Finanisiering av kärnkraftens avveckling

Motion 1997/98:N260 av Roland Larsson (c)

I enlighet med proposition 1995/96:83, baserad på Kärnbränslefondsutredningens betänkande SOU 1994:108, beslutade riksdagen 1995 (betänkande 1995/96:NU10) om ett nytt system för finansiering av kostnaderna för hantering och slutförvaring av kärnkraftens avfall. Den nya lagen gäller från den 1 januari 1996.

Det nya systemet innebär dels att förvaltningen av de medel som fonderats för kärnavfallskostnaderna överföres från SKI (Statens kärnkraftsinspektion) till en nyinrättad särskild myndighet, Kärnavfallsfonden, dels att en del av de beräknade avfallshanteringskostnader som hittills legat till grund för de avgifter som kärnkraftsindustrin betalat till fonden ersatts med garantier och säkerheter.

För 1995 betalade kraftföretagen en avgift till avfallsfonden på i genomsnitt 1,9 öre/kWh kärnkraftsel.

För 1996 skulle avgiften om det gamla systemet fortfarande gällt och enligt SKI:s beräkningar behövt vara 2,4 öre/kWh för att täcka avvecklingskostnaderna.

Med det nya finansieringssystemet har dessa avgifter, trots att kostnadsberäkningarna är desamma, 1997 reducerats till 1,1 öre. Det innebär att kärnkraftsföretagens kostnader för avsättning till avfallsfonden kommer att minska med 700–800 milj kr per år.

Detta kan förklaras av två skäl. Dels kommer fondens tillgångar i framtiden att placeras och realräntesäkras hos Riksgäldskontoret. Dels kommer den del av kostnaderna för avfallshanteringen som är svåra att förutse att täckas med garantier eller säkerheter istället för genom avsättning till fonden.

Genom att realräntesäkra fondens tillgångar hos Riksgäldskontoret blir det i praktiken skattebetalarna som får stå för en del av det finansiella risktagandet.

En del av de framtida avfallshanteringskostnaderna är svårbedömda, bl a beroende på vilken slutförvaringsmetod som slutligen väljs. Djupförvarsmetoden är inte någon självklar lösning och platsvalet är, som framgått av hittills gjorda folkomröstningar, en grannlaga uppgift.

Om någon reaktor måste ställas av tidigare än SKI:s beräkningar förutsatt förändras också kostnadsbilden. Dessutom är det, oavsett vilken slutförvarsmetod som används, nästan omöjligt att förutse alla kostnader i ett längre perspektiv.

Den nya finansieringsmodellen är så konstruerad att de av SKI beräknade kostnaderna har delats upp utifrån två olika scenarion. Ett ”basscenario” innefattande de kostnader som man med stor säkerhet kan beräkna och ett scenario baserat på ”mindre sannolika men inte orimliga händelser”.

Finansieringen av kostnaderna för basscenariot skall ske med fondmedel. De kostnader som kan uppstå därutöver skall täckas genom att kärnkraftsföretagen lämnar säkerheter eller garantier. Garantierna får inte utgöras av säkerheter eller inteckningar i kärnkraftsanläggningar.

Innebörden av detta är att kärnkraftsföretagen kan inteckna andra anläggningar och fastigheter än kärnkraftsanläggningar för att skapa de garantier som krävs.

Ett icke osannolikt antagande är att det är vattenkraftsanläggningar och andra anläggningar för elproduktion som kommer att intecknas.

Om avfallshanteringskostnaderna i framtiden visar sig bli högre än det som ingår i det s k basscenariot betyder det att vattenkraft och annan elproduktion kommer att belastas med kostnader för avvecklingen av kärnkraften. Det kommer att pressa upp elpriserna för denna produktion. En sådan övervältring av kostnaderna för kärnkraftens avfall står helt i strid med principen att kärnkraften skall bära sina egna kostnader. Genom riksdagens beslut att påbörja omställningen av energisystemet kommer frågan att få ytterligare aktualitet.

Att kostnader övervältras på det sätt som här beskrivits bör förhindras genom ett tillägg i den nuvarande lagstiftningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som innebär att vattenkraft och andra elproduktionsanläggningar inte får utgöra säkerhet för kärnkraftens avfallshanteringskostnader.

Stockholm den 5 oktober 1997

Roland Larsson (c)

Gotab, Stockholm 2002