Psykisk ohälsa
Interpellation 2017/18:72 av Lotta Finstorp (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2017-10-26
- Överlämnad
- 2017-10-27
- Anmäld
- 2017-11-07
- Sista svarsdatum
- 2017-11-17
- Svarsdatum
- 2017-11-28
- Besvarad
- 2017-11-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialminister Annika Strandhäll (S)
Stressrelaterad psykisk ohälsa är i dag en av de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivning. Kvinnor drabbas i högre utsträckning än män, och prognosen är mycket oroväckande.
Orsaken till de ökande sjukfallen med psykiatriska diagnoser är inte entydig. Det finns självklart en lång rad variabler som enskilt och i samverkan skapar en skadlig inre stress som kan leda till ohälsa och sjukfall.
Sambandet mellan hälsa och arbetsförmåga är komplicerat, och avseende psykiatriska diagnoser blir sambandet än mer komplext. Rehabiliteringskedjan är en viktig funktion för återgång i arbete, framför allt avseende somatiska diagnoser. Tidsgränserna i den befintliga kedjan är framför allt anpassade till somatiska tillstånd, och därför föreslår vi moderater att en särskild rehabiliteringskedja inrättas för lättare psykiatriska diagnoser.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialminister Annika Strandhäll:
På vilket sätt anser ministern att den psykosomatiska ohälsan i Sverige kan bekämpas, och anser ministern att en särskild rehabiliteringskedja för psykiatriska diagnoser bör inrättas?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2017/18:72
Webb-tv: Psykisk ohälsa
Dokument från debatten
- Tisdag den 28 november 2017Kammarens föredragningslistor 2017/18:38
- Protokoll 2017/18:38 Tisdagen den 28 novemberProtokoll 2017/18:38 Svar på interpellation 2017/18:72 om psykisk ohälsa
Protokoll från debatten
Anf. 8 Socialminister Annika Strandhäll (S)
Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig på vilket sätt jag anser att den psykosomatiska ohälsan i Sverige kan bekämpas och om jag anser att en särskild rehabiliteringskedja för psykiatriska diagnoser bör inrättas.
När jag tillträdde som minister hösten 2014 var utmaningen tydlig. Sjuktalen hade ökat med 50 procent under alliansregeringens sista mandatperiod och prognoserna pekade uppåt. Utgifterna spåddes öka med 11 miljarder kronor till 2019. Alliansregeringen hade under sin tid lyckats med konststycket att utförsäkra 100 000 personer och samtidigt få sjuktalen att peka brant uppåt. Det var framför allt psykiska diagnoser och kvinnors sjukfrånvaro som ökade. Att få kontroll över situationen och vända utvecklingen blev vårt tydliga mål.
På ett så komplext problem som sjukfrånvaron, och då särskilt den psykiska ohälsan, finns inte en enkel lösning; det handlar om många åtgärder som måste till samtidigt. Ett brett åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro presenterades under hösten 2015 och vidareutvecklades i budgetpropositionen för 2017. Åtgärdsprogrammet omfattar åtgärder inom flera områden. Försäkringskassan gavs mer resurser och ett tydligt uppdrag att stärka handläggningen. Ett samarbete mellan arbetsmarknadens parter inleddes i syfte att minska sjukfrånvaron och att arbeta för friska arbetsplatser.
Regeringens arbete har haft effekt. Inflödet till sjukförsäkringen minskar och sjukfallen avslutas tidigare. Glädjande är att även sjukfall på grund av psykiska diagnoser har blivit kortare.
