Postförsändelser till rättspsykiatriska regionkliniker
Interpellation 2016/17:70 av Eva Lohman (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2016-10-20
- Överlämnad
- 2016-10-21
- Anmäld
- 2016-10-25
- Sista svarsdatum
- 2016-11-11
- Svarsdatum
- 2016-11-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Gabriel Wikström (S)
I lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, finns inget specifikt om inkommande brev och andra försändelser. Det är dock svårt att rent fysiskt komma in till en rättspsykiatrisk regionklinik. Det är inpasseringskontroll med allt vad det innebär.
Det råder hög säkerhet på landets rättspsykiatriska regionkliniker förutom vad gäller post till dem som är intagna enligt LRV, där säkerheten är minimal. Det är inte tillåtet för personalen att kontrollera och granska brev och andra försändelser som de intagna får. Som en följd av detta skickas det också flitigt post till de intagna. Det kan vara narkotika, knivar eller något annat farligt för både övriga intagna och för personal.
Om en patient varit på permission och kommer tillbaka med ett paket under armen är det tillåtet att kontrollera innehållet i paketet. Detsamma gäller om en patient får besök och besökaren har ett paket med sig.
Om samma patient på permission i stället postar paketet till sig själv är det inte tillåtet att kontrollera det. Så kan vi inte ha det. Det haltar betänkligt med tanke på den i övrigt rigorösa säkerheten. Det här är ett problem för personalen, som vill ha möjlighet att göra rutinmässiga kontroller av alla brev och andra försändelser.
Som lagen ser ut i dag är det inte tillåtet att röntga brev och andra försändelser. Både Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har sagt nej. Är det rimligt att säkerheten på landets rättspsykiatriska regionkliniker ska riskeras på detta sätt? Ska det vara en rigorös inpasseringskontroll och i övrigt en alldeles utmärkt säkerhet, men fritt fram för post och andra försändelser som kommer med posten? Ska inte de intagnas och personalens säkerhet sättas i första rummet?
Jag kan nämna att vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, som jag har stor professionell erfarenhet av, kan intagna få brev som ser ut som de kommer från försäkringskassan men innehållet är något helt annat, till exempel narkotika eller något annat olagligt. Är det rimligt med sådana förhållanden på landets rättspsykiatriska regionkliniker?
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström:
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att ytterligare säkerställa säkerheten på landets rättspsykiatriska regionkliniker?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:70
Webb-tv: Postförsändelser till rättspsykiatriska regionkliniker
Dokument från debatten
- Tisdag den 15 november 2016Kammarens föredragningslistor 2016/17:28
- Protokoll 2016/17:28 Tisdagen den 15 novemberProtokoll 2016/17:28 Svar på interpellation 2016/17:70 om postförsändelser till rättspsykiatriska regionkliniker
Protokoll från debatten
Anf. 91 Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Fru talman! Eva Lohman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att ytterligare säkerställa säkerheten på landets rättspsykiatriska regionkliniker. Jag har vid ett flertal tillfällen svarat på likartade frågor både från interpellanten och från övriga frågeställare. Jag ska gärna återigen redovisa min och regeringens uppfattning i denna fråga.
De grundlagsskyddade fri- och rättigheterna har till syfte att skydda varje medborgare mot olika former av ingrepp från det allmänna. Bland annat innebär det att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse. Nämnda rättighet får dock i viss utsträckning begränsas genom lag. En begränsning får dock inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den. Motsvarande rättighet och möjlighet till begränsning av den följer även av Europakonventionen.
I 8 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård anges att vid sluten rättspsykiatrisk vård gäller, om inte annat anges i 8 a §, i tillämpliga delar bestämmelserna i 18-24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Detta innebär att möjligheterna att använda tvångsåtgärder vid psykiatrisk tvångsvård i huvudsak inte skiljer sig åt mellan de två nämnda lagarna.
