RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1949

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1950
ISAAC MARCUS BOKT R Y C KER I - A KTI EDO L A C
498140

III

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln.

Justitiedepartementet.

Anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel ...................... 3

Omplaceringar av fångvårdsklientel vid fångvårdsanstalterna...... 11

Vattendomstolsavgifter ...................................... 24

Processreformens ekonomiska verkningar...................... 32

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Vissa förhållanden vid krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Korsnäs
.......................................... ............

Överskridande av vissa poster under de militära avlöningsanslagen

Militärt ordningsbefäl vid av värnpliktiga företagna resor........

Ersättning i vissa fall till militära beställningshavare i samband

med omplacering från en tjänstgöringsort till en annan........

Vissa vid sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila lärare ..

Den militära sjukvården i Karlskrona..........................

Viss förrådsupplagd sjukvårdsmateriel ........................

Redovisningen av s. k. flyg- och flottilj dagsmedel ..............

Försvars- och flygbasområdesstabernas lokalfråga...............

60

60

63

66

69

73

93

94
102

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Tjänstledighet för skördearbete...............

Kontrollen av de allmänna barnbidragen.......

Den sociala ungdomsvården .................

Flitpenningsystemet vid ungdomsvårdsskolorna
Lån och bidrag till lantarbetarbostäder.......

109

114

120

136

143

Sjätte huvudtiteln.

Kommunikationsdepartementet.

Vissa skador på vägbeläggningar....................

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Iakttagelser angående utgifterna å vissa riksstatsanslag
Iakttagelser beträffande vissa anslag på tilläggsstat... .

IV

Övergångsvis utgående barntillägg ............................ 162

Anmärkningsarvode till advokatfiskal vid hovrätt................ 167

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden.................... 171

Vikariatslöneförordnanden å ordinarie tjänster i lönegrad motsvarande
slutstadiet i reglerad befordringsgång.................. 175

Åttonde huvudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet

Gallring av visst arkivmaterial................................ lg-1

Vissa lokalfrågor vid naturhistoriska riksmuseet................ 188

Kulturminnesvården på Gotland .............................. 190

Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m....... 193

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Stenstugu gård.............................................. 204

Byggnadskostnaderna för lantmanna- och lanthushållsskolor .... 206

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Tillverkning och försäljning av inhemsk röntgenfilm m. in.......212

Särskilda kostnader för handels- m. fl. register................ 217

Elfte huvudtiteln.

Inrikesdepartementet.

Driftkostnaderna vid vanföreanstalterna.................... 2‘J0

Vissa kostnader för tillfälligt omhändertagande av alkoholister

m- m..................................................... 230

De af färsdrivande verken.

Ombyggnad till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar. ... 238
Reservation ................ 0-r

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.

1—1,98140. Rev. berättelse ang. statsverket år 1949. I.

/

— 3 —

ANDRA HUVUDTITELN.
Justitiedepartementet.

§ l.

Anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel.

I sitt den 14 november 1944 avgivna betänkande angående verkställighet
av frihetsstraff m. m. hade strafflagberedningen för det kvinnliga fångvårdsklientelet
räknat med en beläggningskapacitet av sammanlagt 160
platser, varav 60 platser för vanligt fångförvar, 15 för förvarade och internerade,
55 för till ungdomsfängelse dömda, 15 för häktade undersökningsfält,
10 för vårdfall å sinnessjukavdelning samt 5 för kroppsligt sjuka. Då
den övervägande delen av kvinnorna borde erhålla öppen anstaltsvård, föreslog
beredningen, att den slutna anstalten i Växjö toges i anspråk för manligt
klientel utan att ersättas av något nytt slutet kvinnofängelse av likw
nande beskaffenhet. För vissa grupper, som skulle vårdas eller observeras
av läkare, erfordrades dock en mindre nybyggnad av sjukhuskaraktär, som
föreslogs uppförd i Växjötrakten.

Av de 60 platserna för vanligt fångförvar syntes 10 böra reserveras för sådana
fångar med kortare strafftid än tre månader, som skulle undergå
straffet i öppen anstalt. Dessa öppna platser för korttidsintagna förslogos
provisoriskt förlagda till en i närheten av fångvårdsanstalten i Halmstad
och på anstaltens tomt belägen villa. Fångvårdsstyrelsen hade i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1945/46 begärt anslag till inlösen av denna byggnad
med tillhörande trädgårdsområde, För en mera definitiv förläggning av
det i Halmstadsanstalten placerade kvinnliga klientelet räknade beredningen
med nybyggnad, varvid sistnämnda anstalt kunde komma till användning
för manligt klientel. Av de återstående 50 företrädesvis för kvinnor
med längre strafftid avsedda platserna borde 30 vara öppna; de föreslogos
fördelade med 15 på en koloni, ansluten till en anstalt, som borde uppföras
i Stockholmstrakten, och 15 på en koloni i ovannämnda nybygge i Växjötrakten.
För observation efter intagningen av fångar med längre strafftid
än sex månader borde reserveras 10 platser i den nybyggda anstalten.
Slutligen föreslogs att 10 platser, avsedda för fångar som borde undergå
straffet i sluten anstalt, skulle förläggas till fångvårdsanstalten i Halmstad,
som alltså tills vidare bleve kvinnoanstalt.

— 4 —

Av de 15 för förvarade och internerade avsedda platserna föreslogos 5 förlagda
till den nyuppförda anstalten i Växjötrakten och 10 till en koloni som
skulle upprättas i anslutning till denna anstalt.

För ungdomsfängelseklientelet hade det synts angeläget att undvika den
dittillsvarande ordningen att en och samma anstalt — centralfängelset i
Växjö finge göra tjänst som både mottagningsanstalt och anstalt för
s\ årdisciplinerade. Däremot hade de båda Svenska diakonissällskapet tillhöriga
öppna anstalterna å Lannaskede och Sjöliden, som fångvården disponerade
mot viss ersättning per vårddag, ansetts böra bibehållas. De erforderliga
55 platserna föreslogos fördelade på en mottagningsavdelning om
5 platser vid den nya anstalten i Växjötrakten, 5 platser för svårdisciplinerade
på den slutna anstalten i Halmstad, 35 öppna platser på Lannaskede
samt 10 öppna platser på Sjöliden, de sistnämnda företrädesvis avsedda för
gravida kvinnor eller mödrar med barn. Något behov av att reservera en
särskild anstalt för psykiskt abnorma hade ej yppat sig i fråga om det kvinnliga
ungdomsfängelseklientelet.

Innan Lannaskede togs i bruk, placerades flertalet till ungdomsfängelse
dömda kvinnor på den öppna anstalten Viebäck, likaledes tillhörig Svenska
diakonissällskapet. Fångvårdsstyrelsens avtal om rätt att mot ersättning
per vårddag därstädes placera till ungdomsfängelse dömda borde ej hävas,
för den händelse behov skulle uppstå att i något fall anlita denna anstalt.

De häktade undersökningsfallen (platsbehov 15) borde vara intagna på
sinnessjukavdelningar vid Stockholmsanstalten (10 platser) och vid den
nya anstalten i Växjötrakten. På sistnämnda sinnessjukavdelning reserverades
10 platser för vårdfall. Vid anstalten i Växjötrakten skulle jämväl
finnas 5 platser för kroppsligt sjuka.

Beredningen uttalade vidare, att den av beredningen föreslagna anstaltsorganisationen
visserligen icke i sin helhet kunde genomföras på en gång,
men att det dock vore ett önskemål, att samtliga föreslagna nya kolonier
och Övriga öppna anstalter snarast komme till stånd. Däremot syntes de slutna
anstalter, som föreslagits till nedläggande, ej omedelbart kunna tagas ur
bruk. Så länge den dåvarande onormalt höga anstaltsbeläggningen fortfore,
måste de nämligen åtminstone i viss utsträckning tagas i anspråk. Beredningen
ville emellertid understryka möjligheten att placera eu del av
klientelet på provisoriska förläggningar.

Genom beslut den 22 februari 1946 uppdrog Kungl. Maj :t åt fångvårdsstyrelsen
att, med beaktande av principerna i den nya verkställighetslagen
och på grundval av strafflagberedningens förslag i ämnet, utarbeta plan.
för omorganisation av fångvårdens anstaltsväsende. Efter fullgjort uppdrag
avgav styrelsen den 12 juli 1946 utredning i ämnet.

I denna anslöt sig fångvårdsstyrelsen i princip till den av strafflagberedningen
utarbetade planen för anstaltsväsendets organisation med några få
jämkningar, ehuru styrelsen samtidigt underströk, att en sådan plan till
följd av ändrade förutsättningar sedermera kunde behöva jämkas i olika
avseenden. Sålunda föreslog styrelsen i avseende å de kvinnliga fångvårds -

— 5 —

anstalterna, att anstalten i Halmstad skulle nedläggas. Den föreslagna slutna
anstalten för kvinnor i trakten av Växjö borde däremot komma till
stånd, varvid platsantalet kunde sänkas till 30. Ett fyrtiotal öppna platser,
fördelade på tre kolonier, erfordrades för 10 förvarade och internerade, 15
straffångar och 15 fängelsefångar. För ifrågavarande ändamål syntes lämpligt
förvärva eller hyra egendomen Viebäck i Jönköpings län, som av Svenska
diakonissällskapet dittills använts såsom skyddshem. Därvid borde Lannaskedeanstalten,
med plats för 35 intagna, kunna nedläggas. Utöver det
platsutrymme, som anstalten i Växjötrakten komme att tillgodose, skulle
erfordras ytterligare ett fyrtiotal slutna platser för kvinnor, därest såsom
styrelsen föreslagit anstalten i Halmstad skulle nedläggas. Med tanke på
tillgången till rättspsykiatrisk expertis föreslog fångvårdsstyrelsen såsom
ersättning för Halmstadsanstalten en anstalt, förlagd till Jönköping eller
trakten däromkring. Bland annat ur transportsynpunkter fann styrelsen
det vidare motiverat att vid den planerade Stockholmsanstalten inrätta en
kvinnoavdelning med 5 observationsplatser och 10 platser för kvinnliga undersökningsfält.
Den koloni för kvinnor, som enligt strafflagberedningen
skulle inrättas i Stockholmstrakten, föreslog styrelsen förlagd till ungdomsanstalten
å Sjöliden, vars klientel kunde överflyttas till Lannaskede.

Genom remiss den 25 juli 1946 anbefallde Kungl. Maj :t sakrevisionen att
i samråd med organisationsnämnden avgiva utlåtande över den av fångvårdsstyrelsen
framlagda organisationsplanen. Sedan dylikt utlåtande avgivits
den 4 november 1946, uppdrog chefen för justitiedepartementet under
hand åt organisationsnämnden att verkställa vissa organisationsundersökningar
beträffande anstaltsväsendet.

I en den 31 december 1947 avgiven PM redovisade organisationsnämnden
resultatet av de verkställda undersökningarna. Därvid föreslogs bl. a. att
kolonien Eleonora i Växjö genom ombyggnad skulle utöka sin kapacitet
till 15 platser, varvid kolonierna Solhyddan (Viebäck) och Sj öliden icke
längre behövde tagas i bruk för fångvårdsändamål.

De sålunda framlagda organisationsplanerna ha ännu icke blivit föremål
för slutlig prövning. Under tiden ha emellertid åtskilliga, av den nya
lagstiftningen påkallade åtgärder genomförts.

Sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 19 januari 1945 bemyndigat fångvårdsstyrelsen
att arrendera det Svenska diakonissällskapet tillhöriga
skyddshemmet Solhyddan å sällskapets egendom Viebäck i Jönköpings län,
inrättades därstädes en fångkoloni för kvinnor för avtjänande av straffaibete
och fängelse. I samband med ikraftträdande av de i stiafflagen upptagna
tillräknelighetsbestämmelserna samt lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt förordnade Kungl. Maj :t genom
beslut den 12 januari 1946, att kolonien Solhyddan jämväl skulle vara säkerhetsanstalt.
Beläggningskapaciteten var 12 platser. Medelbeläggningen
uppgick åren 1947 och 1948 till 7 respektive 3 intagna. Verksamheten ncdlades
den 1 april 1948.

Vidare bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 28 november 1947

— 6

fångvårdsstyrelsen att träffa avtal med Svenska diakonissällskapet om förhyrande
av hemmen Gamla Viebäck och Björkhaga. Å hemmen skulle intagas
kvinnliga straff- och fängelsefångar, fångvårdsstyrelsen dock obetaget
att dit förlägga jämväl förvarade och internerade samt straff riförklarade.
Föreståndarinnan för hemmen skulle vara styresman för kolonien.
Platsantalet var 15, medan medelbeläggningen åren 1947 och 1948 utgjorde
5 intagna. Verksamheten nedlades fr. o. m. den 1 april 1949.

Genom brev den 19 juli 1946 förordnade Kungl. Maj :t, att kolonien Sjöliden
i Värmdö socken, vilken jämlikt Kungl. Maj :ts medgivande den 15
augusti 1941 arrenderats av Svenska diakonissällskapet samt alltsedan november
månad samma år av fångvårdsstyrelsen disponerats för kvinnor,
dömda till ungdomsfängelse, icke längre skulle användas för ifrågavarande
ändamål. Tillika förordnade Kungl. Maj :t att i anstalten finge utan bundenhet
av förut gällande begränsning omhändertagas kvinnor, som dömts
till straffarbete eller fängelse, fångvårdsstyrelsen dock obetaget att till anstalten
förlägga jämväl förvarade, internerade och straffriförklarade.

Fr. o. m. den 30 juni 1949 har vidare ungdomstanstalten i Lannaskede,
vilken arrenderats av Svenska diakonissällskapet, nedlagts. Anstalten fungerade
som ungdomsfängelse med en platsdisposition av 20 platser. Beläggningen
uppgick under åren 1947 och 1948 till i medeltal 11 resp. 8 intagna.

Efter sålunda vidtagna ändringar i anstaltsorganisationen finnas f. n.
i huvudsak följande för kvinnligt fångvårdsklientel avsedda förvaringsmöjligheter,
nämligen fångvårdsanstalterna i Växjö och å Långholmen samt
kolonien Sjöliden. Revisorerna ha avlagt besök å anstalten i Växjö samt å
kolonien Sjöliden.

Fangvårdsanstalten i Växjö är huvudanstalt för kvinnliga straffångar.
Även fängelsefångar förvaras här. Hit förflyttas jämväl de flesta sådana
undersökningsfall, som skola bliva föremål för undersökning enligt 43 §
verkställighetslagen. Därjämte intagas å anstalten förvarade, straffriförklarade
samt tvångsarbetare och alkoholister från hela landet, varjämte
för verkställighet av ungsdomsfängelse finnes inrättad en mottagnings- och
övervakningsavdelning. Sammanlagt disponeras två tredjedelar av den
slutna anstalten för kvinnor samt återstoden för män.

Till huvudanstalten finnes ansluten en öppen koloni, Eleonora, å vilken
intagas de bästa av alla kategorier samt såvitt möjligt fängelsefångar,
havande kvinnor och mödrar med spädbarn.

Den slutna anstalten förfogar för det kvinnliga klientelets del över ett totalt
platsutrymme å 62 platser, vilka i enlighet med tillämpade differentieringsprinciper
fördela sig å följande sex från varandra fullt skilda avdelningar: a)

en avdelning för sinnesundersökningar jämte sådana intagna av alla
kategorier, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet och sitt uppförande behöva
ständig tillsyn (10 platser);

b) en avdelning för sådana intagna, vilkas uppförande i huvudsak är
gott men som av någon anledning icke kunna vårdas å koloni men å andra

— 7 —

sidan icke heller böra föras tillsammans med dem som arbeta å arbetssalen.
De arbeta inom avdelningen (10 platser);

c) en avdelning för tvångsarbetare och alkoholister, som ej vårdas enligt

a) eller b) (10 platser);

d) en avdelning för övriga intagna, som arbeta i arbetssalen (12 platser);

e) en avdelning, där nykomna kunna vårdas under den observationstid,
som behöves för att kunna utröna å vilken avdelning de sedan böra placeras
(10 platser);

f) en avdelning, där sådana kunna vårdas, som böra eller begara att ta
vistas i enrum (10 platser).

Å kolonien Eleonora finnas 10 platser, vilka enligt uppgift kunna utökas
med 5 å 8, om översta våningen i det hus, där kolonien är inrymd, tages

i anspråk. ,

Beläggningen å respektive avdelningar var den 1 oktober 1949 a den med

a) betecknade 7 intagna, å avdelning b) 4, å avdelning c) 10, å avdelning
d) 4, å avdelning e) 2 samt i Eleonora 6 intagna.

Bevakningen åvilade å avdelning a) 4 vaktfruar, i kolonien Eleonora 4
vaktfruar samt å samtliga övriga avdelningar tillsammans 8 vaktfruar. Av
ifrågavarande personal på 16 personer tjänstgjorde efter ett visst schema
varje natt en vaktfru som vakande och två vaktfruar som sovande nattvakter.
Under dagen skötte någon av dem även arbetet såsom portvakt.

Följande sammanställning utvisar antalet under senare år å fångvårdsanstalten
i Växjö intagna kvinnor ävensom medelbeläggningen och antalet
underhållsdagar:

År

Antal intagna
kvinnor

1944 .....

........ 248

1945 .....

........ 231

1946 .....

........ 179

1947 .....

........ 149

1948 .....

........ 139

Medel-

Antal under-

beläggning

hållsdagar

80

29 065

62

22 795

47

17 117

39

14 346

39

14 353

Det kvinnliga klientelet å fångvårdsanstalten å Långholmen utgores
huvudsakligen av för brott häktade, undersökningsfall samt straffriförklarade,
som i avvaktan på intagning å sinnessjukhus fått kvarstanna å avdelningen.
Principen är den, att så snart dom avkunnats, den intagna överföres
till fångvårdsanstalten i Växjö. I en del fall har dock den domda,
främst av humanitära skäl, fått avtjäna straffet å avdelningen.

Den nuvarande kvinnoavdelningen å Långholmen inrättades år 1931, därigenom
att i nedre våningen i västra flygeln å kronohäktet 10 platser iordningställdes.
År 1941 utbyggdes kvinnoavdelningen genom att den ovanfor
liggande våningen togs i bruk, varvid antalet platser utökades tdl 22, vilket
sålunda utgör den nuvarande beläggningskapaciteten.

Beläggningen, som före år 1932 i medeltal utgjorde 7 å 8 intagna, okades
successivt intill år 1941 genom det stegrade antalet sinnesundersok -

— 8 —

mngar, sa att avdelningen vissa tider var överbelagd. Sedan avdelningen
i anledning härav år 1941 utbyggts, utgjorde beläggningen en längre tid
omkring 17 intagna, men har efter hand sjunkit på grund av minskat ana
undersokningsfångar. Beläggningen, som under åren 1947 och 1948 i
genomsnitt var 9 respektive 8 intagna, utgjorde den 1 oktober 1949 10
Av dessa voro 4 häktade för brott, 1 häktad för lösdriveri, 3 undersökningsfangar
samt 2 straffångar.

Personalen å avdelningen utgöres f. n. av en första vaktfru, en e o vaktIru
samt två extra vaktfruar.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 19 juli 1946 skola å den öppna fångvårdskolomen
S j o 11 d e n utanför Stockholm numera huvudsakligen emottagas
kvinnor, som ådömas fängelse eller straffarbete. De till fängelse dömda hänvisas
i allmanhet direkt till kolonien, medan straffångarna förflyttas dit efter
viss tids vistelse å de slutna anstalterna i Växjö eller å Långholmen.
Härjämte har fångvårdsstyrelsen möjlighet att till kolonien förlägga jämväl
forvarade och straffriförldarade.

Följande sammanställning utvisar antalet under de senaste åren å Sjöliden
intagna fångar i medeltal samt högsta och lägsta antal ävensom antalet
underhallsdagar. Beläggningskapaciteten utgör 12 platser.

Å r

Medel-

beläggning

Antal intagna

Antal

underhålls-

dagar

högst

lägst

1945

1946

1947

1948

6

6

5

6

9

9

9

8

4

2

3

3

2 218

2 139

1 876

2 212

Antalet intagna den 1 oktober 1949 utgjorde 8.

Såsom ovan framhållits arrenderas kolonien Sjöliden av staten. Enligt ett
mellan fångvårdsstyrelsen och Svenska diakonissällskapet träffat, av Kungl.
Maj:t den 15 augusti 1941 godkänt avtal med däri sedermera vidtagna ändringar
och tillägg åligger det sällskapet att å anstalten tillhandahålla platser
för 12 intagna. Såsom ersättning härför äger sällskapet av staten uppbära en
årlig ersättning av 13 200 kronor, varav hyra 2 500 kronor, bränsle, lyse
m. m. 4 000 kronor, lön åt en föreståndarinna 2 400 kronor samt åt två biträden
2 000 kronor vartdera ävensom till prästerlig verksamhet 300 kronor.
Utöver ifrågavarande fasta ersättning utgår ersättning i särskild ordning för
bespisning och beklädnad, utrustning vid utskrivning, arbetspremier, sjukvårdskostnader
samt vid resor i samband med läkar- och sjukhusbesök
in. in. Dagersättning utgår för varje intagen med 3 kronor 30 öre. För varje

barn, som med moder vårdas å anstalten, utgår en särskild dagersättning
a 1 krona. ö

För år 1948 ha i enlighet med gällande avtalsbestämmelser för Sjöliden
av statsmedel utbetalats tillhopa 24 534 kronor 61 öre, varav utöver den
fasta ersättningen utgått 7 345 kronor 80 öre i dagersättningar för omhän -

— 9

dertagna kvinnor, 662 kronor i dagersättningar för barn, 1 647 kronor 50
öre i arbetspremier, 451 kronor 50 öre för utrustning, 395 kronor 10 öre i
resekostnader för läkarbesök samt 832 kronor 71 öre för läkarvård.

Personalen utgöres f. n. av, förutom föreståndarinnan, som tillika är diakonissa,
en vävlärarinna och en praktikant.

För att belysa omfattningen av den kvinnliga kriminaliteten i landet samt
den utsträckning, i vilken omhändertagande å fångvårdsanstalt eller överlämnande
till kriminalvård i frihet kommer till användning, ha revisorerna
i nedanstående tablå sammanställt uppgifter rörande dels antalet under senare
år i underrätterna sakfällda kvinnor, vilkas brott äro av den svårhetsgrad,
att de skola anmälas till straffregistret, dels ock antalet villkorligt
dömda kvinnor i första instans. I förstnämnda uppgifter ingå även sådana
fall, i vilka åtalseftergift medgivits.

Å r

Antal i underrätterna
för straffregisterbrott
sakfällda kvinnor

Antal i första
instans vill-korligt dömda
kvinnor

1944

1371

997

1 1945

1 316

817

1946

1 229

803

1947

843

531

Den ökade omfattning, i vilken kriminalvård i frihet relativt sett kommit
till tillämpning, bör givetvis ha påverkat antalet å fångvårdsanstalterna
intagna. För att belysa detta lämnas i nedanstående sammanställning uppgift
å antalet å ifrågavarande anstalter under senare år intagna kvinnor,
fördelade å olika kategorier.

Vi—44

Vi-45

Vi-46

Vi-47

Vi 48

''/i—49

Häktade (för brott, för lösdriveri,

undersökningsfall)...........

12

16

10

14

9

7

Straffångar...................

87

64

50

32

27

30

Fängelsefångar................

12

9

4

6

1

o

Förvarade....................

4

6

6

6

o

Tvångsarbeterskor............

19

15

7

8

3

11

Ungdomsfängelse..............

60

42

39

22

25

10

Straffriförklarade..............

7

3

2

2

4

Övriga intagna...............

11

i

7

7

5

4

Summa intagna

212

156

125

87

77

70

Revisorernas uttalande. För det kvinnliga fångvårdsklientelet disponeras
f. n. i huvudsak fångvårdsanstalterna i Växjö och å Långholmen samt
kolonien Sjöliden utanför Stockholm. Av ifrågavarande anstalter är den i
Växjö huvudanstalt för kvinnligt klientel, varjämte denna anstalt, förutom
för verkställighet av straffrättsliga reaktionsformer, i viss utsträckning utnyttjas
jämväl för vissa andra klientelgrupper, främst alkoholister och
tvångsarbeterskor. Klientelet å Långholmen utgöres främst av häktade samt

— 10 _

undersökningsfall, medan Sjöliden användes i huvudsak för öppen vård av
straffångar samt för fängelsefångar. Revisorerna, som avlagt besök vid
fångvårdsanstalten i Växjö och å kolonien Sj öliden, ha därvid uppmärksammat
att, bortsett från nyssnämnda specialklientel, beläggningen å ifrågavarande
anstalter är påfallande låg. Av brist på lämpligt klientel har ett
antal avdelningar för män inrättats i Växjö. Som den lämnade redogörelsen
utvisar har antalet intagna å såväl ifrågavarande anstalter som övriga anstalter
för kvinnligt klientel sedan en följd av år kraftigt nedgått.

Den fortgående tendens till minskning av antalet å fångvårdsanstalter intagna
kvinnor, som trots den relativt höga kvinnliga kriminaliteten under
senare år kunnat förmärkas, är sannolikt icke endast av tillfällig karaktär.
Tvärtom torde ifrågavarande förhållande till väsentlig del få ses mot bakgrunden
av nyligen genomförda ändringar i straffsystemet. I första hand
har man härvid att beakta betydelsen av den utvidgade tillämpning, som
den villkorliga domen genom 1939 års lagstiftning erhållit. Genom ifrågavarande
lagstiftning, som trätt i kraft fr. o. m. den 1 januari 1944, har det
blivit möjligt att i ett betydande antal fall utbyta de tidsbestämda straffen
mot kriminalvård i frihet. Då dessutom den kvinnliga kriminaliteten i allmänhet
innefattar mindre kvalificerade förbrytelser, vilka mestadels falla
inom ramen för den utvidgade villkorliga domens tillämplighetsområde,
har tillkomsten av ifrågavarande reaktionsform för de kvinnliga brottslingarnas
del i alldeles särskilt hög grad inneburit en påtaglig minskning av
platsbehovet. Härtill kommer att en hel del lindriga fall, som tidigare
ådömts ungdomsfängelse, i stället kommit att erhålla villkorlig dom i förening
med föreskrifter, en utveckling som medfört viss minskning även av
det kvinnliga ungdomsfängelseklientelet.

Mot bakgrunden av nu antydda förhållanden finna revisorerna det påkallat,
att den tillgängliga beläggningskapaciteten på förevarande område
bättre tillvaratages. Även om efter de nya verkställighetsbestämmelsernas
ikraftträdande en viss sammandragning av platsutrymmet kommit till
stånd, synes det dock med hänsyn till de ändrade förhållandena önskvärt,
att möjligheterna till en ytterligare koncentration av vårdresurserna för
kvinnligt fångklientel med det snaraste undersökas. Med beaktande av kravet
på visst reservutrymme synes därvid böra eftersträvas, att befintligt
platsutrymme i möjligaste mån anpassas efter det faktiska behovet på förevarande
område. Förutsättningarna för genomförande av en koncentration
av nu antytt slag synas revisorerna desto gynnsammare som numera
vunna erfarenheter av den villkorliga domen och övriga kriminalpolitiska
reaktionsformer torde giva underlag för ett tämligen säkert bedömande av
det framtida behovet av platsutrymmen för det kvinnliga fångvårdsklientelet.

Det sätt, varpå en dylik begränsning bör genomföras, samt omfattningen
av densamma undandraga sig revisorernas bedömande. Revisorerna vilja
i detta sammanhang endast framhålla att å ena sidan vissa skäl, främst
ekonomiska, tala för en koncentration till fångvårdsanstalten i Växjö; en -

— 11 -

ligt uppgift skulle beläggningen utan särskild merkostnad därstädes kunna
ökas till en maximal beläggning av 80 kvinnor. Å andra sidan tala starka
skäl, främst humanitära, för behovet av en öppen anstalt utanför Stockholm.
Vid ett övervägande i frågan synes därför en avvägning böra komma
till stånd mellan de ekonomiska kraven och tillgodoseendet av behandlingssynpunkterna.

Med hänsyn till det ovan anförda anse revisorerna, att möjligheterna att
ernå en begränsning och ett effektivare utnyttjande av befintliga förvaringsmöjligheter
för det kvinnliga klientelet vid våra fångvårdsanstalter böra
upptagas till övervägande.

§ 2.

Omplaceringar av fångvårdsklientel vid fångvårdsanstalterna.

En av grundtankarna i den nya straffverkställighetslagen den 21 december
1945 är principen om en vidsträcktare differentiering av fångklientelet
samt en mera individualiserad fångbehandling.

De bestämmelser, som därvid meddelats i fråga om det ordinära fångklientelets
fördelning å sluten eller öppen anstaltsvård, äro i huvudsak av
följande innehåll.

Straffånge skall börja undergå straffet i sluten anstalt. Efter tre månader
eller, om särskilda skäl därtill föreligga, dessförinnan må han överföras
till öppen anstalt. Fånge under tjugofem år bör i regel så snart ske
kan överföras till öppen anstalt. — Fängelsefånge skall i regel undergå
straffet i öppen anstalt. — Bötesfånge skall undergå straffet i sluten anstalt
men må när särskilda skäl därtill äro överföras till öppen anstalt.
Fånge kan på egen begäran medgivas undergå straffet eller vad därav återstår
i sluten anstalt.

Enligt dessa regler skola alltså straffångar och bötesfångar undergå straffet
i sluten anstalt men kunna därifrån överföras till öppen anstalt. Såvitt
angår bötesfångar samt straffångar med högst tre månaders strafftid må
dock förflyttning till öppen anstalt ske endast när särskilda skäl tala därför.

Den, som dömts till ungdomsfängelse, skall i regel vårdas i öppen anstalt.

Förvarad och internerad skall alltid intagas i sluten anstalt men må, om
han visar pålitlighet, vårdas i öppen anstalt.

Till följd av de friare vårdformerna har klientelets differentiering blivit

ett betydelsefullt led i behandlingen.

Enligt 26 § verkställighetslagen skall vid de intagnas fördelning och behandling
hänsyn tagas till deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet,
arbetsförmåga, karaktärsegenskaper, tidigare vandel, anlag och utbildning.
Om placering å anstalt samt förflyttning från en anstalt till en annan forordnar
fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresman vid
fångvårdsanstalt.

12 —

Sadana straff- och fängelsefångar, som intagits för avtjänande av en
strafftid av minst sex månader, skola enligt 43 § verkställighetslagen i och
tor avgörande av frågan om deras placering och behandling undergå en särskild
observationsundersökning. Undersökningen skall enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar utföras av styresmannen vid den anstalt, där fången
intagits för straffets undergående, under medverkan av anstaltens läkare
och avse en så fullständig bild som möjligt av den intagnes levnadsomständigheter,
personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper.

Det skriftliga materialet för undersökningen hämtas huvudsakligen från
den avskrift av handlingarna i målet, som det åligger den dömande domstolen
att tillhandahålla. I akten finnas bl. a. handlingar rörande särskild
förundersökning, såvida icke därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig
I förundersökningen, som oftast verkställts av vid domstol anställd person
eller av särskilt förordnad person, utredas främst den tilltalades karaktär,
levnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt. Den utmynnar
i förslag till de åtgärder, som förundersökaren finner lämpligast. I flera
fall har därjämte verkställts sinnesundersökning, varvid verkställighetsundersokmngen
i allmänhet kommer att med smärre kompletteringar utgöra
ett koncentrat av sinnesundersökningen.

Berättelse o ver undersökningen jämte styresmannens och läkarens förslag
angående fångens placering och behandling skall så snart kan ske och
senast inom en månad efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen.

Ett undersökningsförfarande motsvarande det för straff- och fängelselangar
gällande tillämpas enligt 63 och 56 §§ verkställighetslagen rörande
förvarade och internerade samt till ungdomsfängelse dömda. Vid undersökning
av den som dömts till ungdomsfängelse skall enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar synnerlig vikt fästas vid utrönande av den dömdes förståndsutveckling,
anlag och kunskaper.

Undersöknmgsberättelse, som insändes till fångvårdsstyrelsen, skall åtföljas^
av rattegångsprotokoll och berättelse över särskild förundersökning,
om sådan verkställts. På grundval av ifrågavarande handlingar meddelar
fångvårdsstyrelsen beslut om den intagnes placering. Handlingarna överlämnas
därefter till den anstalt, där straffet skall verkställas.

Vid fördelningen av de intagna tages särskild hänsyn till vederbörandes
sinnesbeskaffenhet, arbetsförmåga och utbildning. Yrkesarbetare beredas såvitt
mojhgt arbete inom sitt fack. Familjeförhållanden måste ofta beaktas.

Fördelningen av korttidsfångarna grundar sig för dem som varit häktade
pa de lntagningskort, vilka styresmännen vid anstalterna insända till centrala
fangregistret. På dessa kort antecknar styresmannen den intagnes
önskemal och styresmannens eget förslag om anstaltsplacering, arbete under
anstaltstiden in. in. Har den dömde tidigare varit straffad, framtages
hans avgångskort ur fångregistret, varigenom fångvårdsstyrelsen får ett
fylligare material vid sin bedömning. På avgångskorten ha anstaltens styresman
och andra tjänstemän antecknat summariska omdömen om den frigivnes
uppforande och arbetsflit m. in. under anstaltstiden, vilka uppgifter

— 13 —

äro av värde, speciellt då vid återfall fragan om anstaltsplacering ater blir
aktuell.

I de fall, där den dömde varit på fri fot, insänder domstolen domen till
fångvårdsstyrelsen. Med ledning härav och av eventuellt avgångskort bestämmer
styrelsen, i vilken anstalt den dömde skall intagas, när domen
vunnit laga kraft mot honom. Beslutet expedieras järnte domen för verkställighet
till länsstyrelsen i det län, där den dömde vistas. Sedan verkställigheten
börjat, översänder fångvårdsstyrelsen avskrift av akten i målet till
intagningsanstalten.

Enligt 39 § verkställighetslagen skall fångtransport å järnväg i regel företagas
i vanlig personvagn. De tidigare brukliga transporterna i s. k. fangvagnar
ansågos bl. a. ur differentieringssynpunkt vara förenade med vissa
olägenheter. Genom rundskrivelse den 22 juni 1946 har fångvårdsstyrelsen
meddelat föreskrifter om transporternas omläggning, varvid i huvudsak följande
principer skola tillämpas.

Transport av intagen annorledes än till sjöss skall verkställas med järnväg
eller med motorfordon. Härvid skall, med iakttagande av all möjlig
sparsamhet, det transportsätt väljas, som med hänsyn till dem, som skola
förflyttas, och övriga omständigheter anses lämpligast.

Transport å järnväg bör i regel äga rum i vanlig personvagn. Om så erfordras,
skall särskild kupé reserveras. Förutanmälan härom göres till stationsföreståndaren
å transportens utgångsstation.

Fångvagn får endast mera undantagsvis begagnas, såsom när den som
skall transporteras är farlig för annans säkerhet samt transporten ej lämpligen
kan ske med motorfordon.

Personer av samma kön eller tillhörande samma kategori, som skola överflyttas
till samma eller närbelägna anstalter, böra om möjligt sammanföras
till en transport. Förflyttning får dock ej avsevärt fördröjas därigenom.

Vid fångtransport från norra till södra Sverige eller omvänt via Stockholm,
Örebro eller Göteborg skall — där ej annat transportförfarande befinnes
lämpligare — den intagne i regel avlämnas å fångvårdsanstalt i respektive
Stockholm, Örebro eller Göteborg för att därefter av transportförare
från anstalt å ifrågavarande orter föras vidare till bestämmelseorten.

Transport av kvinna skall ske under tillsyn av kvinnlig vårdare.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bygger den nya straffyerkställighetsreformen
bl. a. på den förutsättningen, att såsom ett led. i behandlingen
av de intagna en ändrad anstaltsplacering under strafftiden i
allmänhet skall äga rum. Långtidsfångarna förflyttas sålunda ofta till en
början till anstalt, där verkställighetsundersökningar utföras, varifrån ytterligare
förflyttning kan äga rum till den anstalt, där verkställigheten skall
inledas. Därifrån sker sedermera efter viss föreskriven tid överflyttning till
koloni eller annan öppen anstalt. Även av andra, icke direkt av straffverkställighctsprinciperna
betingade anledningar kan omplacering av fångvårdsklientelet
äga rum.

14

För förflyttningarnas verkställande finnas inom de större anstalterna
särskilda transportförare avdelade. Inom andra anstalter åter måste vid
uppkommande behov antingen transportförare uttagas på frivillighetens väg
bland de för dagen arbetsfria befattningshavarna eller, genom brytning av
tjänstgörmgsschemat inom anstalten, personal i den allmänna bevakningstjänsten
beordras utföra transporten.

Vid exempelvis fångvårdsanstalten å Långholmen äro tre vaktkonstaplar
avdelade för och ständigt sysselsatta med fångtransporter. Denna vaktstyrka
är emellertid otillräcklig, och ofta måste ytterligare ett antal vaktkonstaplar
brytas ut från bevakningen för att fångtransporterna skola medhinnas.
De tre transportförarna resa i fjorton dagar samt avlösas därefter. Med
8 timmars tjänstgöringsskyldighet skola de alltså tjänstgöra 96 timmar,
men i regel har denna tid uppgått till 130 timmar per man. övertiden skall
kompenseras med motsvarande ledighet jämte en uppvärdering av tiden
med femtio procent, vilket icke kan ske utan att extra personal inkallas.

id fångvårdsanstalten å Härianda åtgår genomsnittligt 2,is man per dag
tor ombesörjande av fångtransporter, medan vid fångvårdsanstalten i Västervik
2 000 å 3 000 timmar årligen erfordras för transporter. Enligt uppgift
från sinnessj ukavdelnmgen i Håga utfördes under de tre första kvartalen
innevarande år vid anstalten transporter till fångvårdsanstalter, sjukhus,
domstolar m. in., medförande anspråk å övertidsersättning för 3 200 timmar.
För kompensation av på fritid verkställda transporter beräknas två
konstaplar behöva vara förordnade under en sammanlagd tid av 7 månader
23 dagar.

I syfte att närmare utröna frekvensen av fångförpassningarna
nya bestämmelsernas ikraftträdande ha revisorerna från fångvårdsanstalterna
införskaffat vissa uppgifter, som med utgångspunkt från intagningskorten
utvisa dels för samtliga vid undersökningstillfället i oktober 1949 intagna
fångar antalet förpassningar och anstalter, å vilka intagning skett,
dels stickprovsvis motsvarande uppgifter för redan avgångna fångar med
särskilt hög förflyttningsfrekvens.

Nedanstående sammanställning utvisar sammanfattningsvis antalet fall,
i vilka de vid ovannämnda tillfälle intagna fångarna förpassats mer än två
gånger. Huruvida förflyttning i viss fall skett av transporttekniska skäl
framgår icke av de lämnade uppgifterna.

Antal straffångar med följande

antal

Fångvårdsanstalt

förpassningar

Specifikation av

3

4

5

6

7

8

9

10

flera
än 10

fall med flera än
10 förpassningar

Långholmen.....

Svartsjö......

17

5

10

3

4

1

4

1

1

3

1

1

12 förpassningar

Hall...........

15

13

5

2

3

3

Norrköping......

5

5

8

5

1

5

3

1

2

1 med 12 förpassn.

Kalmar........

Kristianstad.....

2

3

2

1

4

1

1

1

1 » 13 »

1 »17 *

Malmö........

10

7

2

1

1

1

Härianda.......

1

2

7

1

— 15 —

Fångvårdsanstalt

Antal straffångar med följande antal

förpassnmgar

Specifikation av j
fall med flera än |

3

4

5

6

7

8

9

10

flera
än 10

10 förpassningar !

Vänersborg......

Mariestad.......

Karlstad........

2

3

5

3

1

5

1

4

2

1

2

1 med 11 förpassn.

1 »17 *

Örebro.........

2

2

Västerås........

5

1

--

''

Falun..........

1

3

2

1

1

Gävle..........

Håga...........

4

4

1

5

3

4

3

2

1

Uppsala........

2

1

Skenäs..........

8

2

1

3

i

2

1

1

--

Mäshult........

Orretorp........

Ollestad........

1

4

3

3

1

2

1

1

_

1

1

1

1

1

1 med 14 förpassn.

De stickprovsvis utvalda, redan avgångna fångarna utvisa i flera fall mycket
hög förflyttningsfrekvens. Vid Långholmen hade sålunda i ett fall en
fånge förpassats 9 gånger, i ett annat 5 samt i ett tredje 4 gånger. Vid fångvårdsanstalten
Hall redovisas fall med respektive 10, 8, 7, 6 och 4 forpassningar,
vid Kalmar 11 och 13 förpassningar, vid Malmö 7 och 6 forpassningar,
vid Vänersborg två fall med vartdera 6 samt ett med 5 forpassningar,
vid Mariestad fall med 13 och 7 förpassningar, vid Karlstad 7 och 6 forpassningar,
vid Örebro ett med 9 och två med 4 förpassnmgar, vid Gavle fal
med 11, 9, 8 och 5 förpassningar, vid Umeå fall med 7, 6, 5 samt 4 forpassningar
samt slutligen vid Håga ett med 13, två med 14 samt ett med 18
förpassningar.

För att ytterligare belysa ifrågavarande spörsmål, särskilt med hansyn till
frågan, till vilka anstalter förpassningarna skett samt vistelsetiden a varje
anstalt, ha revisorerna i det följande stickprovsvis utvalt vissa förflyttmngsfall.
För varje fånge redovisas därvid intagningsanstalt samt de anstalter,
å vilka vederbörande sedermera i tur och ordning varit intagen, tidpunkten
för varje förflyttning mellan de olika anstalterna ävensom i fall, där upp -

Fall

nr

Första intag-ningsanstalt

Anstalt dit
förflyttning skett

l

2

3

Tidpunkt
för förflytt-ningen

Anledning till
förflyttningen

4

5

20/2 1947

«/* »

*•/,

n/io

”/j 1948

,l/. *

“/. i *

12/6 1949

*/. »

I och för strumpstickning

I och för skomakeriarbete

I och för sadelmakeriarbete
Opålitlighet
Anpassningssvårigheter
»

Opålitlighet

I och för sadelmakeriarbete
Svårplacerad

1

Långholmen.

Norrköping

Vänersborg .
Långholmen
Örebro ....
Vänersborg .
Härianda . .
Örebro ....
Långholmen
Örebro
Långholmen

— 16 —

Fall

nr

Första intag-ningsanstalt

Anstalt dit
förflyttning skett

Tidpunkt
för förflytt-ningen

Anledning till
förflyttningen

l

2

3

4

5

2

Härnösand

Håga..............

26In 1946
131, 1947

2SU
*/.
zl/5

27/5

275 »

27.

“/»

Besvärlig, bråkig

(av-

gången

Långholmen........

Håga..............

Uppsala...........

Stöpsjön...........

Karlstad...........

Malmö.............

Tygelsjö...........

Långholmen........

Håga..............

3

1 Långholmen

Norrköping........

Hall..............

1 7i 1948
! ”/.

V.

•u

7, *

*7,

*7 7
‘V.

27»

271 1949

272

37s

12 Is

20 U

Undersökning enl. 63 § VL

Norrköping........

Håga..............

Karlstad...........

Härianda..........

Ollestad...........

Långholmen........

Rymning

Sinnessjukvård

Sinnessjukvård

Rymning

Half...............

Håga..............

I

Hall...............

! Svårplacerad

Håga..............

1

Norrköping........

Långholmen........

1

Sinnessjukvård

4

Örebro

Karlstad...........

Norrköping........

Långholmen........

Norrköping........

Långholmen........

Karlstad...........

Långholmen........

Hall...............

Långholmen........

1/, 1947

27>

9/i 1948

*7.

7.

27u

22 h 1949

73

u/i. »

Undersökning enl. 63 § VL

Sinnessjukvård

Opålitlighet

5

Långholmen

Hudiksvall.........

Kristianstad........

Karlskrona.........i

Malmö.............

Mariestad..........

Långholmen........

7i 1949
27s

27> »

Vio *

Undersökning enl. 43 § VL

Sinnessjukvård

I och för utearbete

Rymning

6

Härianda

Långholmen........

7u 1948
''7X3

12h 1949

Rymning

Undersökning enl. 43 § VL
Sinnessjukvård

Västerås...........

Håga..............

Gävle.............

Håga..............

’7.

s7s

”/.

27,

Sinnesundersökning

Växjö.............

Håga..............

Långholmen........

Sinnessjukvård

7

Uppsala

Svartsjö...........

Långholmen........

Härianda..........

Svartsjö...........

Vänersborg.........

Kristianstad........

Långholmen........

Svartsjö...........

1947

*7.

1/, »

29/xo *

17/x. •

Vi 1948

18/xo »

Sinnessjukvård

»

I och för utearbete

Rymning

Rymning

I och för verkstadsarbete

_ 17 —

Fall

Första intag- !

1

Anstalt dit

Tidpunkt
för förflytt-ningen

Anledning till

nr

ningsanstalt J

förflyttning skett

förflyttningen

i i

2 i

3

4

5

|

Luleå.............

13/„ 1948

Rymning

Härnösand.........

17/u

Sinnessjukvård

Luleå..............

>7* 1949

Rannsakning

Långholmen........

27s

Sinnesundersökning

Norrköping........

V.

Sinnessjukvård

Långholmen........

1R/ »

/ 6 w

i i

Svartsjö.

'' 8

Vänersborg

Härianda..........

1949

Undersökning enl. 43 § VL

Jönköping.........

Härianda..........

16/«

Vänersborg.........

291 6

Jönköping.........

19 h

i

Svartsjö...........

14/ 9 *

I och för verkstadsarbete

Hall.

9

Malmö

Norrköping........

*/. 1947

Hall...............

37s

Malmö.............

O

oo

Rymning

Hall...............

i

Ollestad...........

8/a 1949

Egen ansökan

Malmö.............

18/s

|

Hall...............

27s

Håga..............

19 U

Sinnesundersökning

Hall...............

Mls

”U 1948

19 U

1 10

Halmstad

Halmstad..........

Malmö.............

19 U

Halmstad..........

29 /.

7 7

Långholmen........

1917

Hall...............

28/9

20/4 1949

77

9/« 1947

‘It *

l’/i 1948
19U

Egen ansökan

Hall...............

11

Gävle

!

Sörbyn............

1

Umeå.............

7.

1

Sörbyn............

8/, »

i

Härnösand.........

29/io

Hall...............

8/, 1949

12

! Hudiksvall

Långholmen........

13/7 1945

(av-

Håga..............

i_“7,

gången

Hudiksvall.........

28/8 »

Norrköping........

31/4 1946

Hall...............

1 *7.

Norrköping........

37s

Hall...............

7/3 1947

Orretorp...........

3°/7

Karlstad...........

,9/io

Hall...............

30/,o

utskriven..........

2»/4 1948

2—/t98U0. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. I.

— 18 —

Fall

Första intag-

Anstalt dit

Tidpunkt
för förflytt-ningen

Anledning till

nr

ningsanstalt

förflyttning skett

förflyttningen

i

2

3

4

5

Norrköping.

13

Håga

Hall...............

"U

1947

Norrköping........

13l.

Hall...............

8/,

»

Norrköping........

Långholmen........

13/3

1948

Hall...............

14/

»

Håga..............

13U

»

Norrköping........

27s

»

Hall...............

15/u

»

Kalmar............

Mh

1949

Norrköping........

3317

»

14

Långholmen

Norrköping........

“/.

1947

Hall...............

”/i

1948

Långholmen........

7.

»

Karlstad...........

»

Långholmen........

27.

Hall...............

"/.

»

Långholmen........

22/

/12

»

Kalmar............

1317

1949

Västervik..........

*1.

»

Norrköping........

"In

»

15

Malmö

Karlstad...........

V,

1947

Härianda..........

7*

d

Ystad.............

Malmö.............

"/>.

»

Hall...............

28/

Norrköping........

Långholmen........

14/l

1948

Malmö.............

*7»

»

Karlstad...........

7u

»

1

Ollestad...........

7.

1949

Karlstad...........

7 7

»

Norrköping........

7 7

»

Hall...............

18/l.

»

Västervik.

16

Långholmen

Jönköping.........

16/»

1947

Långholmen........

27«

Norrköping........

"/.

»

Hall...............

10/l

1948

Karlstad...........

3/5

Långholmen........

27«

D

Hall...............

27»

»

Långholmen........

22 In

Kalmar............

131 7

1949

I

Västervik..........

15/8

»

Kalmar.

17

Härianda

Jönköping.........

21 /

Ilo

1945

Sinnesundersökning

Härianda..........

1Sll2

»

Karlstad...........

7 9

1946

Håga..............

Hall...............

10/12

»

Norrköping........

27i

1947

— 19 —

Fall

nr

Första intag-ningsanstalt

Anstalt dit
förflyttning skett

Tidpunkt
för förflytt-ningen

Anledning till
förflyttningen

1

2

3

4

5

Långholmen........

*’/i 1947

i

Norrköping........

i«l, »

Härianda..........

I3/s 0

Rannsakning

Norrköping........

18/8

Håga..............

•/ 3 1948

Norrköping........

Långholmen........

11 In

Karlstad...........

12/i 1949

Orretorp...........

16/3

1

Karlstad...........

“I,

Rymning

Kalmar............

”/. »

Långholmen........

Kalmar............

28/6 *

18

Långholmen

Håga..............

«/i 1947

I

(av-

Hall...............

14/« »

gången)

Norrköping........

“/*

Hall...............

8/s »

Håga..............

27/io

Norrköping........

2/l2

Långholmen........

l8/s 1948

Hall...............

11U »

Håga..............

13/s

1

Norrköping........

29/9 *

Rymning

Hall...............

15/ii »

Kalmar............

24/i 1949

Norrköping........

“/»

Rymning

19

Långholmen

.

Jönköping.........

»/« 1947

Sinnesundersökning

Långholmen........

28/« »

Norrköping........

11U o

Hall...............

1948

1

Långholmen........

V.

Rymning

Karlstad...........

3/s »

Långholmen........

