FN och folkrätten

Motion 2004/05:U304 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Sverige och andra FN-medlemmar är förpliktade att verka för FN:s principer. Det innebär främst en skyldighet att förhindra eller motverka angreppskrig, folkmord eller folkfördrivning. Därför skall vi främja FN:s säkerhetsråd och dess ansvar för internationell fred och säkerhet.

Artikel 39 i FN-stadgan ålägger säkerhetsrådet att fastställa förekomster av varje hot mot freden, fredsbrott eller aggression och rekommendera eller besluta om åtgärder.

Problem uppstår när säkerhetsrådet självt inte uppfyller FN-stadgans principer.

Det övergripande ansvaret måste vara att följa FN-stadgans principer och säkra att internationell rätt inte grovt åsidosätts. Folkrätten behöver förtydligas och kodifieras vad gäller humanitär intervention, särskilt vad avser skyldigheten att förhindra folkmord och folkfördrivning.

2 Innehållsförteckning

1Sammanfattning1

2Innehållsförteckning2

3Förslag till riksdagsbeslut3

4Folkrättens tillämpning3

5Folkmordsbegreppet4

6 Statsbildning och status 5

7Minoriteters utsatthet7

8Framtida utmaningar7

9Reformprocessen8

10 FN-organen 9

11FN-stadgans principer10

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen i Darfur i Sudan.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen i Kosovo och UNMIK:s roll.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minoriteters utsatthet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU uttryckligen och kraftfullt stöder FN:s generalsekreterare i dennes strävan att öka FN:s effektivitet och trovärdighet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall verka för att respekt för de mänskliga rättigheterna och demokrati uttryckligen inbegrips i FN:s millenniemål.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall kräva att en översikt av brott mot de mänskliga rättigheterna och demokrati redovisas ländervis och debatteras i FN:s generalförsamling varje år.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en EU-representation i säkerhetsrådet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall verka för att principen om statssuveränitet inte får vara överordnad andra viktiga principer som folkmord, folkfördrivning och andra grova och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall verka för att FN:s stadga förtydligas så att kamp mot folkmord och folkfördrivning kodifieras som grund för humanitär intervention.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om smarta sanktioner.

4 Folkrättens tillämpning

I en alltmer global värld, där utbytet mellan människor och länder ökar, där ekonomierna är mer sammanflätade och information sprids snabbare, finns en ökad närhet och ömsesidighet mellan människor och folk. Med det ökar kraven på FN om att fortsatt kunna upprätta lag och rätt i världen.

Under senare år har FN alltmer framstått som kraftlöst. Visserligen har situationen förändrats i förhållande till kalla kriget, då arbetet i FN blockerades av motsättningar mellan öst- och västblocket och hundratals veton från Sovjetunionen lamslog säkerhetsrådets arbete. Efter kommunismens sammanbrott tillgrips veto mycket sällan och allt fler medlemsstater är demokratier. Denna utveckling har till viss del ökat FN:s auktoritet och legitimitet som en global aktör för fred och säkerhet. Men samtidigt visar FN fortsatt upp svagheter i oroligheter och konflikter såsom i Irak, Kosovo, Rawanda, Tjetjenien, Ngorno Karabach och Sudan. I en del av de uppräknade konflikterna har enighet nåtts eller åtminstone veto ej inlagts, trots detta har FN ej kunnat agera så att krig och våld kunnat förhindras.

Statssuveränitet ställs alltför ofta mot människovärde och de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Tillämpningen av folkrätten är ofta långsam och juridiskt komplicerad, först i våras fastslogs att massakern i Srebrenica 1995 var folkmord. Ett eventuellt statsansvar för staten Serbien och Montenegro vad gäller Srebrenica är fortfarande föremål för prövning.

FN kommer aldrig att vara starkare än vad medlemmarna gör organisationen till. Om säkerhetsrådet utvidgas kommer tävlan att uppstå mellan ett antal länder om att bli permanenta eller semipermanenta medlemmar. Skulle rådet utökas alltför mycket försvagas beslutspotensen och ännu en diskussionsklubb har bildats. Att reformera säkerhetsrådet utan att se över vetorätten vore konstigt, samtidigt är det inte sannolikt att någon av de permanenta medlemmarna vill ge upp sin vetorätt.

