En grön regionalpolitik

Motion 1999/2000:N388 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp)

En grön regionalpolitik

Inledning

Sverige genomgår just nu en repris av de värsta flyttåren på 1960-talet
med en fortsatt avfolkningen i stora delar av landet, särskilt i skogslänen.
Mellan åren 1990 och 1997 har inlandet förlorat mer än 16 000 personer
vilket motsvarar drygt fyra procent. Under 1997 fanns det endast fem
kommuner i de nordligaste sju skogslänen som ökade sin befolkning och
det endast med 1000 personer. Hela 80 kommuner minskade sin
befolkning med nästan 15 000 personer. Minskningen tilltog under 1997
och tendensen höll i sig även under 1998. Nästan samtliga kommuner i
Sverige utanför residensorterna och förortskommunerna förlorar i
skattekraft och befolkning.

Om denna utveckling får fortsätta kommer de sociala, miljömässiga och
samhällsekonomiska kostnaderna för de stora folkomflyttningarna att bli
mycket stora och belasta samtliga medborgare på ett negativt sätt.

Miljöpartiet anser att hela Sverige måste ha möjlighet att leva och försörja
sig. Det ställer krav på aktiva insatser inom många olika politikområden.
Staten har här ett viktigt ansvar men det är också viktigt att politiken formas
så nära människorna som möjligt. För att utveckla en ökad självtillit krävs en
decentralisering av beslut till regionala organ som kan ta ökat ansvar för den
lokala utvecklingen.

Miljöpartiet vill att följande mål och principer skall prägla regional-
politiken:

Utökat regionalt självstyrelse som syftar till att föra ner beslutsmakt till
folkvalda församlingar i regionerna.

En ekonomisk och ekologisk balans i varje region. Man kan också uttrycka
detta mål som att den gröna regionalpolitiken syftar till att göra regionen allt
mindre beroende av regionalekonomiskt stöd.

Allt regionalpolitiskt stöd är baserat på principen "hjälp till självhjälp". Att
exempelvis bidra med stöd till industriell träförädling i skogslänen. Men
försiktighet bör iakttas vad gäller regionalpolitiska sysselsättningsstöd av
traditionell art. En alltför stor del av sådana satsningar har inte gett de
utlovade resultaten.

Satsning på särskilda regionalpolitiska medel såsom att utveckla nätverk,
byar, individer, företagskultur, kompetensutveckling, kvinnors och de nya
svenskarnas företagande, teknikspridning till små och medelstora företag,
m.m.

Insatser inom forskning och utveckling. Här är sambandet med de lokala
högskolorna viktigt.

Ett stärkande av den sociala ekonomin genom bland annat byutvecklings-
grupper och glesbygdsinitiativ.

Miljöaspekterna skall vävas in så att regionalpolitiken bidrar till målet om
en ekologiskt hållbar ekonomi. Regionalekonomiska bidrag skall prioriteras
till sådana satsningar som omfattar miljöteknik och/eller är särskilt syssel-
sättningsintensiva.

Förbättrad infrastruktur genom bland annat satsning på ett upprustat
järnvägsnät i kombination med bättre småvägar (mindre satsningar på
motorvägar) men även med att införa en landsomfattande enhetstaxa för
telefon och IT.

Så långt som möjligt tillämpa principen om samband mellan boende och
brukande, vilket i sin tillämpning betyder att regionens invånare så långt det
är möjligt bör äga regionens produktionstillgångar. En möjlig tillämpning av
denna princip är att en del av inkomsterna från vattenkraften återförs till
regionen där de skapades.

Vid avreglering (av t.ex. transportsystem) måste de regionalpolitiska
aspekterna beaktas genom lagstiftning, ekonomiska insatser eller på annat
sätt, så att en tillfredsställande försörjning kan upprätthållas i alla delar av
landet.

En stark offentlig verksamhet har kanske den allra största betydelsen i
befolkningssvaga delar av landet. Vid lokalisering av statlig verksamhet skall
regionalpolitiska aspekter beaktas.

Även om de ekonomiska förutsättningarna varierar mellan olika
kommuner skall grundtryggheten för individen vara densamma i hela landet.

