Arbetsmarknadspolitik och arbetslivsfrågor

Motion 1993/94:A250 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Sammanfattning

I motionen konstateras att Sverige drabbats av
massarbetslöshet. Situationen har avsevärt förvärrats under
förra året. Särskilt illa är läget för ungdomar och den
växande skaran långtidsarbetslösa.

600 000 arbetstillfällen har fallit bort på fyra år. Detta är
grunden för de statsfinansiella problemen och hotet mot vår
välfärd.

Den borgerliga politiken attackerar arbetsrätt och
trygghetssystem men ställer i övrigt sitt hopp till
marknadskrafterna. Arbetsmarknadspolitiken är passiv.

Vänsterpartiet anvisar en sysselsättningspolitik byggd på
investeringar, ROT-program och kraftfulla
utbildningsinsatser.

Vi prioriterar aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser
och beredskapsarbeten i stället för passivt kontantstöd. Vi
satsar på den ordinarie arbetsmarknaden i stället för att
skapa artificiell sysselsättning som ungdomspraktik och
ALU.

Vi vill stoppa uppsägningar i kommunerna och i stället
satsa på utbildningsinsatser. Beviljade medel för
innevarande år måste komma till effektiv användning.

För nästa budgetår satsar vi 3 500 miljoner kronor mer
än regeringen på arbetsmarknadspolitikens aktiva delar,
framför allt på arbetsmarknadsutbildningen.

Vi föreslår en framtidsfond för förnyelse och
kompetenshöjning inom arbetslivet.

Vi föreslår försöksverksamhet med sex timmars
arbetsdag

Ersättningen i a-kassan höjs från 80 % till 90 %.

Försämringarna i arbetsrätten skall rivas upp.

Sysselsättning och arbetslöshet

Sverige har halkat långt ner från målsättningen Arbete
åt alla. Sedan kulmen under våren 1990 har arbetskraften
minskat med nästan 300 000 personer. Den reguljära
sysselsättningen har dalat med ungefär 600 000 personer.

Den öppna arbetslösheten ligger nära 400 000 och just
nu finns drygt 200 000 personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det innebär att mer än 14 % av arbetskraften står
utanför den reguljära arbetsmarknaden och då är ändå inte
de ca 110 000 människor medräknade som i dag saknar
arbete men som behöver viss förberedelse innan de kan ta
ett jobb.

Situationen har dramatiskt försämrats på ett år. Antalet
långtidsarbetslösa har nästan fördubblats under 1993 och
uppgår nu till ungefär 130 000 personer. Var tredje arbetslös
är därmed långtidsarbetslös och riskerar att slås ut från
arbetsmarknaden.

Grupper med en svag ställning på arbetsmarknaden som
arbetshandikappade, utomnordiska medborgare och
ungdomar 18--24 år har alla en väsentligt högre öppen
arbetslöshet idag än för ett år sedan.

Inte minst ungdomarna har drabbats mycket hårt. Mer
än en femtedel av ungdomarna, som söker jobb, befinner
sig utanför den reguljära arbetsmarknaden. I december
1993 var mer än 93 000 öppet arbetslösa trots att
ungdomspraktiken nått upp till drygt 80 000!

De latent arbetssökande, det vill säga de som vill och kan
arbeta men inte aktivt söker arbete, uppgick i slutet av 1993
till fler än 155 000 personer. En stor del av dessa är
ungdomar som har mist motivationen att ens söka jobb.

Antalet undersysselsatta, dvs. personer som skulle vilja
arbeta mer men som hindras av arbetsmarknadsskäl, har
ökat till ungefär 350 000 personer. Detta trots att
medelarbetstiden ökat bl.a. beroende på ett kraftigt ökat
övertidsuttag under 1993. Deltidsarbetslösheten har ökar
med nästan 40 % på ett år.

Statistiken beskriver i kalla siffror det katastrofala läget
för sysselsättning och arbetslöshet i Sverige i dag. Här har
vi angivit ett antal genomsnittliga siffror.

Det föreligger också stora variationer regionalt liksom
bransch- och yrkesvis. Även om arbetslösheten drabbar
hårt över hela landet så framstår t.ex. skogslänen som
särskilt illa utsatta. Arbetslösheten inom Svenska
Byggnadsarbetareförbundet har i januari 1994 stigit till 31,5
% trots att ytterligare 8 % av byggnadsarbetarna sysselsätts
i AMS-åtgärder. I fem län överstiger nu byggarbetslösheten
50 %.

Den höga arbetslösheten har medfört högre kostnader
för konjunkturberoende arbetsmarknadsåtgärder, men
långt mer har kostnaderna för kontantstöd till arbetslösa
stigit, från 12 miljarder kronor 1991 över 24 miljarder 1992
till drygt 42 miljarder 1993! En ökning med 250 % på två år.
Kontantlinjen håller på att ersätta arbetslinjen.

Förutom de rekordhöga arbetslöshetstalen med
åtföljande statsfinansiella kostnader, har utslagningen
inneburit att antalet beviljade förtidspensioner ökat
drastiskt. Särskilt har ökningen skett i yngre åldersgrupper.
Idag är ungefär 400 000 personer förtidspensionerade av
olika skäl.

Arbetslösheten är ett socialt gift som förstör samhället
såväl socialt som ekonomiskt. För individen är det ofta
katastrofalt att hamna i arbetslöshet. Många isoleras och
tappar fotfästet i tillvaron. Otryggheten ökar för hela
familjen. Missbruk och sjukdomar följer inte sällan i
spåren.

