Åtgärder för ett spritt enskilt ägande

Motion 1989/90:N367 av Alf Wennerfors (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:N367

av Alf Wennerfors (m)

Åtgärder för ett spritt enskilt ägande

Ett samhälle med fria medborgare och en fri ekonomi är den samhällsform
där människors initiativkraft och ansvarstagande bäst kommer till uttryck.
Ett viktigt mål för moderat politik är därför att stödja den personliga, direkta
äganderätten genom frivilligt och individuellt sparande.

Den enskilda människans trygghet, valfrihet och oberoende ökar om hon
genom ett eget sparande får del i vårt lands växande välstånd, t.ex. som delägare
i vårt näringsliv och ägare till sin bostad.

För fortsatt ekonomisk tillväxt och fortsatta framsteg krävs ett ökat sparande.
Men att öka det offentliga sparandet löser inte vårt lands problem.
Det konserverar enbart nuvarande maktförhållanden och medverkar till en
stagnerande ekonomi i stället för att stimulera förnyelse, utveckling och initiativkraft.

På samma sätt som en statlig eller facklig förmögenhetskoncentration strider
mot målsättningen för ägandet gäller även detta mycket stora privata förmögenheter.
Enligt min uppfattning kan den enskildes frihet och oberoende
försvagas om småspararnas ägarinnehav är obetydligt jämfört med ett fåtal
stora privata förmögenheter. Därför bör ägandet spridas till alla medborgare.
En politik bör sikta på att reducera ojämnheterna i förmögenhetsinnehav.
Detta bör ske genom förändringar i den fortsatta ökningen av hushållens
tillgångar. För att bidra till denna utveckling bör stat och kommun skapa
gynnsammare villkor för enskild kapitalbildning och ägande upp till en viss
nivå.

I en rad moderata motioner aktualiseras olika förslag för att stödja enkilt
ägande. Denna motion kommer att inriktas på några delområden.

Aktiesparande

Aktieinnehavets fördelning är en vital fråga för en politik som syftar till en
ökning och spridning av det enskilda ägandet. Den är väsentlig ur den enskilda
aktiespararens synpunkt, eftersom sparande i aktier ger en direkt
ägardel i näringslivet. Villkoren för enskilt aktiesparande har dessutom
mycket stor betydelse för näringslivets tillgång på riskvilligt kapital, vilket är
en avgörande fråga för dess framtida konkurrenskraft och expansion.

RINKens förslag till kapitalbeskattning

Utifrån målsättningen att stimulera enskilt ägande och åstadkomma ett spritt
enskilt ägande bör en reformering av kapitalbeskattningen, enligt min uppfattning,
ges en sådan utformning att aktiesparande - upp till en viss storlek stimuleras
genom särskilt förmånliga skatteregler.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den statliga utredningen om en reformerad inkomstbeskattning (RINKen)
föreslår att beskattning av aktievinstbeskattade tillgångar skall ske enligt
en s.k. portföljmetod.

Beskattningen i en portföljmetod kan i princip konstrueras så att beskattning
endera sker av det faktiska utfallet av en tranksaktion eller ej.

Den nuvarande kapitalbeskattningen har som huvudprincip att beskattning
skall ske av det faktiska utfallet. Den av utredningen av reformerad inkomstbeskattning
föreslagna beskattningen bygger på att eventuella vinster
i hela aktieportföljen skall beskattas så fort ägaren under året gjort minst ett
köp eller försäljning.

Nackdelen med kapitalbeskattning, där det faktiska utfallet av en transaktion
inte ligger till grund för beskattningen och där vinster och förluster inte
behandlas symmetriskt, är bl.a. att skatt kan utgå vid förlustaffärer. Stora
vinster kan, å andra sidan, helt undgå beskattning. Flera remissinstanser har
redan påpekat denna allvarliga brist i RINKs förslag.

Beskattningen enligt en portföljmetod strider mot den grundläggande
principen i vårt skattesysten att beskattning skall ske av vinster medan skatt
ej behöver utgå på förluster. Denna princip är, enligt min uppfattning, en
vital del av människornas förståelse och förtroende för vårt skattesystem.

I en motion till fjolårets riksdag framhöll jag bristerna med en kapitalbeskattning
enligt portfölj metoden. Under senare tid har det blivit uppenbart
att dessa brister är betydande.

Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att kapitalbeskattningen ej
bör ske enligt de principer om portföljmetod som utredningen om reformerad
inkomstbeskattning föreslagit.

Kapitalbeskattning vid avyttring av aktievinstbeskattade tillgångar skall
enbart ske på realiserade vinster, varvid vinster och förluster behandlas symmetriskt.