Av 22 § lagen om psykiatrisk tvångsvård följer att chefsöverläkaren får besluta om att försändelser till patient får undersökas för kontroll av att det inte innehåller egendom som patienten enligt 21 § samma lag inte får inneha. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 21 § får egendomen omhändertas.
Vidare får chefsöverläkaren enligt 22 a § besluta att övervaka försändelser från en patient om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. För detta ändamål får chefsöverläkaren öppna, ta del av och kvarhålla försändelser till patienten. Detta innebär att det redan finns goda möjligheter att granska försändelser.
Mot denna bakgrund kan jag i nuläget inte se att det finns tillräckligt starka skäl att ytterligare inskränka medborgarnas fri- och rättigheter på det sätt som en utökad och regelmässig kontroll av försändelser inom rättspsykiatrisk vård skulle innebära.
Anf. 92 Eva Lohman (M)
Fru talman! Tack för svaret, ministern! Jag noterar att statsrådet fått flera liknande frågor tidigare, och det kanske beror på att detta är en mycket viktig fråga för personal och övriga patienter på de rättspsykiatriska regionklinikerna. Det är ett stort och ständigt aktuellt problem.
I min interpellation frågar jag varför det är en sådan skillnad om Pelle eller Kalle, som är intagen enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, en dag får permission och får röra sig lite ute i samhället. Ofta besöker man då en butik, och Kalle kanske får ett paket som han hämtar på posten; många butiker har ju postförsändelser. Min erfarenhet kommer från den rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, där jag har arbetat i ganska många år.
Om Kalle hämtar ut ett paket på Icabutiken, tar det under armen och går tillbaka till rättspsyk kan personalen kontrollera paketet. Men Kalle har naturligtvis lärt sig att det är mycket smartare att posta paketet till sig själv så att han får det en eller två dagar senare. Då har personalen inte rätt att kontrollera.
Detta är ett stort problem, för många gånger handlar det om människor som är ganska farliga och har begått grova brott. Det är stor skillnad mellan att vara på en rättspsykiatrisk regionklinik enligt LRV, lagen om rättspsykiatrisk vård, och enligt LPT, som gäller psykiatrisk tvångsvård. Man har gjort något, ibland väldigt hemska saker.
För några år sedan infördes ytterligare säkerhet. Man har i dag en allmän inpasseringskontroll på alla rättspsykiatriska regionkliniker. Men den är i praktiken verkningslös när personalen inte har möjlighet att kontrollera till exempel post eller andra försändelser till de intagna.
Jag förstår inte resonemanget om att detta skulle vara integritetskränkande. En vanlig inpassering är ju också integritetskränkande för patienten eftersom det görs en kroppslig visitering. Man går igenom och tittar på vad patienten har. Men om det kommer ett paket med posten får man inte öppna det. Personal är ju inte intresserad av att läsa brev eller titta vad det är, utan man är mest intresserad av att se om det finns farliga saker: droger, knivar eller annat. Detta handlar ju också om säkerheten för personal och övriga patienter.
Det är inte så länge sedan en patient i Sundsvall svarade på en reklamkampanj och som tack för det fick ett brev tillbaka från ett känt företag. Av en händelse råkade en i personalen känna att det var något hårt i, och det var en kniv som han fick. Det var tur att personalen kände på brevet, för detta är ju farliga saker.
De nya säkerhetsreglerna inom rättspsyk har inneburit stora kostnader för landstingen. Man har byggt nya entréer och infört inpasseringskontroll. Jag vet att personal tycker att denna rigorösa säkerhet haltar när det gäller postförsändelser och att det innebär en stor lucka i lagstiftningen. Det fungerar inte, och jag tycker att man borde ändra lagen så att det stämmer bättre överens.
Anf. 93 Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Fru talman! Tack, Eva Lohman, för interpellationen! Jag förstår att detta är en fråga om engagerar. Det gör den, liksom andra liknande frågeställningar, delvis, tror jag, för att den inte är helt lätt att svara bu eller bä på. Det gäller nämligen å ena sidan den personliga integriteten, precis som Eva Lohman berör, å andra sidan säkerheten för patienter, anställda vid de rättspsykiatriska klinikerna och medpatienter.
