Tilläggsdirektiv till Rattfylleriutredningen (Ju 2003:12)

Kommittédirektiv 2005:145

Tilläggsdirektiv till Rattfylleriutredningen (Ju 2003:12)

Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 2005

Sammanfattning av uppdraget

Rattfylleriutredningen (Ju 2003:12) ges i uppdrag att utöver vad som anges i de ursprungliga direktiven överväga ytterligare några frågor.

Utredningen skall överväga om tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen i samband med sin normala verksamhet skall ges samma befogenhet som polismän att ta alkoholutandningsprov och genomföra ögonundersökning samt s.k. primärutredningsåtgärder vid misstänkta rattfylleri- och drograttfylleribrott.

Utredningen skall vidare överväga om polismyndigheterna skall ges rätt att förordna bilinspektörer och andra civilanställda eller tillfälligt anlitade personer inom polisen att ta alkoholutandningsprov.

Utredningen skall lägga fram de författningsförslag som är nödvändiga.

Huvuddirektiven

Regeringen beslutade den 18 december 2003 om direktiv till en särskild utredare med uppgift att utreda vissa frågor rörande rattfylleri och sjöfylleri (dir. 2003:174). Utredningen antog namnet Rattfylleriutredningen.

Utredningen skall bland annat utvärdera de reformer som vidtagits i fråga om rattfylleribrottet och påföljdssystemet under 1990-talet, hur bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom har tillämpats när brottet har begåtts i samband med rattfylleri, överväga frågan om s.k. eftersupning samt göra förnyade överväganden av frågan om införande av en promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt. Vid övervägandena av sjöfyllerifrågan skall utredningen ta ställning till och lämna förslag om polisens och Kustbevakningens möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov.

Utredaren skall lämna förslag på de lagstiftningsreformer och andra åtgärder som är påkallade. Uppdraget skall slutredovisas senast den 16 december 2005.

Gällande bestämmelser

Alkoholutandningsprov regleras i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov. Sådana prov kan tas dels som sållningsprov, dels som bevisprov. Det förra tas rutinmässigt - dvs. utan misstanke om brott - och får bara ange om eventuell alkoholkoncentration överstiger ett visst gränsvärde. Det senare förutsätter brottsmisstanke och anger milligram per liter i utandningsluften på sätt som kan läggas till grund för åtal och dom. Utslaget av sållningsprovet kan således ge grund för misstanke, varvid ett bevisprov - eller ett blodprov enligt bestämmelserna om kroppsbesiktning - kan tas i bevissäkrande syfte.

I samband med att en polisman genomför ett alkoholutandningsprov kan denne - i de fall sållningsprovet lett till ett bevisprov eller en blodprovstagning - hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder innan förundersökning hunnit inledas (s.k. primärutredningsåtgärder enligt 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken).

Sållningsprov får endast tas på förare av motordrivet fordon samt på förare av maskindrivet spårfordon på järnväg, tunnelbana eller spårväg. Bevisprov får tas på den som skäligen kan misstänkas för brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 10 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519) eller annat brott, på vilket fängelse kan följa, om provet kan ha betydelse för utredningen. Alkoholutandningsprov får enligt regleringen endast tas av polisman.

I samband med införandet av en nollgräns vid s.k. drograttfylleri (SFS 1999:217) infördes lagen (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken. Lagen avser undersökning av en persons ögon och ögonrörelser i syfte att ta reda på om denne är påverkad av något annat medel än alkohol. En ögonundersökning får göras på förare av ett motordrivet fordon samt på förare av ett maskindrivet spårfordon på järnväg, tunnelbana eller spårväg om det kan misstänkas att föraren gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 10 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519) eller till något annat brott på vilket fängelse kan följa och som har begåtts i samband med framförandet av fordonet. Resultatet av undersökningen kan ge grund för skälig misstanke om drograttfylleri, vilket innebär att reglerna om kroppsbesiktning i rättegångsbalken blir tillämpliga. I likhet med vad som gäller för alkoholutandningsprov får undersökningen endast genomföras av polisman.

