Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård

Fru ålderspresident! De viktigaste förhandlingarna om vår framtid och våra globala gemensamma klimatåtaganden pågår som bäst i Köpenhamn. Där ställs nord mot syd och rika mot fattiga. Det är samma orättvisa här som där. Sverige spelar under ordförandeskapet en stor roll, eller borde i alla fall spela en stor roll. Det är med besvikelse vi kan konstatera att Sveriges regering inte tycks ta klimathotet på tillräckligt allvar. I Sverige sänks koldioxidskatten med 1 öre vid årsskiftet. Internationellt driver Sverige att utvecklingsländerna själva ska betala en stor del av de kostnader som vi i den industrialiserade världen har orsakat. Detta är att smita från sitt ansvar och att skjuta över klimatbördan på dem som redan nu drabbas hårt av våra utsläpp. Biståndspengar tas till internationellt klimatbistånd som snarast borde kallas för klimatskadestånd. Det är mot den bakgrunden vi i dag debatterar allmän miljö- och naturvård i kammaren. Vi fick höra av statsminister Fredrik Reinfeldt i går att det ska bli en snabbstart med klimatfinansiering i de fattiga länderna. 8 miljarder basunerades det ut att Sverige skulle betala. Det var ett inspel till resten av EU-länderna. Men dessa 8 miljarder är egentligen inte 8 nya miljarder. Det är 4 nya miljarder, för det finns 4 redan tidigare intecknade miljarder som man tar ur biståndspengarna. Till dem lägger man ytterligare 4 miljarder. Detta ska slås ut på tre år. Men dessa pengar tas också i huvudsak från biståndet. Det gäller pengar från 0,7 procent och upp till enprocentsmålet. Varifrån kommer resten att tas? Är det clean development mechanism, CDM, som man ska räkna hem? Man vidtar enkla åtgärder i utvecklingsländer som man räknar bort från våra egna åtaganden här hemma. Jag skulle vilja veta det, om det redan är uträknat. Det är tråkigt att Sverige inte längre är ett föregångsland vad gäller "klimatminskningar" på hemmaplan. G77-gruppen, som består av fattiga länder, kräver att utvecklade länder åtar sig att minska sina utsläpp på hemmaplan med 40 procent. Den borgerliga regeringen tycker att det räcker med 20 procent, men det gör det inte. Regeringens mål kommer inte att leda till den klimatomställning som Sverige behöver för miljöns och jobbens skull. Nästan hälften av de 20 miljoner ton som ska sparas har dessutom tidigare regeringar beslutat om. Det har redan genomförts. Två miljoner ton har beslutats av EU, och sex och en halv miljon gäller sådant man ska göra i andra länder och räkna av här hemma. Vårt förslag från den rödgröna oppositionen är att minska dem mer, med 45 procent. Vi vill göra precis lika mycket. Vi satsar lika mycket som regeringen gör i andra länder, men vi vill inte räkna av det så att vi ska slippa göra någonting hemma. Och vi vill inte göra det i Europa - vi vill göra det i de fattiga länderna. Det skiljer ganska många ton koldioxid mellan våra förslag. I Vänsterpartiet föreslår vi också att Sverige bör använda 1 procent av vår bnp till klimatåtgärder. Det är en ambitionshöjning som klimatet kräver. Vi har hört tidigare att Diakonia och andra rörelser stöder oss i vår ökade ambitionsnivå. Det visar sig att också svenska folket stöder oss. 90 procent av svenska folket vill vara med och betala för klimatåtgärder i andra länder. Regeringen har alltså gott stöd för att kunna ha lite högre ambitioner på klimat- och miljöområdet. Fru ålderspresident! Regeringen, som säger sig ha världens mest ambitiösa klimatpolitik, har avvecklat klimatinvesteringsprogrammet Klimp. Det har vi talat om tidigare. Fortfarande är det lika obegripligt hur man kan göra det, för programmet minskade utsläppen med över 1 miljon ton per år. Det är alltså inget försumbart. Det är lika mycket utsläpp som ungefär 180 000 av oss orsakar under ett år. Det är obegripligt att man lägger ned det. Det var ett projekt som var tänkt att avslutas efter 2008; det är lika bra att jag säger det, för jag får ändå höra det sedan. Men en klok regering skulle se till att det fortsatte att leva. Vi i den rödgröna oppositionen kommer att se till att återinföra det. Vi har också ett gemensamt förslag om Green New Deal. Vi har en finanskris, en jobbkris och en klimatkris. Green New Deal är ett klimatlyft som är bra, både för klimatet och för att fixa jobben. Men regeringen säger nej. Det går inte. Visserligen kommer de tillfälliga miljösatsningarna att stimulera ekonomin och jobben, men man anser inte att det går att förena med principen att förorenaren betalar. Men så måste det inte vara. Både klimatet och jobben kräver ett sådant här klimatlyft. Det kan mycket väl gå att förena, som sagt. I övrigt är det en princip som jag och Vänsterpartiet i och för sig tycker är bra. Vi skulle gärna vilja höra den borgerliga regeringen tala om principen att förorenaren ska betala när det gäller till exempel hushållsnära tjänster. Vi tycker absolut att det är bäst att den rike förorenaren betalar och inte lägger över det så att de fattiga ska betala det över skattsedeln. Regeringen brukar anföra att biologisk mångfald är en av hörnstenarna i regeringens miljöpolitik. Det är det inte många som skulle skriva under på. Det måste i så fall vara en mycket liten sten som står bortglömd i ett hörn. Anslaget till biologisk mångfald minskar stadigt - år 2010 med 268 miljoner kronor. Regeringen tar bort anslag som skulle gå till kalkning av sjöar, naturvård, viltvård, vattenförvaltning och skydd av värdefull natur. Det tycker vi inte är rimligt. Men de politiska prioriteringarna går väl i och för sig ganska bra ihop med Maud Olofssons tidigare uttalande om att den svenska miljöpolitiken alltför länge har handlat om hur vi ska "skydda skogar och rädda skalbaggar". Ja, Vänsterpartiet tycker faktiskt att vi ska skydda skogar. Vi ska också rädda skalbaggar och andra kryp, stora som små. En annan sak som jag bara vill nämna är något som vi har diskuterat tidigare och som vi i den rödgröna oppositionen gärna skulle ändra på. "Nära havet vill jag bo" - och det är inte bara Ulf Lundell som vill det. Det är många svenskar som vill bo nära havet. Dess värre har regeringen gjort det möjligt för väldigt många att bo nära havet i och med de ändrade strandskyddsreglerna. Det tycker jag är beklagligt. Fru ålderspresident! Till slut vill jag bara säga att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tidigare har visat att vi har kunnat samarbeta om en bra miljöpolitik med betydligt högre ambitioner än vad den här regeringen kan prestera. Jag yrkar bifall till reservationerna 7 och 8. (Applåder)

Fru ålderspresident! Vi debatterar miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 1 om allmän miljö- och naturvård. Man skulle kunna börja med att säga som Tage Danielsson: "Åh, vad världen är vacker - låt den vara!" Men det kan vi inte riktigt. Jag tänkte ta upp lite grann om den politik som vi tycker är viktig att lyfta fram i samband med det här betänkandet och de satsningar vi vill göra och samtidigt naturligtvis lämna en del kritik. Miljöpartiet föreslår en rejäl satsning på klimatområdet. Vi föreslår ett anslag för klimatsatsningar i utvecklingsländer som i enlighet med FN:s klimatkommission ligger utanför det ordinarie biståndet. Vi vill också göra en särskild satsning på klimatanpassning av fordonsindustrin. Vi vill se en utökning och en förlängning av stödet till klimatåtgärder i kommuner och energieffektivisering av bostäder och biogasproduktion. Samtidigt gör vi en omfattande och bred satsning på att nå miljömålen i linje med Miljömålsrådets förslag, med tonvikt på hav och att minska förlusten av biologisk mångfald och säkra framtida ekosystem. Vi vill minska spridning av miljögifter och vidta åtgärder för våra hav. Vi har under hela vår existens satt klimatfrågan högt på den politiska dagordningen. Vi vet att vår ekonomi, vår välfärd och hela vårt samhällssystem är beroende av ett stabilt klimat. Vi anser att politisk trovärdighet kräver en aktiv och ambitiös klimatpolitik. Klimatförändringarna är symtom på vårt överutnyttjande av resurser. När den insikten har satt sig hos människor kommer ofta en ny kreativitet. Det är den kreativiteten vi politiker ska alliera oss med och se till att utveckla genom forskning och teknikutveckling baserad på de ekonomiska system vi är beroende av och vad som är gränserna för vår existens. Det är de ramarna och gränserna som är de viktigaste och inte de gränser som gör det omöjligt för människor att flytta på sig när väl klimatet förändras. Genom både FN:s klimatkonvention och Kyotoprotokollet, som vi fortfarande har, har Sverige och andra rika länder förbundit sig att finansiera utsläppsminskningar och anpassning till klimatförändringarna i syd. I dessa överenskommelser står det uttryckligt att finansieringen ska ske utöver biståndsramen på 1 procent av bni. Det har klargjorts i riksdagens tidigare jordbruksutskott. Inte desto mindre föreslår regeringen i årets budgetförslag för det område vi debatterar 1,3 miljarder för investeringar i utsläppsminskningar och anpassningar i syd. Vi anser att det innebär en urholkning av biståndet och enprocentsmålet. För oss är det en självklarhet att allt bistånd ska vara klimatsäkrat. Det är viktigt att dess främsta syfte är att bekämpa fattigdom. Att använda biståndspengar till finansiering av klimatanpassning motverkar inte bara fattigdomsbekämpning i syd. Det strider även mot åtaganden i de internationella avtal som vi har undertecknat och som regeringen säger sig respektera. För närvarande pågår en förhandling om en förhoppningsvis global överenskommelse för att minska människans klimatpåverkan och anpassa samhället för den klimatförändring som är ofrånkomlig. Det nya avtalet ska i så fall träda i kraft när Kyotoprotokollets första period har löpt ut. I förhandlingen utgör utsläppsminskningar och anpassningar till klimatförändringar i syd en viktig del. Det är uppenbart att det finansiella behovet är mycket stort. Miljöpartiet har därför i betänkandet föreslagit ett inrättande av ett anslag utanför biståndsramen under utgiftsområdet, och det är ganska rejält. För de tre kommande åren föreslår vi att det anslås 1 400 miljoner kronor, som är ett ordentligt tag. I förslaget till höstbudget som vi har lagt fram tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern har vi visat att vi vill ha en omställning av fordonsparken ur ett klimatperspektiv. Vi har föreslagit en klimatanpassning av fordonsindustrin. Vi vill ha en tydlig miljöbilsdefinition. Vi har också talat om beskattning av fordon. Vår uppfattning är att fordon med låga utsläpp ska gynnas, och bilar med höga utsläpp ska betala mer till exempel genom en koldioxidrelatering av förmånsbeskattning och fordonsbeskattning. Vi har också talat om allmän skrotningspremie och efterhandskonvertering. De stora satsningarna för oss på det här området handlar om det som nu är allra viktigast, nämligen en klimatomställning i utvecklingsländerna. Det gäller också inom landet. Vi talar därför om att fortsätta arbetet med hållbara städer och också kalla det för Klimp. Där gör regeringen tvärtom och tar bort pengarna. Vi vill också ha en rejäl satsning på det som regeringen inte har lyckats ta tag i över huvud taget. Det är miljömålen och miljömålsarbetet. Här har man visat brist på förmåga att ta tag i miljöfrågorna på riktigt. Man har skickat iväg allting till en ny utredning, och inte förrän i vår kommer den utlovade miljömålspropositionen. Vi har hört om den propositionen. Miljöpartiet har nu efterfrågat den i ett par år. Vi har förstått att det inte har varit någon hög prioritet över huvud taget. Vi satsar på miljömålen. När vi har satt oss att jobba med dessa frågor har vi insett att ingen har försökt göra en bedömning av vad det skulle kunna kosta på de olika utgiftsområdena. Regeringen har inte gjort det, men vi har gjort det i Miljöpartiet. Vi har därför föreslagit rätt mycket pengar på olika poster som har med miljömålsarbetet att göra. Eftersom Naturvårdsverket är den centrala myndigheten i arbetet med miljömålen har vi också föreslagit att man ska höja det anslaget. Vi hade ett årligt miljömålseminarium i riksdagen den 22 oktober. Man kan läsa precis vartenda ord som sades där i vårt betänkande som vi debatterar här i dag. Det är ganska intressant. Vi fick återigen höra om det viktiga arbetet. Alla verkar instämma i att det ändå är väldigt viktigt. Men vi ser inte att det kommit någon proposition, vilket har stannat upp arbetet en hel del. Havsmiljökommissionen konstaterade 2003 att vi vet vad som behövs för att förbättra havsmiljön. Problemet är den politiska viljan. Ett klart bakslag för havsmiljö var regeringens förslag att skatten på kväve och kadmium i handelsgödsel skulle avskaffas till år 2010. Intäkterna från skatten har återförts till näringen i form av ersättning för åtgärder för att minska jordbrukets miljöbelastning och för forskning om hållbart jordbruk. De intäkter som nu uteblir är av samma storleksordning som regeringens samlade havsmiljösatsning. Vi från oppositionen har varit emot att man slopat skatten på handelsgödsel. Enligt regeringen egna beräkningar minskar skatten kväveläckaget från jordbruksmarken med ca 1 500 ton kväve per år. Det är jämförbart med vad som uppnåtts med kostsamma åtgärder som ersättning till lantbrukare för fånggrödor. Handelsgödselsanvändningen är dessutom en klimatfråga. Jag kommer att återkomma till den också under debatten om nästa betänkande. Jag vill också säga något om skogen. En inventering av Sveriges främsta experter slog fast att skyddet av befintliga skogar med särskilt höga naturvärden inte räcker för att hejda förlusten av den biologiska mångfalden i våra skogar. Samtidigt har regeringen föreslagit en nedskärning av anslaget. Miljöministern har tidigare hävdat att man skulle hitta billigare sätt att skydda skog. Det har man inte lyckats med. Man har också försökt att dölja den ambitionsnivå som man har haft genom vad jag skulle vilja kalla för ett illusionsnummer. År 2001 fattade riksdagen beslut om att ytterligare 900 000 hektar skyddsvärd skogsmark skulle undantas från produktionen till år 2010. Av detta förväntades skogsägarna avsätta 500 000 hektar frivilligt, varför staten skulle behöva avsätta medel för att ge ytterligare 400 000 hektar ett formellt skydd. I somras föreslog regeringen att drygt 100 000 hektar frivilligt skyddad skog på statlig mark skulle få ett formellt skydd. Man menar att man då har närmat sig målet. Den här manövern gör bara att viss skog överförs från en kategori till en annan. Det ökar inte den totala mängden skyddad skog. Denna överföring innebär att det blir överskott på skyddad skog i vissa delar av landet och för vissa skogstyper och fortsatt underskott i andra delar av landet. Man kan nästan kalla det för ett PR-trick. Det behövs pengar till den biologiska mångfalden. Där ser vi att regeringen inte alls har de ambitionerna. Det finns ett anslag som heter Förorenade områden. Det är också ett anslag som man tullar på mycket och där man tar bort en hel del pengar. Vi har hittills under mandatperioden sett en nedskärning med 365 miljoner kronor. Jag skulle vilja sluta med att säga att naturvården i Sverige fyller 100 år i år. Regeringens present har varit ett urholkat strandskydd, minskat anslag till biologisk mångfald och ingen miljömålsproposition. Sammantaget har man missat många tillfällen till ett tydligt ansvar. Avslutningsvis vill jag också säga någonting om de reservationer som finns. Vi tar bland annat gemensamt upp frågan om strandskydd och de kritiska punkter för klimatet när det handlar om flyg och sjöfart. Det handlar också om de flexibla mekanismerna, där regeringen satsat rätt mycket pengar i CDM-projekt för att köpa sig fria. Jag ställer mig naturligtvis bakom alla Miljöpartiets reservationer men yrkar bifall till reservation 16. (Applåder) I detta anförande instämde Jan Lindholm (mp).

