De äldres situation

Motion 1997/98:So432 av Johan Lönnroth m.fl. (v)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Socialutskottet

Händelser

Inlämning
1997-10-06
Hänvisning
1997-10-10
Bordläggning
1997-10-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

1 Historik  

2 Välfärdens kärna och den generella välfärden  

3 Äldreomsorg med respekt för människan  

4 Äldre invandrare  

5 Hemtjänsten  

6 Avgifter  

6.1 Taxorna i äldreomsorgen  

6.2 Anhörigvården  

6.3 Högkostnadsskyddet och frikort  

6.4 Tandvård  

6.5 Förbehållsbelopp  

6.6 Boendet  

7 Pensionerna  

7.1 Historik  

7.2 Basbeloppet  

7.3 Budgetpropositionen  

7.4 Änkepensionen  

7.5 Konsekvensanalyser  

7.6 Levnadsnivåundersökning  

7.7 Invandrare över 65 år  

7.8 Finansiering av pensionerna  

8 Hemställan  

Historik

Välfärden i Sverige har byggts upp av de kvinnor och män som i dag är pensionärer. Välfärden, så som den växt fram i Sverige, bygger på individuella rättigheter och skyldigheter. Den har finansierats via skattsedeln och syftat till att fördela resurserna rättvist och utjämna levnadsvillkoren för olika grupper i samhället. En rättvis resursfördelning innebär solidaritet mellan yrkesaktiva och inte yrkesaktiva.

Så länge människor bildat samhällen har de tagit ansvar för varandra och hjälpt varandra. Den ömsesidiga hjälpen har dock sett olika ut för våra äldre över tiden. Före industrisamhället, i bondesamhället, var det familjens ansvar att sörja för sina äldre, som ofta placerades i den s.k. undantagsstugan på gården. Dit kom gårdens yngre med det som blivit över av maten till de gamla. De äldre spelade en viktig roll för barnen och för de yngre, genom att det alltid fanns någon som hade tid, någon som brydde sig. Samtidigt var de äldre utsatta för andra människors godtycke, eller välgörenhet.

Vård och stöd åt de gamla och åt de sjuka övergick så småningom till att bli ett samhälleligt ansvar. Kommunerna inrättade fattigstugor som ofta hade en majoritet av äldre kvinnor och män. Fattigstugorna var beroende av de mer välbeställdas välgörenhet.

I samband med industrialiseringen flyttade familjerna in till städerna. Välståndet ökade i snabb takt, men fördelningen av välståndet var ojämn och orättvis. Alltfler människor blev beroende av lön i form av kontanter, vilket innebar att de äldres ekonomiska situation blev ohållbar.

Ända fram till mitten av 1900-talet var fattigpensionärerna en stor och synlig grupp i det svenska samhället. När folkpensionen infördes innebar det att en stor andel av de gamla slapp det förnedrande i att vara beroende av fattigvården eller av sina barn. Kostnaderna för fattigvården minskade i och med att antalet socialhjälpstagare sjönk, vilket var av stor samhälls­ekonomisk betydelse.

Folkpensionen räckte dock inte till att ge trygghet på ålderdomen. Den tjänade som grundtrygghet och de som hade råd kompletterade med privata pensioner. Vissa grupper förhandlade sig till inkomsttrygghet på ålderdomen. Klyftorna mellan olika grupper av pensionärer ökade. I början av 1950-talet restes därför kraven på en allmän, obligatorisk tilläggspension, ATP, som skulle ge inkomstskydd efter pensioneringen.

Det svenska samhällets strävan efter en välfärdsstat innebar ett ökat samhällsansvar framför allt på områden som sjukvård och social service. Detta i sin tur innebar en stor efterfrågan på kvinnlig arbetskraft eftersom sjuk­vård och social service är betraktade som kvinnliga områden. Tidigare hade äldreomsorgen utförts i hemmen av kvinnorna genom att de äldre stannade kvar i familjerna. Från att tidigare ha varit en privat angelägenhet blev äldreomsorgen, genom kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och samhällets strävan efter folkhemmet, en samhällelig uppgift. I vårt välfärds­system var drivkraften bakom omsorgen om de gamla respekt, integritet och möjligheten att fortsätta vara en självständig individ även som gammal.