Ekologiskt uthålligt lokalsamhälle

Det krävs en levande landsbygd för att kunna förverkliga målet om ett
samhälle baserat på förnyelsebara naturresurser. Omställningen till eko-
logiskt jordbruk och till mer av förnyelsebara energislag kräver
engagerade människor på vår landsbygd. De miljömässiga målen om
biologisk mångfald och om betesdjur som hävdar våra öppna landskap,
ängs- och hagmarker kan inte klaras utan effektiv sammanvävning av
regional- och miljöpolitik. En samordning mellan Miljödepartementet
och Näringsdepartementet bör därför ske när det gäller den regionala
utvecklingen.

Regional utveckling för ett lokalt näringsliv

Alla regional- och glesbygdspolitiska insatser bör i grunden vila på en
långsiktigt hållbar strategi som inte bara befrämjar en ekologiskt hållbar
utveckling i den egna regionen, utan också i resten av landet och i resten
av världen. En viktig grundbult i en sådan strategi är att man strävar efter
att åstadkomma slutna kretslopp av material i så lokala kretslopp som
möjligt, utan att för den skull behöva riskera ett minskat handelsutbyte
med andra regioner eller andra länder. I ett hållbart samhälle läggs dock
tonvikten i handelsutbytet med nödvändighet på kunskap och kompetens
i stället för på materiella produkter.

En enhetlig bärkraftig näringslivsstrategi byggd på samma grundprinciper
kan drivas parallellt på flera olika nivåer: lokalt, regionalt, nationellt och
även internationellt.

Självfallet bör tillväxtavtalen i varje län också innehålla en tydlig
bärkraftig näringslivsstrategi. I en utvärdering som gjorts av tillväxtavtalen
"Ekologiskt hållbar utveckling i de svenska tillväxtavtalen" Av Tuija
Hilding-Rydevik, konstateras att tillväxtavtalen inte lever upp till sina mål
om en hållbar utveckling. Inget av avtalen har någon strategi för detta. Detta
är naturligtvis ytterst allvarligt. Det hållbara samhället får inte utvecklas
till
en betydelselös floskel. Ett målinriktat och strategiskt arbete måste inledas på
alla nivåer för att få ett starkt och konkret innehåll i orden.

De lokala bärkraftiga näringslivsstrategierna bör bygga på följande
principer:

Slut kretsloppen

Satsa på befintligt lokalt näringsliv

Komplettera med saknade företag och verksamheter

Komplettera med nya branscher och verksamheter

Detta utvecklas mera i en separat motion.

Den sociala ekonomin

Tendenserna inför framtiden - det nya arbetslivet, det åldrande samhället
och globaliseringen - pekar på att den sociala ekonomin behövs. Det nya
arbetslivets krav på arbetsorganisationer där arbete och fritid kombineras
på ett annat sätt än tidigare ger den sociala ekonomins företag en fördel.
Flexibiliteten som behövs för konkurrenskraft kan kombineras med
trygghet för medarbetaren när företagandet baseras på verkligt med-
bestämmande och gemenskap.

På den lokala nivån finns redan en starkt växande flora av nya företag som
bidrar till ny sysselsättning och lokal utveckling. Som exempel kan nämnas
arbetskooperativ, sociala kooperativ och annat socialt företagande, nya
brukarkooperativ, bytesringar m m.

Styrkan i den sociala ekonomin består i att den kan fånga upp svaga
individer, återge dem självförtroende och föra in dem i arbetslivet igen.

Den sociala ekonomin handlar inte bara om gemenskapen inom det
enskilda företaget utan också om gemenskapen mellan företagen. Lokal
förankring, flexibilitet och samverkan är förutsättningar för att små företag
ska kunna konkurrera på en global marknad.

Regionala resurscentra m.m.

I samtliga län finns nu någon form av resurscentrum som på olika sätt
arbetar för att ta till vara kvinnors resurser. Det finns också i alla län
jämställdhetsexperter och dessutom i ett antal kommuner kvinnliga
affärsrådgivare. Kvinnliga nätverkskrediter prövas på vissa håll.
Tillsammans utgör dessa viktiga resurser som kompletterar varandra och
arbetar gränsöverskridande.

Det finns också Lokala Kooperativa Utvecklingscentra (LKU) i varje län.
Dessa kan spela en viktig roll, inte minst för att skapa nya jobb i glesbygd.
För de nya kooperativen bör arbetsmarknadsregler och andra regler utformas
som gynnar deras uppkomst och utveckling.

Byautvecklingsgrupper

Byautvecklingsrörelsen är en starkt växande folkrörelse i Sverige. Här
går människor samman för att rädda sin hembygd och för att gemensamt
skapa jobb och framtidstro. Miljöpartiet anser att särskilda insatser måste
göras för att underlätta för och stärka denna rörelse. Det är genom sådan
lokal utveckling som det går att få en genuin glesbygdsutveckling. Det är
också genom att stödja den kreativa process som byautvecklingsrörelsen
visat som riksdag och regering bäst kan hejda avfolkningen.