Jag nöjer mig dock inte med detta, utan kommer att fortsätta med det påbörjade arbetet att utveckla sjukförsäkringen. Jag ser, liksom Lotta Finstorp, att stödet för individen behöver både tidigareläggas och stärkas. Detta är särskilt viktigt för människor som har drabbats av psykisk ohälsa. Jag tror att detta görs bäst genom ett tydligt uppdrag till berörda myndigheter, inte genom att flytta människor mellan systemen. Jag är övertygad om att arbetsgivare kan ha en tydligare roll i att stötta under vägen tillbaka till hälsa och arbete. Det är bakgrunden till regeringens förslag om att arbetsgivaren inom 30 dagar ska ta fram en plan för återgång i arbete tillsammans med den anställde.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Ytterligare ett område där jag ser brister i dag är samverkan mellan myndigheterna, arbetsgivare och hälso- och sjukvården. När samverkan brister är det individen som får betala priset. Det handlar om samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, mellan Försäkringskassan och arbetsgivare, men också mellan hälso- och sjukvården och arbetsgivare.
Jag vill också lyfta fram hälso- och sjukvården roll i att förebygga psykisk ohälsa, men också att erbjuda en utvecklad vård till de människor som drabbas. Regeringen avsätter över 1 miljard kronor utifrån den nuvarande strategin inom området för psykisk hälsa. Strategin syftar till att samordna insatser och skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbete. Totalt beräknar regeringen därmed att avsätta drygt 1,7 miljarder kronor 2018 för insatser inom området psykisk hälsa. Detta är en förstärkning med 550 miljoner kronor jämfört med föregående år. För 2019 beräknas avsättas drygt 2,2 miljarder kronor och 2020 knappt 2 miljarder kronor.
Det centrala för mig är att de individer som drabbats av ohälsa får både en ekonomisk trygghet och ett snabbt och bra stöd för återgång i arbete brett från samhället. I det behöver myndigheterna, arbetsgivare och hälso och sjukvården samarbeta, med individen i centrum.
Anf. 9 Lotta Finstorp (M)
Herr talman! Tack, ministern, för svaret!
Det här är en oerhört viktig fråga. Vi har många gånger stått här i kammaren och försökt sätta fingret på vad som kan göras, då det behövs många olika åtgärder och insatser för att färre ska behöva bli sjukskrivna eller må dåligt av psykisk ohälsa.
Jag instämmer i mycket av det som ministern säger i svaret, framför allt att individen måste sättas i centrum och att man måste se till varje enskild person och dess behov av rehabilitering för att snabbt komma tillbaka i arbete igen. Men jag tycker inte att jag får ett riktigt tydligt svar angående om det behövs en särskild rehabkedja just för vissa psykiska diagnoser, så jag kommer att fortsätta att fråga om det.
Sverige ska vara ett starkt samhälle som håller ihop. Den som är sjuk eller skadad och inte kan arbeta ska ha rätt till ersättning, vård och behandling. Men den som har eller får tillbaka sin arbetsförmåga måste alltid få stöd och hjälp att komma tillbaka till arbetet. När sjukfrånvaron kraftigt ökar behöver samhällets insatser stärkas för att på ett bättre sätt motverka riskerna för utanförskap. Och för individen, ur ett individuellt perspektiv, leder ju sjukfrånvaro till sämre privatekonomi. Men en lång frånvaro kan också leda till att man tappar sina sociala kontakter, till exempel. Man har inte jobbarkompisarna att gå tillbaka till. Utanförskapet är på så sätt både ekonomiskt och socialt.
Effekterna kan bli stora också för nästa generation, att barn till föräldrar som är långtidssjukskrivna tenderar att själva bli sjukskrivna i högre grad än andra. Det finns en hel del forskning som visar på det.
Vi moderater har förslag om att stärka dagens rehabiliteringskedja, framför allt med fokus på den enskilde och om man har en diagnos som handlar om psykisk ohälsa. Sedan beror psykisk ohälsa ofta på många olika saker, så det är klart att den som mår dåligt och har en stressrelaterad psykisk ohälsa kan på ett bättre sätt stärkas av en bra arbetsmiljö och en bra arbetsgivare. Det är svårt att särskilja vad som är vad egentligen. Om man har en fysisk åkomma blir det ju på ett helt annat sätt. För den som brutit ett ben är det lättare att genom rehabkedjan komma tillbaka än vad det är för den som har ont i själen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Sedan den bortre tidsgränsen togs bort har de långa sjukfrånvarofallen ökat med ungefär 1 000 personer i månaden, har jag sett i statistiken. Det innebär en kraftig polarisering mellan långa och korta sjukfall. Jag tog del av - jag tror att det var i går - att LO är bekymrade över sina medlemmar och att avslagen från Försäkringskassan har tredubblats på två år.
