Bostadspolitiken

Motion 1992/93:Bo238 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

Bostaden är en grundläggande social rättighet i likhet
med arbete, utbildning och sjukvård. Allas rätt till en god
bostad är det grundläggande målet för den sociala
bostadspolitiken.

När målet formulerades för 50 år sedan var dess
innebörd att undanröja den bostadsslum, trångboddhet och
bostadsbrist som präglade den tidens Sverige. Dessa
förhållanden var i hög grad en följd av den
marknadsinriktade bostadspolitik som dittills förts.

I dag är denna nöd och brist avskaffad. Sverige har ett
stort och modernt bestånd av bostäder av hög kvalité.
Bostäderna är modernt utrustade och trångboddheten är i
det närmaste avskaffad. Antalet bostäder med hög
utrymmesstandard är mycket stort. Boendet har utvecklats
över hela landet. Den solidariska bostadspolitiken i
kombination med en aktiv regionalpolitik har gjort detta
möjligt.

Bostadsförsörjningen -- en samhällsangelägenhet

Rätten till en god bostad är grundläggande i ett samhälle
som präglas av rättvisa, solidaritet och lika möjligheter i
livet. Den sociala bostadspolitiken har gjort att vi i Sverige
kommit längre än i de flesta andra länder på vägen mot ett
rättvist och jämlikt boende. Vi har en hög boendestandard
och den är betydligt jämnare fördelad än i andra länder som
förlitat sig på marknadsmekanismer inom bostadsplanering
och bostadsbyggande.

I själva verket är bostadspolitiken ett av de områden där
den ideologiska skillnaden är allra störst mellan det
socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige och de olika
konservativa och liberala krafter som anser att det är
marknaden och inte medborgarnas behov som skall styra
planering och åtgärder.

Den som menar allvar med ambitionen att barnen skall
växa upp med rättvisa förutsättningar i livet, att de äldre
skall få en trygg och värdig ålderdom och att människor från
andra länder skall få en bra start i Sverige, kan aldrig
acceptera ökade klyftor i boendet och segregerade
bostadsområden där de sämre ställda får hålla till godo med
de bostäder som andra ratat. Bostadspolitiken är ett av
fundamenten för ett rättvist och rättfärdigt samhälle.

Den sociala bostadspolitiken kommer därför alltid att
vara en viktig angelägenhet för socialdemokratin.

Vi måste kunna upprättahålla en bostadsproduktion
över hela landet som gör det möjligt att realisera målet om
allas rätt till en bra bostad. Bostadsfinansieringen måste ges
en sådan inriktning att behovet av bostaden blir det
utslagsgivande för konsumenternas efterfrågan. Inflytandet
för de boende över bostaden måste kunna utvecklas
ytterligare.

Regeringspolitiken -- ett systemskifte

Den borgerliga regeringens politik på bostadsområdet
innebär en total kursändring. Den sociala bostadspolitiken
skall avskaffas. Bostadsdepartementets frågor har splittrats
upp på sju olika ministrar så att ingen längre har överblick
över de samlade effekterna av olika grundskott mot
bostadspolitiken. Samhällets instrument för att klara en bra
bostadsförsörjning tas bort. Det är ett uttalat mål för
regeringens politik att stat och kommun skall dra sig tillbaka
och låta marknadskrafterna ta över. Det är i fortsättningen
marknadskrafterna som skall bestämma vad som
skall byggas, var det skall byggas, för vem det
skall byggas och vad det skall kosta att bygga och
vad det kommer att kosta att bo.

Sedan 1991 har riksdagen två gånger beslutat om att
ändra förutsättningarna för finansiering av både ny- och
ombyggnad. Under samma period har riksdagen dessutom
beslutat om att höja boendekostnaderna i det befintliga
beståndet genom höjningar av den garanterade räntan.

Riksdagsmajoritetens olika beslut har helt slagit undan
benen för all planering.

Genom att riva upp beslutet om räntelånesystemet
skapades en oro för hur det borgerliga förslaget skulle
utformas. När riksdagsmajoriteten fattade beslutet om att
bostadssubventionerna på sikt skulle avvecklas
konstaterade producenterna att det skulle bli för dyrt att
genomföra planerade projekt. Alla projekt som kunde
stoppas, avbröts.

Det är helt självklart att varken de som som bor eller de
som bygger fastigheter och tillverkar byggmateriel hinner
anpassa ekonomi och verksamhet till dessa oerhört snabbt
ändrade förutsättningar.

Bristen på förtroende för regeringens politik är ett av de
stora problemen för att få igång byggandet igen. Byggandet
som svarar för drygt hälften av landets samlade
investeringar är en verklig motor i ekonomin. Tvära
omställningar med stora neddragningar i byggnadsindustrin
leder till att produktionskapacitet slås ut, som i ett längre
tidsperspektiv visar sig behövas.

Bristen på förtroende är än allvarligare i en djup
lågkonjunktur som Sverige befinner sig i just nu, med hög
arbetslöshet. När medborgarna känner oro och otrygghet
inför framtiden måste regering och politiker vara de som
skapar möjligheterna och hittar vägarna som ger tilltro och
framtidshopp.

Ökade boendekostnader

I valrörelsen 1991 invaggades medborgarna i tron att
med en borgerlig regering skulle hyresökningarna utebli.
Verkligheten efter 15 månader med en borgerlig regering
visar att det rakt motsatta hände. Hyrorna har stigit så
dramatiskt att många familjer inte längre klarar att betala
sina bostadskostnader. Dagligen vräks familjer från sina
hem. Det handlar inte bara om familjer som räknat för
optimistiskt i sitt villaköp.

I juni 1992 beslutade riksdagens borgerliga majoritet att
boendekostnaderna för varje hushåll i en bostad byggd
senare än 1978 skulle öka med i genomsnitt 70 kr/kvm.

Socialdemokraterna avvisade förslaget därför att det
skulle skapa orimliga boendekostnadsökningar för de
enskilda hushållen.

De senast byggda fastigheterna har självklart de högsta
boendekostnaderna. För bostadsföretag med lägenheter
med olika färdigställandeår är det möjligt att fördela
kapitalkostnaderna mellan olika årgångar.
Bostadsrättsföreningar och egna hem får helt bära sina egna
kostnader.

Regeringens svar på oppositionens och de boendes
protester mot de dramatiska hyreshöjningarna var att
företagen borde sänka sina kostnader för administration
och förvaltning i motsvarande mån. Förhandlingarna är
ännu inte slutförda. Flertalet av de företag som hittills har
gjort upp har inte fått kompensation för de ökade
kapitalkostnaderna.

Att hyresökningarna inte blev befarade 15--20 procent
är ändå inte till glädje för de boende. De vet att nya
hyresökningskrav är på gång. De kommer påtagligt att
känna när företagen skär ner vardagsunderhållet och
servicen.

De allmännyttiga bostadsföretagen skall drivas enligt
självkostnadsprincipen. Det innebär att det inte finns några
vinster att använda som kompensation för uteblivna
hyresintäkter. Många bostadsfastigheter, främst från det
s.k. miljonprogrammet, har mycket stora behov av
reparationer, ombyggnader och underhåll. En omfattade
kapitalförstörning kommer att bli resultatet om dessa
fastigheter inte åtgärdas inom en inte för avlägsen tid.

