Sveriges position om kärnvapen
Interpellation 2015/16:389 av Stig Henriksson (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2016-02-08
- Överlämnad
- 2016-02-09
- Anmäld
- 2016-02-10
- Svarsdatum
- 2016-02-23
- Besvarad
- 2016-02-23
- Sista svarsdatum
- 2016-03-01
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Nyligen deklarerade Nordkorea att de provsprängt ytterligare ett kärnvapen, tre år efter landets senaste provsprängning. För några dagar sedan testsköt de en raket, som de själva påstår var en satellit. Oavsett sanningshalten i detta är utvecklingen oroande.
Ryssland rustar upp sin kärnvapenarsenal, och USA har genomfört tester av en prototyp för en precisionsbomb som utvecklarna menar skulle minimera civila offer och därmed möjliggöra en mer etiskt försvarbar kärnvapenanvändning. ”Etiska kärnvapen” får nog kallas en sanslös oxymoron. Prototypen är cirka tre gånger starkare än bomben som släpptes över Hiroshima.
Kärnvapen är de farligaste massförstörelsevapen som mänskligheten skapat, men det internationella samfundet har inte lyckats stoppa spridningen eller få kärnvapenstaterna att nedrusta. I stället investerar kärnvapenstaterna miljardbelopp i att ”modernisera” vapnen, trots att de är skyldiga att nedrusta enligt icke-spridningsavtalet (NPT).
Forskningen har tydligt visat att om kärnvapen används finns det ingen beredskap för att hantera konsekvenserna, och det är inte heller möjligt att upprätta en sådan beredskap.
Den nu existerande globala arsenalen kan utplåna hela mänskligheten, flera gånger om. Då kärnvapenretoriken hårdnar blir det alltmer bråttom för den svenska regeringen att förverkliga sina ambitioner om att stärka svensk nedrustningspolitik.
Kärnvapenfria länder som – i alla fall ännu så länge – Sverige måste göra klart att vi tar folkrätten och humanitära principer på största allvar. Det är orimligt att det internationella samfundet förbjudit exempelvis personminor, klustervapen och biologiska vapen men inte de mest destruktiva vapnen av alla.
Samtidigt har vi under de senare åren sett en allt starkare norm mot kärnvapen växa fram. Engagemanget från både civilsamhället och enskilda stater växer.
Sverige har en lång tradition av aktivitet på detta område, med frontfigurer som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin som väldigt engagerat verkat för nedrustning och inte minst då i kärnvapenfrågan. Ännu under Anna Lindhs tid som utrikesminister togs, trots EU-medlemskapets begränsningar, ett initiativ om att upprätta en internationell kommission om massförstörelsevapen: Weapons of Mass Destruction Commission (WMDC) med Hans Blix som ordförande. Den utmynnade i en fortfarande uppmärksammad internationell rapport. Sverige har, med sin långa erfarenhet av nedrustningsfrågor, en strategiskt unik position för att ta en ledarroll i arbetet för att förhindra att kärnvapen används igen.
Men vi har också sedan lång tid knutit allt tätare band med kärnvapenalliansen Nato. Varken i värdlandsavtalet eller i departementsskrivelsen (Ds 2015:39) omnämns kärnvapnen, vilket väckt en hel del oro och skapat mycket debatt. Regeringen har, genom försvarsministern, svarat att avtalet inte tvingar oss att placera kärnvapen i Sverige, men det är inte det som är frågan. Det handlar om att det inte ska vara möjligt att placera kärnvapen i Sverige. Inte nu och inte i framtiden.
I skrivande stund har dock 122 stater förbundit sig att verka för ett totalförbud – the Humanitarian Pledge. Både Norge och Sverige har engagerat sig för initiativet och dess syften. I omröstningen i FN:s generalförsamlings första kommitté den 7 november 2015 om att stödja the Humanitarian Pledge avstod dock Natolandet Norge från att ta ställning, och USA röstade emot. Sverige röstade för men har ännu inte undertecknat the Humanitarian Pledge.
Vårt nästa steg borde vara att bli det 123:e land som tydligt deklarerat sin ambition att förbjuda kärnvapen.
Med anledning av vad som anförts ovan vill jag ställa tre frågor till utrikesminister Margot Wallström:
- Är det inte dags att Sverige återigen tar initiativet i kärnvapenfrågan och åter blir en stark och självklar röst för nedrustning?