20 Is »

|

Hall...............

21 u

Långholmen........

22/l2 *

Rymning

Kalmar............

13/7 1949

I Västervik..........

6/s »

Malmö.

20

Nyköping

! Ystad.............

19/9 1947

; Mäshult...........

46/i 1948

Halmstad..........

j Uppsala...........

14/2 1948

j Långholmen........

3/9

Sinnesundersökning

Håga..............

10/8

»

Långholmen.......

j 8/.

Rymning

i Falun.............

°/.9 »

Dåligt inflytande på medintagna

Långholmen........

''

Mariestad..........

6/4 1949

Malmö.............

| 31U

, Rymning

Vänersborg.

i 21

1 Norrköping

Vänersborg.........

29/, 1948

1

Stöpsjön...........

20/o 9

[ I och för utearbete

1

Vänersborg.........

’/10 »

| Rymning

!

I Långholmen........

8/u 9

|

— 20 —

Fall

nr

Första intag-nings anstalt

Anstalt dit
förflyttning skett

Tidpunkt
för förflytt-ningen

Anledning till
förflyttningen

1

2

1 3

4

5

Hudiksvall.........

Va

1949

Härnösand.........

»

Svartsjö...........

“/a

»

Långholmen........

V,

»

Rymning

Vänersborg.........

‘Va

»

|

Mariestad.

22

Norrköping

Hall...............

■v.

1947

Håga..............

Va

Hall...............

2/ 6

Håga..............

11 u

»

Norrköping........

’-°U

»

Mariestad..........

30/io

»

Håga..............

Vu

»

Hall...............

13/

In

»

Långholmen........

2Vi a

»

Mariestad..........

Va

1948

Ollestad...........

7u

»

Härianda..........

Vn

»

Mariestad...........

"In

»

Örebro.

23

Norrköping

Vänersborg........

2‘/«

1947

I och för skomakeriarbete

(av-

Långholmen........

‘Va

I och för sadelmakeriarbete

gången)

Örebro............

22/io

»

Olämplig

Vänersborg.........

20 Ii

1948

Härianda..........

"It

I och för sadelmakeriarbete

Örebro............

"/u

»

Olämplig

Långholmen........

‘Va

1949

I och för sadelmakeriarbete

Örebro............

Va

Egen begäran

Håga.

24

Nvkörflns

Uppsala...........

"Il

1948

(av-

Malmö............

27/a

Rannsakning

gången)

Ystad.............

Va

»>

Mäshult...........

10li

»

Ystad.............

14 /a

Rymning

Malmö.............

18/5

»

Vård

Ystad.............’

»

Malmö.............

”/a

»

Vård

Ystad.............

a0/a

»

Gävle.............

18/a

»

Rymning

Uppsala...........

2 Ilo

Håga...............!

Vård

Ystad.............

Va

»

25

Långholmen

Norrköping........

Va

1948

(av-

Hall...............

17/3

»

gången)

Norrköping........J

V.

»

Rymning

Håga..............

Va

»

Vård

Karlstad...........i

Va

»

Egen ansökan

Härianda..........

10/a

Svårskött

Ollestad...........

22/a

»

Välförhållande

Långholmen........|

JV»

»

Rymning

Hall...............

2V.

Håga..............

2V-

1949

Vård

Hall...............

23/a

»

Håga..............

30/

/ 5

»

Rymning

Norrköping........

20/

/ 8

Egen ansökan

— 21 —

Fall

nr

Första intag-ningsanstalt j

Anstalt dit
förflyttning skett

Tidpunkt
för förflytt-ningen

Anledning till
förflyttningen

1

2

3

4

5

Orretorp.

26 l Härnösand

I

Hall...............1

Håga..............

Norrköping........

Långholmen........

Härnösand.........

Häcra..............

*>/, 1948

>’/, »

19/5

•U 0 •

~*l11 *

15/2 1949

"1, *

8/« »

22/t »

"1 7

34/s

“/» *

Sinnesoro

Rymning

Sinnesoro

Sinnessjukvård

»

Kalmar............

Västervik..........

Kalmar............

Västervik..........

Orretorp...........

Karlstad...........

Sinnesoro

Sinnesoro

Miljöbyte

Rymning

27

Långholmen

Norrköping........

Hall...............

"U 1947
"In »

"In

27/i 1948

V.

14/.

"U

"In »

•t, 1949

Håöa..............

Sinnesoro

Hall...............

28

Mäshult.

Nyköping

Ystad.............

Mäshult...........

Uppsala...........

Malmö.............

Ystad.............

•U 1948

"le ’>

8/« ’>

?/l2

«/, 1949

Rymning

Observation

Överspelning

Malmö............

Mäshult...........

Arbet sträning

29

(av-

I gången)

Nyköping

Skenas ............

V» 1948
Va

2,/<>

»/,

18/8

3!e *

Leverstad..........

Överspelning

1

Uppsala...........

31 It *

l3/lo

dec. »

utskriven..........

''

För att särskilt belysa omfattningen av sådana förpassningar, vilka företagas
till anstalt, där verkställighetsundersökningar enligt 43 § verkställighetslagen
äga rum, ha revisorerna vidare från fångvårdsanstalten i Norrköping
införskaffat uppgifter, utvisande de anstalter, till vilka under tiden
1 oktober 1948—30 september 1949 vid kronohäktesavdelningen i Norrköping
intagna fångar hänvisats för undergående av sådana undersökningar.
Av uppgifterna framgår, att under ifrågavarande tid sammanlagt 49 fångar
undergått undersökning utom Norrköpingsanstalten. Härav hade 9 hänvisats
till fångvårdsanstalten i Karlskrona, 9 till Örebro, 7 till Kristianstad, 6 till
Växjö, 4 till Västerås, 4 till Jönköping, 2 till Härianda, 2 till Malmö, 2 till
(lävle samt 1 till vardera Härnösand, Falun, Svartsjö och Långholmen.

— 22 —

Revisorernas uttalande. Under den tid de nya straffverkställighetsbestämmelserna
varit i tillämpning, har kunnat iakttagas en tendens till omplacering
i allt större omfattning av fangklientelet de olika fångvårdsanstalterna
emellan samt i konsekvens därmed en stegring av antalet fångförpassningar
oeh därav föranledda transportkostnader. Av den lämnade redogörelsen
framgår sålunda, hurusom i ett stort antal fall fångar under en relativt
kort strafftid underkastats ett flertal täta förflyttningar. I vissa fall ha ett
betydande antal fångvårdsanstalter inom skilda delar av landet i tur och
ordning passerats av de intagna, i andra fall åter ha internerna med korta
tidsinter\all förflyttats fram och ater mellan ett mera begränsat antal anstalter.
Till ovanligheterna hör icke, att en intagen med en strafftid av
exempelvis ett år hunnit vistas på 5 å 6 olika anstalter.

De talrika omplaceringarna av klientelet kunna i viss utsträckning förklaras
av de differentieringsgrunder, på vilka den nya straffverkställighetslagen
bygger, och de behandlingsprinciper, vilka där föreskrivas. En hel del
anstalter förfoga icke över psykiatriskt utbildade läkare för utförande av
de verkställighetsundersökningar, vilka krävas enligt de nva bestämmelserna,
varför internerna måste sändas till andra, ofta långt avlägsna anstalter.
Den slutliga intagningen kan ske på en helt annan anstalt, vilket nödvändiggör
ytterligare en transport. Även sinnesundersökningarna av häktade föranleda
av samma orsak många fångförpassningar. Oberoende härav måste
givetvis förflyttningar dessutom alltid ske som ett naturligt led i behandlingen,
såsom när en långtidsfånge mot senare delen av anstaltstiden skall
prövas å en öppen anstalt eller koloni.

Emellertid kan man icke bortse från att de täta omflyttningarna i betydande
utsträckning knappast stå i direkt samband med de nya straffverkställighetsprinciperna.
Av disciplinära skäl påkallas sålunda i ett mycket
betydande antal fall miljöbvte. Disciplinförseelserna, vare sig de äro av ordningsstörande
natur, såsom rymningar eller upploppsartade bråk, eller av
mera underordnad art, föranleda nämligen ofta till följd av bristande isoleringsmöjligheter
förflyttning till anstalt, där sådana möjligheter kunna beredas.
Ifrågasättas kan också, om icke anstaltsledningarna många gånger
äro särskilt angelägna att erhålla förflyttning av särskilt besvärliga eller arbetsovilliga
interner och på grund härav gärna taga initiativet till en förflyttning.
För de mindre anstalternas del framstår denna tendens såsom
naturlig med hänsyn till dessas mera begränsade vårdresurser. Men även
när det gäller större anstalter kan man mången gång spåra samma tendens.
En följd härav måste givetvis för dessa klientelgruppers vidkommande bliva
en ständig kretsgång mellan skilda anstalter. Å andra sidan torde det i vissa
fall vara internerna själva, som genom ordningsstörande uppträdande medvetet
söka framkalla en förflyttning, exempelvis till en sinnessjukavdelning
eller någon annan specialavdelning, där förmåner erhållas, som ej förekomma
vid vanliga fångvårdsanstalter, eller i syfte att erhålla ett avbrott i anstaltsvistelsen.
I en hel del fall synas förflyttningarna ha föranletts av transporttekniska
skäl eller inställelse inför domstol för rannsakning.

— 23 —

Nackdelarna av de täta fångförflyttningarna torde såväl ur ekonomiska
och personalorganisatoriska synpunkter som med hänsyn till behandlingen
av de intagna ligga i öppen dag. Ur vårdsynpunkt måste de oavlåtliga förflyttningarna
och den splittrade strafftiden medföra bristande kontinuitet
och enhetlighet i behandlingen av fångklientelet samt äventyra eller omöjliggöra
allt planerande av en ändamålsenlig vård för de intagna. Till följd
av att arbetsdriften är utformad efter olika linjer inom skilda anstaltei,
hinna de intagna aldrig helt inpassas i en viss yrkesgren utan bliva i hög
grad hänvisade till handräckningsarbeten el. dyl. Härigenom gå åtskilliga
arbetsdagar förlorade, varjämte ett rationellt och ekonomiskt utnyttjande av
arbetsdriften försvåras. Vidare ökas risken för att de intagna erhålla kontakt
med kriminella element av varjehanda slag, vilket särskilt för förstagångsförbrvtarnas
del måste vara olämpligt. Transporterna åsamka slutligen
statsverket betydligt större kostnader än vad fallet var med de tidigare
ordinarie fångtransporterna. Vid vissa anstalter måste sålunda ett
tal befattningshavare hållas särskilt avdelade för fångtransporter. Inom
andra anstalter åter måste transporterna utföras antingen av befattningshavare
på fritid eller genom att personal ur allmänna bevakningstjänsten avdelas
till transportförare. I det sistnämnda fallet måste den fastställda bevakningsstvrkan
minskas, vilket nedsätter kontrollen och säkerheten inom
anstalten, samtidigt som tjänstgöringsplanerna inom anstalten förryckas. I
den mån kompensationsledighet för övertid måste beredas, kompliceras förhållandena
än ytterligare.

Ur såväl kostnads- -som vård- och ordningssynpunkter synes det därför
revisorerna i hög grad angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa
det stora antalet fångförflyttningar samt att minska de därmed förenade
olägenheterna. Härvid synes i första hand böra eftersträvas att redan från
början göra anstaltsplaceringen av de intagna inom den ram straffverkställighetsbestämmelserna
uppdraga i möjligaste mån definitiv för storre
delen av den framförliggande anstaltstiden.

Även en ökad återhållsamhet i avseende å förflyttning av disciplinfallen
synes kunna ifrågasättas. Självfallet kunna dylika förflyttningsanledningar
icke helt undvikas, men endast i verkligt kvalificerade fall bör förseelsen få
föranleda en omplacering. Förutom de kostnadsbesparingar, som härigenom
skulle vinnas, kan även vårdresultatet väntas bli förbättrat, då den intagne
får tillfälle kvarstanna under samma anstaltsbehandling. Därjämte skulle
kunna förhindras, att de intagna »spela över» enbart i syfte att provocera
fram en överflyttning till annan anstalt.

Jämväl med avseende å verkställighetsundersökningarna torde en viss omläggning
böra övervägas. Dylika undersökningar böra sålunda om möjligt
utföras å anstalt, där verkställigheten skall inledas, under förutsättning att
den intagne vistas å en sådan anstalt, där straff å sex månader och däröver
må avtjänas eller å närbelägen anstalt. Om undersökningarna därjämte inskränktes
till att omfatta allenast personer, som ådömts straffarbete i förslagsvis
minst I år, skulle antalet transporter kunna betydligt minskas och

— 24 —

saval läkararvoden som transportutgifter inbesparas. Risken för olämplig
placering och felakUg behandling av dem, som i dessa fall icke komma att
undersökas enligt 43 § verkställighetslagen torde ej bliva större än f. n.
för dem som ådömts frihetsstraff under 6 månader och således icke behöva
undergå observationsundersökning. i varje fall måste eu förnyad undersökning
bliva utan värde, när det gäller en person som dömts till frihetsstraff
över 6 månader, om han relativt kort tid dessförinnan undergått sådan
undersökning. Till belysande av konsekvenserna härav må anföras följande
exempel. En person dömdes den 14 februari 1949 till 1 års straffarbete
med avdrag för 9 månader 15 dagar, vilket straff slutade den 9 maj
1949. På grund av detta straff undersöktes han enligt 43 § i april 1949. Efter
frigivningen den 9 maj 1949 häktades han den 19 augusti och dömdes på
nytt den 22 september, varför han sålunda ånyo måste testas, sedan endast
fem månader forflutit från föregående testning. Ett bemyndigande för fångvårdsstyrelsen
att i fall som dessa få föreskriva att undersökning enligt 43 §
ej behöver verkställas synes påkallat.

Även under andra förhållanden än de nyss anförda kan en verkställighetsundersökning
framstå såsom meningslös och överflödig. När en dom på
minst 6 månaders frihetsstraff uppställts som förutsättning för undersökning,
har tanken varit den, att vid kortare straff undersökningen skulle taga
en oproportionerligt stor del av strafftiden i anspråk. I praktiken inträffar
det emellertid stundom, att den verkliga strafftiden är så kort, att utskrivningen
måste börja förberedas, innan verkställighetsundersökningen är avslutad.
Så är t. ex. fallet, när en person formellt dömts till 6 månaders frihetsstraff
men får avräkna en väsentlig del av denna tid på grund av häktning
eller på grund av att han redan avtjänat straff för vissa av domen omfattade
brott.

Vidare borde verkställighetsundersökningarna om möjligt begränsas till
att omfatta endast sådan intagen, som icke före målets avgörande undergått
rättspsykiatrisk undersökning. Beträffande den som undergått sistnämnda
undersökning borde vara till fyllest med den berättelse över undersökningen
enligt 43 § verkställighetslagen, som avgives av vederbörande styresman,
eventuellt med bifogande av utdrag av det före målets avgörande avgivna
rättspsykiatriska utlåtandet.

Under åberopande av vad ovan anförts anse revisorerna, att åtgärder av
det slag, revisorerna ovan antytt, böra upptagas till närmare övervägande.

§ 3.

V attendomstolsavgifter.

Genom 1918 års vattenlag, vilken trädde i kraft med ingången av år 1919,
mrattades för behandlingen av vattenmål i första instans särskilda domstolar,
benämnda vattendomstolar. Andra instans, vattenöverdomstol, i dylika

— 25 —

mål är Svea hovrätt, sammansatt på visst sätt. Sista instans i vattenmål ar
högsta domstolen.

Vattendomstol består av en vattenrättsdomare som ordförande samt som
övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer — i vissa fall dock endast en —
och två vattenrättsnämndemän. Hos vattendomstol skall vara anställd en
lagfaren sekreterare.

Antalet vattendomstolar i riket bestämmes av Konungen. Gränserna föi
de till varje vattendomstol hörande områdena skola följa vattendelare mellan
olika vattensystem efter närmare föreskrifter, utfärdade av Konungen.

Genom kungörelsen nr 326/1949 är antalet vattendomstolar fastställt till
fem, nämligen Norrbygdens, Mellanbygdens, österbygdens, Söderbygdens och
Västerbygdens vattendomstolar. Enligt samma kungörelse äro domsområdena
fastställda på i huvudsak följande sätt, nämligen för

Norrbygdens vattendomstol: Norrbottens län samt vissa delar av Västerbottens
och Västernorrlands län;

Mellanbygdens vattendomstol: vissa delar av Västerbottens, Västernorrlands,
Jämtlands och Gävleborgs län;

Österbygdens vattendomstol: Västmanlands och Uppsala län, Stockholms
stad och län samt vissa delar av Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs,
Södermanlands, Skaraborgs och Örebro län;

Söderbygdens vattendomstol: Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Gotlands,
Kristianstads och Malmöhus län samt delar av Södermanlands, Örebro, Skaraborgs,
Jönköpings, Kronobergs och Hallands län;

Västerbygdens vattendomstol: Älvsborgs, Göteborgs och Bohus, Värmlands
län samt delar av Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs,
Jämtlands, Kopparbergs och Örebro län.

Vattendomstolarna voro, då vattenlagen trädde i kraft den 1 januari 1919,
fem till antalet. Med vissa ändringar 1924 bibehölls domstolsindelningen
oförändrad t. o. m. år 1932. Fr. o. m. år 1933 minskades vattendomstolarnas
antal från fem till fyra genom att Mellanbygdens vattendomstol indrogs.
Större delen av dess domsområde tillädes därvid Norrbygdens vattendomstol.
Vissa justeringar gjordes även i övrigt beträffande domkretsindelningen.
Exploateringen av Norrlands vattenkraft allt sedan slutet av 1930-talet
medförde en fortgående ökning av arbetsbördan vid Norrbygdens vattendomstol.
I anledning därav inrättades fr. o. in. den 1 juni 1945 en extra avdelning
vid domstolen (»B-avdelningen»). Som ovan framhållits har antalet
vattendomstolar fr. o. in. den 1 juli 1949 anyo ökats till fem, varvid
den nyssnämnda extra avdelningen uppgått i den nybildade Mellanbygdens
vattendomstol.

De mål, benämnda vattenmål, som tillhöra vattendomstols upptagande,
ha \ i] kap. 17 § vattenlagen uppdelats i tre grupper, nämligen ansökningsmål,
stämningsmål samt besvärs- och underställningsmål. I ansökningsmålen
åsyftas att erhålla ett rättsligt avgörande, som har bindande verkan
mot envar. Till ansökningsmålen hänföras huvudsakligen frågor om med -

— 26 —

givande till eller godkännande av företag eller åtgärd enligt vattenlagen. I
stämningsmålen är fråga om yrkanden, riktade mot en eller flera bestämda
personer. I besvärs- och underställningsmålen har vattendomstolen att såsom
andra instans pröva frågor, som redan varit föremål för avgörande vid
syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

I fråga om ansökningsmålen finnas i vattenlagen detaljerade bestämmelser
i syfte att bereda alla berörda parter kännedom om målet och tillfälle
att be\aka sina intressen samt att redan före vattendomstolens sammanträde
för målets behandling få det för bedömandet erforderliga materialet i
största möjliga mån samlat. Ansökan åtföljd av ritningar etc. skall göras
skriftligen. Sedan fullständiga ansökningshandlingar inkommit till vatteniättsdomaren,
utfärdar denne kungörelse om ansökningen, varjämte särskilda
kallelsebrev tillställas kända ägare och nyttjanderättshavare till berörda
fastigheter. Vill någon, vars rätt kan vara beroende av ansökningen
eller därmed avsett företag, bestrida ansökningen eller göra invändningar
mot denna, skall han inkomma med skriftliga erinringar inom viss tid. Därefter
skall, därest erinringar framställts, sökanden beredas tillfälle inkomma
med påminnelser. För åstadkommande av nödig utredning tillkommer
det vattenrättsdomaren eller vattendomstolen att, om så befinnes lämpligt,
föranstalta om förhör vid allmän domstol med vittnen eller parter. Utlåtanden
kunna begäras från förvaltande myndigheter, och experter kunna
anlitas för speciella undersökningar.

Sedan skriftväxlingen avslutats mellan parterna och utredningen i målet
genom förberedande undersökning m. m. blivit så fullständig som möjligt,
sammanträder vattendomstolen för målets vidare behandling"

Även i fråga om stämningsmålen innehåller vattenlagen föreskrift om
skriftväxling mellan parterna, innan målet företages till behandling av vattendomstolen.
Den ansökan, som inleder förfarandet, skall innehålla tydlig
uppgift om kärandens påståenden samt vara åtföljd av nödiga handlingar.
Å stämningsinlagan skall svaranden inom viss tid avgiva skriftligt svaromål.
Sökanden äger därefter inkomma med påminnelser. Särskilda utlåtanden
kunna infordras och speciella utredningar verkställas.

I fråga om förfarandet i besvärs- och underställningsmål föreskrives, att
kungörelse rörande besvär, som anförts över syneförrättning enligt 10 kap.
vattenlagen, skall utfärdas av vattenrättsdomaren och offentliggöras på
enahanda sätt, som gäller i fråga om ansökningsmålen. Beträffande själva
domstolsbehandlingen gälla i stort sett samma förskrifter som i fråga om
ansökningsmålen.

Till belysande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet lämnas
i nedanstående sammanställning uppgift å dels under däri angivna
budgetår anvisade belopp till avlöningar och omkostnader vid vattendomstolarna,
dels de totala nettoutgifterna för samma tid.

t

— 27 —

Anvisat belopp

Nettoutgifter
(i jämna
100-tal kr.)

Budgetår

Avlöningar
m. m.

kr.

Omkostnader

kr.

Summa

kr.

---

1920
1930/31
1938/39
1944/4B
1945/46
! 1946/47

1947/48
i 1948/49
| 1949/50

231 700
318 000
464 800
472 400
642 100
720 000
844 000

_

56 100

56 200

73 900

73 900

84 000

103 000
| 125 000

160 000
235 000
287 800
374 200
538 700
546 300
726 100
823 000
969 500

159 600

248 800

288 000

396 500

583 700

587 600

743 600

774 300

Såsom ovan nämnts, består vattendomstol i regel av en vattenrattsdomare,
ordförande, samt två vattenrättsingenjörer och två vattenrattsnainndemän.
Förutom av domare och ingenjörer utgöres den fasta personalen vid
varje domstol av en vattenrättssekreterare och en vattenrättsamanuens,
vartill kommer icke rättsbildad biträdespersonal. Till följd av stor arbetsbelastning
ha vattendomstolarna sedan lång tid tillbaka i betydande omfattning
måst arbeta med extra personal.

Som exempel på personalorganisationens omfattning vid vattendomstolarna
kan framhållas, att personalstaten för budgetåret 1933/34 upptog följande
personal, nämligen ordinarie: 4 vattenrättsdomare, 6 vattenrattsingenjörer
och 4 kontorsbiträden; iclce-ordinarie: 4 vattenrattsselcreterare

och 4 amanuenser.

Den för budgetåret 1949/50 fastställda personalstaten upptager följande
ordinarie befattningshavare, nämligen 5 vattenrättsdomare, 10 vattenrattsingenjörer,
2 kontorister, 3 kanslibiträden och 5 kontorsbiträden. Dessutom
föreskrives, att följande icke ordinarie personal må tjänstgöra vid domstolarna
nämligen 4 biträdande och 1 extra vattenrättsdomare, 3 extra ordinarie
vattenrättsingenjörer, 5 vattenrättssekreterare, 4 biträdande och 1
extra vattenrättssekreterare och 5 vattenrättsamanuenser. Under högst b
månader av budgetåret må vidare vara anställda 1 biträdande vattenrattsdomare
samt 1 biträdande vattenrättssekreterare. Ytterligare kunna eftei
Kungl. Maj :ts bestämmande anställas 1 extra vattenrättssekreterare och 1
biträdande vattenrättsdomare under högst 6 månader.

Personalen vid vattendomstolarna har således nära nog fördubblats sedan
budgetåret 1933/34, vilket givetvis är en av huvudorsakerna till de successivt
stegrade kostnaderna. Den under budgetåret 1945/46 uppkomna kostnadsökningen
föranleddes av att som nämnts den s. k. B-avdelningen vid
Norrbygdens vattendomstol då trädde i funktion, ökningen budgetaret
1947/48 sammanhängde i viss utsträckning med den då genomförda löneregleringen
för statstjänstemännen. Budgetåret 1949/50 har slutligen Mellanbygdens
vattendomstol trätt i verksamhet, varvid den tidigare extra avdelningen
vid Norrbygdens vattendomstol indragits.

Till täckande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet skola

— 28 —

de sökande i viss man själva bidraga. Enligt bestämmelserna i 11 kap. 95

97 §§ vattenlagen är sökande i vattenmål nämligen i vissa fall skyldig att
erlagga viss avgift såsom bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation
och verksamhet.

Förslag i fråga om införande av ifrågavarande avgift framlades ursprungligen
i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna
betankandet med förslag till vattenlag m. m. med den motiveringen, att då
den nya organisationen av vattendomstolar med nödvändighet medförde
okade utgifter för statsverket, det icke vore obilligt att av dem, som för
främjande av sina intressen toge den nya organisationen i anspråk, kräva
nagot bidrag till kostnaderna.

Vid den överarbetning av nämnda förslag till vattenlag, som sedermera
verkställdes av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga,
gavos bestämmelserna om domstolsavgift en annan detaljutformning. Någon
ändring i fråga om avgiftens storlek gjordes emellertid icke. Bestämmelserna
koninio i detta avseende att överensstämma med det ursprungliga

I yttrande till Kungi. Maj :t i december 1925 med förslag till ändrad organisation
av vattenrättsingenjörstjänsterna ifrågasatte tre av vattenrättsdomarna
en höjning av vattendomstolsavgifterna med hänsyn till den sedan
ar 1910 intradda penningvärdeförsämringen. I samband därmed framhölls,
att då vattendomstolarnas arbete och de kostnader för statsverket,
som föranleddes av målens behandling, vore desamma, vare sig sökanden
begagnade sig av det erhållna tillståndet eller icke, det ej vore oegentligt
om avgiftsskyldigheten inträdde redan i och med att lagakraftvunnet medgivande
förelåge.

I ett den 29 september 1931 avgivet sakkunnigbetänkande angående vattendomstolarnas
organisation upptogs frågan om en förhöjning av vattendomstolsavgifterna.
De sakkunniga föreslogo en ökning av avgifterna med
i allmänhet 50 procent. Däremot ansågo de sakkunniga, att någon ändring

ramle110^6 383 FUm 1 °m tidpunkten för avgiftsskyldighetens fullgö -

I yttrande över de sakkunnigas förslag icke blott tillstyrkte vattenöverdomstolen,
att avgifterna höjdes på sätt de sakkunniga föreslagit, utan
frågasatte även, huruvida icke ytterligare undersökning borde företagas angående
möjligheterna att jämväl i andra än de föreskrivna fallen uttaga
sadana avgifter. Svenska vattenkraftföreningen förklarade sig icke vilja
avstyrka förslaget om höjning av avgifterna.

Departementschefen uttalade i propositionen nr 165/1932 med förslag till
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 3, 6 och 95 §§ vattenlagen bl. a., att°den
tanke, åt vilken 1910 års kommittéer hade givit uttryck, nämligen att en
viss bidragsskyldighet till statsverkets kostnader för rättskipningen i vattenmål
borde åvila dem, som för främjande av sina intressen toge domstolsorgamsationen
i anspråk, syntes i allo riktig. Huruvida med de i vattenlagen
harutinnan upptagna bestämmelserna denna tanke förverkligats i den

— 29 —

utsträckning, som av kommittéerna åsyftats, vore mera ovisst. De influtna
avgifterna hade varit jämförelsevis obetydliga i förhållande till statsverkets
utgifter för vattendomstolarna. De hade nämligen i medeltal för år
uppgått till 20 000 å 21 000 kronor.

Departementschefen anförde vidare, att en höjning av avgiftens belopp
icke kunde anses oberättigad. Visserligen borde avgiften ej göras så hog, att
den kunde komma att verka avhållande på företagsamheten. En dylik anmärkning
syntes dock icke drabba den av de sakkunniga föreslagna höjningen,
som syntes synnerligen måttligt tilltagen. I fråga om tiden för avgiftens
erläggande förordade departementschefen en ändring i överensstämmelse
med vattenrättsdomarnas förslag år 1925. Beträffande den av vattenöverdomstolen
ifrågasatta utvidgningen av avgiftsbestämmelserna framhöll
departementschefen, att stora svårigheter vore förknippade med en
sådan, varjämte något mera avsevärt belopp icke på denna väg syntes komma
att tillföras statsverket.

Den avgift, som i anledning härav fastställdes i lag den 17 juni 1932, har
därefter utgått oförändrad. Avgift skall enligt gällande bestämmelser i huvudsak
utgå så snart medgivande lämnas enligt vattenlagen till byggande
i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering
eller till vissa torrläggningsföretag. Avgiften skall beträffande kraftverk
bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda vattenkraft,
som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden — med avdrag
för vattenkraft, för vilken avgift förut erlagts i samband med regleringsföretag
— medan den vid långtidsregleringsföretag skall bestämmas i förhållande
till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens
eller regleringsintressenternas strömfall. Vid korttidsregleringsföretag
skall avgiften i regel bestämmas i förhållande till den ökning i vattenkraftens
värde, som möjliggöres genom företaget. I fråga om torrläggningsföretag
skall avgiften utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som vinnes
genom företaget.

I det fall storleken av viss vattenkraft skall läggas till grund för avgiften,
skall den utgå med 1 krona 50 öre för varje hästkraft t. o. in. 5 000, med 75
öre för varje hästkraft över 5 000 t. o. in. 10 000 samt med 40 öre för varje
hästkraft utöver 10 000, men må ej, utom då fråga är om vattenreglering,
överstiga 30 000 kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å
vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, skall den erläggas med
1,5 promille av värdeökningen eller båtnaden. Avgift, som skulle uppgå till
mindre belopp än 15 kronor, skall icke erläggas.

Avgifterna utgå således med proportionellt mindre belopp för större företag
än för mindre. Anledningen härtill torde ha varit, att domstolsbehandlingen
av de större löretagcn i förhallande till smaföietagen kunde förväntas
icke bereda vattendomstolen ökad arbetsbörda i direkt förhållande till
effektbeloppens inbördes storleksordning.

Summan av de till statsverket influtna vattendomstolsavgifterna har varierat
betydligt under olika år. Åren 1920 och 1921 inflöto ca 2 000 kiro -

— 30 —

nor per år. För budgetåret 1923/24 uppgingo influtna avgifter till 45 000
kronor. Under 1920-talet var det lägsta beloppet av influtna avgifter 8 200
kronoi (budgetåret 1927/28) och det högsta 57 600 kronor (budgetåret
1929/30). Om man bortser från de två första åren av vattendomstolarnas
verksamhet, utgjorde det genomsnittliga årliga beloppet, vartill vattendomstolsavgifterna
uppgått, under 1920-talet ca 21 150 kronor.

Under 1930-talet ökades inkomsterna av vattendomstolsavgifterna. Som
exempel härpå kan nämnas, att medeltalet för de fem budgetåren 1934/35
—1938/39 uppgick till ca 40 360 kronor.

Utvecklingen fr. o. in. budgetåret 1939/40 framgår av nedanstående sammanställning,
vilken redovisar beloppet av under nämnda tid influtna vattendomstolsavgifter.

Budgetår

Influtna
vatten dom-stolsavgifter
(i jämna
100-tal kr.)

Budgetår

Influtna
vattendom-stolsavgifter
(i jämna
100-tal kr.)

1939/40

103 500

1944/45

30 800

1940/41

34 400

1945/46

37 200

1941/42

41 800

1946/47

107 000

1942/43

94 000

1947/48

113 100

1943/44

17 500

1948/49

69 100

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att kostnaderna
för vattendomstolarnas verksamhet under eu följd av år oavbrutet
stigit. Denna kostnadsstegring sammanhänger bl. a. med den forcerade
utbyggnad av vårt lands vattenkrafttillgångar, som under senare tid
skett, samt de omfattande vattenregleringar, som företagits i syfte att åstadkomma
ett förbättrat utnyttjande av tillgängliga vattenmagasin. Den anhopning
av mål vid vattendomstolarna, som härigenom uppkommit, har
som av den lämnade redogörelsen framgår nödvändiggjort betydande förstärkningar
av vattendomstolarnas personalorganisation med därav följande
stigande kostnader för densamma. Ökade utgifter för vattendomstolarnas
organisation ha därjämte föranletts genom den allmänna löneutvecklingen
för statstjänstemännen.

Stegringen av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet har till
huvudsaklig del stannat på statsverket. De domstolsavgifter, som de sökande
i vattenmål enligt vattenlagens bestämmelser ha att erlägga såsom bidrag
till kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet, ha icke varit av
den storleksordning, att någon nämnvärd lindring av statens ökade utgifter
för vattendomstolsorganisationen därigenom kan sägas ha inträtt. Även
om hänsyn tages till de ännu icke utdömda avgifter, som belöpa på alltijämt
anhängiga mål, torde domstolsavgifterna, med tillämpning av nu gällande
grunder och avgiftssatser, endast täcka en mindre del av kostnaderna
för vattendomstolarnas verksamhet.

Dessa förhållanden aktualisera enligt revisorernas mening frågan om en
omprövning av de grunder, efter vilka domstolsavgifterna utdömas.

- 31 —

Som förut nämnts ha grundprinciperna för domstolsavgifternas bestämmande
i stort sett varit oförändrade alltsedan vattenlagens ikraftträdande
den 1 januari 1919. Den år 1932 beslutade ändringen innebar huvudsakligen
endast en procentuell höjning av avgiftssatserna. Principen att domstolsavgifterna
i mål angående kraftverksbyggnader och sjoreglermgar skulle
beräknas till lägre belopp per utvunnen lågvattenhästkraft, nar effektvmsten
översteg vissa i lagen angivna gränser, bibehölls sålunda alltjämt.

Redan penningvärdets försämring sedan år 1932 synes, åtminstone \ad
beträffar kraftverksbyggnader och vattenregleringar, motivera eu däremot
svarande ytterligare höjning av domstolsavgifterna. Av skal som i det följande
närmare skola utvecklas, synes dock erforderligt, att även i övrigt
grunderna av avgiftsbeloppens bestämmande bliva föremål for en översyn.

Utvecklingen på vattenbyggandets område har under senare ar i okad
utsträckning kännetecknats av tillkomsten utav företag av allt större omfattning.
Detta gäller måhända främst regleringsföretagen, men aven i
fråga om kraftverksbyggnaderna är en liknande utveckling markbar. Da
domstolsavgifterna icke sliga i proportion till företagens storleksordning,
räknat efter utvunnen lågvatteneffekt, följer därav, att utdömda avgifter
bliva proportionsvis lägre för de efter moderna principer utbyggda stora
anläggningarna än för mindre eller medelstora företag, om man bortser från
företag av så obetydlig storleksordning, att någon domstolsavgift alls icke
utgår. Anledningen till att man vid vattenlagens tillkomst byggde avgiftssystemet
på en degressiv skala torde sammanhänga med att man raknade
med att domstolarnas arbete med ett mål icke skulle komma att öka i
samma grad som företagets storleksordning tilltog. .

De under senare år vunna erfarenheterna ge emellertid anledning till tvekan
huruvida den uppfattning, som i sistberörda hänseende kommit till
uttryck i vattenlagen, är hållbar. Det har nämligen visat sig, att de stora
vattenmålen, särskilt sjöregleringsmålen, blivit alldeles särskilt arbetskravande
för domstolarna. De svårbemästrade problem, som i de storre vattenmålen
uppkommit till följd av de planerade företagens genomgripande
verkningar på motstående allmänna och enskilda intressen, ha självfallet
varit ägnade att göra målen svåröverskådliga och tungarbetade. Det har
också varit dessa större mål, som ställt sådana ökade anspråk på domstolsorganisationen,
att denna måst bliva föremål för betydande utvidgningar.
I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att särskilt i de större vattenmålen
statliga administrativa myndigheter såsom fiskeristyrelsen in. .
ofta tagas i anspråk för särskilda utredningar och undersökningar avseende
byggnadsföretagens verkningar med därav föranledda kostnader för statsverket.
Vidare må här erinras om att jämväl den bevakning av allmänna
intressen i vattenmål, som kammarkollegiet enligt därom gällande bestämmelser
har alt utan kostnad för sökanden utföra, främst avser foretag av
något större omfattning.

Med hänsyn till de anförda förhållandena synes kunna ifrågasattas, huruvida
tillräckliga skäl numera föreligga för att i avgiftshänseende låta de

— 32

större vattenbyggnadsföretagen intaga den gynnade särställning de hittills
haft i förhållande till mindre och medelstora företag. Det synes enligt revisorernas
mening ligga närmare till hands att beräkna domstolsavgifterna
enhetligt per hästkraft räknat för alla företag, oavsett deras storleksordning.
Någon anledning att befara att en dylik skärpning av avgift sbestämmelserna
skulle inverka hämmande på företagsamheten, när det gäller utbyggandet
av landets vattenkrafttillgångar, torde med hänsyn till avgifternas
relativa obetydlighet i jämförelse med de stora värden utbyggnadsföretagen
representera icke föreligga.

I betraktande av vad sålunda anförts synes det revisorerna, att en översyn
av vattendomstol savgift erna och grunderna för deras bestämmande bör
komma till stånd.

4.

Processreformens ekonomiska verkningar.

Strävandena att reformera RB i 1734 års lag äro mera än sekelgamla. Sålunda
ha lagkommittén (1811—41), gamla lagberedningen (1841—51), nya
lagberedningen och förstärkta lagberedningen (1875—94) i tur och ordning
framlagt förslag till RB. Ifrågavarande förslag avsågo emellertid icke någon
genomgripande reform av förfarandet i enlighet med de moderna principerna
om muntlighet, omedelbarhet och koncentration i processen. År 1911
återupptogs arbetet på att skapa en ny RB av en särskild kommission,
processkommissionen, som år 1926 avgav ett principbetänkande i ämnet.
Redan vid planläggningen av processkommissionens arbete hade förutsatts,
att huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle före lagtextens utarbetande
underställas statsmakternas övervägande. Genom proposition den 6
februari 1931 (nr 80) lämnade också Kungl. Maj :t riksdagen tillfälle att
avgiva yttrande angående vissa angivna huvudgrunder för en rättegångsreform.
Propositionen byggde i stort sett på processkommissionens förslag
i vad angick principerna för det processuella förfarandet. Däremot gick den
mindre långt i fråga om organisatoriska ändringar. Riksdagen uttalade sig
härvid även för en allmän processreform, som med bibehållande i huvudsak
av den existerande domstolsorganisationen främst skulle inriktas på det processuella
förfarandets omdaning. Ändringar i organisationen borde vidtagas
endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle
bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande. Uppdraget att utarbeta ett
lagförslag anförtroddes till en början åt vissa inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga men överlämnades år 1932 åt en särskild beredning,
processlagberedningen, som år 1938 avgav betänkande med förslag till rättegångsbalk.
Sedan förslaget överarbetats samt vissa utredningar rörande
processreformens finansiella verkningar verkställts, förelädes 1942 års riksdag
förslag till RB (prop. nr 5). Sedan riksdagen i huvudsak godkänt propositionen
utfärdades den 18 juli 1942 ny rättegångsbalk. Den nya rätte -

— 33 —

gångsbalken trädde emellertid i kraft först den 1 januari 1948. Dessförinnan
hade på vissa håll det nya processförfarandets grundprinciper vunnit försöksvis
tillämpning.

Den nya rättegångsordningen bygger på principerna om muntlighet, omedelbarhet
och koncentration i processförfarandet. Dessa grundsatser skola
tillämpas i alla instanser.

Den muntliga processen kännetecknas av att parterna förhandla genom
muntliga anföranden och att domen grundas omedelbart på den muntliga
förhandlingen. Processmaterialet skall framläggas i muntlig form, och part
får icke ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande.
Processmaterialet skall vidare framläggas omedelbart inför den dömande
rätten, och domen skall grundas omedelbart på det sålunda framlagda materialet.
För att grundsatserna om muntlighet och omedelbarhet skola kunna
genomföras, måste en sträng koncentrationsprincip behärska processen.
Eftersom målets avgörande skall grundas omedelbart å det muntligt framlagda
materialet, förutsätter detta, att förhandlingen slutföres vid ett rättegångstillfälle
eller i varje fall vid rättegångstillfällen, som ligga varandra så
nära i tiden, att rätten vid avgörandet har det framlagda i säkert minne.
Uppskov måste således undvikas eller åtminstone i hög grad begränsas. I
fråga om bevisningen skall grundsatsen om den fria bevisprövningen tilllämpas.
Denna innebär såväl att principiellt någon begränsning ej uppställes
i fråga om de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande,
som ock att domaren vid värderingen av den föreliggande bevisningen icke
är bunden av legala regler. Då parterna själva utgöra en viktig upplysningskälla,
har införts en väsentlig utvidgning av parts skyldighet att inställa
sig personligen. För att huvudförhandlingen skall kunna bliva det avgörande
momentet i rättegången är det av nöden, att den väl förberedes. Rättegångsförfarandet
uppdelas därför i två led, förberedelse, i åklagarmål förundersökning,
och huvudförhandling. Rätten åligger att sörja för att målet
befinner sig i sådant skick, att utredningen kan förebringas i ett sammanhang
vid huvudförhandlingen.

I den nya RB har domstolarnas tidigare organisation bibehållits i huvudsak
oförändrad. Organisationen bygger alltså på systemet med tre instanser,
underrätt, hovrätt och högsta domstolen. I fråga om underrätterna
har man bibehållit den av gammalt bestående skillnaden mellan land och
stad. Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt,
i övriga städer rådhusrätt. Ordförande i häradsrätt är häradshövdingen.
I domsaga skall därjämte, om göromålen kräva det, som biträdande
domare finnas en eller flera tingsdomare. Förutom tingsdomare skola
finnas inskrivningsdomare i de största domsagorna samt tingssekreterare
och tingsnotarier ävensom icke rättsbildad personal.

Angående häradsrättens sammansättning gäller som regel, att häradshövdingen
skall döma med nämnd. För att icke i onödan betunga nämnden
men även för att undgå lidsutdräkt göres avsteg från regeln om nämnds
medverkan i sådana fall, då nämnden skulle sakna möjlighet att göra någon

B—iOSliO. Rev. berättelse <>

— 34 —

insats av betydelse. Nämndens medverkan är av värde vid den förhandling,
varå avgörandet grundas, alltså huvudförhandlingen. Däremot är nämndens
medverkan i allmänhet ej erforderlig vid det förberedande förfarandet.
Med hänsyn härtill gäller, att häradsrätt är domför utan nämnd vid
måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn på stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart samband med förberedelse. Häradsrätten
är normalt domför med minst sju och högst nio nämndemän. I mål
angående ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter och där
målsägande ej finnes, är häradsrätten domför med tre i nämnden.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän
samt, om göromålen kräva det, en eller flera assessorer. Samtliga nämnda ledamöter
i rådhusrätt skola vara lagfarna. I vanliga fall är rådhusrätt domför
med tre lagfarna domare. Rådhusrätt är dock domför med en lagfaren
domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället, ävensom i
tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.
Så är ock fallet i fråga om huvudförhandling och syn å stället i
brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och målsägande ej finnes. I mål om ansvar för brott,
varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall rådhusrätten bestå
av en lagfaren domare och nämnd. Denna nämnd består liksom nämnden i
häradsrätt av minst sju och högst nio nämndemän. Konungen bestämmer
totala antalet nämndemän för varje stad med rådhusrätt, och borgmästaren
fördelar efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan nämndemännen.

Frågan huruvida ett brott är av den svårhetsgrad, att nämnd skall medverka
i rättegång därom, bedömes i första hand med hänsyn till åtalet. Om,
sedan nämnd deltagit, det befinnes, att brottet icke är av så svår beskaffenhet,
att nämnd är erforderlig, skall nämnden likväl medverka vid målets
fortsatta behandling. I det motsatta fallet, nämligen då rätten finner brottet
vara av antydda svårare beskaffenhet, skall nämnd tillkallas.

Hovrätternas organisation är i allt väsentligt densamma som tidigare, varemot
deras arbetsformer undergått en genomgripande omstöpning därigenom
att det muntliga rättegångsförfarandet utsträckts även till hovrätterna,
där dittills skriftlig handläggning varit regel. Hovrätterna äro sex: Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för övre Norrland. I hovrätt
skola finnas president, en eller flera lagmän, hovrättsråd samt assessorer,
vilka skola vara lagfarna. Vid sidan av dem finnas andra befattningshavare
såsom fiskaler, vilka föredraga vissa slag av mål, aktuarier, notarier,
sekreterare m. fl. Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar,
och avdelning skall bestå av presidenten eller en lagman såsom ordförande,
minst två hovrättsråd, av dem en vice ordförande, samt en eller flera assessorer.
Hovrätt är domför med fyra ledamöter. Hovrätt skall sammanträda å
ort, där den har sitt säte. Om särskilda skäl därtill äro, kan hovrätt dock

35 —

liksom tidigare rent undantagsvis förekommit besluta att hålla sammanträde
å annan ort. Härvidlag har man närmast tänkt på sådana mål, i vilka
ett stort antal vittnen skola höras eller syn å stället äga rum. Det muntliga
rättegångssättet kräver, att hovrätterna bliva för parterna så lättillgängliga
som möjligt. Detta krav har i första hand tillgodosetts genom att antalet
hovrätter ökats. Men därutöver har det ansetts behövligt, att hovrätternas
avdelningar hålla regelbundet återkommande sammanträden utom förläggningsorten,
s. k. hovrättsting, för huvudförhandling i mål från vissa delar
av hovrättens domkrets.

I högsta domstolens organisation har genom nya RB ingen väsentlig förändring
skett. Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.
Fullföljdsrätten har dock i väsentliga avseenden begränsats. Talan mot
hovrätts dom i dit fullföljda mål får sålunda i princip icke fullföljas till HD
med mindre HD meddelat part tillstånd därtill. Meddelande av prövningstillstånd
får endast ske på vissa i lagen angivna grunder.

I nedre justitierevisionen beredas målen till föredragning och avgörande
i högsta domstolen av revisionssekreterare. Föredragningen har genom nya
RB i så måtto begränsats, att vid huvudförhandling någon föredragning icke
äger rum.

Enligt nya RB kan i vissa fall åklagarmyndigheten utöva domstols funktion.
I fråga om ansvar för sådana brott, varå endast böter kunna följa,
dock ej normerade böter, äger sålunda åklagaren, i stället för att väcka
åtal, meddela s. k. strafföreläggande, d. v. s. till godkännande förelägga den
misstänkte det straff, dock ej över tjugo dagsböter, åklagaren anser brottet
förskylla. Strafföreläggande må ej användas, om den misstänkte är under
18 år. Godkänner den misstänkte strafföreläggande, som avser böter omedelbart
i penningar till högre belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet
underställas rättens prövning.

Frågan om rättegångsreformens verkningar i ekonomiskt avseende ha
tidigare i olika sammanhang varit föremål för undersökning.

Sålunda tillkallades år 1927 särskilda sakkunniga, ekonomisakkunniga,
i anledning av det av processkommissionen framlagda förslaget för undersökning
rörande kostnaderna för processreformens genomförande. De sakkunniga,
som år 1928 framlade en ingående utredning i ämnet, hade emellertid
utgått från en i väsentliga avseenden annan organisation av domstolsoch
åklagarväsendet än som nu kommer i fråga. Sålunda hade förutsatts,
att rättsskipningen och åklagarväsendet i städerna skulle förstatligas, att
överexekutorgöromålen skulle överflyttas å domstolarna, att en särskild
kår av statsåklagare skulle inrättas för utförande av åtal vid underrätt rörande
grövre brott, att särskilda hovrättsåklagare skulle utföra åtal i alla
till hovrätt fullföljda brottmål in. in. Från nu angivna utgångspunkter komino
ekonomisakkunniga vid sina beräkningar till det resultatet att, engångsutgifter
oräknade, det allmännas kostnader — därunder inbegripna även städernas
utgifter till domstols- och åklagarväsen — som för det dåvarande
uppgingo till ett belopp av omkring 12 miljoner kronor, i den nya organisa -

— 36 —

tionen skulle nedbringas till omkring 11 miljoner kronor. Statsverkets merkostnader
beräknades till omkring 2,6 miljoner kronor. Sedan därifrån avdragits
vissa ersättningar från städerna, beräknades den verkliga utgiftsökningen
till ca 800 000 kronor.

I propositionen nr 80/1931 anförde departementschefen sammanfattningsvis,
att domstolsorganisationen efter reformen sannolikt icke komme att i
förhållande till den dåvarande medföra någon mera avsevärd kostnadsökning,
varvid dock hänsyn icke tagits till vissa engångskostnader för nya
domstolslokaler. I fråga om åklagarväsendet vore däremot, främst med hänsyn
till förslaget om inrättande av en kår av statsåklagare, en ej obetydlig
utgiftsstegring ofrånkomlig. Enligt verkställda överslagsberäkningar borde
enligt departementschefen hela den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen
sannolikt icke komina att för statsverkets del överstiga en miljon
kronor.

Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag erinrade, att utskottet förordat
vissa jämkningar i departementschefens förslag av beskaffenhet att inverka
på kostnadsberäkningarna. Med hänsyn härtill och då utskottet ej tagit
ställning till frågan om åklagarväsendets organisation, ansåg sig utskottet
icke böra göra något uttalande beträffande rättegångsreformens ekonomiska
verkningar eller ingå på de olika därmed sammanhängande lönefrågorna
och andra av departementschefen berörda spörsmål. Enligt utskottets åsikt
syntes ställning till dessa problem icke kunna tagas, förrän utarbetade förslag
och därpå grundade kostnadsberäkningar förelåge. Vad utskottet sålunda
anfört föranledde icke någon erinran från riksdagens sida.

