiserad behandling.

Vi måste komma ihåg att det här är en fråga om den personliga integriteten. Regeringen erkänner det i sitt förslag till beslut, att det är en svår fråga. Men regeringen kan ändå inte låta bli att göra intrång i den personliga integriteten, precis som regeringen har gjort hittills. Att idrottsföreningar, som är privata aktörer, får tillgång till ett register som innehåller personuppgifter - uppgifter som är grundlagsskyddade - är inte motiverat tillräckligt.

Vi i Vänsterpartiet gör här en avvägning mellan nyttan och den praktiska betydelsen av ett tillträdesregister och det andra intresset, nämligen att skydda den enskilda individens personliga integritet. Vi vill inte ha mer av ett övervakningssamhälle. Men det verkar vi vara mycket ensamma om.

Vi löser tyvärr inte problemet med våld på allmänna platser med mer övervakning och registrering. Så enkelt är inte detta problem. Vi löser problemet med våld genom att bryta normer och strukturer som finns kring våldet. Supportrar är en självklar och viktig del av idrotten. Men våld och skadegörelse får aldrig tolereras. Våld är ett samhällsproblem, så även det idrottsrelaterade våldet. För att minska våldet krävs åtgärder både inom idrottssektorn och i samhället i stort.

Vi är positiva till själva tillträdesförbudet. Vi vill öka jämställdhetsarbetet för att förändra den rådande maskulinitetsnormen och ytterligare diskutera frågor som rör till exempel alkoholservering på arenor, förebyggande arbete och ökad dialog och samordning med bland andra polis, föreningar och supportergrupper.

Eftersom män statistiskt sett är den grupp som utövar mest våld, både i samhället och i idrottssammanhang, är det viktigt att prioritera arbetet med att problematisera och försöka förändra de rådande maskulinitetsidealen, vilket den nationella samordnaren påpekar i sin rapport.

Vänsterpartiet har genom motioner i riksdagen under lång tid presenterat en rad olika feministiska förslag till åtgärder för att öka jämställdheten i samhället, minska diskrimineringen och minska våldet. Det gör däremot inte mer övervakning, registrering och osäker hantering av personuppgifter.

Det finns många positiva exempel på supporterkultur, och mycket kan bli bättre. Stora fotbollsklubbar arbetar i dag med jämställdhet, ifrågasätter normer och skapar en idrott där alla är välkomna. Det är långt ifrån vad vi antagligen kommer att debattera i dag, nämligen att det faktiskt går att förändra detta utan registrering och fler lagar och att våld och våldshandlingar ingår i ett större perspektiv som inte bara kan förbjudas för att försvinna.

Herr talman! Vi har sedan ungefär tio år tillbaka haft en lagstiftning som möjliggör för samhället att utfärda tillträdesförbud för personer som inte klarar av att uppföra sig på våra idrottsarenor. De flestas bedömning är att denna lagstiftning fungerar bra men att den har vissa brister. Tanken är att några av dessa brister ska åtgärdas genom det föreliggande lagförslaget.

Förbuden är relativt begränsade till antalet. Det rör sig om 100-150 tillträdesförbud per år som vinner laga kraft. Man kan generellt säga att det har varit en ganska positiv trend när det gäller miljön på läktarna och arenorna under de senaste tio åren. Att säga att det är den lagstiftning som infördes 2005 som är orsaken är nog minst sagt övermaga. Jag tror att det är en kombination av förebyggande arbete, idrottsföreningarnas supporterföreningar och polisens mer precisa arbete med dessa problem.

Det är dock fullständigt orimligt mycket resurser som fortfarande plöjs ned för att hantera säkerheten på våra arenor. De polisiära resurserna måste kunna användas på ett bättre sätt och på andra områden. Det är som ett resursmässigt slukhål när man är på matcher och ser hur hundratals poliser ibland är utkommenderade. När idrotten ska vara en källa till glädje och en bra upplevelse för alla har arenorna ibland kunnat påminna om ett slagfält, och det är inte rimligt.

