Tryck- och yttrandefrihet

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 i betänkandet. Mycket av vår gemensamt finansierade välfärd bedrivs i dag i entreprenadform. Privata firmor, aktiebolag och ekonomiska föreningar sköter barnomsorg, skola och äldreomsorg finansierad med skattemedel. I den offentliga verksamheten finns flera kontrollsystem för att allmänheten ska få en god möjlighet att granska hur skattemedel används. Revision, offentlighet och meddelarfrihet är några sätt att kontrollera att verksamheten sköts korrekt och effektivt. I den privata världen är det andra regler som gäller. Där tar aktiebolagslag och andra lagar till skydd för företaget och dess möjligheter att via affärshemligheter konkurrera med andra företag över. Offentlighetsprincipen gäller inte, inte heller meddelarskyddet. Det innebär att en lärare på en kommunal skola har rätt att meddela en tidning om rektor använder skolans pengar på ett felaktigt sätt, men att en anställd på en privat skola finansierad med skattemedel saknar den rätten. Det är till och med så att den privatanställda lärare som talar med pressen riskerar skadestånd för avslöjande av företagshemligheter. Exempel finns nu på att olika politiska församlingar som gör upphandling av välfärdstjänster skriver in meddelarskyddet som ett avtalsvillkor i anbudsunderlaget. Andra låter bli. Detta skapar ett läge där den som är offentliganställd hela tiden vet vilka regler som gäller medan det för en privatanställd i offentligt finansierad verksamhet råder en betydande osäkerhet. Vad säger avtalet mellan företaget och det offentliga? Vilken företagsform bedrivs verksamheten i och vilken lagstiftning lyder den under? Vad säger det personliga anställningsavtalet? Fru talman! Det finns en djupt grundläggande demokratisk brist i dagens ordning. Möjligheten till yttrandefrihet står här mot värnet av företagshemligheter. När den tvisten ska lösas är det lätt för mig som socialdemokrat att ställa mig på yttrandefrihetens sida. Men det finns också en konflikt mellan värnet av företagshemligheter och värnet om barn, gamla och sjuka som behöver vård och omsorg. Även där är det lätt för mig att ta ställning. Nyligen stod det i tidningarna om ett offentligt finansierat privat daghem som var så dåligt skött att barnen inte ens fick riktig lunch. Till slut slog föräldrarna larm. Men om personalen hade gjort det hade de med dagens regler riskerat att bli betraktade som brottslingar. Fru talman! Vi i riksdagen kan inte bestämma hur verksamheterna i kommunerna ska bedrivas. Men vi kan se till att sätta upp regler som gör att missförhållandena avslöjas så snabbt som möjligt. Ja, jag anser att det till och med är vår skyldighet att göra detta. Jag menar att det är ytterst värdefullt att vi inte försvårar för de människor som upptäcker missförhållanden att avslöja dem. Detta gäller verksamheter som rör till exempel barn, gamla och funktionshindrade. Det kan inte vara rimligt att sätta företagens intresse framför människors behov - speciellt inte när verksamheten är finansierad av oss alla. I offentligt finansierad privat verksamhet ska meddelarskydd kunna införas utan dröjsmål, till exempel genom krav på att de som bedriver entreprenadverksamhet ska tillåta meddelarskydd för sina anställda. Detta är bra både för dem som arbetar och för dem som betalar, det vill säga skattebetalarna. Även i rent privat verksamhet är meddelarskyddet eftersatt, även om det kan vara svårare att hitta enklare lösningar på problemet där. Frågan är komplicerad och bör utredas ytterligare, men svårigheterna får inte bli en ursäkt för att låta bli.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 och 7. Naturligtvis står jag bakom alla Vänsterpartiets reservationer i betänkandet. Vi lever i dag i en tid då de grundläggande demokratiska rättigheterna mer eller mindre börjar betraktas som en lyxprodukt. Som demokrat och vänsterpartist sitter det i ryggmärgen på mig att försvara den enskilda människans rätt till ett privatliv. Likaledes är det helt naturligt att försvara varje anställds rätt att kunna meddela sig med omvärlden om sin arbetssituation. Detta måste gälla såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn av våra arbetsliv. För mig är det enkelt att se