Välfärdens kärna och den generella välfärden

Tre regeringar har efter varandra betonat vikten av att värna kärnan i välfärden, det vill säga att barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen prioriteras före transfereringarna, bland annat folkpension och ATP. För att kunna göra det har man hävdat att det är nödvändigt med nedskärningar i socialförsäkringssystemen och transfereringarna. Men eftersom nedskärningar i socialförsäkringssystemen, barnbidrag och folkpension leder till att alltfler hamnar under socialbidragsnivån och tvingas uppsöka socialkontoren innebär det att kommunernas kostnader för socialbidragen tränger ut resurserna till välfärdens kärna. Det blir allt mindre pengar över för t.ex. äldreomsorgen. Nu har visserligen regeringen föreslagit att nivån i socialförsäkringssystemen skall höjas till 80 procent, men genom att den sjukpenningsgrundande inkomsten samtidigt ändras blir höjningen inte mer än 2 procent, dvs. till 77 procent. Behovet för de grupper som i dag tvingas uppsöka socialkontoren kommer med stor säkerhet att kvarstå.

En av grunderna i den generella välfärden är den fulla sysselsättningen. I dag har Sverige en arbetslöshet av sällan skådat mått. Politiken måste därför inriktas på att få människor i lönearbete. Under tiden som regeringen tillsammans med Centerpartiet anpassar den offentliga ekonomin till konver­gensprogrammet genom att t.ex. manipulera med nivåerna i social­försäk­ringssystemet och sänka folkpensioner och barnbidrag, far barn och äldre illa. De kan inte vänta tills regeringen återigen prioriterar den fulla sysselsättningen framför inflationen. Barn- och äldreomsorgen måste därför redan nu återanställa förskolelärare, sjukvårdsbiträden, hemtjänstpersonal m.fl.

Sänkta socialförsäkringsnivåer och folkpensioner leder också till att konsumtionsutrymmet för hushållen minskar och som resultat sjunker den inhemska efterfrågan. Otryggheten ökar och alltfler sparar, t.ex. i form av pensionsförsäkringar. Sparkvoten ökar och de pengar som så väl skulle behöva omsättas i form av ökad konsumtion växer på hög på banken. Samtidigt ser vi alltfler äldre gå och leta i papperskorgar efter tomburkar.

Beräkningar visar att samhället tjänar 800 kronor i månaden eller 10 000 kronor per år på att avskeda en kvinna anställd inom äldreomsorgen. För 1 miljard kronor i merkostnad skulle 100 000 personer slippa avsked och gå kvar och utföra arbetsuppgifter som så väl behövs inom t.ex. äldreomsorgen.

Vänsterpartiet vill därför skjuta till 5 miljarder kronor till kommunerna för att de skall kunna behålla sin personal.

Äldreomsorg med respekt för människan

Äldreomsorgen var en integrerad del i efterkrigstidens utveckling av den generella välfärden. Under 1960- och 1970-talet höjdes standarden på ålderdomshemmen samtidigt som en kraftig utbyggnad skedde. Sjukhem byggdes och långvårdsplatserna blev fler. Det ansågs också viktigt med särskilda insatser för att fler gamla skulle kunna bo hemma så länge som möjligt. En omfattande utbyggnaden av hemtjänsten genomfördes.

I början av 1900-talet var medellivslängden under 60 år för båda könen. I dag är den strax över 80 år för kvinnor och strax över 75 år för män. Beräkningar visar att antalet personer som är 80 år eller äldre kommer att öka med 100 000 eller med 25 procent fram till år 2005. Under samma tid kommer antalet personer som är 90 år och äldre att tredubblas och uppgå till ungefär 120 000 personer vid periodens slut. Behovet av omsorg och sjukvård för de gamla kommer alltså att öka kraftigt. Vårdbehovet mätt i antalet dygn på sjukhus eller sjukhem utvecklas lika för båda könen fram till 80-årsåldern. Därefter ökar kvinnornas vårdbehov snabbare. De blir äldre och det sker till priset av sämre hälsa och ökat vårdbehov.

Den s.k. Ädelreformen som genomfördes 1992 gav kommunerna ett samlat ansvar för långvården och för omsorgen och vården av gamla och handikappade. Utvärderingen av Ädelreformen ger en dyster bild. Äldreomsorgen befinner sig i kris. Det handlar om ojämn kvalitet i vården, nerdragning av läkarvården på sjukhemmen och lägre nivå på rehabiliterings­insatserna. De gamla är numera sjukare när de lämnar sjukhusen än före reformen. Trots att de anses vara ”klinikfärdiga” (medicinskt färdig­behandlade) kan deras behov av kvalificerad vård vara lika stort som under sjukhustiden. Men kommunerna har varken råd att låta de äldre vara kvar på sjukhusen eller att ge dem den vård de behöver hemma. På så sätt drabbas de gamla hårdare än andra av nedskärningarna. Begreppen ”färdigvårdad” och ”klinikfärdig” måste mönstras ut ur sjukvårdens språkbruk.

Vänsterpartiet anser att begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” skall utgå ur hälso- och sjukvårdslagen.