Processlagberedningens betänkande med förslag till rättegångsbalk innefattade
icke någon utredning om det nya rättegångsväsendets statsekonomiska
verkningar. Beredningen uttalade, att de organisatoriska förändringar,
som kunde vara önskvärda t. ex. beträffande åklagarväsendet, vore
väsentligen påkallade redan av då rådande förhållanden. Detsamma syntes
gälla den ytterligare uppdelning av hovrätterna, som förslaget förutsatte.
Huruvida det nya rättegångsväsendet komme att medföra ökat personalbehov
vore, enligt vad beredningen vidare uttalade, ytterst vanskligt att bedöma.
Enligt beredningens uppfattning syntes arbetsförhållandena dd underrätterna
icke komma att undergå någon mera väsentlig förändring. Mera
oviss ställde sig frågan för hovrätterna. De för rättegången i högsta domstolen
föreslagna bestämmelserna borde ej leda till någon ökning av dess arbetsbörda.
Beträffande åklagarväsendet framhöll beredningen, att den genomförda
omorganisationen av landsfogdetjänsterna i sina grundprinciper syntes
väl ägna sig för dessa åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning.

I propositionen nr 5/1942 verkställdes beräkningar angående de ekonomiska
konsekvenserna av det nya processförfarandet. Departementschefen
framhöll därvid, att de utan jämförelse mest betydande kostnaderna för
rättegångsväsendet vore utgifterna för domstols- och åklagarpersonalen.

Vad anginge domstolarna erinrade departementschefen, att förslaget
huvudsakligen endast åsyftade en omläggning av förfarandet. Några

— 37 —

ändringar i domstolarnas organisation förutsattes icke; det enda undantaget
därifrån vore införande av nämnd i rådhusrätterna vid behandlingen
av grövre brottmål. Vad som i detta sammanhang krävde ett närmare övervägande
vore under dessa omständigheter allenast frågan om det nya rättegångssättets
inverkan på domstolarnas personalbehov.

I fråga om underrätterna påpekade departementschefen, att under
diskussionen rörande processlagberedningens förslag gjorts gällande, att förslaget
komme att medföra sådan ökning i häradshövdingarnas arbetsbörda,
att viss personalförstärkning bleve påkallad, medan från stadsdomarna motsvarande
farhågor icke framkommit. Otvivelaktigt borde dock enligt departementschefens
mening de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden
leda till en arbetsbesparing. Vad anginge förfarandet i rättegångsmål finge
anordningen med ett förberedande förfarande och en muntlig koncentrerad
huvudförhandling antagas innebära stora möjligheter till förenkling i förhållande
till tidigare gällande ordning. Tvistemål kunde bringas till avgörande
redan under förberedelsen och i enkla former. I de fall, då huvudförhandling
skulle förekomma, innebure förslaget, att vid denna en fullständig
handläggning av målet skulle äga rum och att domen skulle meddelas
inom kort tid därefter. Med denna ordning vore att jämföra då gällande ordning,
då målen handlades vid flera, ej sällan med lång tids mellanrum förekommande
rättegångstillfällen och domen meddelades först därefter. Uppenbart
vore även, att den nya rättegångsordningen beredde tillfälle till en långt
mera rationell arbetsfördelning än den tidigare gällande. En avsevärd arbetsbesparing
uppkomme även därigenom, att rättens ordförande, eller i rådhusrätt
annan ledamot av rätten, befriades från det tidigare bestyret med
uppsättande av dombok efter förhandlingen. Bland andra lättnader finge
framhållas, att bestämmelser om strafföreläggande innebure att i åtskilliga
fall, där åtal dittills prövades av rätten, ett enklare, extrajudiciellt förfarande
kunde anlitas.

Å andra sidan tillkomme i det nya förfarandet vissa uppgifter, som föranledde
ökat arbete för underrätterna och personalen därstädes. Domstolen
komme sålunda att i större utsträckning än dittills taga befattning med
handräckning i tvistemål och tvångsmedel i brottmål, särskilt häktning. En
annan nytillkommande uppgift vore den ordning för delgivning av hapdlingar,
som föresloges. I allmänhet skulle delgivningen ske genom postverket;
rätten hade emellertid att träffa de härför nödiga anstalterna. Ur mera
allmän synpunkt innebure anordningen en väsentlig förenkling av det dittillsvarande
delgivningsförfarandet och en minskning av delgivningskostnaderna
för såväl enskilda parter som det allmänna; tydligt vore dock, att
bestyret med delgivningen i någon män komme att belasta kansliarbetet.

Enligt departementschefens mening borde med hänsyn till det anförda
vara riktigast att söka mot varandra väga å ena sidan de uppgifter, som dittills
ankommit på underrätterna med avseende å rättegångsmålens handläggning,
och å andra sidan motsvarande uppgifter enligt förslaget. En dylik
avvägning syntes med stor visshet giva vid handen, att den samman -

— 38

lagda arbetsbördan vid underrätterna icke ökades genom rättegångsreformen.
Enligt departementschefens mening hade man därför att utgå från att
behovet av arbetskrafter vid underrätterna i stort sett även efter reformens
genomförande vore att bedöma ur samma synpunkter, som redan då gjorde
sig gällande, eller antalet mål och dessas mer eller mindre svårutredda beskaffenhet.

Med hänsyn till att departementschefen sålunda funnit, att arbetsbördan
vid underrätterna icke komme att ökas genom rättegångsreformen, framlades
i propositionen icke några kostnadsberäkningar för dessas del.

I detta sammanhang erinrade departementschefen om det förslag beträffande
domstolarnas personalorganisation, som framlagts av domsagoutredningen
och vilket för den underordnade personalens del medförde ökade löneförmåner
å sammanlagt 400 000 kronor. Då detta förslag enligt departementschefen
emellertid avsåge redan föreliggande behov, vore det utan betydelse
för bedömande av rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser för
statsverket.

I fråga om hovrätterna erinrade departementschefen i propositionen
till 1942 års riksdag inledningsvis om hovrätternas dåvarande organisation
och personalutrustning. Hovrätterna arbetade sålunda på avdelningar, benämnda
divisioner. Hela antalet divisioner vore femton, varav åtta i Svea
hovrätt, fyra i Göta hovrätt, två i hovrätten över Skåne och Blekinge och en
i hovrätten för Övre Norrland. För varje division hade som regel beräknats
fem hovrättsråd; antalet hovrättsrådsbefattningar vore sammanlagt 76. Inberäknat
hovrätternas presidenter funnes därför i hovrätterna 80 ordinarie
domarbefattningar. Dessutom vore inrättade fem extra ledamotsbefattningar,
en dook endast för viss del av året.

De dåvarande kostnaderna för hovrätternas presidenter och ledamöter
kunde, bortsett från rörligt tillägg, beräknas uppgå till ca 1 199 000 kronor.
Härvid hade emellertid hänsyn icke tagits till den personalförstärkning, som
påkallades av inrättande av den beslutade hovrätten för Västra Sverige
ävensom den hovrätt som enligt vad statsmakterna förutsatt borde tillkomma
för Nedre Norrland. Därest hänsyn toges även härtill, kunde den sammanlagda
kostnaden beräknas uppgå till ca 1 260 000 kronor.

För att tjänstgöra som vikarier för hovrättsråd ävensom för att uppehålla
de extra ledamotsbefattningarna vore i hovrätterna anställda assessorer
och andra adjungerade ledamöter. I övrigt funnes i hovrätterna fiskaler
och aspiranter, vilka biträdde med föredragning, respektive protokollföring
m. m., ävensom särskild personal för handhavande bl. a. av kansligöromålen.
Endast ett begränsat antal av fiskalerna åtnjöte arvode såsom fiskaler.
Antalet fiskalsarvoden vore sammanlagt 39. Även aspirantarvodenas antal
vore begränsat, för det dåvarande till 22.

För bedömande av behovet av personalförstärkningar i hovrätterna gjordes
i 1942 års proposition följande jämförelser och uttalanden mellan de
arbetsuppgifter, som för det dåvarande tillkomme hovrätterna, och motsvarande
uppgifter enligt den nya ordningen.

— 39 —

I fråga om fullföljda mål, erinrade departementschefen, skildes enligt
gamla rättegångsordningen mellan vademål — d. v. s. huvudsakligen sådana
tvistemål, som i underrätten anhängiggjorts genom stämning — samt
civila och kriminella besvärsmål. Målen avgjordes efter föredragning inför
hovrätten. Föredragningen ankomme beträffande vademål som regel på
ledamot och i fråga om besvärsmål på fiskal. Föredraganden hade att bereda
målet till föredragning och därvid upprätta en föredragningspromemoria.
Efter föredragningen granskades handlingarna i målet av de ledamöter,
som deltoge i avgörandet.

Även förslaget till rättegångsbalk skilde mellan vademål och besvärsmål.
Härvid gällde dock andra grunder än dittills. Sålunda hänfördes till vademål
sådana rättegångsmål, däri talan fördes mot underrätts avgörande av
själva sakfrågan, och till besvärsmål de mål, däri talan fördes mot underrätts
avgörande av processuell karaktär. Med hänsyn därtill komme, förutom
tvistemål, även flertalet fullföljda brottmål att framdeles räknas såsom
vademål. Dittills tillämpad ordning för målens föredragning komme
enligt förslaget att bibehållas i vissa mål. Detta vore till en början fallet
med besvärsmål. Även åtskilliga vademål kunde emellertid avgöras i enahanda
ordning. I tvistemål vore sålunda huvudförhandling icke erforderlig,
om vadetalan medgivits eller av hovrätten funnes uppenbart ogrundad. Rörde
vadetalan endast penningar eller sådant, som kunde skattas i penningar,
och uppginge det värde, varom tvistades i hovrätten, uppenbart icke till 500
kronor, kunde målet avgöras utan huvudförhandling, såvitt ej båda parterna
begärde sådan förhandling. Slutligen kunde enligt en ändring i beredningens
förslag tvistemål, vari fråga vore om allenast rättstillämpningen,
på parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten funne
uppenbart, att sådan ej erfordrades. Brottmål kunde avgöras utan huvudförhandling,
om talan av åklagaren fördes endast till den tilltalades förmån
eller talan, som fördes av den tilltalade, biträtts av motparten. Detsamma
gällde, om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till
böter eller vite och anledning ej förekomme till ådömande av svårare straff
än böter eller annan påföljd än vite.

I andra fall än som nu berörts skulle, fortsatte departementschefen, huvudförhandling
hållas. Vid denna skulle alltid vadekäranden vara tillstädes;
i vad mån svaranden behövde inställa sig vore beroende av huruvida
föreläggande därom meddelats av hovrätten. Vid huvudförhandling i tvistemål
ankomme på parterna att, själva eller genom ombud, utföra sin talan
och förebringa sin bevisning. Enär förslaget medgåve att föihandling finge
äga rum, ehuru svaranden icke vore tillstädes, vore emellertid för sådant
fall föreskrivet, att genom hovrättens försorg skulle, i den mån det erfordrades,
ur handlingarna framläggas vad svaranden anfört ävensom den av
honom vid underrätten förehragta bevisningen. I stort sett gällde vad nu
sagts även i brottmål, dock att det i regel skulle ankomma på hovrätten
att ur protokoll och andra handlingar framlägga den vid underrätten förehragta
bevisningen, i den mån det vore av betydelse för målet i hovi ätten.

— 40 —

Enligt denna ordning bortfölle i regel i vademål av tvistemåls beskaffenhet
det dittillsvarande arbetet med upprättandet av föredragningspromemoria.
Å andra sidan måste före huvudförhandlingen någon av hovrättens
ledamöter taga kännedom om handlingarna och vidtaga de åtgärder, som
erfordrades för förberedelsen. I stort sett borde, såvitt anginge här ifrågavarande
mål, arbetsuppgifterna för målets beredande till slutlig handläggning
enligt dåvarande ordning, å ena sidan, och förslagets, å den andra,
kunna sägas uppväga varandra. Emellertid tillkomme den omständigheten,
att för huvudförhandling måste krävas mera tid än som då i motsvarande
fall åtginge för målets föredragning. Detta behov borde i viss mån kunna
tillgodoses genom en utsträckning av sessionstiden från dåvarande fyra till
sex timmar. Med hänsyn därtill ansågs nödvändigt öka antalet avdelningar
eller eventuellt antalet ledamöter på vissa avdelningar.

Från nu angivna och vissa andra utgångspunkter kom departementschefen
därefter fram till den slutsatsen, att det erforderliga antalet ledamotsbefattningar
i hovrätterna kunde uppskattas till omkring etthundra. Med
det angivna antalet ledamotsbefattningar skulle hovrätterna kunna arbeta
på 20 avdelningar med i regel fem ledamöter på varje avdelning. Preliminärt
borde man enligt departementschefen räkna med sju avdelningar i
Svea hovrätt, tre avdelningar i var och en av Göta hovrätt, Skånska hovrätten
och hovrätten för Västra Sverige samt två avdelningar i vardera av
de båda norrländska hovrätterna. Med fyra hovrättsråd och en assessor på
varje avdelning skulle erfordras 80 hovrättsråd och 20 assessorer. Då presidenterna
i hovrätterna utom Svea hovrätt borde tjänstgöra som avdelningsordförande,
skulle dock antalet hovrättsråd icke behöva bliva högre än 75.

Kostnaderna för denna organisation beräknades i propositionen uppgå
till 1 398 200 kronor. Kostnaderna för den tidigare organisationen kunde
uppskattas till 1 262 445 kronor. Merkostnaden i anledning av reformen
skulle följaktligen för hovrätternas del uppgå till 135 755 kronor.

Det nu sagda hade avseende endast å hovrätternas presidenter och ledamöter.
Beträffande övriga befattningshavare ansågs någon nämnvärd kostnadsökning
icke föranledd av rättegångsreformen.

Vad anginge högsta domstolen erinrade departementschefen om
att för det dåvarande antalet justitieråd utgjorde 24 samt antalet revisionssekreterare
31. Varje revisionssekreterare hade dittills ansetts böra föredraga
omkring 21 dagar årligen.

Vidare erinrade departementschefen om att rättegångsreformen åsyftade
en genomgripande omläggning av förfarandet i högsta domstolen. I fullföljda
mal komnie salunda förfarandet att uppdelas å två stadier, avseende
det ena en förberedande prövning, huruvida skäl till fullföljande förelåge,
och det andra målets upptagande till materiellt avgörande. Efter verkställda
jämförelser med dittillsvarande förfarande kom departementschefen till
den slutsatsen, att genom den nya rättegångsordningen en avsevärd minskning
kunde komma att inträda i högsta domstolens arbetsbörda. Huruvida
detta förhållande i framtiden kunde föranleda minskning i justitierådens

— 41

antal vore vanskligt att bedöma. Med hänsyn härtill borde antalet justitieråd
tills vidare förbliva oförändrat. Vad åter anginge revisionssekreterarna
kunde en minskning av deras antal med säkerhet förutsägas. Det erforderliga
antalet revisionssekreterare beräknades därvid till 18. Den härav uppkomna
besparingen bleve 166 500 kronor.

I fråga om övriga befattningshavare vid nedre justitierevisionen borde
enligt departementschefen någon kostnadsökning i anledning av rättegångsreformen
icke vara att förvänta. Snarare kunde besparingar genomföras,
t. ex. genom att promemorieskrivningen förenklades.

I anslutning till domstolarnas personalkostnader berörde departementschefen
vissa andra utgifter, sammanhängande med domstolsväsendet
och rättegången. De utgifter, som därvid komme i betraktande, vore dels
vissa sådana, som bestredes av anslaget till ersättning åt domare, vittnen
och parter, dels ersättningar åt nämndemän, dels ock reseersättningar åt
domare med biträden. Departementschefen framhöll, att det icke vore möjligt
att beträffande dessa utgiftsposter genomföra någon siffermässig beräkning
av det belopp, vartill dessa poster kunde komma att uppgå efter
rättegångsreformens genomförande i förhållande till deras dåvarande
storlek.

I fråga om ersättning av allmänna medel åt vittnen ansåg departementschefen
det icke uteslutet, att den nya rättegångsordningen kunde, såvitt
anginge underrättsförfarandet, visa sig leda till en minskning av utgifterna.
I den mån vittnena skulle höras i högre rätt kunde däremot en kostnadsökning
uppkomma. Beträffande ersättningar av allmänna medel åt
offentliga försvarare för tilltalade i brottmål vore enligt departementschefens
mening någon utgiftsökning att emotse med hänsyn till att offentlig
försvarare enligt förslaget kunde förordnas redan under förundersökningen.

Vad anginge ersättning till nämndemän framhöll departementschefen, att
i den mån en allmän höjning av då utgående ersättningar framdeles ansåges
böra genomföras, denna icke borde räknas rättegångsreformen till last. Någon
nämnvärd förändring i fråga om statsverkets kostnader för nu ifrågavarande
ändamål borde icke behöva inträda i anledning av reformen.

Beträffande resekostnader till domare m. fl. i häradsrätterna borde enligt
departementschefens mening någon nämnvärd kostnadsökning icke föranledas
av rättegångsreformen. Däremot vore en förhöjning av det utgående
anslaget till reseersättningar i hovrätterna att emotse med hänsyn till de
föreslagna bestämmelserna om hovrättsting.

I fråga om åklagarväsendet framhöll departementschefen, att genom
1936 års landsfogdereform den nya landsfogdeorganisationen komme
att väl fylla de ökade anspråken på dessa åklagare. En utökning av antalet
assistentbefattningar borde dock bliva nödvändig. 1 viss mån påkallades en
sådan utökning av redan då rådande förhållanden. Även den genomförda
omorganisationen av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna med den
förstärkning av arbetskrafterna, denna organisation inncburc, kunde förväntas
tillgodose de krav, som komme att ställas på ifrågavarande åklagare. Den

— 42 —

nya rättegångsbalkens bestämmelser om åklagartalans utförande i hovrätt
borde komma att medföra ökade resekostnader. Såsom ägnade att nedbringa
resekostnaderna finge dock framhållas anordningen med hovrättsting
ävensom den omständigheten, att huvudförhandling i hovrätt som regel
ej skulle hållas i ringare brottmål.

Vad slutligen angår processkostnaderna erinrade departementschefen
om att enligt uttalande i propositionen nr 80/1931 vid utformandet
av en rättegångsordning strävandena icke uteslutande kunde inriktas på att
förfarandet hleve så fulländat och ändamålsenligt som möjligt. Tillika
finge beaktas, att anlitandet av domstolarna icke åsamkade parterna otillbörliga
kostnader. Rättegångsväsendet motsvarade ej sin uppgift, om kostnaderna
för en rättegång avhölle den berättigade från att göra sin rätt gällande
eller tvingade honom till eftergift för ogrundade anspråk.

Vikten av att processkostnaderna kunde hållas inom skäliga gränser
framträdde enligt departementschefen särskilt starkt i fråga om underrättstörfarandet.
Enligt den åsikt, som Advokatsamfundet hade uttalat i sitt yttrande
över processkommissionens förslag, vore i fråga om rättsskipningens
kostsamhet för parterna det ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren
ställde sig relativt dyr i små mål, relativt dyrare ju mindre målet
vore, och ej heller särdeles billig i de stora målen. Till denna uppfattning
anslöt sig ock propositionen nr 80/1931. Enligt vad som uttalades i ifrågavarande
proposition borde förfarandets koncentration medföra att antalet
inställelser — förberedelsen inräknad — bleve mindre än dittills. Förberedelsen
medförde ock, att rättegången förenklades; tvistepunkter bortfölle
genom förlikning eller medgivande, och parterna vunne redan från början
översikt över tvisteläget.

Det vore ock enligt vad departementschefen framhöll i 1942 års proposition
tydligt, att det dittillsvarande förfarandet med inställelse för parterna
vid ett flertal rättegångstillfällen ofta vållade stora kostnader. Dessa kunde
genom rättegångens koncentration väsentligt nedbringas. Den tidsutdräkt
och det arbete, som genom uppskoven vållades parterna och deras ombud,
medförde stora olägenheter.

Att särskilt i mindre mål processkostnaderna vid underrätterna nedbringades
vore enligt departementschefen av stor betydelse ur statsekonomisk
synpunkt i de fall, då part åtnjöte fri rättegång. För förbilligande av
rättegången i sådana mål hade i förslaget vidtagits särskilda anordningar.
Beredningen hade i denna del framhållit, att ehuru beredningen icke ansett
sig böra föreslå något särskilt bagatellförfarande, denna ståndpunkt likväl
icke uteslöte sådana förenklingar i det allmänna förfarandet, som med hänsyn
till rättsskipningsuppgiftens natur i det särskilda fallet kunde visa sig
ändamålsenliga. Särskilt hade beredningen i detta sammanhang erinrat om
förberedelsens betydelse. Vid denna kunde i tvistemål målet vid någondera
partens utevaro avgöras genom tredskodom. Även då parterna kommo tillstädes,
kunde under vissa förutsättningar ett mål avgöras omedelbart i samband
med förberedelsen. Förutsättningar härför vore att antingen båda par -

— 43 —

terna samtyckte till huvudförhandling omedelbart eller ock saken funnes
uppenbar. Huvudförhandling ägde då rum genast efter förberedelsens slut
och inför samma domare som handlagt förberedelsen. Beredningen hade uttalat,
att genom denna anordning tillfälle bereddes till ett snabbt och föga
kostsamt avgörande av enklare mål liksom av mål, vari pa grund av erkännande
eller andra omständigheter någon ovisshet icke förelåge om utgången.
I detta sammanhang borde beaktas förberedelsens betydelse för
åvägabringande av förlikning. Enligt förslaget ålåge det rätten att vid förberedelsen,
om det funnes lämpligt, söka förlika parterna. Med hänsyn till
de friare former, varunder förberedelsen ägde rum, syntes den ock väl lämpad
för denna uppgift.

Departementschefen erinrade vidare om att även för behandling av mindre
brottmål förslaget medgåve vissa lättnader. Särskilt erinrades om förslagets
bestämmelser om strafföreläggande.

Obestridligt vore enligt departementschefen att överrättsförfarandet i viss
mån krävde ökad inställelseskyldighet av parterna liksom att i de fall, då
sådan inställelseskyldighet förelåge, kostnaderna komme att i viss mån stiga.
Ytterligare tillkomme nya kostnader i den mån vittnesförhör komme att
äga rum. Även detta förhållande hade, framhöll departementschefen, vunnit
beaktande vid förslagets utarbetande. Upptagandet av vittnesbevisning i
överrätt hade sålunda begränsats; i högsta domstolen skulle sådant upptagande
förekomma endast i undantagsfall. Skyldighet för part att inställa sig
personligen hade vidare för överrätterna gjorts mindre omfattande än för
underrätterna. Slutligen hade i vissa fall, då hänsyn till kostnaderna gjorde
sig starkt gällande, inställelseskyldighet för parterna, personligen eller genom
ombud, icke föreskrivits; målet skulle i dessa fall i regel avgöras på
handlingarna.

Sammanfattningsvis anslöt sig departementschefen i fråga om förfarandets
inverkan på processkostnaderna till vad i denna fråga yttrats i 1931
års proposition, nämligen att i det större antalet mål, där rättegången vore
avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast snarare komme att
understiga än överstiga vad dittills varit vanligt samt att i de mål, som fullföljdes
till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komme att, om ock ej i alltför
hög grad, överstiga de dåvarande.

I utlåtande nr 2 över propositionen nr 5/1942 uttalade första särskilda
utskottet, att det stode klart för utskottet, att någon exakt beräkning av de
ekonomiska konsekvenserna av rättegångsreformen över huvud icke kunde i
förväg verkställas. Vid en sådan beräkning förelåge en särskild svårighet
däri, att i fråga om vissa av de organisatoriska åtgärder, som satts i samband
med rättegångsreformen, behov förelegat redan under dåvarande rättegångsordning,
även om dessa behov bleve särskilt aktuella på grund a\
reformens genomförande. Syftet med de framlagda kalkylerna finge även
anses ha varit allenast att giva en ungefärlig uppfattning om reformens
verkningar i ekonomiskt avseende. Med nu antydda utgångspunkter hade
utskottet icke ansett sig böra i detalj ingå på någon närmare granskning

— 44 —

av de gjorda beräkningarna. Även om statsverkets utgifter för rättsskipningen
efter reformen skulle visa sig uppgå till högre belopp än som antagits i
propositionen, funne utskottet det likväl uppenbart, att kostnaderna icke
kunde bliva av den storleksordning, att de kunde åberopas som ett skäl mot
reformens genomförande.

Riksdagen lämnade utskottets uttalande i förevarande avseende utan erinran.

I proposition nr 268 till 1947 års riksdag framlades bl. a. det anslagsbehov,
vilket för domstolsväsendet aktualiserades av den nya rättegångsordningens
ikraftträdande den 1 januari 1948.

Vad angår häradsrätterna hemställde Kungl. Maj:t om en ökning
av anslaget till avlöningar vid häradsrätterna från 5 627 000 kronor till
10 051 500 kronor. Den föreslagna anslagsökningen angavs sammanhänga
med bl. a. en föreslagen förstärkning av häradsrätternas personalorganisation
inför övergången till den nya rättegångsordningen. Departementschefen
erinrade därvid om att en uppskattning av arbetsbördan efter nya RB:s
ikraftträdande verkställts av 1943 års domarutredning. Domarutredningen
hade påkallat en utökning av personalorganisationen vid hovrätterna i speciellt
två avseenden, nämligen såvitt anginge tingsdomarna och de icke
rättsbildade biträdena. Däremot hade av utredningen icke ifrågasatts några
större förändringar vad beträffar tingssekreterarna, beträffande vilka i stället
viss återhållsamhet i fråga om inrättande av nya tjänster ansågs böra
iakttagas. Jämväl tingsnotarieorganisationen borde bibehållas i ungefär samma
omfattning som dittills.

Vad angår tingsdomarna hade domarutredningen uttalat, att den dömande
verksamheten i många domsagor vore av sådan omfattning, att den icke
i sin helhet kunde handhavas av häradshövdingen, samt att de befattningshavare,
som jämte häradshövdingen i större utsträckning skulle fullgöra
domaruppgifter, måste vara väl kvalificerade för detta uppdrag. Med hänsyn
härtill borde enligt utredningen tingsdomarbefattningar inrättas i ytterligare
nio domsagor, varjämte löneställningen för dessa befattningar borde förbättras
genom uppflyttning från 29 till 30 lönegraden.

Departementschefen fann, att tingsdomarbefattningar vore erforderliga i
allenast sju av de föreslagna domsagorna. Däremot borde dylika befattningar
inrättas i tre andra, särskilt arbetstyngda domsagor, varför totala antalet
tingsdomare föreslogs utökat med tio till 21. Löneställningen föreslogs
höjd till 30 lönegraden.

Vad beträffar biträdesorganisationen hade utöver den av domarutredningen
verkställda utredningen en särskild utredning verkställts. Det i sistnämnda
utredning framlagda förslaget innebar i åtskilliga avseenden en
beskärning av vad hovrätterna i sina anslagsframställningar betecknat som
oundgängligen nödvändigt. Enligt förslaget skulle dock trots detta övergången
till den nya rättegångsordningen kräva en ej ringa utvidgning av
biträdesorganisationen. Då det enligt departementschefen icke vore möjligt
att med säkerhet beräkna arbetsbelastningen under den nya ordningen,

— 45 —

kunde en större organisationsförändring än den i nyssnämnda förslag angivna
icke förordas. Förslaget, som enligt departementschefen borde läggas
till grund för organisationsförändringen för biträdeskåren, innebar inrättande
av särskilda tjänster för de mera kvalificerade arbetsuppgifterna. För
sådana domsagobiträden, åt vilka i större utsträckning skulle anförtros att
på eget ansvar handha de kvalificerade expeditionella bestyr, som enligt den
nya rättegångsordningen koinme att åvila domsagokanslierna, föreslogos salunda
särskilda kanslisttjänster i dåvarande lönegrad A 15. För samma ändamål
borde vidare antalet biträdesbefattningar i dåvarande 11 lönegraden
ökas. Härjämte beräknades övergången till den nya rättegångsordningen
kräva en icke ringa utvidgning av biträdesorganisationen i övrigt. Sammanlagda
antalet biträdesbefattningar i domsagorna föreslogs därför i propositionen
i enlighet med det sålunda av utredningen framlagda förslaget skola
utgöra 464, nämligen 17 kanslister i dåvarande lönegrad A 15, 88 kansliskrivare
i A 11, 69 kontorister i A 9, 76 kanslibiträden i A 7 och 67 kontorsbiträden
i A 4 samt 147 biträden i lönegraderna Ex 2—Eo 4. Till jämförelse
må nämnas, att den dåvarande biträdesorganisationen i domsagorna utgjordes
av 258 extra ordinarie biträden, varav 31 i Eo 11, 47 i Eo 9, 56 i Eo 7,
86 i Eo 4 och 38 i Eo 2. Härtill kom ett mindre antal biträden i arvodesbefattningar
samt 4 stenografikunniga biträden. Enligt tidigare av riksdagen
preliminärt fattat beslut skulle biträdesorganisationen, fullt utbyggd, omfatta
277 biträden.

I fråga om propositionens förslag på denna punkt uttalade det sammansatta
stats- och första lagutskottet i utlåtande nr 3/1947, att det icke givit
anledning till erinran. Utskottet ville emellertid understryka vikten av att
strävandet att från den rättsbildade personalen avlasta icke juridiska göromål
energiskt fullföljdes. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionens
hemställan.

Även vad angår personalorganisationen vid hovrätterna och löneställningen
för befattningshavarna vid dessa innefattade 1947 års proposition
i åtskilliga hänseenden förstärkningar och förbättringar, vilka i huvudsak
betingades av övergången till den nya rättegångsordningen. Anslaget
till avlöningar vid hovrätterna föreslogs i anledning härav höjt från 2 189 600
kronor till 3 991 600 kronor.

I fråga om behovet av ledamöter i hovrätterna efter nya RB:s ikraftträdande
framhöll departementschefen — efter att ha erinrat om dels att i en
år 1944 utarbetad promemoria angående hovrätternas arbetsgifter m. m.
föreslagits en ökning med 20 ledamotsbefattningar och dels att domarutredningen
härvidlag förordat en ökning med 30 — att det mötte stora svårigheter
att på förhand bilda sig en säker uppfattning om ledamotsbehovet i
hovrätterna under den nya rättegångsordningen. Att det muntliga förhandlingssättet
krävde en icke obetydlig förstärkning av antalet ledamöter vore
dock obestridligt. I avbidan på närmare erfarenheter av arbetsförhållandena
borde därvid en ökning av ledamotsantalet begränsas till 20. Därvid hade
särskilt tagits i beaktande att, även om de muntliga förhandlingarna i all -

46 —

mänhet maste bliva åtskilligt mer tidskrävande än målens behandling enligt
dittillsvarande ordning, en ej ringa tidsvinst för hovrättsledamöterna kunde
beräknas genom att utarbetandet av föredragningspromemorior bortfölle
och arbetet med kontrolläsning av målen endast delvis kvarstode. Med utgångspunkt
från att i hovrätterna skulle finnas, förutom 6 presidenter, omkring
95 ordinarie ledamöter och under förutsättning att hovrättsavdelningarna
liksom dittills regelmässigt skulle bestå av 4 å 6 ledamöter, borde man
vidare enligt departementschefen räkna med 21 avdelningar för hela riket.
Vid proportionell fördelning mellan de olika hovrätterna komme därvid
på Svea hovrätt liksom dittills åtta avdelningar, på envar av Göta hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige och Skånska hovrätten tre avdelningar och på
vardera av de bada norrländska hovrätterna två avdelningar. Proportionen
mellan antalet hovrättsråd och ordinarie assessorer borde vidare bestämmas
så, att av de omkring 80 ledamöter, som ej voro divisionsordförande, 21 ■—
alltså en för varje hovrättsavdelning — bleve ordinarie assessor. Propositionens
förslag i denna del innebar sålunda en utökning av antalet ordinarie
ledamöter i hovrätterna med 20.

För de dåvarande hovrättsråden med ordförandefunktioner föreslogs i propositionen
en förbättring av löneställningen genom uppflyttning till dåvarande
lönegrad B 2 å chefslöneplanen. Ifrågavarande hovrättsråd, vilka borde
erhålla tjänstebeteckningen lagman, uppgingo till ett antal av 16. Såsom
motivering anfördes att uppdraget som divisionsordförande i hovrätt under
senare år erhållit ökad betydelse på grund av den vidgade användningen
av muntligt förfarande och de särskilda krav, som förhandlingsledningen
under sådana förhållanden ställde på ordföranden.

I fråga om fiskalsaspiranterna slutligen föreslogs i propositionen en utökning
av antalet aspirantarvoden från 24 till 48. I avseende å aspiranterna
hade domarutredningen uttalat att efter rättegångsreformen dessa borde
erhålla vidgade arbetsuppgifter och över huvud beredas heltidsarbete. De
borde därvid — bortsett från rena prövningsuppgifter — biträda ledamöter
vid beredande av mål, tjänstgöra som protokollförare vid rättegångsförhandlingar
samt i viss omfattning fullgöra föredragning i fiskals eller ledamots
ställe.

Vad angår hovrätternas behov av biträdespersonal efter rättegångsreformens
genomförande hade denna fråga gjorts till föremål för särskild
utredning med utgångspunkt från hovrätternas anslagsäskanden i ämnet.

I utredningen hade föreslagits en väsentlig förstärkning av hovrätternas biträdesorganisation,
innefattande såväl höjning av löneställningen för åtskilliga
tjänster som inrättande av nya befattningar. På grundval härav
föreslogs i propositionen en utökning av biträdeskåren från 53 till 86 befattningshavare.
Härjämte borde beräknas 14 stenografarvoden att tilldelas
stenografikunniga biträden.

I enlighet med de sålunda föreslagna personalförstärkningarna skulle personalförteckningen
för hovrätterna — bortsett från presidenterna — upptaga
16 lagmän i lönegrad B 2, 59 hovrättsråd i A 30, 21 assessorer i A 29

— 47 —

och 46 i Eo 29, 51 fiskaler i Eo 22, 2 kanslister i A 15, 19 kansli skrivare i
A 11, 4 kontorister i A 9, 14 kanslibiträden i A 7, 9 kontorsbiträden i A 4
samt 36 icke ordinarie biträden i Ex 2—Eo 4.

I avseende å frågan om förstärkning av hovrätternas personalorganisation
uttalade vederbörande utskott att det mötte stora svårigheter att på förhand
bilda sig någon säker uppfattning om ledamotsbehovet i hovrätterna under
den nya ordningen; det kunde därför icke anses uteslutet, att den av Kungl.
Maj :t föreslagna ledamotsramen på någon punkt kunde visa sig för snäv.
Utskottet ansåg sig på detta stadium icke böra föreslå en annan uppskattning
än den i Kungl. Maj:ts förslag antagna. Även riksdagen anslöt sig
härtill.

Vad angår högsta domstolen och nedre justitierevision
e n erinrade departementschefen, att arbetsförhållandena därstädes, till
skillnad från vad som vore fallet för hovrätternas och häradsrätternas del,
icke koinme att omedelbart påverkas av den nya rättegångsordningen. Med
hänsyn härtill borde av det nya förfarandet betingade anslagsberäkningar
och organisationsförändringar för denna instans vidkommande i huvudsak
upptagas först i statsverkspropositionen till 1948 ars riksdag.

I nyssnämnda statsverksproposition äskades till avlöningar för högsta
domstolen m. m. för budgetåret 1948/49 ett belopp av 1 830 600 kronor mot
1 916 700 kronor året förut.

För högsta domstolens del föranleddes därvid inga ändringar i fråga om
anslagsbehovet.

Beträffande frågan om nedre justititerevisionens organisation efter rättegångsreformens
genomförande erinrade departementschefen i 1948 års
statsverksproposition om att denna fråga varit föremål för utredning av inom
justitiedepartementet särskilt tillkallade sakkunniga. Dessa hade därvid
beräknat behovet av revisionssekreterare till 26. Departementschefen uttalade
för egen del, att varje beräkning av behovet av revisionsskreterare i
flera avseenden måste grundas på ovissa faktorer. Med hänsyn till att arbetet
med arbetsbalansens nedbringande måste fortgå ännu någon tid, syntes
det dock icke nödvändigt att för det dåvarande taga ståndpunkt till den
gjorda uppskattningen.

Vad härefter angår personalen i övrigt vid nedre justitierevisionen hade
ovannämnda sakkunniga förordat en indragning av en protokollssekreterare
och två amanuenser. Detta kunde delvis möjliggöras genom de förenklingar
i arbetssättet, det nya förfarandet innebure för berörda befattningshavare.
För biträdespersonalens del skulle enligt de sakkunnigas förslag visa sig
erforderligt med en höjning av löneställningen för vissa av ifrågavarande
befattningshavare, därest det framförda förslaget om en omfördelning av
arbetet, varigenom bl. a. en del göromål skulle överflyttas från den rättsbildade
personalen till kvalificerad biträdespersonal, genomfördes. I fråga
om denna personal föreslogs en utökning med 1 kansliskrivare i Ca 15 och
8 kanslibiträden i Ca 11 samt minskning med 10 kontorsbiträden. Erforderligt
antal biträden för skrivgöromål uppskattades till 15. Sedan de sak -

— 48 —

kunnigas förslag blivit föremål för översyn av 1947 års biträdesutredning,
anslöt sig departementschefen i stort sett till detsamma. Även i övrigt biträdde
departementschefen vad de sakkunniga förordat.

I de avseenden, varom här är fråga, föranledde propositionen icke någon
erinran från statsutskottets sida.

I såväl 1948 som 1949 års statsverkspropositioner har i anledning av från
hovrätterna framförda förslag om utökning av den vid 1947 års riksdag
fastställda personalorganisationen i hovrätterna och domsagorna betonats,
att denna närmast hade karaktären av försöksorganisation. Innan ännu
tillräckliga erfarenheter vunnits för att bedöma, i vad mån den fastställda
domstolsorganisationen motsvarade den nya rättegångsordningens krav,
borde därför icke komma i fråga att vidtaga ändringar i densamma. Endast
sådana anslagskrav, vilka icke omedelbart föranleddes av processrelormen,
borde i princip föranleda framställning till riksdagen.

För budgetåren 1948/49 och 1949/50 ha anvisats till avlöningar vid häradsrätterna
9 299 000 respektive 9 516 300 kronor, vid hovrätterna 4 271 700
respektive 4 337 400 kronor samt vid högsta domstolen 1 830 600 respektive
1 770 000 kronor. Nettoutgiften till avlöningar utgjorde budgetåren
1947/48 och 1948/49 för häradsrätterna 8 093 411 respektive 8 618 258
kronor, för hovrätterna 3 308 717 respektive 3 854 493 kronor samt för högsta
domstolen 1 845 497 respektive 1 810 913 kronor. Om hänsyn även tages
till utgifter för löpande omkostnader, utgjorde kostnaderna för den statliga
domstolsapparaten (högsta domstolen m. m., hovrätterna, häradsrätterna)
under budgetåret 1948/49 sammanlagt 15 402 305 kronor. Till jämförelse
må nämnas att totalkostnaderna för de statliga domstolarna, beräknade
på motsvarande sätt, för budgetåret 1946/47 uppgingo till sammanlagt
10 029 920 kronor.

Även i vissa andra avseenden ha uppkommit merkostnader, sammanhängande
med processreformens genomförande.

Sålunda har anslaget till ersättning åt domare, vittnen
och parter höjts från 700 000 kronor budgetåret 1946/47 till 1 100 000
kronor 1948/49. Därmed avsågs att täcka de ökade kostnader, som i samband
med processreformen uppkommit i fråga om ersättning till vittnen i
brottmål m. fl. mål, offentliga försvarare, frikända tilltalade samt personer,
som höras under förundersökning i brottmål. Utgifterna för angivna
andamål uppgingo under budgetåret 1948/49 till 1 896 212 kronor.

Vidare har anslaget till kostnader enligt lagen om fri rättegång
höjts från 600 000 kronor budgetåret 1946/47 till 1 000 000 kronor
1948/49. Höjningen har föranletts dels av den nya processordningens
krav på muntlighet i alla instanser, vilket nödvändiggör partsinställelse i
större utsträckning än tidigare, dels av vissa i samband med processreformen
vidtagna ändringar i lagen om fri rättegång, vilka inneburit en utvidgning
av de förmåner, som ingå i den fria rättegången. Utgifterna uppgingo
under budgetåret 1948/49 till 1 005 240 kronor.

— 49 —

Slutligen har anslaget till reseersättningar till nämndemän
höjts från 700 000 kronor 1946/47 till 1 000 000 kronor 1948/49. Anslagshöjningen
var väsentligen avsedd att möta de ökade utgifter, vilka voro att
förvänta på grund av det ökade antalet tingsresor efter rättegangsreformens
genomförande. Utgifterna uppgingo 1948/49 till 1 006 157 kronor.

För belysande av den verkan i ekonomiskt avseende den nya rättegångsreformen
medfört för städernas del ha revisorerna, på grundval av från
direktionen för Stockholms stads rättsväsende införskaffat material, verkställt
en utredning, utvisande stadens kostnader för Stockholms magistrat
och rådhusrätt samt åklagarmyndigheten i Stockholm under åren 1947
och 1949.

Rådhusrätten var under år 1947 organiserad på åtta ordinarie avdelningar
och en extra. Personalen bestod av — förutom borgmästaren, 25 rådmän,
40 assessorer och 60 rättsbildade biträden — 108 icke rättsbildade biträden
samt 48 stadstjänare. Den av stadsfullmäktige godkända organisationen
av rådhusrätten innebar, att domstolen skulle uppdelas på nitton mindre
avdelningar. Domarpersonalen blev till antalet ungefär lika stor som tidigare,
men antalet rådmän ökades på bekostnad av antalet assessorer. År
1949 har antalet avdelningar ytterligare utökats så att dessa f. n. äro tjugofyra.
Tills vidare skall rådhusrätten bestå av — förutom borgmästaren,
30 rådmän, 16 extra rådmän, 30 assessorer, därav 4 extra, samt 41 rättsbildade
biträden — 137 icke rättsbildade biträden samt 55 stadstjänare.
ökningen i jämförelse med år 1947 omfattar sålunda 21 rådmän, 29 icke
rättsbildade biträden och 7 stadstjänare; å andra sidan utgör minskningen
av antalet assessorer 10 samt av antalet rättsbildade biträden 19. Vidare
tjänstgöra i rådhusrätten av stadsfullmäktige utsedda nämndemän, sammanlagt
450. Av dessa skola minst sju och högst nio jämte lagfaren ordförande
tjänstgöra i varje mål, däri rätten enligt lag skall bestå av lagfaren
domare och nämnd.

Personalkostnaderna för år 1947 uppgingo till runt 3 151 700 kronor. Av
bokföringen kan icke direkt utläsas, hur stor del härav, som kommer på
rättsbildad respektive icke rättsbildad personal, men enligt beräkningar
torde ca 1 778 900 kronor belöpa på den förstnämnda personalkategorien
och ca 1 372 800 kronor på den senare.

Personalkostnaderna för tiden 1/1—30/9 1949 utgjorde för den rättsbildade
personalen 1 769 791 kronor och för biträdespersonalen 1 183 181
kronor. Kostnaderna för fjärde kvartalet kunna ungefärligen beräknas för
den förra personalgruppen till ca 615 000 kronor och för den senare till
396 000 kronor eller totalt för år 1949 ca 2 384 800 respektive 1 579 200
kronor eller tillhopa för år 1949 3 964 000 kronor.

Utgiftsökningen blir alltså 812 300 kronor, varav ca 225 000 kronor hänföra
sig till den nya nämndemansinstitutionen.

De bokförda utgifterna på omkostnadsstaten för år 1947 uppgingo till
489 987 kronor.

4—498/40. Rev. berättelse ang. statsverket år /949. /.

— 50 —

Motsvarande kostnader för år 1949 torde komma att uppgå till ca 1 320 500
kronor. Av sistnämnda belopp utgör ca 989 950 kronor årliga kostnader.
Dessa ha alltså ökat med 500 000 kronor. Återstoden utgör engångskostnader.

Vid åklagarmyndigheten funnos år 1947 anställda 14 åklagare, och biträdespersonalens
antal utgjorde likaledes 14. Enligt det av stadsfullmäktige
i juli 1947 godkända förslaget till ny organisation av åklagarmyndigheten
indelades myndigheten i åklagarkammare, till antalet sju, var och en under
ledning av en stadsfiskal. Denne skulle biträdas av assistenter. Sammanlagda
antalet åklagare ökade enligt förslaget från 14 till 24. Sedermera har
genom skilda beslut åklagarkamrarna ökat till f. n. 9 och åklagarnas antal
till 29. Härtill kommer en väsentlig utökning av biträdespersonalen från
14 år 1947 till 29 innevarande år.

Förbrukningen på löneanslagen under år 1947 uppgick sammanlagt till
runt 373 500 kronor.

Under år 1949 uppgå de bokförda kostnaderna på löneanslagen för tiden
1/1—30/9 till runt 578 400 kronor, varav på åklagarpersonal kommer
431 200 kronor och på biträdespersonal 147 200 kronor.

För sista kvartalet ha kostnaderna för åklagarna beräknats till ca 138 000
kronor och för biträdespersonalen till ca 49 000 kronor. Totalt torde personalkostnaderna
för åklagarmyndigheten för år 1949 komma att uppgå till
ca 765 400 kronor fördelade på åklagarna med ca 569 200 kronor och på
biträdespersonalen med ca 196 200 kronor.

Utgiftsökningen blir alltså 391 900 kronor.

I fråga om omkostnaderna uppgår den årliga kostnadsökningen till
144 500 kronor.

Vid en jämförelse av de här berörda myndigheterna åren 1947 och 1949
i fråga om såväl organisation som kostnader måste följande beaktas. De
för nämnda båda år redovisade siffrorna äro ej direkt jämförbara så tillvida,
att fr. o. in. den 1 januari 1948 all personal överförts å nya avlöningsreglementen,
varigenom personalen i allmänhet fått sina löner avsevärt
uppreglerade. Vidare måste framhållas, att juristkonflikten år 1948 medförde
en kraftig arbetsbalans för myndigheterna. För att avarbeta denna arbetsbalans
har staden vid olika tillfällen beviljat medel till viss personaltörstärkning
vid båda myndigheterna, men arbetsuppgifterna gripa på ett
sådant sätt in i varandra, att man icke med någon säkerhet kan fastställa
till hur stor del ökningen beror på merarbetet i anledning av den nya rättegångsreformens
genomförande eller på arbetsbalansens avarbetande.

Härjämte måste hänsyn tagas till den under de senaste åren allt mer stegrade
kriminaliteten, vilken givetvis bidragit till att öka myndigheternas arbetsbörda.
Emellertid må omnämnas, att förste stadsfiskalen i en av 1948
års polisutredning begärd undersökning i denna fråga den 8 januari 1949
kommit till det resultatet, att ca 50 procent av den under 1948 uppkomna
balansen vid åklagarmyndigheten föranletts av merarbetet genom den nya
processordningens genomförande.

— 51 —

En jämförelse mellan de sammanlagda kostnaderna för rådhusrätten,
magistraten och åklagarmyndigheten i Stockholm under kalenderåren 1947
och 1949 ger sålunda till resultat en total kostnadsökning å 1 848 700 kronor.
I denna beräkning äro emellertid alla av reformen beroende engångsutgifter
för lokaler och inventarier frånräknade. Å andra sidan bör vid
ett bedömande av angivna kostnadsuppgift hänsyn tagas till den stegring
av kostnaderna under 1949, som föranletts av den under 1948 inträffade
juristkonflikten ävensom stegringen av kriminaliteten. Med hänsyn tagen
till denna stegring har direktionen för Stockholms stads rättsväsende beräknat
de direkt av processreformen föranledda kostnaderna till ca 1 000 000
kronor för år.

Revisorernas uttalande. Frågan om de ekonomiska verkningar, vilka voro
att förvänta i anledning av den av riksdagen i princip godkända rättegångsreformen,
förelädes genom proposition nr 5 1942 års riksdag i anslutning
till det samtidigt framlagda förslaget till rättegångsbalk. I propositionen angavs
därvid uppgiften närmast vara att undersöka det nya rättegångsväsendets
inverkan på personalbehovet inom domstols- och åklagarväsendet samt
därav föranledda förändringar i fråga om personalkostnaderna.

De i propositionen framlagda kostnadsberäkningarna hänförde sig väsentligen
till överinstanserna. Vad angår underrätterna hade departementschefen
nämligen funnit, att arbetsbördan för dessa icke komme att ökas genom rättegångsreformen
samt att reformen icke heller i och för sig vore av beskaffenhet
att böra inverka på domarpersonalens avlöningsförhållanden. Med
hänsyn härtill hade för underrätternas del någon siffermässig beräkning icke
verkställts. För hovrätterna hade däremot ansetts erforderligt inrätta ett antal
nya ledamotsbefattningar, för vilka merkostnaden beräknades uppgå till
omkring 135 000 kronor om året. Det ändrade förfarandet i högsta instans
hade ansetts medgiva en väsentlig nedsättning av antalet revisionssekreterare,
varigenom skulle ernås en årlig besparing å 166 500 kronor. Utöver
sålunda angiven kostnadsökning hade även i andra avseenden ansetts kunna
uppkomma en icke närmare uppskattad ökning av statsverkets utgifter för
rättegångsväsendet, såsom i fråga om ersättningar av allmänna medel åt
vittnen och parter i överrätt samt till biträden åt tilltalade eller misstänkta
personer, reseersättningar åt domare och åklagare, m. m. Besparingsberedningen,
som hade tagit del av den sålunda verkställda utredningen, hade
för sin del funnit, att även om vissa merkostnader uppkomme, anledning
icke funnes att av statsfinansiella skäl avråda från reformarbetets framläggande,
därest detta av andra skäl ansåges vara av betydelse.