det goda i friheten att få säga sin mening i en öppen debatt eller, för att förbättra sin situation, till exempel tala med en journalist om vad som sker runt omkring en och att kunna göra detta utan repressalier, trakasserier eller avsked. Men så är det inte för alla i dag. Trots den grundlagsskyddade möjligheten att meddela sig tillhör det tyvärr i dag inte ovanligheterna att arbetsledningen med hänvisning till brott mot tystnadsplikten eller någon allmän lojalitetskänsla försöker hindra en person att meddela sig genom att säga att det ska avslöjas. Jag är medveten om att detta också sker inom vissa delar av vår offentliga verksamhet. Men, fru talman, det är än värre inom den privata marknaden som just nu också växer alltmer när den offentligt finansierade verksamheten bedrivs i privat regi. Där kan man med hänvisning till att det är olagligt att avslöja företagshemligheter göra oblyga satsningar för att helt kväsa varje försök att utöva rättigheter som finns inskrivna i grundlagen. Från fackligt håll kommer också rapporter och berättelser om hur det blir ett hårdare och hårdare klimat, såväl för anställda som för fackliga representanter. Det är absolut inte utan risk för repressalier när anställda meddelar om missförhållanden på arbetsplatserna. Meddelarfriheten måste stärkas och då också gälla inom den privata sektorn, vilket den inte gör i dag. Ska det vara så svårt att börja med att införa meddelarfriheten i offentligt finansierad verksamhet som bedrivs i privat regi enligt den princip som nu gäller för offentliganställda? Det borde det naturligtvis inte vara. Men där är vi definitivt inte överens med högeralliansen. Genom att högeralliansen nu avstyrker motionerna visar ni att ni inte är beredda att stärka meddelarfriheten. Ni tycker att det är helt okej att anställda inte ska kunna ta upp eventuella missförhållanden som kan förekomma på en arbetsplats. Att man på grund av rädsla inte vågar meddela sig är illa, men att dessutom tvingas till tystnad rimmar verkligen illa i en demokrati som vår. Detta tycks ni inom alliansen uppenbarligen inte bry er ett enda dugg om. Hade ni brytt er hade ni sagt ja till Vänsterpartiets motion om att meddelarfriheten ska stärkas och att meddelarfriheten även ska gälla inom offentligfinansierad verksamhet som bedrivs i privat regi. Men alliansen väljer att avstyrka motionen. Fru talman! Det blir mycket tal om demokrati en dag som denna då vi avhandlar frågor som rör grunderna för vårt samhälle, grunderna för den svenska modellen av demokrati. De flesta av oss i kammaren är, får jag hoppas, överens om att vårt system är väldigt bra. Men vi borde också vara överens om att våra grundlagar ska vara levande dokument och att det demokratiska samtalet måste uppmuntras. Så är inte fallet alla gånger i dag. Fru talman! På kammarens bord ligger nu ett förslag från Vänsterpartiet som möjliggör att mångfalden av kultur- och debattidningar, inklusive invandrartidningar och radio, ska bevaras och utvecklas. Den uppenbara risken att vi snart befinner oss i en verklighet där endast en eller ett par aktörer på mediemarknaden presenterar sin verklighetsuppfattning är stor. Vi har ett ansvar för att värna mångfald även inom detta område. Slutligen, fru talman, talar man i Bibeln om synd. Ordet finns också i en ursprungligare betydelse inom idrotten, nämligen inom bågskytte. Där betyder det att man missar målet. Jag tycker att många i denna kammare i dag begår en synd. Det är sorgligt att de flesta partierna inte ställer sig bakom de motioner som anspelar på könsidentitet och som vi vill ska omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelse om hets mot folkgrupp. Det är trist att konstatera att det i utskottets ställningstagande hänvisas till en pågående beredning av en ny diskrimineringslagstiftning. Visst, jag förstår att frågan ligger där, och så ska den göra. Men det vore kanske på sin plats att utskottet i denna typ av frågor var tydligare i sitt ställningstagande, nämligen att det ska vara en självklarhet att grupper i vårt samhälle inte stängs ute från skydd. I detta fall handlar det om transpersoner. Jag tror att många här i kammaren i dag kommer att rösta emot sin övertygelse, och det, fru talman, är enligt min uppfattning att synda.