Det är alltså en positiv utveckling, men ibland sker tragiska händelser. I början av förra fotbollssäsongen hade vi en mycket tragisk händelse i Helsingborg. Som ett brev på posten när något sådant fruktansvärt händer kommer det förslag på mycket starka och repressiva åtgärder. De kan vara av olika karaktär. Det kan handla om att man till exempel vill ta bort ståplatsläktarna. Det är ett ganska vanligt förslag. Men det skulle förstöra det som närmast kan definieras som idrottens själ. Man ska vara medveten om att de svenska arenorna i dag är någonting som övriga Fotbollseuropa ser upp till. Vi har många klubbar i Sverige som har klackverksamhet som är av absolut yppersta klass. I något slags mening är det nästan en kulturgärning i dag. Det är en repressiv åtgärd som vi inte vill ha.

Även andra förslag förekommer, till exempel att höja biljettpriserna för att komma åt dessa problem. Det är en lösning som har använts i stor skala i England, vilket ni alla känner till, och som har använts nästan som ett socioekonomiskt redskap för att komma åt denna typ av samhällsproblem. Det anser vi också är helt fel väg att gå.

För oss är det viktigt att man vidtar åtgärder som riktar sig mot dem som faktiskt inte har på arenorna att göra och att de en till två miljoner besökare som går på fotbolls- och hockeyarrangemang faktiskt ska kunna göra det utan att drabbas av åtgärder eller lagstiftning.

Precis som Linda Snecker sa är det en relativt liten klick testosteronstinna män som faktiskt inte kan hantera detta. Det är nämligen nästan uteslutande män som har fått tillträdesförbud.

Det måste kännas säkert för barnfamiljer, äldre och kvinnor att gå på matcher. Detta får inte bli en maskulin arena som det har varit och är i många andra delar av Europa. I Polen, Spanien och Italien är det nästan bara män som går på fotbollsmatcher. Det är en utveckling som vi inte vill ha. För att klara det måste man ha ett effektivt redskap för att hantera detta.

Justitieutskottets och regeringens uppfattning är att hanteringen av registren och tillträdesförbuden är en bra och balanserad åtgärd som tar hänsyn till integritetssynpunkten men som också löser bristerna i den gamla lagstiftningen från 2005, nämligen att de som ska släppa in folk på arenorna faktiskt inte vet vilka som har tillträdesförbud. Det kan man tycka är ganska rimligt.

Vi behöver ha en struktur och en juridisk legitimitet när det gäller hur detta fungerar och hur informationen hanteras. Vi vill inte ha ad hoc-lösningar eller andra system som befinner sig i en juridisk gråzon eller till och med är rent olagliga. Vi vill ha ordning och reda, och det är precis det som detta förslag syftar till.

Detta är för övrigt någonting som efterlyses av hela Fotbollssverige. IFK Göteborgs ordförande och Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson uppmanar oss politiker att öka tempot i detta lagstiftningsarbete. Då säger vi självklart att det nu kommer en modifierad och avvägd lag, inte minst efter Datainspektionens och andra remissinstansers yttranden som faktiskt har påverkat det slutgiltiga förslaget på ett mycket påtagligt sätt. Det är reglerat vilka registeruppgifter som ska vara med och som ska lämnas ut. Man har också tittat på vilka medium som är lämpligast för att undvika överskottsinformation. Konstitutionsutskottet bekräftar också att man ligger på en rimlig nivå när det gäller integritetsaspekten, och vi menar att det finns en proportionalitet i detta förslag.

Idrotten och samhället i stort bör fortsätta samverka för att huliganproblematiken, eller vad man kallar det, inte ska dominera löpsedlar år ut och år in. Det här är ingen tulipanaros och kommer inte att vara den slutgiltiga lösningen, men det finns mängder med goda exempel i Idrottssverige på hur man kan jobba preventivt och med mjuka värden och redskap hitta framåt för att skapa en bra miljö på våra arenor.

Nåväl! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslaget i justitieutskottets betänkande 6 och avslag på Vänsterpartiets reservation.

(Applåder)

I detta anförande instämde Sanne Eriksson, Arhe Hamednaca, Elin Lundgren, Helene Petersson i Stockaryd och Lawen Redar (alla S).

Herr talman! Den här frågan har diskuterats under en följd av år, inte minst på förekommen anledning. Det som stundtals har hänt på och runt våra arenor är inte roligt. Ibland har det till och med hänt en bit ifrån våra arenor, med sönderslagna pubar, misshandlade människor och skadegörelse - i något fall tyvärr dödsfall. Vid någon händelse för något år sedan blev en åttaårig pojke bränd när bengaler tändes.