Den europeiska erfarenheten förskräcker. Ju längre tid
i arbetslöshet, desto värre blir de negativa effekterna. Det
blir allt svårare att komma tillbaka. Därför är
långtidsarbetslösheten det riktigt stora hotet. För ungdomar
handlar det om att inte ens komma in i samhället på ett
meningsfullt sätt innan de slås ut och behandlas som ej
önskvärda.

När massarbetslösheten bitit sig fast i samhället skapas
starkt ökade sociala klyftor och solidariska värderingar
undergrävs.

När människor inte kan försörja sig trots viljan att arbeta
och när det blir allt svårare att behålla sin bostad skapas en
otrygghet som skadar på lång sikt. Barnen får känna av hur
arbetslösheten slår mot de vuxna.

Arbetslösheten har alltid varit ett gissel för
arbetarklassen. Löntagarnas ställning försvagas och
fackföreningarnas inflytande minskar både vad det gäller
löner och arbetsvillkor. Arbetsmarknadens karaktär av just
marknad förstärks. De starka konkurrerar ut de svaga.
Företag kan välja och vraka bland arbetssökande som
desperat söker sin försörjning. Segregeringen tilltar.
Ojämlikheten vad gäller samhällsmakt och ekonomiska
tillgångar ökar snabbt.

Men det är inte bara mänskligt och socialt som
människor drabbas. Räknat samhällsekonomiskt och
långsiktigt kostar arbetslösheten mångdubbelt i form av
produktions- och skattebortfall, a-kassa, AMS-åtgärder,
bostads- och socialbidrag, förlorad kompetens och
försämrad folkhälsa m.m. jämfört med vad det kostar att
hålla människor kvar i arbetslivet.

Arbetslöshetens direkta och indirekta kostnader innebär
således en mycket stor påfrestning på samhällsekonomin.
Än värre blir det om perspektivet vidgas till minskningen av
arbetskraftsutbud och sysselsättning och till relationen
mellan skattebetalare och bidragsmottagare.

Den dramatiska minskningen av den reguljära
sysselsättningen i ekonomin är i själva verket den viktigaste
orsaken till den statsfinansiella krisen som kastar sin
slagskugga över vår framtida välfärd.

Den fulla sysselsättningen skall vara det överordnade
målet för Sveriges ekonomiska politik.

Vänsterpartiets krav om arbete åt alla innebär dels att så
många som möjligt är i arbete (dvs. att förvärvsfrekvensen
höjs), dels att så få som möjligt som vill arbeta saknar
arbete, dvs. att bekämpa den öppna arbetslösheten.

Regeringens arbetsmarknadspolitik

Den dramatiska situationen på arbetsmarknaden speglar
den borgerliga politikens misslyckande.
Åtstramningspolitik vid fel tillfälle, dogmatisk EU-
anpassning, högräntepolitik och en passivitet vad gäller
näringspolitik och investeringar har tillsammans med
ideologiskt motiverade skattesänkningar för kapitalägare
och höginkomsttagare och försämringar i arbetsrätt och
trygghetsförsäkringar fört landet till en statsfinansiell och
sysselsättningsmässig avgrund.

Arbetsmarknadspolitiken har i allt högre grad fått bära
den stabiliseringspolitiska bördan och har blivit allt mindre
effektiv.

Åtgärdernas kvalitet har sjunkit och incitamenten för de
arbetslösa har försvagats. Genom politikens inriktning och
konkreta utformning blir riksdagens beslut om
arbetsmarknadspolitiska mål och åtgärdsvolymer helt
orealistiska och allt fler drivs ut i oambitiös
''sysselsättningsterapi'' eller i öppen arbetslöshet med
kontantstöd. Arbetslinjen har i realiteten övergivits.

Både i finansplanen och i övriga delar av
budgetpropositionen framgår att regeringen är klar över
läget och handlar mycket medvetet. 1994 kommer fler att
vara utanför den reguljära arbetsmarknaden än 1993, och
1995 blir praktiskt taget lika illa enligt regeringens egen
prognos trots uppgången i industrikonjunkturen.

Regeringen räknar med att sysselsättningsminskningen
inom byggverksamheten fortsätter i samma takt som under
de två senaste åren utan att föreslå några åtgärder.

Inom kommuner och landsting minskade
sysselsättningen under 1992 och 1993 med 68 000 personer.
''Anpassningarna av sysselsättningen beräknas fortsätta
under 1994'' kan vi läsa i den preliminära nationalbudgeten!

Detta är en kraftlös budgetpolitik där utvecklingen får
följa den bana som gavs i och med att man tvingades överge
kronförsvaret den 19 november 1992. Exportindustrins
oerhörda konkurrensfördelar som uppkom i och med detta
''misslyckande'' är själva motorn som på sikt kan dra med
sig ekonomin i övrigt. Marknadskrafterna skall mot slutet
av 90-talet lyckas skapa den tillväxt som successivt förväntas
minska arbetslösheten -- allt enligt regeringen.

I väntan på tillväxten tänker regeringen fortsätta sina
åtgärder av ''samma principiella slag som de strukturella
åtgärder som redan vidtagits under senare år''. Det är i ett
orättvisare Sverige som regeringen hoppas att
marknadskrafterna skall skapa tillväxt.

Regeringen avser att utnyttja den ekonomiska krisen
och arbetslösheten för att rasera välfärden, angripa
arbetarrörelsen och ytterligare överflytta resurser och
samhällsmakt till kapitalägare och marknadsaktörer.