Jag har fullt respekt för att regeringen har satt nio sjukdagar per individ och år som mål. Men det får inte bli så att man inte kommer in i sjukförsäkringen därför att tröskeln blir alldeles för hög. Regeringen har gett kritik för vår bortre tidsgräns, som vi fortfarande har med i vår budgetmotion. Om regeringen i stället gör så att tröskeln för att komma in i sjukförsäkringen är så hög att väldigt få kan komma in där tycker jag att problematiken borde vara densamma för regeringen. En bortre tidsgräns, som vi förordar så att individen kan ställa krav på att få sin rehabilitering i tid, borde vara ungefär samma problematik för regeringen som att få kommer in i försäkringen.
Anf. 10 Socialminister Annika Strandhäll (S)
Herr talman! Låt mig vara tydlig på några av de här punkterna. För det första: Tycker jag att det behövs en särskild rehabiliteringskedja? Nej, och jag kommer snart att återkomma till varför.
För det andra: Har tröskeln för att komma in i försäkringen blivit för hög? Nej, det har den inte. Faktum är att mellan 2010 och 2014 hade vi en situation där 100 000 personer utförsäkrades ur försäkringen samtidigt som prövningen av arbetsförmågan vid just 90- och 180-dagarsgränserna sjönk till under 50 procent. Hälften av dem som kom in i sjukförsäkringen fick inte sin arbetsförmåga prövad vid 90- och 180-dagarsgränserna - inte prövad för återgång gentemot det egna arbetet och inte prövad gentemot arbetsmarknaden i övrigt. I stället avvaktade man att personerna trillade ut i andra änden i form av den bortre tidsgränsen. Det tycker jag verkligen är att lura människor.
Vad vi nu ser, icke att förglömma, är att Försäkringskassan prövar ungefär 600 000 ärenden per år om rätt till sjukförsäkring och till sjukpenning. Strax över 97 procent av dem som ansöker om sjukpenning får den beviljad. Däremot prövar Försäkringskassan i dag närmare 90 procent av alla sjukpenningärenden vid 90- och 180-dagarsgränsen. Därmed är det också självklart så att gör man en prövning mot regelverket, mot försäkringen, innebär det att något fler får avslag på fortsatt sjukpenning. Det är just där som systemet måste fungera.
Låt mig komma tillbaka till det som jag ser brister i dag och det som jag själv skulle vilja säga är självkritik. Under den här tidsperioden har det i steg ett handlat om att få kontroll på de skenande sjuktalen, bygga upp en samverkan med parterna och se till att få upp prövningen av arbetsförmågan vid 90- och 180-dagarsgränserna, för annars behöver man inte ha någon rehabiliteringskedja utan kan lika gärna skippa den och inte göra något utan låta folk trilla ut i andra änden. Det var viktigt för oss att få ordning på försäkringen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
I steg två har vi tryckt på vikten av att vidareutveckla samarbetet med arbetsmarknadens parter för att också minska inflödet i försäkringen. Vi behöver ha friskare arbetsplatser. Vi ser fortfarande tydligt, än i dag, att det finns sektorer på arbetsmarknaden, inte minst välfärdssektorn - äldreomsorgen, de kvinnodominerade delarna av välfärden, Kommunals medlemmar - där man inte alls ute på arbetsplatserna har jobbat tillräckligt väl med att de anställda inte ska bli sjuka av sitt jobb, och därmed trillar de in i sjukförsäkringen.