Några fastighetsägare har minskat sina kostnader genom
att förlänga underhållsperioder, vilket kanske kan vara
möjligt under någon kortare period.
Bostadsrättsföreningarnas modell med lägenhetsvisa
underhållsfonder är ett fördelaktigt sätt för de boende att
själva välja tidsintervall för det inre underhållet som i högre
utsträckning bör användas även inom hyresrätten. En
omläggning från företagsvisa till lägenhetsspecifika
underhållsfonder tar emellertid lång tid, varför omedelbara
besparingar inte kan påräknas.

Ett påtagligt och omedelbart bekymmer är den
förslumning som kan bli resultatet av att företagen tvingats
skära i drift, skötsel och service till de boende. Att inte
åtgärda stillastående hissar, byta glödlampor, laga kranar,
sköta tvättstugor och städa trappuppgångar skapar mycket
snabbt en ond cirkel. Misskötta fastigheter känner de
boende inte stolthet över, och det resulterar i nästa steg i
förslummade fastigheter och bostadsområden.

Besparing 1994

Överenskommelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna innebär att en besparing på
bostadssektorn skall genomföras den 1 januari 1994 på 3
mdkr netto. Bruttobesparingen skall vara så stor att den ger
utrymme för nödvändiga höjningar av bostadsbidragen.
Effekterna på hyran skall fördelas så rättvist som möjligt.
En kostnadsutjämning bör eftersträvas mellan yngre och
äldre årgångar av bostäder.

Som poängteras i Socialdemokraternas motion
1992/93:Fi35, innebär inte uppgörelsen, att besparingen
enbart skall bäras i det bestånd av bostäder för vilka
räntebidrag lämnas.

En besparing enbart genom minskade räntebidrag
innebär att ca drygt en femtedel av de boende får bära de
ökade boendekostnaderna. Merparten, dvs. fyra
femtedelar, kommer inte alls att behöva bidra till
budgetförstärkningen på detta område. Detta kan inte
accepteras.

Socialdemokraterna anser att de ökade bördorna måste
fördelas över hela bostadsbeståndet och på alla
upplåtelseformer. Det är nödvändigt av rättviseskäl, men
också för att undvika fortsatta påfrestningar på
fastighetsmarknaden, vilket i sin tur leder till ytterligare
påfrestningar på banker och bostadsinstitut.

Regeringens tankar om att besparingen skall fördelas
med 70 kr/kvm i räntebidragsbetåndet visar följande
genomsnittliga kapitalkostnadsökningar i olika årgångar.
Det bör poängteras att hyrorna i storstadsområdena faktiskt
ligger ca 1 000 kr över riksgenomsnittet per månad.

Kapitalkostnader samt kostnadsökningar till följd av
höjning av garanterade räntan i hyres- och bostadsrättshus
för 1994 med olika färdigställandeår (kr/kvm)

Årgång
S:a
Normal
Extra
S:a
S:a kostna-
upp-
upp-
upp-
kostna-

der
1993
trappning
trappning
trappning
der 1994 1991
648
37
33
70
718
1988
581
27
43
70
651
1985
449
27
43
70
519
1982
413
19
51
70
483
1979
330
12
58
70
400

Årgång
S:a
Normal
Extra
S:a

S:a kostna-
upp-
upp-
upptrappning

kostna-

der
1993
trappning
trappning
Brutto
Netto
der 1994

Egna hem
1991
489
36
57
93
65
554
1988
486
29
65
93
65
551
1985
434
23
70
93
65
499
1982
365
17
76
93
65
430
1979
279
--
--
--
--
279

Om man i ställer väljer en ökning av fastighetsskatten
med exempelvis 0,4 procent på egnahem och 0,5 procent på
hyresoch bostadsrättshus ökar kapitalkostnadernas och
fastighetsskattens andel av boendekostnaderna enligt
nedanstående.

I hyres- och bostadsrättshus blir höjningen ca 10 kr/kvm
och år. Beräkningen är gjord på en lägenhet på 80 kvm.

Årgång
S:a kostnader

Total kostnad 1993
Ökning
1994
Hyres-
och bostadsrättshus 1988
581
33
614
1985
449
33
482
1982
413
66
479
1979
330
66
396
1976
250
66
316
1973
190
66
256
1970
170
66
236

För
egnahem med taxeringsvärde på 500 000 kr betyder
0,1 % höjning av fastighetsskatten en
boendekostnadsökning med ca 500 kr per år. Ett
taxeringsvärde på 250 000 ger en boendekostnadsökning på
ca 250 kr per år.

Effekten på boendekostnaderna blir ungefärligen
densamma om man använder sig av en enhetlig boavgift och
sätter den till ca 70 kr per månad och bostad.

Nytt finansieringssystem

Från 1993 gäller ett nytt finansieringssystem både för
nyoch ombyggnad. Socialdemokraterna har tidigare avvisat
systemet. Vår slutsats var att den föreslagna omläggningen
skulle förvärra och fördjupa problemen på bygg- och
bomarknaden.

Regeringen förutsatte att omläggningen i sig skulle
innebära en positiv effekt på ränteläget. Som bekant har det
visat sig att regeringen fullständigt missbedömde
marknadens reaktion.

Vidare räknade regeringen i sin proposition med en årlig
nyproduktion på 35 000 lägenheter, och 32 000 ombyggda
lägenheter. Dagens prognoser innehåller som bekant helt
andra siffror.

Omläggningen av bostadspolitiken ''skall ske på ett sätt
som ger alla möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris'',
skrev regeringen i sin proposition våren 1992. De som t.ex.
bor i nybyggda bostadsrätter och villor vet att effekterna av
omläggningen är allt annat än rimliga.

Riksdagen har sagt att omläggningen skall utvärderas
efter tre år. Vi anser att den utvärderingen skall göras redan
nu. Omläggningen har inte fått de effekter som regeringen
och riksdagens majoritet räknade med: räntan har inte
sjunkit, budgetbesparingen blev inte av den storleksordning
som beräknades, kapitalutgifterna och därmed
boendekostnaderna har ökat dramatiskt, minskningen av
nybyggnationen närmar sig totalstopp och
ombyggnationerna har minskat. Sist men inte minst,
aktörerna på bostadsmarknaden saknar förtroende för
regeringen och riksdagsmajoritetens förmåga att medverka
i den långsiktiga bostadsförsörjningen.

Mot bakgrund av ovanstående menar vi att
omläggningen måste avbrytas omedelbart. Det finns inga
skäl att fullfölja en politik, som bevisligen inte uppfyller de
krav som regeringen själv har ställt på densamma.

Dessutom är det mycket olämpligt att, i en tid då stora
och okonventionella insatser behövs för att stimulera
byggandet för att minska arbetslösheten, drastiskt begränsa
möjligheterna att finansiera desamma.

Parlamentarisk utredning

I mitten av 1960-talet beslutade riksdagen om vissa
långsiktiga mål för samhällets bostadspolitik. Då
formulerades målen att samhällets mål med
bostadsförsörjningen skall vara att hela befolkningen skall
beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt
utrustade bostäder av god kvalitet till rimliga kostnader.
1974 upprepade riksdagen enhälligt denna övergripande
målsättning.

När riksdagen senast, 1992, diskuterade den
bostadspolitiska målsättningen anförde propositionen
bland annat att bostadssektorn måste inordnas under de
förutsättningar som gäller för den allmänna ekonomiska
politiken. Detta skulle enligt propositionen ske på ett sätt
som ger alla möjligheter till en god bostad till ett rimligt
pris, med ökad valfrihet och stärkt inflytande över sitt eget
boende.