Finansplanen är full av dogmatisk ideologisk retorik,
hycklande formuleringar och cynismer som dock inte kan
dölja tomheten.

Regeringen säger att dess politik ''bygger på en
solidaritet mellan de som redan har arbete och de som är
arbetslösa'', när i stället klyftorna ökar och regeringen
angriper såväl de arbetande som de arbetslösa.

Man talar om att upprätthålla arbetslinjen genom de
genomförda reformerna inom arbetsmarknadspolitiken
som ju lett till att arbetslinjen givits upp och
bidragsberoendet ökat.

Man skryter med försämringarna inom
anställningsskyddet.

Man talar om att sänkningarna av ersättningsnivåerna i
arbetslöshetsförsäkringen ''bidrar till att öka incitamenten
att söka och acceptera ett erbjudande om arbete samt för
dem som har jobb att anpassa lönekraven''.

Man talar om vikten av ökad rörlighet och flexibilitet i
de relativa lönerna och om krav på anpassning av
ungdomslönerna.

Man talar om vikten av ''riktiga jobb'' som måste komma
inom den privata sektorn som om inte vård, omsorg och
utbildning inom den gemensamma sektorn räknades.

Man aviserar återigen förslag om begränsade
ersättningsperioder i arbetslöshetsförsäkringen som ett sätt
att stärka arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken.

Detta trots att förslaget har karaktären av en
utförsäkringsbomb, som kastar ut människor i ett
socialbidragsberoende, efter kortare ersättningsperioder.

Förnyelsen av arbetsmarknadspolitiken sägs främst
bestå i ökad betoning av de minst ambitiösa åtgärderna som
ungdomspraktik och arbetslivsutveckling (ALU) vilka
riksdagen gång efter annan angivit som
''sistahandsåtgärder'' för att förhindra utslagning.

Arbetsmarknadsministerns tal om att stimulera
produktivt arbete och aktiva insatser för att förebygga
långtidsarbetslöshet och utslagning klingar falskt mot
verklighetens bakgrund.

Sammantaget finns det anledning att rikta mycket stark
kritik mot bristen på sysselsättningsinriktning i regeringens
politik. Regeringen talar om nytänkande och reformer, men
river mest ned välfärdssystem och förhåller sig passiv i
väntan på marknadens initiativ.

I själva verket lider regeringen brist på förnyelse. Det
saknas initiativ inom miljö- och energisektorn där
långsiktiga investeringar skulle skapa hållbara
arbetstillfällen. Behoven är stora inom informations- och
kommunikationsområdet men även här råder passivitet.
Några rejäla förslag inom kompetens- och
förnyelseområdet inom arbetslivet finns ej.

Den förnyelse av den kommunala sektorn som
regeringen förväntar sig tycks mest innebära avreglering,
privatisering och nedskärning. Vi ser föga av
kvalitetsutveckling och utbyggnad av dessa så viktiga delar
av vår välfärd och livskvalitet.

Regeringens fördelningspolitik bidrar också till ökad
arbetslöshet. Kapitalägare och höginkomsttagare kan
kraftigt öka sitt sparande men därav kommer ingen effektiv
efterfrågan som kan bidra till att skapa tillväxt och arbete. I
och med alla nedskärningar inom socialförsäkringssystemen
som drabbar så många, minskar å andra sidan köpkraften
väsentligt i ekonomin. Räntepolitiken har dessutom
bidragit till att hålla nere investeringarna på rekordlåg nivå.
Mindre företag har drabbats.

Frågan om arbetstidsförkortning avfärdas med några få
ord och med hänvisning till utredningar som gjorts i en helt
annan situation än i dag.

Regeringens arbetsmarknadspolitik har präglats av
ryckighet och sänkt ambitionsnivå. Vänsterpartiets
varningar för att detta skulle leda till lägre volymer för de
aktiva åtgärderna har besannats.

Det är därför inte förvånande att övergripande mål som
att dämpa ungdomsarbetslösheten och att minska
ökningstakten för andelen långtidsarbetslösa inte har
uppfyllts.

Det är också uppenbart att innevarande budgetår
kommer att uppvisa stora outnyttjade resurser för aktiva
åtgärder trots det rekordhöga antalet öppet arbetslösa med
de stora kostnader för passivt kontantstöd som detta
innebär.

Förklaringen till detta får sökas i att regeringen gång på
gång förändrat förutsättningarna till det sämre för effektiva
åtgärder. Inte minst har incitamenten både för de arbetslösa
och företagen försämrats vid utbildning och
kompetenshöjande insatser.

I stället har regeringen kraftigt velat utöka
ungdomspraktik och ALU till nivåer som saknar all realism.
Denna inriktning avses fortsätta budgetåret 1994/95;
andelen åtgärder finansierade över arbetsmarknadsfonden
skall öka medan de budgetfinansierade minskar.

Regeringen satsar på stordrift med lägre
''styckkostnader''. Åtgärderna väljs för att de är billiga
snarare än för att de ger långsiktig sysselsättningseffekt.
Genom att en växande andel av åtgärderna finansiseras
utanför budgeten har arbetsförmedlingarna saknat
styrmedel som prioriterat kostnadseffektivt. Vissa åtgärder
har haft karaktären av ''gratisresurser''.

Nedskärningarna inom kommunal service har
övervältrat kostnader till staten när de uppsagda blivit
arbetslösa. Nettobesparingarna för den samlade offentliga
sektorn blir obetydliga och förvandlas i vissa fall till
fördyringar. När de uppsagda återkommer till den
kommunala verksamheten i form av ALU eller
ungdomspraktik minskas dessutom såväl produktivitet som
välfärd.