Det som jag ser, som tyvärr nu brister, och där jag kommer att komma tillbaka - och det här gör mig faktiskt riktigt upprörd - är att de människor som prövas gentemot det regelverk som vi politiker nu har satt upp i alldeles för många fall trillar mellan stolarna när de sedan ska lämnas vidare och få stöd från till exempel Arbetsförmedlingen. Ingen tar ansvar, till skillnad från tidigt i ett sjukfall då hälso- och sjukvård, försäkringskassa och arbetsgivare samverkar. Där ser jag brister i dag; där behöver vi förstärka.
Individen ska naturligtvis ha rätt stöd i rätt tid. Den bild som jag ser för tillfället, när det gäller ett antal olika ärenden, tycker jag är djupt problematisk.
Anf. 11 Lotta Finstorp (M)
Herr talman! Ja, det är problematiskt att man inte får det stöd som man har rätt till. När vi nu skissar på den nya rehabkedjan tror vi att det vore väldigt bra för den som har psykisk ohälsa att det finns en ökad kompetens där ute när det gäller de här diagnoserna. Vi har pengar, och vi tillsätter ytterligare 100 miljoner till Arbetsförmedlingen för att man ska kunna, precis som ministern beskriver, se till att människor inte hamnar mellan stolarna.
Det vi ser, vilket inte är någon nyhet för ministern, är att det är kvinnor som står för den största delen av sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa. Det är på arbetsplatser där det är en hög dominans av kvinnor som det sker. Till exempel kan enhetschefen ha för många medarbetare för att hinna se och lyssna in den som börjar må dåligt. Förebyggandearbetet är oerhört viktigt.
Kvinnor har nästan tre gånger så många startade sjukfall när det gäller psykiatriska diagnoser jämfört med män. Sjukfrånvaron på grund av fysiska skador är högre för män, och det har säkert att göra med hur arbetsmarknaden ser ut över huvud taget. Men det gör också att när jag tittar på rehabkedjan, som vi är väldigt stolta över, ser att den tenderar att i lite för hög grad ha bäring på fysisk sjukdom.
Utifrån ett kunskapsbehov hos de aktörer som ska hantera det här är samverkan absolut oerhört viktigt, men jag hör också från många arbetsgivare att man inte riktigt vet hur man ska hantera den som mår dåligt i själen, och det av naturliga skäl eftersom det i hela samhället råder ett visst tabu kring de här frågorna. Ska arbetsgivare då se till att så fort som möjligt och på en rimlig nivå få tillbaka den som är sjukskriven för psykisk ohälsa - om det är så att man ska vara det vid psykisk ohälsa - måste det också bli individuellt. Det kanske inte alltid är det rätta att bli heltidssjukskriven, utan arbetsgivaren kanske kan stötta och hjälpa så att man kan jobba till exempel några timmar per dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vi är fast i gamla hjulspår, tycker jag. Vi tänker som det var tidigare att det handlar om grovarbetaren som klämde sig, om jag får raljera lite, men inte om kvinnan som faktiskt inte har mäktat med och själen säger stopp och belägg. Där har vi inte riktigt resurserna på plats.
Det är likadant i hälso- och sjukvården. Köerna gör i dag att man låses in. Har man väl fått sin sjukskrivning är det väldigt svårt om man till exempel ska ha förnyat intyg, för köerna är så långa att man inte riktigt kommer fram. Dessutom kanske den som man till slut får komma till inte har kunskap - primärvården har inte alltid det - kring psykisk ohälsa som är stressrelaterad. Risken är att läkaren som man träffar inte vet om det har med arbetsplatsen att göra eller om det är någonting som finns privat och om man har en arbetsgivare som inte kan stötta upp det.
Hela problematiken är komplex hur man än vrider och vänder på det. Vi tror att det skulle vara intressant att titta på om man kunde få till en tidigare prövning. Det här med 30 dagar, som regeringen har i sitt program, är helt rätt. Jag tror att man ska pröva mycket tidigare mot nya arbetsuppgifter på arbetsplatsen. Det tror jag är jättebra.