Bytesringar

Bytesringar fungerar som idéella föreningar, där medlemmarna byter
varor och tjänster med varandra, utan att använda pengar. Skulder och
tillgodohavanden räknas i stället som poäng och bokförs på varje
medlems personliga poängkonto. Exempel på några vanliga bytesobjekt
är hemlagade matvaror, begagnade kläder, enklare reparationer, sömnad,
datorsupport, läxhjälp, lån av bil och undervisning i språk. Medlemmarna
i en bytesring bor i allmänhet nära varandra, till exempel i samma by
eller stadsdel.

Miljöpartiet anser att bytesringar bidrar till att skapa ett socialt kapital och
kan vara början till en samverkan som på sikt kan medföra att nya företag
skapas i glesbygden.

Lokala börser

Det är viktigt att ägandet av företagen får en ökad lokal anknytning. En
möjlighet att nå detta är att stimulera framväxten av regionala börser som
skall göra det möjligt att styra pengar till att göra nytta och arbeta på
lokal basis. Sådana börser kan bli intressanta både för hushåll, företag
och offentliga myndigheter (t.ex. kommunala pensionsfonder) i regionen.

Turistnäringen - alltmer ekoturism

Sveriges medborgare har stora möjligheter till ett rikt friluftsliv tack vare
vår natur och vår allemansrätt. I vårt lands vidsträckta skogar och marker
finns mycket att erbjuda en växande kultur- och naturturism.

Turismen är idag världens största och mest expansiva näring. Det är en
arbetsintensiv näring som har stor betydelse och ännu större potential. Idag
utgörs endast cirka en fjärdedel av turismen i Sverige av utländska besök.
Detta innebär att det finns möjligheter till en väsentlig ökning av turismen,
men den måste naturligtvis bedrivas på ett skonsamt och ansvarsfullt sätt så
att naturen och den biologiska mångfalden inte hotas eller skadas. Den får
inte heller innebära att kulturvärden exploateras ovarsamt. En ökad turism
måste gå hand i hand med ett aktivt bevarande av natur- och kulturmiljö, i
enlighet med det beslut som riksdagen nyligen har fattat. Miljöpartiet de
gröna vill att regeringen följer upp detta beslut före mandatperiodens slut.

I glesbygden finns stora möjligheter att utveckla ekoturism och
äventyrsturism. Kvalificerade fjällguider eller skogsguider som kan peka ut
biotopernas speciella kännetecken, besök hos samer eller på gårdar, färder
efter älvar och inte minst gommens fröjder med landsdelens specialiteter och
läckerheter. Detta och mycket mer kan ge turismen nya möjligheter för
många människor att försörja sig och faktiskt också ge landsbygden
ytterligare värden, även för dess egna innevånare.

Fiskturism en framtidsbransch

Det fanns en tid när blanklax var vardagsmat utmed de stora älvarna. Den
var så vanlig att sägnen berättar att drängar och pigor krävde att få annan
föda i alla fall en dag i veckan.

I år finns mer lax i de norrländska vattnen än på mycket länge. Det är
glädjande. Det skapar förutsättningar för såväl yrkesfiske som sportfiske.
Just fisketurism har en stor potential och kan verkligen skapa arbete och liv i
bygder som idag saknar detta. Men då krävs att laxen kan ta sig upp i älvar
som tidigare hade lax och att alltmer av fångstkvoten flyttas norröver.

Vildlaxen är dock fortfarande hotad. Ca 10 % av laxen är vildlax, resten är
odlad lax. Varje år sätts ca 2,5 miljoner laxyngel ut i det fria i Sverige. De
vandrar ned till södra Östersjön, växer till där under två år och vandrar sedan
mot Norrland för att leka. Endast ett fiske utmed kusten och i älvarna kan
vara selektivt och spara den vilda laxen. Den odlade behöver beskattas.

Idag bedrivs fiske med drivgarn i södra Östersjön. Där fångas såväl odlad
som vild lax, och risken är uppenbar att detta kan hota den vilda laxen. Att
man nu flyttat 50 % av kvoten till Norrland, där selektivt fiske på odlad lax
är möjligt, är bra. Men vi vill se en fortsättning av den politiken. Laxen hör
Norrland till.