Vänsterpartiet har upprepade gånger kritiserat dessa
svagheter.

Även fackföreningsrörelsen liksom företrädare för
kommuner och landsting har beskrivit de negativa
konsekvenserna. AMS har med skärpa påtalat dessa
problem såväl i speciella rapporter som i sin
anslagsframställan från augusti 1993.

Även riksdagens revisorer har i sin granskning av
arbetsmarknadspolitiken understrukit vikten av minskad
rundgång, kostnadseffektivitet, och långsiktighet vad gäller
effekterna på arbetsmarknaden. Regeringen förhåller sig
dock passiv och fortsätter på den inslagna vägen.

En aktiv sysselsättningspolitik

Till skillnad från regeringen sätter vi kravet på full
sysselsättning i centrum för den ekonomiska politiken. Vi
tror på den produktiva rättvisan som metod, inte på de
otyglade marknadskrafterna som skapar ökade klyftor.

Genom omfördelning via skattepolitik och
transfereringssystem skapas större efterfrågan på
hemmamarknaden på bekostnad av passivt sparande för de
välbeställda.

Förslagen omfattar höjningar av skatter och
arbetsgivaravgifter liksom höjningar av ersättningsnivåer
vad gäller a-kassa, studiefinansiering, pensionstillskott och
sjukförsäkring.

Det krävs en mycket aktivare politik från regering och
riksdag för att dra igång en hållbar tillväxt som kan minska
arbetslösheten.

Rejäla investeringar inom infrastruktur, byggande och
ROT-program måste till liksom offensiva satsningar inom
energi- och miljöteknik. Insatser inom landskaps- och
kulturminnesvård ger snabb sysselsättning.

Näringspolitiska initiativ för underleverantörer och
branschvisa program som höjer tekniknivån och
förädlingsgraden stärker konkurrenskraften och skapar en
bas för industriell expansion.

Exportstödjande initiativ för mindre och medelstora
företag, liksom utökade ramar för Exportkreditnämnden,
inte minst för östmarknaderna, ger impulser för produktion
och nya investeringar.

Vi föreslår kraftiga satsningar inom utbildningssektorn
på alla nivåer. Inte minst viktigt är att höja kompetensnivån
inom arbetslivet och för de lågutbildade. Vikten av
utbildning både för den enskilde och samhället kan inte nog
betonas. På alla sätt måste destruktiv arbetslöshet ersättas
med meningsfull utbildning. Passivt kontantstöd skall så
långt möjligt omvandlas till utbildningsbidrag.

Neddragningarna inom den offentliga sektorn måste
upphöra. Kostnadseffektivitet och
produktivitetsförbättringar skall stimuleras. Åtgärder
måste till som höjer kvalitet och kompetens.

De negativa effekter som följt i spåren på vidtagna
avregleringar och bolagiseringar på det statliga området
måste uppmärksammas mer. Det kan inte vara rimligt att
staten kastar ut anställda i arbetslöshet.

De aviserade nedskärningarna inom kommunsektorn
drabbar såväl välfärd som sysselsättning och innebär ingen
reell besparing. Kvinnorna skulle drabbas hårt om
regeringens aviserade politik skulle bli verklighet. Särskilt
utbildning och sjukvård får utökade resurser i
Vänsterpartiets förslag.

För att förstärka en långsiktig utveckling föreslår vi en
fond för förnyelse och kompetenshöjning i näringslivet
finansierad med en arbetslivsavgift och vinstdelning.

Likaså avsätts en miljard kronor till en fond i syfte att
stimulera försöksverksamhet med arbetstidsförkortning.

Genomförandet av dessa och andra insatser som
Vänsterpartiet föreslår i olika motioner kommer att bidra
till att sätta många människor i arbete och därmed avlasta
arbetsmarknadspolitiken och minska behovet av
kontantstöd i olika former.

Inriktning av arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken kan endast vara en del av den
ekonomiska politiken och måste stödjas av andra
politikområden. Vänsterpartiet förkastar helt regeringens
cyniska politik som med försämringar av
anställningstrygghet och ersättningsregler för arbetslösa i
grunden vill förändra arbetsmarknadens funktionssätt.

I stället bör förstärkta demokratiska rättigheter, ökad
trygghet och förbättrad kompetens ge ny utvecklingskraft.
Arbetsrätten måste återställas och vidareutvecklas.

Ersättningsnivån i arbetslöshetsersättningen måste åter
läggas på 90-procentsnivån i vanliga lönelägen.

Arbetsmarknadspolitiken skall koncentreras till aktiva
åtgärder och bryta med det passiva bidragsberoendet. De
traditionella målen om att höja kompetensnivån och bidra
till att strukturellt förändra arbetsmarknaden enligt de
framtida behoven måste stå i centrum.

Så mycket som möjligt av de arbetsmarknadspolitiska
medlen borde satsas i den ordinarie arbetsmarknaden och
inte som nu i åtgärder som har en kortsiktig inriktning och
skapar en artificiell sysselsättningssektor. Karaktären av
gratisarbetskraft hos ungdomspraktik och ALU är mycket
negativ.

Subventionerade anställningar med rekryteringsstöd
och den nya åtgärden GAS anknyter till den ordinarie
arbetsmarknaden och bör kunna ge effekt i den kommande
konjunkturuppgången.

Införande av finansieringsavgifter vid ungdomspraktik
kommer ytterligare att försvåra att hålla volymen uppe och
bidrar även till att sudda bort gränserna mellan arbete och
praktik. Dessutom uppkommer onödig och fördyrande
byråkrati.