Även om viss glidning nyligen har skett från de
formuleringar om de bostadspolitiska målsättningar som
riksdagen har ställt sig bakom under en lång följd av år,
finns det en bred samstämmighet om utgångspunkterna för
de samhälleliga bostadspolitiska insatserna. Som denna
motion visar finns det tyvärr på samtliga områden stora
skillnader hur denna gemensamma bostadspolitiska
målsättning skall förverkligas.

Vi kan konstatera att regeringens hittillsvarande
åtgärder inte gett de effekter på bostadsmarknaden som
regeringen förutsatte. Av producenternas och de boendes
reaktion kommer inte heller omläggningen av
finansieringssystemet från 1 januari 1993 att uppnå de krav
som byggherrar och hushåll ställer på ett långsiktigt
bostadsförsörjningssystem.

Bostaden är en av de allra viktigaste materiella
förutsättningarna för att medborgarna skall ha möjlighet att
skapa det liv som den egna familjen önskar.

Bostadsinvesteringar är utomordentligt långsiktiga.
Planerings- och projekteringstiderna är långa och tar stora
ekonomiska resurser i anspråk. Det är väsentligt att
grundläggande förutsättningar såsom finansieringsvillkoren
ligger fast över längre perioder. Endast då skapas
förutsättningar för den långsiktighet och planmässighet som
leder till att resurserna utnyttjas effektivt.

Därför är det synnerligen viktigt att ett
bostadsfinansieringssystem är så brett parlamentariskt
förankrat att de boende, kommuner, byggherrar och
entreprenörer kan planera långsiktigt och räkna med att det
inte ändras ständigt som ett resultat av ekonomiska och
politiska konjunktursvängningar.

Riksdagen har beslutat att bostadsfinansieringssystemet
skall utvärderas efter 1995.

Det är visserligen svårt att göra alla intressenter nöjda.
Men regeringen har med sina åtgärder lyckats göra samtliga
intressenter på bostadsområdet missnöjda samtidigt som
reformen inte har uppfyllt de mål som uppställdes vid
beslutet. Det talar entydigt för att man inte kan vänta tills
1995 innan man utvärderar vad systemet hittills
åstadkommit och hur man går vidare för att uppnå uppsatta
mål.

När riksdagen beslutade om det
bostadsfinansieringssystem som trädde i kraft vid årsskiftet
röstade vi socialdemokrater emot. Vi kan nu konstatera att
den borgerliga riksdagsmajoriteten rev upp det
räntelånesystem som den tidigare socialdemokratiska
regeringen föreslog riksdagen. Socialdemokraterna kan
inte acceptera ett system där samhället avsäger sig allt
ansvar för bostadsförsörjningen.

Vi föreslår att den av riksdagen beslutade
kontrollstationen träder i kraft nu och gör det i form av att
regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning, i vilken
samtliga riksdagspartier ingår. Utredningens uppgift bör
vara att lämna förslag till ett nytt, brett förankrat
bostadsfinansieringssystem som är så utformat att samhället
också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som är
nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla,
även de med begränsade ekonomiska möjligheter.

Jämn byggproduktion

Det totala byggandet svarar för drygt hälften av landets
samlade investeringar.

Det är ett samhällsekonomiskt intresse att
byggproduktionen blir så jämn som möjligt. Tvära
omställningar med stora neddragningar i byggnadsindustrin
kan leda till att produktionskapacitet slås ut, som i ett längre
tidsperspektiv visar sig behövas. Det kommer då att dra
stora merkostnader att på nytt bygga upp motsvarande
kapacitet. En jämn och någorlunda förutsägbar utveckling
av byggproduktionen är därför av stor vikt.

Arbetslösheten inom byggsektorn

Under 1991 och 1992 har arbetslösheten inom
byggsektorn ökat lavinartat. AMS beräknar att
arbetslösheten bland byggnadsarbetare kommer att uppgå
till 35 % hösten 1993. Det betyder att 40 000
byggnadsarbetare kommer att vara arbetslösa. Inkluderas
tjänstemän, arbetsledare, målare, elektriker m.fl. yrken
som är direkt relaterade till byggsektorn riskerar 60 000
arbetslöshet hösten 1993. Till detta kommer att en stor
grupp företag inom byggmaterialindustrin,
trävaruindustrin, beklädnadsföretag och metallindustrin är
beroende av att det byggs i landet.

Kunnandet slås ut

Arbetslösheten är för enskilda människor en stor
tragedi. Lika allvarligt är att enskilda människors kunnande
och företagens kompetens slås ut genom att inte användas.
Ur konkurrenssynpunkt är det mycket allvarligt att många
små- och medelstora företag inom byggsektorn faller under
konkursklubban. Kvar blir ett fåtal företag som på sikt kan
få en monopolställning som varken är bra för prisbilden
eller för produktutvecklingen.

Träindustrin är i hög grad beroende av byggsektorn,
framför allt av de investeringar som görs när det gäller
bostadsbyggandet. Trähus- och snickeriindustrin levererar
större delen av sin produktion direkt till bostadssektorn.
Även stora delar av skivindustrin och sågverkens
produktion avsätts dit. Möbelindustrin är indirekt beroende
av bostadsbyggandet. Arbetslösheten bland arkitekter och
samhällsplanerare kommer på sikt att drabba samhället på
flera sätt. En normalkonjunktur riskerar att dröja
ytterligare om vi underlåter att planera med sikte några år
framåt i tiden. Om yrkeskåren minskar väsentligt, minskar
också kompetensen och kreativiteten att skapa bostäder
och miljöer för framtidens behov.

Sverige behöver nya bostäder

Det kommer alltid att behövas ytterligare bostäder. Det
kommer alltid att finnas grupper, vars behov är otillräckligt
tillgodosedda. Det kommer alltid att finnas behov att, om
inte öka standarden, så i varje fall att utnyttja de tekniska
och funktionella landvinningarna ytterligare genom
nyproduktion.

Enligt vår bedömning som överensstämmer med
Boverkets behövs en nyproduktion av ca 380 000 bostäder
under återstoden av 1990-talet. Nybyggnationen behövs
främst för att ge ungdomarna samma chans som tidigare
generationer att få bilda hushåll när de själva vill bryta upp
från familjen. Vi har dessutom en ålderspyramid som
kräver ett mycket stort tillskott av anpassade bostäder för
våra äldre.

Tomma lägenheter

Antalet tomma lägenheter har ökat kraftigt, från ca 25
000 (ca 0,5 procent av antalet permanentbostäder) från
årsskiftet 1991/92 till beräknade ca 45 000 årsskiftet 1992/93.
Det innebär att antalet tomma lägenheter vid årsskiftet är
något högre än de 43 000 tomma lägenheter vi hade i slutet
av föregående lågkonjunktur 1984.

Outhyrda lägenheter är inte ett tecken på att
bostadsbehoven är tillgodosedda. Samtidigt med tomma
lägenheter förekommer en betydande bostadsbrist. De
tomma lägenheterna ligger ofta på platser där efterfrågan är
låg. Det förekommer också ett stort antal outhyrda
nyproducerade lägenheter och osålda bostadsrätter. Detta
beror dels på lågkonjunkturen och dels på att prisnivån är
hög.

Utvecklingen av näringslivet kommer även
fortsättningsvis att kräva regionala omflyttningar för de
yrkesverksamma. Det är därför naturligt att det uppstår
överskott av bostäder på vissa lokala bostadsmarknader och
brist på andra. Vi får alltså räkna med att också i framtiden
få tomma lägenheter och att permanentbostäder övergår till
annan användning. Det kommer därför att vara viktigt med
nyproduktion på de platser där efterfrågan blir hög. Det
krävs ett visst överskott av bostäder på sådana orter för att
underlätta rörligheten och omstruktureringen av
näringslivet.