Erfarenheten under den tid, som förflutit sedan den nya rättegångsordningen
varit föremål för statsmakternas prövning, har utvisat, att den i
propositionen uppdragna kostnadsramen varit alltför snäv. Den lämnade
redogörelsen ger sålunda vid handen, att de ekonomiska verkningarna av
processreformen blivit mycket större än vad som förutsatts vid rättegångsbalkens
antagande, över huvud taget kan man icke frigöra sig från det in -

— 52 —

trycket, att vid processreformens förberedande de rent processuella frågorna
kommit i förgrunden, medan såväl de finansiella som de processekonomiska
synpunkterna ägnats mindre uppmärksamhet. Icke heller synes
reformen ha föregåtts av någon utredning om de framtida möjligheterna
att tillgodose uppkommande personalbehov. De merkostnader, som med
hänsyn härtill uppkommit, äro av en betydande storleksordning. Med den
av 1947 års riksdag godkända personalorganisationen vid domstolsväsendet
belöpte sig anslagsökningen för häradsrätterna till ungefär 4,5 miljoner
kronor samt för hovrätternas del till ungefär 1,8 miljoner kronor, medan processförfarandet
i högsta domstolen ännu icke hunnit i nämnvärd mån
påverka anslagsbehovet därstädes. Utöver nu angivna anslagsökningar har
uppkommit en enligt beräkningarna icke närmare uppskattad ökning av
statsverkets utgifter för kostnader enligt lagen om fri rättegång samt för
ersättningar av allmänna medel åt domare, vittnen och parter med i vartdera
fallet 400 000 kronor ävensom till reseersättningar till nämndemän
med 300 000 kronor. Till de av processreformen föranledda kostnaderna
böra hänföras jämväl sådana indirekta kostnader, som uppkommit för
postverket på grund av dess bestyr med officialdelgivningen av rättegångsinlagor,
kallelser in. in., för polismyndigheter för parters m. fl. efterspanande,
kallande och hämtande till huvudförhandling, för fångvårds- och
andra anstaltsmyndigheter för intagnas inställande till huvudförhandling i
hovrätt, m. in.

Vid ett bedömande av de angivna kostnadsuppgifterna bör uppmärksammas,
att en exakt beräkning av de direkt av rättegångsreformen föranledda
kostnaderna endast med svårighet låter sig göra. I fråga om vissa av de
organisatoriska förändringar, vilka satts i samband med rättegångsreformen,
har sålunda ett visst latent behov förelegat redan under tidigare rättegångsordning,
även om detta behov aktualiserats först i samband med reformens
genomförande. Härtill komma verkningarna av den för statstjänstemännen
år 1947 genomförda allmänna löneregleringen ävensom i viss mån
den ökade belastning, som uppstått därigenom, att de militära-målen överflyttats
å de allmänna domstolarna. Någon exakt siffermässig jämförelse
mellan de beräknade och de av processreformen faktiskt föranledda kostnaderna
är därför knappast möjlig. Likväl kunna uppskattningsvis de av
rättegångsreformen direkt föranledda kostnaderna betecknas såsom betydande.
Det må dessutom påpekas att, trots de personalförstärkningar, domstolsväsendet
erhållit genom 1947 års riksdags beslut, hovrätterna icke ansett
personalutrustningen tillräcklig utan i sedermera avgivna anslagsäskanden
såväl för egen räkning som för häradsrätternas del påyrkat ytterligare
utbyggnad av personalorganisationen.

Vad åklagarorganisationen angår var visserligen under förarbetena till
den nya rättegångsbalken förutsatt, att rättegångsreformen skulle vara
ägnad att i viss mån öka åklagarens arbetsbörda. Särskilt för städernas del
har denna ökning dock blivit av en betydande storleksordning. För åklagarmyndigheten
i Stockholm beräknas sålunda den direkt av den nya pro -

53 —

cessordningen föranledda ökningen av arbetsmängden till ungefär 50 procent.
I anslutning till införandet av den nya processordningen har med hänsyn
härtill inom de flesta större städer måst genomföras en genomgripande
omorganisation av åklagarmyndigheterna, syftande till såväl en förstärkning
av personalen i alla grader som en skärpning av kompetensvillkoren
för stadsfiskalerna och därmed höjning av löneställningen för dessa. Organisationens
snabba utbyggnad har även medfört avsevärda rekryteringssvårigheter.
ökningen i arbetsbördan hänför sig såväl till åklagarens befattning
med förundersökningen som till hans verksamhet i samband med
underrätts- och överrättsprocessen. I fråga om uttagande av stämning, förhandlingarna
inför rätta samt förberedelserna härför har processreformen
medfört en väsentlig utvidgning av åklagarens arbetsuppgifter med häremot
svarande ökning av arbetsbördan. Särskilt den åklagaren åvilande sakframställningen
och den avsevärt fylligare pläderingen i såväl underrätt som
hovrätt ha visat sig betungande och torde kräva noggrannare förberedelse
från åklagarens sida än tidigare. Förfarandet inför rätta enligt den nya
rättegångsordningen torde även i allmänhet ha blivit mera tidsödande än
enligt den gamla, något som oförmånligt återverkat på åklagarnas möjligheter
att ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Vad särskilt angår enmansbrottmålen
vid rådhusrätterna, d. v. s. mål angående brott, varå endast
böter kunna följa, avgöras dessa numera till övervägande del genom åtalseftergift
eller strafföreläggande. Den lättnad i arbetsbördan, som föranledes
härav, torde dock endast komma domstolen till godo. För åklagarna
däremot synes den materiella prövningen av åtalsfrågan, straffmätningen,
besväret med granskningen och undertecknandet av utgående expeditioner
samt de ytterligare arbetsuppgifter, som föranledas av att utsända strafförelägganden
icke godkännas, mer än väl uppväga den lättnad i arbetsbördan,
som uppkommer av att det stora flertalet av dessa mål icke blir föremål
för domstolsbehandling. Härjämte bör även uppmärksammas, att expedieringen
av strafförelägganden och därmed sammanhängande arbetsuppgifter
medfört en mångdubbling av kanslipersonalens göromål.

I fråga om de processekonomiska synpunkterna framhöll departementschefen,
att vad anginge överrättsförfarandet det vore obestridligt, att detta
i viss mån krävde ökad inställelseskyldighet av parterna, liksom att i de
fall, då sådan inställelseskyldighet förelåge, processkostnaderna komme att
i viss mån stiga. Vad angår den för kostnaderna i underrätt viktiga frågan,
om processkostnaderna skulle komma att ökas därigenom att parterna med
det nya förfarandet icke skulle förmå att i samma omfattning som tidigare
själva föra sin talan utan nödgas anlita advokat, avvisade departementschefen
denna tanke såsom i stort sett ogrundad. Sammanfattningsvis kom
departementschefen beträffande frågan om det nya förfarandets inverkan
på processkostnaderna till den uppfattningen, att i det större antalet mål,
där rättegången vore avslutad med underrättens dom, kostnaderna oftast
komme att snarare understiga än överstiga vad som dittills varit vanligt
samt alt i de mål, som fullföljdes till högre rätt, kostnaderna komme att,
om ock ej i alltför hög grad, överstiga de dåvarande.

— 54 —

Jämväl i avseende å frågan om processreformens inverkan å processkostnaderna
torde erfarenheten under den tid den nya rättegångsbalken varit i
kraft ha ådagalagt, att dessa kostnader blivit större än vad som vid beräkningarna
förutsatts. Detta gäller rättegångarna såväl i underrätterna som
framför allt i hovrätterna. Vad underrättsprocessen beträffar har den ökade
koncentrationen visserligen minskat det totala antalet rättegångstillfällen.
Å andra sidan torde den muntliga handläggningen ha medfört en sådan ut■
ökning av handläggningstiden, att det finns anledning antaga att denna numera
ofta överstiger den förutvarande totala handläggningstiden. Härtill
kommer att antalet vittnen i varje mål synes ha genomsnittligen ökat, beroende
på att de begränsade möjligheterna att erhålla uppskov ofta föranleda
part att till huvudförhandlingen för säkerhets skull inkalla samtliga
vittnen, vilka vid behov kunna tänkas vittna till partens förmån. En följd
härav måste bliva ökade kostnader för vittneslöner. Även parts möjlighet att
utan biträde av advokat föra talan torde ha begränsats, enär numera i
högre grad än tidigare kräves grundlighet och allmän rättegångsvana för
att tillvarataga partsintresse i rättegång. Detta i förening med den längre
handläggningstiden och de ökade anspråken på rättegångsombuden, när
det gäller förberedelse till rättegång torde — utöver den av penningvärdets
försämring betingade förhöjningen av advokatarvodena — ha medfört en
allmän ökning av advokatkostnaderna. Det kan ifrågasättas, om icke den
sålunda uppkomna kostnadsökningen i viss mån bidragit till den minskning
av antalet vid underrätterna handlagda civilmål, som på sina håll kunnat
förmärkas.

Den processekonomiska utveckling, som sålunda kommit att känneteckna
underrättsprocessen, har i än högre grad satt sin prägel på hovrättsprocessen.
Enligt uppgift lära sålunda de dryga hovrättskostnaderna ha föranlett
en icke oväsentlig minskning av antalet till hovrätterna fullföljda mål. Inrättandet
av särskilda hovrättsting kommer visserligen att i någon mån
minska olägenheterna för parterna i förevarande hänseende, men dylika
ting komma å andra sidan att föranleda ökade kostnader för statsverket
bl. a. i form av rese- och traktamentsersättningar för hovrättsledamöter med
åtföljande kanslipersonal. Dessutom bör uppmärksammas, att förekomsten
av dylika ting icke medgiver parterna någon rätt att få ett visst mål handlagt
i denna ordning.

I detta sammanhang torde få särskilt framhållas följande. I de till hovrätt
fullföljda målen förflyter med nödvändighet en ganska avsevärd tidrymd
mellan underrättens dom och huvudförhandlingen i hovrätten. Under
tiden falla helt naturligt målens detaljer lätt i glömska hos parternas
ombud. Då nu hela målet skall muntligen framläggas i hovrätten, kräves
att advokaterna på ett helt annat sätt än vid den tidigare processen behärska
målet och ha det hela present på en gång. Detta förhållande tvingar
regelmässigt advokaterna till ett synnerligen omfattande repetitionsarbete
under den närmaste tiden före huvudförhandlingen i hovrätten. De härav
föranledda betydande arvodeskraven torde representera en av de mest

— 55 —

väsentliga kostnadsökningar, som i fråga om processkostnaderna föranletts
av processreformen.

I betraktande av det anförda har man anledning ifrågasätta, om icke
utvecklingen lett därhän, att det nya rättegångsförfarandet i stället för att
nedbringa rättegångskostnaderna fått motsatt effekt. Frånsett de fall, då,
såsom i fri rättegång, kostnaderna stanna å statsverket, synes kostnadsfrågan
ha blivit i hög grad avgörande för den rättssökande allmänheten vid
valet mellan att å ena sidan anlita domstol för prövning av rättsanspråk
och att å andra sidan söka andra utvägar för tillgodoseende av anspråket
eller rent av avstå från att göra detta gällande. En sådan utveckling måste
givetvis vara betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt. Den processekonomiska
frågan har i själva verket utvecklat sig därhän, att enbart på denna grund
en översyn av det nya rättegångsförfarandet aktualiseras.

Mot bakgrunden av ovan påtalade förhållanden finna revisorerna det
angeläget, att utan eftersättande av rättssäkerhetens krav möjligheterna
att minska statsverkets kostnader för rättegångsväsendet och att nedbringa
processkostnaderna för den rättssökande allmänheten undersökas.

Vad till en början angår de processekonomiska synpunkterna synes i
första hand böra eftersträvas att förbilliga processen i bagatellmål eller mål
avseende obetydliga värden eller av icke principiell innebörd. I dylika mal
— där såväl sak- som rättsfrågan ofta äro tämligen enkla — står processföremålets
värde ofta ej i rimlig proportion till processkostnaderna. Med
hänsyn härtill är det önskvärt att i större utsträckning än vad som f. n.
är möjligt för behandling av ifrågavarande mål ett enklare förfarande anordnas
utan att fördenskull kraven på rättssäkerhet äventyras. Uppenbart
är att de principer, som bära upp nya RB, i första hand taga sikte på de
större, viktiga och svårare målen, varför det förefaller omotiverat, att de
enklare målen i den utsträckning, som f. n. sker, skola handläggas i former,
som utbildats med tanke på de förstnämnda målen. En uppdelning av
målen och sättet för deras handläggning med hänsyn till svårighetsgrad synes
därför påkallad. Ur statsekonomisk synpunkt är det även av vikt, att
för handläggningen av de enklare målen icke tagas i anspråk flera och
högre kvalificerade tjänstemän än nödvändigt.

Vad särskilt angår handläggningen av de mindre brottmålen synes kunna
ifrågasättas, om icke användningsområdet för strafföreläggandena skulle
kunna något vidgas. Med den goda åklagarkår, som numera finnes, torde
denna utvidgning väl låta sig göra. Då vid en hel del förseelser straffet,
som normalt är böter, vid försvårade omständigheter kan uppgå till fängelse,
bortfaller härmed möjligheten att vid ett flertal bagatellförseelser, exempelvis
brott mot vägtrafikstadgan 20 § 1 mom. och mot föreskrifter, utfärdade
med stöd av 12 § samma stadga, meddela strafföreläggande. Då
den berörda straffskärpningen icke bör utgöra hinder för att i normalfallet
meddela strafföreläggande, synas möjligheterna att tillämpa strafförelägganden
böra undersökas för det stora antal förseelser av ifrågavarande slag, för
vilka visserligen fängelse ingår i latituden, men där domstolarna likväl så

— 56

gott som undantagslöst utdöma böter. Även en höjning av det för straffföreläggandena
föreskrivna bötesmaximum kan ifrågasättas. Skäl synas
även förefinnas att utsträcka användningen av strafföreläggande till person
under 18 år. Anledningen till den nuvarande åldersbegräsningen torde
vara uppfattningen att en så ung person saknar förmåga att moget bedöma
förseelsens betydelse, men denna betänklighet skulle bortfalla, om
man i detta fall uppställde krav på godkännande jämväl av förmyndaren.
Särskilt i det stora antalet mycket enkla mål, där åtalseftergift av någon
anledning icke ansetts böra ifrågakomma, borde strafföreläggande med
fördel kunna användas.

Vidare synes kunna ifrågasättas, om icke rätten skulle kunna medgivas
större befogenheter att efter eget omdöme avhålla utlyst huvudförhandling
än som framgå av de nu i lagen angivna förutsättningarna för huvudförhandling.
I princip bör visserligen målet koncentreras till en huvudförhandling.
Emellertid inträffar ofta att åtskilligt av det arbete, som lagts ned
på att förbereda en huvudförhandling, spolieras på grund av någon tillfälligt
mellankommande omständighet, t. ex. någon i processen deltagande
persons uteblivande, som gör att hela den utlysta förhandlingen måste inställas
och ny förhandling utsättas till en senare tidpunkt. Inställandet av
huvudförhandlingen kan förorsaka dryga kostnader, ej minst för det allmänna.
I dylika fall synas i såväl arbets- som kostnadsbesparande syfte
ökade möjligheter böra skapas att trots uppkommet hinder avhålla huvudförhandling,
därvid erforderlig komplettering kan ske vid en senare extraförhandling.
Koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna synas icke härigenom
behöva nämnvärt eftergivas.

En ytterligare utväg att nedbringa processkostnaderna vore att föreskriva
möjlighet att till offentlig försvarare åt häktad förordna jämväl biträdande
jurist hos advokat, i synnerhet som mål med offentlig försvarare kunna
vara mycket enkla. Den nuvarande ordningen kan leda till den egendomliga
konsekvensen, att den erfarne advokaten nödgas taga exempelvis
ett enkelt stöldmål, medan hans mindre erfarna biträde får övertaga ett
svårt tvistemål, som samtidigt förekommer vid annan domstol.

Med hänsyn till de kostnadsökningar som uppstått för hovrättsprocesserna
framstår det såsom angeläget, att möjligheterna till ett enklare och
mindre kostsamt förfarande i hovrätt prövas. I sådant syfte torde kunna
övervägas, om icke vissa eftergifter i avseende å den muntliga handläggningsformen
skulle kunna genomföras samt möjligheterna att avgöra målen
på handlingarna i motsvarande mån ökas. Härvid måste självfallet skapas
garantier för att akten i målet göres så fyllig och tillförlitlig, att den
kan läggas till grund för dom. Vad det nya rättegångsförfarandet ytterst
åsyftar är en förbättrad utredning såsom underlag för dom. Även om
härvid muntligheten tillerkänts vitsord, bör hinder icke få möta att lämna
ökat utrymme för skriftlighet i sådana fall, då denna kan väntas bidraga
till den bästa utredningen. En hel del mål äro nämligen utan tvekan av

— 57 —

beskaffenhet att bättre lämpa sig för skriftlig handläggning. Även ett blandat
muntligt och skriftligt förfarande torde mången gång vara tänkbart.

Även för andra fall torde ett slopande av den dyrbara huvudförhandlingen
i hovrätt kunna övervägas. F. n. gäller sålunda att tvistemål, där det
värde, varom talan fullföljts, uppenbart icke uppgår till 500 kronor, må
avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt det. Redan
med hänsyn till penningvärdets försämring sedan år 1938, då ifråga\arande
värdegräns föreslogs för att därefter år 1942 lagfästas, synes en avsevärd
höjning av nämnda belopp motiverad. En justering uppåt av denna värdegräns,
som även med hänsyn allenast till 1938 års penningvärde synes ha
varit för låg, skulle medföra, att ett stort antal mål, vilka f. n. kräva huvudförhandling,
skulle kunna avgöras efter allenast föredragning.

Ett avsteg från muntlighetsprincipen genom inskränkning i någon mån
av de dyrbara vittnesförhören i hovrätt skulle vara ägnat att verksamt nedbringa
processkostnaderna därstädes. F. n. tillätes i regel ingen ändring i
underrättens dom utan att de där hörda vittnena höras ånyo i hovrätten.
Motsvarande gäller om sakkunniguttalanden och partsutsagor under sanningförsäkran.
Ett dylikt upprepande synes kunna undvikas särskilt i
enklare mål, där av sammanhanget klart framgår, att genom ett upprepat
vittnesförhör intet nytt skulle tillkomma i målet, eller sannolikheten eljest
talar för att utsagan ej kommer att ändras.

Vad härefter angår kostnaderna för det statliga domstolsväsendet, synes
med hänsyn till den väsentliga utbyggnad denna i och med processreformen
undergått angeläget, att i all möjlig utsträckning åtgärder i förenklande
och arbetsbesparande syfte vidtagas för att nedbringa de betydande
kostnaderna. Den strävan att på icke rättsbildad personal överflytta en del
mindre kvalificerade göromål, som på senare tid gjort sig gällande, synes
böra fullföljas.

Vad särskilt angår de kostnader, som äro förenade med användandet av
nämnd, synes vidare böra övervägas, om icke nämndens medverkan skulle
kunna inskränkas i vissa fall, där så kan ske utan att syftet med lekmannainslag
i domstolarna därigenom äventyras. Sålunda kan ifrågasättas om
nämnd är erforderlig i en hel del ärenden, där förekomsten av densamma
i allmänhet saknar betydelse för frågans bedömande, såsom när det gäller
förordnande av bouppteckningsförrättare, god man för arvsfonden eller
enligt lagen om äktenskaplig börd, m. m. Stundom erfordras icke heller
nämnd vid förordnande av förmyndare eller god man enligt förmynderskapslagen.
Vad särskilt angår nämnd i stad torde en i någon mån ändrad gränsdragning
mellan nämndmål och tremansbrottmål utan tvivel vara ägnad
att verksamt nedbringa domstolskostnaderna. Här avses sådana fall, då
normalstraffet är böter eller fängelse, men vid försvårande omständigheter
straffarbete i två år eller därutöver må ifrågakomma. Även en omvandlig
av tremansbrottmål till ensamdomannal torde i vissa fall kunna iliAgasättas.

— 58 —

Till belysande av konsekvenserna av den nya rättegångsreformens tilllämpning
i nu berörda hänseenden må anföras följande.

På grund av valutaförordningens ansvarsbestämmelser måste i varje valutamål,
vari uppsåtlig förbrytelse påstås, förekomma nämnd. Då i varje
mål nio nämndemän kallas, uppgår exempelvis vid rådhusrätten i Stockholm
ersättningen enbart till dessa till 270 kronor för varje sessionsdag eller
del därav. Enligt hittills vunnen erfarenhet äro brott av förevarande
slag regelmässigt av mycket enkel beskaffenhet samt ha vid ifrågavarande
domstol i allmänhet resulterat i utdömandet av melan 10 och 40 dagsböter.
Fall, där frihetsstraff över huvud skulle kunna förekomma, torde i denna
typ av mål vara utomordentligt sällsynta.

Motsvarande gäller vid förseelse mot 1 § skattestrafflagen, som stadgar
straffarbete i högst två ar för falskdeklaration, om omständigheterna äro
synnerligen försvårande. En av revisorerna år 1946 verkställd utredning utvisar,
att domstolarna i dessa fall i regel utdöma böter.

Vidare stadgas i 38 § vägtrafikstadgan att vid förseelse vid framförande
av motorfordon ma dömas till fängelse, om omständigheterna äro försvårande.
Detta medför att en så obetydlig förseelse som exempelvis underlåtenhet
att ha körriktningsvisare på bil eller omkörning på vissa platser
kunna bestraffas med fängelse och följaktligen i stad måste handläggas av
tremansrätt.

I fall som de nu nämnda synes — i varje fall, då åklagaren redan i stämningen
förklarat, att han ej anser omständigheterna försvårande — av
kostnadsskäl ett enklare handläggningsförfarande, som på ett rimligare sätt
svarar mot målens vikt och betydelse, böra genomföras.

Vad den icke rättsbildade personalen vid domstolarna beträffar har nya
RB för ifrågavarande personalgrupp föranlett tillkomsten av en hel del
arbetskrävande uppgifter, såsom ökad kassaverksamhet, bestyr med allehanda
delgivningar och kallelser, bokföring, förhandlingar angående tidpunkt
för inställelser m. m. Med hänsyn till den väsentliga personalförstärkning,
som till följd av nu berörda arbetsuppgifter inträtt, synes angeläget
att genom organisationstekniska undersökningar och en förbättrad
kontorsteknik med bl. a. rationella kortsystem och maskiner, förenklad
kassabokföring m. in. möjligheterna till förenkling av arbetsrutinen för
ifrågavarande göromål vid domstolarna undersökas.

En hel del förenklingar i fråga om handläggningsproceduren synas vidare
kunna genomföras. Föreskriften att protokoll över förhandling skall
erhålla slutlig avfattning, innan förhandlingen avslutas, är ägnad att för-’
länga tiden för förhandlingarna, vilket kan föranleda extra kostnader för
såväl staten som allmänheten, bl. a. i form av ökade advokat- och vittnesutgifter.
Även bestämmelserna om protokoll och fullständig dom så snart
frihetsstraff ingår i straffskalan synas mången gång onödigt tyngande. Då
protokollet blir av betydelse först i samband med målets fullföljd, synes i
vissa fall tillräckligt, att protokollet till en början föres i konceptform för
att först sedermera, därest fullföljd kommer till stånd, slutligt avfattas. I en

— 59 -

hel del mål, som stå på gränsen till ärenden, såsom hemskillnads- och äktenskapsskillnadsansökningar,
omyndigförklaringar på grund av läkarintyg
samt i vissa ärenden, där nämnd deltager, synes protokoll över huvud icke
erforderligt. En vidgad användning av löpande protokoll i en hel del förvaltningsärenden,
såsom avläggande av ed, förordnande av stämningsman
m. in. synes lämpligt genomföra.

Arbetsbesparingar torde vidare vara att vinna genom föreskrift att parterna
skola ingiva stämning i flera exemplar än nu är stadgat, så att domaren
vid domar i förenklad form erhåller ett exemplar till konceptdomen,
ett till avskriften i akten samt ett till expeditionen. För närvarande gäller
att part är skyldig tillhandahålla avskrifter i flera exemplar, endast då detta
erfordras för delgivningen. över huvud synas inskränkningar böra göras
i parternas nuvarande befogenheter att tvinga domstolen göra avskrifter.

Anslag och förhandsbesked om domar, där sakägarens begäran bifalles,
förefalla överflödiga. Beskeden skulle kunna inskränkas till fall, där vederbörandes
hemställan icke bifalles. Därest exempelvis en ansökan om omyndigförklaring
inkommer till häradsrätten en tingsdag, kan densamma på
grund av reglerna om anslag och förhandsbesked strängt taget icke avgöras
vid tinget. Eventuellt kunde domaren behandla ansökan ensam, men förordnandet
av förmyndigare måste anstå till nästa ting.

Tiden för expedierandet av domar torde stundom vara för kort. Häradshövdingen
kan vara upptagen av andra sammanträden, då det ur kostnadssynpunkt
är önskvärt att vid en tingsresa förlägga flera sammanträdesdagar
i en följd. En uppmjukning av föreskrifterna i berörda hänseende synes
därför böra komma till stånd.

Domstolarna ha vidare skyldighet att till myndigheter inom olika områden
lämna uppgifter av varjehanda slag. Ifrågavarande uppgiftslämnande
är mycket betungande. För uppgifternas lämnande äro f. n. de mest skiftande
tider fastställda, varför arbetet å domarkanslierna synes kunna underlättas,
därest dessa tider gjordes mer enhetliga, över huvud synes hela
uppgiftsskyldigheten böra överses, varvid bl. a. borde utredas nödvändigheten
av viss uppgift, om densamma icke skulle kunna göras mindre vidlyftig
eller erhållas från annan myndighet. En hel del blanketter liksom den
nuvarande rättsstatistiken synas vidare utan olägenhet kunna avsevärt förenklas.

Med hänsyn till de kostnader den nya rättegångsordningen sålunda visat
sig medföra och de olägenheter, som i anledning därav uppkommit, finna
revisorerna det angeläget, att en översyn av processordningen utan tidsutdräkt
kommer till stånd. Vid en dylik översyn bör enligt revisorernas mening
— självfallet utan att rättssäkerhetssynpunkterna äventyras — beaktas
icke blott de rent processuella frågorna utan jämväl de processekonomiska
spörsipålen.''

1 Vid denna paragraf har reservation avgivits av herrar Karlsson och Malmborg.

— 60 —

FJÄRDE HUVUDTITELN.

Försvarsdepartementet.

§ 5.

Vissa förhållanden vid krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Korsnäs.

Revisorerna ha avlagt besök vid krigsmaterielverkets lokalförvaltning i
Korsnäs.

Revisorerna ha därvid uppmärksammat vissa personella förhållanden,
som befunnits vara av beskaffenhet att påkalla närmare undersökning. Sedan
med anledning härav hänvändelse gjorts till krigsmaterielverket, har
ämbetsverket låtit föranstalta om utredning i ärendet. Häröver har protokoll
upprättats, varav revisorerna fått taga del.

Då emellertid krigsmaterielverket ännu icke tagit definitiv ställning till
frågan om de åtgärder, till vilka utredningens resultat må föranleda, ha
revisorerna velat inskränka sig till att uttala den förväntan, att förevarande
spörsmål genom verkets försorg skall bringas till en snabb lösning.

§ 6.

Överskridande av vissa poster under de militära avlöningsanslagen.

Under § 8 i sin berättelse fäste 1948 års revisorer uppmärksamheten vid
det förhållandet, att vissa av de poster, å vilka enligt av Kungl. Maj:t utfärdade
föreskrifter utgifterna under arméns avlöningsanslag för budgetåret
1947/48 skulle redovisas, överskridits med betydande belopp, oaktat
desamma maximerats eller på annat sätt begränsats beträffande medelsförbrukningen.
De ifrågavarande posterna voro benämnda Betjäningspersonal
m. fl., övrig extra personal samt Tillfälligt anställd personal. I anslutning
till vad sålunda konstaterats gjorde revisorerna bl. a. följande uttalande.

Anledningen till nämnda anslagsöverskridanden torde vara antingen att
respektive poster tagits i anspråk för utgifter som rätteligen bort bokföras
på andra redovisningstitlar eller ock att viss extra personal i icke avsedd
omfattning anställts vid arméns truppförband och staber m. m. På den korta
tid som stått revisorerna till buds har det icke varit möjligt att närmare
utröna ifrågavarande förhållanden. Revisorerna förutsätta därför att frågan
utredes genom civilförvaltningens försorg och i vederbörlig ordning
anmäles för Kungl. Maj :t. I avsaknad av dylik utredning ha revisorerna
icke ansett sig kunna taga ställning till spörsmålet om var det direkta ansvaret
för merberörda anslagsöverskridande må vara att finna.

61 —

Oavsett det anförda synes det emellertid revisorerna anmärkningsvärt,
att icke civilförvaltningen redan under budgetårets gång, i den mån belastningen
å olika anslag och anslagsposter blivit känd genom bokföringskontorets
mårfatliga sammanställningar, sökt klarlägga anledningen till den
uppkomna merbelastningen och därmed även ernå rättelse i anslagsdispositionen.
Ett dylikt initiativ hade enligt revisorernas mening varit desto naturligare,
som ‘införande av den till civilförvaltningen förlagda centrala hålkortsbokföringen
inom försvaret bl. a. motiverats just med de möjligheter
som därigenom skulle vinnas att på ett tidigt stadium upptäcka och förebygga
felaktigheter beträffande medelsanvändningen. Det framstår vidare
för revisorerna såsom mindre tillfredsställande, att vederbörande revisionskontor
inom civilförvaltningen icke synes ägna någon större uppmärksamhet
åt granskningen av själva personaluppsättningen vid de olika militära
enheterna. Revisorerna finna det angeläget att kontrollen på detta område
snarast effektiviseras till förebyggande av obehöriga avlöningsutgifter.

I remissutlåtande den 11 januari 1949 anförde försvarets civilförvaltning

sammanfattningsvis följande.

De skedda anslagsöverskridandena ha icke sin grund i oriktiga anslagsdispositioner
från civilförvaltningens sida, då medel icke ställas till lokalmyndigheternas
förfogande i större utsträckning än vad de anvisade posterna
medgiva. De bero i stället till övervägande del pa felbokföringar hos
de lokala myndigheterna, vilka på grund av mångfalden av de anslagsposter,
som av statsmakterna anvisats för anställande av personal, icke alltid
kunnat avgöra, till vilken post avlöningskostnaderna skola hänföras. Dessa
fel kunna icke heller tillrättas i samband med den löpande bokföringen
hos civilförvaltningen. Däremot komma de omedelbart till synes i samband
med de månatliga utgiftssammanställningar som framställas hos ämbetsverket
och uppmärksammas vid den löpande anslagskontrollen. Den härför
avsedda personalen har icke varit tillräcklig för den detalj granskning av
bokföringsmaterialet, som erfordras för att bokföringen snabbt skall kunna
tillrättas; då det måste anses vara av största vikt att ett sådant tillrättaläggande
snarast möjligt kommer till stånd, sedan felbokföringar iakttagits,
har civilförvaltningen i sina förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1949/50 hemställt om personalförstärkning för ändamålet. o

I samband med revisionen av försvarsutgifterna bli jämväl de nu lfragavarande
utgifterna i den utsträckning personaltillgången medgiver föremål
för granskning, därvid eventuella fel i titelsättningen anmälas till kameralbyrån.
En sådan granskning kommer dock att ske i efterhand och kan icke
alltid leda till att rättelse vidtages redan under det budgetår, då felen be -

gåtts.

Med anledning av vad i ärendet sålunda förevarit ha revisoirerna funnit
det vara av intresse att undersöka, till vilka belopp belastningen å förberörda
poster uppgått under budgetåret 1948/49. Revisorerna ha därvid kunnat
konstatera, att posterna övrig extra personal samt Tillfälligt anställd
personal överskridits jämväl under detta budgetår.

I fråga om förstnämnda post ha i kungl. brev den .40 juni 1948 ölet s. k.
regleringsbrevet) följande föreskrifter meddelats.

Posten ö v r i g
stämmande tagas

dels för lön åt högst 410 biträden

extra personal må enligt civilförvaltningens bei
anspråk för bestridande av kostnaderna

'' '' för skriv- och kontorsgöromål vid sta -

ber och truppförband, högst 24 extra förrådsmästare i lönegrad Cg 16 vid

— 62 —

försvarsområdesstaber samt följande extra tjänstemän, nämligen vid arméns
motorskola 2 verkstadsförmän i lönegrad Cg 16 samt vid infanteriskjutskolan
1 stallföreståndare i lönegrad Cg 13,

dels, under förutsättning att kollektivanställd personal i eldningstjänst
i motsvarande mån minskas, för lön åt 1 extra maskinist i lönegrad Cg 13
vid ett vart av följande förband, nämligen I 1, I 2, I 12, I 13, I 19, I 21, P 3,
P 4, A 3, A 6 och Lv 2,

dels ock för arvoden åt civila byggnadstekniker vid rationaliserade truppförband
i enlighet med kungl. brev den 31 oktober 1947.

Posten, vilken är obetecknad och sålunda icke utan Kungl. Maj:ts medgivande
får överskridas, har uppförts med ett belopp av 1 368 000 kronor.
Av civilförvaltningens huvudbok för budgetåret 1948/49 framgår emellertid,
att de under ifrågavarande post bokförda nettoutgifterna belöpa sig till
1 472 677 kronor, vilket innebär en merbelastning av 104 677 kronor.

Beträffande posten Tillfä lligt anställd personal har i
förenämnda kungl. brev föreskrivits, att av densamma må, bland annat,
disponeras högst 400 000 kronor för tillfälligt anställande enligt civilförvaltningens
medgivande av personal såsom extra tjänstemän i högst lönegrad
Cg 16 eller mot kontant ersättning, icke överstigande lön åt extra tjänsteman
i nämnda lönegrad. För här ifrågavarande ändamål har emellertid
under budgetåret 1948/49 tagits i anspråk ett belopp av 402 536 kronor,
d. v. s. 2 536 kronor mer än som av Kungl. Maj :t medgivits.

Vid sin granskning av civilförvaltningens huvudbok och den till grund
härför liggande belastningstabellen ha revisorerna vidare uppmärksammat,
att jämväl vissa andra maximerade avlöningsposter överskridits med varierande
belopp.

Ä den för försvarsstaben fastställda avlöningsstaten finnes sålunda upptagen
en post, kallad Prisutjämningstillägg, vilken är obetecknad. För detta
ändamål ha anvisats 60 000 kronor; jämlikt kungl. brev den 20 maj 1949
må posten överskridas med högst 20 000 kronor. Nettoutgifterna uppgå emellertid
till 93 824 kronor, innebärande en merbelastning av 13 824 kronor.
Under samma avlöningsstat ha vidare för avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal beräknats ett belopp av 300 000 kronor, vilket icke utan Kungl.
Maj :ts medgivande må överskridas. Anslagsposten har likväl överskridits
med 19 556 kronor.

Beträffande marinens anslag för avlöningar till viss arbetarpersonal har
i regleringsbrevet bl. a. föreskrivits, att posten Förrådspersonal m. fl. må
intill ett belopp av 400 000 kronor disponeras för bestridande av kontanta
avlöningsförmåner till sådan arbetarpersonal, som med avlöning enligt kollektivavtal
må anställas såsom ersättare för vissa underofficerare, fast anställt
manskap och värnpliktiga. För detta ändamål ha emellertid tagits i anspråk
660 802 kronor, vilket innebär en merbelastning av 260 802 kronor.

De av revisorerna i förevarande sammanhang uppmärksammade överskridandena
av olika maximerade poster under de militära avlöningsanslagen uppgå
sålunda till ett sammanlagt belopp av (104 677 + 2 536 + 13 824 +
19 556 -f- 260 802 =) 401 395 kronor.

— 63 —

Revisorernas uttalande. Vid sin granskning av försvarets civilförvaltnings
belastningstabell för budgetåret 1947/48 och den på grundval härav
upprättade huvudboken gjorde 1948 års revisorer den iakttagelsen, att vissa
utgiftsposter under arméns avlöningsanslag överskridits med betydande
belopp, oaktat desamma maximerats eller på annat sätt begränsats i fråga
om medelsförbrukningen. I häröver avgivet remissutlåtande framhöll civilförvaltningen
bl. a., att de skedda anslagsöverskridandena icke hade sin
grund i oriktiga anslagsdispositioner från ämbetsverkets sida utan till övervägande
del berodde på felbokföringar hos de lokala myndigheterna. Då
civilförvaltningen hade sin uppmärksamhet riktad på de påtalade förhållandena
och det kunde förväntas, att rättelse för framtiden komme att ske,
föranledde revisorernas påpekande intet särskilt uttalande av riksdagen.

En av innevarande års revisorer verkställd motsvarande undersökning, avseende
de per den 30 juni 1949 avslutade räkenskaperna, har emellertid
givit vid handen, att vissa av de ifrågavarande posterna överskridits jämväl
under budgetåret 1948/49. Vidare har uppmärksammats, att även andra under
olika militära avlöningsanslag uppförda poster, beträffande vilka medelsdispositionen
likaledes begränsats i skilda avseenden, uppvisa nettoutgifter
som falla utom ramen för de av Kungl. Maj:t fastställda beloppen.
Sammanlagt belöpa sig de sålunda konstaterade anslagsöverskridandena till
över 400 000 kronor.

Att även under budgetåret 1948/49 avsevärda anslagsöverskridanden ägt
rum är enligt revisorernas uppfattning ägnat att ingiva betänkligheter. Med
anledning därav vilja revisorerna ånyo understryka angelägenheten av att
förhållandena på förevarande område snarast regleras. Ansvaret härför åvilar
försvarets civilförvaltning, som i egenskap av central bokföringsmyndighet
inom försvaret bör vaka över att gällande maximerings- och begränsningsföreskrifter
beträffande medelsförbrukningen noggrant iakttagas, enär
i motsatt fall det statliga redovisningssystemet bringas i fara.

§ 7.

Militärt ordningsbefäl vid av värnpliktiga företagna resor.

Grundläggande bestämmelser angående ordningsbefäl vid av värnpliktig
personal företagna resor äro meddelade i bilaga 8 c till militärt järnvägsreglemente,
som trätt i kraft den 1 september 1946. I nämnda bilaga stadgas,
såvitt nu är i fråga, att vid större antal värnpliktigas in- och utryckning
skall för ordningens upprätthållande in. m. i regel beordras såväl militär
som civil personal enligt särskilda därför givna föreskrifter.

Sådana föreskrifter ha utfärdats genom generalorder nr 2954 den 21 december
1936 (TL B nr 142) angående värnpliktigas samling och färd till
och från tjänstgöringsorten i samband med fredstjänstgöring. Beträffande
ordningsbefälets sammansättning har i dessa bestämmelser, som avse »härens
värnpliktiga» samt i tillämpliga delar jämväl »marinens och flygvap -

64 —

nets till rullföringsområden hörande värnpliktiga», bl. a. föreskrivits, att
hämtnings- respektive hemföringsbefäl skall med behörig hänsyn tagen till
transportsättet kommenderas ur det truppförband, vid vilket de värnpliktiga
skola tjänstgöra, till ungefär följande antal: för varje 300 man 1 kapten,
för varje 150 man 1 sulbalternofficer (i regel löjtnant), för varje 50
man 1 underofficer och 1 underbefäl samt för mindre styrka i förhållande
därefter. I varje större kontingent bör dessutom ingå ett spel. Vid järnvägstransport
må, da vederbörande truppförbandschef prövar så erforderligt,
antalet underbefäl ökas så, att erforderligt antal kan avdelas till varje järnvägsvagn,
som användes för transport av värnpliktiga. I generalordern hänvisas
till vissa äldre, numera upphävda författningar ävensom till generalorder
nr 1729/1927.

Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar tillämpas i nu
berörda avseende vid åtminstone vissa marina förband jämväl bestämmelserna
i generalorder nr 71/1927 angående marinen och flygvapnet tillhörande
värnpliktigas inkallelse till fredstjänstgöring, samling samt färd till och
från tjänstgöringsorten med däri sedermera vidtagna ändringar. I dessa föreskrifter,
som avse »marinens och flygvapnets till sjörullföringsområde hörande
värnpliktiga», stadgas beträffande ordningsbefäl bl. a., att för varje
400 man värnpliktiga skall beordras 1 kapten, för varje 150 man minst 1
subalternofficer, 2 underofficerare eller flaggkorpraler, 5 korpraler och 1
hornblåsare samt för mindre styrka personal i förhållande därtill. Även
denna generalorder innehåller hänvisningar till numera upphävda författningar.

Utöver ovannämnda bestämmelser ha i ett flertal fall kompletterande detaljföreskrifter
utfärdats av militärbefälhavare, förbandschefer och örlogsstationschefer.
Vissa av dessa föreskrifter ha tillkommit under senare år,
medan andra understundom äro av mycket ålderdomlig karaktär. Sålunda
tillämpas alltjämt vid örlogsstationen i Karlskrona de bestämmelser som
meddelats av »Chefen för Underofficers- och Sjömanskårerna, Carlskrona»
i skrivelse den 6 juni 1911, vari hänvisning sker till en så gammal generalorder
som nr 103/1902. De ifrågavarande kompletteringsföreskriftema äro
i allmänhet av mycket växlande innehåll, speciellt i vad avser storleken av
den värnpliktsstyrka som anses böra åtföljas av särskilt ordningsbefäl.

I de nu berörda bestämmelserna användas för sistnämnda personalkategori
även en rad andra benämningar, såsom transportbefäl, marschbefäl,
hämtningskommenderingens styrka, hämtnings- respektive hemföringsbefäl
m. m.

Revisorerna ha från dels samtliga militärbefälhavare beträffande dem underställda
truppförband, dels cheferna för vederbörande örlogsstationer och
kustartilleriförband, dels ock cheferna för ett 10-tal flygflottiljer införskaffat
uppgifter rörande den utsträckning, i vilken särskilt ordningsbefäl kommenderats
vid av värnpliktig personal under sistförflutna budgetår företagna
resor.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att därvid tillämpats mycket väx -

— 65 —

lande principer. Vid icke mindre än 30 förband, d. v. s. omkring 43 procent
av samtliga här ifrågavarande militära enheter, ha sålunda dylika kommenderingar
över huvud taget icke förekommit. I övrigt varierar antalet från
något enstaka fall till över 100 fall vid ett och samma förband. I den mån
kommenderingar skett, ha dessa avsett in- och utryckningsresor samt resor
i samband med övningsuppehåll. Vid tjänsteresor från ett förband till ett
annat eller till militära skolor har som regel intet särskilt ordningsbefäl
ansetts erforderligt; i dessa fall har vederbörande truppbefäl även tjänstgjort
som ordningsbefäl.

Jämväl ordningsbefälets sammansättning har växlat avsevärt såväl inom
ett och samma förband som mellan olika förband. Såsom exempel härpå må
anföras följande. Vid Bohusläns regemente i Uddevalla ha såsom ordningsbefäl
kommenderats för en av 710 värnpliktiga den 12 mars 1949 till Göteborg
företagen resa 4 officerare, 3 underofficerare och 6 underbefäl, för en
av 627 värnpliktiga den 30 april 1949 från Göteborg företagen resa 7 officerare,
4 underofficerare och 10 underbefäl samt för en av 700 värnpliktiga
den 25 september 1949 till Göteborg företagen resa allenast 1 underofficer
och 2 värnpliktiga. Vid Karlskrona örlogsstation ha såsom ordningsbefäl
kommenderats för en av 25 värnpliktiga den 3 oktober 1948 från Kristianstad
företagen resa 1 underofficer, för en av 18 värnpliktiga den 22 mars
1949 till Kalmar företagen resa 1 underbefäl samt för en av 230 värnpliktiga
den 18 april 1949 från Kristianstad företagen resa 1 underbefäl. Vid
Vaxholms kustartilleriregemente slutligen ha för en av 175 värnpliktiga den
10 januari 1949 till Stockholm företagen resa kommenderats 1 officer, 3
underofficerare, 2 underbefäl och 1 hornblåsare såsom ordningsbefäl.

Revisorernas uttalande. I fråga om kommendering av särskilt ordningsbefäl
vid av värnpliktiga företagna resor gälla f. n., såsom den lämnade redogörelsen
ger vid handen, ett flertal olika bestämmelser. Dessa äro emellertid
av mycket växlande innehåll och kännetecknas dessutom i vissa hänseenden
av bristande inbördes överensstämmelse. I en del fall sker hänvisning
till äldre, numera icke längre gällande författningar och generalorder.
Tillämpningen försvåras även i så måtto, att för ordningsbefälet användes
en rad skiftande benämningar.

Av nu anförda skäl finna revisorerna det önskvärt, att ifrågavarande bestämmelser
göras till föremål för närmare översyn, varvid syftet i första
hand bör vara att söka få till stånd mera enhetliga och entydiga föreskrifter
i ämnet.

Enligt revisorernas mening synes därjämte böra övervägas, huruvida icke
för freds- och krigstjänstgöring skilda bestämmelser lämpligen böra utlärdas.
Under krigsförhållanden kunna otvivelaktigt speciella skäl för kommenderingar
av nu avsett slag åberopas. I fred däremot torde behov av särskilt
ordningsbefäl mera sällan föreligga. I senare fallet böra därför sådana kommenderingar
i möjligaste mån undvikas, icke minst med hänsyn till de merkostnader
som därigenom åsamkas statsverket. Närvaron av särskilt ord 5—i981W.

Rev. berättelse ang. statsverket är 19b9. I.

66 —

ningsbefäl kan även av de värnpliktiga lätt uppfattas såsom uttryck för
misstroende, vilket i sin tur måste leda till psykologiskt ogynnsamma följdverkningar.
Framhållas må i detta sammanhang att vid icke mindre än 30
förband, utgörande drygt två femtedelar av de militära enheter som den av
revisorerna verkställda undersökningen omfattat, kommendering av sådant
befäl över huvud taget icke förekommer, utan att detta lett till olägenheter
av något slag. Ej heller sker särskild övervakning av de värnpliktiga vid de
permissionsresor som företagas i samband med veckoskiften, oaktat antalet
permittenter många gånger kan vara högst avsevärt. Erinras må därjämte,
att enligt gällande lagstiftning allenast krigspolispersonal — som
icke disponeras av de militära myndigheterna under fredstid — äger befogenhet
att ingripa mot civilklädd värnpliktig vid s. k. enskild färd. Sådan
befogenhet tillkommer sålunda icke den militära personal som nu beordras
såsom ordningsbefäl. Endast då undantagsvis de värnpliktiga vid in- och
utryckningsresor samt vid övningsuppehåll färdas i kontingent, kan ordningshållningen
ombesörjas av annan militär personal än krigspolis.

Med hänsyn till det sagda bör enligt revisorernas mening i samband med
en överarbetning av gällande bestämmelser i ämnet till omprövning jämväl
upptagas frågan, i vad mån särskilt ordningsbefäl kan anses erforderligt
vid resor som under fredstid företagas av värnpliktig personal.

§ 8.

Ersättning i vissa fall till militära beställningshavare i samband
med omplacering från en tjänstgöringsort till en annan.

I fråga om stationeringsort föreskrives i 9 § 1 mom. statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar) följande.

Där ej tjänstemans stationeringsort blivit av Kungl. Maj :t bestämd och
denna ej heller framgår av omständigheterna, skall vederbörande myndighet
bestämma stationeringsorten med iakttagande av de närmare bestämmelser
Kungl. Maj :t meddelar.

I anslutning härtill ha i 7 § 1 mom. tilläggsbestämmelserna till Saar meddelats
följande föreskrifter.

I den mån ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats
av Kungl. Maj :t, skall i fråga om tjänstemans stationeringsort iakttagas
följande.

Förordnas tjänsteman att å annan ort än den för honom eljest gällande
stationeringsorten uppehålla tjänst eller eljest fullgöra tjänstgöring, skall
från förordnandets början förstnämnda ort vara hans stationeringsort, därest
tjänstemannen under förordnandet äger uppbära vikariatslön enligt vad
därom är särskilt föreskrivet. I andra fall skall vid dylikt förordnande, om
detsamma kan beräknas bliva av längre varaktighet än sex månader, förstnämnda
ort vara tjänstemannens stationeringsort från den tidpunkt vederbörande
myndighet bestämmer.

Oavsett bestämmelserna i föregående stycke må myndigheten, om särskilda
omständigheter därtill föranleda, föreskriva, att ändring av sta -

— 67 —

tioneringsorten skall ske vid senare tidpunkt än där sagts eller ej alls ske,
eller att ändring vid viss tidpunkt skall ske även för det fall att förordnandet
icke kan beräknas bliva av sådan varaktighet som nyss sagts.

Vid avgörandet av fråga om förändring av tjänstemans stationeringsort
har myndigheten att beakta ej blott att statsverkets ekonomiska intressen
behörigen tillgodoses utan även att tjänstemannen ej oskäligt betungas
genom ändring av stationeringsorten.

Jämlikt 33 § 3 mom. Saar äger tjänsteman under tjänstgöring å annan
ort inom riket än stationeringsorten åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt
de särskilda bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

Såsom förutsättning för rätt till gottgörelse för kostnader för flyttning
inom riket gäller enligt 1 § 2 mom. a) kungörelsen den 15 juni 1944 (nr
382), den s. k. flyttningskungörelsen, bl. a., att flyttningen sker i anledning
av beslut, som för befattningshavaren medför omplacering från en stationerings-
eller förläggningsort till en annan.

Revisorerna ha vid sin granskning uppmärksammat vissa i det följande
närmare angivna förhållanden i fråga om tjänstgöringstraktamente och
flyttningsersättning till två beställningshavare vid försvaret.

Jämlikt kustartilleriorder den 5 mars 1948, nr 21, omplacerades kaptenen
vid kustartilleriet X. från Gotlands kustartillerikår till Vaxholms kustartilleriregemente
fr. o. m. den 1 oktober 1948. Jämlikt kustartilleriorder
den 8 juni 1948, nr 56, kommenderades X. till ordinarie tjänstgöring vid
kustartilleriinspektionen fr. o. m. den 1 oktober 1948. På grund av särskilda
order hade X. emellertid varit kommenderad till tjänstgöring i Stockholm
under tiden den 15 september 1947—den 30 september 1948. För
ifrågavarande tjänstgöring hade under tiden den 15 september 1947—den 22
juni 1948 utbetalats tjänstgöringstraktamente med tillhopa 3 540 kronor. För
tiden den 23 juni—den 30 september 1948 hade traktamente icke utgått,
enär X. frivilligt avstått från sådan ersättning.