Vänsterpartiet vill trappa ner ungdomspraktiken för att
i stället satsa på utbildning och anställning med
rekryteringsstöd.

I stället för den våldsamma expansionen av ALU-
placeringar av tveksam kvalitet, bör satsningar göras på
kompetensutvecklande insatser i kommunerna och
beredskapsarbeten. Kommunernas motprestation skall
bland annat vara att inte vidta uppsägningar under 1995.

Vänsterpartiet föreslår en kraftig förstärkning av den
arbetsmarknadspolitiska utbildningen i förhållande till
regeringens förslag. Men då måste också
utbildningsbidragen höjas till tidigare nivå, så att inte
passivt a-kasseberoende eller mindre ambitiös ALU-
sysselsättning ter sig ekonomiskt gynnsammare för den
arbetslöse.

Ekonomiska incitament måste verka i samma riktning
som de övergripande arbetsmarknadspolitiska
målsättningarna. Här måste regeringen tänka om.

Ett förstärkt bidrag till kompetensutveckling i
arbetslivet är av största vikt för att låta anställda med i första
hand föråldrade och bristfälliga kunskaper få en
uppskolning.

Även om effektivisering och besparingar ständigt måste
göras inom Arbetsmarknadsverket för att nedbringa
kostnaderna, motiverar den oerhörda belastningen ett visst
tillskott av resurser. Den arbetslöse måste få individuell
rådgivning så att åtgärderna verkligen får effekt. Alltför
begränsad personal slår i slutänden tillbaka mot de
arbetslösa. Färre får jobb.

Det behövs mer av otraditionella insatser som tar tillvara
särskilt ungdomars kreativitet och initiativkraft. Inte minst
kommunernas nya ansvar för utarbetandet av en ''lokal
Agenda 21'' och uppföljning av miljöåtgärder skapar
utrymme för projektinsatser där ungdomar kan få
meningsfull sysselsättning.

Det höga övertidsuttaget som idag teoretiskt motsvarar
nästan 70 000 arbetstillfällen kan inte accepteras. Här krävs
en drastisk begränsning.

En försöksverksamhet med arbetstidsförkortning måste
inledas omedelbart. Sextimmarsdagen är inte den enda
lösningen på arbetslöshetsproblemet. Vi måste få en ökning
av antalet arbetstimmar för att åstadkomma en hållbar
tillväxt. Men vi måste också fördela arbetstiden rättvisare.
Sextimmarsdagen är definitivt en del av lösningen.

Vänsterpartiets förslag

All kraft måste sättas in för att verksamt utnyttja de
befintliga arbetsmarknadspolitiska medlen under
innevarande budgetår.

Risken är annars att flera miljarder kronor inte kommer
till användning trots de stora behoven. Detta innebär heller
ingen besparing utan endast att kontantstödet ökar och att
viktiga investeringar för framtiden uteblir.

Insatser inom arbetsmarknadsutbildning och
kompetensutveckling inom arbetslivet bör prioriteras.
Även ROT-insatser kan ge snabb effekt. Rekryteringsstöd,
utbildningsvikariat och beredskapsarbeten är verksamma
metoder att begränsa långtids- och ungdomsarbetslösheten.

Regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten
förhöll sig i stort sett passiva när AMS i höstas föreslog
omdisponeringar av anslaget för att snabbt igångsätta ROT-
insatser.

Även vad gäller utbildningsinsatser inom
kommunsektorn skulle kraftfullare insatser ha satts in i ett
tidigare skede för att undvika uppsägningar. Om medel inte
har utbetalats eller bundits upp i avtal över längre
tidsdperiod skall de reserveras för motsvarande ändamål för
nästa budgetår.

Utslagning inom den kommunala sektorn måste
förhindras. De kompetenshöjande utbildningsinsatser inom
ramen för den s.k. 50 000-kronan som avtalas mellan AMS
och kommunsektorn har varit framgångsrika. Hittills har
drygt en halv miljard kronor utnyttjats som förhindrar
uppsägning av ca 12 000 personer.

Det finns resurser för kraftig utökning av dessa åtgärder,
vilket skulle kunna rädda sysselsättningen för mer än 30 000
personer, främst kvinnor inom vård- och omsorgssektorn.
Det handlar om arbete, välfärd och jämställdhet.

För budgetåret 1994/95 anvisar Vänsterpartiet till
anslaget för Arbetsmarknad 3,5 miljarder kronor mer än
regeringen. De viktigaste användningsområdena är
arbetsmarknadsutbildning inklusive utbildningsbidrag
(2 400 miljoner kronor), beredskapsarbeten (800 miljoner
kronor), och otraditionella projektinsatser för ungdom (250
miljoner kronor).

Dessutom ingår en mindre förstärkning på
Arbetsmarknadsverkets förvaltningsbudget om 48,3
miljoner kronor och 1,7 miljoner kronor ytterligare avsätts
till anslaget för särskilda åtgärder för arbetshandikappade
avseende arbetsbiträde enligt särskild motion.

Behovet av arbetsmarknadsutbildning av olika slag är
mycket stort. Det handlar både om yrkesutbildning och om
förberedande reguljärutbildning. Den reguljära
utbildningen riktar sig till de prioriterade grupperna och de
lågutbildade på arbetsmarknaden. Den särskilt
upphandlade utbildningen är ofta av karaktären
påbyggnadsutbildning som inriktas mot yrkesområden där
det kommer att finnas efterfrågan på arbetskraft.