Fru talman! Kära åhörare, tv-tittare och riksdagskolleger! Det kanske är på sin plats att förtydliga lite vad det här betänkandet handlar om. Det är alltså 35 stycken motionsyrkanden från den allmänna motionstiden som vi behandlar i dag och som rör tryck- och yttrandefrihetsfrågan. Motionerna berör bland annat meddelarfrihet, som föregående talare har tagit upp, hets mot transpersoner, pornografi, Granskningsnämnden för radio och tv samt värnandet av yttrandefriheten. Till skillnad mot vad som kanske hör till vanligheten i vårt utskott har vi faktiskt valt att tillstyrka en motion. Det är den motion som rör Granskningsnämnden. Övriga motioner har vi dock i vanlig ordning valt att avstyrka, trots att det faktiskt bland dem finns många lovvärda och viktiga motioner. Den främsta anledningen till att vi har valt att avstyrka dessa motioner är att det pågår ett arbete i Regeringskansliet med att ta fram nya propositioner. Där pågår även utredningar, och vi har valt att invänta dessa utredningar för att inte föregripa diskussionen. I vissa fall har utskottet inte heller varit villigt att ompröva tidigare ställningstaganden. Betänkandet innehåller sju reservationer från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. För alliansens räkning kommer Ingvar Svensson senare att diskutera motionen som rör Granskningsnämnden mer ingående. Annie Johansson kommer att gå in i diskussionen om meddelarfriheten, som har varit uppe redan nu, och Mauricio Rojas kommer att gå in mer på djupet om värnandet av yttrandefriheten. För egen del har jag valt att lägga fokus på tryck- och yttrandefriheten i allmänhet och lagen om hets mot folkgrupp. Tryck- och yttrandefriheten är hörnstenar i det demokratiska samhället. I Sverige garanteras dessa principer i grundlagen genom bestämmelser i regeringsformen, i tryckfrihetsförordningen samt i yttrandefrihetsgrundlagen. Moderat politik utgår alltid ifrån allas rätt till frihet. Vi anser att gränsen för den offentliga makten ska vara tydlig och att människors fri- och rättigheter ska stärkas. Ett fritt och öppet meningsutbyte med respekt för den enskilda personens integritet är självklara och grundläggande värden i en demokrati. Vi anser att statens mest prioriterade uppgift i mediepolitiken är att slå vakt om respekten för tryck- och yttrandefriheten. Detta förutsätter att staten verkar för att garantera största möjliga utrymme för det fria ordet inom alla typer av medier. Pressfrihetens ideal i form av etableringsfrihet och oberoende ska prägla framväxten av nya medier i lika hög utsträckning som den präglar tidningar och tidskrifter. Den svenska tryckfriheten har, som jag ser det, lett till mångfald samt kulturell och vetenskaplig frihet. Den svenska tryckfriheten har också bidragit till de mest grundläggande förutsättningarna för det öppna samhället och för en levande demokrati, det vill säga det fria ordet, den öppna debatten och den enskildes frihet till information. Informationsfriheten är central i det demokratiska samhället, och regeringsformen och tryckfrihetsförordningen garanterar varje medborgare informationsfrihet i form av frihet att inhämta och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Vad gäller frågan som rör hets mot folkgrupp kan jag känna stor sympati med motionärerna Ulrika Karlsson i Uppsala och Tomas Tobé, som anser att lagen om hets mot folkgrupp bör ses över. Det handlar om att ta upp och diskutera huruvida lagen tjänar sitt syfte samt om man verkligen ska ha en lag som de facto innebär att alla faktiskt inte är lika inför lagen. Det handlar dock också om att nu när vi har lagen om hets mot folkgrupp diskutera och ifrågasätta logiken i att vi har en lagstiftning där homosexuella och bisexuella har ett särskilt skydd men där transsexuella utelämnas. H och B finns men T saknas. Utskottet har dock valt att i den här frågan inte föregripa resultatet av den beredning av diskrimineringslagstiftningen som för närvarande pågår i Regeringskansliet och den aviserade proposition som ska överlämnas till riksdagen under våren. Jag ser fram emot diskussionen vid ett senare tillfälle. Fru talman! Kampen för tryck- och yttrandefrihet utkämpas varje dag. För mig har det ingen betydelse om fokus gäller Åke Greens förfärliga uttalanden, Muhammedkarikatyrerna eller konstnären Lars Vilks rondellhundar. Att stå upp och försvara tryck- och yttrandefriheten är för mig lika viktigt oavsett avsändare och åsikt. Det citat som tillskrivs Voltaire - att jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att med mitt liv försvara din rätt att säga det - är fortfarande aktuellt och något som jag ställer mig bakom. Försvaret av yttrande- och tryckfriheten måste vara kompromisslöst. I sina internationella relationer måste Sverige vara mycket tydligt med att stå upp för det som är en hörnpelare i vårt lands demokratiska statsskick. Värnandet av yttrande- och tryckfriheten måste stärkas också på andra sätt. Här anser jag att skolan har en nyckelroll att fungera som ett forum för upplysning och debatt. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Tryck- och yttrandefriheten är grundläggande element i ett demokratiskt samhälle. Det är också två rättigheter som utmanats, precis som Anna Bergkvist sade, under de senaste åren. Vår vidsträckta tryck- och yttrandefrihet har här fått debatteras, motiveras och analyseras. Rätten till att trycka och tycka är inget som ska tas för givet utan är något som ständigt måste försvaras. Frågan om var gränsen går mellan att tycka/trycka fel eller tycka/trycka olagligt måste vara ständigt levande i den samhälleliga debatten för att stärka den enskildes fri- och rättigheter. Snart sjösätts en utredning om en fortsatt översyn av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen där det är viktigt att värna våra unika svenska rättigheter och regleringar liksom att inte urholka den viktiga offentlighetsprincipen. Jag kommer att fokusera mitt anförande på värnandet av offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, fru talman. Vi vill värna det unika i vår meddelarfrihet. Vi vill slå fast vikten och betydelsen av den svenska offentlighetsprincipen. Skyddet för meddelarfriheten, det vill säga förbud mot efterforskning och arbetsrättsliga åtgärder, är en mycket viktig del för att förverkliga offentlighetsprincipen när det gäller statlig och kommunal verksamhet. Att även privatanställda ska åtnjuta den grundlagsreglerade meddelarfriheten har utretts tidigare, och flera remissinstanser har kritiserat förslagen just för att frågan är mycket komplicerad och svår att lösa. Offentlighetsprincipen är till för offentliga verksamheter och för offentligt anställda och ska således omfatta enbart dessa. Med tanke på de tidigare anförandena från talarstolen är det viktigt att berätta vad meddelarfriheten är. Meddelarfriheten är de regler som finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som gör det möjligt att straffritt lämna uppgifter som normalt är sekretessbelagda uppgifter till tidningar, radio eller tv för offentliggörande. Detta är ett led i vår omfattande offentlighetsprincip där ledstjärnan är öppenhet i den statliga förvaltningen, men innehåller givetvis undantag för att säkerhetsställa rikets säkerhet eller särskilda tystnadsplikter. Anonymitetsskyddet liksom efterforskningsförbudet är två grundstenar i den svenska meddelarfriheten som skapar en tyngd åt den. Meddelarfriheten är till för att allmänheten ska kunna granska offentlig verksamhet och för att vi ska få insyn i densamma. Grundlagen talar om vilka rättigheter individer har gentemot staten - inte vilka rättigheter individer har gentemot privata aktörer. Meddelarskyddet är heller ingen arbetsrättslig fråga utan en offentligrättslig fråga. Det är inte en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare utan en fråga om det allmännas intresse av insyn. Däremot är det viktigt att utreda så kallade whistle-blowers skydd och om det skyddet är tillräckligt när anställda avslöjar missförhållanden på privata arbetsplatser. Detta görs genom en översyn av lagen om företagshemligheter. En av motionärerna kräver ett informationsobligatorium om meddelarfriheten. Det är viktigt med information för berörda om meddelarfriheten och efterforskningsförbudet. Majoriteten förutsätter att dessa öppenhetsfrågor ägnas både uppmärksamhet och respekt. Fru talman! KU är satt att värna den svenska grundlagen och dess bestämmelser. Yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen är här givna grundbultar för att se till att allmänhetens och enskilda individers rättigheter försvaras och inte vare sig urvattnats eller urholkas. Det är givet att det ska finnas ett skäligt skydd även för anställda i privata företag, men det regleras knappast i den svenska grundlagen. Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! För mig är det ytterst värdefullt och viktigt att inte försvåra för de människor som avslöjar missförhållanden. Detta gäller verksamheter som rör till exempel barn, funktionshindrade och gamla - som jag sade i mitt anförande. Tycker Annie Johansson att det är rimligt att sätta företagets intressen framför människors behov, speciellt när verksamheten är finansierad av oss alla?

