Civilt minröjningscentrum

Motion 1997/98:Fö344 av Eva Zetterberg m.fl. (v, fp, mp)

1 Bakgrund

För varje landmina som desarmeras utplaceras i dag flera nya. Landminorna hotar såväl människor som natur och miljö. Stora minerade arealer blir omöjliga att bruka. Minorna ligger kvar många år efter ett krig och åstadkommer död och förintelse i situationer där de inte är avsedda att verka. Ett stort antal av dem är gjorda av plast och kan inte upptäckas med metalldetektorer. De anti-personella minorna är tillverkade i det sataniska syftet att inte i första hand döda utan för att skada och lemlästa människor. Detta för att motståndarens sjukvårdsresurser snabbt skall uttömmas. 75 procent av minornas offer är barn. De anti-personella minorna är en produkt frambringad av en intellektuell och industriell verksamhet som representerar människans sämsta och mest cyniska sidor.

Enligt Röda korsets beräkningar skadas 2 000 människor per månad av anti-personella minor, vilka kan vara av tre slag – trampminor, splitterminor som utlöses med snubbeltråd samt hoppande splitterminor. Alla med utstuderad kallblodighet avpassade för att åstadkomma olika typer av skador på människor. De exploderar i fot-, midje- respektive huvudhöjd.

Fördelningen av minor i olika världsdelar är följande:

Europa  10 000 000

(Bosnien, Kroatien, Ukraina)

Latinamerika  240 000

Afrika  44 000 000

(Egypten, Angola, Moçambique)

Mellanöstern  26 000 000

(Iran, Irak, Jordanien)

Övriga Asien  32 000 000

(Afghanistan, Kambodja, Kina, Vietnam)

Summa   112 240 000

Andelen människor som skadas av minorna i samband med strid utgör endast 13 %. De som skadas i samband med röjningen utgör 4 % av alla skadade. Alla andra skadas i arbetet (20 %), under resa (15 %), under lek (8 %) eller i andra icke-militära sammanhang (38 %). Minornas civila skadeverkningar överstiger vida deras militära skadeverkningar. Deras militära effektivitet torde därför vara vida överskattad.

2 Internationella reaktioner på ett förbud mot personminor

En förklaring till den vidsträckta användningen av minor är att de är billiga att tillverka och ofta betraktas som ”de fattigas vapen”.

Likafullt sällar sig USA, världens rikaste och mäktigaste stat, till de stater som för att underteckna överenskommelser om ett internationellt förbud mot personminor utifrån egna intressen ställer villkor eller kräver särskilda undantag. Detta trots att president Clinton förklarat att insatser måste göras mot minorna så att ”världens barn kan gå på jorden utan fruktan”. Andra stora stater som har förbehåll när det gäller ett förbud mot minor är Ryssland och Kina. I arbetet med ett förbud mot personminor inför konferensen i Ottawa i december deltar inte Irak, Iran och Kuba, tre stater som – utifrån skilda ståndpunkter och motiveringar – betraktar USA som fiende eller hot. Israel är anhängare av ett förbud, men bara om man själv får använda minor.

3 Svenska ståndpunkter

Företrädare för flera partier i den svenska riksdagen har sedan länge ansett det vara utmärkt att personminor inte ingått i den svenska krigsmaterielexporten. Det var också med stor tillfredsställelse som vi under det gångna året kunde hälsa regeringens beslut att förbjuda användning av personminor inom det svenska försvaret, även om några av oss ansåg att förbudet mot personminor också borde vara inskrivet i svensk lag.

Sannolikt kommer det svenska förbudet mot anti-personella minor att underlätta Sveriges arbete för att genomdriva ett internationellt förbud.

Den svenska regeringen har intagit den positiva ståndpunkten att ett förbud skall innefatta såväl användning som tillverkning, lagring och export av minor för att förbudet skall vara effektivt.

Oslokonferensen om personminor i september i år blev i ett avseende en framgång. Hela 89 länder anslöt sig till en överenskommelse om totalförbud. Ett bakslag var dock att USA – trots att man deltog i Oslo – inte anslöt sig till totalförbudet. Sålunda har ingen av de tre stormakterna USA, Ryssland och Kina ännu ställt sig bakom ett totalförbud. Det finns dock möjligheter för USA och andra länder att ställa upp och underteckna en överenskommelse om totalförbud i Ottawa senare i år – något som den svenska regeringen intensivt borde verka för.

Än mer förvånande var att Finland och de baltiska staterna inte heller ställde sig bakom ett totalförbud mot minor. Här borde Sverige kunna göra en insats för att övertyga regeringarna i sina grannländer om att man borde underteckna förslaget om totalförbud mot personminor.