Fru ålderspresident! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. I dag debatterar vi budgeten för utgiftsområde 20 - allmän miljö- och naturvård. Vi fattar beslut om mer än 5,2 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Även i tider av ekonomisk oro måste vi prioritera miljön. Regeringens budget visar att vi tar oss an utmaningen. Vi vågar satsa. Vi vågar göra det i Sverige, och vi vågar göra det utomlands. Det gör Sverige till ett föregångsland på miljöområdet. Även om vi i utskottet fattar beslut inom just det här området finns det massor av pengar riktade till miljö som ligger inom andra utgiftsområden. Man kan bara konstatera att riksdagens organisation ställer oss inför en del utmaningar här. Ett av områdena är vår internationella handel, ett är utvecklings- och biståndspolitiken, ett är forskningspolitiken och ett annat är infrastrukturpolitiken. Jag är stolt över att tycka att två av våra viktigaste miljöministrar heter Ewa Björling och Gunilla Carlsson. Det som Sverige genomför i handelspolitiken med att driva till exempel frågan om frihandel för klimatsmarta varor och i utvecklingspolitiken där vi har klimatsäkrat hela budgeten gör en enorm miljönytta. Däremot mäter vi inte det på samma sätt, och vi får inte redovisning i det här. Det kan jag se som en viss brist. Forskning och vetenskap ligger till grund för den borgerliga miljöpolitiken. Klimatet är ett av regeringens prioriterade forskningsområden. Vi ökar de anslagen också. Vi satsar drygt 1,6 miljarder på miljöforskning fram till 2012. Det ger oss en bra grund så att vi kan ta oss an de nya utmaningarna och hitta de nya smarta lösningarna. Miljöfrågorna handlar som vanligt om ganska handfasta saker. Det är sopor, avlopp och logistik. Vi ska inte debattera infrastrukturen i dag, men vi kan konstatera att det nu finns färska fina pengar så att vi kan få ordning på logistiken i det här landet. Där kommer också arbetslinjen in i bilden. Med fler som arbetar och stabila statsfinanser finns det pengar till investeringar i miljö. Om det inte finns pengar blir det en ond cirkel. Det finns inte en enda kris som mänskligheten har ställts inför som man har kunnat spara sig ur. Det krävs kapital för utveckling. Vi i utskottet har utvärderat några saker lite extra. Vi har särskilt följt upp just hav och klimat. Det är två av miljömålen som man kan säga att vi har tagit med förtur. Hav och klimat tar mycket resurser. Det krävs internationellt samarbete, och det tar tid innan effekterna syns. Man kan bara titta på Östersjön, som brukar jämföras med ett badkar. Det tar 30 år innan vattnet har bytts ut. Vi är tydliga med att mer måste göras. Därför har vi levererat två stora propositioner om det i somras. Jag är stolt över att vi har kunnat leverera de här två målen med förtur. Både hav och miljö genomsyrar dessutom hela alliansens politik. En seger som vi har haft inom det europeiska ordförandeskapet - Sverige har ju lett EU i snart ett halvår - är Östersjöstrategin, som kombinerar miljö-, tillväxt- och säkerhetsfrågor. Arbetet med att göra Östersjön till ett pilotprojekt pågår. Fru ålderspresident! Medan vi står här pågår förhandlingarna i Köpenhamn. Höstens världsmästerskap i positionering är i final nu. Jag har ett otroligt stort förtroende för det ledarskap som Fredrik Reinfeldt har visat, för det arbete som Andreas Carlgren har lagt ned och för den utmaning som hela regeringen har mött. Det är ingen lek att samla EU:s länder till en samlad ståndpunkt. Det är tufft att komma fram i förhandlingarna. Vi kan skrika och bråka här hemma och säga höga siffror. Vi kan prata om den svenska geografin. Men om vi inte tar det globala hotet på allvar och har ett globalt synsätt kommer vi inte att komma så långt. Jag får också mejl från lobbyister med långa önskelistor där de vill att vi ska leverera diverse saker. Men det här är allvarliga frågor - alltför allvarliga för att man ska börja plocka politiska poäng. Huvudsaken med mötet i Köpenhamn är att vi får ett avtal på plats. Först kommer politiken. Det är det som är substansen. Sedan kommer formen. Det är lite funkis - funktion före form. Viktigast för mig är att alla länder omfattas av avtalet. Därför är det viktigt att hela det civila samhället sätter press på politiker över hela globen så att det politiska priset för haveri blir högt. Jag förstår att det inte är enkelt i länder som Saudiarabien eller Venezuela. Men det går i andra länder nära oss, som Polen och Italien. Sverige går återigen före bland EU-länderna och berättar vad vi avsätter i det som kallas snabbstarten. Det är det arbete som börjar redan nu. Man ska inte vänta på att Kyotoprotokollet löper ut. Vi lägger sammanlagt ungefär 8 miljarder. Fru ålderspresident! Jag kommer nu tillbaka till budgeten. Vi ser att det finns 16 reservationer. Ni är överens om 6 av dem. 10 är ni inte överens om. Men i det stora hela verkar ni ändå gilla vår budget. Det skiljer ungefär 1 miljard mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Miljöpartiet lägger nästan 9 miljarder sammantaget. Jag har ett favoritförslag från oppositionen som jag tycker ska uppmärksammas. Det är Miljöpartiets förslag att införa eller åtminstone utreda personliga utsläppskvoter. Det är en debatt som jag gärna tar här. Ska det vara en ny form av ekonomi? Är det vänsterns nya världsordning vi pratar om? Det här är en debatt som kan få både FRA och Ipred att blekna. Det handlar om integritet. Det är lätt att driva en överbudspolitik och säga höga siffror. Det är uppenbarligen lätt att klaga på regeringen; det märkte vi nyss. Jag kan konstatera att Anders Ygeman var så upptagen av det att han glömde att yrka. Han glömde att berätta för kammaren och svenska folket vad det egentligen är han vill genomföra - vad som är skillnaden mellan hans politik och vår. Vi politiker har inte så mycket humor, men det var kul för oss! Avslutningsvis är jag stolt över att presentera en budget för miljö som är rejäl. Vi har inte bara pengar. Vi har också uppföljningen och åtgärderna. Vi har ledarskap, ett globalt synsätt och en helhetssyn. Dessutom har vi respekt för arbetslinjen och för skattebetalarnas pengar. Mest pang för pengarna; det är vår inställning. Det här är äkta miljöpolitik. (Applåder)