Många menar idag att utsättningen givit för mycket lax och att den odlade
utgör ett hot mot den vilda. Det finns därför skäl att se över vattendomarna.
Att fortsätta utsättningen verkar just nu inte meningsfullt. Det vore bättre att
se över möjligheten att låta lax vandra upp i älvar, som idag är stängda.
Genom att se till att den kan ta sig in i och förbi vattenmagasin kan ett fint
fiske efter lax skapas i miljöer uppströms vattenmagasinen. Det kan ge
underlag för ny fisketurism, ett behövligt tillskott i glesbygder.

Norrland "exporterar" mycket av sina råvaror söderut. El, skog och lax är
exempel på tillgångar som inte alltid skapar vinster och förutsättningar för
verksamhet i Norrland. Miljöpartiet anser att laxen borde strykas från den
listan. Den hör Norrland till, naturligtvis med undantag från Mörrumsån och
andra vatten som har en egen reproducerande laxstam. Att flytta laxfisket
norrut ger inte bara biologiska fördelar - man kan fiska selektivt på odlad lax
- utan det ger Norrland underlag för en fisketurism och ett bättre ekonomiskt
utbyte av laxen. Det är ju bättre att ta upp fiskarna då de är stora och färdig-
vuxna, än att ta upp dem på uppväxtområdet i södra Östersjön där de är
mindre.

Jord- och skogsbruk

Jord- och skogsbruk är grunden för många bygder. Skulle dessa näringar
försvinna skulle basen för mycket av den service som idag finns ryckas
undan. Bland annat hela Norrland och småländska höglandet har sämre
förutsättningar för jordbruk än andra områden. Samtidigt är detta bygder
där näringen är viktig, och inte bara för att bygden ska leva; jordbruket
skapar också ett öppet landskap med höga biologiska värden, vilket ökar
möjligheterna för turism. Det är därför viktigt för Sverige att
förändringen av EU:s jordbrukspolitik sker på ett sådant sätt att det blir
möjligt att även i framtiden bedriva jordbruk i hela landet.

För att jordbruket skall bli ekologiskt hållbart för framtiden anser vi att
dagens konventionella jordbruk måste ersättas med ekologiska bruknings-
metoder. Det ekologiska jordbruket är inte bara ett jordbruk för ett ekologiskt
hållbart samhälle - det skulle dessutom öka antalet anställda i jordbruket.
Med dagens stöd till det ekologiska lantbruket och allt bättre metoder och
sorter (vilket gör att avkastningen inte längre skiljer sig speciellt mycket
från
avkastningen i det konventionella jordbruket) och dessutom högre
livsmedelspriser på ekologiskt odlade produkter, är ett sådant lantbruk det
mest lönsamma idag. För att minska transporter och öka sysselsättningen
anser vi att produkterna skall förädlas så nära brukarna som möjligt. Vi är
kritiska till den rationalisering som sker med färre och större slakterier och
mejerier. Det skapar inte bara arbetslöshet i glesbygder, det är inte heller bra
från kvalitets- och djurskyddssynpunkt.

Lokal biologi och miljö

Marklagstiftningen

För att öka möjligheten för de boende i glesbygden måste den
avreglering och liberalisering av marklagstiftningen som skedde i början
av 90-talet ses över. Förvärvslagstiftningen har blivit uddlös och lätt att
kringgå. Glesbygden har tappat kontrollen över naturtillgångarna, något
som är nödvändigt att ha i bygder där alternativa inkomstkällor ofta är en
förutsättning för att man ska kunna bo kvar.

Under ett antal år har penningstarka spekulanter kunnat göra spekulations-
förvärv på skogsfastigheter och avverkat hänsynslöst. De ransoneringsregler
som idag finns reglerar fastigheter ned till 50 ha, men Skogsstyrelsens
utvärdering av den nya skogsvårdslagen visar att ransoneringsreglerna
kringgås genom att man dels avverkar vad reglerna tillåter, dels "gallrar"
arealen därutöver på ett mycket hänsynslöst sätt. Fastigheter har även
styckats sönder i mindre enheter och kunnat kalavverkas, och krav om
bosättning på fastigheten har inte efterlevts. Det har även hänt att man
kalavverkat innan lagfart och förvärvstillstånd meddelats. I budgivning om
skog har ortsbor inte kunnat konkurrera eftersom man har haft ett långsiktigt
skogsinnehav för ögonen och inte spekulerat i skövling. Trenden är att
ortsbor äger en allt mindre del av skogen och berövas en nödvändig
kompletterande inkomstkälla.