Enligt ändringar i polislagen (1984:387) som trädde i kraft den 1 januari 2005 får en polisman i syfte att förhindra brott enligt 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott tillfälligt omhänderta fordonsnycklar eller annat som behövs för färden eller om så krävs, själva fordonet (24 a §).

Behovet av en översyn

Alkoholinförselutredningen har i sitt slutbetänkande Gränslös utmaning (SOU 2005:25) bland annat behandlat frågan om alkoholutandningsprov. Utredningen väcker i det sammanhanget frågan om tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen bör kunna genomföra alkoholutandningsprov och förordar att regeringen skyndsamt bör utreda möjligheterna att låta anställda vid Tullverket och Kustbevakningen utföra alkoholtester vid gränsen.

Vid remissbehandlingen av förslagen i denna del har berörda myndigheter i huvudsak ställt sig positiva.

Rikspolisstyrelsen har i sitt remissvar föreslagit att de bilinspektörer som finns vid polismyndigheterna skall ges möjlighet att ta alkoholutandningsprov i samband med fordonskontroller.

Uppdraget

Möjlighet för tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen att ta alkoholutandningsprov m.m.

Alkoholutandningsprov utgör ett viktigt instrument vid bekämpandet av rattfylleribrottslighet. Upptäcktsrisken har också stor preventiv betydelse. En omfattande och ofta rent slumpmässig provtagning är en förutsättning för att upptäcktsrisken uppfattas som reell. Därtill innebär de rutinmässiga proverna att en mängd brott kan upptäckas och beivras. Av särskilt stor betydelse är här riktade kontroller vid platser och tidpunkter då andelen rattfyllerister bland fordonsförarna kan antas vara hög.

Antalet alkoholutandningsprov är till en del beroende av polisens resurser. Det kan därför finnas anledning att överväga om även andra bör ges befogenhet att kontrollera förares nykterhet.

Tullverkets och Kustbevakningens verksamhetsområden innefattar kontroller i situationer och på platser där det i många fall framstår som motiverat att även utföra rutinmässiga alkoholutandningsprov. Alkoholservering och alkoholförsäljning förekommer på många av de färjor som anlöper svensk hamn där tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen utför kontroller av att överträdelser inte har skett av t.ex. bestämmelserna om smuggling. Kontrollen av farligt gods som utförs av tjänstemän vid Kustbevakningen omfattar en stor del av den tunga yrkestrafiken. Mot denna bakgrund finns skäl att överväga om inte tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen bör ges möjligheter att ta alkoholutandningsprov, såväl sållningsprov som bevisprov, i samband med sin normala verksamhet.

Såväl tull- som kustbevakningstjänstemän har givits vissa polisiära befogenheter vid utredning av vissa brott. Detta följer av lagen (2000:1225) om straff för smuggling, lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning samt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Att ge tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen befogenhet att ta alkoholutandningsprov torde knappast inge några betänkligheter vad gäller kompetens och rättssäkerhet. Vad som i sammanhanget måste beaktas är om en sådan ny uppgift skulle innebära ett önskvärt resursutnyttjande av myndigheterna i förhållande till deras huvudsakliga arbetsuppgifter och primära ansvarsområden. Vidare måste det vägas in i bedömningen huruvida det skulle vara kostnadseffektivt att utbilda och utrusta myndigheterna att utföra denna arbetsuppgift.

Om tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen ges befogenhet att ta alkoholutandningsprov bör det även övervägas om de också skall ges befogenhet att genomföra s.k. primärutredningsåtgärder. Möjligheten att ta alkoholutandningsprov och genomföra primärutredningsåtgärder kan därtill förutsätta rätt att vidta vissa tvångsmedel enligt rättegångsbalken. Slutligen bör i sammanhanget övervägas om tull- och kustbevakningstjänsteman skall ges samma befogenhet som en polisman har enligt 24 a § polislagen (1984:387) att i syfte att förhindra rattfylleribrott omhänderta bl.a. fordonsnycklar.

