Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Sverige och investerarskyddet

Interpellation 2018/19:151 av Jens Holm (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2019-03-22
Överlämnad
2019-03-25
Anmäld
2019-03-26
Svarsdatum
2019-04-05
Besvarad
2019-04-05
Sista svarsdatum
2019-04-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Sverige och investerarskyddet(pdf, 106 KB)

Interpellationen

till Statsrådet Hans Dahlgren (S)

 

Efter en dom i EU-domstolen i mars 2018 ska alla så kallade investeringsavtal mellan EU-länder upphävas. EU-kommissionen har med anledning av domslutet inlett en process där man uppmanar EU-länderna att häva de investerarskyddsklausuler som finns mellan EU-länderna. EU-kommissionen tolkar domslutet som att även den investerarskyddsklausul som finns inom ramen för det internationella energifördraget (International Energy Charter) är otidsenlig och ska upphävas mellan EU-länder. Detta är ett mycket välkommet agerande enligt Vänsterpartiets mening.

Investerarskydd innebär att bolag kan stämma stater i investerartribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Stater kan dock, omvänt, inte stämma bolag. Förfarandet brukar gå under bokstavsförkortningen ISDS, Investor State Dispute Settlement och har blivit en allt vanligare grund för bolag att stämma stater på. Sedan förfarandet påbörjades har 855 ISDS-processer inletts enligt UNCTAD:s senaste World Investment Report (2018) och antalet fall ökar konstant. Investerarstämningar har utvecklats till ett reellt hot mot progressiv lagstiftning på nationell nivå och försvårar för länder att agera för miljö, folkhälsa, stärkt välfärd och kampen mot klimatförändringen, för att nämna några exempel. Inget land vill tvingas betala mångmiljardbelopp i skadestånd till bolag. Som exempel kan nämnas att det är med grund i energifördragets investerarklausul som Vattenfall två gånger har stämt den tyska staten, 2009 och 2012. Det sistnämnda fallet för Tysklands avveckling av kärnkraften. Det fallet är ännu inte avgjort, men enligt uppgift kräver Vattenfall närmare 50 miljarder kronor av den tyska staten i kompensation. Fallet kommer inte att avgöras i svensk eller tysk domstol utan i en internationell investerartribunal i Washington. I det tidigare fallet vann Vattenfall i så måtto att de tyska politikerna valde att dra tillbaka de hårdare miljökraven på energibolagets kolkraftverk i Hamburg, helt i linje med Vattenfalls krav.

Därför är det mycket glädjande att EU-kommissionen nu vill upphäva de otidsenliga investerarskydden, som ger bolagen alla rättigheter och staterna endast skyldigheter. Men när vi behandlade den här frågan i EU-nämnden den 30 november 2018 framkom det att svenska regeringen inte vill upphäva investerarskyddet i Internationella energifördraget, utan endast i de bilaterala investeraravtalen mellan EU-länder. Detta framstår för mig som inkonsekvent. Bolag kan ju i så fall fortsätta att stämma stater när de flesta EU-länder är med i internationella energifördraget. Vi riskerar att fortsätta att ha en bolagens överrock på progressiv lagstiftning.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Hans Dahlgren:

 

  1. Anser statsrådet att det är rimligt att bolag kan stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet?
  1. Avser Sverige att följa EU-kommissionens rekommendation att verka för att investerarskyddet mellan EU-länder upphävs, inklusive det investerarskydd som finns i internationella energifördraget?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2018/19:151, Sverige och investerarskyddet

Interpellationsdebatt 2018/19:151

Webb-tv: Sverige och investerarskyddet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ann Linde (S)
Anf. 67 Statsrådet Ann Linde (S)

Herr talman! Jens Holm har frågat statsrådet Hans Dahlgren om han anser att det är rimligt att bolag kan stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet och om Sverige avser att följa EU-kommissionens rekommendation att verka för att investeringsskyddet mellan EU-länderna upphävs, inklusive det investeringsskydd som finns i internationella energifördraget.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Vad gäller den första frågan vill jag framhålla att investeringsskyddsavtal ingås mellan stater för att säkerställa att investerare inte utsätts för exempelvis orättvis eller diskriminerande behandling i förhållande till det egna landets investerare. Avtalen innehåller också ett system för att lösa tvister som uppstår mellan investerare och stat, bland annat genom tillgång till bindande skiljeförfarande. Investeringsskyddsavtal är något som efterfrågas av våra investerare och som har visat sig fylla en viktig funktion då överträdelser av investeringsskyddsbestämmelserna förekommer, även i utvecklade länder.