I skrivelse till försvarets civilförvaltning den 2 november 1948 anhöll X.
om ersättning för en redan i september 1947 företagen flyttning från Fårösund
till Stockholm med 663 kronor 87 öre. Genom beslut den 2 december
1948 fann civilförvaltningen ansökningen mot förberörda bestämmelser i
flyttningskungörelsen icke kunna bifallas, enär X. icke företagit ifrågavarande
flyttning i anledning av beslut, som för honom medfört förändrad
förläggningsort.

Över civilförvaltningens beslut anförde X. besvär hos kammarrätten.

Genom utslag den 6 oktober 1949 fann kammarrätten, enär klaganden
på grund av kustartilleriordern den 8 juni 1948 varit berättigad att av statsmedel
erhålla ersättning för kostnader för flyttning som av honom företagits
från Fårösund till Stockholm, samt den omständigheten, att flyttningen
mellan dessa orter ägt rum redan före ordern, med hänsyn till omständigheterna
i målet icke borde upphäva klagandens rätt till sådan ersättning,
skäligt alt, med undanröjande av civilförvaltningens beslut, visa målet åter

— 68 —

till civilförvaltningen för ny behandling. Med stöd av kammarrättens utslag
har civilförvaltningen den 28 november 1949 beslutat utbetala ersättning
för flyttningskostnad med av X. yrkat belopp.

Enligt generalorder den 16 april 1947, nr 1318, kommenderades fänriken
vid flottan Y. till grundläggande utbildning till marinspaningsofficer vid
flygvapnet under tiden den 2 maj 1947—den 20 april 1948 med tjänstgöring
vid Roslagens flygflottilj (flygvapenorder nr B 37 den 22 april 1947). Enligt
generalorder den 19 mars 1948, nr 764, kommenderades Y. till fortsatt
sådan utbildning under tiden den 21 april 1948—den 30 april 1949, varvid
han jämlikt flygvapenorder nr B 29 den 31 mars 1948 förklarades skola ha
Hägernäs såsom stationeringsort. För tjänstgöringen i Hägernäs under tiden
den 2 maj 1947—den 20 april 1948 hade Y. utfått tjänstgöringstraktamente
med sammanlagt 2 593 kronor 50 öre.

Sedan Y. i skrivelse till civilförvaltningen den 1 maj 1948 anhållit om
ersättning med 541 kronor för kostnader för en vid kommenderingens början
år 1947 företagen flyttning från Karlskrona till Stockholm, förvägrades
han av ämbetsverket sådan ersättning, enär ifrågavarande flyttning icke
företagits i anledning av kommendering, som för honom medfört förändrad
förläggningsort. Såsom skäl för sitt ställningstagande åberopade civilförvaltningen
jämväl kammarrättens utslag den 14 oktober 1947 (årsboken
not 571) i mål av liknande beskaffenhet, vari kammarrätten funnit flyttningsersättning
icke kunna utgå.

Kammarrätten, hos vilken Y. anfört besvär, fann — under i sak samma
motivering som i det först återgivna fallet — genom utslag den 12 oktober
1949 skäligt att, med undanröjande av civilförvaltningens beslut, visa målet
åter till civilförvaltningen för ny behandling. I enlighet härmed beslöt
civilförvaltningen den 28 november 1949 att till Y. utbetala flyttningsersättning
med yrkat belopp.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att i vart
och ett av de båda angivna fallen vederbörande beställningshavare dels
åtnjutit tjänstgöringstraktamente på grund av tillfällig kommendering till
ort, som vid en senare tidpunkt förklarats skola utgöra hans förläggningsort,
dels ock besvärsvägen tillerkänts ersättning för flyttning, som företagits
vid tiden för den tillfälliga kommenderingens början. Då vederbörande under
ifrågavarande kommenderingstid varit bosatt å den tillfälliga förläggningsorten,
har han icke haft att vidkännas sådana merkostnader, vilka tjänstgöringstraktamente
är avsett att täcka. Enär vederbörande under nämnda
tid fullgjort tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten, torde utbetalningarna
av tjänstgöringstraktamente likväl ha varit författningsenligt
grundade.

Revisorerna finna det emellertid otillfredsställande, att i sådana fall, om
vilka här är fråga, såväl tjänstgöringstraktamente som flyttningsersättning
skola i full utsträckning kunna uppbäras av en och samme beställningshavare.
Det synes därför revisorerna påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte

— 69

att förhindra, att gottgörelse kommer att utgå med sammanlagt högre belopp
än vad som kan anses skäligt med hänsyn till de kostnader, som varit
förenade med vederbörandes kommendering och omplacering till den nya
förläggningsorten. Därvid bör givetvis även beaktas att den lön, som utbetalats
under tiden för tjänstgöringen å den tillfälliga kommenderingsorten,
må ha utgått efter annan ortsgrupp än den som gäller för den nya stationeringsorten.
Som hithörande frågor torde böra prövas från fall till fall och
det knappast kan ankomma på de centrala förvaltningsmyndigheterna att
träffa avgörande härutinnan, bör enligt revisorernas uppfattning beslutanderätten
rörande dylik ersättning förbehållas Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang vilja revisorerna slutligen understryka vikten av att
de myndigheter, som ha att besluta om befattningshavares omplacering, noga
beakta de ekonomiska konsekvenserna av sådana beslut.

§ 9.

Vissa vid sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila lärare.

För den högre militära utbildningen i vårt land finnas fyra högskolor inrättade,
nämligen krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, sjökrigshögskolan
och flygkrigshögskolan.

Jämlikt Kungl. Maj :ts reglemente för krigshögskolan (SFS nr 636/1938)
har denna till ändamål att meddela eleverna de vidgade kunskaper i krigsvetenskapens
olika delar och de ökade insikter i icke militära ämnen, som
äro erforderliga för arméns högre befälspersonal och personalen vid högre
staber. Undervisningen omfattar, förutom de rent militära ämnena och övningsgrenarna,
förvaltningskunskap, ryska samt psykologi och pedagogik,
vartill komma särskilda föreläsningar, tjänstgöring vid annat än eget truppslag
och militär idrott.

Den egentliga utbildningen vid artilleri- och ingenjörhögskolan sker vid
de s. k. högre kurserna, vilka enligt högskolans reglemente (SFS nr 637/
1938) ha till ändamål att meddela härför särskilt lämpade officerare ur vederbörande
truppslag den högre tekniska och krigsvetenskapliga utbildning,
som erfordras dels för tjänstgöring vid högre staber, inspektioner, förvaltningar
m. m., dels såsom förberedelse för fortsatta tekniska specialstudier.
Vissa av ämnena äro gemensamma, men till övervägande del har varje kurs
sina speciella ämnen, vilka i huvudsak äro av militärteknisk eller rent teknisk
natur. Härtill komma utredningar och föredrag, militär idrott samt
tjänstgöring vid annat än eget truppslag.

I reglementet för sjökrigshögskolan (TS A: I nr 28/1938) är stadgat, att
undervisningen vid högskolan skall omfatta dels en allmän kurs, vars ändamål
är att meddela eleverna de vidgade kunskaper i krigsvetenskapens
olika delar och de ökade insikter i icke militära ämnen, vilka äro ägnade
att befrämja sjöförsvarets allmänna syften, dels högre kurser, vilka avse
att meddela eleverna den högre krigsvetenskapliga och tekniska utbildning,
som erfordras för tjänstgöring i högre staber m. m. eller i befattningar med

— 70 —

huvudsakligen tekniska uppgifter. Den allmänna kursen är uppdelad på en
sjöofficers- och en kustartilleriofficerslinje. De högre kurserna äro stabskurs
och vissa tekniska kurser. Vid sjökrigshögskolan är dessutom f. n.
på försök anordnad särskild marinintendenturofficerskurs.

Jämlikt reglementet för flygkrigshögskolan (kungl. brev den 12 september
1941) skall undervisningen vid högskolan bedrivas dels vid en allmän
kurs, vars ändamål är att bibringa eleverna de vidgade kunskaper i krigsvetenskapens
olika delar och de ökade insikter i icke militära ämnen, som
främja tjänsten vid flygvapnet, dels vid en stabskurs, avsedd att tillgodose
behovet av personal i flygvapnets högre staber. Därjämte må enligt chefens
för flygvapnet bestämmande anordnas vissa tekniska kurser med ändamål
att utbilda eleverna för militär teknisk tjänst inom flygledningen och den
lokala förvaltningen.

På respektive högskolors stater finnas uppförda visst antal beställningar
för heltidsanställda militära lärare, vilka utöver lön åtnjuta årliga utbildningsarvoden
enligt föreskrifterna i 37 § statens allmänna avlöningsreglemente
jämte motsvarande tilläggsbestämmelser. Undervisningen ombesörjes
vidare av deltidstjänstgörande militära och civilmilitära lärare, till vilka
jämlikt kungl. brev den 5 september 1947 utgå timarvoden av 15 kronor,
dock högst 1 800 kronor för år. Därutöver finnas vid högskolorna anställda
civila lärare till varierande antal. Några generella bestämmelser angående
de löneförmåner dessa äga att uppbära ha icke utfärdats. Visserligen har
Kungl. Maj :t genom kungörelsen den 5 september 1947 (nr 680) meddelat
närmare föreskrifter angående timarvoden till vissa lärare vid civila och
militära skolor, men dessa föreskrifter äro icke tillämpliga på de militära
högskolorna. Det högsta arvodesbelopp för undervisningstimma som utgår
enligt nyssnämnda författningsbestämmelser utgör 16 kronor. Beträffande
de civilanställda lärarna ankommer sålunda i första hand på vederbörande
chefer att bestämma arvodesbeloppens storlek, även om beloppen sedermera
bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Med hänsyn härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att göra en
jämförande undersökning rörande ifrågavarande civila lärares löneförmåner
m. m. I detta syfte från respektive högskolor införskaffade uppgifter återfinnas
i nedanstående tablåer, varvid fördelning skett efter den undervisning
som meddelas av varje enskild sådan lärare.

Krigshögskolan.

Ämne

Antal

elever

Antal

timmar

Arvode
per timma

Ryska........................

42

160

17: 50

» ........................

38

140

20: —

Engelska......................

21

80

17: 50

Tyska........................

8

80

17: 50

Franska .......................

9

80

17: 50

Psykologi.....................

66

65

37: 50

Pedagogik.....................

24

20

38: —

- 71 —

Artilleri- och ingenjörhögskolan.

Ämne

Antal

Antal

Arvode

elever

timmar

per timma

26

no

31

__

26

300

9

60

10

40

12

50

10

40

12

50

Militär byggnadslära...........

6

26

100

70

20

20

z

Motorteknik...................

13

60

30

Värmelära.....................

19

60

30

1 Avser assistentundervisning.

Sjökrigshögskolan.

Ämne

Antal

elever

Antal

timmar

Arvode
per timma

Matematik med mekanik1.......

25

50

17

50

13

50

17

50

» * * 3.......

20

75

17

50

» » » 4.......

10

150

17

50

Elektroteknik..................

18

75

24

--

Kemi med sprängämneslära.....

10

63

24

Rättskunskap..................

18

30

17

50

Industriell ekonomi............

18

20

17

50

Statskunskap..................

18

20

17

50

Företagsekonomi...............

4

105

bU

Förvaltningsrätt...............

4

40

bu

Internationell rätt.............

20

20

2o

Teleteknik.....................

6

55

15

6

55

15

Navigation....................

4

55

15

1 Avser allmänna kursen, sjöofficerslinjen.

2 Avser allmänna kursen, kustartilleriofficerslinjen.

3 Avser stabskursen.

4 Avser artillerikursen.

Flygkrigshögskolan.

Ämne1

Antal

elever

Antal

timmar

Arvode
per timma

18

90

17

50

16

90

17

50

14

45

17

50

14

45

17

50

7

32

17

80

Matematik....................

Hållfasthetslära................

Elektricitetslära................

Teleteknik.....................

Instrumentteknik..............

Materiallära...................

Ritteknik.....................

Arbetsledning..................

7

?

7

?

7

50

20

10

30—35

16

20

8

11

17

15

15

15

15

15

15

15

60

1 De fyra första uppgifterna avse allmänna kursen, övriga uppgifter tekniska kursen.

— 12 —

Re^sorerna ha vidare införskaffat uppgifter angående de principer som
tillämpas vid fastställandet av de civila lärarnas löneförmåner.

Chefen för krigshögskolan har därvid allenast meddelat, att Kungl. Maj :t
årligen fastställer de arvoden som skola utbetalas till ifrågavarande lärare
vid högskolan. Vid artilleri- och ingenjörhögskolan sker enligt de lämnade
uppgifterna beräkning av de civila lärarnas löneförmåner med hänsyn dels
till lärarens kvalifikationer, dels till läroämnets art, elevantalet och skola
(högre kurs eller truppslagsofficersskola). Vid dessa beräkningar har i regel
en kostnadsram av 20—30 kronor per timme använts.

Chefen för sjökrigshögskolan har uppgivit, att vid högskolan civilanställda
lärares arvoden, utom beträffande lärarna i förvaltningsrätt och företagsekonomi
i marinintendenturofficerskursen, utgå enligt i kungl. brev den
7 oktober 1949 (TS A nr 62) fastställda grunder. I fråga om nyssnämnda
båda lärare har bl. a. anförts följande. Genom kungl. brev den 14 maj 1948
bär medgivits, att fr. o. m. budgetåret 1948/49 må inom härför beräknad
kostnadsram 14 000 kronor -— vid sjökrigshögskolan försöksvis anordnas
obligatorisk efterutbildning av marinens intendenturofficerare i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som av chefen för marinen angivits
i skrivelse den 12 mars 1948. De preliminära överläggningar som med anledning
därav upptagits med ifragavarande lärare -— två professorer vid
handelshögskolan i Stockholm respektive Stockholms högskola — hade förts
på grundval av ett arvode av 60 kronor per undervisningstimme, i vilket
belopp inkluderats arvode såväl till biträdande lärare och de underlärare
för olika delkurser, vilka kunde komma i fråga, som ock för övrigt arbete
i samband med undervisningen såsom seminarieövningar, studiebesöks anordnande
m. m. Därest berörda kurs bleve definitiv, vore avsikten att de i
så fall utgående lärararvodena skulle fastställas efter för övriga kurser nu
tillämpade grunder.

Vad flygkrigshögskolan slutligen angår har uppgivits, att de civilanställda
lärarna därstädes åtnjuta timarvoden jämlikt förenämnda kungörelse 1947:
680. Disposition av de under flygvapnets avlöningsanslag beräknade medlen
för timarvoden till lärare vid bl. a. högskolan fastställes av Kungl. Maj :t på
förslag av försvarets civilförvaltning efter chefens för flygvapnet hörande.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har
Kungl. Maj :t genom särskilt brev generellt fastställt storleken av det timarvode
som må utgå till deltidstjänstgörande militära och civilmilitära lärare
vid de militära högskolorna. Beträffande de civila lärarna vid samma
högskolor ha några motsvarande bestämmelser icke utfärdats; i sist berörda
fall plägar dock arvodesfrågan regelmässigt underställas Kungl. Maj :t för
provning och godkännande. I allmänhet uppvisa ej heller de därvid fastställda
beloppen några större inbördes avvikelser, därest hänsyn tages till olika
på arvodessättningen inverkande omständigheter.

Emellertid har från denna regel undantag gjorts beträffande den vid sjökrigshögskolan
för vissa intendenturofficerare meddelade undervisningen i

— 73 —

företagsekonomi och förvaltningsrätt. För denna undervisning, under arbetsåret
1949—50 oinfattande 105 respektive 40 timmar, ha såsom huvudlärare
tagits i anspråk två högskoleprofessorer, vilka vardera i ersättning
uppbära ett arvode av 60 kronor per timma. Sammanlagda kostnaden för
undervisningen uppgår sålunda till 8 700 kronor. Någon fastställelse av arvodesbeloppen
har icke skett av Kung]. Maj :t. Såsom förklaring härtill har
bl. a. anförts, att ifrågavarande intendenturkurs vore av försökskaraktär
samt att beloppen inkluderade ersättning till jämväl biträdande lärare ävensom
för själva uppläggningen av kursen.

Denna förklaring kunna revisorerna icke finna helt tillfredsställande.
Framhållas må att allenast fyra elever beröras av undervisningen. De totala
kostnaderna härför äro visserligen i och för sig icke av någon mera betydande
storleksordning, men ställda i relation till antalet elever uppgå de
till närmare 2 200 kronor per elev, ett belopp som måste betecknas såsom
jämförelsevis högt. Därest behov av särskild undervisning i företagsekonomi
och förvaltningsrätt för till sjökrigshögskolan kommenderade intendenturofficerare
anses föreligga, lärer denna fråga kunna lösas på ett mindre
kostnadskrävande sätt än, såsom nu skett, genom anlitande av speciell vetenskaplig
expertis. Man synes emellertid på goda grunder kunna ifrågasätta,
huruvida ett sådant behov verkligen är för handen. En marinintendent
torde sålunda i ytterst få fall under sin militära tjänstgöring ha någon
större praktisk nytta av mera ingående kunskaper rörande exempelvis industriella
kostnadsberäkningsprinciper eller distributionsekonomiska problem.

Enligt revisorernas mening bör frågan om den nu berörda undervisningens
omfattning och närmare karaktär snarast upptagas till omprövning,
varvid särskilt bör- övervägas, huruvida icke en övergång till mindre kostnadskrävande
former för denna undervisning kan ske, därest densamma
anses böra bibehållas.

§ 10.

Den militära sjukvården i Karlskrona.1

Vid 1943 års riksdag (prop. nr 207; r. skr. nr 336) beslöts bl. a., att
marinens sjukhus i Karlskrona skulle nedläggas och sjukhusets uppgifter
övertagas av ett till länslasarettet i samma stad förlagt samarbetssjukhus.
Ifrågavarande beslut trädde i kraft den 4 juli 1945.

Fram till sistnämnda tidpunkt hade under praktiskt taget alla de år flottstationen
i Karlskrona varit i funktion, d. v. s. sedan slutet av 1600-talet,
försvaret disponerat ett för hela garnisonen därstädes gemensamt sjukhus.
Detta sjukhus, vilket under olika epoker legat på skilda platser i staden
och var avsett för beredande av sjukhusvård åt militär personal ävensom
marinen tillhörande civil personal, såsom arbetarna vid Karlskrona örlogsvarv,
hade åren 1906—1911 underkastats en grundlig om- och tillbyggnad.

1 Denna paragraf har avlämnats redan den It november 1949.

— 74 —

Under 1930-talet blev det emellertid uppenbart, att organisationen måste
förbättras och byggnaderna moderniseras, därest sjukhuset i fortsättningen
skulle kunna fylla sin uppgift. Samtidigt stod Blekinge läns landsting inför
problemet att utbygga länslasarettet i Karlskrona till ett centrallasarett.

Tanken uppkom då att söka lösa de aktuella sjukvårdsfrågorna inom länet
i ett större sammanhang. Efter viss förberedande utredning uppdrog
sålunda landstinget år 1932 åt sitt förvaltningsutskott att träda i underhandling
med vederbörande militära och andra myndigheter rörande åvägabringande
av samarbete mellan den civila och den militära sjukvården inom
länet. För detta ändamål tillsattes av förvaltningsutskottet en särskild
kommitté, som den 11 juli 1935 avgav betänkande i ämnet. Kommittén fann
utrett, att lösandet av frågan om ökade platsmöjligheter för den civila sjukvården
i samarbete med marinens sjukhus skulle innebära en ur såväl organisatorisk
som ekonomisk synpunkt ävensom med hänsyn till sjukvården avgjort
sämre lösning än den, som skulle erhållas genom utbyggande av länslasarettet
i Karlskrona.

Då sålunda samarbetsfrågan för det dåvarande förlorat sin aktualitet, bemyndigade
Kungl. Maj :t den 27 maj 1938 marinförvaltningen att för utredning
rörande modernisering av marinens sjukvårdsinrättningar i Karlskrona
anlita lämplig arkitekt. I samband med behandlingen av ett av denne
utarbetat förslag hemställde emellertid medicinalstyrelsen att, innan slutlig
ställning toges till frågan om och i vilken utsträckning marinens sjukhus
i Karlskrona skulle moderniseras, utredning måtte verkställas angående
möjligheten och lämpligheten av att utbygga länslasarettet i Karlskrona till
såväl ett verkligt centrallasarett för Blekinge län som ock ett samarbetssjukhus
för civila och militära patienter efter mönster av arméns garnisonssjukhus.

Härefter bemyndigade Kungl. Maj :t den 17 februari 1939 marinförvaltningen
att utse delegerade för ämbetsverket att i samråd med representanter
för Blekinge läns landsting verkställa utredning angående förutsättningarna
för en sammanslagning av marinens sjukhus med länslasarettet i
Karlskrona m. m. Delegerade avgåvo den 23 juli 1940 betänkande med utredning
och förslag angående sammanslagning av marinens sjukhus med
länslasarettet i Karlskrona samt det sistnämndas utbyggande till ett centrallasarett.
Betänkandet behandlades av urtima möte med Blekinge läns
landsting i november 1940. Landstinget beslöt därvid i enlighet med hemställan
av dess förvaltningsutskott att dels i princip uttala sig för ett samarbete
med marinen, dels uppdraga åt förvaltningsutskottet att i egenskap
av sjukhusberedning med vederbörlig hänsyn till såväl landstingets ekonomiska
möjligheter som sjukvårdsbehovet företaga fortsatt utredning, varvid
jämväl frågan om ordnandet av epidemisjukvården inom länet borde upptagas
till förutsättningslös utredning, dels ock bemyndiga förvaltningsutskottet
att träda i de förhandlingar med vederbörlig statsmyndighet, som
kunde ifrågakomma, samt att snarast möjligt för landstinget framlägga förslag
i ärendet.

— 75 —

Under erinran om vad sålunda förevarit hemställde förvaltningsutskottet
i skrivelse den 21 december 1940, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt en
särskild kommitté, bestående av lika antal representanter för kronan och
landstinget, att verkställa ytterligare utredning av frågan om de ekonomiska
och organisatoriska betingelserna för en sammanslagning av marinens sjukhusvård
i Karlskrona och landstingets sjukhusvård, ävensom utse ordförande
i kommittén.

Med anledning av vad i ärendet förekommit tillkallade chefen för försvarsdepartementet
jämlikt Kungl. Maj :ts den 14 mars 1941 givna bemyndigande
ledamoten av riksdagens andra kammare J. E. G. Fast att såsom
sakkunnig leda den ytterligare utredning genom representanter för kronan
och för Blekinge läns landsting om en sammanslagning av marinens sjukhusvård
i Karlskrona med landstingets sjukhusvård, som avsåges i landstingets
förvaltningsutskotts skrivelse den 21 december 1940; och skulle
Fast äga hos marinförvaltningen och förvaltningsutskottet göra framställning
om utseende av vardera två representanter för kronan och landstinget
att deltaga i utredningen.

Med skrivelser till chefen för försvarsdepartementet och Blekinge läns
landsting den 20 juli 1942 överlämnade den sakkunnige betänkande med förslag
till organisation av marinsjukvården och landstingssjukvården i Karlskrona.

Enligt den sakkunniges uppfattning skulle ett samarbete på sjukvårdens
område i Karlskrona medföra stora fördelar ur såväl statens som landstingets
synpunkt. Den sakkunnige förordade därför att ett sadant samarbete
måtte komma till stånd och genomföras på det sättet, att länslasarettet
i Karlskrona utbyggdes till ett samarbetssjukhus och centrallasarett i
vedertagen mening med landstinget som huvudman.

Med stöd av ingående undersökningar rörande såväl behovet av militära
och civila vårdplatser å det tilltänkta samarbetssjukhuset som behovet av
speciella institutioner för sjukhusets utbyggande till centrallasarett föreslog
den sakkunnige, att lasarettet skulle omfatta en kirurgisk avdelning, en medicinsk
avdelning, åtta specialavdelningar, ett epidemisjukhus, en beredskapsavdelning
och vissa särskilda institutioner. Det totala antalet vårdplatser
beräknades till 600, varav 207 skulle disponeras av militära patienter.
Av sistnämnda antal skulle 40 platser hänföras till den kirurgiska avdelningen,
93 till den medicinska avdelningen, 16 till epidemisjukhuset, 40 till
beredskapsavdelningen och övriga 1

Kostnaderna för byggnadsprogrammet uppskattades av den sakkunnige
till ett sammanlagt belopp av 5 040 000 kronor, vari dock icke inginge kostnader
för anskaffning av inventarier och linoleuminattor. Enligt den sakkunniges
mening borde byggnadskostnaderna beträffande varje särskild, i
programmet ingående ny- eller ombyggnad fördelas mellan staten och
landstinget i huvudsak efter patientantalet å det utbyggda lasarettet. Från
denna huvudregel föreslogos dock vissa avvikelser. Vidare borde, med hänsyn

— 76 —

till den extra belastning som Blekinge läns landsting i fråga om epidemivården
kunde komma att få vidkännas på grund av att i Karlskrona vore
förlagda jämförelsevis stora militära kontingenter, statsverket gälda viss
del av kostnaderna för uppförandet av det nya epidemisjukhuset å lasarettstomten,
oaktat sådan skyldighet icke förelåge enligt gällande bestämmelser
rörande epidemivård. Den sakkunnige ifrågasatte även, att statsverket skulle
ei lägga viss engångsersättning för tillgången till lokalerna i länslasarettet,
vilket komme att utgöra stommen i det tilltänkta samarbetssjukhuset. Enligt
den av den sakkunnige sålunda förordade kostnadsfördelningen skulle statsverkets
totala andel i kostnaderna för länslasarettets omvandling och utbyggnad
till samarbetssjukhus uppgå till sammanlagt 3 117 175 kronor och
landstingets andel i samma kostnader till 1 922 825 kronor. Statsverkets
kostnader för erforderlig inventarieanskaffning beräknades vidare till omkring
485 000 kronor.

Vad beträffar sättet för bestridande av samarbetssjukhusets driftkostnader
framhöll den sakkunnige, att huvudregeln i detta avseende borde vara
att landstinget bereddes ersättning för vård och underhåll av militärpatienter
å lasarettet på grundval av de verkliga driftkostnaderna sådana dessa
framginge av den för året avgivna uppgiften angående inkomster och utgifter
enligt medicinalstyrelsens formulär till bilaga B till årsberättelsen,
på det sätt att kostnaderna fördelades mellan verkliga antalet underhållsdagar
för samtliga under året å lasarettet vårdade patienter och till landstinget
sedan erlades ersättning med det belopp, som belöpte på de på militärpatienterna
fallande vårddagarna. Från denna huvudregel borde dock på
grund av den stora ojämnhet som utmärkte beläggningen med militärpatienter
stadgas det undantag, att vissa mera fasta utgifter i stället skulle
fördelas på antalet ordinarie vårdplatser för militärpatienter, å ena, och
ordinarie vårdplatser för civilpatienter, å andra sidan.

Efter att vidare ha berört vissa personella och organisatoriska frågor
hemställde den sakkunnige, såvitt nu är i fråga, sammanfattningsvis

dels att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

1 :o) att bemyndiga Kungl. Maj :t att med Blekinge läns landsting träffa
avtal angående bestridandet av kostnaderna för viss utbyggnad av länslasarettet
i Karlskrona samt avtal angående vård å samma lasarett av viss försvarsväsendet
tillhörande personal i huvudsaklig överensstämmelse med de
förslag till avtal i dessa hänseenden, som av den sakkunnige förordats,

2:o) att till bidrag till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona utan hinder
av grunderna för statsbidrag för uppförande av epidemisjukhus under
fjärde huvudtiteln anvisa för budgetåret 1943/44 ett reservationsanslag av
1 620 000 kronor samt för budgetåret 1944/45 ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor,

dels att Kungl. Maj :t måtte vidtaga de åtgärder i övrigt, som kunde befinnas
påkallade för ett genomförande från statsverkets sida av den av
utredningen förordade sammanslagningen av marinens sjukhus i Karlskrona
med länslasarettet därstädes,

— 77 —

dels att Blekinge läns landsting måtte bemyndiga landstingets förvaltningsutskott
att med Ivungl. Maj:t och kronan träffa avtal angående bestridandet
av kostnaderna för viss utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona
samt avtal angående vård å samma lasarett av viss försvarsväsendet tillhörande
personal i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag till avtal
i dessa hänseenden som av utredningen förordats,

dels att landstinget till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona måtte
anvisa erforderligt belopp,

dels ock att landstinget måtte vidtaga de åtgärder i övrigt, som kunde befinnas
påkallade för ett genomförande från landstingets sida av den förordade
sammanslagningen av marinens sjukhus i Karlskrona med länslasarettet
därstädes.

Vid ärendets behandling i Blekinge läns landsting hösten 1942 framfördes
av vederbörande utskott förslag om viss utvidgning av det av den sakkunnige
uppgjorda byggnadsprogrammet, innebärande en kostnadsökning med
200 000 kronor. I anslutning härtill hemställde utskottet, att landstinget
måtte

dels godkänna av den sakkunnige avgivet förslag till sammanslagning
av marinens och landstingets sjukvård med de av utskottet förordade förändringarna,

dels bemyndiga förvaltningsutskottet att med Kungl. Maj :t och kronan
träffa avtal angående bestridandet av kostnaderna för den avsedda byggnadsverksamheten
samt angående vård å lasarettet av viss försvarsväsendet
tillhörande personal i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag till
avtal i dessa hänseenden, som av den sakkunnige förordats, ävensom avtal
angående fördelning av de enligt utskottets ovan upptagna förslag uppkomna
merkostnaderna,

dels ock bemyndiga förvaltningsutskottet att vidtaga alla för ärendets
vidare utredning erforderliga åtgärder.

Denna utskottets hemställan bifölls av landstinget.

Över den sakkunniges betänkande avgåvos yttranden av bl. a. arméförvaltningens
dåvarande sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen, 1940 års militära
byggnadsutredning, medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet
samt svenska lasarettsläkareföreningen, varjämte den sakkunnige inkom
med särskild skrivelse i ärendet. Samtliga remissmyndigheter med undantag
av marinförvaltningen uttalade sin principiella anslutning till sakkunnigförslaget,
även om vissa erinringar framställdes speciellt mot den ifrågasatta
fördelningen av antalet vårdplatser på olika sjukhusavdelningar. Enligt marinförvaltningens
mening borde den förevarande frågan lösas på så sätt, att
marinsjukhusets kirurgiska avdelning uppginge i länslasarettet, medan den
medicinska avdelningen kvarbleve i marinsjukhusets dåvarande lokaler
och en beredskapsavdelning om 80 platser upprättades på Laboratorieholmen.
Detta förslag hade av ämbetsverket kostnadsberäknats till 2 560 000
kronor.

— 78 —

I propositionen 1943:207 erinrade chefen för försvarsdepartementet inledningsvis
om den praktiskt taget fullständiga enighet mellan remissmyndigheterna
som kommit till uttryck rörande lämpligheten av den av den
sakkunnige föreslagna lösningen. I anslutning härtill anförde departementschefen
bl. a. följande.

Betänkligheter torde i och för sig icke behöva möta mot att i enlighet härmed
låta ett landsting övertaga statliga sjukvårdsuppgifter av större omfattning.
I de fall större garnisoner haft att repliera på landstingsägda sjukvårdsinrättningar
ha veterligen några olägenheter därav ej försports. Genom
ett samarbete efter dessa riktlinjer torde betydande fördelar stå att
vinna för såväl kronan som landstinget. Kronan såsom ansvarig för den
militära kroppssjukvården kan genom ett samarbetssjukhus erbjuda de
vårdbehövande en specialiserad sjukhusvård av samma klass som den för
medborgarna i gemen av landstingen finansierade lasarettsvården. Vad
landstinget angår påtager sig detsamma visserligen genom det ifrågasatta
samarbetet avsevärda förpliktelser gentemot statsverket men erhåller samtidigt
möjlighet att bringa sin centrallasarettsfråga till en lösning. Det alternativa
förslag, som av marinförvaltningen enligt det föregående framlagts
och som innebär, att ett sammanförande av den civila och den militära
sjukvården skulle äga rum endast i fråga om de kirurgiska fallen, är
icke tillfredsställande ur dessa synpunkter och icke heller i organisatoriskt
hänseende nöjaktigt. Ett genomförande av detta förslag skulle vidare nödvändiggöra
ett bibehållande av marinens nuvarande sjukhus, ehuru avsett
endast för de medicinska sjukdomsfallen. Detta förslag skulle följaktligen
innebära den olägenheten att marinens nuvarande sjukhus icke skulle
kunna disponeras för ordnande av marinens förläggningsförhållanden i övrigt
i Karlskrona, vilket är ägnat att valla olägenheter och kan äventyra en
ändamålsenlig lösning av dessa förläggningsfrågor. De av marinförvaltningen
alternativt förordade lösningarna av sjukvårdsfrågorna i Karlskrona
kunna alltså icke av mig förordas.

För vinnande av fullt säkra hållpunkter för bedömandet av de ekonomiska
konsekvenserna av den sakkunniges förslag till sammanslagning av
den civila och marina sjukhusvården i Karlskrona hade det varit av betvdelse
att äga tillgång till en jämförelse mellan driftkostnaderna vid marinsjukhuset
och å länslasarettet i Karlskrona. Både 1940 års utredning och
den sakkunnige ha sökt åstadkomma en dylik jämförelse men icke kunnat
framlägga en sadan, enligt uppgift emedan kostnaderna vid marinsjukhuset
icke kunnat specificeras. Även jag har sökt erhålla underlag för en sådan
jämförelse; enligt uppgift från ledningen för marinsjukhuset kunna
dock dess driftkostnader ej fixeras, emedan sjukhusdriften bekostas från
marinens allmänna anslag till avlöningar, mathållning m. m. och särskilda
räkenskaper för dessa kostnader såvitt avser sjukhuset ej föras. Om jag
sålunda nödgas konstatera, att en siffermässig jämförelse i detta avseende
ej kan nu komma till stånd, synes likväl betänklighet ur driftsekonomisk
synpunkt ej behöva möta mot ett samarbete på sjukhusområdet mellan
staten och landstinget. Driftkostnaderna vid länslasarettet i Karlskrona
kunna ej anses särskilt höga; de torde i stort sett representera genomsnittet
bland rikets länslasarett. Härtill kommer, att vårdtiden på de dyrbarare
s. k. A-platserna genom tillkomsten av de B-platser som i det följande förordas
torde kunna ej oväsentligt förkortas till fördel för sjukhusets ekonomi.

På grund av det anförda tinner jag den av den sakkunnige förordade lösningen
av marinens sjukhusfråga i Karlskrona lämplig och föreslår därför,

— 79 —

att marinens sjukvård därstädes ordnas genom samarbete med Blekinge
läns landsting.

Beträffande den sakkunniges principprogram för samarbetssjukhusets
och centrallasarettets ordnande ha skilda meningar försports bland myndigheterna.
Meningsskiljaktigheterna begränsa sig huvudsakligen till storleken
och utformningen av den för militära invärtesmedicinska fall avsedda avdelningen.
Medan marinförvaltningen påyrkat i det närmaste en fördubbling
av platsantalet å denna avdelning samt den därtill anslutna s. k. beredskapsavdelningen,
har 1940 års militära byggnadsutredning funnit sig kunna
acceptera den sakkunniges förslag i denna del. Medicinalstyrelsen åter
har förordat en minskning av antalet medicinska lasarettsplatser från av
den sakkunnige föreslagna 93 till 60, i samband varmed styrelsen förordat
anordnande av sjukbaracker för enklare fall å sjukhusområdet. Slutligen
har lasarettsläkaren Bohmansson förordat en närmare utredning beträffande
proportionen mellan s. k. A-platser och B-platser.

Efter att ha berört vissa av dåvarande generalfältläkaren år 1941 framlagda
riktlinjer rörande den slutna sjukvården för arméns del anförde departementschefen
vidare följande.

För egen del har jag funnit, att medicinalstyrelsens invändningar mot
den sakkunniges förslag i denna del icke sakna fog. För att tillmötesgå styrelsens
önskemål i förevarande avseende liksom i någon mån marinförvaltningens
krav på ökat antal platser för invärtes medicinska fall förordar jag
därför följande ändrade disposition av platsantalet å den medicinska avdelningen.

Antalet av den sakkunnige angivna A- och B-platser för medicinska militära
fall, 93, bibehålies oförändrat, men beräknas såsom avseende allenast
A-platser, vilket torde vara befogat med hänsyn bl. a. till den för dessa platser
föreslagna byggnadstekniska standarden i avseende å bilokalsutrymmen
o. s. v.

Den av den sakkunnige förordade s. k. beredskapsavdelningen, vilken
närmast torde vara att uppfatta såsom en C-avdelning, torde i anslutning
till den nyss förordade beräkningen av A-platserna böra tagas i anspråk såsom
i första hand en B-avdelning för samarbetssjukhusets behov. Enligt vad
som framgår av de vid betänkandet fogade skissritningarna står ifrågavarande
avdelning i direkt kulvertförbindelse med sjukhusets övriga delar.
Vidare ha bilokaler o. s. v. beräknats på sådant sätt, att avdelningen i fråga
utan vidare torde kunna fungera såsom B-avdelning med de uppgifter som
avsetts för sådan avdelning i generalfältläkarens förenämnda riktlinjer.

Medicinalstyrelsen har såsom förut anförts för sin del förordat, att Bsjukvården
vid samarbetssjukhusets militärmedicinska avdelning skulle
förläggas till ett baracksjukhus om 40 platser, av styrelsen kostnadsberäknat
till 55 000 kronor. Enligt vad som upplysts torde emellertid ett fullgott
baracksjukhus med erforderliga installationer o. s. v. icke kunna åstadkommas
inom ramen för den av medicinalstyrelsen angivna summan. En
kostnad av minst 60 000 kronor torde, likaledes enligt inhämtade upplysningar,
erfordras för anordnandet av ett baracksjukhus av föreslagen typ.
Vid nu angivna förhållanden och i betraktande av den korta livslängd ett
sålunda beskaffat sjukhus har synes det knappast välbetänkt att anordna
permanent sjukhusvård på basis av baracker.

Om jag således icke kan biträda medicinalstyrelsens förslag om anordnandet
av baracker i anslutning till samarbetssjukhuset för bestridandet
av den s. k. B-sjukvården, synes det enligt min mening emellertid påkal -

— 80 —

lat att något vidga ramen för den militärmedicinska sjukhusvården å samarbetssjukhuset.
Detta synes enklast och bäst kunna ske på så sätt, att
(ten förutnämnda, såsom B-avdelning avsedda beredskapsavdelningen om
40 sängplatser påbygges med ytterligare en våning likaledes om 40 platser
av samma typ som den nu i skissritning föreliggande beredskapsavdelningen.
Härigenom skulle således det totala antalet medicinska platser för
militär personal å samarbetssjukhuset i Karlskrona komma att ökas med
40 från av den sakkunnige förordade (93 -f 40 =) 133 till (133 -I- 40 =)
173 platser.

I detta sammanhang vill jag understryka, att de nu angivna siffrorna
givetvis endast äga betydelse såsom en beräkningsgrund och ej avse att
vara normerande för den ena eller andra partens utnyttjande av platserna
a samarbetssjukhuset. Sålunda torde bl. a. den av mig föreslagna B-avdelningen
kunna i stor utsträckning nyttjas för hela sjukhusets behov såsom
en gemensam avdelning.

Vad beträffar behovet av C-platser torde detta med hänsyn bl. a. till det
av mig föreslagna B-sjukhusets utvidgning kunna tillgodoses inom ramen
tor beiinthga eller blivande platser å truppförbandssjukhusen i Karlskrona.

I fråga om byggnadskostnaderna framhöll departementschefen följande.

Vad angår den sakkunniges kostnadsberäkning för det av honom föreslagna
byggnadsprogrammet för samarbetssjukhuset i Karlskrona har militära
byggnadsutredningen såsom förut antytts funnit sig böra föreslå en
reduktion av densamma med i avrundat tal 300 000 kronor, medan landstinget
påyrkat vissa ändringsarbeten för en sammanlagd kostnad av 200 000
kronor. Mot dessa av byggnadsutredningen och landstinget förordade jämkningar
i den sakkunniges förslag synes intet vara att erinra. Enligt inhämtad
upplysning skulle kostnaden för tillbyggnad av den s. k. beredskapsavdelningen
med ytterligare en våning jämte anordnande av hiss komma
att uppgå till i runt tal 120 000 kronor. I anslutning härtill torde den
sammanlagda kostnaden för Karlskronalasarettets utbyggande böra beräknas
till (5 040 000 — 300 000 + 200 000 + 120 000 =) 5 000 000 kronor.

I anslutning till de av den sakkunnige förordade principerna för fördelmng
av byggnadskostnaderna torde det angivna beloppet av 5 060 000 kronor
böra fördelas sålunda, att statsverket gäldar i runt tal 3 125 000 kronor
och landstinget återstoden eller 1 935 000 kronor. Vid denna fördelnmg
förbiser jag icke, att statsverket kommer att få erlägga den övervägande
delen av kostnaderna för utbyggnaden av det nuvarande lasarettets
ekononiiaydelnmg och panncentral. Det hade måhända kunnat övervägas
att pakalla en for staten något förmånligare kostnadsfördelning i denna
del; med hansyn emellertid till de förpliktelser i avseende å sjukvårdens
ordnande i Karlskrona, som Blekinge landsting åtager sig genom samarbetet
med staten, vill jag icke nu ifrågasätta någon jämkning i avseende å
kostnadsfordeJnmgens principer. Då jag i likhet med utredningsmannen
förutsätter, att det nya epidemisjukhuset i relativt stor omfattning kommer
att av marinen utnyttjas för andra sjukvårdsändamål än epidemivård,
bär jag icke heller velat motsätta mig den sakkunniges förslag rörande
bestridande av kostnaderna för epidemivårdplatserna med de ändringar
som av det förut sagda framgår. Jag vill emellertid betona, att endast de
i detta fall föreliggande speciella förhållandena kunna motivera att statsverket
patager sig en del av sistnämnda kostnader, varför ett biträdande
av orslaget i denna del icke bör få några konsekvenser inom andra delar
av lorsvarsvasendet.

— 81

Mot de av den sakkunnige angivna grunderna för bestridandet av samarbetssjukhusets
driftkostnader syntes enligt departementschefens uppfattning
någon väsentlig erinran ej kunna framställas. Departementschefen
framhöll vidare, att ett belopp av 500 000 kronor kunde bedömas komma
att förslå för bestridande av statsverkets andel i kostnaderna för de under
budgetåret 1943/44 aktuella byggnaderna vid lasarettet. Departementschefens
uttalande utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen att

dels besluta, att marinens sjukhus i Karlskrona skulle nedläggas och
sjukhusets uppgifter övertagas av ett till länslasarettet i Karlskrona förlagt
samarbetssjukhus,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att med Blekinge läns landsting träffa erforderliga
avtal rörande ej mindre utbyggande av ilänslasarettet i Karlskrona
till samarbetssjukhus i enlighet med de av departementschefen förut
angivna riktlinjerna än även de mellan landstinget och staten föreliggande
ekonomiska och rättsliga frågorna i samband med vården av militära patienter
å länslasarettet,

dels ock till Marinen: Bidrag till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona
för budgetåret 1943/44 under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Till departementschefens av Kungl. Maj :t biträdda hemställan lämnade
riksdagen sin anslutning.

Genom beslut den 20 augusti 1943 godkände Kungl. Maj :t ett av marinförvaltningen
ingivet förslag till avtal med landstinget, enligt vilket — på
sätt i propositionen 1943: 207 förutsatts — Kungl. Maj :t och kronan förband
sig att med ett sammanlagt belopp av 3 125 000 kronor deltaga i kostnaderna
för om- och tillbyggnad av länslasarettet ävensom att deltaga i kostnaderna
för vissa inventarier, inberäknat linoleummattor m. m. Vid bestämmandet
av förenämnda belopp hade såsom utgångspunkt tagits en beräknad total
kostnad för om- och tillbyggnaden av 5 060 000 kronor. Återstående belopp
eller (5 060 000 — 3 125 000 =) 1 935 000 kronor skulle landstinget svara
för. Därest de sammanlagda kostnaderna för om- och tillbyggnaden komme
att överstiga eller understiga det belopp, som beräknats för företaget i dess
helhet, skulle kronans andel i byggnadskostnaderna jämkas med hänsyn
såväl till kronans beräknade delaktighet i byggnadskostnaderna som ock
till eventuella ändringar i byggnadsprogrammet. Genom samma beslut förordnade
Kungl. Maj :t vidare ledamöter och suppleanter i den byggnadskommitté,
som skulle handha genomförandet av ifrågavarande om- och tillbyggnadsarbeten.

Sedermera anvisade 1944 års riksdag (skr. nr 4), efter förslag av Kungl.
Maj:t i samma års statsverksproposition (fjärde huvudtiteln, s. 140), till
bidrag till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona för budgetåret 1944/45
ett reservationsanslag av 2 625 000 kronor. Därmed hade för ifrågavarande
ändamål anvisats tillhopa 3 125 000 kronor, d. v. s. det i förberörda avtal
angivna beloppet.

6—''>9$l''t0. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. I.

82 —

I skrivelse den 26 september 1946 framhöll byggnadskommittén för länslasarettet
i Karlskrona bl. a., att kommittén av i skrivelsen närmare anförda
skäl låtit företaga eu översyn beträffande det återstående byggnadsprogrammet
samt därvid uppgjort en kostnadsberäkning, vilken utvisade att
kostnaderna för programmet kunde förutses bli högre än de beräknade.
Höjningarna hänförde sig till stor del till inträffade prisstegringar men
även till de ändringar i byggnadsprogrammet som ansetts böra vidtagas.

De sammanlagda kostnaderna för såväl utförda som återstående byggnadsarbeten
beräknades av byggnadskommittén uppgå till 6 523 710 kronor.
För ändamålet hade riksdag och landsting anvisat 5 060 000 kronor, varjämte
ett belopp av 109 050 kronor i särskild ordning av landstinget ställts till
förfogande för utökning av lasarettets tvättinrättning m. m. Merkostnaderna
för byggnadsprogrammets genomförande kunde sålunda beräknas till
(6 523 710 — 5 060 000 -— 109 050 = ) 1 354 660 kronor, varav 693 370 kronor
hänförde sig till prisstegringar och 661 290 kronor till utökningar utöver
det ordinarie programmet. För gäldande av merkostnaderna borde
enligt kommitténs mening kronan tillskjuta ett belopp av 877 080 kronor
samt landstinget ett belopp av 477 580 kronor.

Med anledning av byggnadskommitténs framställning föreslog Kungl.
Maj :t (prop. 1947:2) riksdagen att för nu berörda ändamål å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
880 000 kronor. Till vad härutinnan föreslagits lämnade riksdagen sitt bifall
(skr. nr 20).

Såsom bidrag till utbyggnad av länslasarettet i Karlskrona har sålunda
från statsverkets sida tillskjutits ett sammanlagt belopp av (500 000 +
2 625 000 -f- 880 000 =) 4 005 000 kronor. Vidare ha jämlikt kungl. brev
den 7 juli 1944 av förskottsstatsmedel anvisats 206 500 kronor för uppförande
av två sjukvårdsbaracker inom centrallasarettets område. Slutligen har
1946 års riksdag (skr. nr 4) ställt ett belopp av 400 000 kronor till förfogande
såsom bidrag till anskaffning av inventarier för ifrågavarande lasarett.
I detta sammanhang må jämväl nämnas, att statsverket vid sidan av
dessa bidragsanslag haft att vidkännas vissa kostnader för utbyggande och
modernisering av truppförbandssjukhusen i Karlskrona under nu avsedd
tid. Dessa kostnader torde kunna uppskattas till i runt tal 350 000 kronor.

Sasom inledningsvis framhållits upphörde verksamheten vid marinens
sjukhus i Karlskrona i början av juli 1945. Vid nämnda tidpunkt förelåg
ännu icke någon definitiv överenskommelse mellan kronan och Blekinge
läns landsting angående vården å centrallasarettet i Karlskrona av den militära
personalen. Visserligen hade i samband med den ovan berörda sakkunnigutredningen
förslag till sådant avtal uppgjorts, men vid de underhandlingar
med landstinget, som efter 1943 års riksdagsbeslut i frågan upptogos
först av marinförvaltningen och senare av försvarets sjukvårdsförvaltning,
kunde enighet icke uppnås rörande vissa spörsmål. Bl. a. kommo olika meningar
till uttryck beträffande tolkningen av termen »militärpatienter»,

— 83 -

vilken i avtalsförslaget definierats med orden »sådan försvarsväsendet tillhörande
personal, som är berättigad till fri sjukhusvård». Sjukvårdsförvaltningen
hävdade sålunda den uppfattningen, att till militärpatienter borde
hänföras endast värnpliktiga och fast anställt manskap, som enligt gällande
avlöningsföreskrifter ägde rätt till fri sjukvård helt på kronans bekostnad,
men att därunder icke kunde hänföras officerare, underofficerare och likställda
liksom ej heller civilanställda, inklusive kollektivanställd personal.
Landstinget å sin sida gjorde gällande, att med militärpatienter borde förstås
all för vård å lasarettet intagen försvarsväsendet tillhörande militär, civilmilitär
eller manlig civil personal, för vilken marinens sjukhus var avsett.

Sedan tvistefrågan hänskjutits till skiljedom, förklarade skiljemännen i
sin den 3 maj 1948 meddelade dom, att till militärpatienter enligt ifrågavarande
avtalsförslag skulle hänföras all för vård å lasarettet intagen, vid
försvarsväsendet anställd manlig personal, som antingen enligt de för fredstid
meddelade avlöningsbestämmelserna eller enligt gällande kollektivavtal
vore berättigad till sjukhusvård helt på statens bekostnad. Enligt skiljedomen
skola sålunda till kategorien »militärpatienter» bl. a. hänföras örlogsvarvets
arbetare men däremot icke officerare, underofficerare och likställda.
Såsom militärpatienter lära även få räknas här ifrågakommande värnpliktiga,
även om dessa formellt knappast kunna betecknas såsom vid försvarsväsendet
»anställd» personal.