Många bedömare anser att FN:s kris är politisk och inte institutionell. Vi anser att säkerhetsrådet borde fokusera på de viktigaste frågorna såsom terrorbekämpning och respekten för de mänskliga rättigheterna framför staters rätt. På denna sistnämnda punkt hälsar vi med tillfredsställelse utrikesministerns deklaration i denna fråga, och vi kommer kraftfullt att understödja en svensk hållning syftande till att främja människors rättigheter framför staters.

5 Folkmordsbegreppet

Folkmord är förbjudet enligt 1948 års folkmordskonvention. Denna konvention förpliktar parterna att åtala personer som gjort sig skyldiga till detta brott inför nationell eller internationell domstol. Det är viktigt att inte frånse att det folkrättsliga förbudet gäller både stater och personer.

För att det skall betraktas som ett folkmord måste en stat eller en person med avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etniskt, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan ha genomfört vissa bestämda gärningar såsom att medlemmar av gruppen dödas, tillfogas svår, kroppslig skada eller att de påtvingas levnadsvillkor som helt eller delvis leder till gruppens undergång.

Alla dessa moment måste vara för handen för att det skall vara ett folkmord. En del har ansett att denna definition är rätt så snäv. Den omfattar inte politiska grupper samt gör det svårt att bevisa uppsåt.

Vi menar - efter att ha tagit del av internationell bevakning och konsultation med folkrättsjurister - att de pågående övergreppen i Darfur faller under definitionen av folkmord. Det har skett storskaliga övergrepp mot i första hand personer av afrikansk, etnisk bakgrund. Det rör sig främst om personer från zaghawa-, fur-, masalitstammarna som attackeras av Janjawidmilisen som är sammansatt av dessa stammars traditionella fiender av arabisk härkomst. Janjawidmilisen, understödd av regeringsstyrkor, har förstört byar, livsmedel och åkermark. Sudans regering har förhindrat humanitär hjälp till dem som utsatts för övergreppen, vilket har lett till ytterligare död och lidande. Trots internationellt tryck har Sudans regering ännu inte stoppat övergreppen.

Sveriges regering har hittills valt att definiera situationen i Darfur som att den har samma karaktär som ett folkmord och skall hanteras som det. Utrikesminister Freivalds har även sagt att hon för egen del är beredd att i varje sammanhang säga att det som pågår i Darfur är mord på folk, dvs. folkmord. Denna lek med ord och ovilja att kalla det som sker i Sudan vid dess regelrätta namn medför otydlighet i sak. Det hade varit en fördel om Sverige med dess kunskap, ställning och engagemang i stället regelrätt hade kallat det för folkmord och drivit saken hårdare i EU för att omvärlden med kraft skulle kunna gå in och göra större och bättre insatser tillsammans med Afrikanska unionen i Darfur.

Då vi har ett internationellt rättssystem och en folkmordskonvention, bör denna också tillämpas. Inte minst Sverige som säger sig gå i bräschen för folkrätten, vars regering anordnar internationella konferenser om folkmord och förebyggande åtgärder bör när det verkligen gäller vara pådrivande.

Utvecklingen inom folkrätten går långsamt mot mer hänsyn till de mänskliga rättigheterna, men vi skulle gärna se en snabbare utveckling i den riktningen. Samtidigt medför exempelvis definitionen folkmord ett åtagande för det internationella samfundet, på så sätt att man därmed har skyldighet att ingripa. Något som i sig är en fråga om ekonomi och kapacitet.

Beslut om intervention skall tas av FN:s säkerhetsråd, men eftersom rådet består av stater som är en blandning av demokratier och diktaturer med olika politisk ambition blir beslutsläget i allmänhet osäkert. Detta gäller speciellt som de ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet kan inlägga sitt veto. Nästa problem uppstår om säkerhetsrådet enas om att ingripa militärt, då bygger denna intervention på frivillig mobilisering av militär personal från medlemsländerna. I några fall har säkerhetsrådet, som i Kosovo överlåtit det militära uppdraget till Nato. Just Kosovo är ju ett specialfall eftersom Nato redan var på plats efter en humanitär intervention utan säkerhetsrådsbeslut, då rådet fattade beslutet.

6 Statsbildning och status

Diktaturregimer är ett problem i sig men också den underutveckling som det totalitära förtrycket av den enskilde medborgaren leder till. Avsaknad av demokrati och rättsstat ger grogrund för det missnöje och den vanmakt som medborgarna känner och som fundamentalister och terrorister utnyttjar. Ett förtryck som drabbar människor får aldrig skyllas på eller ursäktas av föreställningar om kulturell tradition eller religionens krav. EU har med sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ett ansvar för att medlemsländerna gemensamt agerar med detta som grund.