Rättspraxis från ett stort antal skiljeförfaranden har genomgående visat att stater har långtgående rättigheter att lagstifta för att skydda allmänna ändamål såsom hälsa och miljö. Från svensk sida har vi samtidigt sett ett behov av att modernisera investeringsskyddsavtalen för att spegla den utveckling av politiken som skett på området.

Svar på interpellationer

Herr talman! EU har därför i de senaste handels- och investeringsskyddsavtalen som framförhandlats med Kanada, Singapore och Vietnam drivit och fått genomslag för viktiga reformer som på många sätt är globalt nydanande. En sådan reform handlar om just rätten att reglera, där parterna i dessa avtal tydliggjort att stater har rätt att lagstifta för att värna exempelvis miljön, även om detta skulle få negativ inverkan på investerares förväntningar om till exempel vinst.

EU har i avtalen också fått gehör för att överge systemet med ad hoc-skiljenämnder och i stället övergå till ett domstolssystem med permanent avlönade domare och en överprövningsinstans i syfte att säkerställa ökad rättssäkerhet, transparens och effektivitet. Genom EU driver Sverige också att denna reformansats ska prägla den process som nu påbörjats för att modernisera energistadgefördraget.

Vad gäller den andra frågan om investeringsskydd mellan EU-länder är medlemsstaterna eniga så långt som att den dom EU-domstolen meddelade i mars 2018, den så kallade Achmeadomen, bör omsättas i form av en uppsägning av våra EU-interna bilaterala investeringsskyddsavtal. Däremot anser Sverige och ett antal andra medlemsstater att det på inget sätt är uppenbart att Achmeadomen ska tolkas så att också EU-intern tvistlösning under energistadgefördraget är oförenlig med EU-rätten.

Den frågan är för närvarande föremål för domstolsprövning. Regeringen anser att det vore olämpligt att föregripa denna prövning och är därför inte beredd att i avvaktan på utfallet av denna göra några utfästelser avseende den EU-interna tillämpningen av energistadgefördraget.

Jens Holm (V)
Anf. 68 Jens Holm (V)

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret på min interpellation. Jag tycker att det är en viktig diskussion. Det gäller kanske särskilt eftersom frågan om investerarskydd är en bortglömd dimension i den politiska debatten. Det kanske inte är så konstigt. Det är små klausuler som letar sig in i internationella handelsavtal och andra slags avtal. Men investerarklausulerna används allt oftare av bolag för att stämma stater.

Enligt FN:s organ Unctad har mer än 800 bolagsstämningar gjorts de senaste åren mot stater, och antalet stämningar ökar. Enligt Unctad vinner bolagen i de flesta fall, till skillnad mot vad ministern har sagt tidigare i debatter. Oavsett det är det så att om ett bolag kan stämma en stat på mångmiljardbelopp blir det ett problem för en stat att föra fram progressiv lagstiftning på kanske miljöområdet, folkhälsoområdet och liknande.

Därför är det väldigt glädjande att EU-domstolen i fjol beslutade att investeraravtalen åtminstone mellan EU:s länder ska upphävas. Det är en anomali. Det är märkligt och felaktigt att europeiska bolag kan stämma andra europeiska stater utanför det ordinarie rättsväsendet.

Det här är processer som inte sker inom det ordinarie rättsväsendet. Det sker i speciella investerartribunaler eller som till exempel här i Sverige hos Stockholms Handelskammare. Det är en av de mest frekvent anlitade tribunalerna där bolag kan stämma stater.