Med överlämnande av avskrift av ifrågavarande skiljedom hemställde försvarets
sjukvårdsförvaltning, efter samråd med försvarets civilförvaltning,
i underdånig skrivelse den 28 september 1948 om bemyndigande för ämbetsverken
att med Blekinge läns landsting sluta avtal i enlighet med i skrivelse
den 21 maj 1946 överlämnat förslag, med däri av skiljedomen föranledda och
i förevarande skrivelse angivna ändringar. Sedan medicinalstyrelsen i ärendet
avgivit utlåtande, fann Kungl. Maj :t genom departementsskrivelse den
25 februari 1949 gott, med godkännande av nyssnämnda förslag, bemyndiga
civilförvaltningen och sjukvårdsförvaltningen att å Kungl. Maj :ts och kronans
vägnar i enlighet därmed sluta avtal med landstinget.

Den 3 maj 1949, d. v. s. jämnt ett år efter skiljedomens avkunnande, träffades
mellan försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsförvaltning
å Kungl. Maj :ts och kronans vägnar, å ena, samt Blekinge läns landsting, å
andra sidan, slutgiltigt avtal angående den militära sjukvården å centrallasarettet
i Karlskrona. Begreppet militärpatienter har i avtalet definierats i
ordagrann överensstämmelse med nyssberörda skiljedom. Beträffande kronans
ersättningsskyldighet för den åt militärpatienter meddelade vården
stadgas i 8—12 §§ följande.

8 §•

För undersökning, underhåll och vård av militärpatienter i andra fall än
som avses i 11 § äger landstinget uppbära ersättning på grundval av centrallasarettets
driftkostnader.

Denna ersättning skall beräknas på sätt nedan närmare angives.

— 84 -

9 §•

Kostnaderna under kalenderåret för de ändamål, som finnas angivna i
närslutna bilaga (Bil. 2)*, fördelas på kronan och landstinget efter förhållandet
mellan antalet ordinarie vårdplatser för militärpatienter och antalet
ordinarie vårdplatser för civilpatienter. Såsom avlöningskostnad skola härvid
räknas jämväl de löneförmåner, som från vederbörliga anslag å riksstatens
fjärde huvudtitel utbetalats till överläkaren vid den militärmedicinska
avdelningen och till en befattningshavare med uppgift att biträda vid det
med vården av militärpatienter sammanhängande expeditionsarbetet.

10 §.

Kostnaderna för andra än i 9 § avsedda ändamål sammanräknas och fördelas
på verkliga antalet underhållsdagar för samtliga under året å lasarettet
vårdade patienter; och skall kronan till landstinget erlägga det belopp,
som därvid belöper på militärpatienternas underhållsdagar.

11 §•

För vård av militärpatienter dels å lasarettets epidemiavdelning i andra
fall än som avses i 2 § 1 mom. epidemilagen, dels å lasarettets beredskapsavdelning
skall kronan till landstinget erlägga en avgift per vårddag och
patient, som med 25 procent understiger medelkostnaden per vårddag för å
lasarettet under året vårdade patienter.

12 §.

I driftkostnaderna skola icke inräknas kostnaderna för ny-, om- och tillbyggnad
eller större reparationer eller för anskaffande av dyrbarare apparater
och dylikt. I den mån dylika kostnader ifrågakomma och beröra vården
av militärpatienter, skall särskild överenskommelse angående kostnadernas
bestridande träffas mellan kronan och landstinget.

I fråga om sättet för gäldande av de på kronan belöpande kostnaderna
föreskrives i 14 § följande:

Uti för centrallasarettet gällande ordning debiteras de militära förbanden
(inremitterande myndigheter) legosängsavgift i enlighet med de grunder,
som angivas i 20 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Efter varje kvartals utgång erlägger kronan (försvarets sjukvårdsförvaltning)
till landstinget ersättning utöver legosängsavgifter för vård av militärpatienter
enligt av centrallasarettets syssloman upprättad räkning. Härvid
skola preliminärt kostnaderna enligt 9 § beräknas med en fjärdedel av motsvarande
kostnader för nästföregående kalenderår och ersättning enligt 10 §
utgivas med det belopp per vårddag, som framgår av nästföregående års räkenskaper
för i sistnämnda paragraf berörda utgiftsändamål. Från slutsumman
av varje kvartalsräkning skall avdrag göras dels med summan av
de enligt första stycket debiterade legosängsavgifterna, dels ock med beloppet
av de avlöningsförmåner, som för samma kvartal från vederbörande anslag
å riksstatens fjärde huvudtitel utgått till den vid den militärmedicinska
avdelningen anställde överläkaren och till en befattningshavare med
uppgift att biträda vid det med vården av militärpatienter sammanhängande
expeditionsarbetet.

Sedan lasarettets räkenskaper för ett kalenderår avslutats, göres slutlig
avräkning mellan kronan (försvarets sjukvårdsförvaltning) och landstinget

* Avser vissa s. k. fasta kostnader, som icke alls eller endast i ringa grad påverkas av den
omständigheten att vårdplats är belagd eller icke.

— 85 —

för samma år, varvid även ersättning för den öppna vården av militärpatienter
regleras enligt i 13 § angivna bestämmelser.

I 21 § slutligen äro meddelade följande bestämmelser angående avtalets
giltighetstid m. m.

Detta avtal gäller från den dag centrallasarettet enligt särskild överenskommelse
mellan kronan och landstinget börjar mottaga militärpatienter i
den ordning i detta avtal stadgas tills vidare intill den 1 januari 1956. Därest
avtalet icke från någondera sidan uppsagts före den 1 januari 1955, fortfar
detsamma att gälla tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av ett år.

Sedan detta avtal tillämpats under tre fulla kalenderår, skall, om någondera
parten det påkallar inom loppet av det närmast följande kalenderåret,
på grundval av gjorda erfarenheter omprövning ske av grunderna för kronans
ersättningsskyldighet. Kan vid omprövning, som nu nämnts, enighet
ej uppnås, skall frågan avgöras av skiljemän enligt lag.

Jämlikt föreskrifterna i sistnämnda paragraf har avtalet fått retroaktiv
verkan fr. o. in. den 5 juli 1945, d. v. s. dagen efter den då marinens sjukhus
nedlades. Av avtalsbestämmelserna följer vidare, bland annat, att kronan
har att vidkännas de faktiska driftkostnaderna för den vård som meddelas
militärpatienter i avtalets mening, oberoende av huruvida dessa äro
mantalsskrivna inom Blekinge län eller ej, samt att dessa kostnader skola
uppdelas på löpande kostnader och fasta kostnader, vilka senare beräknas
på grundval av det antal ordinarie vårdplatser som ställts till militärpatienternas
förfogande.

Enligt från försvarets sjukvårdsstyrelse inhämtade uppgifter har från
centrallasarettet i Karlskrona numera inkommit krav på ersättning för vård
av militärpatienter för tiden juli 1945—september 1949. Sammanlagda kostnaderna
för denna tid uppgå till 2 524 101 kronor 77 öre. Sedan från detta
belopp dragits dels avlöningskostnaderna för överläkaren å den militärmedicinska
avdelningen och en extra kontorsskrivare därstädes, för nämnda
tid uppgående till sammanlagt 84 777 kronor 74 öre, dels ock vederbörande
lokalmyndigheter debiterade vårdavgifter, för samma tid uppgående till
sammanlagt 149 805 kronor, skulle enligt den av lasarettet insända slutavräkningen
för sjukvårdsstyrelsen återstå att betala 2 289 519 kronor 3 öre.
Sammanlagda antalet vårddagar för militärpatienter under ifrågavarande
tid uppgår enligt lasarettets uppgift till 65 914, varav 10 930 hänföra sig till
andra halvåret 1945, 20 107 till år 1946, 15 927 till år 1947, 11 424 till år
1948 och 7 526 till de tre första kvartalen år 1949.

På kronan belöpande kostnader för vart och ett av de tre hela kalenderår
på vilka avtalet är tillämpligt, d. v. s. 1946, 1947 och 1948, uppgå till respektive
523 847 kronor 75 öre, 674 508 kronor 2 öre och 678 365 kronor 76 öre.
Ställda i relation till antalet meddelade vårddagar under vederbörande år,
innebära dessa siffror att kronan fått vidkännas en vårddagkostnad av 26
kronor 5 öre för år 1946, av 42 kronor 35 öre för år 1947 och av 59 kronor
38 öre för år 1948. Till jämförelse kan nämnas att legosängsavgiften på allmän
sal vid lasarettet i Karlskrona uppgår för inomlänspatienter till 2 kro -

— 86 —

nor 50 öre per dag under 20 dagar och därefter till 1 krona 25 öre per dag
samt för utomlänspatienter till 10 kronor per dag.

Med hänsyn till de kostnadssiffror som sålunda framkommit ha revisorerna
sökt utröna, i vilken omfattning den av centrallasarettet i Karlskrona
meddelade vården av militärpatienter hänfört sig till personer som
äro mantalsskrivna inom Blekinge län. Någon uppgift härom har dock icke
kunnat erhållas. En viss vägledning för bedömande av ifrågavarande spörsmål
erbjuda emellertid vissa av chefen för sjukvårdsförvaltningen vid sydkustens
marindistrikt under Ifend lämnade upplysningar. Av dessa framgår
att totala antalet personer, tillhörande Karlskrona garnison, som varit
berättigade till sjukhusvård helt på statens bekostnad, för år 1948 kan
uppskattas till 5 839, varav 596 avse stammanskap t. o. m. korpral, 2 650
värnpliktig personal, 2 088 kollektivavtalsanställda arbetare vid marinverkstäderna
och 505 annan kollektivavtalsanställd personal. Av de värnpliktiga
voro uppskattningsvis 13 procent mantalsskrivna inom länet, medan motsvarande
siffra för övriga personalkategorier uppgick till 100 procent. Av de å
centrallasarettet under samma år meddelade vårddagarna för militärpatienter,
tillhopa 11 424, avsågo 5 055 värnpliktig personal och sålunda 6 369
övriga personalkategorier. En viss särställning i organisatoriskt hänseende
intages av de kollektivavtalsanställda arbetarna vid örlogsvarvets marinverkstäder,
vilka äro självförsörjande och vilkas samtliga kostnader i princip
skola belasta driften; de på denna kategori belöpande vårddagarna utgjorde
5 082.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, förutsattes i det
den 20 juli 1942 avlämnade betänkandet med förslag till organisation av
marinsjukvården och landstingssjukvården i Karlskrona, att kronan å det
tilltänkta samarbetssjukhuset skulle få disponera 207 vårdplatser, varav å
epidemisjukhuset 16 och å beredskapsavdelningen 40. Vid 1943 års riksdag
beslöts emellertid, att beredskapsavdelningen skulle utbyggas med ytterligare
40 sängplatser. I enlighet härmed fastställdes i det definitiva avtalet med
landstinget antalet vårdplatser för militärpatienter på sistnämnda avdelning
till 80. Å andra sidan reserverades icke några vårdplatser på epidemisjukhuset
speciellt för kronans behov. Det totala antalet vårdplatser för
militärpatienter enligt avtalet uppgår sålunda till (207 + 40— 16 =) 231.
Emellertid äro hittills endast den kirurgiska avdelningen, den medicinska
avdelningen och ögonavdelningen fullt utbyggda vid lasarettet, varför kronan
under nu avsedd tid kommit att disponera allenast (40 + 93 + 1 =) 134
platser.

Den faktiska beläggningen med militärpatienter på centrallasarettet skiljer
sig högst avsevärt från sist angivna siffra. För år 1946 uppgick sålunda
beläggningen till i genomsnitt 55 platser per dag, för år 1947 till 43 å 44
platser och för ar 1948 till 31 platser. Anledningen till den sjunkande
frekvensen torde främst vara den, att, såsom tidigare omnämnts, under senare
år jämväl truppförbandssjukhusen utbyggts i Karlskrona, varigenom
mindre kvalificerade vårdfall i allt större utsträckning kommit att omhänderhavas
av dessa.

— 87 —

I detta sammanhang må nämnas, att det totala antalet vårdplatser å
centrallasarettet i Karlskrona f. n. uppgår till 438. Då av detta antal 134
äro avsedda för militärpatienter, återstå sålunda 304 platser för landstingets
eget behov. På ifrågavarande civilpatienter belöpande underhållsdagar
uppgingo för år 1948 till 119 798, d. v. s. en genomsnittlig beläggning av
328 platser. Nu anförda siffror innebära, att landstinget under sistnämnda
år för sin civila sjukvård använt (328 — 304 =) 24 platser, vilka varit
avsedda för men ej belagda med militärpatienter.

Jämlikt 9 § samarbetsavtalet är emellertid kronan skyldig att av lasarettets
fasta driftkostnader gälda så stor del som svarar mot antalet ordinarie
vårdplatser för militärpatienter, oberoende av huruvida dessa platser äro
belagda eller ej. Av från sjukvårdsstyrelsen under hand inhämtade uppgifter
framgår, att den alldeles övervägande delen av den ersättning som
från centrallasarettets sida debiterats kronan avser i nyssnämnda paragraf
berörda kostnader. Det ersättningsbelopp som hänför sig till under
år 1946 meddelad vård fördelar sig sålunda med 450 095 kronor 28 öre på
fasta kostnader och med 73 752 kronor 47 öre på löpande kostnader, medan
motsvarande siffror för åren 1947 och 1948 utgöra 611 484 kronor 88
öre och 63 023 kronor 14 öre respektive 626 992 kronor 3 öre och 51373
kronor 73 öre.

Såsom av det föregående framgår, skola jämlikt 14 § avtalet de militära
förbanden (inremitterande myndigheter) debiteras legosängsavgift för den
av centrallasarettet meddelade vården av militärpatienter, medan försvarets
sjukvårdsstyrelse har att till landstinget erlägga utöver legosängsavgifter
utgående ersättning. För bestridande av härav föranledda kostnader har i
riksstaten för innevarande budgetår (1949 års statsverksprop., bil. 6, p. 76;
r.skr. nr 4) marinens sjukvårdsanslag uppräknats med 350 000 kronor. Antalet
vårddagar för här ifrågavarande personal har därvid uppskattats till
minst 20 000 per år, medan skillnaden mellan faktisk vårdkostnad och
legosängsavgift under nu löpande budgetår beräknats till minst 17 kronor
50 öre.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att kronan jämväl med
landstingen i Östergötlands län samt Västernorrlands län träffat överenskommelser
angående vederbörande militära sjukvård, vilka i vissa avseenden
äro likartade med det mellan kronan och Blekinge läns landsting ingångna
avtalet.

Överenskommelsen med Östergötlands läns landsting (prop. 1947:101;
r.skr. 1947: 256) innebär, att garnisonssjukhuset i Linköping nedlägges och
att sjukhusbyggnaden jämte tillhörande tomtmark överlåtes till landstinget
mot en köpeskilling av 300 000 kronor. I samband härmed har landstinget
åtagit sig att ställa erforderligt antal platser för vård av militära
patienter till kronans förfogande å lasarettet i Linköping. Beträffande vården
har ingåtts särskilt avtal, vilket godkänts av Kungl. Maj :t genom brev
den 6 juni 1947 och är avsett att gälla under en tid av tio år, räknat
fr. o. in. den 1 juli 1949. I avtalet stadgas bl. a. följande.

— 88 —

§ 2.

Utöver den vård som skall å lasarettet tillhandahållas kronan enligt ett
den 6 mars/den 24 augusti 1925 mellan arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse^
och landstinget slutet kontrakt, varigenom kronan tillförsäkrats
tjugo vårdplatser (= 7 300 vårddagar för år) för militära sjuka mot erlåggande
av på visst sätt bestämd legosängsavgift, mottager och vårdar lasarettet
värnpliktiga och vid försvarsväsendet fast anställt manskap, som
äger rätt till sjukhusvård helt på kronans bekostnad och som icke lämpligen
kan undersökas och behandlas vid eget förband eller bör hänvisas till
vård å epidemisjukhus, sinnessjukhus eller annat specialsjukhus och som
därför av militär tjänsteläkare eller av annan för dess sjukvård anställd
läkare remitteras till lasarettet. Ifragavarande ^personal benämnes här nedan
militärpatienter.

§ 3.

För vård och underhåll av militärpatienter utöver det i § 2 nämnda antalet
vårddagar äger landstinget uppbära ersättning per vårddag motsvarande
varddagkostnaden vid lasarettet under nästföregående år.

Vårddagkostnaden beräknas efter de grunder, som angivas i medicinalstyrelsens
formulär för årsberättelser, bilagan B, uppgift angående inkomster
och utgifter. I vårdkostnadsunderlaget skall icke ingå kostnad för ny-, oraoch
tillbyggnad.

Utöver det dagkostnadsbelopp, som kronan sålunda har att erlägga, skall
kronan dessutom för varje vårddag, som överskjuter det i § 2 nämnda antalet,
utgiva ett belopp av 3 kr., motsvarande den beräknade räntan å landstingets
engångskostnader för byggnader och inventarier.

Oberoende av huruvida det enligt bestämmelserna i förenämnda, den
6 mars/den 24 augusti 1925 slutna kontrakt till kronans disposition ställda
antalet vårddagar av kronan fullt utnyttjas eller icke, skall ersättning för
militärpatient, som i vederbörlig ordning remitterats och intagits för vård
å lasarettets blivande avdelning för psykiskt sjuka, utgå enligt de i denna
paragraf angivna grunder.

Ersättning enligt denna paragraf skall icke utgå, där på grund av särskilt
stadgande i lag eller eljest skyldighet föreligger för landstinget att
kostnadsfritt lämna vård och underhåll.

Den i förstnämnda paragraf omförmälda legosängsavgiften uppgår enligt
från sjukvårdsstyrelsen inhämtade uppgifter per dag å allmän sal
för inomlänspatient till 3 kronor de första tio dagarna, till 2 kronor därpå
följande tio dagar samt till 1 krona fr. o. m. den tjuguförsta dagen. För
utomlänspatient är avgiften 10 kronor per dag. Vårddagkostnaden vid
ifrågavarande lasarett, beräknad efter de i § 3 angivna grunderna, har för
år 1948 uppgått till 22 kronor 28 öre.

Beträffande den militära sjukvården i Västernorrlands län har förutsatts
(prop. 1949:88; r.skr. 1949:152), att garnisonssjukhuset i Sollefteå skall
nedläggas — och nu gällande samarbetsavtal med landstinget upphöra att
gälla så snart landstinget kan taga i bruk en planerad medicinsk avdelning
vid länslasarettet i Sollefteå, vilket beräknats komma att ske senast
den 1 juli 1953. Årets landsting har emellertid, med ändring av tidigare
planer, beslutat uppföra ett helt nytt sjukhus. Sedan samarbetsavtalet upphört
att gälla, skall ett med landstinget preliminärt ingånget avtal träda
i tillämpning. Enligt detta avtal skall sådan militär personal, som be -

— 89 —

tecknats såsom militärpatienter, mot viss ersättning från kronans sida
mottagas för vård å länslasarettet. Härom stadgas i avtalet följande.

§ 2.

Lasarettet mottager och vårdar värnpliktiga och vid försvarsväsendet fast
anställt manskap, som äga rätt till sjukhusvård helt på kronans bekostnad
och som icke lämpligen kunna undersökas och behandlas vid eget förband
eller böra hänvisas till vård å epidemisjukhus, sinnessjukhus eller annat
specialsjukhus och som därför av militär tjänsteläkare eller av annan för
dess sjukvård anställd läkare remitteras till lasarettet. Ifrågavarande personal
benämnes här nedan militärpatienter.

§ 3.

För vård och underhåll av militärpatienter äger landstinget uppbära ersättning
per vårddag motsvarande vårddagkostnaden vid lasarettet under

nästföregående år. .

Vårddagkostnaden beräknas efter de grunder, som angivas i medicinalstyrelsens
formulär för årsberättelser, bilagan B, uppgift angående inkomster
och utgifter. I vårdkostnadsunderlaget skall icke ingå kostnad för ny-, omoch
tillbyggnad.

Utöver det dagkostnadsbelopp, som kronan sålunda har att erlägga, skall
kronan dessutom för varje vårddag utgiva ett belopp av 3 kronor, motsvarande
den beräknade räntan å landstingets engångskostnader för byggnader
och inventarier.

Ersättning enligt denna paragraf skall icke utgå, där på grund av särskilt
stadgande i lag eller eljest skyldighet föreligger för landstinget att kostnadsfritt
lämna vård och underhåll.

Enligt från sjukvårdsstyrelsen inhämtade uppgifter uppgår legosängsavgiften
å allmän sal vid lasarettet i Sollefteå för inomlänspatienter till 1
krona 50 öre per dag under 30 dagar och därefter till 1 krona per dag samt
för utomlänspatienter till 10 kronor per dag. Härtill kommer en inskrivningsavgift
av 10 kronor. Vårddagkostnaden vid lasarettet, beräknad efter
de i nyssberörda § 3 angivna grunderna, har för år 1948 uppgått till 25
kronor 60 öre.

Enligt 1949 års riksdagsberättelse ha genom den för fortsatt utredning
rörande sjukhusfrågornas lösande vid vissa truppförband tillkallade sakkunnige
förhandlingar under år 1948 ägt rum med representanter för Jönköpings
läns landsting samt Skaraborgs läns landsting och Skövde stad angående
beredande av sjukhusvård (A-sjukvård) för den militära personalen
tillhörande garnisonerna i respektive Eksjö och Skövde m. m. Beträffande
förstnämnda landsting ha förhandlingarna slutförts och resulterat i ett
mellan utredningsmannen, å ena, samt landstingets förvaltningsutskott, å
andra sidan, villkorligt träffat avtal om vård av vissa patienter å garnisonssjukhuset
och lasarettet i Eksjö. Avtalet avses skola underställas Kungl.
Maj :t för godkännande. Med Skaraborgs läns landsting och Skövde stad
pågå alltjämt förhandlingar.

Revisorernas uttalande. Sedan ett flertal utredningar verkställts angående
förutsättningarna för en samordning av den militära och den civila sjuk -

— 90 —

vården inom Blekinge län, beslöts vid 1943 års riksdag att marinens sjukhus
i Karlskrona skulle nedläggas och sjukhusets uppgifter övertagas av ett till
länslasarettet i samma stad förlagt samarbetssjukhus. Kostnaderna för den
med anledning härav erforderliga utbyggnaden av lasarettet beräknades ursprungligen
till 5 060 000 kronor men ha sedermera ökat med i runt tal
1 355 000 kronor till 6 415 000 kronor. Av detta belopp har statsverket tillskjutit
sammanlagt 4 005 000 kronor, varjämte riksdagen anvisat ytterligare
400 000 kronor såsom bidrag till viss kompletterande inventarieanskaffning.
Härtill kommer att av statsmedel finansierats uppförandet av
två sjukvårdsbaracker inom centrallasarettets område för en kostnad av
206 500 kronor.

Närmare bestämmelser angående vården av militärpatienter vid ifrågavarande
sjukhus finnas meddelade i ett mellan kronan och Blekinge läns
landsting den 3 maj 1949 ingånget avtal, vilket har retroaktiv giltighet
fr. o. m. den 5 juli 1945. Enligt detta avtal äger landstinget för här avsedd
vård uppbära ersättning på grundval av centrallasarettets driftkostnader.
Kronans andel i de fasta kostnaderna skall därvid fastställas med utgångspunkt
från det antal ordinarie vårdplatser som står till militärpatienternas
förfogande, medan de löpande kostnaderna skola beräknas efter det faktiska
antal vårddagar som åtnjutits under viss tidsperiod. Med militärpatienter
förstås enligt avtalet sådan vid försvarsväsendet anställd manlig personal,
som antingen enligt de för fredstid meddelade avlöningsbestämmelserna eller
enligt gällande kollektivavtal är berättigad till sjukhusvård helt på statens
bekostnad. Detta innebär bl. a. att avtalet är tillämpligt jämväl på Karlskrona
örlogsvarvs civilanställda arbetare. Ehuru icke direkt utsagt, torde uttrycket
militärpatienter även inbegripa värnpliktig personal.

Enligt revisorernas mening torde en samordning av den militära och den
civila sjukvården i allmänhet kunna förväntas leda till att själva vårdmöjligheterna
förbättras samt att tillgängliga personella och materiella resurser
mera rationellt tillvaratagas. I viss utsträckning synes därigenom även en
för samhället i dess helhet dyrbar dubbelorganisation kunna undvikas. Revisorerna
äro därför av den uppfattningen, att frågan om samarbete på
den militära sjukvårdens område mellan kronan och vederbörande landsting
är förtjänt av det största beaktande. Erinras må att såväl 1933 som 1941
års revisorer uttalat sig för ett sådant samarbete.

Ur nu angivna synpunkter torde några principiella erinringar icke kunna
framställas mot de överväganden som föregått statsmakternas beslut om
tillskapande av ett samarbetssjukhus i Blekinge län. Emellertid nödgas
revisorerna konstatera, att den speciella utformning, som avtalet angående
vård av militärpatienter på centrallasarettet i Karlskrona fått, visat sig leda
till ett för kronan synnerligen oförmånligt resultat. Enligt tillgängliga uppgifter
har sålunda kostnaden per vårddag, beräknad på sätt angivits i
8—10 §§ avtalet, för de tre sistförflutna kalenderåren uppgått till i avrundade
tal respektive 26, 42 och 59 kronor. Till jämförelse härmed må
nämnas, att legosängsavgiften å allmän sal vid ifrågavarande lasarett ut -

— 91 —

gör för inomlänspatienter 2 kronor 50 öre per dag under tjugu dagar och
därefter 1 krona 25 öre per dag samt för utonilänspatienter 10 kronor per
dag. Sammanlagda kostnaderna för den under tiden juli 1945—september
1949 åt militärpatienter meddelade vården belöpa sig till över 2,5 miljoner
kronor, varav försvarets sjukvårdsstyrelse centralt har att gälda närmare
2,3 miljoner kronor. För detta ändamål står på årets riksstat ett belopp av
350 000 kronor till förfogande, varför vederbörande anslag kommer att väsentligt
överskridas. I detta sammanhang må jämväl erinras om de betydande
ekonomiska förpliktelser som statsverket påtagit sig för själva utbyggnaden
av centrallasarettet.

Såsom särskilt ofördelaktiga för kronan framstå de förberörda bestämmelserna
i 9 § avtalet, enligt vilka kronans andel i lasarettets fasta driftkostnader
skall fastställas med utgångspunkt från det antal ordinarie
vårdplatser som upplåtits för militärpatienter, oavsett huruvida dessa platser
äro belagda eller ej. Såsom av det föregående framgår har i avtalet
räknats med att kronan skall disponera 231 vårdplatser; med hänsyn till
att utbyggnadsprogrammet ännu icke slutförts äro f. n. allenast 134 platser
tillgängliga. Den faktiska beläggningen under de tre sistförflutna kalenderåren
har likväl varit avsevärt lägre och i genomsnitt omfattat endast respektive
55, 44 och 31 platser per dag. På grund av avtalsbestämmelserna
får emellertid kronan vidkännas de fasta kostnaderna för samtliga ordinarie
vårdplatser, vilkas antal under den fortskridande utbyggnaden av lasarettet
kommer att successivt ökas. Därest antalet militärpatienter i fortsättningen
håller sig vid en någorlunda oförändrad nivå — varmed torde
finnas grundad anledning att räkna — innebär det nu sagda, att kronan
i växande omfattning kommer att direkt subventionera den sjukvårdande
verksamhet som landstinget rätteligen självt bör svara för. Av den lämnade
redogörelsen framgår också, att landstinget under år 1948 för egen räkning
utnyttjat visst antal vårdplatser, för vilka kronan enligt avtalsbestämmelserna
debiterats de fasta kostnaderna. I detta sammanhang må nämnas,
att statsverkets andel i lasarettets fasta kostnader utgjorde för år 1946
85,9 procent, för år 1947 90,6 procent och för år 1948 92,4 procent av de totala
kostnader kronan fått vidkännas för den militära vården å lasarettet,
vilket torde ge en antydan om storleken av det problem varom här är fråga.

Fn ytterligare anledning till att det nu behandlade avtalet kommit att
för statsverket få ekonomiskt så oförmånliga verkningar är att finna däri,
att enligt bestämmelserna någon hänsyn icke tages till huruvida vederbörande
militärpatienter äro mantalsskrivna inom Blekinge län eller ej.
Därest avtalet utformats under beaktande härav och ersättning i förekommande
fall sålunda beräknats efter för inomlänspatienter i allmänhet gällande
grunder, skulle kostnaden per vårddag för ett avsevärt antal av de vid
lasarettet vårdade militärpatienterna — minst 56 procent av totalantalet
under år 1948 — ha uppgått till högst 2 kronor 50 öre i stället för såsom
nu 59 kronor 38 öre. Speciellt för örlogsvarvets marinverkstäder kunna
avtalsbestämmelserna i denna del komma att medföra högst betänkliga
konsekvenser med avseende på verkstädernas möjligheter att i förekom -

— 92 —

mande fall hävda sig på den fria marknaden. Visserligen stadgas i 14 §
avtalet, att vederbörande lokalmyndigheter skola debiteras allenast själva
legosängsavgifterna, medan försvarets sjukvårdsstyrelse har att centralt
gälda härutöver utgående kostnader. Enligt vad sjukvårdsstyrelsen under
hand uppgivit, har ämbetsverket icke för avsikt att avkräva örlogsvarvet
gottgörelse för dettas andel i sist angivna kostnader. Därest av statsmakterna
fastställda redovisningsprinciper för örlogsvarvens verkstadsdrift
skola strikt tillämpas, torde emellertid en dylik efterdebitering icke kunna
undvikas.

Jämlikt 21 § andra stycket av nu berörda avtal skall inom i avtalstexten
närmare angiven tid omprövning ske av grunderna för kronans ersättningsskyldighet,
därest någondera parten det påkallar. Ifrågavarande tidsfrist
utlöper i och med utgången av innevarande kalenderår. Med hänsyn till
såväl denna omständighet som de i det föregående behandlade förhållandena
framstår det för revisorerna som ofrånkomligt, att initiativ till upptagande
av förhandlingar i och för sådan omprövning omedelbart tages från
kronans sida. Särskilt angeläget finna revisorerna det vara, att sättet för
fördelning av lasarettets fasta driftkostnader underkastas revision; de beräkningar
som legat till grund för fastställandet av antalet ordinarie vårdplatser
för militärpatienter ha visat sig vara helt otillförlitliga. Sistberörda
fråga synes f. ö. ha kommit i ett i viss mån ändrat läge, sedan truppförbandssjukhusen
i Karlskrona utbyggts och moderniserats. Enligt revisorernas
mening måste det vidare anses vara mindre tillfredsställande, att för
patient, som är mantalsskriven inom Blekinge län och som på grund härav
skattevägen bidrar till finansieringen av landstingets sjukvård, skall debiteras
i förhållande till övriga inom länet mantalsskrivna medborgare onormalt
hög sjukvårdsersättning, enbart av den anledningen att vederbörande
tjänstgör eller arbetar vid någon försvarsväsendet tillhörande institution.
För örlogsvarvets vidkommande utgör denna omständighet ett speciellt
problem, som på ett eller annat sätt måste lösas. Revisorerna finna det
å andra sidan rimligt, att kronan beträffande militära utomlänspatienter
får vidkännas de faktiska underhållskostnaderna i enlighet med nu gällande
grunder.

Revisorerna vilja slutligen erinra om att kronan även i andra fall än det
nu förevarande med vederbörande landsting träffat avtal av åtminstone delvis
enahanda innebörd som det med Blekinge läns landsting ingångna angående
den ersättning som skall utgå för av landstingssjukhusen meddelad
vård av militärpatienter. I ytterligare ett antal fall torde likartade avtal
komma att ingås inom den närmaste tiden. Med anledning därav vilja
revisorerna understryka vikten av att ovan framförda synpunkter beaktas,
innan dessa avtal förnyas respektive definitivt godkännas.

Med hänsyn till det behandlade ärendets brådskande natur ha revisorerna
med stöd av § 6 första stycket andra meningen av den för revisorerna
gällande instruktionen (1949: 358) ansett sig böra avgiva särskild berättelse
i ämnet.

— 93 —

§ 11.

Viss förrådsupplagd sjukvårdsmateriel.

Under § 12 i sin berättelse framförde 1944 års revisorer vissa erinringar
beträffande det dåvarande krigssjukhuset i Lärbro på Gotland. Särskilt anmärkningsvärt
funno revisorerna det vara, att ifrågavarande anläggning,
omfattande ett 50-tal baracker och andra byggnader, utbyggts utöver vad
som i vederbörande krigssjukvårdsplan var föreskrivet samt att denna utbyggnad
skett utan formligt beslut från högre förvaltningsmyndigheters sida
och utan att medel i vederbörlig ordning ställts till förfogande för ändamålet.
I sitt häröver avgivna remissutlåtande framhöll försvarets sjukvårdsförvaltning
bl. a., att utbyggnaden av sjukhuset finge ses mot bakgrunden
av under beredskapstiden rådande särskilda förhållanden samt att densamma
varit nödvändig för tillgodoseendet av sjukvårdsbehovet för Gotlands
mobiliserade stridskrafter.

Krigssjukhuset i Lärbro har i samband med beredskapens upphörande
avvecklats.

Revisorerna ha avlagt besök vid Lärbro och därvid gjort sig underrättade
om det sätt, på vilket de ifrågavarande byggnaderna numera disponeras.

Av vad revisorerna erfarit framgår bl. a., att vissa såsom tvättinrättning
iordningställda baracker samt en del mindre byggnader försålts, medan centralköket
med matsalar och sköterskebarack uthyrts till Lärbro kommun.
Återstående byggnader ha bedömts alltjämt vara erforderliga för militära
behov och utnyttjats numera för förrådsändamål o. d. En del av den förrådsupplagda
materielen utgöres av tyg- och intendenturmateriel, men i huvudsak
disponeras vederbörande förrådslokaler för förvaring av sjukvårdsmateriel.

Vid sitt besök ha revisorerna även beretts tillfälle att närmare taga del
av de anordningar som vidtagits för materielens förvaring och vård. I samband
därmed ha revisorerna iakttagit, att i uppbörden ingår viss, delvis
relativt dyrbar sjukvårdsmateriel, som utmärkt väl lämpar sig att utnyttja
i den dagliga sjukvården. Försvarets sjukvårdsstyrelse har sedermera under
hand upplyst, att den ifrågavarande uppbörden omfattar all den utrustning
som enligt fastställda planer ovillkorligen måste finnas lagrad i förråd.
Någon fara för att materielen tager skada därav föreligger i stort sett icke.
Förbandsmateriel och liknande omsättes dock i fredstid enligt särskilda bestämmelser,
varvid erforderlig komplettering sker från sjukvårdsstyrelsens
centralförråd. Beträffande den förrådshållna röntgenutrustningen har framhållits,
att den befintliga apparaturen f. n. är föremål för modernisering,
förseende med strålningsskydd m. in. Sedan denna omändring blivit verkställd,
avses apparaturen skola tagas i anspråk vid truppförbandssjukhusen
på Gotland. Så gott som samtliga i sjukvårdsstyrelsens förråd ingående
röntgenapparater beräknas genom liknande åtgärder bliva disponerade i
fred. Någon minskning av materieluppbördens storlek kan icke ske utan
att krigsberedskapen därigenom äventyras.

— 94 —

Revisorernas uttalande. \ id besök å den numera för förrådsändamål utnyttjade
barackanläggningen i Lärbro ha revisorerna kunnat konstatera,
att den därstädes förvarade materielen vårdas på ett av allt att döma fullt
betryggande sätt. Samtidigt ha revisorerna iakttagit, att viss i uppbörden ingående
sjukvårdsmateriel är av sådant slag, att densamma med stor fördel
kan användas inom den dagliga sjukvården. Enligt från försvarets sjukvårdsstyrelse
inhämtade upplysningar sker i vissa fall kontinuerlig omsättning
av denna materiel. Vad särskilt röntgenutrustningen beträffar föreligga
planer att i fredstid utlämna samtlig av sjukvårdsstyrelsen förrådsupplagd
apparatur av detta slag till vederbörande truppförbandssjukhus.

I anslutning till de av sjukvårdsstyrelsen lämnade uppgifterna vilja revisorerna
understryka betydelsen av att nyssberörda planer snarast möjligt
förverkligas, så att all den materiel som lämpar sig härför kan nyttiggöras
inom den dagliga — militära eller civila — sjukvården såväl på Gotland som
annorstädes.

§ 12.

Redovisningen av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel.

Inom flygvapnet anordnas med vissa mellanrum s. k. flygdagar, varvid
allmänheten beredes tillfälle att vid vederbörande flygflottiljer bese den
därstädes befintliga flygmaterielen, åse vissa flyguppvisningar m. m. Programmen
för dessa flygdagar omfatta i allmänhet även nöjesarrangemang
av olika slag. För tillträde till en sådan dag upptages särskild avgift.

Genom ämbetsskrivelse den 19 juli 1946 har Kungl. Maj :t meddelat bestämmelser
angående användningen av de vid flygdagarna inflytande medlen.
Därvid har föreskrivits att uppkommen nettobehållning skall i statsmedelsräkenskaperna
redovisas å särskild diversemedelstitel. Av behållningen
skall omkring 50 procent överlämnas till kungafonden »Med folket
för fosterlandet» eller till annan hjälpfond av motsvarande karaktär. Chefen
för flygvapnet äger att närmare besluta rörande användningen av nettobehållningen
i övrigt för följande ändamål, nämligen för erforderlig representation
i och för upprätthållande av samhörighet mellan flygförband
och ortsbefolkning samt för andra närliggande syften, för prydande av kasern-
och lägerområden ävensom för beredande av ökad trevnad i mässar och
förläggningslokaler samt för idrotts- och bildningsverksamhet till nytta
och trevnad för personalen vid respektive flygförband, allt i ungefär lika
grad för de skilda personalkategoriernas vidkommande.

Det belopp som avses skola överlämnas till kungafonden har sedermera
av Kungl. Maj:t genom ämbetsskrivelse den 30 maj 1947 fastställts till omkring
40 procent av den uppkomna nettobehållningen.

I anslutning till ifrågavarande bestämmelser har försvarets civilförvaltning,
efter samråd med chefen för flygvapnet, den 6 augusti 1946 (Ekof C
nr 66) utfärdat närmare redovisningsföreskrifter i ämnet, innebärande bl. a.

— 95

att nettobehållningen skall inlevereras till vederbörlig kassa och krediteras
titel 97513. Dessa föreskrifter ha den 11 maj 1948 (Ekof C nr 23) erhållit
följande ändrade lydelse.

1) Nettobehållning, varom i detta sammanhang är fråga, skall snarast
och i allt fall senast inom en vecka inlevereras till flygförvaltningen genom
insättning å dess postgiro 15898. Till reversalet fogas av vederbörande
flottiljchef bestyrkt uppgift å inkomster och utgifter i samband med flygdagen.

2) Flygförband av chefen för flygvapnet tilldelade medel insättas å respektive
förbands postgirokonto genom flygförvaltningens försorg och skola
krediteras titel 97514, Flygdagsmedel, å vilken sistnämnda titel vederbörliga
utgifter avföras.

Samtidigt föreskrevs, att förefintlig balans av redan tilldelade medel skulle
av vederbörande förband omföras från titel 97513 till titel 97ol4 under
loppet av maj månad 1948.

En ytterligare ändring av bestämmelserna har kommit till stånd den 31
augusti 1949 (Ekof C nr 56), enligt vilken nettobehållningen i fortsättningen
skall redovisas till flygstabens kassa i stället för till flygförvaltningen.

Enligt chefens för flygvapnet direktiv har bildats en centralkommitté med
uppgift att vidtaga åtgärder för erhållande av största möjliga ekonomiska
utbyte av flygdagarna. I cirkulär den 3 april 1947 har kommittén lämnat
vissa allmänna anvisningar angående anordnandet av sådana dagar. Därvid
har förutsatts, att flygdag enligt chefens för flygvapnet närmare bestämmande
komme att anordnas vid varje förband vart tredje år. Härutöver borde
det stå förbandschef fritt att anordna s. k. flottilj dagar för att bereda
anhöriga till personalen tillfälle att besöka vederbörande förband. Flottiljdagarna
borde dock icke organiseras så, att de avtrubbade resultatet av en
kommande flygdag och dymedelst försämrade det ekonomiska resultatet av
densamma. I anslutning härtill har kommittén lämnat vissa preliminära
anvisningar beträffande bokföringen av de inkomster och utgifter som regelmässigt
förekomma vid flygdag.

I ett senare cirkulär av den 10 maj 1947 har kommittén meddelat närmare
föreskrifter rörande de konton som skola användas vid redovisningen.
Sålunda skola inkomster och utgifter specificeras på bl. a. följande poster,
nämligen annonsering, affischering, program, gissningstävlan, nålar, cykelparkering,
bilparkering, dansbana, servering av mat, kaffe m. in., försäljning
av frukt, choklad, korv, glace m. in., övriga nöjesanordningar, försäkring
samt kostnader för högtalaranläggning. De ifrågavarande posterna torde
ge en antydan om den närmare karaktären av de former i vilka verksamheten
bedrives.

I annat sammanhang har kommittén meddelat, att särskild högtalaranläggning
komme att ställas till förbandens förfogande genom flygförvaltningens
försorg i syfte att nedbringa kostnaderna. Montering och kontroll
av anläggningen avsåges skola verkställas av från flygförvaltningen utsänd
ingenjör, vilken av vederbörande förband borde erhålla erforderlig hand -

— 96 _

räckning, beräknad till tre man samt jeep med chaufför. Kommittén har
vidare föreskrivit, att iordningställande av dansbana skall ombesörjas genom
förbandens försorg samt att försäljning av dansbiljetter skall ske allenast
av förbandens personal.

Revisorerna ha från cheferna för vederbörande flygflottiljer (motsvarande)
införskaffat uppgifter rörande dels antalet under åren 1945—49 anordnade
flygdagar, dels därvid redovisade inkomster och utgifter. På grundval
härav framräknade nettobehållningar vid respektive flygdagar finnas återgivna
i efterföljande sammanställning.

Förband

1945

1946

1947

1948

1949

Summa

F 1........

1 _

F 2........

2 1 491: 22

_

1 491: 22

F 3........

6 418: 52

_

6 418: 52

F 4........

2 775: 22

4 842: 39

7 704: 84

15 322: 45

F 5........

8 829: 08

11 015: 76

_

19 844: 84

F 6........

3 202: 75

10 155: 07

10 500: 01

23 857: 83

F 7........

_

_

F 8........

_

F 9........

19 536: 40

_

19 536: 40

F 10........

17 017: 75

_

17 017: 75

F 11........

2 822: 17

7 462: 12

10 284: 29

F 12........

6 546: 79

14 704: 49

__

21 251: 28

F 13........

8 913: 59

_

8 913: 59

F 14........

F 15........

5 919: 38

10 831: 09

16 750: 47

F 16........

1 408: 33

2 864: 10

*18 800: 99

23 073: 42

F 17........

9 639: 60

_

9 639: 60

F 18........

_

__

F 21........

6 248: 13

6 248: 13

Summa

24 125:12

62 718: 85

57 506: 77

55 299: 05

199 649: 79

1 Räkenskaperna finnas ej bevarade.

2 Hela behållningen har tillförts kungafonden.

3 Preliminärt belopp.

Av tabellen framgår bl. a., att fyra förband över huvud taget icke avhållit
några flygdagar under den ifrågavarande tiden. Vidare ha under år 1948
icke i något fall sådana dagar anordnats. Nettobehållningen varierar avsevärt:
från lägst i runt tal 1 400 kronor vid F 16 år 1945 till högst i runt tal 19 500
kronor vid F 9 år 1947. Den genomsnittliga behållningen per flygdag utgjorde
i avrundade belopp för år 1945 4 020 kronor, för år 1946 6 970 kronor,
för år 1947 14 380 kronor och för år 1949 11 060 kronor. För hela
tidsperioden ha nettoinkomsterna i genomsnitt uppgått till drygt 19 000 kronor
och nettoutgifterna till drygt 10 000 kronor.

Jämlikt skrivelse från chefen för flygvapnet den 18 december 1946 skulle
summan av de av förbanden inlevererade nettobehållningarna från 1946 års
flygdagar utgöra ca 61 600 kronor. Samtidigt har meddelats, att av detta
belopp kungafonden tilldelats ca 50 procent, chefen för flygvapnet ca 7 procent,
flygledningens representationskassa ca 3 procent samt förband och
skolor tillhopa ca 21 procent, medan resterande ca 19 procent fördelats å

— 97 —

de förband, som under nämnda år anordnat flygdagar, i proportion till den
nettobehållning varje förband inlevererat.

Genom skrivelse den 22 december 1947 har chefen för flygvapnet fördelat
de vid 1947 års flygdagar uppkomna nettobehållningarna, i skrivelsen angivna
till sammanlagt 57 306 kronor 77 öre. Efter avdrag med 4 306 kronor
77 öre, utgörande av flygförvaltningen förskotterade medel, ha av återstoden
40 procent tilldelats kungafonden, 8,5 procent chefen för flygvapnet, 5 procent
flygledningens representationskassa, sammanlagt 31,5 procent förband
och skolor (vardera 1,5 procent) samt resterande 15 procent de förband, som
under år 1947 anordnat flygdag, enligt tidigare återgivna grunder.

För år 1949 har någon motsvarande fördelning ännu ej ägt rum.

I förenämnda båda skrivelser har tillika uppgivits, att de till chefens för
flygvapnet förfogande stående medlen utgöra en för flygvapnet central reserv.
Härav skola bestridas exempelvis utgifter i sådana fall, då viss flottilj
ålägges representation, som är att betrakta som representation för flygvapnet
i dess helhet, samt i undantagsfall utgifter för vissa andra chefers
representation, såsom eskaderchef, flygbasområdeschef och chefen för flygkrigshögskolan.
Vidare kunna av dessa medel bestridas utgifter för priser
vid flygvapenmästerskap in. m. Enligt samma skrivelser skall flygledningens
representationskassa bestrida bl. a. utgifter för begravningskransar,
blommor m. m. samt kondoleanstelegram, då händelser — såväl inom som
utom flygvapnet — därtill föranleda.

Av chefen för flygvapnet fördelade flygdagsmedel för åren 1946 och 1947
framgå av följande tablå.

Mottagare

1946

1947

Summa

Kungafonden ...

30 800

_

21 200

-

52 000: —

C F V.........

3 580

40

4 500

8 080: 40

Flygledningen . .

1 848

2 650

4 498: —

F 1..........

616

795

1 411: —

F 2..........

616

--

795

1 411: —

F 3..........

616

795

1411: —

F 4..........

1 376

795

2 171: —

F 5..........

2 706

795

-■

3 501: —

F 6..........

2 135

795

2 930: —

F 7..........

616

795

1 411: —

F 8..........

616

795

1 411: —

F 9..........

616

_

3 505

4121: —

F 10..........

616

3 130

3 746: —

F 11..........

1 148

795

1 943: —

F 12..........

1 851

--

2 845

4 696: —

F 13..........

2 307

795

3 102: —

F 14..........

1 680

795

2 475: —

F 15..........

616

--

795

1 411: —

F 16..........

1 148

795

1 943: —

F 17..........

2 440

795

--

3 235: —

F 18..........

616

795

--

1 411: —

F 20..........

616

795

1 411: —

F 21..........

616

1 655

2 271: —

CFCS........

616

795

1 411: —

Summa

60 411

40

53 000

113 411:40

7—b981b0. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i9. I.

98

Såsom tidigare framhållits, har den för flygdagarna tillsatta centralkommittén
förutsatt, att det borde stå förbandschef fritt att anordna s. k.
flottilj dagar i visst närmare angivet syfte. För dessa dagar saknas särskilda
redovisningsföreskrifter. Därvid uppkommen nettobehållning tillfaller vederbörande
flygflottilj och ingår sålunda icke i flygdagsmedlen. Chefen för
flygvapnet har emellertid den 19 april 1949 föreskrivit, att uppkommande
netton skola meddelas honom och att arrangerande förband skall vara berett
att erhålla minskad tilldelning av allmänna flygdagsmedel.

Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar ha under åren
1945—49 flottiljdagar anordnats vid F 1, F 5, F 7, F 11, F 13, F 14, F 15
och F 17. Vid de fyra förstnämnda flottiljerna ha dessa dagar haft karaktär
av besöksdagar för anhöriga, och några egentliga inkomster eller
utgifter ha icke förekommit. Inträdesavgift har i dessa fall icke upptagits.
I vissa fall har i programmet ingått någon idrotts- eller skyttefest.

Vid F 13 har anordnats en flottiljdag år 1945, vilken inbringade en behållning
av 3 064 kronor 83 öre. Vid F 14 ha dylika dagar förekommit åren
1947 och 1948 med en sammanlagd behållning av 3 604 kronor 4 öre. Vid
F 15 har flottilj dag arrangerats år 1946, vilken givit en nettoinkomst av
4 983 kronor 83 öre. Vid F 17 slutligen ha flottilj dagar anordnats under vart
och ett av åren 1945, 1947, 1948 och 1949, varvid uppstått en sammanlagd
nettobehållning av 23 750 kronor 90 öre.

I nedanstående tabell har gjorts en sammanställning över samtliga de
medel av nu berörda slag, som under åren 1945—49 stått till respektive
förbands disposition. I beloppen ingå dock icke flygdagsmedel för år 1949,
enär, såsom tidigare anmärkts, fördelning härav ännu icke skett.

Förband

1945 års
flygdags-medel

Av CFV för-delade flyg-dagsmedel

Flottilj -dagsmedel

Summa

F 1..........

_

1 411

1411: —

F 2..........

1 491: 22

1 411

__

2 902: 22

F 3..........

6 418: 52

1 411

_

7 829: 52

F 4..........

2 775: 22

2 171

_

4 946: 22

F 5..........

8 829: 08

3 501

12 330: 08

F 6..........

3 202: 75

2 930

--

6 132: 75

F 7..........