Någon sa strax innan att det måste vara tryggt att gå på våra arenor. Idrotten är rolig, och miljoner människor delar detta. Det är dock väldigt få människor som har respekt för dem som kallar sig supportrar men ägnar sig åt en annan verksamhet, nämligen huliganism. Det handlar om dem som organiserar sig i så kallade firmor vars enda syfte är att starta slagsmål - i första hand med sig själva, men många gånger drabbas också tredje man.

Det här har av idrotten själv konstaterats vara ett stort problem. Ishockeyn var snabb när problemet dök upp på deras arena, och välorganiserat tog man hand om problemet. Fotbollen har haft det svårare. Det tog lång tid, men i dag finns Svensk Elitfotboll som verkligen har signalerat att det här är ett problem. Idrotten själv vill ha åtgärder från lagstiftaren, både för att kunna lösa sin del och för att få hjälp från lagstiftaren att själv hantera situationen. Vi måste lyssna, och vi måste vara lyhörda. Vi måste nämligen lösa problemen tillsammans.

Svensk Elitfotboll kunde efter att ha gjort ett antal undersökningar själv konstatera att man tappar publik på arenorna på grund av det här problemet. Barnfamiljer är rädda att gå. Man tappar intäkter, och man tappar ett marknadsvärde även gentemot tv-bolagen när det gäller sända matcher. Det har snabbt fått fotbollen att agera.

Idrotten själv var väldigt pådrivande när det gällde att få till stånd de tillträdesförbud riksdagen tidigare har fattat beslut om. Det var glädjande att höra att de som är emot detta i dag ändå var för tillträdesförbudet som sådant. Tillträdesförbud innebär att den som har begått en brottslig handling kan få ett tillträdesförbud och inte får gå in på arenan. Det är inte godtyckligt, utan här har ett allvarligare brott begåtts. Det är de rättsvårdande myndigheterna som har fattat besluten.

Problemet är sedan att det inte är alla som respekterar detta, utan de tar sig ändå in på arenan och ställer till problem - problem som kan leda till att den där åttaåringen får brännskador som kanske blir men för livet. Därför var det i ett ganska tidigt skede viktigt för idrottsrörelsen att på något sätt få tillgång till de uppgifter som gör att idrottsarrangören har möjlighet att hantera problemet och stoppa de människor som våra myndigheter, på uppdrag av oss, har bestämt inte har rätt att gå in på arenor. Man ska alltså ha någon form av identifikation med namn och bild, vilket är ganska rimligt.

Jag måste säga att Djurgården är värd allt beröm i det här fallet, för den klubben gjorde ett hästjobb inte minst genom att förbereda en ansökan till Datainspektionen. Man gjorde det också på ett så pass bra sätt att man fick dispens från Datainspektionen för att upprätta register. Det har alltså tillämpats. Datainspektionen påpekade dock att detta långsiktigt bör lagregleras och leda till lagstiftning. Det innebar att utredaren Björn Eriksson tog tag i detta och föreslog det i sin utredning och att alliansregeringen satte igång arbetet med att förbereda den proposition vi har i dag.

Propositionen och det förslag som nu föreligger är inte konstigare än att den som har begått den brottsliga gärning som renderade tillträdesförbud också ska kunna identifieras på arenan. Märkligare än så är det inte, och det kan väl tyckas vara högst rimligt. Det innebär också att en polisman kan ha möjlighet att fotografera en sådan person, så att det ska vara möjligt att identifiera dem även för hanteringen.

Vi hade för ett par år sedan en debatt med arrangörerna om vem som ska ta kostnaden för detta. Någon sa tidigare i dag att vi kan använda polisens resurser bättre. Ett sätt att hantera det då, för att sätta lite press på klubbarna, var att se till att de fick vara med och betala kostnaden. Det ledde till en hel del konflikter och en hel del gränsdragningsproblem.

Beslutet från alliansregeringen var att ta bort avgifterna, men det var också ett ganska tydligt löfte från idrottsrörelsen att man skulle ta hand om problemet och jobba hårdare med det. Fine - det är bra - men då måste vi också vara beredda att ge arrangörerna det verktyg de behöver för att kunna fullgöra den förpliktelse de har åtagit sig gentemot oss. Därför är det här registret alldeles naturligt.