Målet med marklagstiftningen måste vara att öka sysselsättning och
bosättning i glesbygden. Nu ses reglerna över, vilket är bra, men detta måste
följas upp för att förhindra att ägandet över skogen inte lämnar bygden.

Skydd av nyckelbiotoper

Miljömedvetenheten i skogsbruket har ökat och certifieringen ses som ett
bra sätt att värdesäkra varan. Intresset för nyckelbiotoper - de biologiska
pärlorna i skogen - har ökat. Därför har vi med stor tillfredställelse
medverkat till att anslagen till biotopskydd förstärkts rejält i budgeten.
Anslaget för år 2000 är nu 70 miljoner kronor för att år 2001 vara 125
miljoner kronor och lika mycket år 2002.

Idag har bristen på medel i vissa fall lagt en död hand över avverkning i
mogen skog. Många ansvarsfulla skogsbolag vill inte avverka i områden där
det finns eller kan finnas nyckelbiotoper eftersom man är rädd för opinionen.
Tidigare fanns inte pengar tillräckligt för biotopskydd och effekten blev att
man inte avverkade mogen skog. Man talade om att staten skulle få 5 år på
sig. Med den anslagsnivå som nu finns torde inte det behöva hända i
framtiden.

Skogen är fortfarande en avgörande näring för många bygder. Vi menar att
skogsråvaran borde kunna skapa betydande mervärden om den förädlades i
högre grad än idag. I ett ekologiskt hållbart samhälle måste trä på sikt ersätta
plast i många produkter. Trä är en förnyelsebar resurs vilket plasten inte är.
Det behövs forskning och stora insatser inte bara från staten utan från
näringen själv för att förändra användningen av denna råvara.

Kommunikationer

Dagens kommunikationssystem bygger på ett förlegat tänkande. Det
måste moderniseras så att miljöstörningarna och förbrukningen av
ändliga resurser minimeras. Genom t.ex. snabbtåg och utbyggd länstrafik
erhålls större och mer sammanhållna arbetsmarknadsregioner över hela
landet. De olika regionerna knyts även närmare varandra. Miljöpartiet
vill satsa på utbyggnad av svensk järnväg av såväl miljömässiga som
regionalpolitiska skäl. Vi har i vår transportpolitiska motion närmare
utvecklat hur detta skall ske.

Järnvägssatsningen bör kompletteras med åtgärder för att upprätthålla ett
bra vägnät i glesbygden. Kostnader för personbilstransporter skall i första
hand belasta de områden som från miljösynpunkt redan idag är hårt
belastade, dvs. tätorterna. Vid den kraftiga höjning av drivmedelsskatterna
som ingår i Miljöpartiets förslag till skatteväxling bör glesbygden
kompenseras på lämpligt sätt. Tänkbara metoder för detta bör utvecklas och
förfinas - vi förordar ett skatteavdrag eller ett glesbygdsavdrag. Man kan
även tänka sig en reformering av bostadsbidraget till ett bastillägg som utgår
från familjens inkomst men som inte tar hänsyn till huruvida den har höga
kostnader för boende, som t ex i storstadsområden, eller höga kostnader för
transporter, som i glesbygd. Om man ser till den sammanlagda kostnaden för
hushållens kollektiv- och bilresor så uppgår de till 10 % av hushållens
utgifter i övre Norrland, jämfört med drygt 8 % i Stockholm. Av de totala
resekostnaderna betalas 92 % privat i övre Norrland och 78 % i Stockholm.

Det är också viktigt att hela Sverige får ett bra kommunikationsnät för
samtal, fax och datorer. För boende i glesbygden är det speciellt viktigt att
möjligheterna till datakommunikation utvecklas.

Friare användning av regionalpolitiska medel

De regionala tillväxtavtalen kan rätt använda ge nytt liv åt regioner och
kommuner. En friare resursanvändning leder till ett mer effektivt
användande av insatta resurser genom att dessa kan anpassas till de
lokala förutsättningarna. Det är viktigt att lokala utvecklingsgrupper och
företagarorganisationer i samverkan får en möjlighet att utöva ett
avgörande inflytande över hur de statliga regionala utvecklingsmedlen
inom regionalpolitiken skall användas på den lokala nivån.

Av de totalt 80 miljarder kronor som strömmar ut i regionerna varje år,
kommer "endast" 19 miljarder att öronmärkas för de lokala tillväxtavtalen.
Regeringen bör överväga att öka summan för lokal flexibilitet.