4 Inte bara förbud utan också röjning

Kampen mot minor handlar dock inte bara om nationella och internationella förbud mot dessa vapen. Det handlar även om hur man hanterar avlägsnandet av redan utlagda minor.

I dag finns miljontals minor (se tabellen ovan) spridda över stora landområden i världen. Minorna är spridda i länder där varje kvadratmeter av jorden borde användas för odling. Vad det är frågan om är att komma till rätta med en omfattande militär miljöförstöring. Förekomsten av landminor är störst i följande länder: Afghanistan, Angola, Eritrea, Etiopien, Indonesien, Kambodja, Kina, Laos, Sri Lanka och Vietnam. Andra länder som också är drabbade av minor är Indien, Burma, Malaysia, Pakistan och Thailand.

En mina kostar mellan 3 och 30 dollar att tillverka men kostar mellan 300 och 1 000 dollar att desarmera. Med i dag befintlig minröjningsteknik är alltså minröjning en kostnadskrävande uppgift.

En av orsakerna till detta är att krigsmaterielindustrins affärsidé när det gäller minor är att man för varje ny typ av mina också tillverkar en bestämd typ av minröjningsutrustning. Man tjänar alltså pengar på själva tillverkningen av minan samtidigt som man tjänar ytterligare pengar genom att skapa ett nytt behov och en ny marknad för ännu en produkt – minröjningsutrustningen.

De största minexportörerna under de senaste 25 åren har varit: Belgien, Bulgarien, Frankrike, Italien, f.d. Jugoslavien, Kina, f.d. Sovjetunionen, f.d. Tjeckoslovakien, Ungern och USA.

Den tekniska utvecklingen på det här området står dock inte stilla. Vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm och dess filial i Gävle pågår ett arbete med att finna andra metoder för minröjning. Detta arbete går ut på att man inte skall vara tvungen att införskaffa den av krigsmaterielindustrin specialproducerade minröjningsutrustningen. Inte heller behöver man de stora tunga och dyra maskiner som plöjer upp stora landområden samtidigt som de oskadliggör minorna genom att få dem att explodera. Dessa tunga maskiner kan vara användbara på öppna fält, men kan knappast användas i kuperad terräng. Den nya teknik som man arbetar med vid KTH i Stockholm och i Gävle brottas visserligen också med detta problem, men har fördelen att den när den utvecklats färdigt kan komma att visa sig åtskilligt billigare än dagens minröjningsinstrument.

Vidare är all minröjning i dag en uppgift enbart för militären och krigsmaterielindustrin. Detta är inte heller någon lämplig ordning. De som producerar och gör stora vinster på inhuman minproduktion torde kunna betraktas som jäviga när det gäller arbetet att röja minorna. De företag det är frågan om har dessutom i praktiken monopol på produktionen av minröjningsutrustning.

Det är heller inte alltid lämpligt att minröjningen, som nu, uteslutande är en uppgift för militära myndigheter. Det finns redan exempel på att myndigheter i länder där det förekommer omfattande minering, men gärna ser att dessa röjes, motsätter sig att militärer från andra länder deltar i ett internationellt minröjningsarbete. Det vore därför lämpligt att man i Sverige inrättade ett alternativ – ett civilt minröjningscentrum eller dokumentationscentrum med goda kontakter med universitet och högskolor och som har de humanitära aspekterna som den drivande kraften. Ett sådant minröjnings- eller dokumentationscentrum skulle med stor sannolikhet snabbt vinna respekt och hög trovärdighet och kunna arbeta på områden dit militär och krigsmaterielindustri inte når.

Minor finns dock i många länder inte bara utlagda i terrängen. Det finns också i stora lager världen över. Om alla villkoren för ett totalförbud till fullo skall uppfyllas måste också lagringen av dem upphöra. De stora lagren av minor måste destrueras. Det borde vara en viktig uppgift för ett minröjningscentrum med en dokumentationscentral att delta i och följa utvecklingen av destruktionen av minor. Det är åtskilligt billigare att förstöra minorna innan de blir utlagda än att vänta tills de placerats ut i inte sällan svårtillgänglig terräng.

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppmuntra forskning kring alternativ minröjningsteknik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att understödja tillkomsten av ett civilt minröjningscentrum i Sverige,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att komplettera ett minröjningscentrum med ett dokumentationscentrum när det gäller produktion, utplacering och användning, lagring och export, destruktion m.m. av personminor.

Stockholm den 24 september 1997
Eva Zetterberg (v)
Ragnhild Pohanka (mp)	Karl-Göran Biörsmark (fp)

Gotab, Stockholm 1997