Beskattning av aktiefonder och investmentbolag

Aktiefonder är en attraktiv sparform för aktiesparare som vill sprida sitt risktagande.
För att bl.a. stimulera enskilda människors sparande i aktiefonder
är dessa, vid omplaceringar av sina innehav, befriade från skatt.

Aktier i investmentbolag är ett alternativ till aktiefonder. Investbolagen
är ofta en koncern, där moderbolaget äger aktier, marknadsnoterade och i
vissa fall i form av egna rörelsedrivande dotterbolag.

Investbolagen kontrolleras ofta av någon/några ägargrupperingar. För investmentbolag
gäller att skatt utgår vid eventuell realisationsvinst om bolaget
inte haft innehavet längre tid än två år.

Utredningen om reformerad företagsbeskattning (URF) föreslog i sitt betänkande
nya gemensamma regler för investmentbolag och aktiefonder.

Förslaget bygger på att Mot. 1989/90

- intäktsräntor är skattepliktiga medan utgiftsräntor är avdragsgilla N367

- mottagen utdelning är skattpliktig

- beslutad utdelning för beskattningsåret är avdragsgill, dock ej så att skattemässigt
underskott uppkommer

- reavinster på aktier m.m. är skattefria

- en schablonintäkt på 1,5 % av aktiers m.m. marknadsvärde vid beskattningsårets
ingång införs.

För investmentbolagen finns en rad tillvägagångssätt för att undvika den
nya skatten som schablonintäkten resulterar i. De kan få avdragsposter, t.ex.

- öka belåningen och dra av räntorna

- öka utdelningen

- omvandla reaförluster till räntekostnader.

För aktiefonderna är möjligheterna att undvika beskattningen betydligt
mindre. För dessa finns visserligen möjligheten att öka utdelningen. Men det
innebär enbart att beskattningen flyttar från fonden till de enskilda ägarna,
varför den sammanlagda skattesituationen inte ändras.

Den allmänna bedömningen bland placerare är att investmentbolagen,
med de nya skattereglerna, kommer att få en mycket fördelaktig skattesituation.

I praktiken torde de inte komma att erlägga någon eller mycket ringa
skatt.

För aktiefonderna - där den breda allmänhetens aktiesparande finns - ter
sig bilden helt annorlunda.

Utredningen konstaterar att

De föreslagna reglerna - skulle till skillnad från vad fallet är för investbolagen
- ha medfört en väsentlig skatteskärpning för aktiefonderna under den
studerade perioden (1981-86) med en ökning av skatten från 116 mkr till 1
167 mkr. Detta är en reflex av att aktiefonderna enligt dagens skatteregler
behandlas förmånligare än investmentföretagen bl.a. avseende reavinstbeskattningen
av äldre aktier.

Den statliga ägarutredningen diskuterade i sitt betänkande, avgivet hösten
1988, för- och nackdelarna med att utvidga denna skattebefrielse till att
även gälla s.k. investmentbolag. Av utredningens undersökningar framgår
att de marknadsnoterade investmentbolagen kontrolleras av ett fåtal ägarfamiljer/ägargrupperingar.
I flera fall är investmentbolagen vitala delar i olika
ägarsfärers kontroll över delar av vårt näringsliv.

Företrädare för investmentbolagen har framhållit vikten av att företag
kontrolleras av en "stark ägare”. Genom att investmentbolagen i sin tur kontrolleras
av ett fåtal ägare, innebär en utveckling där investmentbolaget i
ökad utsträckning skulle bli "starka ägare” i andra bolag att ägar- och maktkoncentationen
skulle öka ytterligare.

Genom ägarkoncentrationen i investmentbolagen kan dessas effektivitet i
vissa avseenden ifrågasättas. Det är imperiskt belagt att koncentration av
ägande och mycket täta band, mellan ägare - styrelse - VD, förorsakar problem
t.ex. när företagets angelägenheter handhas på ett mindre effektivt
sätt.

I en motion om spritt ägande till fjolårets riksdag framhöll jag att "En för

17

ändring av beskattningen av investmentbolag i den riktning som diskuterats Mot. 1989/90
inom ägarutredningen skulle innebära en kraftig uppvärdering av de mark- N367
nadsnoterade investmentbolagens aktier. Genom att dessa är koncentrerade
till ett fåtal ägargrupperingar skulle en sådan åtgärd kraftigt öka dessas förmögenheter.
Detta är ej önskvärt om man vill sprida ägandet och skapa en
jämnare förmögenhetsfördelning.”