- Kommer frågan om kärnvapen att behandlas i samband med propositionen om ett värdlandsavtal?
- När kommer Sverige att underteckna the Humanitarian Pledge?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2015/16:389
Webb-tv: Sveriges position om kärnvapen
Dokument från debatten
- Tisdag den 23 februari 2016Kammarens föredragningslistor 2015/16:68
- Protokoll 2015/16:68 Tisdagen den 23 februariProtokoll 2015/16:68 Svar på interpellation 2015/16:389 om Sveriges position om kärnvapen
Protokoll från debatten
Anf. 64 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Stig Henriksson har frågat mig om det inte är dags att Sverige återigen tar initiativet i kärnvapenfrågan och åter blir en stark och självklar röst för nedrustning, om kärnvapen kommer att behandlas i samband med propositionen om ett värdlandsavtal och om när Sverige kommer att underteckna Humanitarian Pledge.
Sverige är en stark och självklar röst för global nedrustning. Ett av mina första beslut som utrikesminister var att Sverige skulle gå med i det humanitära initiativet som fokuserar på de fruktansvärda effekter kärnvapen har på människor och natur. Orsaken är enkel; kärnvapen får aldrig mer användas.
Sverige tar flera initiativ för att detta ska bli verklighet och för att alla kärnvapen ska avskaffas. För ett år sedan talade jag i Nedrustningskonferensen (CD) i Genève om behovet av att återuppta arbetet i en öppen arbetsgrupp för kärnvapennedrustning under FN:s generalförsamling. Denna arbetsgrupp har nu återupprättats och träffas för första gången i veckan (den 22-26 februari) i Genève. Gruppen ger alla länder möjlighet att delta och föra vidare frågor om kärnvapennedrustning när traditionella forum tyvärr står stilla.
Vi stöder också de nya förslag som lagts fram i Nedrustningskonferensen för att påbörja förhandlingar om ett fördrag för att förbjuda produktionen av fissilt material för vapenändamål (FMCT) och för en närmare diskussion om kärnvapennedrustning.
Stig Henriksson har rätt i att det i tider av osäkerhet är ännu viktigare att värna den internationella rätten och humanitära principer. Vi är därför tydliga med att internationella avtal på nedrustnings- och icke-spridningsområdet måste träda i kraft, till exempel det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT, och att existerande avtal, såsom icke-spridningsfördraget, NPT, måste följas och förstärkas.
Samtidigt är det en oroande utveckling vi ser. Vissa länder, inte minst Ryssland, tillmäter kärnvapen en större roll i sin militära planering och använder allt oftare kärnvapen i retoriken för att hota och skrämma. Det är också oroande att nästan samtliga kärnvapeninnehavare moderniserar sina arsenaler. Risken för att kärnvapen kommer till användning har ökat. Sverige främjar därför initiativ som syftar till att reducera riskerna och bygga förtroende mellan parterna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Sverige deltar också i internationella tekniska samarbeten, framför allt genom FOI, för att upptäcka provsprängningar och verifiera kärnvapennedrustning. Vidare stod Sverige i förra veckan (den 16-19 februari) värd för ett möte i Stockholm, inom ramen för Nuclear Security Summit-processen, som handlar om att säkra kärnmaterial och förhindra att terrorister får tillgång till kärnvapen. Där spelar Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, en viktig roll.
Kärnvapennedrustningen måste gå vidare i snabbare takt. Det är ansatsen i den humanitära utfästelsen, och den ansatsen stöder Sverige. Det viktiga är nu att identifiera vilka åtgärder som kan vidtas för att så blir fallet. I detta har kärnvapeninnehavarna ett särskilt ansvar att delta för att göra nedrustningen till verklighet.
Till sist vill jag beröra frågan om värdlandsstödsavtalet med Nato. Avtalet har i sig inget att göra med frågan om vad som gäller för kärnvapen i Sverige. Avtalet ger inte Nato rätt att vistas eller verka på svenskt territorium utan föregående svenskt beslut om detta. Avtalet ger därmed inte heller Natoländer rätt att placera kärnvapen på svenskt territorium. Detta kommer att framgå av den kommande propositionen om värdlandsstödsavtalet.
Kärnvapen får inte placeras på svenskt territorium, och det har Sverige i decennier tydligt markerat till omvärlden. En gästande stat är folkrättsligt förpliktad att följa de villkor som Sverige uppställer för besöket. Det följer bland annat av den folkrättsliga suveränitetsprincipen.