Fru talman! Jag kan hålla med Yilmaz Kerimo att det är viktigt med dessa frågor. Samtidigt kan jag också konstatera att det på Vårdförbundets hemsida står att av domar i Arbetsdomstolen framgår det att privatanställda har en vidsträckt rätt att kritisera och ifrågasätta arbetsgivarnas handlande. Det här har varit en viktig fråga under många år, och ni har motionerat om denna fråga även under förra mandatperioden. Men motionerna har också avslagits. Det är viktigt att det finns en insyn i verksamheter som finansieras med skattemedel och som ligger utanför de offentliga aktörerna. Detta bör i så fall regleras i avtal mellan den offentliga uppdragsgivaren och de privata aktörerna i stället för att urvattna den unika meddelarfrihet som gäller just det allmännas insyn i offentlig verksamhet. Jag kan kontra lite genom att ställa en fråga. Om det är så självklart och viktigt att ha en meddelarfrihet hos privata aktörer, varför genomfördes inte detta under förra mandatperioden när ni var i majoritet och motionerna väcktes och diskuterades? Det är lätt att skrika högt i opposition, men självrannsakan skadar inte. Om det är enkelt och självklart, varför lyssnade ni så väl på remissinstanser som sade att det var svårt och komplicerat att genomföra?

Fru talman! Annie Johansson framförde synpunkten att det är värdefullt att göra någonting, men ingenting görs. Nu har ni makten, och nu kan ni göra något åt det. Om ni tycker att det är så viktigt, varför vill ni inte göra något åt det? Är det inte värt att testa för att sätta människornas behov före företagarnas vinstintresse? Man kan till exempel se meddelarskyddet som en tvingande del av ett avtal för offentligt finansierad privat verksamhet. Avtalet blir inte giltigt utan detta skydd. Med enkla lösningar kan man lösa detta problem. Är du beredd, om du anser att det är viktigt, att ta initiativ för att lösa detta problem?

Fru talman! Jag kan bara konstatera att det är lätt att skrika högt i opposition, men när man själv sitter med frågan är det väldigt svårt att visa handlingskraft och att genomföra just de saker som alla tre oppositionspartier lyfter fram i reservationen. Meddelarfriheten är till för att allmänheten ska kunna granska offentlig verksamhet och att vi ska kunna få insyn i densamma. Grundlagen - den svenska regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen - gäller individer gentemot statlig verksamhet. Den gäller inte individer gentemot privata aktörer. Där är min bestämda åsikt att vi inte ska urvattna de svenska grundlagarna. KU är satt att värna just dessa och värna deras bestämmelser, och här är yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen givna grundbultar att försvara. Det är jag beredd att göra.

Fru talman! Annie Johansson tar i sitt anförande upp att meddelarskyddet är viktigt att värna. Men när det gäller anställda inom den offentligt finansierade verksamhet som i dag bedrivs av privata aktörer är Annie Johansson inte beredd att förstärka meddelarfriheten för dessa anställda personer. För mig är det verkligen en knepig situation som Annie Johansson lyfter fram, när hon inte ens på något vis kan stödja att en utredning ska arbetas fram för att just stärka meddelarfriheten för den grupp som vi pratar om, för dem som är anställda i privata entreprenader och så vidare som finansieras av våra skattemedel. Anser Annie Johansson att de som är anställda inom dessa företag och bolag ska kväsas till att hålla tyst?

Fru talman! Jag pratade i mitt inledningsanförande om att det är viktigt att utreda så kallade whistle-blowers skydd, och det är personer som just förmedlar information om missförhållanden på privata arbetsplatser. Det görs genom en översyn av lagen om företagshemligheter. Jag tycker inte att den svenska grundlagen ska reglera vad som gäller på svenska arbetsplatser. Just avtalsfrågor brukar vara en paradfråga för oppositionen när man ska komma överens om villkor på den svenska arbetsmarknaden. Jag är förvånad över att man här vill gå in och reglera detta i grundlag. Tycker verkligen Marianne Berg att grundlagarna ska användas för att reglera förhållanden mellan arbetstagare och arbetsgivare?

Fru talman! I de motioner som vi har tagit upp som behandlar just meddelandefriheten avstyrker ni en mycket enkel sak, och det är ordagrant att snarast låta utreda möjligheterna till förstärkning av privatanställdas meddelarfrihet. Det avstyrker ni rakt av. På det sätt som ni hanterar det innebär det att rakt av ta bort det politiska ansvaret. Ni vill inte ta något politiskt ansvar. Vad ni hela tiden hävdar är att domstolar ska avgöra. Ta det politiska ansvaret för att denna stora demokratiska fråga om meddelarfrihet även ska gälla de personer som arbetar inom offentligt finansierad verksamhet i privat regi!