Anf. 12 Socialminister Annika Strandhäll (S)
Herr talman! Tack, Lotta Finstorp, för det här inlägget! Jag är mycket medveten om ditt stora engagemang och din kunskap i den här frågan och håller verkligen med om din ingång att det här är komplext och vi måste tänka på nya sätt, framför allt med tanke på att det handlar om kvinnor och relativt unga kvinnor som måste tillbaka till arbetsmarknaden igen.
En av de tidiga målsättningar som vi satte upp från regeringens sida handlar om att vi ska ha ett tak för andelen som vi har i sjukersättningen. Den ska inte överstiga vad det normalt sett ligger på i ett land som Sverige. Det här är unga människor, och de ska ha rätt stöd och hjälp att komma tillbaka igen. Då handlar det självklart också om att vi politiker ser till att det stödet finns där så att man inte hamnar mellan stolarna på grund av att det finns för dålig kunskap om den psykiska ohälsan och man inte hittar rätt.
Jag har naturligtvis också tagit del av Moderaternas reformpaket, särskilt det som berör psykisk ohälsa. Jag tycker att det finns delar som verkligen är intressanta. En av de delarna lyfte Lotta Finstorp upp här, och den handlar bland annat om Försäkringskassans insatser för gruppen och att man borde säkerställa att handläggarna som gör de här bedömningarna är specialiserade på psykisk ohälsa. Det tror jag kan vara en viktig sak, liksom att de handläggare som finns på Försäkringskassan verkligen kliver fram och inte bara prövar utifrån försäkringen. Det blir ju lätt så - det är det här med styrning av myndigheter.
Just nu prövar de många fler vid tidsgränserna. De gör det säkert så noggrant och bra det någonsin går, med tanke på den börda de har. Men vi kan också konstatera att det kanske inte alltid blir det bästa stödet för att individen ska komma tillbaka igen. Försäkringskassan är i sitt stuprör. Arbetsförmedlingen är i sitt stuprör. Hälso- och sjukvården är i sitt stuprör. Hur får vi det att fungera mellan dem?
En sak som regeringen kommer att göra under nästa år är det som Lotta Finstorp var inne på; inom 30 dagar ska det komma ett förslag på en plan för återgång i arbete som man kommit fram till tillsammans med den anställde. Det är det ena som åläggs arbetsgivaren. Vi är också på den puck som Lotta Finstorp lyfter upp här, nämligen stödet till arbetsgivare som signalerar att de tycker att det är svårt. Vi skjuter till medel för att arbetsgivarna ska kunna få ekonomiskt stöd för att anlita expertresurs som kan stötta när en sådan plan ska tas fram, så att det blir bra.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Socialstyrelsen har också nya riktlinjer när det gäller just sjukskrivning för psykisk ohälsa. Riktlinjerna har funnits på plats under nästan ett år och förespråkar i mycket högre utsträckning just partiell sjukskrivning. Det finns stöd i forskningen i dag för att återgång till arbete går snabbare om man har en fot kvar på arbetsplatsen.
Vi politiker måste också våga sätta ned foten och säga: Det här tror vi är bra. Det är kanske inte alltid det mest populära i alla läger. Men vi tror att det är bra, och det finns tydligt forskningsstöd för det. Vi vet att sannolikheten för att komma tillbaka till arbetsmarknaden sjunker markant om ett sjukfall kommer för långt i en heltidssjukskrivning.
Mer behöver göras. Arbetsmiljöverket började redan under alliansregeringens tid och har fortsatt under vår mandatperiod med att granska en hel del kvinnligt dominerande arbetsmiljöer. Man har tittat särskilt på kvinnors arbetsmiljö och har nu ett särskilt granskningsuppdrag när det gäller äldreomsorg. Jag tror att det är helt riktigt, och en viktig del, att granska de arbetsmiljöerna. Jag såg att ni också har det i ert program, Lotta Finstorp.