Genom en friare användning av arbetsmarknadspolitiska medel skulle
också friårsprojekt bli möjliga att genomföra i hela Sverige. Fördelarna som
skulle uppnås är många, t ex fler människor i arbete, ökad livskvalitet, samt
ny kvalificeringsperiod för den arbetslöse.

Regional utveckling för lokal demokrati

Intressanta ansatser har gjorts i och med de regionala tillväxtavtalen. Det
står emellertid helt klart att viktiga områden för utveckling inte har
beaktats tillräckligt i detta arbete. Till dessa hör förutom
hållbarhetsaspekterna jämställdhetsfrågorna. Att satsa på de kvinnliga
initiativen och samarbetsformerna är viktigt för en balanserad utveckling
lokalt och regionalt. Även kulturen och den sociala servicen, t ex i den
offentliga sektorn, har fått för litet uppmärksamhet.

Miljöpartiet de gröna anser att det är viktigt att mer av makt, befogenheter
och resurser flyttas ned från central till regional och lokal nivå och också
till
gemenskaps- och bynivå. På regional nivå behövs mer av självstyrelse
genom länsparlament eller andra folkvalda organ.

Återföring av vattenkraftsvinster

Även vinsterna från andra naturresurser i regionerna bör i större
utsträckning få stanna kvar och användas för att utveckla området. En
utgångspunkt för en ny regionalpolitik med denna inriktning har varit
vattenkraften, som skapar stora vinster men ger mycket små inkomster
till de delar av landet som drabbats av dess utbyggnad. Miljöpartiet de
gröna föreslår därför att den nytillsatta regionalpolitiska utredningen får
som tilläggsdirektiv att se över möjligheterna till och konsekvenserna av
en överföring av vinsterna till de producerande regionerna.

Statens verk

Staten har själv på många håll lett marschen ut från glesbygden. Det
finns hundratals fall där staten fattat politiska beslut som flyttat eller
dragit in statliga verksamheter från glesbygd och mindre orter. I en
rapport från Glesbygdsverket konstaterades nyligen att de statliga verken
inte tar sitt regionalpolitiska ansvar när det gäller lokalisering av egna
verksamheter. En starkare styrning och tydligare direktiv skall krävas av
statliga verk och bolag för att inte dessa skall överge mindre orter och
glesbygd vid åtstramningar.

Viss grad av basservice är också viktig för att den sociala strukturen på en
ort skall kunna generera en positiv uppåtgående utvecklingsspiral.

Kommuner och landsting

Den generella välfärdspolitiken har inneburit att Sverige trots allt har
mindre regionala klyftor än många andra länder i Europa. Men
glesbygden och de mindre orterna är mer beroende av offentlig sektor än
expansiva områden. De försämringar av välfärden som genomförts under
1990-talet har därmed drabbat periferin hårt. Därför menar Miljöpartiet
att ökade ekonomiska ramar till kommuner och landsting idag är en
viktig regionalpolitisk åtgärd. Det är också viktigt att alla aktörer
samverkar, t ex kan kommun, landsting och post samarbeta för att den
enskilde på landsbygden skall få så god service som möjligt. Särskilt bör
stödet till kommuner och landsting med befolkningsminskning
uppmärksammas.

Bostäder

Den allt mindre utnyttjade infrastrukturen orsakar ekonomiska problem
som tillsammans med snabbt växande bostadsöverskott urholkar
ekonomin för många kommuner. Detta drabbar dock inte enbart
avfolkningsbygder utan samtidigt drabbas även storstadsregioner av
merkostnader för social segregering och otillräcklig infrastruktur.
Landsbygd och storstad är ömsesidigt beroende av varandra likt
kommunicerande kärl. Det är ett slöseri av resurser att inte utnyttja
lokaler och bestående infrastruktur, samtidigt som motsvarande
samhällskapital måste byggas upp i expansionsområden.

En annan men viktig aspekt för landsbygdens utveckling är svårigheterna
för den som vill flytta ut på landsbygden att finna en bostad. Hyreshus finns
inte och tillgängliga hus används som sommarstugor och står därför inte till
förfogande. Att bygga nytt är för många ett för stort vågspel i en bygd där
man inte kan känna sig säker på att få tillbaka sina pengar om man tvingas
flytta igen.