Äldre invandrare

Kommunerna har hittills ägnat mycket litet uppmärksamhet åt äldre invandrare och deras behov. En undersökning i Stockholm visar att äldre invandrare får hemhjälp i mindre omfattning än andra. Orsakerna kan vara flera. Man kanske inte känner till sina rättigheter eller tycker att familjen skall ansvara för sina gamla. För äldre är det också lätt att glömma bort den svenska man lärt sig. Kompetensen hos omsorgspersonal med invandrarbakgrund bör därför tas till vara. Här måste medvetenheten öka och särskilda insatser för äldre invandrare komma till stånd.

Vänsterpartiet har avsatt 5 miljarder kronor i sin budget till kommunerna, vilket bl.a. skall bidra till att de äldre skall få god omvårdnad, genom att t.ex. personaltätheten behålls.

Hemtjänsten

Sedan början av 1990-talet har antalet personer som får hemtjänst minskat. Antalet personer som får hemtjänst har sjunkit med 70 000 samtidigt som antalet personer över 80 år ökar. Det blir allt vanligare att kommunerna förutsätter att ideella organisationer skall ta över ansvaret för verksamheter som hittills skötts av den offentliga sektorn. Nedskärningarna leder till att familjerna och anhöriga i allt större utsträckning får ta hand om de gamlas vård och omsorg. Men alla äldre har inte anhöriga i närheten eller ens någon familj kvar. Familjerna blir splittrade genom att det blivit allt vanligare att barnen flyttar dit arbeten finns och de gamla stannar kvar i den kommun där de vistats i sitt vuxna liv. De blir därför synnerligen beroende av att kommunerna har en väl fungerande hemtjänst. Skakande reportage visar att så inte alltid är fallet. Gamla lämnas i kisstyngda blöjor, hemtjänstpersonalen rusar in i hemmet och ser till att den gamla får sin medicin, allt färre gamla kommer ut på promenader.

Hemtjänstpersonalen gör dock det bästa de kan i en orimlig situation. Samtidigt som behovet av insatser inom äldreomsorgen ökar skär kommu­nerna ner på personal i ett desperat försök att klara sin ekonomi. Men det finns ingen samhällelig ekonomi i att först sparka personal inom vård och omsorg ut i arbetslöshet för att sedan låta dem komma tillbaka med stöd av AMS-bidrag eller som ”55+”. Sjukvården och äldreomsorgen blir ett dragspel i konjunkturpolitiken på samma sätt som kvinnor blir en buffert på arbetsmarknaden.

I marknadsanpassningens Sverige omsätter äldrevården runt 100 miljarder kronor per år. Men priset är högt. Vård och omsorg skall ske i samhällets regi och inte överlåtas till privata vinstintressen. Den generella välfärden verkar omfördelande och jämnar ut klass­klyftorna. Det är behoven, inte plånboken s­om skall styra hjälpinsatsernas storlek.

Vänsterpartiet säger nej till att sjukvården och äldreomsorgen blir en buffert i konjunkturpolitiken.

Avgifter

6.1 Taxorna i äldreomsorgen

För många pensionärer har det stor betydelse på vilket sätt kommunerna utformar taxorna inom äldreomsorgen. Vänsterpartiet är motståndare till höjda avgifter. Vi anser att kostnaderna skall delas av alla via skattsedeln. Vi säger också bestämt nej till taxesystem där man genom att betala mer kan köpa sig bättre hjälp. Vänsterpartiet vill därför inte ha taxesystem som baseras på behovet av antalet hjälptimmar i stället för inkomst. Det är oftast de som haft förslitande och lågavlönade arbetsuppgifter som behöver mycket hjälp.

Det finns inte heller någon enhetlighet vad gäller avgifter. För personer med samma inkomst och liknande vårdbehov kan avgiften skilja på 17 000 kronor per år, beroende på var man är bosatt. När kommunerna tog över vårdansvaret fördubblades vårdavgifterna i många kommuner. Vad patienten sedan får över av sin pension ligger långt under normerna för skälig levnadsnivå.

I de många gånger höga avgifter som de äldre betalar på t.ex. sjukhem borde självklart kostnaden för läkarvård och medicin ingå i avgiften. Vänsterpartiet anser också att fast läkarmedverkan måste etableras på alla sjukhem.

Även kostnaderna för hjälpmedel måste ses över. I några landsting är t.ex. hörapparater gratis men i andra måste pensionären betala dyrt för sitt hjälpmedel.

Fotvården är mycket viktig för äldre, framför allt därför att många drabbas av åldersdiabetes. Fotvården var också en av de första verksamheterna som lades ut på entreprenad i kommunerna. Från att tidigare fått subventionerad fotvård får många äldre i dag betala hela kostnaden själv. I dag är de äldre beroende av att anhöriga eller hemtjänstpersonal sköter fötterna. Men vid mer omfattande fotvårdsbehov behöver specialister anlitas. För många äldre är detta för kostsamt och man avstår därför ofta.