Det kan nu konstateras att genom utredningen om reformerad företagsbeskattning
(URF) i juni 1989 presenterade ett förslag utifrån ägarutredningens
riktlinjer, har den s.k. investmentrabatten reducerats för de investmentbolag
som är noterade vid Stockholms Fondbörs.

Genom att investmentbolagens beskattning skulle bli avsevärt förmånligare
än aktiefondernas, skulle den stimulans av aktieägande och ett spritt
enskilt ägande som fonderna innebär, delvis gå förlorad. En sådan utveckling
är ur flera aspekter ej önskvärd.

Den nya beskattningen av investmentbolag och aktiefonder bör därför utformas
så att den ger en lika hög effektiv beskattning av bägge dessa sparformer.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Skatte- och allemansfondssparande

Under det borgerliga regeringsinnehavet startades det s.k. skattefondssparandet.
Syftet var att öka antalet aktieägare, sprida ägandet och därigenom
bidra till näringslivets riskkapitalförsörjning.

Skattefondssparandet blev tidigt en succé. Denna sparform ersattes senare
med det snarlika allemansfondssparandet.

Denna sparform bygger på sparande i en typ av aktiefonder. Varje år får
den som deltar i allemanssparande! spara ett högsta belopp. Om sparandet
avslutas och andelen i aktiefonden säljs är den enskilda aktiespararens vinst
skattebefriad.

Allemansfondssparandet sker ofta via bank. De flesta allemansfonderna
är därför knutna till bankerna.

Antalet delägare i en allemansfond

Syftet med allemansfonderna är att sprida ägande och makt.

Ursprungligen fick det i varje allemansfond finnas högst 75 000 delägare.

Genom proposition 1987/88:60 höjdes denna gräns till 100 000 personer. På
grundval av förslag i prop 1988/89:150 höjdes åter - på förslag av Sveriges
Värdepappersfonders förening - högsta antal andelsägare i en allemansfond.

Den gången från 100 000 till 150 000 personer.

Genom det stora antalet delägare är det praktiskt omöjligt för ägarna att
träffas och besluta om fondernas angelägenheter. För att ägarna skall ta sitt
ansvar och bestämma i sina egna angelägenheter bör det högsta antalet delägare
i en fond kraftigt sänkas. Genom ändring i lagen om allemanssparande
(1983: 890) bör det största antalet delägare i en allemansfond därför sättas
till 50 000 personer. Utskottet bör ges i uppdrag att utforma erforderlig lagtext.

Genom den av mig föreslagna förändringen får de enskilda delägarna

18

ökade möjligheter att utöva inflytande på fondernas förvaltning. Det blir Mot. 1989/90

också fler fonder och fler personer som kommer att sitta i fondernas styrel- N367

ser. Detta kommer att bidra till maktspridning och pluralism.

Skattefonderna

Sedan 1984 sker det inget nysparande i aktiefonderna. Med tanke på hushållens
låga sparande bör åtgärder vidtas för att nysparandet i aktiefonderna
skall kunna ske.

Det finns för närvarande 37 stycken företagsanknutna skattefonder. Även
här är det angeläget att nysparande kan ske.

Det ter sig naturligt att dessa fonder i framtiden ges en likartad behandling
som allemansfonderna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Förslaget till ny aktiefondslag

Aktiefondernas verksamhet regleras för närvarande av 1974 års aktiefondslag.
I promemorian ”En ny aktiefondslag ” (Ds 1989:71) föreslår en arbetsgrupp
i finansdepartementet en ny lag.

Förslaget innebär bl.a. att fonderna ges större möjligheter att förvalta delägarnas
pengar på ett bra sätt. Förslaget innebär också en anpassning till
EGs normer vilket är positivt. Men på några punkter är förslaget otillfredsställande.

Delägarna i en aktiefond har, enligt den nu gällande lagstiftningen, rätt att
utse en ledamot i fondbolagets styrelse för varje påbörjat tretal ledamöter.

Dessa ledamöter väljs på en s.k. andelsstämma. På andelsstämman har
ägarna rätt att förutom att välja ledamöter i det s.k. fondbolag som förvaltar
fondens tillgångar, även ställa frågor och få information om förvaltningen.

Om delägarna är missnöjda med förvaltningen kan de besluta att byta fondbolag.
De har även rätt att utöva rösträtt för fondernas aktier.

I förslaget till ny aktiefondslag föreslås att systemet med andelsstämmor
skall avskaffas. Detta vore enligt min mening djupt olyckligt. Det innebär
att de som äger aktiefonden skulle fråntas rätten att besluta över förvaltningen
av fondens tillgångar.

