Försvarets modernisering

Motion 1997/98:U405 av Arne Andersson m.fl. (m)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning
1997-10-06
Hänvisning
1997-10-10
Bordläggning
1997-10-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Frågan om försvarets fortsatta modernisering aktualiserades i en moderat kommittémotion i anslutning till försvarsbeslutet hösten 1996. En del av de synpunkter som då framfördes har tillgodosetts, under det att huvuddelen fortfarande är olösta. Det senare gör att försvarets materielförsörjning som helhet åter bör tas upp till diskussion av riksdagen och en mängd, för regeringen vägledande, beslut bör fattas i enlighet med de förslag som återigen väcks i denna motion.

Försvarsbeslutet 1992 innebar en kraftig ambitionshöjning vad gäller materiell förnyelse av främst det militära försvaret. Idag uppgår den andel av försvarsmaktens budget som anslås till materielanskaffning till närmare 40 procent. Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning bör denna andel öka. Det är dessutom angeläget att de pengar som avsätts till materielanskaffning i ännu högre grad bidrar till den materiella förnyelsen. Av den totala anskaffningen till försvarsmakten utgör olja, drivmedel, ammunition och reservdelar tillsammans med renovering, reparationer och anskaffnings­kost­nader – en stor del. En del av detta är i egentlig bemärkelse driftkostnader och bidrar inte till förnyelsen av försvaret. Moderata samlingspartiet vill därför se en annan inriktning på investeringsplanen för Försvarsmakten för perioden 1998–2000. Nu fortgår materielförnyelsen ännu en tid, främst som resultat av de initiativ och beslut som togs under den borgerliga rege­ringsperioden 1991–94. Det gäller JAS-projektet, stridsvagnsanskaff­ningen, nya ubåtar och ytstridsfartyg som anskaffas samtidigt som enklare splitter­skyddade fordon, nytt luftvärn med medellång räckvidd (Rb 23 BAMSE), andningsskydd och nya uniformer tillförs försvaret.

Det allvarligaste i materielhänseende är att denna förnyelse följs av få nya projekt. Efter det att 1992 års förnyelse fullföljts står försvarsindustrin i stort sett utan nya projekt och förnyelsen riskerar att avstanna. Viktiga behov som identifierats redan idag men som skjutits på framtiden kommer inte att täckas. Detta gäller såväl nya stridsfordon, artilleri och attackhelikoptrar som ytstridsfartyg och ubåtar. I vissa fall – t.ex. vad gäller anskaffningen av ytterligare stridsvagnar av typen 122 LEOPARD – har regeringen dessutom valt att inte fullfölja den förnyelse som fanns i 1992 års beslut.

Svensk försvarsindustri har under lång tid haft en unik bredd. Sveriges alliansfria politik har inneburit ett behov av självständig förmåga till anskaff­ning av i det närmaste samtliga av de i det svenska försvaret förekommande systemen. Detta har också inneburit att en, för ett litet land unik, system­kompetens kunnat upprätthållas. I 1992 års försvarsbeslut gavs Försvars­makten en organisation som medgav såväl särskilda tekniksatsningar som en acceptabel nivå på den volym försvarsmateriel som behövde tillföras. Viss industriell kompetens gick emellertid förlorad också som en indirekt följd av detta beslut.

Förra årets beslut om krigsorganisation och de begränsade medel som avsatts till materiell förnyelse ökar problemen. Åtskilliga av våra mest framstående försvarsindustrier står utan utvecklingsprojekt och med tomma orderböcker när 1992 års modernisering är genomförd.