Det är märkligt att regeringen tycks tycka att det är helt i sin ordning att bolag får den gräddfilen och kan stämma stater på det viset. Jag vill fråga Ann Linde: Vad är det för fel på det ordinarie domstolsväsendet? Om ett bolag känner sig illa behandlat kan det gå till en ordinarie domstol. Varför ska det vara ett särskilt investerartribunalsystem för bolagen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är inte heller så säker på att det är ett system som är särskilt efterfrågat av till exempel svenska företag. Det som jag tror är viktigt för företag om de ska investera i ett annat land är utbildningsnivån i det landet, lönenivåer, att det är ordning och reda på arbetsmarknaden så att de vet vad som gäller när de anställer och så vidare. Det kan vara att det finns en lokal marknad som vill köpa ens produkter och så vidare. Att man ska ha ett särskilt investerarskydd brukar komma väldigt långt ned på företagens prioriteringslista.

Det är därför märkligt att den svenska regeringens linje är att bejaka att investeraravtalen ska tas bort mellan EU:s länder men inte då det kommer till investerarskyddet inom det internationella energifördraget. Det är energifördraget som Vattenfall två gånger har lutat sig mot då man har stämt tyska staten för avvecklingen av kärnkraften och för hårdare krav på utsläpp från kolkraftverk i Hamburg. Varför ska inte också det internationella energifördragets investerarskydd inkluderas och tas bort?

Ann Linde (S)
Anf. 69 Statsrådet Ann Linde (S)

Fru talman! När det gäller investeringsskyddsavtal vill jag framhålla att det i grunden handlar om att ge investerare från ett land rätt att behandlas rättvist och skäligt och inte diskrimineras i förhållande till det egna landets intressen och investerare. Dessa ska få en skälig ekonomisk ersättning till exempel när det gäller expropriation.

Till skillnad från vad Jens Holm nu säger är investeringsskyddsavtal något som efterfrågas av våra investerare och som har visat sig fylla en viktig funktion. Även om investeringsskyddsavtal är särskilt viktiga i länder med osäkra och instabila rättsväsen kan överträdelser av investerares rättigheter förekomma också i utvecklade länder.

Jens Holm tar själv ett exempel på detta då den tyska federala författningsdomstolen 2016 kom fram till att Tysklands regering visserligen hade full rätt att avveckla kärnkraften. Men att göra detta utan att erbjuda skälig kompensation hade inneburit ett brott mot den grundlagsskyddade egendomsrätten. Det är någonting som är oerhört viktigt för att utveckla demokratiska länder.

Jag vill också passa på att kommentera Jens Holms påstående att investeringsstämningar skulle ha utvecklats till ett hot mot progressiv lagstiftning på nationell nivå. Det finns inga empiriska belägg för detta. Tvärtom visar rättspraxis från ett stort antal skiljeförfaranden att stater har långtgående rättigheter att lagstifta för att skydda allmänna ändamål, till exempel hälsa och miljö. Det gäller även inbegripande lagstiftning som till exempel införandet av neutrala cigarettförpackningar som i fallet med Philip Morris mot Uruguay, som ofta används felaktigt i diskussionen. Skiljedomstolar har ansett att det ingår i staters rätt att reglera.

Från svensk sida har vi samtidigt sett ett behov av att modernisera investeringsskyddsavtalen. Där vill jag ge Jens Holm rätt. Det har varit väldigt många dåliga delar i det som vi vill modernisera när vi ser på den politiska utvecklingen av investeringsskyddsavtalen. Därför har man i Kanadaavtalet, Singaporeavtalet och Vietnamavtalet fått genomslag för viktiga reformer av investeringsskyddsavtalet.

En sådan reform handlar just om rätten att reglera. Där har parterna skrivit i avtalen att man har rätt att lagstifta för att värna exempelvis miljön även om det skulle få negativa effekter på investerarnas förväntningar om kommande vinst. Jag tycker att EU driver den här frågan med att påbörja att modernisera också energistadgefördraget.

Jens Holm (V)
Anf. 70 Jens Holm (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag måste ställa en fråga till ministern. Ministern säger att investerarskyddet inte innebär något som helst hinder för progressiv lagstiftning. Vi kan ta Kanada som exempel. Kanada var ett av världens första industriländer som fick ett väldigt utvecklat investerarskydd mot sig i form av Naftaavtalet 1994.