1411

1411: —

F 8..........

1 411

1411: —

F 9..........

4 121

_

4 121: —

F 10..........

3 746

3 746: —

F 11..........

1 943

_

1 943: —

F 12..........

4 696

-.

4 696: —

F 13..........

3 102

3 064: 83

6 166: 83

F 14..........

2 475

3 604: 04

6 079: 04

F 15..........

1411

4 983: 83

6 394: 83

F 16..........

1 408: 33

1943

_

3 351: 33

F 17..........

3 235

23 750: 90

26 985: 90

F 18..........

1 411

--

1411: —

F 20..........

1 411

_

1 411: —

F 21..........

2 271

2 271: —

CFCS........

1 411

1 411:—

Summa

24 125:12

48 833

35 403: 60

108 361: 72

— 99

Sammanställningen visar att disponibla belopp högst avsevärt variera
mellan olika förband. Så t. ex. disponerar vart och ett av sju förband
mindre än 2 000 kronor, medan ett (F 17) har närmare 27 000 kronor till
sitt förfogande.

Revisorerna ha företagit en närmare granskning av de av förbandscheferna
lämnade uppgifterna beträffande inkomster och utgifter vid vederbörande
flygdagar. Dessa uppgifter synas som regel utgöra avskrifter av
till chefen för flygvapnet i samband med redovisningen översända räkenskapssammandrag.
Vid granskningen har uppmärksammats, att redovisningen
i vissa fall är mycket bristfälligt specificerad. Poster, rubricerade såsom
Allmänna omkostnader, Diverse utgifter, Representation m. m., Funktionärer
m. in., belöpa sig till avsevärda belopp. Så upptagas exempelvis
i redovisningar från F 9, F 10 och F 14 poster av denna karaktär till respektive
2 473 kronor 20 öre, 2 218 kronor 28 öre och 3 856 kronor 19 öre.

Revisorerna ha vidare genomgått bokföringen för budgetåren 1946/49
samt för tiden juni—september 1949 å de för flygdagsmedel anvisade redovisningstitlarna.
I detta sammanhang må erinras om att enligt förberörda
redovisningsbestämmelser uppkommen nettobehållning ursprungligen skulle
inlevereras till vederbörande flygförbands kassa och krediteras titel 97513.
Dessa bestämmelser ha, såsom anförts, sedermera ändrats därhän, att nettobehållning
skall inbetalas till flygstaben samt att av chefen för flygvapnet
fördelade flygdagsmedel skola insättas å respektive förbands postgirokonton
och krediteras titel 97514, vilken titel skall debiteras vid förbanden
verkställda utgifter. I anslutning härtill har föreskrivits, att balans av redan
tilldelade medel skall omföras från titel 97513 till titel 97514. Denna
omföring skulle vara gjord under maj månad 1948.

Revisorernas granskning har försvårats av att inflytande flygdagsmedel
fördelas icke budgetårsvis utan kalenderårsvis. Revisorerna ha dock kunnat
konstatera, bland annat, att i vissa fall anbefalld omföring mellan titlarna
97513 och 97514 icke kommit till stånd. Så är fallet vid F 5 och F 18. Vid
F 8 har omföringen felaktigt skett på så sätt, att titel 97513 krediterats och
titel 97514 debiterats i stället för tvärtom. Bokföringen visar vidare, att
vissa förband under budgetåret 1948/49 avfört sina utgifter å titel 97513 och
icke, såsom föreskrivits, å titel 97514. Detta är fallet beträffande t. ex. F 1,
F 5 och F 9.

Revisorerna ha även stickprovsvis granskat verifikationerna till de utgifter
som vid vederbörande förband bestritts medelst anlitande av tilldelade
flygdagsmedel. Därvid har konstaterats, att flertalet utgifter avse representation.
I icke obetydlig utsträckning ha förekommit även inköp av
oljemålningar m. m. för officers- och underofficersmässar. Däremot ha
medlen endast i ringa grad disponerats till förmån för övriga personalkategoriers
samlingslokaler. Ej heller synas åtgärder för prydande av kasernoch
lägerområden ha vidtagits i någon större omfattning. Idrotts- och skytteföreningar
understödjas understundom med kontanta bidrag, och till stör -

— 100 —

re tävlingar anskaffas priser av olika slag. I samband med begravningar av
förbanden tillhörig personal förekomma utgifter för kransar samt resor.

Verifikationerna äro icke sällan mycket ofullständiga, vilket särskilt gäller
nyssberörda representationskostnader. Som regel saknas anteckning om
antalet gäster samt uppgift om vilka dessa varit. Enligt en verifikation har
till viss flottiljchef utbetalats 1 041 kronor för »kontaktverksamhet». Icke
blott beträffande representation utan även eljest förekommer, att medel utbetalas
till enskilda militära befattningshavare utan närmare specifikation.

I samband med fördelningen av 1947 års flygdagsmedel har, såsom tidigare
framhållits, den totala nettobehållningen minskats med 4 306 kronor
77 öre, utgörande vissa av flygförvaltningen förskotterade medel. Av vederbörande
räkenskaper framgår, att detta belopp tillgodoförts ämbetsverkets
försträckningstitel, varvid 2 946 kronor 90 öre angivits avse bl. a. frakter,
försäkringar och resekostnader, medan 1 359 kronor 87 öre betecknats såsom
»Amortering».

Enligt vad revisorerna under hand erfarit har av de flygdagsmedel å tillhopa
52 000 kronor, som tillförts kungafonden, ett belopp av 5 000 kronor
i januari 1948 återbetalats till chefen för flygvapnet. Återbetalningen har
skett efter framställning från denne, varvid uppgivits att beloppet skulle
användas för beredande av ersättning åt vederbörande italienska ortsbefolkning
för dess arbete i samband med omhändertagandet av offren för
flygkatastrofen vid Salerno. Beloppet finnes icke redovisat i räkenskaperna.
De flygdagsmedel som tilldelats flygledningens representationskassa verifieras
över huvud taget icke i annan mån än att anteckning sker, att medlen i
fråga utbetalats. Någon möjlighet att kontrollera på vad sätt och för vilka
ändamål beloppen disponerats föreligger sålunda icke.

Slutligen må nämnas, att jämlikt Kungl. Maj :ts särskilda beslut ha under
budgetåren 1945/49 såsom representationsbidrag beviljats chefen för
flygvapnet i runt tal 22 400 kronor, flygstaben 1 170 kronor och cheferna
för vissa flygförband tillhopa i runt tal 1 560 kronor.

Revisorernas uttalande. De s. k. flygdagarna ha till huvudsyfte att skapa
ökad förståelse för flygvapnets betydelse och skänka allmänheten viss
kännedom om de tekniska betingelserna för denna försvarsgren. De former
under vilka ifrågavarande verksamhet bedrives torde i och för sig icke giva
anledning till erinran, helst som en avsevärd del av uppkommande nettobehållningar
tillföres kungafonden. Uppenbart är å andra sidan, att flygdagarna
medföra vissa kostnader som icke bestridas av inflytande inkomstmedel
utan ytterst återfalla på statsverket. Särskilt må uppmärksammas, att
militär personal i icke ringa utsträckning tages i anspråk för olika förberedelsearbeten
m. m. Enligt revisorernas uppfattning synes i fortsättningen
viss försiktighet vid planläggningen av dessa dagar böra iakttagas, så att
erforderliga anordningar icke göras alltför vidlyftiga och omfattande.

Revisorerna ha vidare kunnat konstatera, att utgiftsredovisningen — såväl
i vad rör kostnader vilka äro direkt hänförliga till viss flygdag som be -

— 101

träffande utgifter vilka täckas medelst anlitande av tilldelade flygdagsmedel
— understundom är ytterst ofullständig. Utgifterna verifieras sålunda
icke sällan allenast genom ett allmänt angivande av de ändamål, för vilka
medel disponerats, utan närmare specifikation. Det nu sagda gäller speciellt
representationskostnader. Mindre tillfredsställande torde även vara att utr
gifter av sistnämnda slag, vilka rätteligen skola bestridas av de särskilt
anvisade flygdagsmedlen, upptagas som omkostnader för själva flygdagen.
En ändring i nu berörda hänseenden är enligt revisorernas uppfattning
påkallad. För effektivisering av kontrollen synes även erforderligt, att i
fortsättningen de inkomster och utgifter som förekomma vid flygdag redovisas
i statsräkenskaperna och underkastas revision i vanlig ordning, på
sätt nu sker exempelvis i fråga om lägerkassornas rörelse.

Vad i sin tur användningen av flygdagsmedlen beträffar, lärer i stort sett
intet vara att erinra häremot. Det vill dock förefalla, som om de av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelserna i vad därigenom stadgats, att åtgärder
för beredande av ökad trevnad för personalen skola ske i ungefär lika grad
för de skilda personalkategoriernas vidkommande, icke alltid tillräckligt
beaktats. Med hänsyn till nämnda bestämmelsers avfattning kan det enligt
revisorernas mening även ifrågasättas, huruvida de utgifter, som äro avsedda
att bestridas från flygledningens representationskassa, äga den karaktär,
att flygdagsmedel över huvud taget böra tagas i anspråk härför. I
varje fall finna revisorerna det mindre tillfredsställande, att dessa utgifter
icke närmare verifieras i annan mån än att det totalbelopp som tillföres
nämnda kassa bokföres i en enda post. Därest utgifter av detta slag alltjämt
anses böra få förekomma, synas de böra specificeras i räkenskaperna
på samma sätt som redan i princip sker beträffande de lokala förbandens
disposition av här ifrågavarande medel.

Den av revisorerna verkställda granskningen ger jämväl vid handen, att
utfärdade redovisningsföreskrifter icke nöjaktigt iakttagits vid bokföringen
av flygdagsmedlen. Vissa förband ha sålunda över huvud taget icke verkställt
den i det föregående närmare berörda omföring av föreliggande ber
hållningar mellan olika redovisningstitlar, vilken skolat ske under loppet
av maj månad 1948, med påföljd att ifrågavarande medel undandragits
den centrala kontrollen. I ett fall har direkt felaktig omföring förekommit.
Gjorda utbetalningar ha heller icke genomgående debiterats vederbörlig redovisningstitel.
Den erforderliga överblicken över disponibla tillgångar av
förevarande slag har därigenom försvårats. Vidare har konstaterats, att
summan av de av förbanden för åren 1946 och 1947 redovisade nettobehållningarna
icke överensstämmer med det totala belopp som av chefen för
flygvapnet fördelats för samma tidsperioder. En översyn av bokföringen
bör därför snarast verkställas, så att densamma kommer att avspegla det
faktiska läget i medelsavsccnde. Ur redovisningssynpunkt skulle det vidare
vara en fördel, därest fördelningen av flygdagsmedlen skedde budgetårsvis
och icke såsom nu kalenderårsvis.

Vad slutligen angår de s. k. flottiljdagarna, vilka av förbandscheferna

— 102 —

anordnas i syfte att bereda anhöriga till personalen tillfälle att besöka vederbörande
förband, ha revisorerna kunnat konstatera, att dessa dagar i
vissa fall givits en betydligt större omfattning än som avsetts. Därvid ha
nettoinkomster erhållits som belöpa sig till jämförelsevis betydande belopp.
För flottiljdagarna ha emellertid särskilda redovisningsföreskrifter icke utfärdats,
ej heller ingå de uppkomna behållningarna i de allmänna flygdagsmedlen.
Med hänsyn härtill och då det ur principiell synpunkt knappast
kan anses lämpligt att visst förband bereder sig enskilda inkomster av detta
slag, synas flottilj dagar i fortsättningen böra avhållas allenast i enlighet
med de tidigare berörda direktiven. Därest mera vidlyftiga anordningar i
samband med besök från allmänhetens sida vid respektive förband vidtagas,
böra enligt revisorernas uppfattning inkomster och utgifter redovisas
på sätt som är eller må varda föreskrivet i fråga om flygdagsmedel.

§ 13.

Försvars- och flygbasområdesstabernas lokalfråga.

I sitt den 12 januari 1942 avgivna betänkande (SOU 1942: 1) med förslag
till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet föreslog 1941 års
försvarsutredning, bland annat, att en permanent indelning av riket i försvarsområden
skulle fastställas samt försvarsområdesbefälhavare tillsättas
och försvarsområdesstaber organiseras redan i fred. Såsom skäl härför anförde
utredningen bl. a. följande.

Ansvaret i fred för de territoriella truppförbanden och deras utrustning
har hittills påvilat infanteriregementscheferna i egenskap av inskrivningsområdesbefälhavare,
medan försvarsområdesorganisationen trätt i funktion
först vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Denna organisation
kan emellertid icke längre betecknas såsom tillfredsställande och detta huvudsakligen
av två skäl. Dels ha hemortsförsvarets anstalter och krigsmaterielutrustning
liksom mobiliseringsförberedelserna för hemortsförsvaret
efter hand antagit en sådan omfattning, att infanteriregementscheferna icke
lämpligen vidare kunna betungas med denna uppgift vid sidan av sin huvuduppgift,
och dels medför det nutida krigets natur att den territoriella
försvarsorganisationen måste givas en högre grad av krigsberedskap. Redan
i fred böra följaktligen de chefer vara tillsatta och stabsorgan organiserade,
som vid krig skola leda hemortsförsvaret. Den vidgade kännedom om vederbörligt
försvarsområdes geografiska förhållanden, civila administration,
kommunikationer m. m., som härigenom tillförsäkras den territoriella försvarsledningen,
är ett viktigt led i krigsberedskapen, vars betydelse ytterligare
ökats till följd av det stora antal permanenta försvarsanordningar
och särskilda försvarsanstalter i övrigt, som under den gångna beredskapstiden
tillkommit inom olika områden.

På grundval av behovet av försvarsområden i krig föreslog försvarsutredningen
en indelning av riket i 31 lantmilitära och 4 marina försvarsområden,
vilken indelning borde gälla i såväl krig som fred. Utredningen fann
det emellertid icke erforderligt att redan i fredstid permanent organisera
särskilda försvarsområdesstaber inom varje försvarsområde. Vidare borde

— 103 —

inom Blekinge försvarsområde och Stockholms skärgårds försvarsområde
infanteribefälhavarstaber i stället för försvarsområdesstaber organiseras. I
enlighet härmed föreslog utredningen, att för försvarsområdena i fredstid
skulle inrättas 24 försvarsområdesstaber -— varvid vissa skulle vara gemensamma
för två angränsande försvarsområden — och 2 infanteribefälhavarstaber
(för Blekinge samt Stockholms skärgårds försvarsområden).

Försvarsutredningen framlade vidare bl. a. detaljerade förslag till personalorganisation
för försvarsområdesstaberna m. in. Enligt utredningens mening
borde för verksamheten erforderliga expeditionslokaler i regel anskaffas
genom förhyrning.

Till vad försvarsutredningen i nu berörda avseenden anfört och förordat
lämnade statsmakterna i princip sin anslutning (prop. 1942: 210; r.skr.
1942:374).

Med anledning av riksdagens beslut utfärdades genom kungörelsen
1943:33 närmare föreskrifter rörande, bland annat, rikets indelning i försvarsområden.
Denna indelning har sedermera undergått viss ändring. Enligt
nu gällande, genom kungörelsen 1946: 555 fastställda organisation uppgår
antalet försvarsområden till 28 lantmilitära —- av vilka 8 i fred skola
ha försvarsområdesbefälhavare jämte stab gemensam med annat försvarsområde
— och 4 marina. Såsom befälhavare för de sistnämnda tjänstgöra
cheferna för vederbörande kustartilleriförsvar.

Försvarsområdesbefälhavarna i de flesta lantmilitära försvarsområdena
äro f. n. pensionerade regementsofficerare i arvodesbefattningar. Till vederbörande
befälhavares förfogande står en stabschef (vid de samorganiserade
försvarsområdena två stabschef er), i allmänhet en kapten på aktiv
stat. Försvarsområdesstabernas sammansättning i övrigt växlar något med
hänsyn till försvarsområdenas storlek, antalet för området avsedda förband
m. in. Normalt pläga emellertid i sådan stab ingå en tygofficer, en hemvärnsofficer,
en intendent, en förvaltare tillhörande fälttygkåren, en ammunitionsförvaltare,
en hemvärnsunderofficer, en förrådsunderofficer samt
viss annan förråds- och expeditionspersonal. Huvuddelen av dessa befattningshavare
innehar arvodestjänster. Dessutom disponeras i regel vissa
aktiva officerare och underofficerare såsom instruktörer för den frivilliga
befälsutbildningen.

Försvarsområdesbefälhavares uppgifter finnas angivna i försvarsområdesinstruktionen
(TLA nr 45/1943 med sedermera vidtagna ändringar). Härav
framgår bl. a., att försvarsområdesbefälhavare är militärbefälhavaren ansvarig
för underställda förbands av armén krigsduglighet och tjänstbarhet
i övrigt i de hänseenden, dessa förband äro honom underställda, ävensom
för områdets försvar samt för att befästningsanläggningar in. in. äro i krigsdugligt
skick. Försvarsområdesbefälhavare åligger vidare bl. a.:

att planlägga och leda områdets försvar;

att lära känna försvarsområdet i alla avseenden, som kunna inverka på
dess försvar in. in., och hos militärbefälhavaren föreslå de åtgärder, som
med hänsyn härtill bedömas erforderliga;

— 104

att planlägga och genomföra viss mobilisering;

att ansvara för utbildningen av honom underställda förband ur armén;

att utföra erforderliga inspektioner;

att följa vissa befälsövningar och övningar med trupp vid honom icke underställda
förband inom försvarsområdet;

att samverka med vederbörande mobiliseringavdelningschefer vid krigsplacering
av personal till sådana förband, som avses komma att underställas
honom;

att till militärbefälhavaren avgiva förslag till ändringar i hemvärnsområdesindelningen; att

ansvara för fältredovisningens behöriga gång vid honom underställda,
i tjänst varande förband och lämna vederbörande truppregistreringsmyndigheter
uppgift på resultatet vid anordnade befälskurser, frivillig utbildning
in. m.;

att ansvara för planläggning och ledning av det frivilliga försvarsarbetet
inom försvarsområdet in. in.;

att följa planläggningen av utrymning, skogsbrandskydd, luftskydd och
det civila lokalförsvaret i övrigt, att vara civila myndigheter behjälplig vid
nämnda planläggning och att i anslutning därtill anordna krigsspel och samövningar;
samt

att kontrollera, att gällande bestämmelser angående förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret in. fl. förbud vederbörligen iakttagas.

I detta sammanhang må nämnas, att chefen för armén i det av honom
utarbetade militärorganisatoriska underlaget för försvarets civilförvaltnings
anslagsäskanden för nästkommande budgetår anmält, bland annat, att det
icke vore säkert att den hävdvunna fredsorganisationen borde såtillvida
bibehållas, att fredstruppförbanden för framtiden skulle vara såväl utbildnings-
som mobiliseringsorganisationer. Det kunde därför måhända visa sig
lämpligt, att mobiliseringsorganisationen icke blott beträffande lokalförsvarsförbanden
utan även i fråga om fältförbanden helt eller delvis överfördes
till försvarsområdesstaberna och att i samband därmed en koncentrering
av utbildningsorganisationen komme till stånd.

Chefen för armén har vidare i underdånig skrivelse den 15 augusti 1949
hemställt, att sammanlagt 20 maj or sbeställningar måtte överföras från infanteriet
och artilleriet till försvarsområdenas stater. Innehavarna av dessa
beställningar avsåges skola tjänstgöra som stabschefer vid vederbörande försvarsområden,
medan innehavarna av nuvarande stabschefsbefattningar
skulle placeras såsom mobiliseringsofficerare. Förslaget, som motiverats med
det trängande behovet av personalförstärkning vid försvarsområdesstaberna
på grund av den ökade omfattningen av det på dessa staber ankommande
mobiliserings- och krigsförberedelsearbetet, har numera i så måtto bifallits
av Kungl. Maj :t att 12 majorer, vilka med bibehållen stationeringsort kunna
tjänstgöra vid försvarsområdesstaber, kommenderats till sådana staber från
den 1 oktober i år.

Inom flygvapnet motsvaras försvarsområdesorganisationen närmast av
flygbasområdena, vilka likaledes tillkommo genom 1942 års försvarsbeslut.
Enligt nu gällande organisation (SFS nr 555/1946) är riket i flygterritoriellt

— 105 —

hänseende indelat i fem flygbasområden, nämligen södra, västra, östra och
norra flygbasområdena samt övre Norrlands flygbasområde. Ledningen av
bastjänsten inom flygbasområde utövas av flygbasområdeschefen, som därvid
biträdes av en flygbasområdesstab. Inom Övre Norrlands flygbasområde
är chefen för Norrbottens flygbaskår tillika flygbasområdeschef.

Flygbasområdesstab står under befäl av en major på aktiv stat och omfattar
i övrigt en intendent, två expeditionsofficerare, en flygfältmästare och
viss annan personal. För den omedelbara tillsynen och vården av inom flygbasområde
befintliga övningsplatser och krigsflygfält samt anläggningar
i anslutning till dessa har flygbasområdeschef dessutom till sitt förfogande
ett antal tillsynsmän.

Enligt den provisoriska instruktionen för flygbasområdeschef m. m.
(kungl. brev den 30 juni 1942) åligger sådan chef bl. a.:

att förvalta övnings- och krigsflygplatser med tillhörande anordningar
samt olika slags förråd, avsedda att tillgodose flygförbandens behov i krig,
och att därvid tillse att flygplatserna äro i användbart skick samt förråden
fullständiga och väl skyddade;

att föra viss statistik;

att upprätta detaljbeskrivningar (flygplatskort) över flygplatser jämte
anläggningar å dessa;

att föra register över vissa förläggningsutrymmen;

att förbereda befästningar för flygplatsförsvaret;

att utföra mer tidsödande maskering av flygplatser med tillhörande anordningar
och i övrigt förbereda maskerings- och avspärrningsåtgärder
in. in.;

att undersöka och förteckna inom flygbasområdet befintliga baseringsmöjligheter
utöver övnings- och krigsflygplatser;

att även i övrigt vidtaga förberedelser för basering av flygförbanden vid
krig; samt

att — enligt chefens för flygvapnet bestämmande — leda och inspektera
basförbands inom området övningar.

I krig, då krigsbasförband uppsättas och inom flygbasområde grupperade
sådana träda under flygbasområdeschefens befäl, är denne ansvarig för att
rörlig basering av flygförband kan äga rum. Hans huvuduppgift är därvid
att leda bas- och underhållstjänsten inom flygbasområdet.

Såsom av det föregående framgår, förutsattes i 1942 års försvarsbeslut
att för försvarsområdesstaberna erforderliga expeditionslokaler skulle anskaffas
genom förhyrning. Sedermera ha emellertid 8 av de nuvarande staberna
kunnat inrymmas i kronan tillhöriga byggnader. F. n. bedriva sålunda
12 försvarsområdesstaber sin expeditionella verksamhet i förhyrda
lokaler. Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka,
vilka kostnader som statsverket på grund härav åsamkas, och ha i detta
syfte infordrat vissa uppgifter angående hyresbelopp m. in. Uppgifterna,
som även avse södra och västra flygbasområdena, redovisas i efterföljande
tablå.

— 106 —

Ytan av för-

Hyreskostnad

Bränslekost-

Telefonabonne-

område

hyrda lokaler

per år

nåd per år

mangskostnad

i m2

(kronor)

(kronor)

per år (kronor)

Fo 11.........

314

7 580

00

rH

1 637

» 21.........

593

10 000

_.

1 352

* 23/25 .......

525

10 000

2 150

1400

» 32/31.......

/ 285

1 41

2 41 000

2 000

2 6 660

3 805

200

» 34.........

276

6 601

712

1 286

» 35.........

4 664

7 080

2 200

1 000

» 42/41 .......

800

9 200

2 444

480

» 43.........

475

8 754

718

656

* 47/48 .......

390

8 620

_

1 718

» 53/54 .......

759

10 000

1 200

1 500

» 61/62.......

4 1051

2 870

4 456

1 616

» 67.........

627

6 730

•5 000

3 400

Flybo S .......

’ 348

13 500

1 200

800

* W......

207

8

9

12 3 919

Summa

143 935

26 927

24 769

1 Avser allenast viss lokal om 94 m2.

2 Avser den sammanlagda årshyran för av fo 32/31, flybo W och 2. flygesk. (251 m2) gemensamt
disponerade lokaler. Utöver själva expeditionslokalerna tillkomma vissa andra utrymmen om
252 resp. 150 m2.

2 Avser samtliga tre staber enl. ovan.

4 Häri ingå vissa förrådsutrymmen (150 m2) samt en bostadslägenhet, för vilken kronan erhåller
1 080 kr. i hyra pr år.

a Häri ingå vissa lokaler (855 m2), för vilka ingen hyra erlägges.

‘ Kostnaderna komma att efter vissa reparationer avsevärt nedbringas.

7 Utöver expeditionslokalerna tillkomma vissa andra utrymmen om 68,5 m2.

8 Jfr 2 ovan.

9 Jfr 3 ovan.

10 Avser sammanlagda kostnaderna för flybo W och 2. flygesk.

Av från vederbörande försvarsområdesbefälhavare inhämtade upplysningar
framgår vidare, att i ett stort antal fall behov av ytterligare utrymmen
föreligger redan vid nuvarande organisation. En annan nackdel är, att
vissa staber ha sina expeditionslokaler splittrade på olika byggnader inom
respektive förläggningsorter. I ett mindre antal fall anses även lokalerna
vara ur kvalitetssynpunkt mycket otillfredsställande.

Revisorerna ha slutligen från cheferna för de förband, som äro förlagda
å samma ort som respektive försvarsområdesstaber (flygbasområdesstaber),
infordrat uppgifter rörande förefintliga möjligheter att -— eventuellt efter
om- eller tillbyggnad — låta vederbörande stab disponera expeditionslokaler
inom förbandet tillhöriga byggnader. Förbandscheferna ha därvid givit
uttryck åt den uppfattningen, att några sådana möjligheter icke f. n. föreligga,
dock att i vissa fall det ansetts tänkbart att genom tillbyggnader tillskapa
erforderliga lokalutrymmen.

Revisorernas uttalande. Genom 1942 års försvarsbeslut fastslogos de alltjämt
gällande principerna för vårt lands militärterritoriella organisation,
innebärande bl. a. att redan i fredstid riket skall vara indelat i visst antal
försvarsområden och flygbasområden. De uppgifter som i samband därmed
anförtrotts cheferna för dessa områden äro, såsom av den lämnade redo -

— 107 —

görelsen framgår, av mycket omfattande natur. Försvarsområdesbefälhavare
har sålunda att svara för det krigsförberedelse- och mobiliseringsarbete
som avser att möjliggöra hemortsförsvaret inom vederbörande område,
medan flygbasområdeschef åligger att vidtaga alla de åtgärder som erfordras
för att flygvapnets bas- och underhållstjänst skall kunna effektivt fungera
i händelse av krig. 1945 års försvarskommitté har i princip icke förutsatt
annan ordning i nu berörda avseenden än den, vartill grunden lades
genom ovannämnda riksdagsbeslut. De stabsorgan som inrättats för den
militära tjänsten inom respektive försvars- och flygbasområden äro med
andra ord att betrakta såsom permanenta och oumbärliga led i vår nuvarande
försvarsordning, även om givetvis den inre organisationen och själva
verksamhetsformerna framdeles kunna komma att undergå förändringar
av olika slag.

Ett ännu olöst spörsmål utgör dock frågan om försvars- och flygbasområdesstabernas
expeditionslokaler. Visserligen ha i åtskilliga fall dessa
staber kunnat inrymmas i kronan tillhöriga byggnader, men fortfarande
bedriver mer än halva antalet staber sin expeditionella verksamhet i förhyrda
lokaler. De hyreskostnader som därigenom åsamkas statsverket torde
i allmänhet icke kunna betecknas såsom onormalt höga. Uppenbart är
ä andra sidan, att dessa förhyrningar få anses innebära ett provisorium;
i icke ringa utsträckning äro de ifrågavarande expeditionslokalerna — bl. a.
på grund av splittringen på olika byggnader inom en och samma förläggningsort
— mindre tillfredsställande för avsett ändamål, och redan föreliggande
behov av utvidgningar lärer ytterligare stegras, därest, på sätt
■chefen för armén i sitt tidigare återgivna uttalande ifrågasatt, nya arbetsuppgifter
komma att tillföras försvarsområdesstaberna. Man torde också
kunna räkna med att särskilda åtgärder för en mera definitiv lösning av
här behandlade spörsmål förr eller senare bliva erforderliga. Av den lämnade
redogörelsen framgår, att några möjligheter att låta vederbörande staber
disponera expeditionslokaler inom redan befintliga, visst förband tillhöriga
byggnader icke synas föreligga. Här ifrågakommande lokalbehov
skulle med andra ord kunna tillgodoses allenast genom till- eller nybyggnader.

Under nu rådande förhållanden på byggnads- och arbetsmarknaden låter
sig detta uppenbarligen icke för ögonblicket göra. Revisorerna vilja emellertid
understryka angelägenheten av att, i den mån försvarsområdesstabernas
lokalfråga aktualiseras, denna fråga icke löses fristående från andra
liknande spörsmål utan planmässigt inordnas såsom ett organiskt led i det
allmänna militära byggnadsprogrammet. I samband med pågående rationalisering
av den militära förvaltningstjänsten ha vissa byggnadsprojekt aktualiserats,
och även av andra skäl lära vissa om- eller tillbyggnader vid
förbanden så småningom bliva nödvändiga. Definitivt beslut beträffande
alla dessa frågor bör enligt revisorernas mening fattas under vederbörligt,
hänsynstagande till jämväl försvarsområdesstabernas lokalbehov. Noggranna
undersökningar böra sålunda göras rörande möjligheten alt låta exem -

— 103 —

pelvis försvarsområdesstab och truppförband å samma ort disponera gemensamma
eller varandra nära angränsande förvaltningsbyggnader. Genom
en dylik samordning skulle i första hand byggnadskostnaderna kunna
nedbringas. Förutsättningar skulle även skapas för ett mera rationellt
utnyttjande av viss expeditionspersonal, som kunde ställas till båda myndigheternas
förfogande, ävensom av vissa serviceanordningar o. d. Antalet
ordonnanser som nu erfordras för upprätthållandet av kommunikationen
mellan vederbörande truppförband och försvarsområdesstab skulle icke
oväsentligt kunna reduceras. En annan fördel vore, att vissa lokalutrymmen
som icke ständigt utnyttjas kunde gemensamt disponeras. Då redan
nu ett intimt samarbete måste förekomma mellan ifrågavarande myndigheter,
skulle en åtgärd av här avsett slag jämväl innebära ett underlättande
av den rent militära tjänsten. Vad här sagts gäller även förhållandet
mellan flygbasområdesstab och vederbörande flygflottilj.

Revisorerna äro av den uppfattningen, att nu behandlade fråga med hänsyn
till densammas såväl principiella som praktiska betydelse snarast bör
upptagas till övervägande.

— 109 —

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 14.

Tjänstledighet för skördearbete.

Alltsedan år 1942 ha befattningshavare i statens tjänst i viss utsträckning
kunnat erhålla tjänstledighet för skördearbete. Härom givna bestämmelser
ha inneburit, att tjänsteman, som varit underkastad de statliga avlöningsreglementena,
ävensom befattningshavare vid statligt krisorgan kunnat beviljas
tjänstledighet med oavkortad lön under förutsättning att arbete anvisats
av den offentliga arbetsförmedlingen. Ledigheten har icke fått föranleda
förordnande av vikarie eller anställande av ersättare. Motsvarande möjligheter
till ledighet ha på senare tid förelegat jämväl för arbetare i statens
tjänst, där så kunnat ske utan olägenhet för arbetets behöriga gång. Under
ledigheten har arbetaren uppburit lön från verket enligt samma grunder som
vid semester.

Kungörelse angående skördeledighet utfärdades första gången den 11 september
1942 (nr 754). Enligt denna kunde ledighet beviljas endast under
augusti månad 1942.

Den 27 juli 1943 anmodade chefen för finansdepartementet statens arbetsmarknadskommission
att yttra sig över en promemoria om beviljande i vissa
fali av tjänstledighet för skördearbete. I yttrande den 29 i samma månad
framhöll kommissionen, att bristen på van arbetskraft inom jordbruket blivit
allt större. Den reserv av arbetskraft, som tidigare år funnits att tillgå vid
skördetiden, hade uppsugits av andra näringsgrenar, varför situationen bleve
särskilt påfrestande för jordbruket under skörden. Därtill komme de omfattande
inkallelserna under året av jordbrukare, varvid hänsyn endast i begränsad
omfattning kunnat tagas till innehav av uppgiftskort. Efterfrågan på
frivillig arbetskraft hade icke helt kunnat tillgodoses. Det vore nödvändigt
att särskilda åtgärder tillgrepes för att säkerställa skördens bärgning, varför
det i hög grad vore av behovet påkallat, att tjänstemän liksom under år 1942
kunde beredas tjänstledighet med oavkortad lön under 10 dagar för utförande
av skördearbete. Behov av frivillig arbetskraft förclåge emellertid icke endast
under augusti månad utan även under september och oktober.

Sedan 1943 har årligen kungörelse i ämnet som regel utfärdats efter framställning
av arbetsmarknadskommissionen, numera arbetsmarknadsstyrelsen.
I sin senaste framställning i ärendet, den 27 juni 1949, framhöll styrelsen

— Ilo

bl. a., att jordbruket skulle erhålla värdefull hjälp, om bestämmelser om
skördeledighet utfärdades även år 1949. Då skördetiden infölle under olika
tider i landet och arbetskraftsbehovet därför växlade, voro det enligt styrelsens
mening av största värde, om tidsperioderna för ledigheternas beviljande
kunde omfatta tiden 15 juli—31 oktober. Enligt kungörelse den 30 juni 1949
(nr 433) har ledighet kunnat beviljas under tiden juli—oktober 1949 under
en tid av tio dagar.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning har de statsanställdas deltagande
i skördearbete icke något år varit av någon större omfattning. Styrelsen
har trots detta ansett sig böra göra framställning om dylik ledighet varje
år, då de enskilda tjänstemännens arbetsinsatser varit mycket värdefulla på
gårdar, där annan arbetskraft icke kunnat uppbringas. Vidare ha styrelsen
och länsarbetsnämnderna i propagandan samt vid förfrågningar hos kommunala
myndigheter och verk samt enskilda företag och firmor, då stort behov
av arbetskraft förelegat, kunnat hänvisa till de möjligheter till ledighet, som
staten erbjudit sina anställda.

Läget på arbetsmarknaden under krigsåren krävde frivilliga insatser av
arbetskraft. Inkallelserna till militärtjänst, den omfattande skogsavverkningen
och industriens fortsatta utbyggnad orsakade brist på arbetskraft, som
gjorde sig särskilt kännbar inom jordbruket. År 1944 upprätthölls exempelvis
en omfattande militär beredskap, till vilken en avsevärd del av landets
jordbrukspersonal var inkallad. Till följd härav uppstod ett betydande behov
av arbetskraft inom jordbruket, särskilt under de arbetsbråda perioderna.
Propagandan för de frivilliga arbetsinsatserna måste detta år ytterligare intensifieras,
då beredskapströttheten hade ökat från närmast föregående år.
Jordbrukets svårigheter att erhålla arbetskraft fortsatte även efter det att den
förstärkta försvarsberedskapen hade upphört.

Efter krigsslutet framträdde en allt mera markerad knapphet på arbetskraft
inom olika områden, varigenom jordbrukets svårigheter att anskaffa
tillräckligt med arbetskraft, särskilt under sommarhalvåret, ökades.

Det vore givetvis av värde, om exakta uppgifter funnes att tillgå beträffande
omfattningen av de statsanställdas ledighet för skördearbete. Såsom tidigare
framhållits, har dylik ledighet medgivits endast under förutsättning, att
arbetet anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen. Möjligheter och utvägar
av de mest skilda slag ha emellertid av arbetsmarknadsmyndigheterna
utnyttjats för att tillgodose jordbrukets behov av tillfällig arbetskraft. De
statsanställda, som anvisats skördearbete, ha därvid av arbetsförmedlingarna
icke redovisats skilda från övriga kategorier utan samtliga ha i regel redovisats
som tillfälligt anställda i jordbruksarbete och hänförts till denna anställningsgrupp.
Med hänsyn härtill har det icke varit möjligt att från arbetsmarknadsstyrelsen
erhålla exakta uppgifter å det antal statliga befattningshavare,
som under olika tider placerats i skördearbete. Enligt vad styrelsen uppgivit
skulle under vart och ett av åren 1945—1947 omkring 600—700 statstjänstemän
i hela landet ha utnyttjat ledigheten under högst tio dagar. Under år
1948 har antalet beräknats till omkring 1 000, medan möjligheten att er -

in —

hålla tjänstledighet för skördearbete enligt uppgift synes ha utnyttjats i
mindre utsträckning hitintills under år 1949.

Endast från länsarbetsnämnden i Stockholms län ha mera exakta uppgifter
avseende år 1948 kunnat erhållas angående placeringen av statsanställda
i jordbruksarbete. Genom nämnden hade under år 1948 placerats tillsammans
272 tjänstemän och arbetare. Av dessa voro tillsammans 226 i statlig
tjänst och 46 i kommunal tjänst. De placerade fördelade sig på 52 statliga
och 5 kommunala myndigheter.

Efter antalet placerade befattningshavare fördela sig de statliga myndig -

heterna på följande sätt.

Antal i skörde- Antal

Summa

Antal i skörde-

Antal

Summa

arbete placerade

myndig-

befattnings-

arbete placerade

myndig-

befattnings-

befattningshavare

heter

havare

befattningshavare

heter

havare

1..........

23

23

9.........

1

9

2..........

10

20

12.........

1

12

3..........

6

18

19.........

1

19

4..........

3

12

20.........

1

20

5..........

2

10

21.........

1

21

6..........

24.........

1

24

7..........

1

7

31.........

1

31

8..........

Sa

52

226

De myndigheter, där flera än 5 anställda placerats i jordbruksarbete genom
nämndens försorg, voro marinförvaltningen (7 anställda), tullverket
(9), telegrafstyrelsen (12), arméförvaltningen (19), livsmedelskommissionen
(20), flygförvaltningen (21), marinverkstäderna (24) och Stockholms
örlogsvarv (31). Bland övriga verk märkas jordbruksdepartementet, försvarets
sjukvårdsförvaltning, kommerskollegium, krigsmaterielverket, luf tf artsstyrelsen,
statens provningsanstalt, vattenfallsverket, statskontoret, riksbanken
samt skolöverstyrelsen med vardera en tjänstledig befattningshavare
samt arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, patent-
och registreringsverket och postverket med vardera två befattningshavare.

Till tjänsteställning var den tjänstlediga kvinnliga personalen i allmänhet
skriv- eller kontorsbiträden, medan den manliga tillhörde både högre och
lägre tjänstegrader. Inom exempelvis arméförvaltningen återfinnas en civilingenjör,
fyra ingenjörer samt en kapten, inom försvarets civilförvaltning en
revisor och en amanuens, inom telegrafstyrelsen åtta ingenjörer, en ritare,
en kopist samt en reparatör, inom patentverket en byrådirektör samt inom
tullverket en tullkontrollör, sex andra tulltjänstemän samt en tullkontorist.

Till ytterligare belysning av ifrågavarande bestämmelsers praktiska betydelse
ha revisorerna från ett antal centrala ämbetsverk och myndigheter infordrat
uppgifter angående omfattningen av under åren 1948 och 1949 medgivna
ledigheter.

Av ifrågavarande verk hade vissa, såsom riksförsäkringsanstalten, kon -

112 —

trollstyrelsen, utlänningskommissionen, civilförsvarsstyrelsen och pensionsstyrelsen,
över huvud icke haft någon personal placerad i skördearbete under
vare sig år 1948 eller år 1949.

Uppgifterna utvisa i övrigt, att tjänstledighet för skördearbete i allmänhet
förekommit i ringa omfattning. Av verk utan lokalförvaltning uppvisa för
år 1948 endast livsmedelskommissionen och flygförvaltningen ett större antal
tjänstlediga befattningshavare med respektive 18 och 35 stycken. Armé- och
marinförvaltningarna ha vardera redovisat 6, patentverket 4 samt medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen vardera 2 befattningshavare. Under år 1949 har
intill den 1 oktober flygförvaltningen haft det största antalet ledigheter eller
14 befattningshavare. Som ytterligare exempel må nämnas, att livsmedelskommissionen
nyssnämnda tid redovisat 13 och marinförvaltningen 4 tjänstlediga.
—- Vid myndigheter med stor lokalförvaltning däremot förekommer
ett större antal lediga befattningshavare. För skördearbete åtnjöto sålunda
under år 1948 följande antal befattningshavare tjänstledighet, nämligen vid
telegrafverket 104, vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 103, vid järnvägsstyrelsen
100, vid krigsmaterielverket 50, vid marinverkstäderna 41, vid
tullverket 31. Under år 1949 uppvisas den högsta siffran för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med 59 befattningshavare. Vid nu berörda myndigheter
utgöres den övervägande delen av den tjänstlediga personalen av kollektivavtalsanställda.

I fråga om lönegradsplacering fördela sig de redovisade anställda på följande
sätt:

Lönegrad eller

Antal

personer

motsvarande

1948

1949

4—9......

....... 45

18

10—14......

....... 36

10

15—19......

....... 21

11

20—24 ......

....... 14

11

25—29 ......

4

....... 1

1

30—34 ......

....... 1

1

Arvode ......

....... 1

1

Arbetare.....

....... 148

54

Ej uppgift ...

....... 40

Sa 307

107

De flesta myndigheter ha i förevarande sammanhang uttalat sig i fråga
om lämpligheten att även för framtiden behålla berörda ledighetsform. Härvid
har exempelvis ett verk förklarat, att tjänstledighet av detta slag icke
borde bibehållas för verkets del med hänsyn till de svårigheter för arbetsgången
inom verket, som vore förknippade därmed. Sju ämbetsverk anse,
att ifrågavarande tjänstledighetsform icke bör förekomma annat än i sådana
tider, då jordbruket med avseende på tillgången på arbetskraft befinner sig
i ett av extra ordinära förhållanden betingat nödläge. Flera andra verk synas

— 113 —

i stort sett företräda samma uppfattning. Ett ämbetsverk har framhållit, att
det under alla omständigheter syntes önskvärt, att denna form av ledighet
icke komme att ingå i medvetandet såsom normalt förekommande förmån,
utan att bemyndigande att bevilja sådan ledighet endast gåves vid verkligt
trängande behov av arbetskraft i jordbruket. Endast tre ämbetsverk ha förklarat
sig icke ha något att erinra mot ett bibehållande av bestämmelserna.
Ett verk ifrågasätter, huruvida icke ett mindre löneavdrag borde tillämpas
och kontroll anordnas över att vederbörande under tjänstledigheten verkligen
utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Livsmedelskommissionen slutligen
anser, att frågan om ett fortsatt bibehållande av här ifrågavarande
tjänstledighetsform främst blir beroende av behovet av extra arbetskraft för
skördearbete, men framhåller samtidigt, att statliga myndigheter genom att
frigöra lämplig personal uppenbarligen kunna lämna ett betydelsefullt bidrag
i skördearbetet.

Revisorernas uttalande. Bestämmelserna angående rätt för statliga anställningshavare
att erhålla tjänstledighet för deltagande i skördearbete ha tillkommit
under krigsåren, då läget på arbetsmarknaden i betydande omfattning
krävde frivilliga insatser av arbetskraft. Den militära beredskapen liksom
även den omfattande skogsavverkningen och industriens fortsatta utbyggnad
förorsakade i dåtida läge brist på arbetskraft, som gjorde sig särskilt
kännbar inom jordbruket. I denna för landets försörjning brydsamma tid
framstod det som en tvingande nödvändighet att med alla medel söka tillgodose
behovet av arbetskraft inom jordbruket. Mot bakgrunden härav var
det naturligt, att staten genom extraordinära åtgärder i form av medgivande
om tjänstledighet med oavkortad lön skulle uppmuntra de statsanställda att
frivilligt ställa sin arbetskraft till jordbrukets förfogande.

Sedan numera nödläget på förevarande område hävts och en återgång till
mera normala förhållanden inträtt, kunna själva förutsättningarna för ifrågavarande
bestämmelser sägas ha bortfallit. Vid sådant förhållande torde en
omprövning av behovet av ifrågavarande speciella tjänstledighetsform såsom
varande en kristidsföreteelse vara påkallad, detta desto hellre som inom
jordbruket, liksom inom flera andra yrkesområden, den senaste tidens utveckling
på arbetsmarknaden medfört en tendens till viss utjämning av tillgång
och efterfrågan på arbetskraft. Jordbrukets behov av tillfällig arbetskraft
tillgodoses sålunda numera i allt väsentligt i annan ordning. Härtill
kommer, att den stadgade maximitiden för tjänstledighet torde vara alltför
knappt tillmätt för att möjliggöra några mera betydande arbetsinsatser från
personalens sida. Med hänsyn härtill och då långt ifrån alla statstjänstemän
torde vara närmare förtrogna med jordbruksarbete eller med skötseln av
olika maskinella jordbruksredskap, kan man dessutom ha skäl befara, att
personalens insatser i jordbruksarbetet måste bliva av mindre betydelse. Av
senast tillgängliga uppgifter framgår vidare, att inom flertalet myndigheter
personalens möjligheter att begagna sig av ifrågavarande tjänstledighet f. n.
utnyttjas endast i relativt begränsad omfattning. Även om sådan tjänstledig 8—U98ti0.

Iten. berättelse ang. statsverket år 19i9. /.

— 114 —

het i enstaka fall kan undgå att verka direkt hindersamt på arbetsgången
inom vederbörande verk, kan man dock icke helt bortse från de olägenheter
ur arbetssynpunkt, som en sådan ledighetsform måste medföra. För ett slopande
av berörda tjänstledighetsform tala slutligen de bristfälligheter, som
vidlåda kontrollen däröver, att den tjänstledige verkligen inställer sig till anvisat
skördearbete och att dylikt arbete faktiskt utföres, en kontroll, som
enligt sakens natur måste bli minst sagt vansklig att i praktiken genomföra.

Med hänsyn till det anförda torde frågan om ett fortsatt behov av ifrågavarande
tjänstledighetsform böra närmare undersökas.

§ 15.

Kontrollen av de allmänna barnbidragen.

Enligt 1947 års lag om allmänna barnbidrag (nr 529) skall fr. o. in. den
1 januari 1948 för barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, till
barnets uppehälle och uppfostran av allmänna medel utgå allmänt barnbidrag
med 260 kronor om året.

För här i riket bosatt barn, som icke är svensk medborgare, skall även
utgå allmänt barnbidrag, om barnet fostras av någon, som är bosatt och
mantalsskriven i riket.

Allmänt barnbidrag utgår fr. o. in. kvartalet efter det, varunder barnet
fötts eller rätt till sådant bidrag eljest uppkommit, t. o. m. det kvartal, varunder
barnet fyller 16 år eller omständighet dessförinnan inträffar, på grund
varav bidrag icke längre må utgå. Då barnet avlider eller bosättes utrikes
upphör sålunda bidraget. Allmänt barnbidrag utgår icke heller för kvartal,
vid vars ingång kostnaderna för barns vård å anstalt eller för kost och logi
åt barnet helt bestridas av statsmedel, t. ex. anstalter för blinda och dövstumma
barn samt skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Rätten att uppbära allmänt barnbidrag tillkommer i regel barnets moder.
I vissa angivna fall skall rätten tillkomma barnets fader eller den, som eljest
har vårdnaden om barnet. För fosterbarn eller barn, som eljest fostras
i annat enskilt hem än hos den, som har vårdnaden om barnet, tillkommer
rätten barnafostraren, där ej barnavårdsnämnden annorlunda förordnar.
Barnavårdsnämnd kan även förordna, att barnbidraget skall utbetalas till
annan lämplig person. Då synnerliga skäl därtill äro, kan nämnden själv
omhändertaga bidraget för att användas för barnets bästa.

Vårdas barn vid ingången av visst kvartal på allmän bekostnad vid ickestatlig
anstalt, äger det kommunala organ, som svarar för vårdkostnaden,
uppbära på kvartalet belöpande allmänt barnbidrag för barnet och därav
gottgöra sig för nämnda kostnad, i den mån ersättning därför må uttagas
av barnet eller annan enskild person. Uppkommer överskott, skall detta redovisas
till den bidragsberättigade. Äger kommunen ej uttaga sådan avgift
av barnet eller annan enskild person, äger kommunen icke heller uppbära
barnbidraget, utan skall detta utbetalas till modern eller den, som eljest
äger uppbära bidraget.

— 115 —

Den som vill uppbära allmänt barnbidrag skall göra anmälan därom till
barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är kyrkobokfört. Beslut om
allmänt barnbidrag fattas av barnavårdsnämnden. Nämnden äger, om förhållandena
därtill föranleda, besluta, att allmänt barnbidrag skall utgå, även
om anmälan ej skett. Bidraget kan tillerkännas retroaktivt, dock icke för
kvartal, som gått till ända mer än ett år före det anmälan gjorts eller beslut
utan sådan anmälan fattats. Barnavårdsnämndens beslut om allmänt barnbidrag
må överklagas hos länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut hos socialstyrelsen.
Över socialstyrelsens beslut må klagan ej föras.

Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet beträffande de allmänna barnbidragen.

Enligt kungörelsen 1947:660 och socialstyrelsens i september 1947 utfärdade
råd och anvisningar skola ärenden om allmänna barnbidrag i stort
sett handläggas i följande ordning.

Till barnavårdsnämnd inkomna anmälningar om allmänna barnbidrag
diarieföras och kontrolleras mot folkbokföringen. Erforderligt biträde lämnas
härvid i Stockholm, Göteborg och Malmö av den myndighet, som för
folkbokföringens tryckande register, och i annan stad med egen uppbördsförvaltning
av den lokala skattemyndigheten (uppbördsverket). I övrigt äger
barnavårdsnämnd att på anfordran erhålla upplysningar från länsbyråerna
för folkbokföringen och pastorsämbetena.