Regeringen försöker i sitt förslag till inriktning av försvarsindustri – och försvarsmaterielförsörjning i någon mån motverka detta genom särskilda tekniksatsningar bl.a. på ubåtsområdet. Man lägger också i storleksordningen en tredjedel av 500 miljoner kronor per år på åtgärder särskilt avsedda att säkra anpassningsförmågan hos försvaret och försvarsindustrin. Det handlar inte om stora summor per projekt. Enligt försvarsbeslutet rör det sig sammantaget om en volym på 550 miljoner kronor årligen. Försvarets materielverk föreslog inför 1996 års försvarsbeslut att 800 miljoner kronor skulle avsättas för särskilda tekniksatsningar och angav 700 miljoner kronor som en undre gräns för vad som behövs för att upprätthålla en rimlig kapacitet för framtiden.

Om Moderata samlingspartiets förslag till inriktning av försvaret hade vunnit gehör hade krigsorganisationen varit något större och avsevärt vassare. Men oavsett vårt förslag till försvarspolitisk inriktning, som skulle innebära att fler försvarsindustrier kan leva på beställningar som Försvarsmakten ges möjlighet att göra, behövs särskilda satsningar på materielområdet. I stället för de beslutade 550 miljoner kronorna årligen bör 750 miljoner kronor avsättas för detta ändamål.

Det bör också övervägas om inte försvarsindustrin skulle kunna erbjudas att mer aktivt få konkurrera om den del av materielunderhållet som idag sköts inom Försvarsmakten. På så sätt kan viktig kompetens behållas inom försvarsindustrin samtidigt som volymerna upprätthålls. Självfallet bör den sammantaget billigaste lösningen väljas, varför en strikt tillämpad kon­kurrens­utsättning av verkstads- och varvsdrift är nödvändig.

1 Materielprocessen

Den svenska modellen för upphandling av försvarsmateriel är framgångsrik. Det nära samarbetet mellan Försvarets materielverk och försvarsindustrin samt mellan industrin och användarna är omistliga fördelar. Samtidigt har anskaffningsmodellen visat sig ge vapensystem och annan utrustning av hög kvalitet och till mycket konkurrenskraftiga priser.

Anskaffningen som under lång tid pendlat mellan 15 och 20 miljarder kronor årligen kan emellertid effektiviseras ytterligare. Flera studier visar att en politisk process med mer styrfart och en mer konsekvent materie­planering möjliggör lägre kostnader. De återkommande politiska ambitionerna att kort­siktigt spara genom att dra ut på ”betalningslinjaler” och sänka leveranstakter är inte bra. De senaste årens exempel är den av likviditetsskäl genomförda flyttningen av 2 miljarder kronor från 1998 till 2000/2001 och förra höstens långbänk kring anskaffningen av YSS 2000 som resulterade i två beställda fartyg, trots att flottans behov var sådant att samtliga fyra fartyg utan olägenheter kunde ha beställts.

I årets budgetproposition framhåller regeringen att betydande rationalise­rings­vinster borde vara möjliga med en effektivare materiel- och reserv­materielförsörjning. Man avser också att genomföra en utvärdering i ett bredare perspektiv än enbart ansvars- och rollfördelningen mellan Försvars­makten och Försvarets materielverk. Vi biträder denna inriktning men vill samtidigt påpeka att regeringen genom sina beslut bär det yttersta ansvaret för effektiviteten i materielprocessen.

Genom en bättre politisk framförhållning och ett fasthållande vid planera­de inköp skulle en bättre ekonomi uppnås. På så sätt skulle skatte­betalarna få avsevärt mer försvarsmateriel för pengarna. Siffran 1 miljard kronor årligen har figurerat i debatten. Det finns anledning att uppmärk­samma regeringen på olägenheterna med dagens arbetsmetodik. En övergång till mer av civil standard skulle kunna öka andelen civila komponenter även i avancerade system. Med dagens teknikutveckling är det inte bara en önskvärd utan också nödvändig utveckling. Det förbättrar såväl prestanda som förhållandet pris/prestanda.

2 Omvärlden

Efter Sovjetunionens kollaps och Warszawapaktens upplösning har stora förändringar skett på den internationella marknaden för försvarsmateriel. Marknaden har som helhet stagnerat sedan mitten av 1980-talet under det att främst USA kraftigt förstärkt sin position som ledande exportland.