Fru ålderspresident! Till att börja med yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer, även dem som Anders Ygeman glömde att yrka på. Vi är nu i en avgörande tid. Klimatmötet i Köpenhamn har börjat. De närmaste veckorna är målsättningen att världens länder ska sluta en överenskommelse som möter klimatutmaningen. Målet är en överenskommelse som håller jordens temperaturökning under två grader och som omfattar alla länder. Just nu är det avgörande att EU ser till att öka trycket på de länder som inte har presenterat tillräckligt ambitiösa bud. Vi kan konstatera att de samlade bud som just nu ligger på bordet inte är tillräckliga. Oavsett hur klimatmötet i Köpenhamn slutar måste vi redan i dag förbereda oss på framtidens klimateffekter. Vi har ett moraliskt ansvar för att stödja utvecklingsländernas anpassning till det nya klimatet. Vi har ett ansvar för att se till att bidra till att de kan begränsa sina utsläpp. Centerpartiet är övertygat om att både vi i den rika världen och de fattiga länderna kan utvecklas samtidigt som vi minskar våra utsläpp. Inte minst Sverige har visat att det går att kombinera ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp av växthusgaser. Fru ålderspresident! Det är glädjande att samtliga partier i riksdagen är överens om att arbetet med att möta klimatutmaningen ska fortgå med oförminskad styrka. Samtidigt som vi står här i dag i Sveriges riksdag och debatterar dessa frågor är det viktigt att påminna sig om att klimatförändringarna är en global fråga och en fråga som kräver globala lösningar. Vi inom Centerpartiet har alltid sett det som självklart och grundläggande för en framgångsrik klimatpolitik att man sätter in klimatfrågan och klimatpolitiken i ett globalt sammanhang. Klimatet känner inga gränser. Många av svaren ligger i ett globalt engagemang och ansvarstagande. Vi kan konstatera att erfarenheten från handelsområdet säger oss att stängda gränser och protektionism inte löser problem. Det gäller även klimatfrågan. Men den globala dimensionen betyder inte att det är oviktigt hur vi väljer att agera på hemmaplan. För att miljöminister Andreas Carlgren ska kunna vara trovärdig i förhandlingarna med sina ministerkolleger runt om i världen krävs det att Sverige visar ledarskap och vågar gå före, vilket vi gör. Sedan fjolårets budgetdebatt har riksdagen beslutat om världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik som innehåller visionen om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050. Fru ålderspresident! De budgetbetänkanden som vi diskuterar här i dag syftar bland annat till att fullfölja de delar som vi beslutade om i klimat- och energipropositionen precis före sommaruppehållet. Arbetet med klimatanpassning och klimatforskning fortsätter. Insatserna för anslaget Internationella klimatinvesteringar förlängs genom en ökning med 200 miljoner kronor 2012. Totalt satsas över 1 miljard kronor under en femårsperiod på internationella klimatinvesteringar. Sverige ska visa ledarskap, både i vad vi gör här hemma och internationellt. Åtgärder för de allra fattigaste länderna som ofta drabbas hårdast av klimatförändringarna är en nyckelfråga. Att stärka förtroendet mellan utvecklingsländer och industrialiserade länder är avgörande för en ambitiös överenskommelse i Köpenhamn. Fru ålderspresident! I de tider vi befinner oss i just nu är det lätt att enbart fokusera på klimatet, men det finns, som bland andra Tina Ehn har nämnt i debatten, ett antal andra miljöfrågor som är viktiga. Det visade alliansregeringen när den tillträdde 2006 och pekade ut tydliga prioriteringar: klimatet och havsmiljöfrågorna. Vi följer också upp det med handling. När regeringen tillträdde fanns det inget havsmiljöanslag i budgeten, och regeringen valde därför att rivstarta med en tydlig havssatsning och att avsätta en havsmiljard under mandatperioden - detta för att motverka övergödning, restaurera haven och öka kunskapen. Ytterligare 105 miljoner kronor tillförs nu för 2012. En havsproposition har lagts fram och beslutats om av Sveriges riksdag. Den innehåller ett trettiotal olika uppdrag till myndigheter som ska leda till en förbättrad havsmiljö, och vi ska se till att bilda en havsmiljömyndighet. Regeringen har satsat ojämförligt stort på att förbättra miljön i Östersjön och Västerhavet. Nu säkrar vi den fortsatta satsningen på att rädda våra hav. Fru ålderspresident! När jag jämför de totala miljöanslagen i alliansregeringens budgetar med s-regeringens budgetar under 2003-2006 kan jag konstatera att Socialdemokraterna med stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet satsade ca 15 miljarder kronor på miljöområdet under dessa år. Alliansregeringen har höjt anslagen med en tredjedel till drygt 20 miljarder kronor under mandatperioden. Den höga ambitionsnivån ligger kvar för kommande år, 2011 och 2012. Med de nu beslutade satsningarna har regeringen tillfört miljöområdet drygt 20 miljarder kronor under mandatperioden. Det är en ökning med nära 5 000 miljoner kronor. Det tycker jag talar sitt tydliga språk om vem det är som ser till att förändra miljöpolitiken. Fru ålderspresident! Under sin tid vid makten var Socialdemokraterna duktiga på att mynta fina begrepp, exempelvis "det gröna folkhemmet". Vi kan då konstatera att myndigheternas prognoser visar att de åtgärder som den förra regeringen lämnade efter sig bara skulle ha lett till att koldioxidutsläppen hade minskat med 2 procent ytterligare under perioden 1990-2020. Låt mig konstatera att det är likadant när Socialdemokraterna är i opposition. Socialdemokraterna med Anders Ygeman är i denna kammare inte sena att högljutt bjuda över regeringen när det gäller klimatmålen. Men när det kommer till konkreta åtgärder blir det tämligen tyst. Skillnaden mellan alliansregeringen och oppositionen är att Allians för Sverige kan redovisa ton för ton hur utsläppsminskningarna ska gå till. Vänsteroppositionen kan inte redovisa något skarpt och trovärdigt klimatalternativ. Hur mycket jag än läser i deras motioner från den allmänna motionstiden lyckas jag inte utläsa hur man ska nå de höga mål som de sätter upp. Det tycker inte jag är en trovärdig klimatpolitik. I denna debatt upprepar vänsteroppositionen, föga förvånande, klimatinvesteringsprogrammens förträfflighet. Jag kan säga: De fyllde en funktion. Men det var också, som Wiwi-Anne Johansson framhöll, tänkt att de skulle avslutas, vilket vi gjorde. Vi kan också konstatera att Konjunkturinstitutet i sin utvärdering av klimatinvesteringsprogrammen har konstaterat att 40 procent av Klimpbidragen kunde ha använts mer kostnadseffektivt. Låt oss konstatera att var sak har sin tid. Vi lämnar Klimpbidragen, precis som planen var, och satsar på åtgärder på andra områden. De åtgärder vi vidtar på detta utgiftsområde, på energiområdet, överstiger vida de satsningar som klimatinvesteringsprogrammet innehöll. Fru ålderspresident! Jag kan också konstatera att Miljöpartiets alla miljöskatter är ett kapitel för sig. Sammanlagt föreslår man höjningar på drygt 20 miljarder kronor i miljöskatter. Någon grön skatteväxling, som Miljöpartiet så vackert har pratat om förut, går det inte att hitta i deras budgetmotioner. Det enda tillfälle man nämner ordet "skatteväxling" är när man refererar till vad som hände under den förra mandatperioden. Det är uppenbart att Miljöpartiet har blivit tvunget att anpassa sig till vänstermallen och bli ett skattehöjarparti. Centerpartiet och Allians för Sverige tar miljöfrågorna på stort allvar. Med vår politik ser vi till att Sverige har ledartröjan, är ett föredöme och är med på allvar och påverkar i EU och som nu under klimatmötet i Köpenhamn. (Applåder)

Fru ålderspresident! Jag ska börja med att trösta Västerteg och Arkelsten med att yrka bifall till reservation 7. Jag strök fem sidor ur mitt tal för att spara kammarens tid, en ambition som inte delas av alla. Claes Västerteg säger att oppositionen högljutt bjuder över majoriteten och att det var annorlunda på den tiden då socialdemokratin var vid makten. Det är sant. För på den tiden hade vi en opposition som högljutt bjöd under regeringen. När vi lade fram de skarpa klimatförslag som har lett till minskning av utsläpp med 10 procent fanns det varje gång ett alliansparti som röstade nej. När vi gick till val på att klara klimatutmaningen fanns det allianspartier som gick till val på att sänka bensinskatten. Så var det. Vi fick kämpa emot oppositionen för att få igenom en politik för klimatet. Ni har den ganska lyckliga omständigheten att ni har en opposition som jagar er och kräver mer. Var glad över det, Claes Västerteg! Det är en tillgång i ert klimatarbete. När det gäller havsmiljön vill jag återigen ge Claes Västerteg rätt. Han säger att man gick från ord till handling när det gäller havsmiljön. Man tog ju bort skatten på handelsgödsel, så att mer övergödning kan forsa ut i Östersjön. Det är att gå från ord till handling, men det är fel handling. Sedan måste jag bara fråga. Ni säger att vi ska ha ledarskap och gå före, att vi har världens framgångsrikaste klimatpolitik och att vi har ledartröjan och så vidare. Har alltså Svenska kyrkan fel? Har miljörörelsen fel? Har Danmark fel? Har u-länderna fel? Claes Västerteg: Finns det verkligen ingenting i det som alliansregeringen har gjort fram till Köpenhamn som är fel? Finns det inte någon liten brist som kan förbättras? Vad är det som gör att ni är så fantastiskt glada och miljörörelsen och folkrörelserna är så fantastiskt ledsna?

Fru ålderspresident! Låt oss gå tillbaka ungefär tre och ett halvt år, eller kanske lite mer, till våren 2006. Då lade den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram en klimatproposition här i riksdagen. Man hade då möjligheten att peka ut tydliga mål som skulle kunna fastställas av riksdagen för hur mycket Sverige skulle minska sina utsläpp av växthusgaser till 2020. Man hade den möjligheten. Men vad stod det då i propositionen? Jo, man upprepade målet 2012, som Centerpartiet också delade. Man vad gjorde man i övrigt? Jo, man gjorde en bedömning. Därför är det förvånande att Anders Ygeman nu står här och klagar på regeringen och regeringens agerande. När man själv hade möjligheten tog man nämligen inte den chansen. Det är inte en trovärdig politik. Detta går också igen i den politik man för nu. Man ropar efter höga mål, men man följer inte upp det och specificerar vilka utsläppsminskningar man kan göra. Vi har redovisat ton för ton hur vi ska nå våra målsättningar. Anders Ygeman blir trovärdig när han klarar av att redovisa hur han når de höga mål som han har satt upp.

Fru ålderspresident! Det var ett imponerande anförande av Claes Västerteg. Det hade blivit än mer imponerande om han hade berättat vilken hans egen bedömning av klimatmålet var. Han hade ju ingen annan bedömning än den som den socialdemokratiska regeringen hade. Han var ju överens med oss. När Sverige skrev på Kyotoavtalet fick vi möjlighet genom bördefördelningen att öka våra utsläpp med 4 procent. Vi valde i stället att gå till riksdagen med förslag om att minska våra utsläpp med 4 procent. Kanske Claes Västerteg minns vad Moderaterna då yrkade på? Jo, att vi skulle öka våra växthusgasutsläpp. Men det var inte bara detta att vi lade fram ett mål. Vi lade också fast en skarp politik som flera allianspartier röstade emot. Vad hände? Jo, vi minskade våra utsläpp, men inte med 4 procent och inte med 8 procent. Vi minskade våra utsläpp med 10 procent, något som hade varit omöjligt om kammaren i stället hade röstat på de borgerliga reservationerna. Vi har inte bara en skarp politik. Vi har visat i regeringsställning att vi klarar att kraftigt överträffa de mål vi sätter upp. Jag noterar att trots att Claes Västerteg hade två minuter på sig fanns det inte ett enda missgrepp som alliansregeringen hade gjort, inte en enda punkt där man kunde ha gjort något bättre. Alliansregeringen vet bäst. Kyrkan, miljörörelsen, folkrörelserna, u-länderna är ute och cyklar. Jag är rädd att den inställningen kanske inte är den mest framgångsrika när vi ska leda internationella klimatförhandlingar.

Fru ålderspresident! Anders Ygeman jämförde i sitt anförande klimatförhandlingarna med en fotbollsmatch. Jag tycker att det är att göra det lite enkelt för sig. Vi åker inte till Köpenhamn med inställningen att vi ska besegra några, att vi ska vinna över några. Vi åker dit för att vi ska klara klimatutmaningen, för att vi ska besegra utsläppen. Då går det inte att åka dit med attityden att vi ska vinna över någon. Vi ska nå en överenskommelse där vi ser till att klara tvågradersmålet. När vi åker från Köpenhamn någon gång i slutet på nästa vecka ska världen känna sig som vinnare. Det är vår inställning. Det är på det sättet man bedriver ledarskap. Det ledarskapet kräver att man har en trovärdig klimatpolitik. Det har Sveriges regering. Det har Sverige. Vi visar ton för ton hur vi kommer att minska våra utsläpp. Vi kommer att ha debatter här framöver. Vi har haft debatter. Anders Ygeman har haft chansen. Han har fortfarande inte lyckats visa hur de ska minska sina utsläpp. Det talar sitt tydliga språk. Det är inte en trovärdig klimatpolitik. (Applåder)

Fru ålderspresident! Det finns mycket att säga om det som vi har hört här. Det är många siffror som upprepas. Man blir lite förvånad. Var kommer allt ifrån? Avsikten var att avskaffa Klimp. Det gäller Hållbara städer också. Det är ett tecken på att man inte har förstått att det behöver satsas i stället för att plocka bort pengar till sådana viktiga klimatinvesteringsprojekt. Jag måste fråga: Varför satsar man pengar från biståndsbudgeten på klimatanpassning i länder som behöver de biståndspengarna i allra högsta grad? De går till kvinnor, utbildning, mat och annat. Det är märkligt att man gör på det sättet. Vi hörde också om vad man hade för politik för Östersjön. Vi har hört flera gånger tidigare att i stället för att satsa på miljömålen har man plockat fram klimatfrågan, och man har plockat fram havsmiljöfrågan. Vi ser att klimatfrågan är något som man gärna skjuter i väg på satsningar i andra länder. Man tar pengar från fel poster, skulle jag vilja säga. I havsmiljöfrågan gör man helt fel. Man tar bort det enda ekonomiska styrmedel man har. Det är skatten på mineralgödsel.