Vänsterpartiet anser att avgifterna skall vara enhetliga över hela landet. Vi vill därför att alla kommunala avgifter inordnas i ett statligt reglerat högkostnadsskydd, lika för alla kommuner.

6.2 Anhörigvården

Den största delen av omsorgen till de hemmaboende äldre utförs av anhöriga. De anhörigas insatser ökar i takt med att den offentliga omsorgen skärs ner. Om all den omsorg som i dag utförs av anhöriga i stället skulle utföras av kommunerna skulle inte någon kommunal budget hålla. Det är därför av största vikt att kommunerna – för att visa sin uppskattning – ger anhörigvårdarna stöd. Den hjälp som mest behövs är avlösning från ansvaret antingen genom att den vårdbehövande under perioder får vistas i kommunens särskilda boendeformer eller genom avlösning i hemmet.

Vänsterpartiet ser därför med tillfredsställelse att regeringen uppmärk­sammat anhörigvårdarnas situation och tillskjuter medel för utveckling av metoder och former för stöd åt anhöriga. Det får dock inte bli så att anhörigvården blir alternativet till äldreomsorg i offentlig regi. Kommunerna använder också i liten utsträckning möjligheten till vårdbidrag för anhöriga för omsorg av äldre. I det sammanhanget vill vi också särskilt påvisa de dåliga pensionsvillkoren som vårdbidraget innebär. Detta är särskilt viktigt för de barn som avstår från förvärvsarbete för att vårda sina gamla föräldrar.

Vänsterpartiet anser att kommunerna måste uppmuntras till att utnyttja möjligheten att även ekonomiskt stödja anhörigvårdarna. Vi anser också att vårdbidraget som pensionsgrundande inkomst måste ses över.

6.3 Högkostnadsskyddet och frikort

Under de senaste 25 åren har patientavgiften inom den öppna hälso- och sjukvården stigit mer än tre gånger så snabbt som konsumentpriserna. För många pensionärer med låga inkomster uppstår ofta ekonomiska problem då kostnaderna för sjukbesök, läkemedel och tandvård skall klaras. Många utsätts sig för onödigt lidande på grund av att de inte har råd med de allt dyrare sjukvårdskostnaderna. Genom att alltfler sjukhus läggs ner innebär det dessutom dryga resekostnader för många pensionärer att ta sig till sjukvården. Vi vet av erfarenhet att pensionärer inte vill söka socialbidrag utan i hög grad strävar efter att klara sig själva. Ingen pensionär borde behöva söka socialbidrag för att kunna betala doktorn, medicin eller tandläkare.

I Borlänge har kommunen infört ett generellt stöd till de pensionärer som enbart har folkpension och bostadstillägg. Stödet motsvarar kostnaden upp till högkostnadsskyddet respektive självrisken i tandvårdsförsäkringen och administreras via försäkringskassan. Borlängemodellen har nu börjat tillämpas i ett antal kommuner.

Högkostnadsskyddet är i dag uppdelat i två poster – en för medicin där avgiftsbefrielse inträder efter att man betalat 1 300 kronor och en för sjukvård där avgiftsbefrielse inträder efter 900 kronor. Det finns också en möjlighet för den som inte har råd att göra upp en avbetalningsplan med apoteket. Regeringen avsåg att spara in 1 miljard kronor på förändringen av högkostnadsskyddet. Beräkningar i dag visar att besparingen blev 2 miljarder kronor – främst beroende på att äldre kvinnor och män avstår från att hämta ut sin medicin. Detta är en besparing med mycket negativa effekter som inte borde accepteras i ett välfärdssamhälle som Sverige.

Vänsterpartiet anser att ingen skall behöva avstå från hälso- och sjukvård av ekonomiska skäl. Vi anser inte heller att det skall vara beroende av var i landet man bor, vilket blir fallet om det är upp till varje kommun att besluta om frikort för låginkomstpensionärerna.

Vi avsätter därför 465 miljoner i vår budget för att låginkomst­pensionärerna skall få frikort för medicindelen i högkostnads­skyddet. Därigenom försvinner också den för många äldre så förnedrande avbetalningen.

6.4 Tandvård

Ålderdom är ingen sjukdom utan en naturlig del av livscykeln. Med ålderdomen följer vissa tillstånd, t.ex. högt blodtryck vilket innebär kontinuerligt intag av mediciner som ger muntorrhet som i sin tur leder till att många äldre har höga tandläkarkostnader. En grupp äldre som särskilt måste uppmärksammas i detta sammanhang är de äldre som bor på kommunala vårdinrättningar. Efter Ädelreformen har deras tandhälsa försämrats betydligt. Äldre, boende på kommunala vårdinrättningar, bör därför knytas till kategorin ”särskilda patientgrupper”, som i framtiden är tänkt att ges förmånligare villkor inom tandvården.