Politik är alltid en balansgång, och integritetsproblem är svåra. Jag måste dock säga att det här integritetsproblemet inte är svårt alls. Det innebär inte ett övervakningssamhälle. Man kan möjligen hävda att den person som betett sig så illa att den har fått ett tillträdesförbud kan känna sig kränkt över att en ordningsvakt kan känna igen personen och stoppa denne vid porten. Det kan vara en integritetskränkning, men jag anser den vara högst ursäktlig om vi i det fallet kan skydda såväl barnfamiljer som kvinnor, barn och män på våra arenor - de som är där i goda, vanliga syften.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Ellen Juntti (M).

Herr talman! Jag tror inte att jag inledningsvis behöver förklara vilken problematik vi diskuterar i dag och vad den innebär för de skötsamma personer som besöker idrottsevenemang; detta har många så förtjänstfullt redogjort för före mig.

När det gäller registret över tillträdesförbud vid idrottsarrangemang har Sverigedemokraterna under hela behandlingstiden av ärendet varit positivt inställda till förslaget. Vi tycker, som så många andra gånger, att skötsamma medborgares trygghet ska väga tyngre än en eventuell kränkthet hos en person som har ett ont uppsåt.

Det har visat sig att själva lagen om tillträdesförbud har haft en positiv inverkan när det gäller att minska störningar i samband med idrottsarrangemang, och ett register över tillträdesförbud skulle sannolikt effektivisera möjligheten att minska störningar ytterligare. Förslaget att polis, anställda hos polis och idrottsorganisationer får tillgång till och kan hantera registren ser vi som väl avvägt och egentligen en förutsättning för att nå effektivitet i arbetet med att trygga idrottsarrangemang.

I debatten har Vänsterpartiet som ensamt parti reserverat sig mot förslaget. Motiveringen är att våldsamma personer som redan har tilldelats ett tillträdesförbud kan känna sig kränkta av att uppgifter om deras tillträdesförbud hanteras av ansvariga vid ett idrottsarrangemang. Jag känner att det kanske inte behövs någon vidare debatt för att förstå vems intressen Vänstern värnar i det här fallet och att tyngden i den eventuella integritetskränkning ett register kan anses medföra får ses som rätt försumbar, åtminstone av en förkrossande majoritet i den här församlingen.

Vi ser såklart med glädje fram emot att idrottsorganisationerna nyttjar den möjlighet ett tillträdesförbudsregister innebär. Vi ser med glädje fram emot en positiv utveckling inom idrotten, där mer glädje och mindre våld förekommer.

Herr talman! Inte heller jag ska gå in på detaljerna i förslaget; dem har Petter Löberg förtjänstfullt redogjort för, och jag instämmer till fullo i hans anförande. Därutöver måste jag tillstå att det verkligen inte hör till vanligheterna att jag och Krister Hammarbergh är ense i integritetsfrågor, men i det här fallet tycker jag ändå att ett solklart bifall till förslaget i betänkandet är det enda rimliga. Jag yrkar på det.

Naturligtvis är varje straffrättsligt ingripande en kränkning av den personliga integriteten för den som har överträtt lagen, den som sätts i fängelse, den som tvingas betala böter och den som hamnar i brottsregister, och så även naturligtvis för den som kommer att hamna i register över tillträdesförbud. Men detta är fullt rimligt. Tillträdesförbudet finns till för att förbuden ska bli verkningsfulla, och förbuden finns till för att trygga säkerheten på idrottsarenorna för att precis de målgrupper som också Linda Snecker värnar ska känna trygghet när de är där och våga gå dit.

Jag delar dock Vänsterpartiets uppfattning att vi måste arbeta målmedvetet med normer och strukturer och att det är grunden när vi pratar om den här typen av våld som helt uppenbart handlar om maskulinitetsnormer som är mycket destruktiva och som drabbar inte bara andra män utan också kvinnor, äldre och barn som besöker idrottsarenor. Men då måste vi komma ihåg att de personer som begår brott på idrottsarenor, som tillhör de så kallade firmorna, som är huliganer, är förebilder som sätter normer för de unga människor som besöker idrottsarrangemang. De bidrar alltså i allra högsta grad till de negativa normer, värden och strukturer som vi vill motverka. Det är också ett skäl till att det är viktigt att tillträdesförbuden får genomslagskraft.