Arbetsmarknadsutbildning får inte endast ses som en
momentan kostnad. Det handlar om en investering som
samhälleligt återbetalar sig på sikt. Det är tragiskt att
regeringen har låtit detta arbetsmarknadspolitikens
viktigaste instrument rasa med 43 % på ett år.

En del av förklaringen är medveten neddragning, en
annan del handlar om effekter av de försämrade
ekonomiska villkoren som gör passiv arbetslöshet mer
lönsam för den enskilde. Vi satsar både på utökat platsantal
och att verkligen fylla befintliga kursplatser genom rätta
incitament.

Vi föreslår att fullt utbildningsbidrag utgår till personer
som genomgår arbetsmarknadsutbildning inom det
reguljära skolväsendet och likaså för ungdomar i åldrarna
20--24 år som är berättigade till ersättning från
arbetslöshetskassa och som saknar treårig gymnasial
utbildning. På så sätt återställs de ekonomiska incitamenten
för arbetsmarknadsutbildningen.

Vi delar AMS' uppfattning byggd på praktisk erfarenhet
att det är rätt väg att byta ut ett passivt arbetslöshetsstöd
mot ett aktivt utbildningsbidrag.

Vi föreslår även att de tidigare tillämpade reglerna för
beredskapsarbetares arbetstid återinförs. Det innebär helt
enkelt att arbetstiden återställs till 40-timmarsvecka.

Det är svårt att se något annat motiv bakom regeringens
åtgärd 1993 än att få till stånd en följsamhet i förhållande
till försämringarna av a-kassa och utbildningsbidrag.

Volymen beredskaparbeten har skurits ned väsentligt.
Delvis beror det på att statsbidragen sänktes kraftigt, delvis
på den ansträngda ekonomin i stat och kommuner. Men det
handlar också om att de enklare och billigare åtgärderna
konkurrerar. ALU och ungdomspraktik kräver mindre av
kommunerna.

Vi vill åter expandera beredskapsarbeten, dels
budgetmässigt med 800 miljoner kronor, dels genom att se
till att planerade volymer verkligen utnyttjas. I samband
med förhandlingar om utbildningsinsatser för att förhindra
uppsägningar i nuvarande arbetsmarknadsläge bör det
också vara möjligt att stimulera inrättandet av
beredskapsarbeten. På så sätt kan man också växla ned
behovet av t.ex. ALU-platser.

Vi föreslår att de nyligen införda finansieringsbidragen
för ungdomspraktik avskaffas och att ungdomspraktiken i
stället trappas ned och ersätts med en kortare praktikplats
och därefter en anställning med rekryteringsbidrag i högst
nio månader.

Regeringen har omvandlat ungdomspraktiken till den
stora volymåtgärden för ungdom. Ändå har inte volymen på
långa vägar nått upp till regeringens mål. Och sämre
kommer det givetvis att gå med de nya avgifterna. I vissa
fall har därför kommuner gått in och betalat
finansiseringsbidraget.

I och med avgiften blir sammanblandningen av arbete
och praktik ännu mer besvärande. Vi har gång på gång
påpekat nackdelarna med åtgärden: Att vara utan
anställning, att stå utanför den fackliga gemenskapen, de
låga ersättningsnivåerna, undanträngningseffekterna av
ordinarie jobb, snedvridning av konkurrens m.m.

Att man kan peka på att en del får anställning efter
praktiken är ju inte så konstigt med tanke på den
utbredning som åtgärden fått. Ungdomspraktik är ju idag
ett slags normal provtid för de ungdomar som överhuvud
taget kommer i kontakt med arbetmarknaden.

Det finns alla skäl att inför en konjunkturuppgång
planera för en avtrappning av denna ''tillfälliga
sistahandsåtgärd'' och satsa på anställning med
rekryteringsstöd sex till nio månader efter en kortare
praktikperiod på tre till sex månader.

Vänsterpartiet vill också få till stånd en rejäl
genomlysning av ungdomspraktikens effekter i stället för de
ytliga enkäter och numeriska sammanställningar som hittills
tagits fram.

Vi noterar att endast drygt 30 % av de otraditionella
medlen som kunde disponeras under budgetåret 1992/93
fördelades. Av de fördelade medlen gick endast 11 procent
( 17,5 miljoner kronor) till ungdomsprojekt. Detta är helt
oacceptabelt.

Det gäller att ta till vara ungdomars initiativkraft och
kreativitet. Det gäller att söka nya vägar med lokal
förankring. Ute i kommunerna finns på många håll
organisatoriska förutsättningar för att ungdomar själva i
samarbete med kommunen och arbetsförmedlingen tar
initiativ.

Vänsterpartiet anser att kommunernas nya ansvar för
utarbetandet av en lokal ''Agenda 21'' och uppföljning av
miljöåtgärder skapar utrymme för projektinsatser där
ungdomar kan få meningsfull sysselsättning, vilket vi även
påpekat i en särskild ungdomsmotion.

Vi anslår därför ytterligare 250 miljoner kronor till de
otraditionella medlen, vilka reserveras för
ungdomsprojekt. Eftersom AMS bidrag oftast är en
delfinansiering innebär det samlade anslaget på 500
miljoner kronor ett disponibelt belopp på 1 000--1 500
miljoner kronor. Kombinationsmöjligheter med andra
åtgärder som beredskapsarbeten,
arbetsmarknadsutbildning, praktik eller
arbetslivsutveckling bör kunna förekomma.