Vad planeras och vad kommer igång

Under 1991 påbörjades 57 000 lägenheter och
färdigställdes 67 000. Till och med tredje kvartalet 1992
påbörjades ca 35 700 lägenheter, vilket är en minksning med
ca 15 % jämfört med samma period 1991.

Det stora raset för nybyggnationen påbörjas 1993 med
det nya finansieringssystemet, som i ett slag ökar
inflyttningshyrorna med ca 1 000 kr per månad. Boverket
bedömer att endast ca 15 000 lägenheter kommer att
påbörjas under 1993.

Det mesta pekar på att det dröjer innan vi kan vänta en
ökad efterfrågan på bostäder. Vi får räkna med att
arbetslösheten kommer att vara hög åtminstone under år
1993. När konjunkturen vänder tar det tid innan företagen
börja nyanställa och detta kommer även att avspegla sig i
efterfrågan på bostäder, som beräknas bli fortsatt låg under
åtminstone 1993 och första halvan av 1994.

När efterfrågan börjar öka under år 1994 kommer
påbörjandet av nyproduktionen att dröja ytterligare. Det
beror dels på den relativt långa planerings- och
projekteringsperiod som krävs vid bostadsbyggande, dels
på att signalerna om ökad efterfrågan fördröjs genom att de
tomma lägenheterna kommer att utgöra en första buffert
som sväljer den första efterfrågeökningen.

Det betyder att vi efter en konjunkturuppgång riskerar
att få en allvarlig bostadsbrist liknande den vid
konjunkturuppgången under andra halvan av 1980-talet.

Nybyggkostnaderna har sjunkit

Boverkets statistik över byggkostnader visar att
byggkostnaden minskat nominellt under 1992. Om man tar
hänsyn till de olika momssatserna så har byggkostnaderna
minskat realt med omkring 12 procent under den senaste
12-månadersperioden.

Ansvaret för att sänka byggkostnaderna är i första hand
branschens. En vikande efterfrågemarknad bör kunna
stimulera företagen att ta fram billigare bostäder med
bibehållen kvalitet och uppfyllda funktionskrav.

Bygga om och reparera

Antal beslut om bostadslån till ombyggnad var 1991
mycket högt, speciellt under årets sista månader.
Prognoserna pekar på att det blir ca 45 000 påbörjade
ombyggnader av lägenheter under 1992, dvs. en
fördubbling från 1991.

Omläggningen av subventionsvillkoren har styrt över
mot mindre omfattande ombyggnader. Under första
halvåret 1992 har ombyggnadskostnaden per lägenhet i
flerbostadshus varit omkring 200 000 kr under det att den
var 440 000 kr under första halvåret 1991.

Som vi tidigare har konstaterat är det ett stort slöseri
med reurserna att tiotusentals inom byggsektorn är
arbetslösa samtidigt som stora underhålls- och
reparationsbehov föreligger för alla typer av byggnader.

Det är ytterst märkligt att regeringen i denna situation
föreslår att stimulanserna för reparationer och underhåll i
hyres- och bostadsrättshus och möjligheterna till stöd för
tillbyggnad av småhus avvecklas med omedelbar verkan.
Att bibehålla tidigare beslutat stöd för mer omfattande
ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus på en högre nivå
1993 och 1994 för att sedan sänka nivån drastiskt kan
närmast liknas vid det indiska reptricket. Än märkligare är
att regeringen använder argumenten att avskaffandet av
stöden sker av statsfinansiella skäl, men redovisar inte
någon uppgift om besparingseffekten.

En politik för sunda statsfinanser

För närvarande sker en dramatisk försämring av statens
finanser. Ett stort budgetunderskott undergräver
möjligheterna för tillväxt och sysselsättning samt utgör ett
hot mot välfärden. Det är nödvändigt att sanera finanserna.

Vi socialdemokrater är beredda att medverka till
utgiftsminskningar på sammanlagt 11,9 mdkr för budgetåret
1993/94, dvs. samma omfattning som regeringen föreslagit.
Vi föreslår att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att
utarbeta ett samlat, långsiktigt och hållbart program för
besparing och förstärkta statsfinanser. I detta samlade
program skall åtgärder för budgetåret 1993/94 fogas in på
ett samhällsekonomiskt riktigt sätt.

Ett beslut om ett långsiktigt program för sunda
statsfinanser skall enligt vår mening fattas av riksdagen
under våren tillsammans med ett program för arbete,
utbildning och tillväxt som redovisats i våra motioner. Det
besparingsprogram regeringen föreslagit i prop.
1992/93:100 kan vi inte acceptera i nuvarande utformning.

Åtgärder för byggande och sysselsättning

I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen
Åtgärder för att stimulera den svenska ekonomin,
beslutade ett enigt bostadsutskott (1992/93:BoU9) att
regeringen skyndsamt bör vidta åtgärder i syfte att stimulera
ombyggnadsverksamheten 1993.

Bakgrunden var att riksdagen i juni 1992 beslutat att
påbörja avvecklingen av stödet till ny- och ombyggnad av
bostäder från 1993. Med hänsyn till det allt försämrade
arbetsmarknadsläget för byggnadsarbetare uttalade
utskottet att för de ansökningar som kommit in till
länsbostadsnämnderna före utgången av 1992 skulle
regeringen bemyndigas att tillämpa 1992 års regler.

Ett enigt bostadsutskottet (1992/93:BoU2y) uttalade
dessutom att regeringen snarast bör redovisa om ytterligare
åtgärder behöver sättas in för att stimulera ROT-
verksamheten. Finansutskottet skärpte uttalandet genom
att begära ett ROT-program samtidigt som regeringen
utlovade åtgärder för att stimulera ombyggnadsverksamhet
inom byggsektorn.

Att regeringen inte effektuerat något av dessa
uttalanden, kan inte ses som något annat än ren nonchalans
mot riksdagen. Förslagen återspeglar också regeringens
oförmåga dels att ta enskilda människors ekonomiska
bekymmer och oro inför framtiden på allvar, dels att
konkret göra något åt den onda cirkeln som skapas av att
arbetslösheten ökar, hushållens konsumtionsutrymme
minskar och budgetunderskottet ökar.

Under 1993 beräknades att ombyggnader av bostadshus
skulle färdigställas till ett beräknat investeringsvärde av ca
17 mdkr, samt bostadsförbättringsåtgärder (RBF) till ett
värde av ca 4,3 mdkr. Ca 23 000 personer är nu direkt
sysselsatta med ombyggnad och bostadsförbättring.

Under resten av 1990-talet beräknas
investeringsbehovet till ca 15 mdkr per år, vilket motsvarar
ca 17 000 arbetstillfällen i den direkta
byggnadsverksamheten.

Dessa volymer förutsätter att åtgärderna kan finansieras
med nuvarande regler för räntestöd. Investeringarna avser
främst modernisering av 1950-talsområden, upprustning av
miljonprogramområden, åtgärder för att att avhjälpa
tekniska brister samt åtgärder för ökad tillgänglighet.

Nu föreslås att räntestöd till bostadsförbättringsåtgärder
inte längre skall utgå. Alternativet är då att hyresfinansiera
åtgärderna, vilka för SABO-företagen motsvarar ett
hyresuttag på ca 60 kr/kvm (340 kr/mån) i genomsnitt för
alla lägenheter.