Ögonundersökning enligt lagen (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken är ett viktigt hjälpmedel för polisen att kunna konstatera att det föreligger skälig misstanke om drograttfylleri, och sedan kunna styrka brottet genom blodprov. Till skillnad från alkoholutandningsprov förutsätts för ögonundersökningen misstanke om brott. Denna misstanke - grundad på exempelvis förarens pupillstorlek eller allmänna beteende - torde ofta uppkomma i samband med rutinmässiga alkoholutandningsprov. För det fallet tull- och kustbevakningstjänstemän bör ges befogenhet att ta alkoholutandningsprov bör även övervägas om deras befogenheter skall omfatta ögonundersökning. Frågor om primärutredningsåtgärder och tvångsmedel bör på samma sätt som beträffande rattfylleri tas in i dessa överväganden.

Möjlighet för civilanställda vid polisen att ta alkoholutandningsprov

De bilinspektörer som finns vid polismyndigheterna är civilanställda som kontrollerar fordons skick för polisens räkning. En ordning där bilinspektörerna i samband med fordonskontroller tar ett sållningsprov på föraren skulle utnyttja en befintlig resurs och möjliggöra en ökning av antalet alkoholutandningsprov. Bilinspektörernas verksamhet skulle - som fallet är i dag - ske under polismans ledning. Bevisprov och efterkommande utredningsåtgärder kan - om en sådan ordning införs - handhas av polismän på plats. Det bör därför övervägas att ge bilinspektörerna en befogenhet att ta sållningsprov.

För att möjliggöra för polisen att använda sina resurser på effektivaste möjliga sätt bör det därtill övervägas om polismyndigheterna skall ges rätt att anlita även annan civilanställd personal eller tillfälligt anlitad personal för att ta sållningsprov.

Det är däremot inte motiverat att överväga möjligheten för civilanställda eller tillfälligt anlitade personer att genomföra ögonundersökning bl.a. då en sådan undersökning förutsätter brottsmisstanke.

Vid övervägandena bör beaktas - utöver frågan om kostnadseffektivitet - att alkoholutandningsprov utgör en ingripande åtgärd som måste ske på ett rättssäkert sätt som värnar den personliga integriteten.

Utredaren skall, utöver vad som anges i huvuddirektiven, sammanfattningsvis även överväga
1. om tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen i samband

   med sin normala verksamhet
   - skall ges befogenhet att ta alkoholutandningsprov enligt
     lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,
   - skall ges befogenhet att genomföra ögonundersökning enligt
     lagen (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om
     vissa brott i trafiken,
   - skall ges samma befogenhet som polismän att genomföra s.k.
     primärutredningsåtgärder vid misstanke om rattfylleri och
     drograttfylleri samt rätt att använda tvångsmedel,
2. om polismyndigheterna skall ges rätt att förordna
   bilinspektörer och andra civilanställda eller tillfälligt
   anlitade personer att biträda polisen genom att ta
   alkoholutandningsprov.
Utredaren skall lägga fram de författningsförslag som är nödvändiga.

Arbetsformer m.m.

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, särskilt Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen och Tullverket.

Förslagets konsekvenser skall redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§ kommittéförordningen (1998:1474). Särskild vikt skall läggas vid att redovisa förslag till finansiering i de delar utredningens förslag innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för det allmänna och vid att redovisa förslagens betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet samt för sysselsättning och service i olika delar av landet.

Utredningen skall enligt huvuddirektiven redovisa sitt uppdrag senast den 16 december 2005.

Dessa tilläggsdirektiv föranleder att den tid inom vilken utredningens uppdrag skall fullgöras bör förlängas. Utredningen medges därför förlängning med att slutredovisa arbetet till den 31 mars 2006.

Ett delbetänkande avseende de frågor som omfattas av huvuddirektiven skall dock lämnas senast den 31 januari 2006.

                    (Justitiedepartementet)