Anf. 65 Stig Henriksson (V)
Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern! Jag har ställt tre frågor. Den första berör om det inte är dags att Sverige återigen tar initiativet i kärnvapenfrågan och blir en stark och självklar röst för nedrustning. Här vill jag passa på att ge utrikesministern en eloge. Jag får verkligen intrycket av att det här är ett pågående och prioriterat arbete som både innebär mer och är bättre än jag hade kännedom om. Tack för den delen av svaret!
Angående Humanitarian Pledge skriver ministern: "Ett av mina första beslut som utrikesminister var att Sverige skulle gå med i det humanitära initiativet." Det tycker jag var mycket bra, och det var en radikal kursändring från den förra regeringens ganska passiva eller till och med negativa hållning i frågan. Men nu rörde min fråga Humanitarian Pledge, som ju, såvitt jag förstår, är en utveckling av det humanitära initiativet.
Det här är inte helt enkelt. Om jag har förstått historieskrivningen rätt kom det humanitära initiativet 2013, vilket var långt före min tid - ja, inte i livet men som riksdagspolitiker - och antogs som en resolution av FN 2015. Men i december 2014 hölls en konferens i Wien där man lanserade något som till en början hette Austrian Pledge och sedan bytte namn till Humanitarian Pledge. Jag vet inte vad den officiella svenska översättningen är eller om det ens finns någon, men närmast borde man väl kunna säga det humanitära löftet.
Bakgrunden är ganska självklar. Det finns nu en stor insikt om att det inte går att bygga upp tillräcklig beredskap för att hantera en kärnvapenattack. Punkt slut. Om kärnvapen skulle användas skulle det skapa ett mänskligt lidande, en hungerkris och en klimatkatastrof som varken FN, hjälporganisationer eller stater, trots stora resurser och förberedelser, skulle kunna hantera. Det här är viktigt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag har inte uppfattat det som att Sverige har undertecknat Humanitarian Pledge, som skulle innebära ett totalförbud mot kärnvapen. Har vi det? 121 andra länder har gjort det. Om inte, är det inte utrikesministerns avsikt att vi ska göra så?
Att USA var emot vid omröstningen och Natolandet Norge avstod i FN:s kommitté leder mig till den tredje frågan. Kommer frågan om kärnvapen att behandlas i samband med propositionen om ett värdlandsavtal?
Jag är glad över att ministern så tydligt utlovar att kärnvapenfrågan kommer att tas upp i den kommande propositionen, för så tolkar jag svaret att det tydligt ska framgå. Tyvärr står detta i direkt motsättning till själva avtalet men också hela departementsskrivelsen som inte alls nämner detta. Egentligen borde detta stå i avtalet, kan jag tycka.
Är inte utrikesministern bekymrad över att Sverige alltmer tvinnas ihop med strukturerna hos en kärnvapenallians vars främsta företrädare, USA, röstade emot Humanitarian Pledge?
Med värdlandsavtalet blir det trots allt mycket lättare att härbärgera Natostyrkor i Sverige i fred, vid kris och i krig, oavsett om Sverige är indraget eller om det är en konflikt i vårt närområde. Eftersom USA aldrig uppger om deras ubåtar eller bombflygplan bär kärnvapen ter det sig lite svårt för oss att vara säkra på den saken.
Och hur ska andra länder veta att vi är kärnvapenfria?
Anf. 66 Olle Thorell (S)
Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret, och tack, Stig Henriksson, för möjligheten att diskutera den här viktiga och ständigt aktuella frågan!
Kärnvapen är ett alltför sällan diskuterat hot mot vår existens. Vi pratar ofta om terrorism, klimathotet, organiserad brottslighet - stora hot mot den globala säkerheten - men kärnvapen är sannerligen ett hot som finns och som behöver diskuteras oftare.
Det finns, som Stig Henriksson påpekar, fortfarande arsenaler som kan förgöra vår jord många gånger om. Det satsas perversa summor på att modernisera. De pengarna skulle kunna användas till mycket viktigare saker.
Om man har varit vid gränsen mellan Sydkorea och Nordkorea vet man att det kalla kriget lever i högönsklig välmåga. Det gäller inte minst kärnvapenhotet som med tanke på provsprängningarna där de senaste veckorna har aktualiserats.