Vänsterpartiet anser att pensionärer skall undantas från högkostnads­skyddet i vuxentandvårdsförsäkringen och i stället få del av hög­kostnads­skyddet inom hälso- och sjukvården.

6.5 Förbehållsbelopp

Kommunerna tillämpar i dag ett förbehållsbelopp inom sina avgiftssystem, dvs. en summa pengar som pensionärerna får behålla för egna livsnödvändigheter. Där skall t.ex. ingå mat, glasögon, försäkringar, prenumerationer, läkarkostnader m.m. Förbehållsbeloppet varierar mellan kommunerna. Det har också visat sig att flera kommuner undviker – medvetet eller omedvetet – att upplysa de äldre om förbehållsbeloppets existens. Det har införts en riksnorm för socialbidraget, visserligen på en mycket låg nivå. Är det möjligt att införa en riksnorm för socialbidragen har det redan gjorts en bedömning av att kostnaderna mellan kommunerna inte varierar nämnvärt. Vänsterpartiet anser att det bör finnas ett normförbehållsbelopp för pensionärer i Sverige. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

6.6 Boendet

Bostadstillägget kom till för att även pensionärer skulle kunna efterfråga nybyggda bostäder. Många äldre vill bo kvar i sitt eget hem, vilket innebär att kommunerna måste utvidga och förbättra hemtjänsten. Pensionärerna i egna hem drabbas – precis som andra – av höjd fastighetsskatt och höjda taxeringsvärden. För många låginkomstpensionärer som byggt sina egna hus, sten för sten, innebär den höjda fastighetsskatten och taxeringsvärdena att de nu tvingas sälja sitt hus.

Kommunerna har övertagit ansvaret för de särskilda boendeformerna. Generellt kan sägas att det inneburit en avsevärd avgiftshöjning för de äldre medan standarden inte höjts i motsvarande omfattning. Fortfarande bor en stor andel av de äldre i flerbäddsrum. Detta borde tillhöra en förgången tid och kommunerna måste åläggas att förbättra boendestandarden. I många kommuner är kön lång till gruppboendet som har blivit en bra boendeform för åldersdementa.

Vänsterpartiet anser att det är dags att uppfylla löftet om eget rum i äldreboendet.

Pensionerna

7.1 Historik

När folkpensionen infördes slapp många gamla vara ekonomiskt beroende av sina barn. ATP-striden i slutet av 1950-talet är en av svensk arbetarrörelses största och mest betydelsefulla klasstrider. ATP:s införande är också en av de viktigaste sociala reformerna i den generella välfärden och innebar att även de gamla fick goda levnadsförhållanden. De behövde inte frukta ålderdomen – åtminstone inte ekonomiskt. Ålderdom blev inte längre lika med fattigdom.

För de pensionärer – framför allt kvinnor – som inte hade förvärvsarbetat utan skulle leva enbart på folkpensionen har också ett pensionstillskott införts för att förstärka ekonomin. För att inte pensionerna skulle urholkas värdesäkrades de, en pensionär skall alltid kunna betala för sina basbehov.

7.2 Basbeloppet

Hösten 1994 beslutades att alla basbeloppsanknutna bidrag som studiemedel och pensioner skulle indexeras och endast räknas upp med 60 % av inflationen så länge budgetunderskottet översteg 100 miljarder kronor. De skulle räknas upp med 80 % så länge skulden låg mellan 100 och 50 miljarder kronor och fullt ut när budgetunderskottet understeg 50 miljarder kronor. Regeringen har nu släppt på den indexeringen vilket Vänsterpartiet välkomnar.

När överenskommelsen om skattereformen 1992 träffades mellan den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna innebar det också att det infördes ett ”nytt” basbelopp, nämligen ett pensionsbasbelopp som var två procent lägre än det allmänna basbeloppet. Löftet till pensionsorganisa­tionerna var att sänkningen av basbeloppet var en tillfällig åtgärd. Nu verkar det som om sänkningen är permanent. Under åren som har gått har pensionen urholkats med c:a 12 procent.

Vänsterpartiet anser att det nu är dags att åter räkna upp pensionerna med hela basbeloppet – inte bara 98 procent. Pensionärerna har solidariskt tagit sin del av nedskärningarna och nu när landets ekonomi stabiliserats och statsbudgeten visar ett överskott finns det all anledning att återge de allmänna pensionerna deras köpkraft. Därigenom höjs pensionärernas levnadsstandard så att de får förutsättningar att återfå en tillfredsställande konsumtion. Därigenom stimuleras också tillväxten i Sverige som förhoppningsvis också leder till fler arbetstillfällen.