Uppgifter om löpande förändringar, som inverka på bidragsrätten, skola
insändas till barnavårdsnämnden. Sålunda åligger det pastor — i Stockholm,
Göteborg och Malmö mantalskontoret — att senast inom 14 dagar anmäla,
då barns födelse inskrivits i födelse- och dopboken samt då barn, som
ej fyllt 16 år, anmälts ha avlidit eller utflyttat från församlingen. Bidragsmottagaren
skall ofördröj ligen anmäla, när hans eller barnets adress ändrats,
bidragsberättigat barn avlidit eller överlämnats till fosterhem eller
vårdnaden övergått till annan än bidragsmottagaren. Har bidragsmottagaren
avlidit, skall den, som sitter i boet, anmäla dödsfallet. Allmän domstol skall
inom 14 dagar anmäla beslut om vårdnaden om barn under 16 år och om
tillstånd till adoption av sådant barn. Föreståndare för anstalt, där barn
mottages för mera stadigvarande vård, skall vid intagningen omedelbart anmäla
detta. Slutligen skall den barnavårdsnämnd, som utbetalar barnbidrag,
då barnet kyrkobokförts i annan kommun, omedelbart lämna uppgift härom
till barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun och samtidigt översända
anmälningshandlingen rörande barnet. Sistnämnda åtgärd är av särskild
vikt, då barnavårdsnämnd, för undvikande av dubbelutbetalning, ej äger
utbetala allmänt barnbidrag förrän anmälningshandlingen kommit nämnden
till handa.

Det åligger barnavårdsnämnd att upplägga särskilt kortregister över samtliga
bidragsmottagare (bidragsmottagareregister). Däremot är förandet av
ett särskilt barnregister icke obligatoriskt. Ett dylikt register är emellertid
av värde för att förhindra dubbelutbetalningar inom en och samma kommun.

Utbetalningen sker kvartalsvis den första månaden i kvartalet genom

— 116 —

särskilda barnbidragsanvisningar, vilka utfärdas av barnavårdsnämnderna.
Allmänt barnbidrag för kvartal, under vilket barnet flyttat till annan kommun,
utbetalas genom barnavårdsnämnden i den kommun, varifrån utflyttning
skett.

Barnbidragsanvisningarna skola utskrivas med ledning av bidragsmottagareregistret.
Jämte anvisningarna skall till postanstalten avlämnas en förteckning
i två exemplar över bidragsmottagarna och antalet barn, för vilka
varje mottagare erhåller barnbidrag. Sedan vederbörande postfunktionär
konstaterat, att samtliga å förteckningarna upptagna bidragsanvisningar
medfölja, skall han bestyrka mottagandet av anvisningarna och återställa
det ena exemplaret till nämnden. Det andra exemplaret insändes till vederbörande
revisionsavdelning hos generalpoststyrelsen. Verkställd utbetalning
skall inom barnavårdsnämnden antecknas å bidragsmottagarekortets baksida.
Dessa barnbidrag komma sålunda icke att inflyta i kommunernas
kassarörelse.

Barnbidrag, som tillkommer barnavårdsnämnd eller annan kommunal
myndighet, skall genom postverkets försorg insättas å betalningsmottagarens
postgirokonto. För utfående av sådana bidrag skall barnavårdsnämnden
i varje särskilt fall till generalpoststyrelsens barnbidragsavdelning insända
en förteckning, upptagande identitetsbeteckning för det eller de barn,
bidrag avser, ävensom det sammanlagda belopp, som skall utanordnas.

Enligt kungl. brev den 21 november 1947 skola ifrågavarande bidragsanvisningar
av postverket befordras utan avgift för barnavårdsnämnd. För detta
ändamål uppbär postverket ersättning av statsmedel från särskilt förslagsanslag,
som för innevarande budgetår upptagits till 1 100 000 kronor.

Utbetalade allmänna barnbidrag skola icke antecknas i socialregistret.

Revisorerna ha inhämtat vissa uppgifter om de allmänna barnbidragen
under kalenderåret 1948. Sammanlagt utbetalades i sådana bidrag
424 698 000 kronor, varav dock samma år återbetalats ca 49 000 kronor, som
felexpedierats. Felprocenten kan dock icke utläsas ur dessa siffror, då barnavårdsnämnderna
dels även 1949 redovisat återbetalningar gällande 1948,
dels i stor utsträckning reglerat felaktigheter genom innehållande vid senare
utbetalningar till samma bidragsmottagare. Under första halvåret 1948 verkställda
återbetalningar av barnbidragsmedel ha föranletts av följande orsaker.
, . , ,

Antal utbetalningar -

Uppgift från pastor har ej inkommit eller inkommit för sent......... 61

Utbetalning av två kommuner..................................... 50

Dubbelutbetalning i samma kommun............................... 85

Utbetalning efter 16 år........................................... 80

Felskrivningar.................................................... 126

Utbetalning för barn på statliga anstalter.......................... 37

Felaktiga uppgifter i anmälningar.................................. 7

Utbetalning till ej berättigade utländska barn....................... 37

Summa 483

— 117 —

Senare från barnavårdsnämnderna inkomna uppgifter visa att felutbetalningarna
till utländska barn äro jämförelsevis flera än som framgår av
ovan intagna uppställning.

Nämnda felexpedieringar ha tillrättats på initiativ av barnavårdsnämnderna.
Då någon statlig kontroll ännu ej ordnats för barnbidragen, är det
f. n. icke möjligt att bedöma, i vilken omfattning felaktigheter förekomma,
vilka icke upptäckts av barnavårdsnämnderna.

I den utredning om utbetalning av barnbidragen, som ligger till grund
för bestämmelserna i ämnet (SOU 1946: 89), framlades två alternativa förslag
i fråga om sättet och ordningen för utbetalning av barnbidragen. Enligt
det ena skulle bidragen utbetalas centralt genom generalpoststyrelsen
på liknande sätt som folkpension. Enligt det andra skulle bidragen utbetalas
lokalt av barnavårdsnämnderna. I utredningen framhölls, att nämndernas
beslut om bidragsmottagare självfallet borde stå under tillsyn av
länsstyrelserna genom deras fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt
av socialstyrelsen. Vid en central utbetalning hade man genom det då erforderliga
centrala barnregistret en automatisk kontroll på att icke mera
än en bidragsmottagare utsågs för ett och samma barn och att utbetalningar
skedde endast för barn, som verkligen existerade. De bidrag, som
barnavårdsnämnderna själva uppburo, borde falla under den kommunala
revisionen. Valdes alternativet med en decentraliserad utbetalning genom
barnavårdsnämnderna, krävdes därutöver viss kontroll över att barnbidragsanvisningar
utfärdades i rätt ordning. Enligt ett av postverket framlagt,
i utredningen redovisat förslag borde denna kontroll tillkomma socialstyrelsen.
Nämnderna borde stickprovsvis avkrävas förteckning på de barn,
för vilka anvisningar vid visst utbetalningstillfälle utfärdats. Förteckningen
borde avstämmas mot förteckningen på utfärdade barnbidragsanvisningar
till kontroll på att antalet barn överensstämde med det, för vilket anvisningar
utfärdats. Vidare borde en granskning av barnförteckningen kunna
tjäna som kontroll på att icke dubbla utbetalningar verkställts för ett och
samma barn av samma nämnd. Genom kollationering mot folkbokföringen
borde kontroll kunna vinnas av att i förteckningen upptagna barn existerade.
Slutligen borde undersökas, att bidrag för barn, som enligt folkbokföringen
voro skrivna i annan kommun, icke utbetalades jämväl därstädes.

I propositionen till 1947 års riksdag om allmänna barnbidrag (nr 220)
behandlades ej fråga om kontrollen av barnbidragen. Vid riksdagsbehandlingen
förordades i motionen II: 419 systemet med central utbetalning. Motionärerna
framhöllo bl. a., att ett lokalt utbetalningssystem icke kunde
medföra några påtagliga fördelar utan i stället komme att avsevärt öka
barnavårdsnämndernas arbete, försvåra kontroll och revision samt medföra
väsentligt höjda kostnader jämfört med ett centralt utbetalningssystem.
Riksdagsutskottet (sammansatt stats- och andra lagutskotts uti. nr 4)
kunde emellertid icke tillstyrka en central utbetalning, bl. a. med hänsyn
till risken för att den första utbetalningen av barnbidrag då icke skulle
kunna ske inom avsedd tid. Utskottet framhöll emellertid, att ur vissa syn -

— 118

punkter skulle ett centralt utbetalningssystem måhända vara att föredraga
framför ett lokalt. Utan att taga ställning till detta spörsmål förutsatte
utskottet, att frågan om centralt eller lokalt utbetalningssystem senare gjordes
till föremål för ytterligare överväganden. Frågan om revision berördes
ej i utlåtandet. Vidare föreslog utskottet, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhölle, att Kungl. Maj :t ville till omprövning upptaga frågan om
ersättning till kommunerna för kostnader i anledning av de allmänna barnbidragen
och till riksdagen framlägga förslag härom. Riksdagen godkände
utskottets utlåtande (skr. nr 498). Sistnämnda fråga är alltjämt föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 december 1948 framlade socialstyrelsen
ett efter samråd med riksräkenskapsverket utarbetat förslag till kontrollåtgärder
för verksamheten med de allmänna barnbidragen.

Enligt nämnda förslag och av socialstyrelsen utarbetat utkast till anvisningar
i ämnet borde kontrollen över förvaltningen av de barnbidrag, som
utbetalades till barnavårdsnämnd eller annan myndighet, i första hand åvila
de kommunala revisorerna. Detta uteslöte dock ej, att i samband med den
statliga kontrollen av bidragsverksamheten viss tillsyn utövades å ifrågavarande
kassarörelse.

Den statliga kontrollen kunde uppdelas i två huvudmoment, dels den
kontroll, som från statsverkets sida erfordrades gentemot postverket, dels
kontrollen gentemot barnavårdsnämnderna.

Den postala revisionen innebure ett konstaterande av att de rent formella
förutsättningarna för utbetalningarna förelåge, såsom att inlösta
barnbidragsanvisningar stämde mot till postverket inkomna förteckningar,
att anvisningarna vore utskrivna på föreskrivet sätt etc. samt kontroll av
avräkningen mellan statsverket och postverket. Nämnda revision stode på
grund av riksräkenskapsverkets instruktion under detta ämbetsverks direkta
tillsyn.

Kontrollen gentemot barnavårdsnämnderna borde omfatta dels kontroll
ur socialvårdssynpunkt, dels kollationerande kontroll, i huvudsak innebärande
stickprovsvis utförd avstämning av barnavårdsnämndernas handlingar
angående verkställda utbetalningar mot folkbokföringsregistret.
Förstnämnda kontroll borde ingå såsom ett led i den allmänna kontrollen
av barnavårdsnämnderna och under tillsyn av socialstyrelsen utövas genom
barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter.

Den kollationerande kontrollen borde ankomma på länsstyrelserna. För
denna kontroll erfordrades en aktuell förteckning över barn under 16 års
ålder, med uppgift angående bl. a. barnets namn och identitetsbeteckning.
En dylik förteckning kunde uppgöras direkt genom länsstyrelsens folkbokföringsregister,
vars maskinella utrustning möjliggjorde en för varje
kommun automatisk utsortering av registerplåtar, upptagande endast barn
under 16 år och samtidigt tryckning av dessa plåtar till en barnförteckning.
Förteckningen borde kompletteras med inträffande ändringar genom
in- och utflyttningar samt födelser och dödsfall. Detta kunde ske genom
de fortlöpande folkbokföringsuppgifter, som inflöte till länsbyrån.

Nämnda barnförteckning borde i första hand jämföras med barnavårdsnämndernas
postförteckningar för kontroll av att antalet barn, för vilka
bidrag utgått, överensstämde med antalet barn i länsstyrelsens barnförteckning.
För kontroll av att icke två barnavårdsnämnder utbetalade bidrag

— 119 -

för samma kvartal och barn, måste tillgång tinnas till uppgifter å in- och
utflyttningar. Dessa uppgifter kunde erhållas genom folkbokföringsregistret
eller pastor. Uppgifterna måste därefter direkt jämföras med vederbörande
barnavårdsnämnds handlingar. Vid kontrollen av retroaktivt utbetalade
barnbidrag måste anmälningshandlingen finnas tillgänglig, då
sådant bidrag ej finge utgå för kvartal, som gått till ända mer än ett år
före det anmälan om"barnbidrag gjorts eller beslut om detsamma meddelats.

För kontroll av att barnbidrag ej utgått till barn å statliga anstalter,
borde från dessa infordras förteckningar över de barn under 16 år, som
där vårdades.

Tryckning av barnförteckningarna genom folkbokföringsregistret måste
ske under tid, då registret vore obrutet, d. v. s. i regel under tiden februari
—maj.

För större städer, där barnförteckningar med hänsyn till arbetets omfattning
icke lämpligen kunde upprättas, borde den kollationerande kontrollen
"innefatta en direkt jämförelse — stickprovsvis — mellan å ena
sidan folkbokföringsregistret och å andra sidan barnavårdsnämndens register,
anmälningshandlingar och postförteckningar. Här borde kontrollen
i viss utsträckning förläggas till vederbörande barnavårdsnämnds lokaler
(platskontroll).

Beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö erfordrades särskilt kontrollförfarande.

Bortsett från de större och största städerna kunde kontrollen väsentligen
verkställas inom länsstyrelserna.

Med hänsyn till granskningsmaterialets omfattning borde den kollationerande
kontrollen inskränkas till ett mindre antal barnavårdsnämnder
för varje kvartal. Det vore önskvärt, att årligen i genomsnitt en femtedel
av antalet barnavårdsnämnder bleve föremål för granskning beträffande
ett kvartals utbetalningar. Den jämförande granskningen borde anförtros
åt befattningshavare i biträdesställning. Arbetsuppgifterna i övrigt, framför
allt platskontrollen, borde åläggas befattningshavare med minst landskontorists
eller länsbokhållares tjänsteställning.

Revisorernas uttalande. Genom barnavårdsnämndernas medverkan utbetalas
årligen allmänna barnbidrag till belopp överstigande 400 miljoner
kronor. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förutsattes i förslaget
om decentraliserat utbetalningsförfarande, att kontroll i viss utsträckning
komrne att bli behövlig såväl däröver att barnbidragsanvisningarna
av barnavårdsnämnderna utfärdades i rätt ordning som över att
utbetalningarna i övrigt blevo riktiga. Någon sådan kontroll har emellertid
ännu icke anordnats; ett av socialstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den
20 december 1948 framlagt förslag i ämnet är alltjämt beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

Enligt revisorernas mening framstår det som mindre tillfredsställande,
att utbetalningar av den betydande storleksordning, varom här är fråga,
ännu icke gjorts till föremål för fortlöpande kontroll från statsverkets sida,
helst som hela kontrollsystemet med fördel synes kunna anknytas till folkbokföringen.
Barnavårdsnämndernas utbetalningar, vilka framgå av postförteckningar,
kunna nämligen avstämmas mot uppgifterna i folkbokföringsregistret,
och kontrollen torde i regel icke behöva utsträckas till barnavårdsnämndens
handlingar i andra fall än då väsentliga avvikelser kon -

— 120 —

staterats. Då folkbokföringsregistren föras hos länsstyrelserna samt dessa
redan nu granska den del av barnavårdsnämndernas förvaltningsverksamhet,
som avser mödrahjälpsmedlen, synes kontrollen lämpligen böra anförtros
länsstyrelserna. Revisorerna vilja dock understryka angelägenheten av
att denna kontroll icke blir onödigt kostnadskrävande utan såvitt möjligt
genomföres inom ramen för nuvarande personalorganisation. Revisorerna
utgå därvid från att kontrollen inskränkes till en stickprovsgranskning. Avstämningen
mot folkbokföringen torde kunna verkställas av biträdespersonal;
endast avvikelser och tveksamma fall böra hänskjutas till mera kvalificerad
personal. För sistnämnda arbetsuppgifters fullgörande synes tillräckligt
att inom länsstyrelserna avdela någon befattningshavare under den
tid det tryckande registret är obrutet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, vilja revisorerna understryka angelägenheten
av att frågan om anordnande av en tillfredsställande kontroll
över de allmänna barnbidragen snarast bringas till sin lösning.

§ 16.

Den sociala ungdomsvården.

Förutsättningarna för skyddsuppfostran och sättet för dess verkställande
regleras i barnavårdslagen. Enligt 22 § denna lag har barnavårdsnämnden
att vidtaga åtgärder i avseende å a) barn under 16 år, som i föräldrahemmet
misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till
sin kroppsliga eller själsliga hälsa (22 § a); b) barn i sagda ålder, som på
grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet
är i fara att bliva vanartat (22 § b); c) barn under 18 år, som befinnes
vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande
(22 § c); samt d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes
föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart
och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för
hans tillrättaförande (22 § d).

Konstaterar nämnden att förutsättningarna för ett ingripande enligt 22 §
barnavårdslagen föreligga, stå olika utvägar öppna. Åtgärderna kunna ta
formen av varning, föreskrift om lämplig sysselsättning, övervakning m. m.
Befinnas åtgärderna gagnlösa, bör nämnden omhändertaga vederbörande för
skyddsuppfostran, vilket innebär, att den omhändertagne skiljes från sin
förutvarande miljö. Skyddsuppfostran kan verkställas dels i enskilt hem,
dels å anstalt, främst skola tillhörande barna- och ungdomsvården, s. k.
ungdomsvårdsskola.

Sker intagning å ungdomsvårdsskola, upphör nämndens befattning med
vederbörande, för den händelse han icke efter observation på skolan återlämnas
till nämnden för vidtagande av annan åtgärd. I stället för nämnden
fungera vid ungdomsvårdsskolorna dessas lokala styrelser som beslutande
organ.

— 121 —

Intagning å ungdomsvårdsskola sker efter ansökan av barnavårdsnämnd.
Såsom förutsättning för intagning gäller, att nämnden fattat beslut om
skyddsuppfostran enligt 22 § c) eller d) barnavårdslagen eller att nämnden,
efter att tidigare ha omhändertagit den unge för skyddsuppfostran, med åberopande
av 35 § 2 mom. barnavårdslagen konstaterat att behandling å dylik
skola är nödvändig. Ansökan ställes till chefen för socialstyrelsens skolbyrå,
som har att på grundval av företedd utredning bestämma, huruvida intagning
skall medgivas och i så fall på vilken skola. Skolbyråchefens kontroll
åsyftar främst att konstatera, om anstaltsvård över huvud är behövlig,
varjämte prövas, om denna lämpligen kan äga rum vid ungdomsvårdsskola.

Kostnaderna för barnavårdsnämnds åtgärder enligt 22 § b) och c) kunna
principiellt återkrävas från föräldrarna. För enligt 22 § d) omhändertagna
bestrider statsverket samtliga kostnader. Så är även fallet, då intagning
sker i ungdomsvårdsskola.

I avseende å kriminell ungdom över den s. k. straffmyndighetsåldern,
d. v. s. 15 år, kan initiativ till skyddsuppfostran även tagas av judiciell
myndighet eller åklagarmyndighet.

Enligt 8 § lagen om villkorlig dom äger sålunda domstol i sådan dom, när
barnavårdsnämnd i avgivet yttrande det föreslagit, överlämna åt nämnden
att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran.
Barnavårdsnämnden har sedan att avgöra, om skyddsuppfostran skall äga
rum å ungdomsvårdsskola eller på annat sätt. I allmänhet torde dock villkorligt
dömd, som omhändertagits för skyddsuppfostran, bliva intagen å
ungdomsvårdsskola, varvid någon funktionär vid skolan förordnas såsom
övervakare.

Enligt lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga
må, om brott begåtts av person under 18 år, åtalseftergift äga rum, om den
underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan
därmed jämförlig åtgärd, varvid bl. a. intagning å ungdomsvårdsskola
kan ifrågakomma. Frågan om åtalseftergift skall i princip prövas av statsåklagare.
Därjämte må i fall, då för brott misstänkt person redan är intagen
å ungdomsvårdsskola, beslut om åtal föregås av prövning, om åtal är lämpligt I

avseende å brottsklientelet i åldersgruppen 15 till 21 år råder således ett
slags konkurrensförhållande mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna,
varvid båda myndigheterna äro befogade att ingripa. I praktiskt taget
alla fall, då domstol kan använda skyddsåtgärder av uppfostrande natur,
såsom villkorlig dom med övervakning, ungdomsfängelse in. in., kan även
barnavårdsnämnden ingripa med uppfostrande åtgärder. Enligt 48 § barnavårdslagen
förfaller dock nämndens beslut, då verkställighet skall ske av
domstols beslut, varigenom vederbörande dömts till tidsbestämt straff.

Den nuvarande ungdomsvårdsskoleorganisationen har uppbyggts på
grundval av de riktlinjer för verksamheten, som uppdrogos genom beslut
vid 1936 och 1937 års riksdagar. Reformen, varigenom staten principiellt
åtog sig ansvaret för skyddshcmsvården, innebar att skyddshemmen skulle

— 122

differentieras för olika uppgifter med olika slags klientel, varvid differentieringen
skulle prövas centralt av skyddshemsinspektören, som även skulle
pröva, om anstaltsvård i det enskilda fallet var befogad. Klientelet skulle särskiljas
på olika anstalter med hänsyn till ålder, kön, intellektuell utveckling
och psykisk särart. För elever i skolåldern skulle finnas skolhem. Manliga
elever i åldern 15—18 år skulle mottagas på yrkeshem, om de i begåvningshänseende
vore normalt utvecklade. För flickor i motsvarande ålder
skulle finnas hemskolor. Ungdomar i åldern 18—21 år skulle vistas å ungdomshem.
För elever över folkskoleåldern, som i begåvningshänseende stode
på hjälpklasstadiet, skulle finnas jordbrukshem. Psykiskt abnorma elever
skulle intagas på särskilda hem för själsligt abnorma elever. Differentieringsplanen
innebar samtidigt införande av en förbättrad yrkesutbildning.
På vrkeshemmen infördes sålunda en del verkstadsyrken, och på hemskolorna
lades utbildningen upp efter lanthushållsskolornas mönster. För villkorligt
utskrivna elever bereddes vissa, icke obetydliga möjligheter att erhålla
eftervårdshjälp till fortsatt utbildning. Slutligen ställdes medel till
förfogande för ganska genomgripande förbättringar av anstaltsbyggnader
samt för uppförande av helt nya anläggningar.

Vid 1946 och 1947 års riksdagar beslötos nya reformer på förevarande område.
År 1946 ersattes beteckningen skyddshem med den nuvarande benämningen
»skola tillhörande barna- och ungdomsvården». Samtidigt ändrades
särbeteckningarna på de olika slagen av skolor, varvid för skolor, avsedda för
den yngsta gruppen, namnet skolhem bibehölls, medan skolorna för äldre
ungdomar betecknades såsom yrkesskolor med undantag endast för de institutioner
eller institutionsavdelningar, som avsetts för väntande mödrar
och mödrar med späda barn. Sistnämnda skolor skulle kallas hemskolor.
Samma år genomfördes även nya principer beträffande eftervården, varigenom
bl. a. inrättades särskilda befattningar som eftervårdskonsulenter, vilka
skulle ha att biträda skolcheferna vid utplaceringen av de mera problematiska
fallen. Vidare skulle särskilda inackorderingshem upprättas till
stöd för de villkorligt utskrivna elever, som behövde en tryggad miljö.

Vid 1947 års riksdag påbyggdes eftervården ytterligare. Samtidigt genomfördes
en lönereglering för personalen jämte arbetstidsreglering och en genomgripande
personalorganisationsreform, vars främsta syftemål var att föra
in verksamheten på läkepedagogikens vägar.

Den genom proposition nr 269/1947 framlagda, av riksdagen godkända
organisationsplanen för ungdomsvårdsskolorna innebär i huvudsak följande.

Den tidigare klienteldifferentieringen skall bibehållas och ytterligare utvecklas.

Skolhemmen skola mottaga såväl hjälpklassmässiga som normalbegåvade
elever på samma skola. Det skall finnas olika slags skolhem. En typ (enkelhem)
skall bestå av en enda elevförläggning för 30 elever, en annan (dubbelhem)
av två elevhem om vartdera 30 elever. Härjämte skall förekomma en
tredje typ, där eleverna fördelas å småstugor för vardera 7 elever. Sistnämn -

— 123 —


yngsta eleverna och elever, som på grund av vissa särdrag äro i behov av
mera hemliknande miljöer.

Yrkesskolorna för manliga elever äro i allmänhet avsedda för 50—60 elever,
vanligen fördelade på två förläggningar (elevhem). Enligt riksdagens
beslut skall vidare vid varje yrkesskola uppföras en mindre byggnad för
fem elever på utskrivningsstadiet, vilka avses skola fostras därstädes utan
någon egentlig tillsyn. Flertalet av yrkesskolorna för pojkar äro avsedda för
elever, som kunna tillägna sig vanlig yrkesutbildning enligt de centrala verkstadsskolornas
och lantbruksskolornas utbildningsprogram. Några skolor ha
avdelats speciellt för elever, som äro sämre rustade i intellektuellt avseende.
Förekommande utbildningsgrenar äro metallarbete, möbelsnickeri, skrädderi,
måleri, bvggnads- och inredningssnickeri, tapetseri och sadelmakeri. Dessutom
undervisas i trädgårdsskötsel, lantbruk och ladugårdsskötsel. På vissa
skolor utbildas gårdshantverkare. Utbildningen kan vid ett par av skolorna
föras fram till gesällprovet. Vid en skola (Johannisberg i Kalix) bedrives samarbete
med ortens egen yrkesskola på det sätt, att ortsungdomar, som önska
utbildning i metallarbete och möbelsnickeri, tagas emot vid Johannisberg
tillsammans med denna skolas egna elever. Vid en annan skola (Råby i
Lund) har överenskommelse träffats om att eleverna skola få sin utbildning
tillsammans med den närliggande centrala verkstadsskolans elevei i
sistnämnda skolas verkstäder.

Yrkesskolorna för flickor äro något mindre än de för det manliga klientelet
avsedda yrkesskolorna. De största skolorna taga emot högst oO elever
i två skilda förläggningar. Utbildningen ansluter sig i flertalet fall till lanthushållsskolorna.
Det förekommer alltså undervisning i storköks- och småhushållsarbete,
i sömnad, handarbete, tvätt och hemvård. Vidare ges barnavårdskurser.
En skola (Sonestorp nära örkelljunga) samarbetar med en närliggande
konfektionsindustri på så sätt, att en grupp flickor från ungdomsvårdsskolan
beredes dagligt arbete i fabriken. En annan skola (Brättegåiden
i Vänersborg) har utom sin praktiska linje även en folkhögskolelinje.
Till sistnämnda linjes skola hänvisas uteslutande välbegåvade flickor.

I stället för särskild hemskola för väntande mödrar och mödrar med späda
barn finnas provisoriskt vid två yrkesskolor (Sonestorp och Bistagården)
hemskoleavdelningar.

För det psykiskt abnorma och särskilt svårskötta klientelet samt för omhändertagna,
som behöva särskild läkartillsyn, finnas specialskolor, en för
manlig och en för kvinnlig ungdom. Dessa skolor ha organisationsformen
av kombinerat skolhem och yrkesskola (Lövsta för manliga, Skarv ik-Tallåsen
för kvinnliga).

Den 1 juli 1949 funnos nedannämnda 20 i drift varande statliga ungdomsvårdsskolor.
De icke statliga skolorna voro 6, nämligen Råby, Margretelund.
(iudmundsgården, Håkanstorp, Sjötorp och Morängen.

— 124

Skolor för manligt klientel.

Lövsta skolhem och yrkesskola (85 platser, varav 10 på intagningsavdelning,
40 på yrkesskoleavdelning och 35 på skolhemsavdelning). Skolan är
avsedd för elever, som på grund av psykisk abnormitet böra stå under särskild
läkartillsyn. Utbildningsgrenar: metall- och träslöjd (terapiverkstad),
jordbruk, trädgård. 49 anställda

Långanäs yrkesskola (50 platser). Avsedd för äldre elever, omhändertagna
enligt 22 § d) barnavårdslagen, samt för mera svår skötta yngre, som dock
icke äro så abnorma att de behöva intagas å Lövsta. Utbildningsgrenar: metallarbete,
byggnads- och inredningssnickeri, jordbruk, trädgård. 26 anställda.

Fagereds yrkesskola (50 platser). Avsedd för elever över femton år, vilka
i begåvningshänseende äro särskilt väl utvecklade. Utbildningsgrenar: metallarbete,
bilreparation, kockskola, jordbruk, handelsträdgård. 20 anställda.

Forsane yrkesskola (55 platser). Avsedd för i begåvningshänseende normalt
utvecklade elever, som äro i åldern mellan 15 och 18 år. Utbildningsgrenar:
metallarbete, möbelsnickeri, tapetseri, sadelmakeri, jordbruk, handelsträdgård.
21 anställda.

Sundbo yrkesskola (55 platser). Samma slags klientel som Forsane. Utbildningsgrenar:
metallarbete, möbelsnickeri, skrädderi, jordbruk, handelsträdgård.
21 anställda.

Johannisbergs yrkesskola (40 platser). Samma slags klientel som Forsane.
Utbildningsgrenar: metallarbete, möbel- och inredningssnickeri, jordbruk,
handelsträdgård. 21 anställda.

Ljungaskogs yrkesskola (55 platser). Avsedd för elever över femton år,
vilka i begåvningshänseende äro något efterblivna. Utbildningsgrenar: metallarbete,
möbelsnickeri, skrädderi, jordbruk, handelsträdgård. 20 anställda.

Östra Spångs skolhem (60 platser). Begåvade elever kunna beredas undervisning
vid samrealskolan i Örkelljunga. 21 anställda.

Hammargårdens skolhem (60 platser). 20 anställda.

Vemyra skolhem (60 platser). 22 anställda.

Folåsa skolhem (30 platser). Avsett för psykiskt abnorma elever i skolåldern.
Jordbruk och trädgård. 13 anställda.

Gräskärrs skolhem (30 platser). Avsett för psykiskt ömtåliga elever i skolåldern.
13 anställda.

Skolor för kvinnligt klientel.

Skarvik-Talläsens skolhem och yrkesskola (70 platser, varav 10 på intag^-ningsavdelning samt 20 på vardera av skolhems- och yrkesavdelningen). Avsedd
för elever, som på grund av psykisk abnormitet eller eljest böra stå
under särskild läkartillsyn. Utbildningsgrenar: hushåll, tvätt, sömnad, trädgårdsskötsel,
smådj ursskötsel. 35 anställda.

Lingatans yrkesskola (platsantal 20). Avsedd för elever över 18 år samt
eljest för elever över 15 år med allvarliga uppförandebrister. Utbildningsgrenar:
hushållsgöromål, trädgårdsskötsel, sömnad. 9 anställda.

— 125 —

Brättegårdens yrkesskola (30 platser). Avsedd för elever över femton år,
vilka i begåvningshänseende äro särskilt väl utvecklade. 8 anställda.

Sonestorps yrkesskola (50 platser). Avsedd för i begåvningshänseende
normalt utvecklade elever, som omhändertagits i åldern 15—18 år. Utbildningsgrenar:
hushållsarbete, sömnad, vävning, bageri, tvätt, trädgårdsskötsel,
lantbruk. 11 anställda.

Hornö yrkesskola (50 platser). Samma klientel som vid Sonestorp. Utbildningsgrenar:
sömnad, vävning, hemvård, tvätt, skolkök, trädgårdsskötsel,
lantbruk. 11 anställda.

Eknäs yrkesskola (25 platser). Avsedd för intellektuellt efterblivna flickor
över 15 år. 10 anställda.

Broby skolhem (35 platser). 12 anställda.

Bistagårdens hemskola (25 platser). Avsedd för mödrar. 12 anställda.

Till den statliga ungdomsvårdsskoleorganisationen anvisades för budgetåret
1948/49 sammanlagt 3 679 700 kronor, varav 2 234 700 kronor avsågo
avlöningar och 1 445 000 kronof omkostnader, medan såsom bidrag till driften
av de icke statliga skolorna utgick ett anslag å 1 200 000 kronor. Nettoutgifterna
uppgingo för de statliga skolornas del totalt till 4 116 175 kronor,
varav 133 446 kronor avsågo kostnader för utackordering eller villkorlig
utskrivning. Vidare redovisas å inkomsttiteln för ifrågavarande skolor
en nettoinkomst å 220 440 kronor. Totalt uppgingo sålunda kostnaderna
för driften vid de statliga skolorna till 3 895 735 kronor. Under budgetåret
utgjorde medelbeläggningen för å skolorna intagna elever 636 elever. 20
elever voro i medeltal utackorderade samt 858 villkorligt utskrivna. Kostnaden
per intagen elev uppgick sålunda under budgetåret till 5 915 kronor
samt kostnaden för varje villkorligt utskriven eller utackorderad elev till
152 kronor.

Den 1 juli 1949 utgjorde den totala personaluppsättningen vid de statliga
skolorna 375 heltidsanställda befattningshavare. Av dessa voro 24 rektorer
eller avdelningsföreståndare, 33 assistenter, 22 folkskollärare, 18 yrkeslärare,
16 lärarinnor i hushållsgöromål och 12 i slöjd, 35 befattningshavare
trädgårdsmästare, jordbruksföreståndare eller ladugårdsförmän, 37 husföreståndare,
60 vårdare, 15 hantverkare, 69 ekonomibiträden samt 12 jordbruksarbetare.

Det disponibla platsutrymmet vid samtliga skolor uppgick under år 1948
till totalt 1 115 platser. Medelbeläggningen under året utgjorde 884 å skolorna
intagna elever, 23 utackorderade samt 1 237 villkorligt utskrivna. Av
de intagna voro i medeltal 245 under 15 år, 438 mellan 15 och 18 år samt 199
över 18 år. Vid 1948 års utgång uppgick det totala antalet å skolorna intagna
elever till 826, utackorderade till 21 samt villkorligt utskrivna till 1 151.
Från utackordering eller villkorlig utskrivning hade under året återtagits
211 elever, medan i 25 fall verkställts utackordering samt 676 villkorlig utskrivning.
I 54 fall avskrevs beslutet om skyddsuppfostran i enlighet med
48 § barnavårdslagen.

— 126 —

Målet för elevbehandlingen inom ungdomsvårdsskolorna är att genom
uppfostran och utbildning omdana eleverna till socialt välanpassade samhällsmedlemmar.
Vården är helt öppen, varför bevakning i egentlig mening
saknas. F. n. disponeras dock inom ungdomsvårdsskoleorganisationen för
isolering av särskilt besvärligt elevmaterial tre s. k. slutna avdelningar,
nämligen vid Lövsta (10 platser), Långanäs (9 platser) och Skarvik-Tallåsen
(12 platser), av vilka den i Långanäs tagits i anspråk i större utsträckning-
Förvaringstiden å dessa slutna avdelningar är maximerad vid 6 å 8''.
veckor. Sedan januari 1949 har Långanäsavdelningen passerats av 45 elever,
varav 29 från andra skolor, 17 från den egna skolan samt 4 elever, vilka
intagits direkt efter domstols dom. Medelvårdtiden utgör 6 veckor, och den
kortaste vårdtiden har uppgått till 2 dygn. Inrättande av ytterligare slutna
avdelningar av motsvarande typ har föreslagits av socialstyrelsen i anslagsframställningen
för nästkommande budgetår, nämligen vid Forsane
och Sundbo samt vid den icke statliga skolan Råby. Härefter skulle det totala
antalet slutna platser komma att uppgå till 50 ä 60. Vid övriga skolor
saknas i allmänhet isoleringsmöjligheter.

Elev, som bryter mot ordningsreglerna, kan tillrättavisas genom muntliga
föreställningar, indragning av enskilda förmåner, inskränkning för kortare
eller längre tid av de friheter och förmåner som i allmänhet äro eleverna,
medgivna samt slutligen isolering. Kroppsaga är, även i dess lindrigare
former, bestämt förbjuden. Indragning eller minskning av måltidsportion.
får icke ske. Avskiljande från kamrater under arbete eller fritid får icke
äga rum under längre tid än sex dagar i följd. Isolering, som kau ske i
elevens bostadsrum eller i särskilt isoleringsrum, får endast användas i
fråga om den, som fyllt femton år, och får ej överstiga tre dygn för den,
som ej fyllt aderton år, samt sex dygn för äldre elev.

Elever som anpassa sig väl kunna utackorderas i lämpliga enskilda hem.
För elev i skolåldern skall därvid tillses, att eleven beredes skolundervisning
av lärare, som äger intresse för mera svårbehandlade barns fostran
samt förmåga att påverka dem i önskad riktning. För äldre elev bör endast
förekomma utackordering under sådana former, att utbildning kan
påräknas.

För elever som icke utackorderas sker i regel villkorlig utskrivning efter
avslutad utbildning, d. v. s. för skolhemselever sedan de fullgjort sin skolgång
och för yrkesskolelever sedan de genomgått den tvååriga yrkesutbildningen.
Då två år förflutit efter elevens intagning, skall skolstyrelsen, därest
eleven fyllt femton år, minst en gång varje kvartal upptaga frågan om
hans villkorliga utskrivning. Vid specialskolorna för de särskilt svårskötta*
där yrkesutbildningen mera ges arbetsterapiens form, sker villkorlig utskrivning
i regel efter ett år eller ännu kortare tid. I stället inrikta sig dessa skolor
på »kedjebehandling», vilket innebär att eleven utskrives efter relativt
kort anstaltstid, varpå följer återintagning, ny utskrivning inom kort, förnyad
återintagning o. s. v. I dylika fall måste eftervården planeras mycket
omsorgsfullt.

— 127 —

Utackorderade och villkorligt utskrivna skola ställas under övervakning
av lämpliga personer, som för sitt uppdrag äga uppbära ersättning för utlägg
och ett arvode av lägst 2, högst 6 kronor för månad, allt efter fallets
svårighetsgrad. Varje skola svarar själv för sin eftervård men äger anlita
bistånd av de fyra eftervårdskonsulenter, som stationerats vid skolbyrån
och mellan sig uppdelat landet i lika många eftervårdsdistrikt. Dessa konsulenter
skola huvudsakligen ägna sig åt de svårare placeringsfallen samt
åt de 40 inackorderingshem, som skola upprättas till stöd för eftervården.

Huvudman för inackorderingshemsverksamheten är Godtemplarorden. Inackorderingshemmen
ha 6—10 platser. Halva antalet platser har reserverats
för elever från ungdomsvårdsskolorna. De övriga skola beläggas med
ungdom, som icke företett sociala uppförandebrister. Livet i inackorderingshemmet
skall utformas på samma sätt som i ett vanligt hem. Inga åldersbestämmelser
ha utfärda!s rörande inackorderingshemmens klientel, ej
heller bestämmelser angående vistelsetidens längd. Konsulenten äger avgöra,
vilka som få mottagas och huru länge de få stanna. Klientelet skall
som regel ha fullgjort folkskoleplikten. Stat och kommun lämna bidrag till
dessa inackorderingshem.

För eftervården disponerar varje skola 600 samt efter socialstyrelsens
medgivande 1 200 kronor per elev och påbörjad villkorlig utskrivningstid
av ett år. Även slutligt utskrivna elever kunna, om så föranledes av uppfostringssyftet,
erhålla stipendium på högst 1 200 kronor per år för teoretisk
eller praktisk fortbildning. Dylika stipendier beviljas av socialstyrelsen.

Formellt kan utackordering samt villkorlig eller slutlig utskrivning äga
rum hur tidigt som helst. Det förekommer, att villkorlig utskrivning äger
rum blott efter någon månads behandling. Slutlig utskrivning skall äga
rum beträffande 22 § c)-fallen efter tre år räknat från intagningen och beträffande
22 § d)-fallen efter två år eller, när särskilda omständigheter det
föranleda, tre år.

Under § 21 i sin berättelse påtalade 1946 års riksdags revisorer vissa förhållanden
vid Lövstahemmet. Revisorerna hade uppmärksammat, att eleverna
vid hemmet i stor utsträckning avveko från hemmet, varvid i åtskilliga
fall avvikelserna varit förenade med brott. Den ökade ryinningsfrekvensen
hade medfört allvarliga olägenheter. Särskilt för ortsbefolkningen hade
rymningarna kommit att utgöra ett ständigt irritationsmoment. Revisorerna
förordade därför åtgärder i syfte att nedbringa ryinningsfrekvensen
genom ett effektivt avskiljande av det sämre klientelet från det bättre.

I sitt utlåtande den 18 januari 1947 över revisorernas framställning framhöll
socialstyrelsen, att ifrågavarande skolor konstruerats såsom öppna
internatskolor. De medel, som stode till buds för att förebygga rymningar,
låge huvudsakligen på det pedagogiska planet. Styrelsen pekade även
på de bättre möjligheter att differentiera klientelet, vilka skulle erhållas
genom Långanässkolans fortsatta utbyggnad. Styrelsen hade även för
avsikt att begära anslag till personalbostäder och utökning av personalen
vid Lövsta, så att bl. a. vakande nattvakt kunde införas, varjämte styrelsen

— 128 —

förklarade sig skola framdeles avgiva förslag om nedläggande av flickhemmet
i Skarvik-Tallåsen.

Revisorernas framställning föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

I syfte att utröna huru förhållandena sedermera utvecklat sig ha revisorerna
från socialstyrelsen införskaffat vissa uppgifter, ägnade att belysa
rymningsfrekvensen vid ungdomsvårdsskolorna. Enligt uppgift från socialstyrelsen
föres icke å de olika skolorna någon enhetlig rymningsstatistik,
varför fullständiga uppgifter om rymningarnas totala omfattning icke kunnat
erhållas. Med hänsyn härtill har socialstyrelsen kunnat lämna uppgift
huvudsakligen å sådana rymningstillfällen, under vilka brott begåtts av
eleverna. Uppgifter om antalet brott vid varje rymningstillfälle eller enskilda
elevers brottsbelastning ha icke kunnat erhållas på grund av grundmaterialets
otillförlitlighet. De polisrapporter, som pläga bifogas landsfogdarnas
begäran om yttrande i åtalsfrågan, återsändas nämligen med remissakten.
Icke heller finnas avskrifter eller anteckningar om innehållet i dessa å skolorna.

Följande sammanställning, avseende tiden 1 januari 1948—30 september
1949, utvisar antalet rymningstillfällen, under vilka brott begåtts, samt det
antal elever, som under rymning begått brott vid skolorna för manliga elever
under femton år. Med rymningstillfälle avses härvid varje avvikelse från
skolan, oberoende av antalet i densamma deltagande elever.

Skola

Antal elever som
begått brott

Antal rymnings-tillfällen

1948

‘/i-30/. 1949

1948

Vi-30/, 1949

östra Spång.............

9

8

6

8

Hammargården..........

2

2

1

1

Vemyra.................

2

21

1

5

Folåsa..................

4

3

4

3

Gräskärr................

16

2

24

2

Gudmundsgården.........

6

6

Lövsta, skolhemmet......

8

4

9

4

Summa

47

40

51

23

Av nedanstående sammanställning framgå motsvarande uppgifter för
skolor för manliga elever över femton år.

Skola

Antal elever som
begått brott

Antal rymnings-tillfällen

1948

Vi-3»/» 1949

1948

Vi-30/, 1949

Lövsta, yrkesskolan......

27

17

37

15

Långanäs................

32

17

17

6

Ljungaskog..............

33

34

30

33

Forsane.................

19

31

22

22

Sundbo .................

20

28

17

25

Johannisberg............

31

27

10

13

Fagered.................

37

25

26

20

Råby...................

15

7

15

5

Margretelund............

13

20

12

17

Summa

227

206

186

156

— 129 —

Nedanstående tablå redovisar totala antalet rymningar, såväl sådana med
som utan brott under åren 1945, 1948 och 1949.

Skolor för

1945

1948

Vi-10/. 1949

Manliga elever............................

449

443

324

Kvinnliga elever (utom Skarvik-Tallåsen) ...

48

81

64

Summa

497

524

388

För att belysa rymningarnas omfattning i förhållande till totalantalet intagna
elever lämnas följande översikt över antalet rymmande elever, som
begått brott, satt i relation till det antal elever, som under år 1948 varit intagna
å ungdomsvårdsskolorna.

Skola

Antal elever som
begått brott

Totala antalet
intagna elever

Procentuellt

Manliga elever under femton år........

47

372

12,6

Manliga elever över femton år..........

226

738

30,6

Kvinnliga elever (utom Skarvik-Tallåsen)

6

475

1,2

Till ytterligare belysning av rymningarnas omfattning ha revisorerna
från ett antal skolor med särskilt hög rymningsfrekvens infordrat vissa
kompletterande uppgifter för åren 1948 och 1949, vilka redovisas i nedanstående
tablåer. I den närmast efterföljande tablån lämnas uppgift å dels
antalet rymningstillfällen, vare sig i samband med brott eller icke, dels antalet
elever, som avvikit, vare sig detta skett en eller flera gånger, dels ock
totala antalet rymningsfall, varmed förstås rymningsfrekvensen. I

Sundbo

Ljungaskog

Forsane

Långanäs

1948

Vi-30/»

1949

1948

Vt-30/.

1949

1948

''/t-30/.

1949

1948

Vt-30/.

1949

Antal rymningstillfällen......

36

44

40

42

36

30

29

16

Antal avvikna elever........

29

40

34

35

23

35

29

23

Totala antalet rymningsfall . .

67

103

93

in

55

60

Öl

35

I fråga om antalet och arten av de brott, som begåtts av elever under
rymning, må nämnas följande. Eleverna vid Sundbo begingo under 1948 11
bilstölder, 5 motorcykelstölder, 7 cykelstölder och 25 inbrott. Motsvarande
siffror för tiden yt—“/• 1949 voro 13 bilstölder, 4 motorcykelstölder, 10 cykelstölder
samt 25 inbrott. På grund av skadegörelse å egendom fastställdes
för sistnämnda tid ersättningsanspråk å sammanlagt 2 749 kronor mot 2 243
kronor för år 1948. För Ljungaskog redovisas under år 1948 30 brottstillfällen,
varvid begingos 5 bilstölder, 8 motorcykelstölder, 12 cykelstölder samt
13 inbrott. Vid åtta tillfällen begingos två eller flera av här nämnda brott.
Vid de 33 brottstillfällena under 1949 redovisas 11 bilstölder, 5 motorcykelstölder,
23 cykelstölder och 7 inbrott. Vid 12 tillfällen begingos två eller
flera av de här nämnda brotten.

9—498H0. Rev. berättelse ang. statsverket år 1949. /.

130 —

För belysande av den individuella rymningsfrekvensen ha revisorerna vidare
sammanställt följande uppgifter, utvisande det antal rymningar, varje
elev gjort sig skyldig till.

Antal elever med angivet antal rymningar

1948

''/i—30/9 1949

Sundbo

Ljunga-

skog

Forsane

Långa-

näs

Sundbo

Ljunga-

skog

Forsane

Långa-

näs

8

11

12

17

12

12

22

15

10

8

7

5

11

7

8

5

7

4

1

3

7

3

2

3

3

5

1

1

4

2

2

_

3

1

4

4

_

_

1

2

1

1

2

3

3

-*

1

1

1

1

Antal

rym ningar -

Antalet elever, som icke avvikit någon gång, utgjorde år 1948 vid Ljungaskog
45, Forsane 57 och Långanäs 28 samt för tiden V,—■“/» 1949 vid respektive
skolor 37, 53 och 44.

Då avvikelserna mestadels synas ha varit kombinerade med brott, särskilt
egendomsbrott, ha revisorerna från landsfiskalerna i landsfiskalsdistrikten
i trakten omkring en skola, Lövstahemmet, införskaffat uppgifter, ägnade
att belysa rymnings- och brottsfrekvensen inom respektive distrikt under
år 1949. Uppgifterna giva i viss mån även en föreställning om det arbete,
rymningarna förorsaka polismyndigheterna. Av uppgifterna framgår att de
vid de olika tillfällena förövade brotten icke sällan förövats av samme elev
eller samma elever. Då flertalet här redovisade rymningar föranlett åtgärder
inom flera polisdistrikt, kunna de lämnade uppgifterna icke utan vidare
sammanläggas med motsvarande uppgifter från andra polisdistrikt.

Inom Trosa landsfiskalsdistrikt fördela sig de anmälda rymningarna under
år 1949 till tiden sålunda:

3/i 2 elever...... stöld av motorcykel

7/j 3 » ...... inbrott och cykelstöld

28/i 2 » ......grovt egenmäktigt förfarande

14/2 4 » ......inbrottsstöld i sommarvillor

2312 3 » ...... stöld av bil och inbrottsstölder samt stöld av personbil

och motorcyklar

24/3—25/2 3 » ......inbrott i sommarvillor, inbrott i garage och försök till

bilstöld samt cykelstölder

4/3 3 » ......inbrottsstölder och stöld av cyklar

7/3 5 » ...... inbrottsstölder i sommarvillor

10/3 1 elev ......inbrottsstölder

14/4 1 » ...... misshandel

30/i 2 elever...... inbrott och bilstölder

— 131 —

12/5 2 elever......inbrott och cykelstölder

14/5 2 » ......inbrottsstölder

22/s—22li 11 » ......inbrottsstölder och bilstölder

29/7 2 » ......inbrottsstölder

30/7 2 » ...... inbrottsstölder

4/s 2 » ......inbrottsstölder och bilstöld

5/s 4 » ...... slagsmål och knivskärning

27/„ 1 elev ......inbrottsstölder

8/9 1 » ...... stöld

19/9 2 elever...... stöld av cyklar

8/7 3 » ...... skadegörelse å bostadshus

Enligt uppgift från landsfiskalen i Daga landsfiskalsdistrikt utgjorde antalet
fall, då efterspaningar och andra polisåtgärder föranletts av rymningar
från Lövstahemmet, under år 1947 12, 1948 11 samt 1/i—■“/« 1949 17. Antal
i avvikelserna deltagande elever voro respektive 20, 29 och 33. An