Med hänsyn till de mycket stora
boendekostnadsökningar som redan genomförda
besparingar lett till och som kommer att bli följden av
övriga aviserade räntebidragsindragningar finns inte
utrymme för ytterligare boendekostnadsökningar i denna
storleksordning. Det alternativ som återstår är en dramatisk
neddragning av investeringsvolymen. Endast akuta absolut
nödvändiga åtgärder kommer att kunna genomföras. Enligt
vår bedömning kommer investeringsvolymen att minska till
ca hälften, dvs. till 7,5 mdkr per år. Detta medför att ca 11
000 arbetstillfällen försvinner inom byggsektorn, vilket
motsvarar ca 2,5 mdkr i lägre skatte- och avgiftsinkomster
samt högre arbetslöshetskostnader. Vidare kommer statens
intäkter för byggmoms att minska med ca 1,5 mdkr.

Enligt folk- och bostadsräkningen 1990 finns ca 1 875 000
permanentbostäder i småhus och ca 2 168 000 i
flerfamiljshus. Ca 2 miljoner bostäder är byggda före 1960
och ca 2,1 miljoner efter 1960. Sedan 1960 har ca 500 000
byggts om och moderniserats. Även om ett fåtal lägenheter
räknas som omoderna, finns mycket att göra för att nå en
standard som gör lägenheterna anpassade och tillgängliga
för majoriteten av de boende.

Under åren 1960--1975 producerades drygt 800 000
lägenheter i flerfamiljshus. Många av dessa lägenheter bär
miljonprogrammets negativa förtecken både vad gäller
materialval och tekniska lösningar. Ombyggnaderna
begränsades åren 1988--1990 som ett led i bekämpningen av
överhettningen på byggmarknaden. Ombyggnadsbehovet
blir successivt allt större i detta bostadsbestånd och en
kraftig ökning av ombyggnader borde därför komma till
stånd.

Storstadsutredningen visade bl.a. att i bostadsområden
med byggnads- och förvaltningstekniska brister är
socioekonomisk resurssvaga hushåll överrepresenterade.
Storstadsutredningen identifierade 21 bostadsområden i
Stockholmsregionen, 20 i Malmöregionen och tio områden
i Göteborgsregionen. Sammantaget bor cirka 10 procent av
befolkningen i respektive region i något av dessa
bostadsområden. För att motverka boendesegregation och
begränsa kapitalförstöringen är det än viktigare att
upprustnings- och ombyggnadsåtgärderna blir genomförda
inom en mycket snar framtid.

Utvecklingen i riktning mot mindre omfattande
ombyggnader är positiv ur många aspekter. Att åtgärda
också kommande men inte akuta behov har inte alltid
uppfattats som positivt av de boende. De äldre
lägenheterna har sin charm som inte bör förändras därför
att stammar eller annan teknisk utrustning behöver bytas.

Boverket bedömer att omkring 300 000 lägenheter
kommer att behöva byggas om under resten av 1990-talet.

Vår bedömning är att det behövs särskilda
stimulansåtgärder för att nå ombyggnadsmålet.

Att hitta åtgärder som ökar ombyggnadsverksamheten
och minskar arbetslösheten är ekonomiskt och mänskligt
fördelaktigt. Med nedanstående beräkning vill vi visa
fördelarna på både på kort och lång sikt.

Boverket bedömer att 30 000 lägenheter kommer att
börja byggas om under 1993. Om man -- som
bostadsutskottet föreslog -- använder 1992 års förmånligare
regler att gälla ansökningar som inkom så sent att de inte
hann behandlas av länsbostadsnämnderna före årsskiftet
skulle ca ytterligare 5 000 lägenheter kunna påbörjas i
ombyggnadsverksamhet.

Antalet sysselsatta i det direkta byggnadsarbetet ökar
med 1 750 personer och i bakomliggande led med lika
många, tillsammans 3 500 årsarbetare.

Kostnaderna för en arbetslös byggnadsarbetare
uppskattas av Byggnadsarbetareförbundet till 186 000. För
enkelhetens skull räknar vi här med 150 000 kr per
årsarbetare. Den totala kostnaden för 3 500 arbetslösa blir
525 mkr under 1993. Kostnaderna för subventionerna för de
5 000 tillkommande lägenheterna blir, med en
ombyggnadskostnad per lägenhet på 225 000 kr, totalt 77
mkr under det första året. Budgeteffekten under budgetåret
1992/93 blir 0 kr, budgetåret 1993/94 60 mkr och resterande
17 mkr under budgetåret 1994/95.

Nuvärdet av de framtida subventionerna för de 5 000
tillkommande lägenheterna blir totalt 338 mkr. Detta
motsvarar 64 procent av kostnaderna för motsvarande
arbetslöshet.

Socialdemokraterna föreslår därför att 1992 års
ombyggnadsregler skall gälla de ansökningar som inkom till
länsbostadsnämnderna så sent 1992 att de inte hann
behandlas.

Våra synpunkter på bostäder för äldre behandlas senare
i motionen. Som ytterligare konkret åtgärd för att öka
ombyggnadsverksamheten vill vi peka på att ett stort antal
lägenheter behöver byggas om för att bli mer tillgängliga så
att de äldre kan dröja med att byta bostad och miljö.
Genom att använda 1992 års ombyggnadsregler bör
ytterligare ca 10 00 lägenheter kunna byggs om för att passa
till våra äldre.

Socialdemokraterna anser att räntestödet för underhåll
och reparationer i hyres- och bostadsrättshus (RBF) skall
behållas.

Stödet behövs för att möjliggöra de planerade
underhållsoch reparationsåtgärderna och är dessutom
nödvändigt för att ge byggarbetsmarknaden den stimulans
den så väl behöver. Vi vill dessutom påminna om att stödet
infördes som en kompensation för egnahemsägarnas
möjlighet att lånefinansiera reparations- och
underhållsåtgärder med ett räntestöd motsvarande
avdragsrätten på 30 % för räntan. Avvecklingen av RBF-
stödet är dessutom en åtgärd som ytterligare rubbar
kostnadsneutraliteten mellan ägarformerna.

Om regeringens olika förslag om regelförändringar för
ombyggnader genomförs ökar boendekostnaderna
ytterligare. De ombyggnader som färdigställts under år
1992 med 1991 års regler har en månadskostnad på ca 4 700
kr. För de lägenheter som färdigställs under 1993 enligt 1992
års regler blir månadskostnader ca 5 600 kr. För 1994 års
årgång blir kostnaden ca 5 900 med det nya
bostadsfinansieringssystemets regler, och ökar genom
förslaget om avskaffat RBF-stöd till 6 100 kr i månaden.

I samma penninggvärde (1993) blir kostnaden för en
ombyggnad färdigställd år 1997 ca 6 350 kr. Om RBF-stödet
avskaffas ökar kostnaden med ca 200 kr per månad och
enligt förslag om minskade räntebidrag med ytterligare ca
350 kr per månad, sammanlagt 6 900 kr per månad.

Hyrestaket, motsvarande ett jämförelsevis rimligt
bostadsvärde, är ungefär 4 200 kr per månad (ca 800
kr/kvm).

Kostnadsnivån är alltså redan med dagens regler
besvärande hög, och de flesta berörda hyresgäster och
bostadsrättshavare kan inte betala vad det kostar, och vill
inte heller delta i ett beslut om ombyggnad.