I sin reservation lyfter Vänsterpartiet fram att det vore oproportionerligt just för att tillträdesförbuden är så pass få. Jag måste säga att jag är glad att tillträdesförbuden inte har överstigit 157 stycken, som de var 2013, och att inte alla slentrianmässigt bifalls. Det är positivt att bedömningen vid tillträdesförbud är proportionerlig och att den inte är slentrianmässig, och det är positivt att det inte är så många det handlar om. Men när det nu är så pass få skulle jag snarare vilja hävda att också integritetskränkningen är mindre.

Det är trots allt massövervakningen som jag och Linda Snecker är helt överens om att vi ska motverka - det som är urskillningslös övervakning av oskyldiga. Men det är verkligen inte det som är fallet när det kommer till tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, för de som får ett tillträdesförbud får det därför att de har begått brottsliga gärningar tidigare vid idrottsarrangemang. Det är inte den oskyldiga allmänheten. Det är inte ett övervakningssamhälle, utan det är en del i att skapa trygghet för alla medborgare. Alla medborgare ska känna trygghet när de besöker idrottsarrangemang.

(Applåder)

Herr talman! Idrotten är en viktig del av vår kultur. Utövandet av den har kända effekter för såväl kropp som själ, och betraktandet av den kan inspirera och skänka både glädje och sorg. Mycket av det senare har det blivit de senaste åren om man, som jag, hejar på Hammarby, men nu är vi tillbaka i allsvenskan.

Alldeles oavsett vilket lag man har närmast sitt hjärta måste man kunna gå och se det och heja på det på ett tryggt och säkert sätt. Den positiva tifokulturen skapar en fantastisk inramning, men även om känslorna svallar och stödet till det egna laget är lika blint som odelat måste man känna var gränsen går.

Tyvärr har vi haft en del tragiska händelser kopplade till våld mellan supportergrupper. För de flesta blir ett urspårat bråk bara en obehaglig händelse, för andra kan det innebära men för livet och i några fall till och med själva motsatsen till livet. En hel del av buset sker utanför själva arenorna men dessvärre även inne på dem.

Utanför är det samhällets självklara ansvar att upprätthålla allmänhetens säkerhet, men inne på arenorna har också arrangören ett ansvar. Därför måste arrangörerna ha möjligheter att arbeta med trygghet och trivsel på ett relevant sätt.

Det är ett mycket litet fåtal som ställer till det för alla andra. Bland alla tusentals fans finns några enstaka som inte förstår var gränsen går eller inte bryr sig om var gränsen går, som i sin oändliga egoism och aptit för kaos och förstörelse ställer till det för alla andra. Den som inte vill eller kan respektera dessa gränser måste kunna nekas tillträde till klubbarnas arrangemang, och det är vi tydligen alla överens om. Men för att klubbarna ska ha någon praktisk nytta av ett tillträdesförbud krävs kunskap om vilka som är belagda med ett sådant.

Den svåra balansgången är naturligtvis att hitta en framkomlig väg som ger klubbarna en sådan möjlighet samtidigt som de viktiga integritetsaspekterna tas i beaktande. Det är därför viktigt att vi reglerar användningen noggrant för att hindra missbruk och ändamålsglidning. Gallring av inaktuella uppgifter är en annan viktig del liksom tystnadsplikten som kopplas till straffrättsligt ansvar och skadestånd.

Ingen ska förledas att tro att detta är något mirakelmedel som garanterat kommer att hindra framtida tragedier från att inträffa, men det är ett medel som förhoppningsvis gör tillvaron lite lättare för alla de fantastiska människor runt om i hela landet som ägnar sin tid och sitt engagemang åt att se till att det finns härliga idrottsfester att besöka.

Med en starkare effekt av ett tillträdesförbud kanske vi kan få en och annan att tänka till inför hotet att bli utestängd från att få vara med och heja fram sitt älsklingslag på plats.

Lagändringens innehåll har behandlats ingående av tidigare talare och jag behöver inte upprepa allt detta. Jag vill bara uttrycka mitt stöd för lagförslaget. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och önskar alla, oavsett vilket lag man hejar på, en mycket fin allsvensk säsong 2015.