Länder som ej förmår skydda sin egen befolkning eller till och med bedriver terror mot befolkningen, så kallade failed states är ett sedan länge försummat problem. Även i de fall världssamfundet ingripit med humanitär intervention eller på annat sätt bidragit till diktaturers upplösning och fall, saknas modeller för nyuppbyggnad av en fungerande stat. Det krävs inte bara formell demokrati på alla beslutsnivåer, utan fastmer former för att stimulera framväxten av en rättsstat med fungerande polis, domstolar och fängelse, samt civilrätt och skydd för egendom. Utan en fungerande rättsstat försvåras utländska investeringar med fortsatt förfall under förment demokratiska former.

Efter kommunismens fall och sönderfall av Jugoslavien samt intervention för att skydda människor, har världssamfundet fått ta ansvar för bl.a. Kosovo. Kosovo är i dag formellt en del av Serbien och Montenegro men styrs av UNMIK genom FN-mandat. FN har bestämt sig för "standards before status". Detta innebär att en fungerande politisk infrastruktur skall byggas upp oavsett vilken status Kosovo ges. Minoritetsskyddet måste utvecklas och såväl den kosovoalbanska befolkningen som den kosovoserbiska borde ha ambitionen att fredligt kunna samexistera. En första prövning av Kosovos status skall göras 2005.

Under våren 2004 skedde upplopp och nya fördrivningar av serber. Situationen i Kosovo är fortsatt instabil och stora motsättningar och misstro råder mellan majoriteten albaner och den förtryckta minoriteten serber. Serbiska politiker och partier bojkottar valen i höst. Problemen i Kosovo är omfattande. UNMIK:s roll är en del av problemet. Specialister i statsuppbyggnad arbetar ett tag, utan att ha eget mandat och dessutom på kort sikt.

Det gäller att undvika att hamna i vad som skulle kunna kallas för en palestinsk situation, med en myndighet utan ansvar gentemot annan part samt med begränsade möjligheter till folkrättslig förpliktelse. Upprättandet av en palestinsk stat är vital då det skulle innebära att det palestinska folket gavs samt kunde utkrävas ansvar för landets utveckling och för säkerhetssituationen inom landet och vid dess gränser, som t.ex. kriminalitet och terrorism.

Ett självständigt Kosovo skulle innebära bättre förutsättningar för handel och investeringar samt i likhet med den palestinska situationen medföra folkrättsliga förpliktelser såsom krav om att bättre integrera de olika befolkningsgrupperna med full respekt för minoriteters rättigheter.

Om man menar allvar med talet om "människor före stater" måste frågan om ockupationsmaktens rättigheter och skyldigheter diskuteras. Samtidigt som kraven på Israels tillbakadragande från ockuperat område är starka, har Israel som ockupationsmakt en skyldighet att skydda civilbefolkningen i de ockuperade områdena inom ramen för varje stats ansvar enligt ockupationsrätten. Alla stater har samtidigt en skyldighet att skydda sin egen befolkning mot bland annat terrordåd. Israel ser byggandet av säkerhetsbarriären som ett led i detta skydd. Enligt folkrätten har Israel rätt att bygga en barriär på sitt eget territorium. De delar som byggs på de ockuperade områdena står dock

i strid med folkrätten. Barriären försvårar avsevärt förutsättningarna att skapa drägliga levnadsförhållanden för människorna som direkt berörs.

7 Minoriteters utsatthet

Etnisk och religiös tillhörigheter har genom historien givit upphov till konflikter och förtryck. Med framväxten av nya stater, ett utvidgad EU och pågående diskussioner kring olika befolkningsgruppers representation i Afghanistans respektive Iraks nya konstitution, ökar fokus på minoriteters skydd. Vi tror att detta område förtjänar ökad uppmärksamhet, såväl nationellt som internationellt.

Vi anser att ett uppskjutet beslut om Kosovos status inte kommer att underlätta situationen. I händelse av status som egen nation finns risken för att fler länder kommer att delas samt att världssamfundet bidrar till att legitimera "etniskt rena stater". Vare sig Kosovo får status som egen nation eller kvarstår inom Serbien och Montenegro måste ett fullgott minoritetsskydd införas. Inte bara den serbiska minoriteten behöver skyddas, utan även den romska befolkningen.