Fru ålderspresident! Först ska jag säga att det var intressant att lyssna på Tina Ehns anförande i talarstolen. Hon pratade om vad Miljöpartiet ville och vilka förslag man hade. Det hedrar Tina Ehn. Men låt oss ta diskussionen kring klimatinvesteringsprogrammet och Hållbara städer. För mig är projekt något som har en tydlig början och ett tydligt slut. Man gör en satsning under en viss period. Men det verkar inte vara Tina Ehns, Miljöpartiets och hennes kollegers syn. Klimatinvesteringsprogrammet och det projektet ska leva på i all evinnerlig tid. Vi väljer att göra olika satsningar som har en riktad verkan. Man har det i projektform så att det ska finnas ett slut. Jag vill inte fortsätta med ett program eller ett projekt som inte är effektivt och som kunde ha uppnått utsläppsminskningarna på ett helt annat sätt utan de statliga bidragen. Det vi gör vad det gäller satsningar på andra generationens biodrivmedel syns inte i det här betänkandet men har en tydlig koppling till miljöfrågorna, till klimatet. Det handlar också om biogasområdet. Det är två områden där satsningarna vida överstiger klimatinvesteringsprogrammet. Det kommer vi att ha stor nytta av i Sverige, när det gäller att minska våra utsläpp av växthusgaser men också för att skapa nya arbetstillfällen, nya företag och kunna bidra till miljöteknikexport. Jag tycker att det är en tydlig skillnad mellan alliansens och vänsteroppositionens politik. Tina Ehn nämnde i sin replik miljömålen. Låt mig upprepa det som Sofia Arkelsten sade. Vi har tagit en del miljömål i särskild ordning som vi anser är extra viktiga och vill prioritera. Jag tycker att det är en rätt klok politik att prioritera en del miljömål just för att komma fram på det området. Särskilt har vi valt att prioritera havsmiljön som var ett eftersatt område. Det fanns inget havsmiljöanslag innan. Nu ser vi till att det finns rejält med resurser så att det verkligen går att göra skillnad i slutändan. Det är vår tydliga miljöpolitik från Allians för Sveriges sida. Det är inte bara tomt prat. Det är verklig handling också.

Fru ålderspresident! Nu under ordförandeskapet har miljöministern varit i Strömstad och tagit del av hur viktigt det är att ha en god beredskap för den artutrotning som pågår. I det arbetet är miljömålen en viktig drivkraft och satsningar på biologisk mångfald. Det är också något som den här regeringen har dragit ned pengar och resurser på hela tiden. Det rimmar dåligt med diskussionen om ansvarstagandet och ledartröjan som vi hör hela tiden. Minskningen av resurserna till biologisk mångfald är förödande. Vi har alla säkert fått mejl från olika grupper som har uppmärksammat det. När det gäller havsmiljön är vi alla jätteoroliga för vad som pågår där. Där har vi otroligt mycket mindre kunskap runt processerna. Man säger något bra i ena änden och tar bort styrmedlet man har i andra änden. Övergödningsproblematiken är en sak när det gäller kvävet, men klimatfrågan är en jättestor del när det gäller kvävet. 1 procent av det kväve som man binder in blir hela tiden lustgas. Lustgasen är ungefär 300 gånger aggressivare än koldioxid. Det gör att det blir ganska stora utsläpp av de effekterna. Det tror jag kommer att uppmärksammas alltmer framöver nu med tanke på att man har tagit bort det enda styrmedel som man har haft. Jag hade tänkt säga i mitt anförande att medieintresset kring klimatet kommer och går, men klimatförändringarna består. Jag tyckte att det lät så himla hemskt så jag gjorde inte det. Men jag säger nu att klimatförändringarna består. Det behövs långsiktiga satsningar. Jag tror inte att vi kan strunta i projekt som är bra för klimatinvesteringar såsom Klimp, Hållbara städer och sådana saker som vi behöver göra. Även om det är bra om man har en början och ett slut på projekt är klimatfrågan så stor och de projekten behöver fortsätta.

Fru ålderspresident! Tina Ehn och jag är överens om att klimatförändringarna tyvärr kommer att bestå under en lång tid framöver. Det som är mest effektivt att möta klimatförändringarna med ur ett svenskt perspektiv men också ur ett globalt perspektiv är att använda sig av ekonomiska styrmedel som sätter ett pris på kol. Det gör vi via koldioxidskatten. Vi gör det via EU:s handel med utsläppsrätter. Men vi gör det också genom det agerande vi nu håller på med på global nivå inför Köpenhamnsmötet, genom att nå en överenskommelse. Förhoppningsvis kan den innehålla mekanismer som gör det dyrare att släppa ut, att det kostar mer att skita ned, för att tala klarspråk. Fru ålderspresident! Tina Ehn nämnde i sin replik, precis som hon gjorde i anförandet, frågan om biologisk mångfald. Vi debatterade det här för någon månad sedan ungefär när vi behandlade propositionen om utvecklad skyddspolitik för naturvården. Jag nämnde i den debatten och nämner det nu att vi har skyddat 184 000 hektar skog under den här mandatperioden. Under förra mandatperioden orkade man med 148 000. Det visar att vi når de resultat vi ska nå med hjälp av en effektiv och tydlig politik. Fru ålderspresident! Jag ska också ge Tina Ehn ett svar på handelsgödselfrågan. Det är mycket riktigt. Vi har sänkt skatten. Det gör vi för att värna det svenska jordbrukets konkurrenskraft. För det svenska jordbruket är en viktig del i klimatomställningen. Men det är också en viktig del för att vi ska klara av försurningen. Det svenska jordbruket gör ett jättebra jobb. Men ser vi inte till att det svenska jordbruket är konkurrenskraftigt, att det har likvärdiga konkurrensvillkor, riskerar det att försvinna. Då kommer den produktionen att ske någon annanstans. Det kommer inte att vara bra för klimatet, och det kommer inte att vara bra för Östersjön. Därför förändrar vi den skatten. Det är en skatt som har visat sig inte ha någon styrning. Den har bara varit rent fiskal. Det är så vi arbetar. Vi tar inte in skatter för skatternas skull.

Fru ålderspresident! Klimatmötet i Köpenhamn har inletts - ett möte som föregåtts av forskningsrapporter, ställningstaganden, debatter och diskussioner på nationell, bilateral och internationell nivå. Förhoppningarna finns att det ska bli en bindande, långtgående internationell överenskommelse som leder till ett juridiskt bindande avtal. Fru ålderspresident! Jag vill ta tillfället i akt och läsa upp ett mycket intressant citat: "Höstens segdragna förhandlingar har till sist börjat ge resultat. Det har tydligt visat sig att Sverige som ordförandeland i EU drivit på de andra länderna när det gäller löften om utsläppsminskningar. Det beslut som EU-toppmötet tog under hösten gjorde att USA genast levererade minskningsmål som visserligen är sämre än EU:s på kort sikt, men som från och med 2025 innebär en högre minskningstakt än EU. Dagen därpå presenterade Kina utsläppsminskningar fram till 2020 som jämfört med 'business as usual' innebär minskningar på 40 till 45 procent. Även Indien har nu gått ut med liknande löften. Med tanke på den snabba industrialiseringsfas som Kina och Indien är inne i nu är dessa löften historiska." Detta skriver generalsekreteraren Lasse Gustavsson och klimatchefen Stefan Henningsson, WWF, på Europaportalen i onsdags denna vecka. Jag håller med dem. Sverige och regeringen har ett stort ansvar i samband med förhandlingarna och har arbetat hårt och målmedvetet. Fru ålderspresident! Vi firar i dag Nobeldagen med prisutdelning till framstående forskare och författare. I fredags hade jag förmånen att i riksdagens andrakammarsal få delta vid den alternativa Nobelprisutdelningen, Right Livelihood Award. René Ngongo har med risk för sitt liv arbetat för att hejda avskogningen i Kongo-Kinshasa. Det är den näst största regnskogen efter Amazonas. Skogen kommer att inta en viktig roll inför slutförhandlingarna i Köpenhamn. En beräkning är att om man lyckas stoppa skövlingen av de tropiska regnskogarna skulle det leda till sju gigatons utsläppsminskning mellan 2010 och 2015. Det är norska beräkningar som vi fick information om i dag. Det är den enskilt snabbaste insatsen. Det börjar bli alltmer uppenbart för allt fler att värdet av den biologiska mångfalden tätt hänger samman med klimatförändringen. Den biologiska mångfalden är så viktig för sin egen skull, för människans skull och också för klimatets skull. Åtskilliga gånger har jag här från kammarens talarstol påmint om att den biologiska mångfalden är en buffert vid klimatförändringar. Det är en insikt som behöver vara levande i Köpenhamn och som tydliggjordes vid EU-mötet i Strömstad under det svenska ordförandeskapet, ett möte som Tina Ehn påminde oss alla om. Ekonomiska medel och resurser är viktiga för att arbetet ska kunna bedrivas effektivt, men det är också viktigt att man använder rätt verktyg för att ta vara på varje satsad krona. Totalt satsar regeringen 1 777 297 000 kronor. Till detta kan man också räkna in havsmiljösatsningar. Den biologiska mångfalden är ett liberalt hjärteområde, och varje ytterligare krona är givetvis välkommen. Den biologiska mångfalden kommer att bli alltmer angelägen, varför jag inte håller för otroligt att ytterligare höjningar kan behövas framgent. Aldrig tidigare har någon regering satsat mer på den biologiska mångfalden. Aldrig tidigare har någon regering använt så effektiva lösningar som den nuvarande regeringen, för det handlar också om hur vi använder våra medel. (Applåder) Det är en oerhört splittrad bild vi ser. Socialdemokraterna lägger till 50 miljoner. Vänsterpartiet ökar på med 300 miljoner kronor, medan Miljöpartiet har en bättre kassa. De lägger på 813 miljoner 2010. Man ökar på till 1,2 miljarder året efter, och år 2012 är man uppe i 1,7 miljarder utöver den satsning som regeringen nu har. Det, mina vänner, är en utmaning som oppositionen får ta. Fru ålderspresident! Miljöforskning är oerhört angeläget för regeringen. Vi har en stark forskningsproposition som också har varit en gigantisk satsning från regeringen. Anders Ygeman talar ofta om klädsamhet i sina anföranden. Jag tycker att det skulle vara värdefullt om också Anders Ygeman visade prov på det och kunde erkänna att regeringen i fall efter fall gör gigantiska satsningar. Det är fantastiskt med en havsmiljöforskning som ökas med 40 miljoner, med en energiforskning på 310 miljoner och med ytterligare 145 miljoner för demonstration och kommersialisering av ny teknik och förnybar energi. Till detta ska också nämnas den viktiga satsningen på fordonsforskning tillsammans med branscherna. Andelen kvinnor tycker vi också är ett angeläget ämne, och andelen kvinnor som sökt forskningsprojekt har nu ökat från 20 procent till 40 procent, vilket visar att vi är på rätt väg. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet satsade på en pumplag som genomdrevs 2005. Den fick precis de negativa effekter som alliansen då varnade för - en ensidig satsning på etanol. Vänsterpartiet, ska medges, insåg att det skulle kunna gå snett, och man yrkade på extramedel till biogasmackar. Men de medlen räckte inte. Därför har regeringen i efterhand justerat det här. Vi har ökat biogassatsningen ytterligare. Vi tror på biogas, och det finns fortfarande 70 miljoner kvar att söka ur denna fond. Därför förlänger vi perioden med ytterligare ett år. Jag vill, fru ålderspresident, avsluta med ett otroligt viktigt område. Det handlar om det internationella miljösamarbetet. Det är ett angeläget område, och det rör samverkan inom FN-systemet, stöd till Baltic 21 och till Arktiska rådet. Jag vill också återknyta till klimatbiståndet där vi har hört om summor som ligger på 8 miljarder kronor. Vid ett världstoppmöte med FAO fördes hungerproblematiken upp. Det är viktigt att vi nu inför klimatförhandlingarna också beaktar den svåra situationen. Hunger är en av våra stora utmaningar där en miljard människor nu lider brist på mat. Vi kommer att behöva öka vår livsmedelsproduktion med 70 procent för att mätta de människor som kommer att bebo vår jord 2050. Fru ålderspresident! Aldrig någonsin har en svensk regering haft så många svåra frågor att hantera som nu. Aldrig någonsin har väl någon regering tagit tag i alla dessa frågor och tagit på sig ledartröjan direkt. Vi kommer också att få medverka till lösningar både nationellt och internationellt. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru ålderspresident! Jag ska inte bli långrandig. Jag reagerade lite på det Anita sade om pumplagen. Vad jag vet har regeringen ändå ställt upp på den. Jag har inte hört Maud Olofsson säga någonting annat. Jag är stolt över att den blev av. Det var första gången som vi bröt fossilberoendet i bilarna. Det är klart att den inte var perfekt, men den var i alla fall ett väldigt bra steg på vägen. Ni tror på biogas. Det gör vi också. Vi har motionerat om det flera gånger. Jag tror ingen i den här församlingen inte tror på biogas eftersom vi är så pass informerade om hur bra och effektiv den är. Då skulle jag vilja säga att just Klimppengar är någonting som i hög grad har utvecklat biogasen i kommunerna. Det är ju verkligen ett bevis för att man har satsat rätt. Nu kommer det att finnas pengar i landsbygdsprogram, och man kommer att satsa på detta på många sätt, vilket jag tycker är jätteviktigt, bra och intressant. Jag tror att vi alla ska jobba åt samma håll här.