Ungdomar skall inte behöva acceptera arbetslöshet.
Dagens situation är ett oerhört misslyckande för vårt
samhälle.

Vi föreslår att ALU-volymen planeras på en väsentligt
lägre nivå och att kringkostnaderna begänsas till de 325
miljoner kronor som gäller för innevarande år. ALU-
delegationen avskaffas. De resterande 125 miljonerna för
kringkostnader utnyttjas till arbetsmarknadsutbildning.

Vi föreslår också att inte tilldela regeringen de 310
miljoner kronor som föreslås för ospecifiserade
arbetsmarknadspolitiska åtgärder på utsatta orter och olika
utvecklingsprojekt.

Liksom riksdagens revisorer menar vi att det saknas
sakliga motiv för att inte Arbetsmarknadsverket skulle
disponera dessa medel i enlighet med normala
prioriteringar. Risken är att det annars blir fråga om
''gratisresurser'' och politiska ''lekpengar'' som revisorerna
så starkt ifrågasätter.

Det är utomordentligt svårt att långt i förväg veta hur
den exakta fördelningen av medel på olika åtgärder skall
göras. Därför har AMS stor frihet att prioritera inom A 2-
anslaget. Det kan även inträffa att största nyttan kan
komma ifråga för åtgärder utanför anslaget t.ex. ROT-
insatser. Regeringen föreslår därför att 1 941 miljoner
kronor hålls inne, varvid regeringen vill ha riksdagens
bemyndigande att besluta om dessa.

Vänsterpartiet menar att fördelningen bör göras i
kompletteringspropositionen. Om så inte sker föreslås att
regeringen får återkomma till riksdagen med förslag i
ärendet.

Viktigt är dock att dessa medel kommer till effektiv
användning eftersom resurserna är otillräckliga för att
framgångsrikt bekämpa arbetslösheten. Vi anser att
prioriteringen skall vara de aktiva kompetenshöjande
åtgärderna.

Utbildningsvikariaten är en utmärkt metod som dels
skolar upp befintlig personal, dels drar in nya personer i
arbetslivet.

Volymen ökar nu inom denna åtgärd som inte
finansieras över A 2-anslaget. Dock finns en fastställd
beslutsram avseende utbildningskostnader för AMS som
inom kort kommer att göra att åtgärden inte kan utnyttjas.
Denna ram bör höjas för att inte ett omotiverat stopp för
åtgärden skall uppkomma.

Vänsterpartiet har upprepade gånger krävt att ett system
för kompetensutveckling i arbetslivet införs som en
utveckling av åtgärden företagsutbildning. Regeringen
sänkte bidragsnivån 1993 vilket har gjort stimulansen
mindre. Antingen kan ett system med avdrag från
arbetsgivaravgifter användas eller också ett bidragssystem.
Vi föreslår ett bidrag om högst 90 kronor per timme, dock
högst 75 000 kronor per person.

Varselarbetsplatser prioriteras med förutsättningen att
varslen återkallas. Utbildningsplanerna skall godkännas
och det skall föreligga överenskommelser mellan de lokala
parterna om utbildningens utformning och inriktning. Det
kan ofta vara lämpligt att genomföra utbildningen på deltid
och därmed varva arbete och utbildning.

Vi bedömer att en miljard kronor av de medel som
avsätts till en fond för förnyelse och kompetenshöjning kan
användas för att förstärka existerande medel till
företagsutbildning med denna inriktning.

Ytterligare en miljard kronor avsätts till en fond som
skall stimulera försöksverksamhet för arbetstidsförkortning
där AMS får i uppgift att förhandla fram praktiska
lösningar.

Avsikten är att i olika branscher med olika
förutsättningar kunna belysa såväl sysselsättnings- och
rationaliseringseffekter som organisations- och
kostnadskonsekvenser. Vi är övertygade om att
välfärdseffekterna är stora vad gäller minskad utslagning,
ökad produktivitet, mindre arbetslöshet och ökad
jämställdhet.

Vänsterpartiet har kraftigt kritiserat regeringens förslag
angående arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen har
aviserat ett nytt förslag till regelsystem som skall läggas
fram under den närmaste tiden. Vi avstår därför från att
lägga förslag i detta hänseende nu utan avvaktar
regeringsförslaget.

Däremot föreslår vi återigen att ersättningsnivåerna i
försäkringen höjs till 90 %. Vi finansierar detta med en del
av arbetsgivaravgiftshöjningen som motsvarar 0,7
procentenheter. Regeringen bör på sedvanligt sätt justera
högstabeloppen allt efter löneutvecklingen.

Vänsterpartiet är djupt kritiskt till att regeringen drivit
igenom försämringar i anställningsskyddslagen och
medbestämmandelagen. Regeringen hycklar om att det
försämrade anställningsskyddet skall förbättra
möjligheterna till arbete.

Vi anser att dessa försämringar skall rivas upp av
riksdagen och likaså att reglerna om uthyrning av
arbetskraft förändras till tidigare utformning.

Liksom tidigare anser vi att deltidsanställda skall ha
förtursrätt till anställningar med mer tid.

Likaså upprepar vi kravet på att EU-direktivet 77/187
angående skydd för arbetstagares rättigheter vid
företagsöverlåtelse omsätts i svensk lag.

En arbetsgivare som av domstol ålagts att återta en
lagstridigt avskedad/uppsagd arbetstagare har en på 39 §
LAS grundad rätt att ''köpa ut'' arbetstagaren. Flera
uppmärksammade fall har aktualiserat detta problem. Det
är nödvändigt att vidta åtgärder för att komma tillrätta med
rådande orimliga förhållanden där makt går före rätt i en
för den enskilde avgörande fråga.