Europeisk försvarsindustri har ännu inte till fullo genomfört samma nödvändiga men smärtsamma omstrukturering som genomförts i USA.

Det amerikanska försprånget ger nu resultat i form av en starkt ökande andel av världshandeln. En fortsatt stor satsning på forskning och utveckling i USA bekostas i ökad utsträckning av exportframgångarna. Kompetensgapet och det europeiska beroendet av USA på högteknologiområdet växer. I den situation som Sverige och Europa befinner sig i så måste både industrin och regeringarna lyfta sig från att säkra kortsiktiga positioner för att istället ge de långsiktiga målen prioritet.

Det krävs enligt vår uppfattning ett betydligt starkare ledarskap från regeringen i syfte att underlätta för industrin att engagera sig i gemensamt ägda företag och fördjupat samarbete. Riksdagen har såväl 1995 som 1996 uttalat sig för en sådan politik, men regeringen redovisar varken i budget­propositionen eller i skrivelsen en enda konkret åtgärd eller ens en läges­beskrivning på detta viktiga område. Vi anser att regeringen måste skaffa sig en mer aktiv och tydlig profil samt att riksdagen årligen informeras om hur denna avgörande del av anpassningsfilosofin utvecklas.

På en vikande marknad med generellt avsevärt lägre volymer och en kom­mersiellt osäker framtid ökar betydelsen av internationellt samarbete på det industriella området. Genom samarbete med andra länders försvarsindustri kan samtliga länders industrier stärka sin konkurrenskraft förutsatt att förändringar kan ske vad gäller upphandling.

Samarbete innebär också att höga utvecklingskostnader kan delas på flera deltagande länder och industrier samt att synergieffekter kan uppnås. Längre serier innebär självfallet också att utvecklingskostnaderna kan bäras av fler enheter. Styckepriset blir sammantaget lägre. De uppenbara nackdelar som ibland belastar stora internationella samarbetsprojekt är att svårigheter att komma överens ofta leder till förseningar som i sin tur är kostnadsdrivande. Olika uppfattningar om var olika delar av projekten skall utvecklas respek­tive tillverkas kan vara hämmande på det naturliga samarbete som skulle bli följden av en något mindre reglerad samverkan.

I riksdagens beslut i december 1995 angav regeringen att det interna­tio­nel­la samarbetet skulle ske på initiativ av företagen. Att man nu ändrat sig är klokt. Försvarsmateriel har till skillnad från vanliga varor och tjänster mycket få kunder. De nationer som upphandlar materiel har en så stark ställning att samverkan dem emellan normalt bör inleda samarbete på olika områden. Det handlar om såväl projektinventering som beslut om att påbörja ett utveck­lingsarbete och starta serieleveranser. Eftersom kunden avgör vilka projekt som skall förverkligas kommer samverkan mellan stater på detta område att resultera i mål och ramar för de företag som önskar ifrågakomma i en upphandling. Självklart måste dylika initiativ stå i samklang med försvars­industrins egna möjligheter. Syftet med internationellt samarbete är att uppnå en ”vinna–vinna”-situation där flera länder och deras försvarsindustrier gynnas mer av samarbetet än av en situation utan samarbete.

Regeringen angav förra året att konkurrensupphandling i större utsträck­ning skulle tillämpas inom landet. Också här har eftertanken lett till slut­satsen att detta är en klok politik om andra länder gör detsamma. En ensidig tillämpning av principen att ”köpa från hyllan” utan att tänka på den svenska industri som är basen i anpassningsfilosofin är naturligtvis orimligt. Ett långsiktigt bevarande av industriell kompetens kräver att hänsyn tas också på kort sikt.