Herr talman! Vi är såklart många som ser fram emot fotbollssäsongen 2015/2016. Det ska bli ett spännande år. Vi välkomnar såklart Hammarby tillbaka till allsvenskan.

Det här är en lag för alla oss som älskar idrott i allmänhet och kanske fotboll i synnerhet. Vi vet att problemet med vissa människors våld i samband med idrott är störst när det gäller fotboll, men det finns också företrätt när det gäller andra idrotter.

Vi har i den här kammaren under ett 10-15-tal år laborerat med olika former av åtgärder för att försöka att straffmässigt skärpa synen på huliganismen, men vi märker att det inte riktigt når fram. Jag tror att det finns flera förklaringar till detta.

Folkpartiet liberalerna välkomnar nu den här ändringen som har ett tydligt fokus på dem som verkligen missköter sig. Vi ger möjlighet för polisen att ha ett register. Vi ger möjlighet för polisen att fotografera. Vi möjliggör för klubbarna att få tillträde till registret för att de ska kunna se vilka personer det är som försöker ta sig in och förstöra de idrottsfester som så många människor har så mycket glädje av.

Jag tycker ändå att man måste ta med att vi kommer att behöva återkomma till ett antal frågor som hänger ihop med den här.

Vi måste försöka hitta en lösning på frågan om ett maskeringsförbud. Den är komplicerad. Vi får se var den landar. Men det är ju provocerande utan dess like för vanliga människor, och även för mig, att dessa människor fullt medvetet kan maskera sig. Det finns inget intresse alls i att de personer, som vi alla vet vilka jag talar om, ska kunna ta skydd i anonymiteten och ge sig på med våld med ganska omfattande skador som följd. Snacka om integritetskränkning!

Vi måste fortsätta att titta på kulturen vad gäller alkoholutskänkningen. Jag tillhör dem som fortfarande ser hur personer som inte skulle bli insläppta på en Finlandsfärja glatt går in på en fotbollsmatch ganska problemfritt. Det är rätt allvarligt, för i kulturen av alkohol, och för den delen också andra droger enligt supporterpoliserna, uppstår inte bara våldsproblematik. Det uppstår också andra brottsliga gärningar.

Klubbarna måste bli bättre på att använda rätt kameror. Har man tillstånd att ha kameror ska det vara kameror som kan användas för att identifiera personer. Det är ju ingen idé att filma om man sedan inte kan använda det i domstol för att leda i bevis att en viss person har begått en olaglig handling, till exempel slängt in bengaler, eldat på folk eller stormat planen.

Register över till-trädesförbud vid idrottsarrangemang

Jag tycker också att straffrågan är relevant. När jag träffar företrädare för supporterpolisen och för klubbarnas säkerhetsavdelningar är det tydligt att det görs mängder av anmälningar, inte minst från klubbarna. De här personerna är problematiska och har ingenting med supporterklubben att göra. De är bara ute efter att provocera och skapa våld, men straffvärdena är så låga så det leder inte till att polisen kan prioritera detta. Det är ju så vi gör här i kammaren: Vi sätter straffvärden på olika brott, och utefter det ska polisen prioritera. Sedan har vi regleringsbrev och alla möjliga råd och styrmetoder, men det är straffvärdena som är det mest avgörande för vad polisen ska prioritera. Där tror jag att vi behöver återkomma om vi ska komma till rätta med detta.

Viktigast av allt, vilket jag tycker är uppenbart och det är det väl inte bara Folkpartiet som tycker, är det förebyggande, att skapa positiva miljöer och hjälpa de personer som på olika sätt hamnar i den destruktiva trenden av supportrar och hänger på de rena våldsverkarna. De rena våldsverkarna ska låsas in, men de som hänger på och bidrar till detta ska få hjälp att få ut det förhoppningsvis äkta engagemang som finns, och det måste man få göra på rätt sätt. Jag tycker att det är glädjande att se att flera klubbar och supporterklubbar tar ett stort ansvar och försöker nå ut till dessa personer så att de på ett bättre sätt kan älska idrott i allmänhet och kanske fotboll i synnerhet.

Herr talman! Folkpartiet yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 februari.)