Utbildning

Att satsa på de mindre och medelstora högskolorna är ett viktigt medel
för att skapa regional utveckling. En högskola i regionen betyder mycket
för regionens möjligheter. En högskola i hemregionen ökar
tillgängligheten för stora sociala grupper som hittills varit
underrepresenterade vid högskolorna. Det betyder mycket för såväl den
enskilda människan i regionen som för den samlade kompetensen inom
regionen. Inriktningen av utbildningar och forskning kan ske med hänsyn
till de behov som regionen har. Samspelet med näringsliv och offentliga
sektorns verksamheter skall vara en viktig styrfaktor för utveckling av
högskolans inriktning. En högskola i en viss region har också goda
förutsättningar att ordna för regionen relevanta distansutbildningar, som
är av speciell betydelse för boende och företag i mindre centralt belägna
orter.

Regionens högskola skall själv ta ansvar för utbudet av distansunder-
visning i sin region. Det fordrar en strategisk genomgång tillsammans med
kommunerna i upptagningsområdet av möjligheterna att utveckla en
kvalificerad utbildning via IT-lösningar eller i andra former. Den snabba
förändringen i det moderna samhället medför att många människor behöver
fortbildning och nya utbildningar flera gånger under sin livstid. Bakgrunden
till det s k livslånga lärandet är också skälet till att högskolornas
undervisning och forskning måste ha en flexibel planering med stor
beredskap för en anpassning till nya behov. Högskolan skall också i kraft av
kunskapscentrum vara pådrivande när det gäller utvecklingen inom regionen.

Utbildningen i förskola, grundskola och gymnasium är en förutsättning för
att regionen skall utvecklas till ett långsiktigt hållbart samhälle. Kvalitet i
förskola och skola, även i glesbygdskommuner, utgör en grundförutsättning
för en levande landsbygd. De ekonomiska förutsättningarna utgör idag
hinder för många små kommuner att behålla och utveckla sina
glesbygdsskolor. Frågan hur garantier skall skapas för glesbygdsskolornas
bevarande bör utredas i särskild ordning. Utveckling av distansutbildning på
grundskole- och gymnasienivå kan lösa en del av problemet med att ordna
kurser och nationella program även i små skolor. Här bör staten ta initiativ
och stimulera och samordna utvecklingen av sådana kurser så att vi får ett
brett pedagogiskt utbud med kurser tillgängligt för skolor över hela riket.

Den regionala profileringen av skolan är i full gång inom nästan alla
regioner. När det gäller innehållet i grundskolan så bör möjligheterna till
anpassning uppmärksammas mer. Även om skollag och läroplaner inte direkt
hindrar lokala profileringar, så har utvecklingen med lokal profilering inom
grundskolan inte utnyttjats. Inte minst när det gäller frågor kring attityder
till
hemregionen, kulturarv och värdegrund borde regionens särart fångas upp
och möjligheterna utnyttjas bättre. Ett bra exempel på en sådan profilering är
kunskap om samekultur och samernas historia för elever i skolor i nordliga
regioner. Här har man en möjlighet att bryta de motsättningar som under lång
tid rått mellan vissa grupper. En gemensam värdegrund, som är ett av den
svenska skolans centrala mål, kanske nås bäst om man utnyttjar just
skillnader i lokal historia och tradition i olika delar av landet.

Att utifrån ett sådant synsätt fånga upp viktiga profileringar i
undervisningen regionalt bör naturligtvis även utnyttjas nationellt, för att få
ett representativt och brett stoff för skolans bild av det mångkulturella
samhället. Så kan t ex undervisning om samisk historia och kultur göras
tillgänglig för alla svenska skolor.

Kultur för social utveckling och sammanhang

Byggnadsvård

En rik och stimulerande kulturmiljö och ett rikt kulturutbud är viktiga
konkurrensmedel för en regions attraktivitet.

Många småföretag har direkt anknytning till kultursektorn, exempelvis
skulle en kraftfull satsning inom byggnadsvården innebära arbete för
projektörer, byggnadsarbetare, antikvarier, byggfirmor och entreprenörer.
Kunskap om ett miljöinriktat förhållningssätt inom byggsektorn är av stor
betydelse i den regionala utvecklingen. Områden som direkt kan få
avgörande betydelse för ett samhälles fortlevnad är exempelvis fäbodar,
samisk bebyggelse, vissa industrimiljöer, fiskeläger och jordbruksbyggnader
som smedjor och lador.