Det är komplext. Vi behöver göra mer. Framför allt behöver vi se till att inte tappa individer mellan våra system. Det är förödande, inte minst för individen.
Anf. 13 Lotta Finstorp (M)
Herr talman! Jag instämmer i mycket. Vi har en bred samsyn om problematiken. Det vore intressant att prova en speciell rehabkedja just för dem som är sjukskrivna för psykisk ohälsa. Det känns som att jag och Annika Strandhäll närmar oss varandra lite grann i den frågan.
Jag tänker också ofta på att människors vardag inte fungerar som stuprör. Det som alltid fattas är hängrännorna. När det blir sådana här ganska breda, tvärsektoriella problem svarar systemen inte upp mot det. Jag tror att det finns väldigt mycket att göra där.
Vi vill också att lagstiftningen ska skärpas vad gäller landstingens ansvar för att erbjuda förebyggande insatser för att motverka till exempel ohälsa. Det är en oerhört viktig sak som vi har pratat om i många partier under många år. Det gäller att gå från ord till handling.
Det centrala i vårt förslag är att det inte är rimligt eller hållbart att svenskar - ett av världens friskaste folk - har sådan jämförelsevis hög sjukfrånvaro, oavsett när man går in och tittar, även decennier tillbaka. Därför måste alla delar av sjukförsäkringen stödja en återgång i arbete på ett bättre sätt.
Samtidigt måste sjukförsäkringen kompletteras med bättre förebyggande insatser och rehabilitering. Man behöver bland annat titta på lagstiftningen avseende förebyggande arbete och samverkan mellan de olika aktörerna på ett mycket mer konkret sätt än i dag, för att verkligen sätta individen i centrum. Det är lätt för oss här i kammaren att säga: Vi sätter alltid individen i centrum. Men vad betyder det konkret? De flesta upplever tyvärr inte att det är på det sättet.
Anf. 14 Socialminister Annika Strandhäll (S)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Herr talman! Tack, Lotta Finstorp! Exakt så är det.
Vi har arbetat på olika sätt med att utveckla sjukförsäkringen, för att den ska vara en försäkring som också stimulerar till återgång till hälsa och arbete. Jag kan ta ett ganska tydligt exempel som vi kämpar med nu. Det gäller att stärka individens rätt och att sätta individen i centrum. Lotta Finstorp känner väl till att vi har arbetat under många år med att införa rehabiliteringskoordinatorer i hälso- och sjukvården. De finns nu på nästan alla vårdcentraler i Stockholm till exempel, vilket är fantastiskt. Tanken är att man ska vara en spindel i nätet, kunna avlasta läkaren och hjälpa till med kontakter inom sjukvården men ska också ta ett bredare grepp för att stötta en individ som befinner sig i ohälsa att kunna komma tillbaka så snabbt som möjligt. Många gånger kommer Försäkringskassan inte in förrän betydligt senare i ett sjukfall.
Just nu brottas vi, i våra stuprör, med om och i så fall hur vi vill permanenta en sådan funktion. Landstingen kan bara ansvara för det som har att göra med hälso- och sjukvården. Försäkringskassan har sitt samordningsansvar. Och hälso- och sjukvården kan inte ta Försäkringskassans samordningsansvar, och Försäkringskassan finns inte där tidigt i ett sjukfall. På det sättet håller vi på och brottas med det här.
Hur löser vi det här då? Vi lagstiftar i våra stuprör. Vi ger våra myndigheter uppdrag i våra stuprör. Vi tycker inte om överenskommelser under lång tid. Men det här är så klockrent. Man ser att alla är nöjda. Det är bra för individen. Men hur gör vi i praktiken?
Här måste vi bli bättre. Och vi behöver fortsätta debattera det här. Ni flyttar fram era positioner och vi flyttar fram våra - förhoppningsvis i riktning mot att stötta de det handlar om, nämligen de individer som drabbas av ohälsa.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.