Det råder ingen som helst tvekan om att Tjetjenien är en del av den ryska rådsrepubliken. Samtidigt är det tveklöst så att Ryssland misslyckats med minoritetspolitiken. Människorna i Tjetjenien och dess närområden är genuint trötta på oroligheter och ryskt förtryck. Samtidigt kan inget av detta rättfärdiga bestialiska terrordåd som det i Beslan. I denna konflikt mer än i många andra, är FN maktlös, eftersom striderna pågår inom en suverän stats territorium. Inom Europarådet pågår för närvarande omfattande diskussioner om hur principen om statssuveränitet kan uppehållas samtidigt som rådet aktivt verkar för att parterna i Tjetjenien-konflikten skall inleda samtal och kanske även förhandla med varandra.

Vapenvila mellan Armenien och Azerbajdzjan gäller sedan tio år, men fortfarande råder krigstillstånd mellan dessa båda Europarådsmedlemmar. Armenien ockuperar ca 20 procent av azeriskt område. Ett antal FN-resolutioner kräver tillbakadragande och samtidigt ett minoritetsskydd för den armenska minoriteten i Karabach. Här kunde kanske humanitär intervention ha kommit ifråga vid 1990-talets början, då krig och folkfördrivning pågick, men idag uppstår folkrättsliga problem i det fall en utomstående makt skulle intervenera. En möjlighet vore att istället låta internationell domstol slita tvisten.

8 Framtida utmaningar

Under de senaste åren har det skett en utveckling där begreppet krig och krigförande är under förändring. I dag är inte alltid de stridande parterna stater, utan kan utgöras av terroristorganisationer och -nätverk. För denna situation har folkrättens praxis kommit att utvecklas. Bland annat har diskussioner uppstått kring de internerade fångarna på Guantánamobasen. Det finns de som hävdar att dessa är krigsfångar och att USA:s agerande är korrekt eftersom kriget mot terrorismen fortfarande pågår. Enligt folkrätten får en befälhavare i en krigssituation internera tillfångatagna fiendesoldater till dess att kriget är över. Det kan dock diskuteras om denna reglering är tillämpbar, då USA ej befinner sig i krig med en suverän stat med en styresmakt inom ett identifierbart territorium, utan med terroristorganisationer och -nätverk. USA har valt att kalla fångarna på Guantánamo för olagliga kombattanter. Vissa menar att dessa fångar därmed faller utanför Genèvekonventionen och att de i stort sett är rättslösa. Andra menar att det inte går att falla utanför konventionerna, då man antingen är krigsfånge och skyddad av tredje Genèvekonventionen eller såär man civil och skyddad av fjärde Genèvekonventionen. Andra hävdar att en terrorist varken är en soldat som slåss för ett land eller en civil, och att det därför behövs ett nytt begrepp som olagliga kombattanter. Oavsett val av resonemang, måste alla människor garanteras ett skydd av de grundläggande mänskliga rättigheterna. De internerade kombattanterna på Guantánamobasen har rätt att bli behandlade på ett humant sätt.

En annan framtida utmaning är relationerna mellan Kommunistkina och Taiwan. Kina försöker med alla medel förhindra varje tendens till ett självständigt Taiwan. Regimen i Peking har till och med hotat att militärt anfalla om Taiwan deklarerar sin självständighet.

För att främja utvecklingen av demokrati och rättsstat i Kommunistkina likaväl som i många andra diktaturer måste världens länder sätta tydliga mål och ge signaler om att vi ser, hör och aldrig accepterar övergrepp och tortyr. Samtidigt gäller det att etablera kontakter på alla samhällsnivåer. Isolering och utanförskap är oftast försvårande för de mänskliga rättigheterna och demokrati. En god början är att tillåta Taiwan att bli observatör till WHO. Taiwan har gjort en lång resa från diktatur till dagens moderna demokratiska rättssamhälle.

9 Reformprocessen

Minst 10 miljarder dollar har försvunnit i 270 misstänktas fickor. Den mutskandal som i folkmun kallas för Kofigate och som misstänks beröra Kofi Annans familj, skadar allvarligt FN:s trovärdighet. Utöver detta, misstänks FN:s omfattande mat-för-oljaprogram i Irak ha gynnat Saddam, PLO och den ryska ortodoxa kyrkan och en katolsk pater. Det är djupt olyckligt om världssamfundet FN ens kan misstänkas för korruption.