Socialdemokraterna anser att samhällets stöd för
ombyggnadsverksamhet inte kan tillåtas bli lägre än de 57
% av bidragsunderlaget som 1993 års finansieringssystem
innebär. Därför yrkar vi avslag på de föreslagna
försämringarna av ombyggnadsreglerna från och med 1994.

Förslagets ''negativa'' stimulans (det blir värre sedan),
ger inte heller den eftersträvade effekten, dvs att öka
ombyggnadstakten 1993 och 1994 för att minska
arbetslösheten. Trots avtrappningen kan det vara
ekonomiskt fördelaktigare att skjuta investeringen på
framtiden. Det överskott som fastigheten ger före
ombyggnad i tre år räcker för att möta minskade
räntebidrag år 1997 jämfört med att göra ombyggnaden
idag.

Det skall inte längre vara möjligt att med samhällets stöd
få bygga till det egna hemmet den dag familjen växer och
huset blir trångt. Att som regeringen motivera förslaget
med ''att de hushåll som anser sig behöva större
bostadsutrymme än vad de har i det småhus där de bor, idag
kan finna detta i det småhusbestånd som redan finns'' är
cyniskt. I storstäderna och de större tätorterna kan man
säkert finna en bostad som passar behoven -- om man är
beredd att också byta bostadsområde med allt negativt som
det kan innebära för barnens kamrater, dagis och skola.
Utanför de större tätorterna är det nog inte ens möjligt utan
att familjen också behöver byta bostadsort.

Icke-statliga kulturlokaler och samlingslokaler

Behovet av samlingslokaler är stort. Under den
högkonjunktur som rått under senare delen av 1980-talet
har en mängd projekt arbetats fram som inte kunnat
förverkligas. Det är därför möjligt att mycket snabbt
komma igång med kultur- och samlingslokalbyggande över
hela landet. Det skulle ge ett värdefullt tillskott för
byggsysselsättningen samtidigt som träffpunkter för
människor kommer till. Vi föreslår att ramen för anslaget
icke-statliga kulturlokaler ökas med 75 mkr samt att ramen
för anslaget till allmänna samlingslokaler ökar med 25 mkr.

Konstnärlig utsmyckning

Riksdagen har beslutat avveckla bidraget till konstnärlig
utsmyckning i bostadsområdena. Bidragen till konstnärlig
utsmyckning har betytt mycket när det gällt att utrusta
bostadsområdena med kvalitetskonst, samtidigt som det
skapat arbetstillfällen för konstnärer. God konst i
bostadsområden ger de boende skönhetsupplevelser
samtidigt som konsten ger en känsla av identitet och
samhörighet med det egna bostadsområdet. Vi föreslår att
bidraget återinförs och fastställs till 15 mkr.

Återvinning minskar arbetslösheten inom byggsektorn

För att uppnå målet om bl a återvinning på miljöområdet
arbetar flertalet kommuner med att systematisera en
separering av olika avfallstyper. För att kommunernas
centrala arbete skall bli effektivt, krävs att hushållen gör
den grundläggande källsorteringen av hushållssopor och
avfall. Många kommuner ställer idag krav vid nybyggnation
att köksinredningarna skall vara anpassade för källsortering
av sopor. Merparten av köken i dagens 4 miljoner bostäder
har inte förutsättningar att sortera och spara avfall. Genom
skåpbyten och i vissa fall, enklare metoder, kan merparten
av köken snabbt anpassas till de nya förutsättningarna. En
genomsnittlig kostnad för en anpassning av
köksinredningen till källsortering beräknas kosta ca 7 000 kr
per bostad.

Kommunala fastigheter

På varje ort finns en rad kommunala fastigheter som är i
behov av mer eller mindre omfattande reparationer.
Tidigare har stimulansbidrag utgått för att påskynda
behövlig upprustning av främst skolbyggnader. I
Socialdemokraternas partimotion om Arbete och tillväxt
yrkas att stimulansbidraget återinförs.

I den socialdemokratiska partimotionen 1991/92:Fi41
våren 1992 redovisades en inventering av bl a viktiga
kommunala ny- och reinvesteringar i byggnader, gator och
vägar samt vatten- och avloppsledningar som kunde sättas
igång med mycket kort varsel. Merparten av dessa objekt är
ännu inte påbörjade.

Bostaden måste ses som en del av den totala miljön. Det
är människornas upplevelse av helheten som skapar
tillhörighet och gemenskap. Skötseln och omsorgen om
bostadsområdenas utemiljö är bland det första som får
stryka på foten i kärva ekonomiska tider. Vård och
skapande upprustning av bostadens närmiljö ger både
arbetstillfällen och bidrar till de boendes trivsel och
hemkänsla.

I den socialdemokratiska partimotionen om Arbete och
tillväxt föreslås direkta lönesubventioner för ROT-åtgärder
inom kommunerna. Det kan ske genom
byggherreupphandling på marknaden, där AMS anvisar
arbetslösa byggnadsarbetare och subventionerar deras
löner.

Studentbostäder

Genom redan fattade beslut kommer den statliga
högskolan att öka intagningsplatserna med ca 10 000
årsstudieplatser. För varje år uppstår därmed ett
ackumulerat behov av studentbostäder. Högskoleorterna
kan räknas in bland de orter som tidigare haft en
överhettning och nu drabbats av många tomma
kontorslokaler. Dessa lokaler ligger oftast i centrala lägen
och bör kunna byggas om för att passa yngre studenter som
ännu inte bildat familj.

Högskolorna har stora behov av både nybyggnation och
underhåll.

Boende för äldre

Nästan en femtedel av landets invånare är 65 år och
äldre. 95 procent av dessa bor i egna lägenheter.

Fram till sekelskiftet kommer antalet ålderspensionärer
i stort sett att vara oförändrat. Dock ökar antalet personer
som är 80 år och äldre.

1990-talets stora bostadsutmaning blir därför att klara de
äldres behov av ett mer anpassat boende. Också ur den
aspekten är ett högt bostadsbyggande nödvändigt samtidigt
med att de bostäder som byggs blir tillgängliga för
rörelsehindrade. Äldre och handikappade skall i största
utsträckning kunna bo kvar i sin invanda bostad eller sitt
bostadsområde.

Men det behövs också en kraftig utbyggnad av särskilt
anpassat boende för de äldre.

Bedömningen pekar mot att det fram till år 2000 behövs
ett tillskott på uppemot 100 000 bostäder med god
tillgänglighet och med möjligheter till omfattande service
och vård av äldre människor. Boverket har vidare pekat på
ett dokumenterat behov av 25 000 gruppbostäder under
samma period.

Vi anser att det är särskilt viktigt att i svåra tider satsa på
åtgärder, som på en gång kan ge välfärd åt våra gamla och
sysselsättning i byggsektorn. Undersökningar visar att
pensionärer med låg eller ingen ATP, ofta kvinnor, har en
sämre bostadsstandard än befolkningen i övrigt. Många av
dem har både behov och önskemål om att få flytta till
servicelägenheter eller andra särskilda boendeformer för att
få tryggheten av att ha personal i närheten. Andra behöver
flytta till en modern och lättillänglig lägenhet för att de vill
klara sig själva hemma längre. Det som finns eller kommer
att finnas tillgängligt i denna situation är oftast
nyproducerade lägenheter.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen
formulerade direktiven till utredningen om det framtida
bostadsstödet till pensionärer. Huvudtanken var att man
ville ha ett bostadsstöd som ger förutsättningar för
pensionärer med låg eller ingen ATP att kunna efterfråga
och bibehålla en god bostad både vad gäller utrymmes- och
utrustningsstandard, utan att boendekostnaderna skulle
minska möjligheten att också i övrigt ha en tillfredsställande
standard.