Fru ålderspresident! Det är historia nu. Pumplagen infördes 2005. Det är en utvärdering på gång. Den pågår inom ramen för trafikutskottet. När den presenteras kommer en del intressanta fakta fram på bordet. Branschen var på väg att lösa detta. Då gick politikerna in och störde det som branschen var på väg att uppnå. Man hade långt gående planer, och man visste att det är mångfald som gäller. Det blev givetvis etanolfokus med tanke på att kostnaderna för att etablera en pump för etanol är så mycket billigare. Det räckte inte med de 150 miljoner som Vänsterpartiet yrkade på och fick igenom i sista stund, för man förstod att det här skulle bli en ensidighet. Alliansen var emot detta. Nu var det fakta, och vi har hela tiden sedan vi fick makten försökt att justera detta. Vi har tillfört ytterligare medel för att ge möjligheter också till biogassatsning. Sedan vet vi att det runt hörnet finns andra lösningar. Därför är det så viktigt att vi också ser till att vi ger ramar och ramverk som är generella. Sedan får branschen och konsumenternas efterfrågan styra vad som är det rätta. Det som gäller Klimppengarna har Claes Västerteg redan lyft fram. Vi erkänner att Klimpmedel gav en hel del som var positivt. Men varje krona kunde ha använts ännu bättre. Det har Konjunkturinstitutet skrivit och utvärderat. Man säger att bidragen endast har fördelats effektivt till tre av elva åtgärdsområden. Det är inte tillräckligt, Tina Ehn.

Fru ålderspresident! Bara för att pengarna kunde ha använts bättre behöver man inte avsluta någonting som har varit bra och inte ha någonting. Man vill ingenting. Det är en lite märklig formulering. Jag tycker att det nästan är löjligt att stå här och prata om pumplagen och allt det. Jag har inte hört sådana protester om det här från Anita Brodén förut. Att branschen var på väg att lösa det här får man ju tro vad man vill om. Att det blev etanol visar ju att branschen gör som den vill. Det är marknaden som styr. Det är liksom marknadsmässiga regler. Det billigaste tar man ju. Vi ser ju hur det går. Ni får ändå gå in med politiken och styra över till biogas numera, vilket inte fanns så mycket förut. I dag vill vi allihop satsa på det. Samtidigt ska vi som politiker vara teknikneutrala. Vi har alltid den balansen. Jag tänker inte göra den här debatten längre utan avslutar här.

Fru ålderspresident! Jag vill ändå passa på att berätta och informera om vad vi satsar på i stället. Jag vet att Lars Tysklind kommer att berätta en del om hållbara städer. Vi jobbar, vi satsar på och vi ger medel bland annat till energiteknik och exportpotential. Det är 380 miljoner. Vi tycker att det är viktigt. Biogas har vi varit inne på, men också solcellssatsningar, 122 miljoner. Sist men inte minst är det alltså spjutspets i miljötekniskt byggande. Här satsas också mycket inom ramen för hållbara städer. Det sker en stor satsning, så det blir lite smalt om vi fastnar i enbart Klimp. Titta på möjligheterna och se på satsningarna! Låt oss se framåt! Nu har vi en spännande vecka framför oss, och det är där som störst fokus ska vara. Sedan ska vi se till att också på nationell nivå göra allt vad vi kan.

Fru ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Vi har under en lång tid, tror jag, sett fram emot COP 15. Nu har vi kommit så långt att förhandlingarna har börjat. Min uppfattning är att den svenska regeringen har gjort ett hästjobb för att bereda vägen för ett framgångsrikt klimatmöte. Kristdemokraterna är pådrivande i regeringsarbetet, regeringen är pådrivande i EU och EU är pådrivande i världen. Nu är det upp till den politiska viljan i de stora utsläppsländerna om det ska bli ett framgångsrikt klimatmöte. President Obamas närvaro under mötets avslutning har ökat hoppet om en acceptabel politisk överenskommelse. Det viktigaste är att industriländerna accepterar att minska sina utsläpp med minst 30 procent till år 2020 jämfört med 1990. För att finansiera åtgärder i utvecklingsländerna behöver man dessutom göra tydliga överenskommelser om hur mycket de rika länderna ska bidra med. Att hejda klimatförändringen är nödvändigt om vi ska kunna bryta den globala fattigdomen. För oss kristdemokrater är det oerhört viktigt att de åtaganden om finansiering av klimatåtgärder som i-länderna gör är additiva, vilket betyder att pengarna till klimatåtgärder inte får tas på bekostnad av det traditionella biståndet. Ett globalt klimatavtal är på intet sätt slutpunkten för vår strävan att bekämpa klimatkrisen. Snarare är det startskottet för en ökad aktivitet för att leva upp till åtagandena. Om vi ska klara av att minska utsläppen med 80-90 procent fram till 2050 krävs systematiska insatser redan nu. Oavsett vad som beslutas i Köpenhamn kommer klimatet att bli varmare. Klimatförändringen är redan påtaglig i bland annat Afrika. Effekterna av klimatförändringarna drabbar utvecklingsländerna särskilt hårt och försvårar möjligheterna att bekämpa fattigdomen. Samtidigt har dessa länder bidragit minst till problemet. Det är viktigt att västvärlden med EU i spetsen tar sitt ansvar och hjälper de länder som kommer att lida mest av följderna av våra utsläpp. Om vi inte tar itu med klimatkrisen nu riskerar vi att både fattigdom och katastrofer blir vanligare i framtiden. Vi kristdemokrater anser därför att EU-budgeten ska få en ny budgetpost, klimatsäkerhet, som ska användas för insatser inom utvecklingsländerna i syfte att förbereda dessa på ett förändrat klimat. Varje industriland bör förbinda sig att betala en summa som baseras på en kombination av dess växthusgasutsläpp och ekonomiska styrka. En möjlig delfinansiering skulle kunna komma från auktionering av utsläppsrättigheterna för koldioxid inom EU:s handelssystem. Fru ålderspresident! FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har beräknat att anpassningsåtgärderna i låginkomstländerna kan komma att kosta minst 80 miljarder dollar extra om året. Detta är långt ifrån de blygsamma siffror som hittills har varit uppe till diskussion inför Köpenhamn. Jag tycker att det känns bra att kunna påminna om att alliansen i förra budgetpropositionen introducerade anslaget 1:13 Insatser för internationella klimatinvesteringar. Nu har regeringen beslutat lägga 8 miljarder på snabbstart av stödet till utvecklingsländerna inom ramen för EU:s åtaganden. Det ska betalas 2010-2012. Världen står inte bara inför en klimatkris utan också inför en ekosystemkris. Skogar, våtmarker och andra naturmiljöer trängs undan samtidigt som flora och fauna reduceras. Skyddet av biologisk mångfald kommer lätt i kläm när exploateringen av jordbruksmark, betesmarker, mineraler och timmer ökar i olika delar av världen. Ett grundproblem består i att det ofta lönar sig bättre på kort sikt att till exempel kalhugga en regnskog - för att producera biffkor, soja eller palmolja på marken - än att bevara skogen för den nytta den gör som kolsänka, för att slå vakt om den biologiska mångfalden eller för att reglera både det lokala klimatet och vattenföringen i området. Det är tyvärr enkelt i dagens system att snabbt öka det finansiella kapitalet på naturkapitalets bekostnad. Så länge den situationen består finns det inte mycket hopp om att stoppa vare sig skogsskövlingen eller utfiskningen. Den indiske ekonomen Pavan Sukhdev och hans internationella forskarteam konstaterar i sin internationella studie om ekosystemens och den biologiska mångfaldens ekonomi, TEEB, att naturens många värden har en direkt ekonomisk betydelse för människors välbefinnande och för både företag och det offentliga. Det är därför nödvändigt att värdera ekosystemens tjänster ekonomiskt i samhället. TEEB-studien visar att investeringar i ekosystem och skydd av naturområden kan ge hög avkastning och starkare ekonomier. Kristdemokraterna har varit drivande för att lyfta fram frågor om den biologiska mångfalden under Sveriges ordförandeskap. Fru ålderspresident! Det behövs en helhetssyn för att skydda den känsliga havsmiljön. Det är därför bra att regeringen nu planerar att införa en ny, samlad havsmyndighet. Sverige har nått framgångar inom EU när det gäller att få Östersjön som ett pilotprojekt för en regional förvaltning. Förhoppningsvis kan ett fungerande samarbete kring vårt viktiga innanhav fungera som en förebild för andra geografiska regioner. Mycket arbete återstår innan Östersjöns miljö är tryggad. Vi kristdemokrater lovade i vårt valmanifest att förbjuda fosfater i tvätt- och diskmedel. Det är ett löfte som vi har infriat i och med att regeringen notifierat EU om att Sverige inför ett förbud mot fosfater i tvättmedel. Tidigare under mandatperioden förbjöds fosfater i diskmedel. Vi vill nu gå vidare med att arbeta för ett europeiskt förbud mot fosfater i tvätt- och diskmedel, åtminstone i Östersjöområdet. Jag vill säga några ord om internationellt miljö- och kärnsäkerhetssamarbete med Ryssland. Även om det inte handlar om någon stor delsumma i budgeten, 60 miljoner kronor, är det ett viktigt arbete som utförs i det sammanhanget till nytta för oss, Ryssland och för övriga Östersjöländer. Man skulle kunna säga att det är en pusselbit som behövs för att Östersjöområdet ska kunna utvecklas i positiv riktning när det gäller både miljö och säkerhet. Några ord om rovdjur: Vi kristdemokrater anser att de fyra stora rovdjuren björn, varg, lo och järv utgör en viktig del i Sveriges fauna. Samtidigt är det viktigt att rovdjursstammarna utvecklas på ett sådant sätt att människors möjligheter att bo och verka på landsbygden inte äventyras. Rovdjursförvaltningen behöver ha en stark regional förankring och delaktighet hos befolkningen. Kristdemokraternas politik utgår från verklighetens folk. Vi eftersträvar hållbara lösningar för hur vi människor kan leva i samklang med vår gemensamma naturmiljö som goda förvaltare. Så vill jag som ny i miljö- och jordbruksutskottet rikta ett tack till de ansvariga i uppföljnings- och utvärderingsgruppen för ett bra arbete. Det visar på en vilja till samsyn som jag tror är viktig för att vi ska nå resultat när det gäller miljö och klimat. En sådan strävan och samsyn krävs också för ett bra resultat av klimatmötet i Köpenhamn. (Applåder)