Kanada har sannolikt blivit världens mest stämda industrination. Den är stämd mer än 35 gånger, tror jag, ofta av USA-bolag eller kanadensiska bolag som etablerat sig i USA för att kunna stämma Kanada. När delstaten Quebec förbjöd frackning av fossilgas fick man direkt en stor stämning mot sig. Man har fått stämningar mot sig när man har försökt begränsa oljeutvinning och för att man vill skydda mer natur. Då har man också fått stämningar på mångmiljardbelopp.

Kanada kan lagstifta på området. Det är helt korrekt. Men det har ett väldigt högt pris. Ingen lagstiftare vill tvingas betala tiotals miljarder i kompensation till bolag som tycker att deras vinster har äventyrats. Därför, Ann Linde, är investerarskyddet borttaget i det omförhandlade Naftaavtalet. Kanada har förhandlat bort det tillsammans med USA.

Jag tror att det finns ett skäl till att man har gjort det. Man vill inte få de här bolagsstämningarna mot sig längre. Det gäller också Australien och Nya Zeeland, Ann Linde får gärna korrigera mig på den punkten. Är det inte så att i de nya frihandelsavtalen med EU vill inte Australien och Nya Zeeland ha investerarskydd? Varför är det så? De kanske inte vill ha nya stämningshot från tobaksbolag hängande över sig.

Mercosurländerna i Sydamerika är ett annat exempel. Indien och Indonesien är andra exempel på stater som inte vill ha investerarskydd. Jag tror att det helt enkelt är så att man vill kunna lita på sina normala rättsväsen. Man vill inte ha några speciella gräddfiler för bolag.

Fru talman! Varför vill Ann Linde och den svenska regeringen ha det? Det förstår inte jag. Vattenfall är intressant. Det fallet var precis uppe i författningsdomstolen i Tyskland. Det är helt korrekt.

Jag tycker också att det kan vara rimligt att en nationell domstol beslutar att en stat ska bevilja kompensation. Men varför ska Vattenfall gå vidare till en separat investerartribunal när detta redan sorterar under det ordinarie rättsväsendet? Det visar bara att detta är ett särskilt förfarande, som ligger utanför det ordinarie rättsväsendet. Jag tycker att det är bra att EU driver att avtalen ska plockas bort åtminstone mellan EU:s länder. Det är en bra start.

Fru talman! Jag vill återigen ställa frågan till ministern: Varför driver Sveriges regering att investeraravtalen mellan EU:s länder ska tas bort, men inte avtalen inom ramen för det internationella energifördraget? Eller har jag missförstått den svenska positionen i det här fallet?

Det förefaller, ärligt talat, vara så att den svenska regeringen helt och hållet går Vattenfalls ärenden. Man vill ta bort investeraravtal mellan EU-länder på alla andra områden, men inte där Vattenfall har stämt tyska staten i en särskild investerartribunal. Även om detta är uppe för rättslig prövning kan den svenska staten spela in sina synpunkter i prövningen. Jag vill fråga: Har den svenska staten gjort det?

Ann Linde (S)
Anf. 71 Statsrådet Ann Linde (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig börja med Jens Holms kommentar om Kanada. Först och främst måste man säga att Kanadas regering är en av de mest progressiva i världen. Jag har full tillit till Kanadas utrikesminister, som jag också känner, när det gäller den förhandling om USMCA som man nu har gjort. Anledningen till att man tar bort investeraravtalet är bland annat att Kanada har varit helt drivande i det nya skiljedomsförfarandet för investeringar. Kanada och EU har drivit att detta ska vara globalt och fast och att man ska ha fasta domare och överprövningsorgan. Man ska alltså inte ha det så här specifikt.

När det gäller Jens Holms fråga om investeringsskydd mellan EU-länder och att det tas bort är regeringen fast besluten att ta bort avtalen och uppfylla det som EU-rätten kräver i och med domstolsbeslutet om Achmea. Vi kommer att säga upp alla våra över 60 bilaterala avtal.

Däremot anser Sverige, liksom ett antal andra medlemsländer, att det inte är uppenbart att Achmeadomen ska tolkas så att EU-intern tvistlösning under energistadgefördraget är oförenlig med EU-rätten. Achmeadomen yttrar sig inte över energistadgefördraget. Det har en utformning som också skiljer sig på viktiga punkter från bilaterala investeringsskyddsavtal.

