Till innehåll på sidan

En statlig rehabiliteringsförsäkring

Motion 1999/2000:Sf219 av Ingemar Josefsson och Lena Sandlin (s)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning
1999-10-05
Hänvisning
1999-10-12
Bordläggning
1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Det finns idag allvarliga brister i rehabiliteringsarbetet. För
majoriteten av de arbetsskadade inom till exempel Handels
avtalsområde finns det få som erhåller en fruktbar
rehabilitering som gör det möjligt för individen att fortsätta
sitt yrkesverksamma liv. De vanligaste skadorna är
belastningsskador. Dessa går att förhindra och rehabilitera
om resurser sätts in i tid.
Enligt utredningen Arbetsgivarens Rehabiliteringsansvar (SOU 1998:104)
tar arbetsgivarna idag inte sitt rehabiliteringsansvar och bryter därmed mot
lagen. De som är bäst på detta är stora arbetsgivare med god tillgång till
företagshälsovård och utredningsresurser. Små företag klarar det inte.
Problemet är att flertalet små arbetsgivare inte anser sig ha råd, inte har
tillräckliga kunskaper och inte har några utredningsresurser. Trots att lagen
(lag om allmän försäkring, AFL) föreskriver att arbetsgivaren ska sätta igång
en rehabiliteringsutredning om arbetstagaren varit sjukskriven längre än fyra
veckor i följd saknas det en sådan i 75 procent av de sjukskrivningsfall som
pågått längre än 90 dagar.
Det måste ses som ett fundamentalt demokratiskt misslyckande. Enskilda
individer ska naturligtvis ha likhet inför lagen och ha samma rättigheter till
rehabilitering. De ska inte vara beroende av den enskilde arbetsgivarens
ekonomiska styrka, betalningsvilja och godtycke.
Att arbetsgivarna skiljer sig åt i ekonomisk styrka och tillgång till
företagshälsovård är det grundläggande problemet. Det behövs därför ett nytt
system där arbetsgivarna mer solidariskt delar på detta, sitt lagstadgade
ansvar. Ett sådant skulle utjämna skillnaderna mellan små och stora företag
eftersom vi då får ett system där alla arbetsgivare är med och betalar
rehabiliteringen. I denna mening sprids riskerna.
Utformningen borde ha karaktären av en statlig obligatorisk rehabili-
teringsförsäkring som ett komplement till den allmänna sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen. Denna försäkring borde finansiera en större del av
rehabiliteringens kostnader. På så sätt skulle samhället garantera att denna
rättighet kunde spridas till alla.
En invändning mot detta förslag är att det kan frånta arbetsgivaren ett
incitament till att förbättra sin arbetsmiljö. Men arbetsgivaren har ändå enligt
arbetsmiljölagen skyldighet att rätta till fel och brister i arbetsmiljön.
Dessutom skulle detta leda till en stimulans av rehabilitering, vilket skulle
göra det möjligt för Yrkesinspektionen att via enkla register lokalisera
arbetsplatser där arbetsmiljön måste förbättras. Det är också svårt att belägga
att arbetsgivare - av rädsla för just framtida ansvar för rehabilitering -
investerat i förbättrad arbetsmiljö. I så fall skulle inte så många mindre och
medelstora företag har problem att uppfylla lagens bokstav.
Det handlar inte om att ta ifrån arbetsgivarna kostnadsansvaret utan
snarare att se till att detta ansvar också realiseras i praktiken - vilket inte
sker
idag. Genom att via arbetsgivaravgiften ta in pengar till rehabiliteringen
centralt och sedan sprida den där behoven finns ökar riskspridningen,
försäkringsmässigheten, rehabiliteringsviljan och utjämnar ojämlikheten.
Vi ser också att arbetsmarknadens utveckling mot lösare anställnings-
kontrakt gjort att det har blivit svårare att få arbetsgivare att känna sitt
ansvar
för rehabilitering. Här behövs därför en kollektiv fond som kan användas av
de statliga myndigheterna för att få till stånd rehabilitering för dessa
grupper.
Samhället skulle tjäna på en obligatorisk lagstadgad företagshälsovård och
en statlig rehabiliteringsförsäkring. Framför allt eftersom det skulle minska
mänskligt lidande men också genom att det skulle förhindra att personer i
yrkesaktiv ålder försvinner från arbetsmarknaden. Med ett ökat arbetsutbud
skulle eventuella flaskhalsproblem och latenta inflationshot minska.
Sysselsättningen skulle totalt kunna öka. Målet om 80 procent i syssel-
sättning vore lättare att nå.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring.

Stockholm den 28 september 1999
Ingemar Josefsson (s)
Lena Sandlin (s)


Yrkanden (2)

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring.
    Behandlas i
  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.