Fru ålderspresident! Det har varit diskussion om ledarskap i dag på dagordningen. Anders Ygeman tog fotbollen som exempel och ledarskapet där och talade om hur viktigt det är att ingjuta en positiv stämning. Oppositionen talade om hur duktiga de är på ledarskap. I dag sitter representanter för 22 länder i Paris och diskuterar framtidens jordbruk. Ledaren i Europa sitter här i Sverige. Det är också ett ledarskap att komma ihåg. Jag skulle vilja diskutera havsmiljön. Havsmiljön var en prioriterad fråga för den här regeringen, sade man. Därför tar man bort skatten på kväve och kadmium. Det innebär att det kommer ut 1 500 ton årligen i havet. Det är också en satsning på havsmiljön. Jag undrar hur många miljoner kronor det kostar att ta bort det på annat sätt. Det är en mycket intressant fråga, tycker jag. Jag tänkte ta upp frågan som avhandlar den nya myndigheten för havs- och vattenförvaltning. Den frågan lyfts fram i reservation 6 som berör vilket innehåll och vilken omfattning av ansvaret för förvaltningen den nya myndigheten ska få. En annan fråga som lämnats öppen i direktiven är placeringen av den nya myndigheten. Att den nya myndigheten borde lokaliseras där vi har de marina klustren, det vill säga i Göteborg, kan tyckas naturligt. I Göteborg finns bland annat Havsmiljöinstitutet, som är en samverkan mellan Göteborgs, Stockholms och Umeå universitet samt Högskolan i Kalmar. Dessutom finns andra viktiga aktörer i Göteborg, som SMHI:s och SGU:s marina enheter samt Vattenmyndigheten för Västerhavet. Att då eventuellt lägga den nya myndigheten någon annanstans torde ses som minst sagt konstlat. En havsmyndighet borde naturligtvis ligga vid havet. Fru ålderspresident! Regeringen avser att bilda en ny myndighet som samlar det i dag splittrade ansvaret för förvaltning av havs- och vattenmiljöerna i Sverige. Vi socialdemokrater stöder tanken på en ökad samordning av förvaltningen av havs- och vattenmiljöerna. Initiativet till en ny myndighet är bra och har sitt ursprung i den socialdemokratiska oppositionen. I direktivet till utredningen slår regeringen fast att en grundläggande utgångspunkt i förvaltningen är att ett sammanhållet vattenarbete och en samlad förvaltning av vattenmiljöerna, inklusive nyttjandet av dessa, ska baseras på ekosystemansatsen. Detta tycker vi är utmärkt. Men när det gäller förvaltningen av en av ekosystemets viktigaste komponenter - fiskbestånden - vacklar regeringen och logiken faller. Utredaren ska ta ställning till hur avgränsningen ska ske i fråga om arbetet med fiskeriförvaltningen, fiskerikontrollens genomförande, vattenbrukets utveckling och fiskeprogrammets genomförande. Med andra ord ger regeringen redan i direktivet utredaren instruktion att förvaltningen av fisken samt möjligheten att styra uttaget av fisk ur ekosystemet inte ska finnas hos den nya myndigheten. Det är häpnadsväckande att regeringen på detta sätt vill gå stick i stäv mot utvecklingen i övriga Europa. Inom EU-kommissionen slår man nu samman förvaltningen av fisk och övrig marin miljö, och det nya ramdirektivet från EU omfattar både miljö och fisk. Men i Sverige går detta högerregeringen förbi. Fru ålderspresident! Det är nödvändigt att regeringen tänker om och ser till att ansvaret att ta fram kunskapsunderlag och sköta förhandlingar om fångstkvoter läggs inom den nya myndigheten, så även fiskeregleringar av arter som inte har några fångstkvoter. Det är ekosystemen som producerar fisken, och kunskapen om hur ekosystem fungerar kommer då att ligga hos den nya myndigheten. När det gäller ansvaret för myndigheten kan jag konstatera att två centerpartistiska statsråd dömer ut EU:s nya strategi som sammanför miljö- och fiskepolitiken i en myndighet. De dömer ut den samlade expertis som förespråkar att den nya myndigheten även ska förvalta fiskeresurserna. Dessa experter har tillskrivit både statsråd och utredare och även gett sina åsikter till känna i medierna. De dömer ut insynsrådet i Fiskeriverket, som även de förespråkar samma sak. Och även de har påtalat för statsråden och utredaren nödvändigheten av att regeringen tänker om. Och de dömer ut dem som arbetar inom Fiskeriverket, som också förespråkar en sammanhållen havsmiljöförvaltning där fiskeresursen ingår. Fru ålderspresident! Den samlade forskarkåren inom havs- och vattenmiljöer avstyrker starkt att en uppdelning sker av havsresurspolitiken mellan olika myndigheter. Regeringens egen expertmyndighet avstyrker starkt att en uppdelning sker av havsresurspolitiken mellan olika myndigheter. Vad är det då för kunskap om bästa förvaltning som de båda statsråden har men som vi övriga inte känner till? Förmodligen ingen alls. Förmodligen ligger frågan om myndighetens ansvar på en helt annan nivå - bra nära sandlådan. Den enkla sanningen är att fisken är en viktig del av ekosystemet och är en viktig faktor i havsmiljöpolitiken och i en helhetssyn av ekosystemansatsen. Därför är det en självklarhet att det nationella ansvaret för fiskbeståndens förvaltning ska ligga inom denna myndighet. Nu har regeringen möjlighet att drastiskt förbättra förutsättningarna för en framgångsrik förvaltning av havs- och vattenresurser. Låt oss ta den tillsammans! Lägg prestigen åt sidan och prioritera den framtida havs- och vattenmiljön! Jag yrkar bifall till reservation nr 6. (Applåder)