Vänsterpartiet föreslår därför att folkpension och ATP räknas upp med hela basbeloppet med början 1999.

Kostnaden för en sådan höjning av ATP beräknas enligt PRO till 2 494 miljoner kronor och till 1 233 miljoner kronor för folkpensionen. Höjningen av ATP finansieras ur AP-fonderna och folkpensionsdelen över statsbudgeten. För höjningen av ATP torde kommunalskatt komma att tas ut med c:a 726 miljoner kronor – en direkt inkomst för statsbudgeten vilket innebär att den egentliga kostnaden för statsbudgeten blir 506 miljoner kronor. Därtill kommer att ökningen sannolikt minskar utgifterna för bostadstillägget. Genom att låginkomstpensionärerna i dag lever under det som regeringen i budgetpropositionen kallar för ”ett grundläggande konsumtionsbehov”, kommer med största sannolikhet den tvåprocentiga ökningen helt och hållet att gå till konsumtion vilket ytterligare ökar statens inkomster.

7.3 Budgetpropositionen

I budgetpropositionen föreslår regeringen vissa förbättringar för pensionärerna. Kompensationsgraden för bostadstillägget höjs nu tillbaka till 85 procent vilket förra året var ett krav från Vänsterpartiet och som vi också finansierade fullt ut i vår budget. En höjning av bostadstillägget är också en satsning på kvinnor eftersom 75 procent av de som får bostadstillägg är kvinnor. Regeringen ändrar också reglerna för beräkningen av bostadstillägg till pensionär boende i särskild boendeform. Vänsterpartiet ställer sig bakom det förslaget.

Regeringen ändrar tillbaka utbetalningsdagen av pensionen, tilläggs­pensionen och bostadstillägget till den 18 och 19 varje månad. Vänsterpartiet stod bakom förändringen av utbetalningsdagarna eftersom den gav en ränteinkomst till staten på cirka 250 miljoner kronor genom att mindre pengar behövde lånas upp. Trots att inte någon pensionär förlorade ekonomiskt på förändringen innebar den att pensionen i ett övergångsskede måste räcka längre och frågan har upprört många pensionärer och den har blivit en symbolfråga. Vänsterpartiet uppskattar att regeringen lyssnar på pensionärsorganisationerna och ställer sig bakom förslaget. Det visade sig också att förändringen av utbetalningsdagarna fick konsekvenser för bl.a. Postens servicenivå.

Vänsterpartiet motionerade förra året om att samordningen av utbildningsbidraget och änkepensionen skulle avskaffas, eftersom det gav orimliga konsekvenser för änkor som fick utbildningsbidrag. Regeringen har enligt förslaget i budgetpropositionen bifallit den motionen, vilket Vänsterpartiet ser som positivt.

På en punkt har dock inte regeringen hörsammat Vänsterpartiet och det är behovsprövningen av änkepensionen.

7.4 Änkepensionen

Vänsterpartiet här ända sedan förslaget lades fram av regeringen sagt nej till behovsprövningen av änkepensionen. Behovsprövningen är en grundstöt på tilliten och förtroendet för våra generella och obligatoriska socialförsäkringar. De avlidna makarna har redan en gång avstått löneutrymme och betalat in för att deras efterlevande skall få ersättning för det inkomstbortfall som det innebär när en inkomst försvinner. Behovsprövningen riktar sig ensidigt mot kvinnor och aldrig någonsin har väl någon grupp i samhället fått sin inkomst minskad med så stora belopp. Vänsterpartiet har utvecklat sina synpunkter på behovsprövningen och dess konsekvenser för det generella trygghetssystemet i en separat motion.

Vänsterpartiet kräver att beslutet om behovsprövning av änkepensionen rivs upp. Vi har därför avsatt 800 miljoner i vår budget för detta ändamål.

7.5 Konsekvensanalyser

Vänsterpartiet drev i riksdagen igenom att alla förslag från regeringen som rör socialförsäkringen skulle föregås av fördelningspolitiska konsekvensanalyser. Behovsprövningen av änkepensionen har inte tidigare analyserats. I årets budgetproposition gör regeringen ett försök att analysera hur behovsprövningen slagit. Det enda som går att utläsa av den tabellen är hur många som fått sin änkepension reducerad med ett visst belopp. Informationen är inte helt ointressant men borde naturligtvis kopplats till änkornas inkomstlägen för att ge full information. I dag florerar ett rykte om att änkorna är rika kvinnor och att behovsprövningen därför inte drabbar någon fattig. En undersökning som TV-programmet Striptease gjort visar att endast 1 % av änkorna tjänar över 22 700 kronor i månaden medan 44 % tjänar kring 7 700 kronor i månaden. Om regeringen i sin analys hade kopplat änkornas inkomst till reduceringen av pensionen hade detta kommit fram.