Som Stig Henriksson också säger har Sverige en stolt tradition på nedrustningsområdet. Jag vill bestämt hävda att den traditionen är återupprättad i och med valsegern 2014. Vi har höjt ambitionsnivån på nedrustningsområdet rejält. Jag har stått i den här kammaren och debatterat med Carl Bildt om klustervapenförbud och det humanitära initiativet och bemötts med skepsis. Vi har, mellan raderna, kallats naiva drömmare som tror att det går att slå sig ihop med Vatikanstaten och andra små nationer och skriva under papper och få någonting gjort. Sådan har attityden varit.
Nu finns det en helt annan ambitionsnivå. Det finns en förståelse för att vi måste arbeta brett och ambitiöst med det här. I vår säkerhetsrådskandidatur har vi med det som en bärande pelare i vårt FN-arbete. Vi lägger inte alla ägg i samma korg. Vi använder oss av olika instrument och olika forum - provstoppsavtalet CTBT, Nuclear Security Summit och FMCT om produktionen av fissilt material. Vi arbetar brett och ambitiöst. Vi är med i Open-ended Working Group. Där talar Annika Thunborg kanske just nu och för fram Sveriges position. Det är alltså en väldig skillnad mot hur det har varit.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Stig Henriksson är en hedersman som ställer viktiga frågor. Men jag vill bestämt förneka att det skulle finnas några brister i ambitionshöjandet från den här regeringen. Vi har en utrikesminister som väl blev gripen på väg mot en protest i Mururoa. Fransmännen var inte särskilt glada då. Vi har alltså en stolt tradition som fortsätter med den här regeringen. Det är jag glad över.
Jag vill gärna att utrikesministern säger något mer om NPT. Vi var båda i New York för ett knappt år sedan. Det misslyckades, eller man kom snarare inte så långt som vi hade önskat. Hur ser utrikesministern på framtiden för NPT-processen, icke-spridningsavtalet?
Anf. 67 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Jag anser att ett aktivt arbete för internationell kärnvapennedrustning är en självklar del av svensk säkerhetspolitik. Det är ständigt aktuellt, inte minst mot bakgrund av Nordkoreas provsprängning nyligen. Vi ser också hur de befintliga kärnvapenarsenalerna bibehålls och att man utvecklar nya vapen.
Det gynnar inte vår säkerhet, och det gynnar inte världens säkerhet att ledas in i en ny rustningsspiral. Därför är de frågorna mer aktuella.
Vi jobbar på att eliminera alla kärnvapen, främst inom FN, genom olika initiativ för kärnvapennedrustning. Den öppna arbetsgruppen är som sagt i hög grad ett resultat av att vi åter har engagerat oss. Vi var med i den mindre grupp stater som förhandlade om nedrustningsdelen under NPT:s översynskonferens förra året.
Vi bedriver ett arbete för att minska riskerna. Det görs bland annat i den globala tankesmedjan Global Zero. Vi har också återinträtt i De-alerting Group, som verkar för att minska kärnvapnens stridsberedskap. Om fler människor insåg hur det ser ut med stridsberedskapen och hur farligt det är skulle vi nog få ännu större stöd för just de-alerting.
Vi bidrar också till de tekniska samarbetena för att upptäcka kärnsprängningar och verifiera kärnvapennedrustning.
Vi hoppas mycket på att den öppna arbetsgruppen ska vara ett sätt att föra arbetet framåt.
Vi driver också nedrustningsfrågor bilateralt gentemot Ryssland och i nedrustningsforum där faktiskt både Ryssland och USA ingår.
Vi tycker att det här bidrar till vår egen säkerhet och till en säkrare värld.
Jag kommenterar inte värdlandsavtalet mer. Det kommer nämligen att vara en egen debatt om det. Jag har ingenting mer att säga än de argument som jag redogjorde för i mitt första inlägg, Stig Henriksson. Det kommer att framgå att värdlandsstödavtalet inte ger Natoländer rätt att placera kärnvapen på svenskt territorium. Det kommer att redovisas hur beslutsprocessen ser ut och att vi kan garantera vår egen politik på området.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
När det gäller Humanitarian Pledge - jag vet inte vad det skulle heta på norrländska eller på Umemål, Stig - tycker vi att nya legala instrument behövs för att nedrustningen ska bli verklighet. Ett förbud mot kärnvapen är ett av de förslag som diskuteras, men det är inte den enda vägen framåt. Det viktiga är att identifiera vilka åtgärder vi kan vidta för att gå snabbare fram med kärnvapennedrustningen.