Det underströks särskilt att bostadsstödet i hög grad
skulle inriktas på att vara ett högkostnadsskydd.
Bostadsstödet skulle vara enhetligt kommunerna emellan så
att en pensionär skulle ha möjlighet till samma standard
oavsett kommun.

Ansvaret för de äldres särskilda boende har genom
ÄDEL-reformen än starkare förts över till kommunerna.
Från nästa år kommer staten att ta det fulla ansvaret för
kommunalt bostadssstöd till pensionärerna.

Ett gott bostadsstöd till pensionärer med låg eller ingen
ATP skulle också ha den önskvärda effekten att stimulera
byggandet. Socialdemokraterna föreslog i en motion till
riksdagen hösten 1992 förändringar i de kommunala
bostadstilläggen som skulle ge pensionärer med låg eller
ingen ATP möjlighet att bo i ändamålsenliga och även
nyproducerade lägenheter. Kommunerna skulle med de
föreslagna förändringarna våga satsa på att bygga de
välbehövliga äldrebostäderna när de har trygghet i att
pensionärerna har råd att efterfråga också de bra,
nyproducerade, men dyra bostäderna.

Få kommuner har färdigarbetade program och planer
för hur man förbättrar tillgängligheten i sina
bostadsområden samt analyser hur man skall kunna möta
de äldres behov av olika typer av bostäder som t.ex.
servicebostäder, ålderdomshem och gruppbostäder.
Arbetet med att ta fram dessa program måste intensifieras.
Avsaknaden av program för äldreboendet är en mycket
underskattad trygghetsfaktor.

För att nå sitt syfte måste de regler som gäller för bidrag
till t.ex. nybyggnad och ombyggnad av gruppbostäder för
äldre vara flexibla. Det bör i huvudsak ankomma på
respektive kommun att utifrån lokala förutsättningar och
vissa angivna funktionskrav fatta beslut. En självklarhet i
sammanhanget är att bostäderna skall vara tillgängliga för
människor med funktionshinder.

En annan utgångspunkt måste vara att det inte får bli en
återgång till tidigare institutionsboende. Av den
anledningen anser vi att det bör införas krav om minst
kokskåp i varje gruppbostad.

Det är viktigt att vi med förtur löser de äldres
bostadssituation. Det är kommunerna som har det direkta
och övergripande ansvaret men resultatet bör bli än bättre
och resultatet uppnås snabbare i nära samverkan där staten
påskyndar sitt ansvarstagande för bostadsbidragen samt
medverkar till en konstruktiv lösning för ett ökat byggande
av äldrebostäder.

Bostadsbidrag

Socialdemokraterna anser att bostadsbidragen är en
viktig del av den sociala bostadspolitiken. Bostadsbidragens
uppgift är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjligheter att
hålla sig med goda och rymliga bostäder. De mål riksdagen
ställde upp 1987 innebär att bostadsbidragen på sikt skall
byggas ut så att även de familjer som är beroende av
bostadsbidrag skall kunna hålla varje barn med ett eget
rum.

Riksdagsbeslutet 1991 innebar att stödet till hushåll med
höga bostadsutgifter skulle byggas ut så att det i betydligt
större utsträckning rymmer utgifter för nybyggda
lägenheter. Det angavs vidare att man skulle ta hänsyn till
den fördelningspolitiska profilen och därför inte sänka
bostadsbidragen för dem som har låga bostadsutgifter.

Bostadsbidragen har god fördelningspolitisk
träffsäkerhet. En tredjedel av bidragen går till de 25 % av
hushållen med de lägsta inkomsterna. Hälften av bidragen
gick till de 40 % av hushållen med de lägsta inkomsterna.
De 20 % av de bidragsberättigade hushållen som hade de
högsta inkomsterna fick cirka 10 % av de totala bidragen. I
tider med mycket begränsade ekonomiska möjligheter är
det än viktigare att fördela de gemensamma resurserna på
ett rättvist sätt. Det är idag omöjligt att göra annat än
teoretiska bedömningar av hur boendekostnader och andra
hushållsutgifter kommer att påverka de enskilda hushållen
från 1993. Bostadsbidragen är och bör även framgent vara
ett av samhällets instrument för att fördela resurserna
solidariskt på bostadsmarknaden. Alla människor skall ha
rätt till en god bostad till en rimlig kostnad.

Det är därför nödvändigt att regeringen gör en
bedömning av hur främst de närmaste årens ekonomiska
utveckling kommer att påverka de enskilda hushållen. En
viktig del i den analysen är en redovisning hur
boendekostnaderna ökar i olika årgångar av bostäder och i
olika upplåtelseformer. För att bedöma behovet och
därmed samhällets kostnader för bostadsbidragen bör
analysen också omfatta om de hushåll som behöver
kompensation för ökade boendekostader verkligen får
bostadsbidrag.

Bostadsbidragens bostadspolitiska roll kommer
sannolikt att öka ytterligare i framtiden. Detta är en
naturlig konsekvens av den allmänna utvecklingen från
generella till selektiva bostadsstöd som inleddes i och med
1990--91 års skattereform.

Vid en eventuell EG-anslutning kommer också
bostadsbidragens ställning som bostadspolitiskt -- till
skillnad från allmänt socialpolitiskt -- stöd att behöva
stärkas. Detta för att undvika EG:s s.k. exportkrav, som
gäller för förmåner inom den allmänna socialförsäkringen.

Det gäller nu att skapa en rationell organisation, där
överförandet av ansvaret för beviljande och utbetalande av
bostadsbidragen till försäkringskassorna har administrativa
och förhoppningsvis också kan ge ekonomiska fördelar.

För att bibehålla och ytterligare markera
bostadsbidragens bostadspolitiska roll är det viktigt att
Boverket, som expertmyndighet för bl.a.
bostadsförsörjning och byggande, även fortsättningsvis
behåller ansvaret för frågor som hänger samman med
regelsystem och tillämpningsföreskrifter, anslagsberäkning
och anslagsframställning.

Genom att Riksförsäkringsverket, som administrativ
huvudman för försäkringskassorna, ges ansvaret för de
uppgifter som hör samman med själva beviljandet och
utbetalandet av bidragen, markeras att bostadsbidragen har
en bostadspolitisk funktion och inte är ett allmänt socialt
stöd till ekonomiskt svaga hushåll.

Avreglering

Vi är öppna för att genomföra förenklingar och
förändringar i låne- och byggbestämmelser. Ett sådant
arbete inleddes också av den socialdemokratiska regeringen
i anslutning till den nya bostadsfinansieringen.

De beslut som riksdagen fattat innebär att kommunerna
berövats sina möjligheter att planera bostadsförsörjningen
och därmed få fram de bostäder som behövs. Detta är
oacceptabelt.

Motiven för denna s.k. avreglering är att den skulle leda
till sänkta byggkostnader. Detta är ett allmänt påstående.
Några belägg för att så skulle ske finns inte.

Den dryga hälft av det totala byggandet i Sverige som är
inriktat på näringslivets behov av kontors- och
företagslokaler styrs helt av marknaden. Under perioden
1985--1990 då överhettningen var som mest utpräglad på
byggområdet i vårt land, var det näringslivsbyggandet som
drog i väg kraftigast. Näringslivets krav på byggkapacitet --
arbetskraft och material -- var så stor att det uppstod brist
på arbetskraft och material, vilket medförde att
kostnaderna steg i höjden.