Förslaget skulle leda till en utökad maktställning för dem som äger fondbolaget,
dvs. banker och fondkommissionärer. Genom att stämman avskaffas
kommer delägarnas direkta insyn och kontrollmöjligheter att reduceras.

Samtidigt skulle det passiva ägandet utan ägaransvar öka genom att det
inte skulle vara möjligt för fonderna att utöva rösträtt för fondens aktieinnehav.
Detta vore av flera skäl en olycklig utveckling.

Riksdagen bör därför som sin mening ge till känna att andelsägarna i en
aktiefond även i framtiden vid en ändring av 1974 års aktiefondslag skall ha
rätt att besluta om fondens angelägenheter på en andelsägarstämma.

Kopplingen aktiefonder och banker

För närvarande är många fonder, enligt min uppfattning, i alltför hög grad
knutna till de stora bankerna. Risken finns härigenom bl.a. att fonderna ut

19

nyttjas för att stärka respektive banks ”intressesfär” i stället för att prioritera Mot. 1989/90

en god avkastning på aktiespararnas insatta kapital. N367

Denna fråga bör ges ökad uppmärksamhet genom att möjligheterna för
bankerna att äga aktier i placeringssyfte övervägs. Det kan därvid uppkomma
intressekonflikter mellan fondernas intresse och bankens intresse.

Särskilt allvarlig kan denna risk bli ifall aktiefondsägarnas kontroll via andelsstämmor
försvinner, en fråga som tidigare behandlats i denna motion.

Åtgärder bör därför vidtas för att minska kopplingen mellan banker och
de fondbolag som förvaltar olika typer av aktiefonder. Detta kan t.ex. ske
genom att bankinspektionen ges i uppdrag att beakta detta vid granskningen
av banker respektive bankernas fondbolag.

Den enskilde aktiespararen bör kunna välja mellan att äga aktier som fysisk
eller juridisk person. Väljer hon att starta ett aktiebolag och äga aktierna
inom ramen för detta kan detta bolag med nuvarande skatteregler
vara förvaltande - eller rörelsedrivande - i värdepapper. Den enskilda aktiespararen
bör själv få avgöra vilken inriktning och därmed skattestatus som
bolaget bör ha.

I maj 1988 avkunnade kammarrätten sju domar där man bl.a. pekade på
vilka kriterier som hittills har krävts för fåmansbolag att bli rörelsedrivande
i värdepapper. Domarna har tolkats på så sätt att det för detta skall krävas
ett 50-tal affärer och en omsättning på cirka 3 mkr.

Enligt min mening bör den enskilda aktiespararen själv få avgöra inriktningen
på bolagets verksamhet. Rörelsekriterierna bör därför sättas lågt. Ett
lämpligt kriterium är därför minst fem affärer och en omsättning på 100 000
kronor.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utförsäljning av statligt ägda företag

Flera statliga företag har under de senaste åren helt eller delvis sålts ut på
marknaden. Bland dessa kan nämnas Uddevalla Shipping (UV) och SSAB.

Aktierna i UV har sålts ut till fyra kategorier,

- de börsnoterade transportföretagen Bilspedition och Nordström & Thulin

- institutionella placerare, t.ex. försäkringsbolagen Skandia, Trygg Hansa
och Folksam

- två fondkommissionärers största kunder

- vissa högre befattningshavare hos vissa institutioner m.fl.

Under 1990 skall ytterligare statliga företag privatiseras. Det är viktigt att
aktieteckningen i dessa sker på ett tillfredsställande sätt.

Enligt min uppfattning har allmänheten allvarligt missgynnats vid utförsäljning
av statliga företag. Regeringen har gynnat de stora placerarna vid
aktieteckningar. Detta har skett samtidigt som ägarutredningen pekat på
nackdelarna av institutionalisering och koncentration av ägandet i de
svenska börsföretagen.

De anställda inom det företag som marknadsnoteras bör på förmånliga
villkor erbjudas att köpa högst 10% av de aktier som skall marknadsnoteras.

Möjligheten för övriga statligt anställda att teckna aktier på sådant sätt
som anges ovan bör övervägas i samband med utförsäljningen.

För att stimulera ett spritt enskilt ägande bör minst hälften av aktierna Mot. 1989/90

förbehållas allmänheten. Om emissionen blir övertecknad bör varje person N367

erhålla högst en börspost. Tilldelning bör ske genom utlottning av opartisk
myndighet. Någon särbehandling av vissa personer, som tidigare skett, bör
ej ske.