I mitt svar och de frågesvar jag har skickat tidigare, bland annat till interpellanten, tar jag fasta på och försöker beskriva att det i dag finns möjligheter inom lagens ram att öppna denna typ av försändelser om det finns misstanke om att de innehåller egendom som patienten inte ska ha.
Jag är väl medveten om att det ibland kanske kan upplevas som byråkratiskt och inte helt lätt att göra detta, men vi ska samtidigt komma ihåg att vi i den andra vågskålen har just patientens integritet att ta hänsyn till.
Jag tror att det är viktigt att vi försöker hålla denna balans. En av de viktigaste principerna i en rättsstat som Sverige är just att enskilda individers rättigheter kan värnas. Det ska de också, men då finns samtidigt den typ av ventiler jag har beskrivit, i form av att man faktiskt kan kontrollera försändelser och därmed stoppa till exempel införsel av knivar eller liknande.
Precis som jag sa i interpellationssvaret anser jag inte att det finns någon anledning att ändra lagen, men det är klart att det även fortsättningsvis är väldigt viktigt att lyssna på dem som arbetar i dessa verksamheter och se om det finns anledning att se över till exempel rutiner, kunskapsstöd eller liknande.
Anf. 94 Eva Lohman (M)
Fru talman! Jag hör vad ministern säger. Det är orimligt att begära att chefsöverläkarna ska ta beslut om varje brev eller paket som kommer in. Det är dessutom väldigt svårt att bedöma vilket brev eller paket som kan vara till förfång. Kollar man en, kollar man ingen. Detta handlar i stället om att införa rutinmässiga kontroller av allt som kommer in på de rättspsykiatriska klinikerna, inte av nyfikenhet utan av säkerhetsskäl.
Jag kan inte se att detta skulle vara integritetskränkande för patienterna. De är ju omhändertagna. De är på rättspsykiatriska kliniker enligt LRV, alltså lagen om rättspsykiatrisk vård. De är ju frihetsberövade.
Jag tycker att man måste se över lagstiftningen. Man måste lyssna på de anställda, för detta är ett stort problem. Det är ett stort problem inte bara i Sundsvall utan också på övriga rättspsykiatriska kliniker. Detta haltar betänkligt. Som någon uttryckte det: Vi har ju ingen Clark Kent som jobbar på kliniken. Jag tror inte att någon har det, men man skulle behöva någon som skulle kunna se vad som finns i brevet.
Det är viktigt att man lyssnar på personalen, som jobbar med detta dagligen. Ibland är det väldigt farliga människor som de har att göra med. Det som jag nämnde tidigare, att man postar brev till sig själv för att slippa gå igenom inpasseringskontrollen, är något som alla är medvetna om. Det är så det fungerar i dag. Den som inte har rent mjöl i påsen tar inte sitt paket under armen, för då kommer det ju att kollas, utan han eller hon - oftast är det en han - postar det.
Man skulle kunna jämföra detta med den kontroll som finns på våra flygplatser: Det är säkerhetskontroll, röntgen, och ibland blir vi kroppsvisiterade när vi ska ut och flyga. Jag upplever inte det som integritetskränkande. Jag tycker att det känns tryggt och bra även om det ibland tar lång tid. Syftet är också att man inte ska ta in något i flygplanet som kan vara farligt för andra.
Jag kan inte förstå att det skulle upplevas som integritetskränkande att brev eller paket öppnas när det kommer till en frihetsberövad person, som kanske är väldigt farlig och som sitter på en rättspsykiatrisk klinik. Vad är logiken i detta, om man jämför med flygplatser?
Jag tycker inte att man kan ha det så här. Fungerar det inte måste man titta på lagstiftningen. Man måste lita på att de som arbetar med dessa frågor varje dag vet vad de talar om. Det handlar om hänsyn och omsorg om övriga patienter. Man vill inte vänta tills det händer något. Man vill inte ha ansvaret att det kanske kan hända något farligt och veta att man först då kan förändra detta.