Men framför allt är frågan om energistadgefördragets förenlighet med EU-rätten för närvarande föremål för domstolsprövning. Det har kommit in en så kallad ogiltighets- och klandertalan till Svea hovrätt. Därför tycker regeringen att det vore olämpligt att föregripa prövningen. Jag och regeringen är inte beredda att uttala oss om detta förrän vi har fått ett uttalande från hovrätten.

Det förtjänar också att framhållas att ett stort antal av skiljedomarna som nyligen har meddelats i EU-interna tvister med energistadgefördraget som underliggande avtal har handlat om att svarandestaten har dömts att betala ut ekonomisk ersättning till investerare i den förnybara energisektorn. Detta beror på ett brott mot investerarnas berättigade förväntningar i samband med avveckling av subventioner till förnybar energi.

Det här tycker jag skulle vara intressant för Jens Holm, för det visar att investeringsskyddsavtal kan spela en viktig roll för att skydda den förnybara industrin mot brott mot överträdelse av investeringsskyddsprincipen. Om investeringsskyddet mellan EU-länder under detta avtal i stället upphävs, så som Jens Holm anser, skulle dessa investerare i förnybar energi inte ha haft rätt att påkalla skiljeförfarande för att få kompensation för den ekonomiska skada som de har lidit.

Jens Holm (V)
Anf. 72 Jens Holm (V)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det självklart finns exempel på det sistnämnda - att bolag har fått kompensation därför att förutsättningarna har försämrats för förnybar energi. Jag vill minnas att det har varit fall uppe i Spanien och Italien. Men även dessa länder är faktiskt rättsstater, så även i dessa fall kan man gå till det ordinarie domstolsväsendet. Vi behöver inte bygga upp ett separat investerarskydd för bolag.

Det känns lite som att Ann Linde och den svenska regeringen är last man standing på den skuta som håller på att sjunka. Australien, Nya Zeeland, Mercosur, Indien, Indonesien och Nordamerika - allt fler inser att investerarskydd är en anomali. Det är någonting som inte hör hemma mellan rättsstater. Man överger investerarskydden. Men varför Ann Linde och den svenska regeringen krampaktigt klamrar sig fast vid denna investerarskyddsmast förstår jag verkligen inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill avsluta med att återigen ställa min fråga. Som det är nu är den svenska regeringens position att investerarskydd mellan EU-länder ska tas bort förutom när det gäller det internationella energifördraget. Jag vill därför fråga Ann Linde om denna position kan förändras utifrån processen i Svea hovrätt. Och kommer den svenska regeringen att lämna in ett yttrande till processen i Svea hovrätt om investerarskydd inom ramen för det internationella energifördraget?

Ann Linde (S)
Anf. 73 Statsrådet Ann Linde (S)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är rimligt när man vill göra stora investeringar att man också har möjlighet att bli kompenserad om det blir stora förändringar. Det kan till exempel handla om expropriation.

Detta hände till exempel när Sverige beslutade sig för att avveckla kärnkraften. Staten fick då betala ut ett stort belopp till Eon, för att de hade investerat i att bygga kärnkraftverken. Sedan ändrade vi politik, vilket vi har full rätt att göra, och därefter betalade vi ut till Eon.

Det är samma fråga som gäller Vattenfall i dag. Man har ändrat sin politik, vilket är fullt okej enligt allting. Och givetvis har bolaget rätt att kräva kompensation. Det är ingenting som regeringen lägger sig i, för det är en fråga för bolaget.

Man ska kunna använda investeringsdomstolar just för att det land som man har investerat i inte ska ha en fördel, vilket är vad många investerare tror kommer att hända. Om man investerar i ett land och landet sedan får ett krav på kompensation finns en risk att detta land ger sin egen stat mer rätt än man ger det enskilda bolaget. Det är alltså detta man är rädd ska hända.

Jens Holm hävdar att investeringsskyddsavtalen utgör ett hot mot progressiv lagstiftning. Jag återkommer till det här, för jag tycker att det är viktigt: Det finns inga empiriska belägg för detta. Tvärtom har rättspraxis visat att man har mycket långtgående rättigheter att skydda miljö och hälsa. Det har också visat sig att investeringsskyddsavtalen har skyddat den förnybara sektorn.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.