Introduktionskursen vid marknadsnotering av Procordia, UV-shipping
och SSAB var, enligt den gängse uppfattningen på kapitalmarknaden,
mycket förmånlig. Med tanke på svängningarna i stål- och sjöfartskonjunkturen
kan det vara motiverat med ett försiktigt satt utförsäljningspris. Enligt
min uppfattning var introduktionspriset vid utförsäljningen av SSAB alltför
lågt, vilket resulterat i att de som fått tilldelning kunnat ta hem snabba vinster.

För att åstadkomma ett spritt enskilt ägande och att de anställda i stor utsträckning
skall vara med vid introduktioner bör privatpersoner, som bara
får en post, betala ett 10% lägre pris än institutionella placerare, vilka i sin
tur kan få tilldelning av flera poster.

Vinstandelssystem

Vinstandelssystem har visat sig vara en bra form för att sprida ägandet. Erfarenheterna
från de företag som infört vinstandelssystem är generellt sett
goda.

Det nya skattesystemet bör ges en sådan utformning att vinstandelssystem
uppmuntras.

Vinstandelssystem bör därför införas inom statligt ägda företag samt inom
affärsverken televerket, luftfartsverket och postverket.

Statligt anställdas företräde vid utförsäljning av statliga
företag

I den allmänna debatten anförs ofta att statligt anställda på vissa områden
missgynnas jämfört med personer antällda inom den privata sektorn. Ett exempel
på detta, som ofta framhålls, är att de statligt anställda ej ges möjlighet
att bli delägare i det företag man arbetar i.

En möjlighet i detta hänseende som bör prövas vore, enligt min uppfattning,
att ge statligt anställda företräde att teckna högst 10% av akterna vid
utförsäljning av statliga företag.

Försäljning av statens andel i VPC

Värdepapperscentralen (VPC) sköter aktieboken och handhar registreringen
av aktier i s.k. avstämningsbolag, dvs. bolag vars aktier handlas vid
Stockholms Fondbörs. Ägare till VPC är staten tillsammans med vissa
branschintressenter.

Staten gick ursprungligen in i VPC av insyn- och kontrollskäl. Erarenheten
visar att dessa syften väl kan uppnås genom ramlagstiftning och bankinspektionens
tillsyn. Det finns mot denna bakgrund inga skäl för staten att
behålla sin andel i VPC. Denna bör därför säljas. Vid försäljning bör beaktas
värdet av att de intressenter som idag saknar ägarandel får del av ägandet i
VPC.

Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att stödja ett spritt ägande, genom att den framtida
kapitalbeskattningen ges en sådan utformning att aktieinnehav
upp till en viss nivå stimuleras genom förmånliga skatteregler,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
framtida kapitalbeskattningen ej bör utgå från en s.k. portföljmetod,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att den framtida kapitalbeskattningen skall utgå
från faktiskt realiserade vinster och förluster,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om att vinster och förluster vid beskattning skall
behandlas symmetriskt,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att beskattningen av investmentbolag och aktiefonder
bör utformas så att den ger en lika hög effektiv beskattning av
bägge dessa sparformer,1]

[att riksdagen beslutar att det vid aktiesparande i fåmansbolag
skall vara möjligt att vid beskattning vara rörelsedrivande i värdepapper,
förutsatt att man under året vid minst fem transaktioner tillsammans
omsatt lägst 100 000 kr.,1]

[att riksdagen uttalar att allemansfondssparandet bör bibehållas,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om allemansfonderna
i enlighet med vad som i motionen anförs,2]

[att riksdagen beslutar att det högsta antalet delägare i en aktiefond
skall vara 50 000 personer,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om skattefondssparande,2]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om kopplingen banker/fondkommissionärer och aktiefonder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om rätten för andelsägare i en aktiefond att besluta
om fondens angelägenheter på en andelsägarstämma skall finnas kvar
vid en eventuell förändring av 1974 års aktiefondslag,

3. att riksdagen ger regeringen till känna att vid utförsäljning av
statligt hel- eller delägda företag, skall de statligt anställda ges företräde
att på förmånliga villkor köpa 10% av aktierna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om vinstandelssystem,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att vinstandelssystem bör införas inom statligt
ägda företag samt inom affärsverken televerket, luftfartsverket och
postverket,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1989/90

motionen anförs om principer för utförsäljning av statliga företag, N367

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att ingen särbehandling skall ske av vissa personer
vid tilldelning av aktier när statliga företag säljs,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att de anställda, i företag som skall säljas ut, skall
ha rätt att teckna aktier i enlighet med vad som i motionen anförs,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om villkoren för institutionella placerares deltagande
vid utförsäljningen av statliga företag,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om försäljning av statens andel i Värdepapperscentralen
(VPC).

Stockholm den 25 januari 1990

Alf Wennerfors (m)

1 1989/90:Sk452

2 1989/90:Fi608

23