Fru ålderspresident! Jag ska starta med havsmiljömyndigheten, där Jan-Olof Larsson slutade. Det pågår en utredning som ska titta på hur den ska vara uppbyggd, och tydligen vet Jan-Olof Larsson redan mer om det än de flesta andra. Detta med ekosystemansatsen är alldeles självklart. Det som Jan-Olof Larsson inte tog upp är det som står om samordning och samverkan mellan myndigheterna, som är väldigt viktigt och som är centralt i utredningen. Det han sade är inte riktigt sant. Stora delar av Fiskeriverket har en sådan verksamhet som har med miljöforskning att göra, som passar väldigt bra ihop med delar av Naturvårdsverket och vattenmyndigheterna, och de kommer att sammanföras sedan. Det man lyfter ur är det som har med rena näringsfrågor att göra. Vi får avvakta och se var utredningen landar. Jag tror att den har alla möjligheter att bli en väldigt bra lösning på en samlad havsmiljöpolitik. Om myndigheten ska ligga i Göteborg eller inte står inte i reservationen. Det har diskuterats tidigare i veckan, och jag har personligen ställt frågor om detta. Det finns mycket som talar för att Göteborg kan vara en bra ort, men det är för tidigt att uttala sig bestämt om det. Men helt klart är att det i Göteborg finns mycket kunskap kring detta. Fru ålderspresident! Min partikamrat Anita Brodén har stått i talarstolen tidigare och har tagit upp mycket om Folkpartiets åsikter och frågor. Jag tänkte koncentrera mig på bara några frågor. Förra året hade vi en väldigt ingående diskussion när vi skulle införa nya strandskyddsregler, och de har nämnts i förbifarten. Man kan konstatera när man läser Socialdemokraternas motion att de säger i väldigt svepande ordalag att de vill ha ett tillkännagivande om att reglerna behöver stramas upp. De använder ord som oroväckande svag, avsaknad av analys, otydliga regler, förstärkning av strandskydd i exploaterade områden, enklare att bygga i strandnära områden med stor tillgång på stränder. Det är lite sådana svepande ordalag. När man börjar fundera kommer man fram till att det är precis den lagstiftning som alliansen har infört. Det är bara att konstatera att den nuvarande regeringen lyckades med det som den socialdemokratiska regeringen gick bet på. Jag vet inte riktigt vad man syftar till egentligen. När man läser den gemensamma reservation som oppositionen har kan man tycka att orden där är lite mer nyanserade. Men när man hörde Vänsterpartiet och Miljöpartiet från talarstolen försvann den nyanseringen omedelbart. Det talades om en urholkning av lagstiftningen och så vidare. Jag kan bara konstatera att hur vi än ser på det är vi från allianssidan helt övertygade om att vi har skapat en väldigt bra lagstiftning, med god balans, för att säkra den allmänrättsliga tillgången på stränder och för att skydda den biologiska mångfalden. Det var, som sagt, någonting som man misslyckades med tidigare. När vi inför en ny lagstiftning på detta sätt kan man kategoriskt säga att det kommer att bli dåligt och så vidare, som oppositionen nu säger. Det är klart att vi måste följa upp detta och se att våra intentioner fullföljs och att det blir så som lagstiftningen var ämnad att bli. Om det blir så kommer det att bli en väldigt bra utveckling på det här området. Fru ålderspresident! Jag ska också säga något om hållbara städer, som har diskuterats. Om man läser budgetförslagen kan man konstatera att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet helt sonika stryker det ur budgeten. Miljöpartiet har en lite annan syn på det, för de säger faktiskt att det trots allt kan finnas ganska bra saker i detta. Det kanske är en god analys. Socialdemokraterna har ingen större motivering till varför man stryker detta, men det kanske är en finansieringsfråga i största allmänhet. Men Vänsterpartiet konstaterar helt frankt att det här är verkningslöst. Det är ganska intressant att man redan innan den första kronan ens har delats ut konstaterar att det är verkningslöst. Miljö- och jordbruksutskottet har beslutat att vi ska göra en uppföljning av detta projekt, och det ska bli intressant. Jag är övertygad om att det här kommer att ha väldigt goda effekter. Det går inte att komma ifrån att hållbar stadsutveckling och därmed tillhörande miljöteknik har en väldigt central roll i klimatarbetet. Att redan nu säga att det är verkningslöst tycker jag är att gå händelserna lite i förväg. Som av en händelse hade man i Köpenhamn, i förrgår tror jag, ett så kallat side event kring detta. Sverige var värd, och Miljödepartementet, Stockholms stad och Malmö stad hade en sittning. Förhoppningsvis är delar av resten av världen mer intresserade än vad delar av oppositionen i Sveriges riksdag är i den frågan. Stadsutveckling är naturligtvis oerhört centralt. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Fru ålderspresident! Mycket i den här debatten har berört Sveriges egenansvar i miljöarbetet och vårt ansvar i det globala. Jan Erik Ågren har tagit upp mycket av det som är Kristdemokraternas syn i det här och vad som är angeläget att betona. Men jag vill lyfta fram ytterligare några saker i det här sammanhanget. Fru ålderspresident! Vi debatterar faktiskt ett betänkande och inte "bara" klimatfrågan. Det finns mycket som regeringen gör i de här sammanhangen, inte minst det som också har bäring på ordförandeskapet, och det är vårt arbete med Östersjön. Östersjöstrategin och de satsningar vi kommer att se där, och det målmedvetna och långsiktiga arbete som vi kommer att bedriva, är en oerhörd seger för alliansregeringens arbete och ett långsiktigt perspektiv som sträcker sig långt över den mandatperiod vi nu befinner oss i. Sofia Arkelsten nämnde förut att det kanske är 30 års omsättningstid, och då behöver vi tänka i de perspektiven. Fru ålderspresident! Jan-Olof Larsson diskuterade här i talarstolen inkompetensen hos regeringen när det gäller arbetet med en havsmyndighet. Nu är inte Larsson här vad jag kan se. Nu kommer regeringen att för första gången ta ett helhetsgrepp på havet. Det är verkligen att se till förvaltarskapstanken. Det handlar om att se att havet är en naturresurs som är till för att brukas, inte förbrukas. Vi tycks ha trott att havet har en annan möjlighet att förnya sig än vad den fasta landbacken har. Det arbete regeringen nu har satt i gång är oerhört produktivt. Det kommer att leda långt. Fru ålderspresident! Jag tror också att om vi inte lägger in fisket i den här myndigheten kommer vi att göra en vinst eftersom vi kommer att kunna hålla isär detta. Jag är övertygad om att hade vi gjort tvärtom hade Larsson konstaterat att nu går vi näringens ärende och gör en myndighet av alltihop. Vi kommer nog aldrig att kunna tillmötesgå Larsson i den här frågan. Det viktiga är att vi kan ta itu med det arbete vi behöver göra runt havet och dess förutsättningar. Det kan vi göra med Östersjön som föregångsexempel för hela världen, vågar jag säga, och i första hand för den europeiska gemenskapen. Vi har också hört diskussionen om Klimp och hållbara städer. Det är fascinerande hur man kan döma ut ett projekt innan det ens har börjat. Såvitt jag vet kommer man att fatta beslut i den beredningen i nästa vecka om att dela ut 340 miljoner kronor. Det är många projekt som har ansökt om resurser. Det finns kommentarer från ledande politiker i den församlingen som säger att det här är ett av de mest lovvärda exempel man kan se när det gäller hur man kan få i gång nytänkande, kreativitet, förändringsbenägenhet med mera. Jag ser fram emot att få se vart det här kommer att leda. Jag har förmånen att vara med i utvärderingsgruppen i utskottet, och det kommer att bli mycket intressant att se vad det här leder till så småningom. Fru ålderspresident! År 2010 kommer att vara den biologiska mångfaldens år. Nya mål kommer att antas på den internationella nivån. Med den bakgrunden och med vetenskapen om den biologiska mångfaldens betydelse som grundbult för klimatarbetet är det oerhört positivt att kunna läsa i betänkandet och i budgetpropositionen om de satsningar som regeringen gör på det skogspolitiska området. Vi har debatterat det tidigare. Jag tänker inte upprepa allt som står här med tanke på att vi har ytterligare en debatt och att flera väntar på ordet, men jag kommer tillbaka till en del i debatten om nästa betänkande. Det gäller både skogens betydelse och klokskapen hos våra lantbrukare när det gäller användningen av konstgödsel. Jag tycker återigen att jag hör att oppositionen har ett synsätt på egenföretagande i det här landet som är beklämmande. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Fru ålderspresident! Det pågående klimatmötet i Köpenhamn är självfallet det som alla miljöintresserade, både bland allmänheten och bland journalister, fokuserar på. Därför ska man kanske inte förvänta sig att vår debatt här i dag i kammaren får så stort genomslag i medierna. Man kan undra om miljö- och naturvårdsfrågorna har hamnat i skuggan av klimatarbetet. Jag har noterat att det i den allmänna debatten ibland framställs så att det skulle finnas en sorts motsättning mellan miljö- och klimatarbete, men så är det naturligtvis inte. Det tror jag att vi politiker är väldigt överens om. Arbetet med att mildra den pågående klimatförändringen så att den inte blir mer omfattande än vad vi tror att vi klarar av att leva med och arbetet med att förbereda vårt land för de förändringar som redan sker så att de negativa effekterna inte ska bli för stora är egentligen en form av miljö- och naturvårdsarbete. De senaste 500 000 åren har vårt jordklot genomlevt fyra så kallade istider. Den senaste upphörde för ungefär 12 000 år sedan. 12 000 år kan tyckas som en väldigt lång tid om man jämför med människans historia som art, men i den jämförelsen är det inte så mycket. Enligt de källor som jag har läst är det ungefär 5 miljoner år sedan människan skilde ut sig från tidigare tvåbenta primater. Även om vi kanske har svårt att se oss själva i det tidiga utvecklingsstadiet av människan är det ändå många år som har passerat från de första talande människorna, som vi kanske känner oss mer bekväma med att se som våra förfäder, och fram till i dag med de problem vi har. Den moderna människan är kanske 150 000 eller 200 000 år gammal, så vi behöver inte vara för oroliga för istider eftersom våra förfäder faktiskt klarade av att överleva ett antal sådana. Längre tillbaka i jordens historia anser geologer att jorden har upplevt både längre och betydligt mer utbredda och omfattande istider än dem som jag här hänvisar till under de senaste 500 000 åren. Att jordens klimat varierar är ingen nyhet. Det fick vi alla lära oss i skolan. Även om de senaste 12 000 åren har varit tämligen stabila har klimatet ändå varierat så pass mycket att förutsättningarna för människorna att bebo alla delar av vårt jordklot inte har varit helt enkla. Naturen har naturligtvis anpassat sig till de här förändringarna, men arter som inte har klarat det har dukat under. Den debatt som nu pågår inte bara i Köpenhamn utan i hela världen om varför klimatet förändras och om det går att göra något åt det är lite rörig. Det finns en del forskare som ifrågasätter de prognoser som FN:s klimatpanel har tagit fram. De flesta av de här kritikerna anser att IPCC har underskattat klimatförändringarna och menar att rapporterna har friserats för att världens befolkningar inte ska få skrämselhicka. Det finns också några forskare som har den motsatta uppfattningen, att det inte sker någonting onormalt och att vi mycket väl kan fortsätta att släppa ut fossil koldioxid som vi har gjort de senaste 100 åren. Det kan vara intressant att följa de löpande rapporteringarna av förändringarna i atmosfären och temperaturen i världshaven. Det visar sig nämligen att verkligheten, den som ständigt pågår, hela tiden tycks utveckla sig ganska nära det som IPCC har lagt fram som sitt så kallade worst case-scenario. Temperaturen i världshaven ökar något snabbare än vad man har prognostiserat. Den samlade effekten av alla växthusgaser, inklusive vattenånga, ökar även den något snabbare än man trott. Det är framför allt metanläckaget från permafrusna arealer som man har underskattat. Fru ålderspresident! Att den här bakgrunden är nödvändig för förståelsen av insatser för miljövård och naturmiljö under de närmaste åren beror på att det som i klimatologiska termer tidigare skedde på några tusen år nu ser ut att kunna hända på några få år. De globala medeltemperaturförändringarna under de senaste 500 000 åren har i jämförelse med vår tidsuppfattning tagit väldigt lång tid. Atmosfärens sammansättning har även den genomgått sina förändringar väldigt långsamt jämfört med vårt sätt att betrakta tid. När en istid har övergått till en mellanistid, den klimatform som vi lever i sedan 12 000 år tillbaka ungefär, under de senaste fyra istiderna har det tagit ett par tusen år vid varje tillfälle. Den globala medeltemperaturen har då ökat med ungefär tio grader från den lägsta temperaturen under den här istiden till den högsta temperaturen under mellanistiden. Variationerna i atmosfären har förmodligen skett något långsammare än temperaturökningarna. De har också släpat efter något när övergången från en istid till en mellanistid har skett. Genom analyser av borrkärnor har man kunnat fastställa att atmosfären som lägst har innehållit runt 180 ppmv koldioxidekvivalenter och som mest 280 ppmv koldioxidekvivalenter. Nu ska ni inte somna i bänkarna även om ni tycker att jag är lite tjatig. Det här är faktiskt väldigt viktigt. De senaste 500 000 åren har alltså variationerna i atmosfären hållit sig inom spannet 180-280 ppmv. Nu diskuteras det i världen om vi ska vidta åtgärder för att försöka förhindra att nivån överstiger 400 ppmv koldioxidekvivalenter eller om det kanske räcker med 350 ppmv om smärtgränsen skulle gå där. Inser ni dramatiken i det här? Den skillnad i atmosfärens egenskaper som växthusskapande skydd för vårt klot som är kopplad till en skillnad mellan istiderna som jorden upplevt de senaste 500 000 åren och de mellanistider som har funnits under samma period - den skillnaden fast åt andra hållet, vilket är någonting som jorden faktiskt inte har varit i närheten av under en betydligt längre tid än de här 500 000 åren - är vi beredda att anta som en utmaning. Att inte vidta alla åtgärder som är möjliga för att minimera den här förändringen skulle jag vilja jämföra med att hoppa från Eiffeltornet utan fallskärm och sedan utgå från att det kommer en superhjälte från seriernas värld och räddar en. Vi är på väg i ökande hastighet rakt in i en bergvägg, eller om man så vill mot ett bottenlöst stup utan bromsutrustning. Stora ambitioner för miljö- och naturvården är på flera sätt väldigt avgörande om vi ska klara av utmaningen och försöka bidra till en snabbare inbromsning av klimatförändringen och i bästa fall kanske till och med sänka halterna av klimatgaser i atmosfären till en rimlig nivå. Med det här som faktabakgrund tänkte jag nu argumentera för ett bifall till reservation 15 om biokolmetoden som är en teknik för att aktivt plocka koldioxid ur atmosfären för deponering i ett flertusenårigt perspektiv. Fru ålderspresident! Jag kan se redan nu att jag inte kommer att klara tiden, utan jag kommer att dra över. I motion MJ210 föreslås att regeringen skyndsamt bör utreda lämpliga styrmedel för att stimulera biokolmetoden. För att göra det krävs en del kunskaper om själva tekniken. Förslaget avslås med en argumentation som vid en första genomläsning kan förefalla seriös och vederhäftig. Men när de främsta experterna i landet har fått tillgång till och möjlighet att studera argumentationen i betänkandet visar det sig att utskottets majoritet har blivit grundligt förd bakom ljuset, tyvärr. Näringsdepartementets analys som majoriteten hänvisar till utgår från att man inte använder energin vid själva pyrolysen. Det är naturligtvis inte alls tanken med själva tekniken. Det vore ungefär som att köra ett kraftvärmeverk enbart för att elda upp bränslet utan att distribuera någon fjärrvärme eller sätta i gång någon turbin för att producera elektricitet. Så räknar Näringsdepartementet. Det tycker jag att ni ska notera. Den energiförlust som Näringsdepartementet hänvisar till för att såga tekniken är självklart avsedd att användas just för fjärrvärme, kanske också mekanisk energi eller varför inte elproduktion eller något annat! Det är ingen annan sorts energi än den som lämnar bränslet vid en normal fullständig förbränning i ett kraftvärmeverk. Energikostnaden för pyrolysen är därför inte någonting annat än den oanvända energi som återstår i biokolet på grund av att det då i stället är en ofullständig förbränning, vilket forskningen anser vara 25-30 procent av det totala energiinnehållet i bränslet. Det är den energikostnaden som vi får ta för den här metoden. Men då ska vi komma ihåg följande. För det första plockar vi med den här tekniken bort kol från atmosfären. För det andra minskar vi utsläppen av andra klimatgaser, till exempel metan, och upp till 90 procent av lustgasutsläppen från våra jordar. Lustgasen är 300 gånger mer aggressiv än koldioxiden. För det tredje minskar vi läckaget av näringsämnen. För det fjärde ökar vi jordarnas bördighet. För det femte minskar vi läckaget av kväve och fosfor, vilket gör att behovet av att tillföra gödsel minskar med de energibesparingar som det innebär med hela konstgödselindustrin. Särskilt kan man lägga till att vi slipper de förgiftningseffekter som en ökad användning av konstgödsel har som oönskad biverkan. Även om vi i Sverige använder kadmiumfritt fosfor blir det vid varje tillverkning i världen då man tar fram fosfor lågkvalitativt fosfor över med höga kadmiumhalter som används i andra delar av världen. När vi köper kadmiumfritt fosfor bidrar vi alltså till att sprida kadmium på världens åkerjordar. Vi måste faktiskt vårda de jordar vi har som fortfarande inte är så förgiftade att de inte längre duger till livsmedelsproduktion. Näringsdepartementet avfärdar även idén att bygga om befintliga kraftvärmeverk för att göra omställningen så billig som möjligt. Uppenbarligen har Näringsdepartementet inte någon kunskap alls om pyrolys eftersom det som krävs är väldigt små anpassningar. I princip är det bara sekundärluftsintagen som behöver stängas, och sedan behöver man bygga en utmatningsenhet för den biokol som produceras. Det är de enda kompletteringar som behövs. Den merkostnad som kan bli stor är den som erfordras om man vill använda själva pyrolysgasen exempelvis för att tillverka fordonsbränsle. Men då får man ytterligare ett mervärde i produktionen som naturligtvis måste ställas till kostnadskalkylen, och man får ett högre energiutbyte. Utskottsmajoriteten försöker även framställa det som att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan biokolmetoden och behoven av att bevara och öka mullhalten i marken. Men det är ju precis det som biokolmetoden bidrar till, och den gör det till en mycket låg och konkurrenskraftig energikostnad. Sedan anklagar majoriteten motionären för att föreslå ett stödsystem som skulle snedvrida konkurrensen. Men det är ju precis tvärtom! Det är för att ge likvärdiga villkor för den som släpper ut koldioxid i atmosfären och för den som plockar bort koldioxid i atmosfären som vi föreslår ett regelverk, inte ett stödsystem. Men majoriteten vågar inte ens argumentera för varför det skulle vara bra att ha en prisskillnad mellan den koldioxid man släpper ut och den man plockar bort. Jag skulle i och för sig själv kunna tänka mig att argumentera för att den som plockar bort ett ton koldioxid ur atmosfären ska ha lite mer betalt för det jobbet än vad man betalar för rätten att släppa ut samma volym. Det finns väldigt många goda motiv för det, men det kan vi ta i en annan debatt. I dag är utsläppsskatten för koldioxid ca 1 krona och 5 öre per kilo. Ett ton biokol binder 3,67 kilo koldioxid. I Sverige har vi alltså i dag satt värdet på en begränsning av koldioxidutsläppen till drygt 1 000 kronor per ton. Omräknat i biokol blir värdet för koldioxidminskningen genom deponering av ett ton biokol i runda tal 3 700 kronor. Med de övriga positiva effekterna när det gäller minskning av läckage av växthusgaser från vissa jordar, till exempel utdikad mark, som inom parentes utgör en mycket stor del av Sveriges aktiva jordar och skogsmarker borde värdet av koldioxidreduktionen vid själva deponeringen av ett ton biokol kunna ökas med minst 1 000 kronor. Sedan skulle ersättningen kunna kvittas mot utsläppsskatter och inte alls belasta statskassan som någon kostnad. Det här skulle väldigt snabbt kunna bli en väldigt stor näring som ger många jobb och som dessutom ger alla de positiva effekter på klimatet som jag har beskrivit tidigare. Ett sista missförstånd i majoritetstexten som jag tänkte ta upp är påståendet att det skulle bli orimligt dyrt att deponera upp till 75 ton biokol per hektar. Det är självklart inte meningen att det ska ske på kort sikt, för det skulle ju nästan vara att förgifta jorden. En deponi i den omfattningen tror jag kan vara en rimlig ambition att ha på kanske något mer än hundra år. Kostnaden för de positiva effekterna för markerna är mindre än en hundradel av den dessutom helt felaktiga kostnadsnivå som majoriteten använder som argument för att avslå motionen. Fru ålderspresident! Har en majoritetstext någonsin i den här kammaren innehållit så många rena felaktigheter som den här? Jag bara frågar. Men jag förväntar mig inget svar. Det rimliga vore faktiskt att majoriteten drog tillbaka betänkandet och skaffade sig lite information och fakta i stället för de gissningar som ni har hämtat från Näringsdepartementet. Jag förstår att det naturligtvis inte kommer att ske. Det rimliga vore åtminstone att bifalla motion MJ210 som faktiskt innebär att Regeringskansliet måste skaffa den kunskap som man så pinsamt har visat att man totalt saknar genom den bottenprestation till text som s. 64-66 i det här betänkandet faktiskt är. Det är lite av en skandal, tycker jag. Jag har förstått att den här mandatperioden är det ideologi och principer som gäller och inte kunskap och fakta, så jag tvingas att yrka bifall till reservation 15 så länge. Drar majoriteten tillbaka betänkandet ändrar jag mig naturligtvis. I detta anförande instämde Tina Ehn (mp).