Vi anser också att en satsning på byggnadshyttor hjälper oss att bevara vårt
kulturarv i form av gammal hantverkskunskap. Det skapar även meningsfulla
arbetstillfällen.

"Firmitas, commoditas et venustas"

Med "beständighet, bekvämlighet och skönhet" ansåg Vitruvius att
människors byggnationer skulle uppföras. Det anser vi även idag, men vi
har ändå vårt kulturarv från bl a miljonprogrammet att leva med.
Miljöpartiet har länge arbetat för en förändring med den inriktning
riksdagen nu beslutat om. Eftersom vi alla påverkas av den miljö vi
befinner oss i har dess arkitektur, formgivning och design avgörande
betydelse i samhällsbygget. Detta kommer att få regionalpolitisk
betydelse för arkitekter och konstnärer i hela landet. Det kommer att
försköna allas vår vardag och ge välutbildade kulturproducenter
möjlighet att arbeta med det de är utbildade för.

Utvecklingsprojekt

Att satsa på lokala och regionala utvecklingsprojekt inom teater, dans,
musik, litteratur och bild samt museiområdet m.m. är ett sätt att stärka
den regionala utvecklingen. Dessa projekt ska skapa förutsättningar för
en bärkraftig kulturell infrastruktur. Kunskapen om konstnärerna och
konstutövandet finns främst lokalt i länen och regionerna, och det är
också lokalt som samarbetsprojekt ska utvecklas.

De tre R:en

Det finns ett behov av utvecklingsverksamhet rörande turnerandets
ekonomi. Rikskonserter, Riksteatern och Riksutställningar spelar en stor
roll särskilt för kulturutbudet i mindre samhällen och behöver därför ha
tillräckligt med resurser för sin utveckling. Även de fria teatergrupperna
behöver ha öronmärkta pengar för att kunna genomföra turnéer.

Folkbildning och folkrörelser

Tillgång till den egna historien är en medborgerlig rättighet och det
kräver av oss att vi vårdar vårt kulturarv, men också att vi är öppna för
samverkan och nydaning.

Sveriges tradition av folkbildning och folkrörelser är världsunik. Genom
forskning inom folkbildning kan folkhögskolor och studieförbund öka sitt
utbyte med varandra. Kulturminnesvård, kulturlandskapsvård och Agenda
21-arbete är viktiga delar av det sammanhang som syftar till att bevara och
levandegöra kultur- och naturhistoriska värden och till att lägga ut
kompassriktningen framåt. Genom identitet och förankring i den egna
historien och lokalhistoren skapas förnyelse och utveckling. Då tillgång till
den egna historien är en medborgerlig rättighet, ser vi att bl a museer har en
stor uppgift att fylla. Då menar vi hela befolkningens historia, dvs även
kvinnornas historia.

Folkets kyrkor

Den svenska kyrkan har under århundraden byggts upp av det svenska
folket genom de skatter det betalat. Sveriges kyrkobyggnader är
kulturminnesmärken och speglar en del av det svenska samhällets
framväxt. Det är av yttersta vikt att det historiska och kulturella arv som
förmedlas genom dem bevaras till kommande generationer. Det är
synnerligen viktigt att använda hög kompetens när byggnadsminnen
såsom kyrkor och biskopsgårdar renoveras. Länsstyrelserna har här en
viktig uppgift att fylla vad avser kunskapsspridning och tillsyn.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mål och principer för regionalpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordning av regionalpolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bärkraftig näringslivsstrategi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokal demokrati,1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om friare användning av regionalpolitiska medel,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om starkare styrning och tydligare direktiv för
statliga verk och bolag att inte överge mindre orter och glesbygd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om basservice på landsbygden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunikationer, 5

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regionala högskolor,4

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om distansutbildning,4

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regional profilering i skolorna, 4

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om byggnadsvård,3

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de tre R:en,3

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om folkbildning,3

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om folkets kyrkor, 3

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning av turistnäringen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall upphöra med fiske på blandade
bestånd av lax på tillväxtområdena i Östersjön och i stället flytta den
svenska laxkvoten så att ett selektivt fiske efter odlad lax kan ske, 6

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jordbruket,6

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om marklagstiftningen,7

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokala kooperativa utvecklingscentrum,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om byautvecklingsgrupper,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokala börser.2

Stockholm den 5 oktober 1999

Ingegerd Saarinen (mp)

Ewa Larsson (mp)

Per Lager (mp)

Tabell 1: (1 Yrkande 4 hänvisat till KU. 5 Yrkande 8 hänvisat till TU. )