Under ledning av generalsekreterare Kofi Annan pågår ett omfattande reformarbete för att öka FN:s effektivitet och trovärdighet. Målet är att FN skall fokusera verksamheten kring fyra kärnområden: fred och säkerhet, humanitära frågor, ekonomi och sociala frågor samt utvecklingsarbete. Vi stödjer generalsekreterare Annans reformarbete och delar dennes uppfattning att FN i huvudsak har fyra kärnuppgifter.

Den första och viktigaste uppgiften är säkerhetsrådets arbete att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Den andra huvuduppgiften är att säkra den internationella rätten så att de grundläggande mänskliga rättigheterna efterlevs. Det är 55 år sedan den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN. Fortfarande pågår dock systematiska kränkningar mot människors grundläggande fri- och rättigheter i flera länder, vilket är oacceptabelt i en värld som gör anspråk på att vara civiliserad. Inrättandet av en permanent domstol för brott mot de mänskliga rättigheterna är ett steg i rätt riktning. Ytterligare ett steg i rätt riktning vore att inbegripa de två principerna om demokrati och de mänskliga rättigheterna i FN:s millenniemål i kampen mot fattigdom.

Den tredje huvuduppgiften gäller FN:s olika underorgan som i många fall gör ett viktigt arbete för att främja det globala samarbetet inom respektive område. Det finns dock anledning att se över hela verksamheten så att byråkratin kan minskas och effektiviteten stärkas, och därmed främst vara u-länderna till gagn.

FN:s fjärde huvuduppgift är att främja en snabb tillväxt, som är nödvändig för att utrota fattigdomen i u-länderna inom rimlig tid. Skall FN:s millenniemål nås, måste utvecklingssamarbetet inom ramen för FN, tillika Sveriges nationella biståndspolitik tydligare inriktas på en snabb utrotning av fattigdomen.

10 FN-organen

Det internationella regelsystem som syftar till att värna den enskilda människans rätt är relativt utbyggt. Ett problem är emellertid att länder inte ansluter sig till internationella konventioner, eller vilket är vanligare, att åtagna förpliktelser i dessa inte uppfylls. Det finns en rad ideella organisationer som gör ett mycket värdefullt arbete när det gäller att övervaka och, i ländervisa rapporter, redovisa läget om de mänskliga rättigheterna och demokrati. Det är nu dags att också FN:s generalförsamling varje år får en utförlig rapport med redogörelser om läget beträffande de principer som organisationen själv är grundad på. Barnkonventionens uppföljningsmekanismer skulle kunna tjäna som föredöme. Sverige bör i FN ta initiativ till att en ländervis granskning redovisas direkt i generalförsamlingen. Därmed tydliggörs vilka länder som bryter mot principerna.

Den politiska styrningen och ledningen av FN:s fonder och program behöver tydliggöras samt samordningen med FN:s sekretariat förbättras. FN-organ som arbetar inom samma område bör i ökad utsträckning samordnas, eller i vissa fall slås samman. Man måste också börja med att praktiskt tillämpa det mål- och resultatstyrningsorienterade system som man beslutat om. Fokus bör med andra ord främst ligga på att uppnå de mål som satts upp snarare än vilka organisationer som behövs. Allt detta i syfte att öka resultatet och i förlängningen stärka FN:s trovärdighet.

När det gäller diskussionen om en utvidgning av säkerhetsrådet och de ständiga medlemmarna, finns det anledning att se över nuvarande representation. EU talar normalt med en enad röst i internationella sammanhang. Om medlemsstaterna kan skapa en reell gemensam utrikes- och säkerhetspolitik finns det anledning att överväga en EU-representation i säkerhetsrådet. Vi hälsar därför med tillfredsställelse statsministerns deklaration vid generalförsamlingen, då han förordade ett utvidgat säkerhetsråd och en begränsning av vetorätten.

Säkerhetsrådets konstruktion är naturligtvis en kvarleva från kalla kriget. Systemet med permanenta medlemmar och veto är otidsenligt, samtidigt vore skiftande majoriteter som kunde fatta beslut om interventioner eller inte beroende på rådets sammansättning negativt för FN:s trovärdighet.