Fru ålderspresident! I Sveriges riksdag får varje ledamot motionera om precis vad som helst. Vi har yttrandefrihet i det här landet, och det ska vi vara glada över. Den fria motionsrätten som vi har i riksdagen är värd att värna. Vi är ofta oense i kammaren. Vi är oense om våra värderingar. Vi lyfter fram olika saker för att vi tycker att olika saker är olika viktiga. Vi har helt enkelt olika syn på saker och ting. Alla människor har rätt till sina egna åsikter, men man har inte rätt till sina egna fakta. Jag tänkte tala om en motion som behandlas i det betänkande vi nu debatterar. Det är en motion av kristdemokraten Ingemar Vänerlöv och heter Översyn av klimatpolitiken . Det är en mycket intressant motion, och jag kan rekommendera folk att läsa den. Den innehåller nämligen både det ena och det andra. Det är, om jag ska uttrycka mig försiktigt, inte den starkaste argumentering jag sett under mina år i Sveriges riksdag. Motionen handlar om den globala uppvärmningen. Det är det allvarligaste problemet vi har i världen i dag. Det är min tolkning, inte kristdemokraten Ingemar Vänerlövs. Sedan ca 1750, då den industriella revolutionen började, har världens medeltemperatur stigit med 0,7 grader. Just nu ökar temperaturen med en eller två tiondels grader per decennium. Det låter inte mycket om man formulerar det så, men med tanke på de katastrofala konsekvenser det kan få om världens temperatur ökar med mer än två grader, och i värsta fall mer än tre grader etcetera, är det en allvarlig situation. Därför befinner sig en stor del av världens ledare just nu i Köpenhamn, eller är på väg dit, för att förhandla om att minska våra koldioxidutsläpp. Hur vet vi att världen är varmare? Vi vet det genom mängder av observationer - tusentals temperaturmätningar, smältande glaciärer, stigande havsnivåer, våren som kommer allt tidigare. Det är mångfalden av oberoende observationer, oberoende tolkningar, som gör att vi kan säga detta med säkerhet. Självklart finns det enstaka forskningsresultat som kan vara felaktiga, så är det med forskning, men att världen är varmare än tidigare är ett faktum. Alla är dock inte övertygade om detta. Det finns de som ifrågasätter den globala uppvärmningen, som ifrågasätter behovet av att minska våra koldioxidutsläpp. Världen är i princip övertygad, men det är en smärtsam övertygelse att inse att utsläppen av kol och olja behöver minska. Det är en politiskt obekväm slutsats att behöva göra det som måste göras. Det har tagit tid att övertyga världen, och världens ledare är ännu inte övertygade om att man måste göra det som troligtvis behöver göras för att rädda klimatet. Det finns de som griper efter halmstrån, som vägrar se verkligheten i vitögat. Det finns en motion om detta. Nu debatterar vi nämligen motionen Översyn av klimatpolitiken . Den innehåller ett antal, vi kan kalla dem felaktigheter, ifrågasättbara påståenden. Vi kan börja med påståendet "är klimatförändringar i sig inget att hetsa upp sig för, eftersom de alltid har ägt rum så länge jorden funnits till". Ja, världens klimat är annorlunda i dag än på dinosauriernas tid. Världens klimat är annorlunda i dag än under istiden. En ökning av världens temperatur med fyra grader på grund av att mänskligheten bränner så mycket kol och olja är en allvarlig fara. Nästa påstående gäller koldioxiden. Vänerlöv ifrågasätter koldioxidens roll för den globala uppvärmningen. Han påpekar, helt korrekt, att halten koldioxid i atmosfären i dag endast är 0,4 promille. Den har ökat med en tiotusendel sedan början av den industriella revolutionen. Han ifrågasätter hur så lite skulle kunna påverka så mycket. I den förra versionen av denna motion, som Vänerlöv inlämnade förra året, påpekar han att "vidare är det svårt att tro att koldioxiden i sig skulle vara speciellt värmehöjande, särskilt om man betaktar det faktum att på Mars, där temperaturen ligger på 50 minusgrader, är det 20 gånger mer koldioxid per kubikmeter än på jorden". I den nu aktuella versionen av motionen, med en flera gånger längre text, är just den meningen borttagen. Någon kan ha berättat för Vänerlöv att Mars ligger en bra bit längre bort från solen än vad jorden gör. Vänerlöv fortsätter emellertid att ifrågasätta koldioxidens roll. En tiotusendel låter inte mycket. Det är lika mycket som mängden koffein i en kopp te. Det kan pigga upp mig, kan jag lova. Om man äter mat med en tiotusendel arsenik kan man inte äta många portioner utan att riskera att dö. Det är ett faktum. Ytterligare en tiotusendel klimatgaser är tillräckligt för att öka temperaturen eftersom koldioxiden är en växthusgas som absorberar infraröd solstrålning och därmed värmer upp jorden. Detta är fysikerna eniga om. Det är gammal forskning, sedan 1800-talet. Det är stabilt. Men allt kan ifrågasättas. Vänerlöv fortsätter sitt ifrågasättande. Han påpekar att de första hundra ppm:en, miljondelarna, värmer mer än de nästkommande hundra. Vidare hävdar han att när man räknar efter blir det inte särskilt mycket. Den beräkningen är dock diskvalificerad eftersom den förutsätter några saker som inte stämmer. Den förutsätter att det inte finns några hav som kyler ned jorden. Den förutsätter att det inte finns aerosoler som kyler ned jorden. Den förutsätter att jämviktsläget för jordens temperatur, på grund av koldioxidökningen, redan har inställt sig. Fru ålderspresident! Min talartid börjar närma sig sitt slut. Jag kommer att överskrida den en liten aning. Jag ska inte gå in på allt som kan ifrågasättas i denna motion, men jag vill nämna ytterligare en sak, och det är angreppet på Al Gore, som smugit sig in i motionen. Motionären påstår att Al Gore hävdat att inom hundra år kommer världshaven att höjas med sex meter. Det påstås han ha sagt i filmen An inconvenient truth . Det stämmer inte. Det är en vandringssägen i klimatskeptiska kretsar. Jag tycker att det är beklämmande att en riksdagsledamot bidrar till att sprida kontrollerbara vandringssägner. I motionen står också någonting som jag verkligen håller med om, nämligen att det är allvarligt när människor som upplevs som auktoriteter desinformerar. Det är så sant som det är sagt. Det är ett problem om människor desinformerar. Ska man delta i debatten måste man försöka skaffa sig koll på fakta. Man får inte plocka fakta hur som helst. Fru ålderspresident! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru ålderspresident! I Sveriges riksdag får varje ledamot motionera om precis vad som helst. Vi har yttrandefrihet i det här landet, och det ska vi vara glada över. Den fria motionsrätten som vi har i riksdagen är värd att värna. Vi är ofta oense i kammaren. Vi är oense om våra värderingar. Vi lyfter fram olika saker för att vi tycker att olika saker är olika viktiga. Vi har helt enkelt olika syn på saker och ting. Alla människor har rätt till sina egna åsikter, men man har inte rätt till sina egna fakta. Jag tänkte tala om en motion som behandlas i det betänkande vi nu debatterar. Det är en motion av kristdemokraten Ingemar Vänerlöv och heter Översyn av klimatpolitiken . Det är en mycket intressant motion, och jag kan rekommendera folk att läsa den. Den innehåller nämligen både det ena och det andra. Det är, om jag ska uttrycka mig försiktigt, inte den starkaste argumentering jag sett under mina år i Sveriges riksdag. Motionen handlar om den globala uppvärmningen. Det är det allvarligaste problemet vi har i världen i dag. Det är min tolkning, inte kristdemokraten Ingemar Vänerlövs. Sedan ca 1750, då den industriella revolutionen började, har världens medeltemperatur stigit med 0,7 grader. Just nu ökar temperaturen med en eller två tiondels grader per decennium. Det låter inte mycket om man formulerar det så, men med tanke på de katastrofala konsekvenser det kan få om världens temperatur ökar med mer än två grader, och i värsta fall mer än tre grader etcetera, är det en allvarlig situation. Därför befinner sig en stor del av världens ledare just nu i Köpenhamn, eller är på väg dit, för att förhandla om att minska våra koldioxidutsläpp. Hur vet vi att världen är varmare? Vi vet det genom mängder av observationer - tusentals temperaturmätningar, smältande glaciärer, stigande havsnivåer, våren som kommer allt tidigare. Det är mångfalden av oberoende observationer, oberoende tolkningar, som gör att vi kan säga detta med säkerhet. Självklart finns det enstaka forskningsresultat som kan vara felaktiga, så är det med forskning, men att världen är varmare än tidigare är ett faktum. Alla är dock inte övertygade om detta. Det finns de som ifrågasätter den globala uppvärmningen, som ifrågasätter behovet av att minska våra koldioxidutsläpp. Världen är i princip övertygad, men det är en smärtsam övertygelse att inse att utsläppen av kol och olja behöver minska. Det är en politiskt obekväm slutsats att behöva göra det som måste göras. Det har tagit tid att övertyga världen, och världens ledare är ännu inte övertygade om att man måste göra det som troligtvis behöver göras för att rädda klimatet. Det finns de som griper efter halmstrån, som vägrar se verkligheten i vitögat. Det finns en motion om detta. Nu debatterar vi nämligen motionen Översyn av klimatpolitiken . Den innehåller ett antal, vi kan kalla dem felaktigheter, ifrågasättbara påståenden. Vi kan börja med påståendet "är klimatförändringar i sig inget att hetsa upp sig för, eftersom de alltid har ägt rum så länge jorden funnits till". Ja, världens klimat är annorlunda i dag än på dinosauriernas tid. Världens klimat är annorlunda i dag än under istiden. En ökning av världens temperatur med fyra grader på grund av att mänskligheten bränner så mycket kol och olja är en allvarlig fara. Nästa påstående gäller koldioxiden. Vänerlöv ifrågasätter koldioxidens roll för den globala uppvärmningen. Han påpekar, helt korrekt, att halten koldioxid i atmosfären i dag endast är 0,4 promille. Den har ökat med en tiotusendel sedan början av den industriella revolutionen. Han ifrågasätter hur så lite skulle kunna påverka så mycket. I den förra versionen av denna motion, som Vänerlöv inlämnade förra året, påpekar han att "vidare är det svårt att tro att koldioxiden i sig skulle vara speciellt värmehöjande, särskilt om man betaktar det faktum att på Mars, där temperaturen ligger på 50 minusgrader, är det 20 gånger mer koldioxid per kubikmeter än på jorden". I den nu aktuella versionen av motionen, med en flera gånger längre text, är just den meningen borttagen. Någon kan ha berättat för Vänerlöv att Mars ligger en bra bit längre bort från solen än vad jorden gör. Vänerlöv fortsätter emellertid att ifrågasätta koldioxidens roll. En tiotusendel låter inte mycket. Det är lika mycket som mängden koffein i en kopp te. Det kan pigga upp mig, kan jag lova. Om man äter mat med en tiotusendel arsenik kan man inte äta många portioner utan att riskera att dö. Det är ett faktum. Ytterligare en tiotusendel klimatgaser är tillräckligt för att öka temperaturen eftersom koldioxiden är en växthusgas som absorberar infraröd solstrålning och därmed värmer upp jorden. Detta är fysikerna eniga om. Det är gammal forskning, sedan 1800-talet. Det är stabilt. Men allt kan ifrågasättas. Vänerlöv fortsätter sitt ifrågasättande. Han påpekar att de första hundra ppm:en, miljondelarna, värmer mer än de nästkommande hundra. Vidare hävdar han att när man räknar efter blir det inte särskilt mycket. Den beräkningen är dock diskvalificerad eftersom den förutsätter några saker som inte stämmer. Den förutsätter att det inte finns några hav som kyler ned jorden. Den förutsätter att det inte finns aerosoler som kyler ned jorden. Den förutsätter att jämviktsläget för jordens temperatur, på grund av koldioxidökningen, redan har inställt sig. Fru ålderspresident! Min talartid börjar närma sig sitt slut. Jag kommer att överskrida den en liten aning. Jag ska inte gå in på allt som kan ifrågasättas i denna motion, men jag vill nämna ytterligare en sak, och det är angreppet på Al Gore, som smugit sig in i motionen. Motionären påstår att Al Gore hävdat att inom hundra år kommer världshaven att höjas med sex meter. Det påstås han ha sagt i filmen An inconvenient truth . Det stämmer inte. Det är en vandringssägen i klimatskeptiska kretsar. Jag tycker att det är beklämmande att en riksdagsledamot bidrar till att sprida kontrollerbara vandringssägner. I motionen står också någonting som jag verkligen håller med om, nämligen att det är allvarligt när människor som upplevs som auktoriteter desinformerar. Det är så sant som det är sagt. Det är ett problem om människor desinformerar. Ska man delta i debatten måste man försöka skaffa sig koll på fakta. Man får inte plocka fakta hur som helst. Fru ålderspresident! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.