Jag kommer därför att ta initiativ till ett fördjupat samtal om hur arbetet kan bedrivas och om hur vi bäst kan bidra från svensk sida. Vi har tillsatt en folkrätts- och nedrustningsdelegation. Jag anser att det är en viktig och principiell fråga för den delegationen. Därför kommer jag att be dem att framför allt titta på vad nästa steg ska vara. Det är en av de möjligheter som bör prövas av denna delegation.
Anf. 68 Stig Henriksson (V)
Herr talman! Jag vill verkligen ge Olle Thorell rätt i att kärnvapen har varit borta från debatten. Man hade nästan glömt bort att de fanns. Jag är så pass gammal att jag var med under de stora debatterna om och demonstrationerna mot SS20 och Pershingrobotar på 80-talet. Då var kärnvapen en fråga som diskuterades väldigt brett. Så är det inte längre, tyvärr. Det här är ett sätt att försöka lyfta upp den diskussionen.
Jag kan förstå utrikesministerns skäl för att inte gå närmare in på värdlandsavtalet i det här skedet. Men det är också en fråga som har seglat extremt mycket under radarn. Jag tar mig därför friheten att delge några funderingar kring det.
Man kommer inte ifrån att Nato är en militär allians med kärnvapen som hörnsten. Det står i deras Deterrence and Deference Posture Review att kärnvapen är en central komponent i Natos sammanlagda förmåga för avskräckning och försvar. Så länge kärnvapen existerar kommer Nato att förbli en nukleär allians.
Det är alltså den alliansen vi tvinnas allt närmare. Till det kan man också lägga att Nato fortfarande har en doktrin om first use, det vill säga har inte garanterat att man aldrig ska vara först med att använda kärnvapen. Det står också - det är lite fascinerande - i samförståndsavtalet 3.3: "Detta samförståndsavtal är avsett att överensstämma med Natos doktrin och principer och utgör en övergripande överenskommelse och struktur för värdlandsstöd."
Det är alltså Natos doktrin som handlar om att kärnvapen är en central förmåga och att man är beredd att använda den först.
Jag tycker att det är jätteallvarligt.
Det blev inte helt klart för mig när det gäller Humanitarian Pledge. Jag förstår att vi inte ska underteckna den nu. Det tycker jag är synd. Jag kan inte se någon anledning till att vi inte skulle göra det.
Om vi återgår till värdlandsavtalet nämns kärnvapen fortfarande inte någonstans i avtalet, i departementsskrivelsens 157 sidor - som jag tror att det är - trots att vi alla vet vad det betyder. Då finns det naturligtvis inget undantag i avtalet heller om att vare sig placera ut eller transportera kärnvapen i Sverige.
Man kan säga att det är känt för Nato att Sverige har ett förbud mot det här. Men eftersom Natolandet USA vägrar att uppge om de har kärnvapen i sina bombflygplan och sina ubåtar vet jag inte hur mycket det är värt att vi har talat om det. Det går inte att kontrollera efterlevnaden av det.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det pratas ibland om att Norge och Danmark har fått undantag. Till att börja med har de begärt undantag för utplacering av kärnvapen, och de är förvisso medlemmar. Men de undantagen gäller bara i fredstid.
Det som inte diskuteras eller analyseras över huvud taget i departementsskrivelsen är värdlandsavtalets effekter på det säkerhetspolitiska läget, vilket är ganska märkligt för att uttrycka det väldigt försiktigt. Det borde vara grundläggande. På vilket sätt stärker det här vårt säkerhetspolitiska läge?
Då kan man säga att om det blir lite dunkelt huruvida Sverige härbärgerar kärnvapen vill jag påstå att detta riskerar att allvarligt försämra vårt säkerhetspolitiska läge.
Jag tycker att det finns mycket att säga om detta. Men jag återgår till Humanitarian Pledge: Är vi beredda att underteckna det, ja eller nej?