7.6 Levnadsnivåundersökning

Vänsterpartiet har i riksdagen fått gehör för en levnadsnivåundersökning för pensionärer. I den undersökningen skulle alla de beslut som berör pensionärer tas med, t.ex. kostnader för medicin, läkarvård, hemtjänsttaxor, urholkning av basbelopp, förändringar i bostadstillägget m.m. Hittills har regeringen inte genomfört en sådan undersökning, vilket innebär att regeringen inte har någon helhetsbedömning av pensionärernas villkor. I stället har man t.ex. presenterat en rapport som säger att pensionärerna som grupp fått det bättre. Pensionärerna är dock ingen homogen grupp, där finns låg- och höginkomstpensionärer, fattiga och rika, kvinnor och män.

Regeringen anger nu i budgetpropositionen att en levnadsnivå­under­sökning kommer att prioriteras under 1998. Vänsterpartiet uppskattar att regeringen gjort denna prioritering som med all säkerhet kommer att leda till förbättringar för framför allt låginkomstpensionärerna.

7.7 Invandrare över 65 år

Många äldre invandrare får inte folkpension beroende på att de beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa pensionärer måste varje månad gå till socialkontoret och ansöka om socialbidrag för sitt uppehälle. Det har inträffat att en äldre, pensionerad invandrare tvingats söka socialbidrag för kostnaderna för ett svenskt medborgarskap. Kommunerna ersätts av staten för kostnaderna för socialbidragen, men det tar inte bort det faktum att detta är mycket förnedrande för äldre människor. Socialbidragsnormen varierar och ligger cirka 500 kronor under folkpensionens nivå. I stället borde staten ta ansvar för sin politik och snarast införa folkpension för de pensionerade invandrare som i dag lever på socialbidrag. Flera partier har tidigare lyft fram den här frågan och Vänsterpartiet tycker därför att det är märkligt att regeringen inte berör den, vare sig i integrationspropositionen eller inom utgiftsområde 11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom.

Vänsterpartiet anser att staten skall ta ansvar för de pensionerade invandrare som lever på socialbidrag och vi har därför avsatt 10 miljoner kronor i vår budget för att äldre invandrare skall få sin folkpension.

7.8 Finansiering av pensionerna

I krisuppgörelsen 1992 sänktes folkpensionsdelen av arbetsgivaravgiften med 1,79 %. Staten tog därmed ett större betalningsansvar för folkpensionen. Företagen fick stora ekonomiska lättnader och fördelar medan statens budgetunderskott ökade med 14 miljarder kronor. Sett i ett längre perspektiv, från 1980 till 1995, har statsbudgetens utgifter för ålderspensioner minskat, mätt i fasta priser. Indexuppräkningen av de allmänna pensionerna släpar nu efter med 12 procent sedan 1990. ATP-pensionernas utfall har minskats från 60 procent till 53 procent av pensionsunderlaget.

AP-fonderna kom till för att utgöra en buffert, dels vad gäller sparandet, dels för att förhindra alltför snabba svängningar i avgiftsuttaget och pensionsutbetalningarna. Fonderna ökade kraftigt det offentliga sparandet vilket haft stor betydelse under 1960- och 1970-talens samhälls- och bostadsbyggande. Uppbyggnaden av stora kapitalfonder hos privata fondför­valtare, som föreslagits av den s. k. genomförandegruppen, innebär att samhället förlorar möjligheten att använda kapitalet till nationens bästa. Staten kommer dessutom att tvingas låna pengar till höga räntor hos privata kapitalinstitut som därigenom kan utöva påtryckningar på staten. Därmed blir demokratin lidande och det blir marknaden som styr.

Under 1995 förlorade AP-fonderna pengar genom beslut i riksdagen. De tillfördes ca 7 miljarder kronor genom den enprocentiga egenavgiften, förlorade ca 6 miljarder kronor för att avgifter över tak förs till statsbudgeten, samt förlorade 11 miljarder kronor för att 11 procent går till premie­reserven. Det blir ett netto på minus 9 miljarder kronor. 1996 ökade AP-fonderna med cirka 130 miljarder kronor genom det vidgade avgiftsunderlaget.

Därefter kommer fonderna att tömmas för att bli en ren buffertfond där syftet är att det skall finnas en buffert motsvarande ett halvt års pensionsutbetalningar. AP-fonderna är av stort ideologiskt intresse. I och med premiereservens uppbyggnad och AP-fondernas tömning förlorar staten möjligheten att utnyttja och kontrollera avkastningen. Tilläggas kan att administrationskostnaderna i AP-fonderna ligger kring 1 procent av underlaget medan administrationskostnaderna hos privata försäkringsbolag och kapitalinstitut ligger kring 15 procent.