Fru talman! Jag kan bara konstatera att jag i mitt anförande och i replikerna tydligt har markerat att allianspartiernas bestämda åsikt är att offentlighetsprincipen ska värnas, att meddelarfriheten ska värnas och också ska förtydligas. Den ska inte vare sig urvattnas eller urholkas genom att man för in mer verksamheter som omfattas av just meddelarskyddet. På frågan om det politiska ansvaret kan man fundera på vilket politiskt ansvar de partier som nu är i opposition tog under förra mandatperioden när man satt med frågan i handen. Jag kan bara konstatera att ett sådant politiskt ansvar inte togs när man hade möjlighet att genomföra det. Man lyssnade på remissinstanserna, som kritiserade just detta att föra in andra aktörer under meddelarskyddet.

Fru talman! I detta betänkande behandlas många viktiga motioner som berör viktiga ämnen. Jag ska emellertid koncentrera mitt anförande till en av dessa motioner, nämligen min partikollega Tobias Krantz motion om värnandet av yttrande- och tryckfriheten. Jag gör detta inte bara för att denna motion behandlar ett ämne som är centralt för hela vårt demokratiska samhälle utan också för att angreppen mot dessa fundamentala friheter har ökat på ett mycket bekymmersamt sätt på sistone. Fru talman! Tobias Krantz motion skrevs i samband med mordhoten i september förra året mot konstnären Lars Vilks och mot Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda, den tidning som publicerade en teckning av Lars Vilks som föreställde profeten Muhammed som rondellhund. Det var ett mycket spänt läge, inte minst med minnena från den danska karikatyrkrisen som bakgrund. Ingen kunde missta sig. Det fanns mäktiga och farliga krafter som kunde sättas i rörelse i syfte att bestraffa Sverige för att ha den yttrandefrihet som vi anser är en omistlig del av det öppna samhället. Vi hade sett hur Danmark hade bestraffats för exakt samma sak. I det sammanhanget var det viktigt att inte i onödan provocera fram skadliga reaktioner och samtidigt slå fast att våra friheter inte är förhandlingsbara. Därför var regeringens balanserade men bestämda agerande föredömligt, och den befarade stormen blev inte av. Detta betyder inte att konflikten mellan våra fundamentala friheter och deras fiender skulle vara över - inte alls. Den nyligen avslöjade planen att mörda en dansk karikatyrtecknare och den karta över Lars Vilks bostad som hittades i Spånga säger att anhängarna till ett heligt krig mot det fria samhället också finns bland oss. Det vi har att vänta oss är en lång och många gånger mycket plågsam konfrontation, ty slaget om våra och andras friheter kommer inte att vinnas över en natt. I denna långa konfrontation finns det en risk som jag i detta sammanhang vill uppmärksamma: att vi låter oss skrämmas till tystnad, att vi börjar använda ett slags självcensur i syfte att inte provocera våldsverkarna. Det vore förfärligt, och lika förfärligt vore om vi, på något sätt, lägger skulden för det inträffade på dem som har blivit hotade för att de begagnade sig av våra fundamentala rättigheter. Det får vi aldrig göra även om vi ogillar hur dessa friheter används. Vi måste visa vår ovillkorliga solidaritet med offren. Fru talman! Lars Vilks och andras liv är inte bara hotat, utan det har totalt förändrats genom att de ständigt behöver leva under hot och behöver skydd mot eventuella våldsverkare. Samma sak drabbade för en hel del år sedan författaren Salman Rushdie och, för några år sedan, den holländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali. De danska karikatyrtecknarna har också sett sina liv förändras för att de gjorde bruk av vårt demokratiska och öppna samhälles viktigaste frihet, friheten att yttra sig och inte bli censurerade. Därför håller jag till hundra procent med om vad min kollega Tobias Krantz skriver i sin motion: Försvaret av yttrande- och tryckfriheten måste vara kompromisslöst. Därför vill jag i dag, från denna talarstol, uttrycka min solidaritet med Lars Vilks, med Ulf Johansson, med de danska karikatyrtecknarna, med Ayaan Hirsi Ali och med alla dem som har blivit hotade för att de begagnar sig av de friheter som vi anser vara heliga. Fru talman! Jag vill betona att saken inte gäller vad dessa individer har sagt eller vilka teckningar de har tecknat. Om det råder det olika meningar. Man kan till och med mycket starkt ogilla det utan att för den skull helt och hållet låta bli att ställa sig bakom deras rätt att yttra sig utan att bli trakasserade, hotade eller mördade som filmaren Theo van Gogh. Jag vill också utnyttja tillfället att manifestera min beundran för de danska tidningarnas modiga beslut att samfällt publicera den mordhotade tecknarens karikatyr av profeten Muhammed. Det var en läxa för oss alla i demokratisk värdighet och principfasthet. Danmark må vara ett litet land men i detta avseende har Danmark betett sig som ett av de största. Vad de danska tidningarna signalerade mot dem som tror att de kan skrämma oss till underkastelse var hur viktig vår frihet är. Det vet vi svenskar åtminstone sedan 1400-talet då biskop Thomas skrev att frihet är det bästa ting. Så är det, fru talman, det bästa och vårt käraste ting. Men att säga detta är förpliktande, ty friheten kan inte överleva om vi inte har modet att stå upp för den. Biskop Thomas frihetssång handlade just om en man som tog friheten på allvar och hade modet att försvara den. Han hette, som vi vet, Engelbrekt och han tvekade inte att använda, som det står i Frihetsvisan , klubba och svärd för att försvara friheten. Tack vare dessa människor är vi fria i dag, och bara om vi inte glömmer deras exempel och frihetens uppfordrande budskap kan vi fortsätta att vara det.