Redan i dag har säkerhetsrådet problem att fatta beslut i viktiga frågor. Det finns därför en risk för att ett utvidgat säkerhetsrådet skulle försvåra en effektiv beslutsordning. Ett forum för diskussion och beslut där alla medlemmar kan göra sina röster hörda finns redan i generalförsamlingen. Säkerhetsrådet måste finnas som ett kraftfullt organ som verkligen fattar nödvändiga beslut när internationell fred och säkerhet hotas. Det handlar således om att hitta en balansgång mellan representativitet och beslutskraft.

I arbetet med att utrota fattigdomen spelar Världsbanken en avgörande roll, medan IMF har en nyckeluppgift att säkra det internationella betalningssystemet. Det viktigaste bidraget till u-ländernas utveckling är ändå den globala frihandeln, som ger u-länderna tillträde till i-ländernas marknader och ökar förutsättningarna för investeringar. Viktigast av allt är dock att u-länderna sinsemellan avvecklar sina tullar. Här spelar WTO en vital roll.

11 FN-stadgans principer

Sverige och andra FN-medlemmar är förpliktade att verka för FN:s principer. Det innebär främst en skyldighet att förhindra eller motverka angreppskrig, folkmord och folkfördrivning. Därför skall vi främja FN:s säkerhetsråd och dess ansvar för internationell fred och säkerhet.

I och med att folkrätten bygger på FN-stadgans principer, internationella traktater och sedvanerätt är den dynamisk och ger utrymme för politiska tolkningar, vilket kan leda till olika förhållningssätt. Folkrätten låter sig svårligen tolkas entydigt, och det finns olika perspektiv. Ett är när skyddet av de mänskliga rättigheterna hamnar i klar konflikt med principen om staters suveränitet, en princip som tidigare var bärande för folkrätten. Men statssuveränitetsprincipen kan inte längre vara överordnad andra viktiga principer. Om folkrätten inte skall reduceras till en illusion, måste varje människas rätt att leva ett liv i frihet och säkerhet skyddas. Även om angriparen är den egna regimen. Sverige och EU skall verka för att principen om statssuveränitet inte får vara överordnad andra viktiga principer som folkmord, folkfördrivning och andra grova och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det finns all anledning att fundera över FN:s roll som bärare och beskyddare av internationell moral när principerna om att skydda de mänskliga rättigheterna underordnas mekaniska beslutsprocesser. Det är nödvändigt att värna folkrätten, även när säkerhetsrådet inte förmår agera. Världen kan och får inte stillatigande acceptera folkmord och andra grova brott mot folkrätten.

Ingripanden på humanitära grunder - vid folkmord och folkfördrivning - blir alltmer accepterat. Carlsson-Ramphals kommission för globalt samarbete föreslår i sin rapport att FN-stadgan bör ändras så att humanitär intervention i FN:s regi lättare skall kunna komma till stånd i fall av grova och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Folkrätten står således inför en utmaning. Den behöver förtydligas och kodifieras vad gäller humanitär intervention. Ingrepp för att förhindra folkmord och folkfördrivning bör kunna ske med explicit stöd i FN-stadgan. Det internationella samfundet måste även i enlighet med FN-stadgans principer kunna agera i akuta krislägen, trots att inte säkerhetsrådet har givit klartecken. Sverige och EU skall verka för att FN:s stadga förtydligas så att kamp mot folkmord och folkfördrivning kodifieras som grund för humanitär intervention.

Frågan är hur långt man skall gå när det kan anses vara rätt att avväpna och avsätta en diktatorisk regim som grovt och systematiskt förtrycker den egna befolkningen. Endast i särskilt grova fall kan diktaturer demokratiseras med humanitär intervention. Fri handel och mänskliga kontakter är självfallet att föredra. Och skall militära insatser göras måste det positiva värdet av dessa alltid vägas med största noggrannhet mot det lidande som enskilda människor utsätts för. Omfattande sanktioner har erfarenhetsmässigt mycket negativa konsekvenser för befolkningen i det land som är utsatt för FN-sanktioner. Så kallade smarta sanktioner riktade mot ledarna i diktatoriska regimer är i så fall att föredra.

Stockholm den 5 oktober 2004
Gunilla Carlsson i Tyresö (m)
Göran Lindblad (m)	Ewa Björling (m)
Björn Hamilton (m)	Karin Enström (m)
Rolf Gunnarsson (m)	Henrik S Järrel (m)
Göran Lennmarker (m)