Beslut har fattats av en majoritet i riksdagen om att pengar skall föras över till den s.k. premiereserven som förvaltas av Riksgälden (prop. 94/95:41 Förändringar i finansieringen av det allmänna pensionssystemet, m.m.). Under tiden som pengarna ligger på Riksgälden återförs inte räntan till pensionskapitalet utan förs in i statsbudgetens svarta hål.

Vänsterpartiet reserverade sig i pensionsarbetsgruppen mot införandet av det s.k. premiereservssystemet. Vi anser att pensionssparandet skall ligga kvar i AP-fonderna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillföra kommunerna 5 miljarder kronor så att de kan behålla sin personal,1

  2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i regelsystemet att uttrycket” medicinskt färdigbehandlad” tas bort ur lagstiftningen,

  3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett statligt reglerat högkostnadsskydd enligt vad i motionen anförts,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna skall utnyttja möjligheten att ekonomiskt stödja anhöriga,

  5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en översyn när det gäller vårdbidraget som pensionsgrundande inkomst,2

  6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om införandet av frikort för högkostnadsskyddets medicindel,

  7. att riksdagen till utgiftsområde 9 A 2 Läkemedelsförmåner för budgetåret 1998 anvisar 465 000 000 kr utöver vad regeringen anslagit, således 13 956 000 000 kr,

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inordna tandvården för pensionärer i högkostnadsskyddet,

  9. att riksdagen hos regeringen begär upprättandet av en riksnorm för pensionärernas förbehållsbelopp,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppfylla löftet om ett eget rum för alla i äldreboendet,

  11. att riksdagen beslutar att folkpensionen och ATP räknas upp med hela basbeloppet med början från år 1999,2

  12. att riksdagen beslutar att höjningen av folkpensionen och ATP till ett helt basbelopp finansieras ur AP-fonderna.1

Stockholm den 6 oktober 1997

Johan Lönnroth (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Ulla Hoffmann (v)

Gotab, Stockholm 2002

1 Yrkandena 1 och 12 hänvisade till FiU.

2 Yrkandena 5 och 11 hänvisade till SfU.


Yrkanden (24)

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillföra kommunerna 5 miljarder kronor så att de kan behålla sin personal
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillföra kommunerna 5 miljarder kronor så att de kan behålla sin personal
    Behandlas i
  3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i regelsystemet att uttrycket "medicinskt färdigbehandlad" tas bort ur lagstiftningen
    Behandlas i
  4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i regelsystemet att uttrycket "medicinskt färdigbehandlad" tas bort ur lagstiftningen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett statligt reglerat högkostnadsskydd enligt vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett statligt reglerat högkostnadsskydd enligt vad i motionen anförts
    Behandlas i
  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna skall utnyttja möjligheten att ekonomiskt stödja anhöriga
    Behandlas i
  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna skall utnyttja möjligheten att ekonomiskt stödja anhöriga
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en översyn när det gäller vårdbidraget som pensionsgrundande inkomst
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en översyn när det gäller vårdbidraget som pensionsgrundande inkomst
    Behandlas i
  11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om införandet av frikort för högkostnadsskyddets medicindel
    Behandlas i
  12. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om införandet av frikort för högkostnadsskyddets medicindel
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  13. att riksdagen till utgiftsområde 9 A 2 Läkemedelsförmåner för budgetåret 1998 anvisar 465 000 000 kr utöver vad regeringen anslagit, således 13 956 000 000 kr
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  14. att riksdagen till utgiftsområde 9 A 2 Läkemedelsförmåner för budgetåret 1998 anvisar 465 000 000 kr utöver vad regeringen anslagit, således 13 956 000 000 kr
    Behandlas i
  15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inordna tandvården för pensionärer i högkostnadsskyddet
    Behandlas i
  16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inordna tandvården för pensionärer i högkostnadsskyddet
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  17. att riksdagen hos regeringen begär upprättandet av en riksnorm för pensionärernas förbehållsbelopp
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  18. att riksdagen hos regeringen begär upprättandet av en riksnorm för pensionärernas förbehållsbelopp
    Behandlas i
  19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppfylla löftet om ett eget rum för alla i äldreboendet.
    Behandlas i
  20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppfylla löftet om ett eget rum för alla i äldreboendet.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  21. att riksdagen beslutar att folkpensionen och ATP räknas upp med hela basbeloppet med början från år 1999.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  22. att riksdagen beslutar att folkpensionen och ATP räknas upp med hela basbeloppet med början från år 1999.
    Behandlas i
  23. att riksdagen beslutar att höjningen av folkpensionen och ATP till ett helt basbelopp finansieras ur AP-fonderna.
    Behandlas i
  24. att riksdagen beslutar att höjningen av folkpensionen och ATP till ett helt basbelopp finansieras ur AP-fonderna.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.