Anhörigvårdares villkor

Motion 2002/03:So470 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Anhörigrådet och Demensförbundet som bidragsberättigade handikapporganisationer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om metodutveckling för sjukvård i hemmet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överläggningar med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet om anhörigvårdare.

Motivering

Stödet till anhöriga som utför omsorgsinsatser måste förbättras. Anhöriga till hjälpbehövande sjuka eller funktionshindrade personer utför ofta långvariga och krävande omsorgsinsatser.

Oftast är det äldre makar som hjälper varandra, men även yngre i arbetsför ålder – dessa uppmärksammas mindre i debatten. Alltför få av dem får det stöd de behöver för att klara en sådan situation, och behoven varierar från individ till individ.

De flesta hjälpgivarna tycker att hjälpinsatserna är förenade med glädje och tillfredsställelse, även när det är fråga om många timmars hjälparbete. Men många känner också bundenhet eller oro och stress. De rapporterar oftare psykiska besvär och annan egen ohälsa än andra människor.

Tillgång till socialt nätverk och socialt stöd har klart positiva effekter på deras hälsotillstånd. Men informationen om den hjälp som står till buds är ofta dålig, och delvis som en följd av detta händer det att hjälp som finns att få inte utnyttjas. Merparten av omsorgsarbetet och timmarna utförs av kvinnor, oftast äldre kvinnor i parförhållanden, men inte sällan kvinnor i yrkesaktiv ålder som hjälper gamla föräldrar eller andra anhöriga. De som är i yrkesverksam ålder måste få det stöd de behöver för att – om de så önskar – kunna fortsätta att vara yrkesverksamma. Det är viktigt att förutom de vårdinsatser som görs i hemmet kunna behålla kontakten med yrkesliv och annat samhällsliv.

Frivillighet, inte nödtvång

Men stödet till anhöriga som utför omsorgsinsatser har idag stora luckor och det borde förbättras, samtidigt som det understryks att insatserna måste vara frivilliga för alla berörda. Närståendes omhändertagande måste kunna avslutas när de inte längre orkar. Anhörigvård som i stället framtvingas av att den offentliga välfärden inte klarar sin uppgift kan få en rad negativa följder, både för hjälpgivarna och hjälpmottagarna. Hjälpgivarna kan då få egna problem med ohälsa och försämrad ekonomi. Hjälptagarna mår ofta dåligt av att känna att de ligger till last.

Frivilliga insatser av anhöriga är däremot något naturligt i mänskliga relationer och något gynnsamt för alla inblandade parter.

Ökad valfrihet för hjälpgivare

Hjälpgivarna kan och bör få en ökad möjlighet att själva avgöra vilka former av avlastande stöd de ska få. Den valfriheten kan förverkligas genom en kommunal ”anhörigpeng”.

Med en sådan kan de anhöriga hjälpgivarna få stor valfrihet att själva avgöra vilken insats som bäst gagnar deras välfärd, om den ska användas till avlösning i hemmet för att hjälpgivaren själv ska kunna åka bort och vila, till växelvård som kan innebära att hjälptagaren lämnar hemmet för en tid för att ge hjälpgivaren avlastning, eller till att resa bort tillsammans till ett vilohem där hjälpgivaren på plats kan få avlastning eller till någonting annat.

Det är också nödvändigt att det finns tillgång till akuta insatser när sådana behövs. Behovet varierar från individ till individ och över tid. Det är därför nödvändigt att de som ska tillhandahålla stödet visar stor lyhördhet för hjälpgivarnas önskemål. Den enskildes inflytande över och fria val av insatser måste vara överordnat kommunal byråkrati.

Anhörigorganisationer

Utbildning av anhöriga hjälpgivare är angelägen, inte minst när det gäller demenssjukdomar, liksom möjligheten att få träffa andra i samma situation. Här gör föreningar som Anhörigrådet, Demensförbundet och Röda Korset ovärderliga insatser. Anhörigrådet och Demensförbundet borde snarast klassificeras som handikapporganisationer och få bidrag som sådana. Detta bör ges regeringen till känna.