Fru talman! Marianne Berg tyckte, med anknytning till syndbegreppet att man missar målet, att det finns syndare i salen. I en demokrati finns det egentligen inget slutmål och ingen utopi. I det demokratiska samhället är politiken en ständigt pågående process, så vi kanske är syndare lite till mans. Yttrandefrihetsfrågorna är ju oerhört intressanta, abstrakta och krävande om man vill sätta sig in i dem. Ända sedan jag började med politiken har jag varit intresserad av mediefrågor och har stött på tryck- och yttrandefrihetsfrågorna. Det var först när barnpornografifrågorna dök upp i den politiska debatten 1993-1994 som jag insåg att jag måste fördjupa mig i frågorna. En del tyckte kanske att jag fördjupade mig för mycket. När jag satt med i Barnpornografiutredningen och skrev en reservation där kritiserade majoriteten mig och påstod att de inte begrep vad som stod i reservationen. Huvudinriktningen i reservationen - det var två andra reservanter också - vann sedan riksdagens gillande. Jag kan i efterhand konstatera att med den lagtekniska konstruktion som jag hade föreslagit, som var annorlunda än den som genomfördes, hade vi sluppit en del problem som vi nu har när vi ska titta på 2005 års barnpornografiutredning. Jag hade en annan modell för JK:s inflytande över detta. Men jag ska inte fördjupa mig i det nu. Vi har ju en stående beredning på tryck- och yttrandefrihetsområdet. Dessvärre avled en av våra mest kompetenta jurister på detta område, Göran Regner, på försommaren 2007. Det var ett stort avbräck för kompetensen inom de här områdena. Det är en begränsad beredning. Vi förväntar oss att den ska övergå i en parlamentarisk utredning så småningom. I ett debattbetänkande diskuterade man tre olika alternativ till den nuvarande lagstiftningen. Det har vållat en del debatt på olika håll. Man har till och med trott att beredningen föreslog några av alternativen, men tanken var att skapa ett underlag för hur alternativen skulle kunna se ut. Det fanns tre alternativ, men om man läser texten ordentligt ser man att det även fanns ett fjärde alternativ, nämligen att man behåller i stort sett samma reglering som i dag. Det är en intressant diskussion som vi kanske får fortsätta. När man för den här debatten möts man ofta av fältropet: Rör inte våra mediegrundlagar! Samhället förändras, därför måste vi anpassa tryck- och yttrandefrihetsskyddet till den utveckling som sker. Det är inga konstigheter. Egentligen har vi under ett stort antal år successivt förändrat lagstiftningen på olika områden. I anslutning till det här debattbetänkandet vill jag säga att något som inte har uppmärksammats så mycket är del två, nämligen en utredning av Thomas Bull i Uppsala. Han jämför olika tryck- och yttrandefrihetslagstiftningar i Europa och USA med svenska förhållanden. Det är oerhört intressant läsning. Det visar sig att på vissa områden är andra länder väl framme. Vi utgör ett undantag i de här sammanhangen i vår syn på ensamansvaret för publicerat material och vår syn på meddelarfriheten. Det är, som sagt, intressanta frågor, och en del väntas behandlas i den kommande utredningen. Man skulle önska att vi fick ett större intresse bland både politiker och mediefolk för de här frågeställningarna. Fru talman! Vem granskar granskarna? Det är väl en bra fråga att ställa för en ledamot av ett granskningsutskott? Vad finns det för litteratur om konstitutionsutskottets granskningsuppdrag? Väldigt lite. I den allmänna debatten bygger man ofta på schablonartade synsätt. Grundlagsutredningen tittar visserligen även på konstitutionsutskottets roll, men går inte på djupet och granskar vår granskningsuppgift. Man kanske borde inspirera forskare att titta på hur konstitutionsutskottet lever upp till sin granskningsuppgift. Ett annat organ som ägnar sig åt granskning är ju Riksrevisionen. Jag ska ställa en intressant fråga: Hur skulle det vara att göra en effektivitetsrevision på Riksrevisionen? Riksrevisionsutredningen