Anf. 69 Olle Thorell (S)
Herr talman! Det är verkligen så, Stig Henriksson och utrikesministern, att kärnvapenhotet är allestädes närvarande, även om det inte pratas om det. Det är kanske värre nu än när jag var pojke och Stig Henriksson var en medelålders man. Det är nog på sätt och vis farligare nu, eftersom kunskapsöverföring och tekniköverföring kan spridas mycket lättare. Det finns kollapsade stater. Förr var det två supermakter som höll koll på sina arsenaler. Nu är kunskapen friare. Det finns så kallade failed states, kollapsade stater, galna diktatorer, mördarband som Daish med stora resurser.
På sätt och vis är kärnvapenhotet mer akut nu. Det är jättebra att Sverige har den stora tekniska kompetens som vi har skaffat oss. Vi hade ett atomenergiprogram där dessa saker undersöktes, och den kunskapen finns ju till delar kvar. Den använder vi på ett pragmatiskt sätt för att bidra till verklig riskminimering.
Som sagt, jag kan inte nog understryka den kursändring som har skett sedan valet. Nu ställer vi oss bakom det humanitära initiativet. Vi inser kraften i civilsamhällets engagemang och vill dra nytta av det. Vi ska inte bara se nedrustning som ett spel som de stora pojkarna ska ägna sig åt runt förhandlingsbordet. Det krävs ett folkligt engagemang och det kan användas för att åstadkomma reell nedrustning.
Jag är glad över att vi har haft den här debatten. Jag ger mig inte in i getingboet om värdlandsavtalet. Det kommer senare i olika propositioner.
Anf. 70 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Tack, Stig Henriksson och Olle Thorell, för den här debatten! Det är en bra och viktig debatt om kärnvapen och kärnvapennedrustning. Naturligtvis kommer debatten om värdlandsavtalet att klargöra att kärnvapen inte ska tillåtas på svenskt territorium. Jag är säker på att vi får en egen debatt om alla detaljer. Kärnvapenfrågan är ett inte oviktigt argument när det gäller vår militära alliansfrihet.
Tanken är ju att när vi nu har tillsatt en folkrätts- och nedrustningsdelegation är det just en sådan principiell fråga som delegationen bör hantera och pröva, det vill säga om vi ska ansluta oss till Humanitarian Pledge eller inte. Därför menar jag att delegationen bör få chansen att diskutera det. Det är också ett sätt att åstadkomma folklig förankring i den här typen av frågor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Stig Henriksson kan vara trygg med att arbetet för en kärnvapenfri värld är prioriterat i svensk utrikespolitik. Det är välkommet att regeringen har riksdagens stöd i detta. Efter att ha träffat några japanska överlevande förstår jag att det här kan vi bara inte tillåta hända igen, användning av kärnvapen.
Tack än en gång för den här debatten!
Anf. 71 Stig Henriksson (V)
Herr talman! Olle Thorell, vi är i alla fall överens om flera viktiga saker. Den nya regeringen har gjort en kursändring. Vi är också överens om vikten av att den här frågan debatteras. Vi är kanske inte helt överens i analyserna av värdlandsavtalet, men det får vi väl återkomma till så småningom.
Vad handlar den här frågan som nästan har varit bortglömd om? Det finns i dag över 16 000 kärnvapen i världen, och de utgör ett direkt hot mot vår säkerhet och överlevnad.
Om det inte blir krig kan det ändå utbryta av ren mishap. Det har genomförts två övningar, en sovjetisk och en amerikansk Natoövning som var på väg att föras till randen av ett kärnvapenkrig därför att den andra sidan inte riktigt förstod vad som var i görningen, att det var en övning.
Det är ju väldigt märkligt att medan staterna genom internationella konventioner har förbjudit vapen som orsakar det som man kallar för oacceptabelt humanitärt lidande, alltså kemiska och biologiska vapen, tillåts kärnvapen existera under förevändning att de skapar säkerhet. Så är det ju inte.
Jag är glad om vi så småningom kommer fram till att underteckna Humanitarian Pledge. Det är ett litet steg bland många andra steg. Jag har respekt för den process som utrikesministern beskriver.
Problemet är bara att ett närmare samarbete med Nato bär åt fel håll, både säkerhetspolitiskt och när det gäller kärnvapenarbetet. Albert Einstein sa en gång: Kärnvapen har förändrat allt utom vårt sätt att tänka.
Det är dags att börja tänka och tänka om. Därför: Skriv under Humanitarian Pledge! Därför: Riv upp värdlandsavtalet!
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.