Anf. 95 Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Fru talman! Det är som sagt ingen lätt fråga vi debatterar här i kväll. Som jag sa i mitt tidigare inlägg handlar det om avvägning mellan den personliga integriteten å ena sidan och att värna säkerheten för patienter och för dem som arbetar på klinikerna å andra sidan.
Jag tror dock att jämförelsen med flygplatskontroller haltar lite. På en flygplats är man frivilligt för att genomföra någon form av resa. Därmed ställer man också upp på denna typ av kontroller frivilligt. Det är villkoret för att man ska kunna ta sig vidare i världen.
De rättspsykiatriska patienterna, som ju befinner sig på kliniken av tvång, är människor som har väldigt få fria rättigheter kvar i sitt liv. Då blir det extra viktigt att värna de rättigheter som de ändå har. Det är bland annat därför lagen ser ut som den gör.
Det finns samtidigt möjligheter inom lagens ram att vid misstanke öppna postförsändelser och paket för att försäkra sig om att inte några otillåtna eller farliga ämnen, vapen eller liknande, tas in. Det är möjligt att man skulle behöva se över både rutiner och kunskapsstöd när det gäller när man får öppna paket och hur detta ska tillämpas i praktiken. Men jag vidhåller ändå att lagen som den ser ut ger möjlighet till denna typ av kontroller. Det finns också ett noga övervägt resonemang om å ena sidan den personliga integriteten och å andra sidan det säkerhetstänk som är så nödvändigt vid den här typen av anläggningar.
Anf. 96 Eva Lohman (M)
Fru talman! Jag tror att ministern skulle göra klokt i att lita på vad de som arbetar i verksamheterna säger. Det är ju de som ser vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra. Detta med rutinmässiga kontroller är något de känner starkt att de skulle behöva göra.
Jag kan bjuda in ministern till rättspsyk i Sundsvall för att han ska se hur det fungerar i praktiken. Man har stor omsorg och känsla för de patienter som finns. Det är ju rehabilitering som man jobbar med. Målet är att de så småningom ska ut i samhället igen.
Men innan man är färdigbehandlad - det är en process som kan ta ganska lång tid - kan man som patient vara farlig både för sig själv och för andra. Därför tror jag att vi inte ska vara så rädda för att ändra lagstiftningen. Man får ett mycket bättre skydd på klinikerna. Vi har en rigorös lagstiftning på en sida, men när det gäller posthanteringen haltar det. Den är en gigantisk lucka, som någon sa. Detta fungerar illa med det övriga.
Man behöver hitta bättre balans. Jag tror inte att man ska lägga ansvaret på chefsöverläkarna. Som jag sa tidigare: Kollar man en, kollar man ingen. Man måste ha rutinmässiga kontroller som all personal ska ha möjlighet att utföra.
Anf. 97 Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Fru talman! Återigen: Det vi talar om här är avvägningen mellan den personliga integriteten och säkerheten vid rättspsykiatriska kliniker.
Jag tar fasta på något som Eva Lohman sa i sitt avslutningsanförande, nämligen att man kan befinna sig på en sådan klinik under väldigt lång tid. Beroende på vilken diagnos man har och vad som är bakgrunden till att man är där tar det också olika lång tid innan man skrivs ut, och processen ser olika ut.
Jag tror att det är väldigt viktigt att man tar hänsyn till varje individuellt fall när man gör bedömningar av huruvida en patient anses vara benägen att ta in eller få tillgång till otillåten materiel eller inte. Det är också en anledning till att lagen ser ut som den gör och att så mycket ansvar ligger på chefsöverläkaren, som till syvende och sist måste göra bedömningen om det finns något att misstänka och om man ska gå vidare och öppna en postförsändelse.
Jag tar naturligtvis intryck av debatten. Jag tror att det finns anledning att fundera på både rutiner och kunskapsstöd.
Jag tackar än en gång för interpellationen och för de frågor som jag tidigare har fått i det här ämnet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.