I övrigt bör kommande reformer inom arbetsrätten
grundas på syftet att skapa ett demokratiskt arbetsliv med
förstärkta rättigheter och större inflytande för
arbetstagarna.

Vänsterpartiet anser att regeringen måste lägga ett
lagförslag som uppfyller ILO:s uppmaning att avskaffa
karensdagen vid arbetsskada. Sverige har brutit mot ILO-
konvention nr 121 som reglerar ersättning till
arbetsskadade. Det är av största vikt att Sverige uppfyller
ratificerade internationella konventioner i enlighet med vad
som framförts i särskild motion.

Vad gäller arbetslivspolitiken i stort i övrigt vill
Vänsterpartiet framhålla det stora behovet av att förbättra
arbetsmiljöer och utveckla företagshälsovård och
rehabiliteringsinsatser i enlighet med vad som föreslås i
särskilda motioner.

De förändrade reglerna för arbetsskadade och den
pågående avrustningen av företagshälsovården kommer på
sikt att öka den redan katastrofalt stora omfattningen av
förtidspensioneringar som är mänskligt och ekonomiskt
oacceptabla, vilket vi också framför i annan motion.

Vi måste bryta utvecklingen nu. Vi måste stoppa
utslagningen. Vänsterpartiet vill i detta sammanhang peka
på de framtidssatsningar som de föreslagna fonderna för
försöksverksamhet med arbetstidsförkortning, förnyelse
och kompetenshöjning i arbetslivet innebär.

Det gäller att förändra både arbetsinnehåll och
arbetsorganisation. Det handlar om att skapa större
delaktighet och självbestämmande. Bekämpandet av
ohälsan framsprungen ur arbetslivet kan gå hand i hand
med med demokratiska arbetsrättsreformer, ökad
livskvalitet genom arbetstidsförkortning och ökad
produktivitet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens
arbetsmarknadspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en aktiv sysselsättningspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att utnyttja anslagna
medel för arbetsmarknadspolitiska ändamål,

5. att riksdagen beslutar att outnyttjade medel för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder anslagna för budgetåret
1993/94 reserveras för motsvarande ändamål för budgetåret
1994/95,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att förhindra utslagning
inom den kommunala sektorn,

7. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1994/95 anvisar 2 400 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit för arbetsmarknadsutbildning inkl.
utbildningsbidrag,

8. att riksdagen till Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar 48 300
000 kr utöver vad regeringen föreslagit,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av
arbetsmarknadsutbildning,

10. att riksdagen beslutar att fullt utbildningsbidrag skall
utgå till personer som genomgår arbetsmarknadsutbildning
inom det reguljära skolväsendet,

11. att riksdagen beslutar att fullt utbildningsbidrag skall
utgå till ungdomar i åldrarna 20--24 år som är berättigade
till ersättning från arbetslöshetskassa och som saknar
treårig gymnasial utbildning enligt vad i motionen anförts,

12. att riksdagen beslutar att arbetstiden för
beredskapsarbetare återställs till 40-timmarsvecka,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskapsarbeten,

14. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för budgetåret 1994/95 anvisar 800 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit för beredskapsarbeten,

15. att riksdagen beslutar att finansieringsbidragen för
ungdomspraktik avskaffas,

16. att riksdagen beslutar att ungdomspraktiken ersätts
med en kortare praktikplats och därefter en anställning med
rekryteringsbidrag i högst nio månader,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomspraktik,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomsprojekt,

19. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för budgetåret 1994/95 anvisar 250 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit till de otraditionella medlen för
ungdomsprojekt enligt vad i motionen anförts,

20. att riksdagen beslutar att avskaffa ALU-
delegationen,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ALU-volymen,

22. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för budgetåret 1994/95 anvisar 120 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit för arbetslivsutveckling,
kringkostnader,

23. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för budgetåret 1994/95 anvisar 5 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit för ALU-delegationen,

24. att riksdagen -- om yrkande 22 och 23 bifalls -- till
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95
anvisar 125 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit för
arbetsmarknadsutbildning,

25. att riksdagen beslutar att regeringen inte får
disponera 310 000 000 kr av anslaget till
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ospecifiserade
arbetsmarknadspolitiska åtgärder på utsatta orter och olika
utvecklingsprojekt enligt vad i motionen anförts,

26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
fördelning av ej fördelade medel under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder enligt vad i motionen
anförts,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildningsvikariaten,

28. att riksdagen beslutar att bidraget för
företagsutbildning höjs till högst 90 kr per timme enligt vad
i motionen anförts,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om framtidsfond för förnyelse och
kompetensutveckling,

30. att riksdagen beslutar att ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen höjs till 90 %,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högsta belopp i
arbetslöshetsförsäkringen,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsrätten,

33. att riksdagen beslutar att lagen om anställningsskydd
skall ha den lydelse lagen hade den 31 december 1993,

34. att riksdagen beslutar att lagen om medbestämmande
i arbetslivet skall ha den lydelse lagen hade den 31
december 1993,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglerna för uthyrning av
arbetskraft,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om deltidsanställda,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för arbetstagares
rättigheter vid företagsöverlåtelse,

38. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer
verksamma regler för att förhindra utköp enligt 39 §
anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen
anförts,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
arbetslivspolitiken i stort.

Stockholm den 25 januari 1994

Gudrun Schyman (v)

Berith Eriksson (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)

Hans Andersson (v)