gör en del av det jobbet. Det kunde kanske också vara intressant, inte minst för forskningssamhället. Ett annat granskningsorgan som vi behandlar i det här betänkandet är Granskningsnämnden för radio och tv. Såvitt jag vet har det aldrig utfärdats - det står också i betänkandet - någon utvärdering eller granskning av Granskningsnämndens verksamhet. Vi tycker att det är dags att man tittar på hur man har levt upp till de krav som har ställts på Granskningsnämnden när det gäller granskningen av radio- och tv-program. De ska ju granska utifrån saklighet, opartiskhet, allsidighet och relevans - även om relevansbegreppet är dåligt utvecklat i sändningstillstånden. Det intressanta är att det som är en klagoinstans nu har utvecklats till något slags tillsynsmyndighet. Vi har ju haft den diskussionen när det gäller JO att det är en extraordinär myndighet som ska ägna sig åt de klagomål som lämnas in och inte ha normala tillsynsuppgifter. Här man kan man se en institution som har båda delarna, den är både extraordinär och har nu alltmer av tillsynsuppgifter som åläggs av staten. Det kanske är dags att titta på det. Fru talman! Jag hade några synpunkter till, men jag avstår från dem.

Fru talman! Jag ska ta upp två av frågorna i betänkandet, nämligen frågan om mediekoncentration och frågan om hets mot folkgrupp. Vad gäller mediekoncentrationen är det enligt vår mening dags att göra en översyn. Det sker en ökad sammanflätning av olika delar av mediemarknaden, vilket kan vara en riskfaktor för mångfald och demokrati. Även denna marknad som verkligen ska vara flaggskeppet och riktmärket för yttrande- och tryckfrihet börjar närma sig ett oligopol. Det finns i dag ett litet antal mycket starka mediekoncerner som äger stora delar av mediemarknaden. De äger dagstidningar, biografer, tryckerier, filmindustri, förlag, tidskrifter, distributionsföretag, reklamföretag och webbsajter - det mesta som finns inom mediebranschen. Det finns tre företag som är de i särklass största och fyra något mindre som arbetar hårt för att nå ytterligare marknadsandelar. Dessa sju koncerner dominerar mycket starkt marknaden. Det sker också en geografisk uppdelning över landet, och det kan vara mycket tveksamt om det verkligen gynnar mångfald och demokrati. Det var nio år sedan Mediekoncentrationskommittén lämnade sitt betänkande. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Bara nu i vår har det skett, eller kommer att ske ganska snart, två stora tidningsaffärer. Storlek och samordningsvinster är av betydelse, men kanske med fara för mångfald och demokrati. Den förra Mediekoncentrationskommittén föreslog en mediekoncentrationslag, men det var kanske för tidigt för nio år sedan. Att reglera denna verksamhet är inte något önskvärt, men det är definitivt hög tid att se över mediekoncentrationen igen. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 6. Det andra området som jag tänkte beröra är hets mot folkgrupp och Diskrimineringskommitténs betänkande. I KU:s betänkande i dag finns en rad motioner som rör ändringen i diskrimineringslagen och även lagen om hets mot folkgrupp. Enligt direktiven till Diskrimineringskommitténs arbete skulle kommittén bland annat kartlägga och belysa behovet av och formerna för en reglering av ett förbud mot diskriminering av transpersoner. Kommittén föreslår att en ny lag införs som bland annat innebär att förbudet även omfattar könsidentitet. En proposition om ett starkare skydd mot diskriminering förväntas till riksdagen under våren. Majoriteten i utskottet vill inte föregripa regeringens beredning. Det är på det sättet som vi ofta behandlar frågor när de är under utredning. Men vi vill ändå framhålla att inom ramen för utskottets behandling av den propositionen kan också frågan om hets mot folkgrupp komma att belysas. Vår syn på detta är att frågan om en ändring av lagen om hets mot folkgrupp inte är avfärdad från dagordningen med tanke på att vi i dag avstyrker dessa motioner.