Uppföljning och metodutveckling

Förutom stöd med avlastning, växelvård m m är stöd från olika yrkesgrupper inom bland annat sjukvården en förutsättning för att anhörigvården skall fungera på ett tryggt sätt.

En viktig del av sjukvården är en bra uppföljning och kvalitetskontroll av den vård och omsorg som ges. Det gäller också närståendevården. Vi anser det angeläget att Socialstyrelsen ägnar stor uppmärksamhet åt metodutveckling av hur en sådan uppföljning inom området sjukvård i hemmet kan ske med beaktande av de berörda personernas integritet. Detta bör ges regeringen till känna.

Ekonomiskt stöd till anhörigvården

Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med Kommunförbundet och Landstingsförbundet om hur ett utökat stöd till dem som vårdar närstående skall kunna ges. För att förbättra närståendevården bör bland annat följande reformförslag diskuteras i dessa överläggningar: En fortsatt utbyggnad av avlastnings- och växelvård, förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag samt ökade möjligheter att anställa närstående. Detta bör ges regeringen till känna.

Ett bättre samhällsstöd till närståendevårdarna skulle förmodligen också leda till besparingseffekter inom hemtjänst och äldreboende liksom genom att färre vårdplatser på sjukhus skulle behövas. Några aktuella siffror på dessa samhällsekonomiska vinster är svåra att finna, men i SOU 1993:53, Kostnadsutjämning mellan kommunerna, finns följande exempel: ”Som exempel kan nämnas att kommunernas kostnad för en sammanboende äldre man (75–84 år) med svår ohälsa beräknas till cirka 60 000 kronor per år medan motsvarande kostnad för en ensamboende man allt annat lika beräknas uppgå till ca 180 000 kronor per år. Makan i det förstnämnda fallet skulle således bidra med en omvårdnadsinsats som ligger i storleksordningen 120 000 kronor per år.”

Den framtida finansieringen av den ökade satsningen på närståendevård som vi här föreslår kan ske genom den minskade belastningen på vårdplatser i landstingen och besparingar inom kommunerna. Som ovan nämnts är de möjliga besparingarna för en utvidgad närståendevård förmodligen långt större än kostnaderna för stödet till närståendevårdarna. Men det handlar inte bara om ekonomiska vinster. De humanitära vinsterna är väl så viktiga för dem som önskar vårda släktingar eller andra närstående i hemmet.

Närståendepenning

När det gäller närståendepenningen, som vi vill förlänga från 60 till 120 dagar, med mindre snäva villkor vad gäller sjukdomens art och kretsen av berättigade, hänvisar vi till Folkpartiets motion inom socialförsäkringsutskottets ansvarsområde.

Statligt stimulansbidrag

Tidigare har speciella stimulansbidrag avsatts för att genomföra prioriterade insatser inom äldreomsorgen. Bland annat har åtgärder för att förbättra för anhörigvårdarna stimulerats. Enligt vår mening är stimulansbidragen en på flera sätt framgångsrik satsning, och det finns all anledning att fortsätta med stimulansbidrag. Vi föreslår att 250 miljoner kronor mer än i regeringens förslag tillförs under anslaget 17:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken och att dessa medel främst används för utveckling av bättre kommunalt stöd till anhörigvårdare enligt vad vi här anfört. Därutöver skall stimulansbidraget kunna användas för utveckling av kommunala omsorgsgarantier. Till detta belopp kommer den överföring av 46 miljoner som vi föreslår från länsstyrelserna till samma anslag under äldrevården där de skall användas för tillkomsten av äldreombudsmän i kommunerna. Den sammanlagda ökningen av detta anslag är i vårt förslag, jämfört med regeringens, alltså 296 miljoner kronor. En hemställan om denna anslagshöjning finns i Folkpartiets motion om äldrevård m m.

Stockholm den 18 oktober 2002
Kerstin Heinemann (fp)
Gabriel Romanus (fp)	Marita Aronson (fp)
Mia Franzén (fp)	Linnéa Darell (fp)
Christer Winbäck (fp)