Inom näringslivet var man, för att få fram den
byggkapacitet man ansåg sig behöva, beredd att betala de
priser som krävdes. Så blev näringslivsbyggandet
tändvätskan i den inflationsbrasa som drabbade
byggsektorn. Det fick självfallet återverkningar också på
bostadssidan, eftersom man konkurrerade om samma
tillgängliga kapacitet. Marknadskrafternas fria spel på den
oreglerade delen av byggsektorn var ledande och drev upp
kostnaderna även för det reglerade bostadsbyggandet.

Därför är det fel att påstå att den kostnadsuppgång vi
hade i bostadsbyggandet, under senare delen av 1980-talet,
berodde på regleringar på bostadssektorn. Den hade
samband med den överhettning som de kraftiga kraven på
byggresurser från näringslivets sida ledde till.

Avgörande för en framgångsrik bostadspolitik är att den
är väl förankrad där den skall förverkligas, dvs i
kommunerna. Markvillkoret och den kommunala
bostadsanvisningsrätten var två viktiga medel för
kommunerna att bedriva den bostadspolitik som svarar mot
kommunernas önskemål. Dessa instrument har riksdagen
avskaffat.

Markvillkoret syftade till att dämpa den prishöjande
konkurrensen om marken och därigenom dämpa
prisutvecklingen.

Syftet med den kommunala bostadsanvisningsrätten var
att åstadkomma en rättvis och behovsanpassad fördelning
av ny- och ombyggda bostäder. Om målet om allas rätt till
en god bostad skall kunna upprätthållas, är det viktigt att de
bostäder som produceras kan komma alla till del. Detta
sker bäst genom samhällets medverkan.

Vi föreslår att markvillkoret och den kommunala
bostadsanvisningsrätten återinförs som krav för statligt
stöd.

Norm- och regelfloran för bostadsbyggandet kan i
sämsta fall bidra till uttunnad kompetens och mindre
ansvarstagande. För planerare och arkitekter kan det vara
enklare att luta sig mot normer än att utveckla fantasi,
kreativitet och skaparkraft.

Vi socialdemokrater anser att det finns anledning att
genomföra förenklingar i olika regelverk. Utgångspunkten
bör vara att det är funktionerna i olika krav på boendet som
är det viktiga, inte hur dessa funktioner genomförs. Vi kan
ta lärdom av vår nordiska granne Norge. De arbetar med
att återskapa sina avskaffade regelverk, eftersom
bostäderna blev sämre planerade när regelverken togs bort.

Åtgärder mot sjuka hus, buller och ökat
konsumentskydd

Under senare år har konstaterats att vi, trots världens
högsta bostadsstandard, har en rad brister i inomhusmiljön.
Främsta orsaken till sjukahus-problemen är användningen
av olämpliga byggnadsmaterial, brister i byggmetoder och
projektering.

Allt större del av befolkningen lider av allergier eller
överkänslighet. Brister i inomhusmiljön anses vara en
vanlig orsak till hälsoproblemen.

En särskild fond finns för att ekonomiskt bistå hushåll
för att sanera småhus från fukt och mögel.
Tilläggslånemöjligheten har tidigare kunnat användas för
att bygga bort andra typer av sjukahus-problem.

Utomhusmiljöns ökade bullernivåer ger negativa
effekter på inomhusmiljön liksom att
ventilationsmöjligheterna oftast löses genom mekaniska
ventilationssystem som är allt annat än tysta. Det enda sätt
att komma tillrätta med brister i inomhusmiljön, som
skapar allvarliga hälsoproblem hos de boende, är att bygga
om bostäderna med annat byggnadsmaterial och byta ut
fönster och ventilationsanläggningar.

För närvarande saknas ansvarsregler när det gäller
byggandet av flerbostadshus. För småhus gäller sedan länge
kravet på garanti för att få statlig belåning.

Den socialdemokratiska regeringen föreslog 1991 och
riksdagen beslutade om en tioårig ansvarslag för
producenter av flerfamiljshus. Lagen, som skulle gälla från
den 1 januari 1992, innebar att producenterna skulle stå i
ekonomiskt ansvar för de fel och brister som uppstår inom
10 år.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten har två gånger
därefter drivit igenom att lagen om byggnadsgaranti skall
skjutas upp. Senaste beslutet innebär ikraftträdande den 1
juli 1993.

Vi anser att lagen har en mycket viktig roll att spela när
det gäller att komma tillrätta med dåliga inomhusmiljöer.
Den kan på ett betydande sätt stärka konsumentskyddet. Vi
anser det därför ytterst angeläget att den nya lagen om
byggnadsgaranti träder i kraft den 1 juli 1993.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att 1994 års besparing på
bostadssektorn skall fördelas på hela beståndet bostäder
och på alla upplåtelseformer,

3. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett
långsiktigt bostadsfinansieringssystem,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett
samlat, långsiktigt och hållbart program för stärkta
statsfinanser,1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ombyggnader, för vilka ansökningar om räntebidrag
inlämnats till länsbostadsnämnderna under 1992, får
påbörjas under 1993 med 1992 års regler,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ombyggnader av äldrebostäder under 1993 får ske enligt
1992 års ombyggnadsregler,

7. att riksdagen inte godkänner förslaget i proposition
1992/93:100, bil. 8, om avskaffandet av räntestödet för
underhåll och reparationer i hyres- och bostadsrättshus
(RBF),

8. att riksdagen inte godkänner förslaget i proposition
1992/93:100, bil. 8, om avtrappningen av
ombyggnadsreglerna för hyres- och bostadsrättshus,

9. att riksdagen beslutar att ramen för proposition
1992/93:100 bil. 12, anslag B 4 Stöd till icke-statliga
kulturlokaler, ökas med 75 000 000 kr utöver regeringens
förslag, således 100 000 000 kr,

10. attt riksdagen med anledning av proposition
1992/93:100 bil. 12 anslag B 20 till Bidrag till konstnärlig
utsmyckning anvisar ett i förhållande till regeringens förslag
med 15 000 000 kr utökat anslag om 18 000 000 kr för
budgetåret 1993/94,

11. att riksdagen beslutar att ramen för proposition
1992/93:100, bil. 14, anslag F 3 Bidrag till allmänna
samlingslokaler, ökas med 25 000 000 kr utöver regeringens
förslag, således 50 000 000 kr,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadstillägg till pensionärer
som en förutsättning för nyproduktion av
äldrebostäder,2

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av
funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en analys av bostadsbidragens
måluppfyllelse och kostnadsutveckling,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadsbidragen som
bostadspolitiskt instrument,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Boverkets ansvarsområde vid en
förändrad administration av bostadsbidragen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att markvillkoret och den
kommunala bostadsanvisningsrätten skall hävdas som krav
för statligt stöd i bostadsfinansieringssammanhang,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avreglering av byggnadsnormer
med bibehållna funktionskrav,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ikraftträdande av lagen om
byggnadsgaranti.

Stockholm den 26 januari 1993

Oskar Lindkvist (s)

Magnus Persson (s)

Lennart Nilsson (s)

Sören Lekberg (s)

Rune Evensson (s)

Britta Sundin (s)

Marianne Carlström (s)

Lars Stjernkvist (s)

Björn Ericson (s)

Berit Oscarsson (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Nils T Svensson (s)

Mats Lindberg (s)

Sinikka Bohlin (s)

1 Yrkande 4 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 12 hänvisat till SfU.