3 Export – en förutsättning

Intimt förknippad med frågan om internationellt samarbete försvarsindustriföretag emellan är frågan om exportregler och exportkontroll. På detta område skiljer sig samtliga aktuella länder åt såväl vad gäller regelverk som tillämpning. För de flesta med Sverige jämförbara länder (de nordiska länderna, Storbritannien, Nederländerna och USA) är emellertid restriktiviteten ett genomgående drag. Snarare än att vissa länder är hårdare än andra så skiljer sig tillämpningarna och prioriteringarna åt. Att åstadkomma en harmonisering av i första hand tillämpningen och i andra hand regelverket för de länder som är aktuella för samarbete med svensk försvarsindustri är svårt men viktigt.

Särskilt väsentligt för det försvarsindustriella samarbetet är regelverket för export till tredje land. Internationellt samarbete i projektutveckling är en mycket viktig komponent för att behålla systemutvecklingsförmåga i Sverige. En förutsättning för detta är ett regelverk som på ett enkelt sätt reglerar export till tredje land. Utan denna möjlighet måste man ställa sig frågan om det är meningsfullt att ge sig in i samarbete av denna typ.

Exportberoendet är i delar av försvarsindustrin redan idag mycket högt. Detta beroende kan komma att öka ytterligare eftersom de svenska beställ­ningarna med regeringens politik kraftigt minskar.

Lagen om krigsmaterielexport var modern vid tillkomsten 1992. Huvud­delen av den harmonisering som är önskvärd går, i ett kortare tidsperspektiv, enligt vår mening att genomföra inom ramen för dagens lagstiftning.

Sedan lagen antogs har emellertid utvecklingen fortsatt. En kraftig ökning av samarbetet med utländska företag ställer liksom medlemskapet i EU vårt regelverk i en delvis annan dager. Samtidigt har konkurrensen på export­marknaderna ytterligare skärpts varför de förhållanden som rådde 1992 inte längre gäller.

Sverige skall även fortsättningsvis ha en restriktiv politik vad gäller export av krigs­materiel. De principiella avvägningar som nu gäller bör även fortsätt­ningsvis vara gällande. Till de förändringar som kan komma att aktualiseras hör frågan om industrins rätt att producera enbart för export som enligt vår mening bör införas. På något längre sikt kan hela lagen behöva omarbetas om gemensamma europeiska handelsregler för krigsmateriel förhandlas fram.

Motiven för en ökad export från Sverige är många. Ett sällan använt motiv är nödvändigheten att öka den svenska försvarsindustrins serier. Det leder inte bara till lägre kostnader för Sverige utan också till att basen för den industri som skall vidmakthålla systemen i Sverige avsevärt ökas. Genom att efterfrågan på underhåll, renovering, modifiering och hotbildsanpassning kan grundas på flera länders intresse skapas en större marknad för att upprätthålla och bibehålla kompetensen.

Till exportfrågorna hör hur dessa skall hanteras av statsmakter och myn­dig­heter. Enligt vår uppfattning bör försvarsindustrin få allt det stöd som behövs för att kunna göra affärer med de länder som regeringen godkänner försäljning till.

Regeringen bör inrätta en organisation för exportstöd där personal på ”fältet” och ansvariga i Sverige ingår. Uppgiften bör vara att samordna exportansträngningarna inklusive det referensstöd som Försvarsmakten och andra myndigheter ger. Till exportstöd hör också politiskt stöd genom till exempel besök på regeringsnivå. Så länge en svensk försvarsindustri har så framgångsrika och kompetenta leverantörer som är fallet bör självfallet allt stöd ges i form av deltagande i mässor m.m. Försvarsministern bör också, oavsett den formella departementsindelningen, ge ett kontinuerligt stöd för försvarsindustrin och dess exportansträngningar.

En ytterligare åtgärd dels för att öka vår egen förmåga att lösa inter­nationella uppgifter, dels för att förbättra industrins konkurrenskraft är att i ökad utsträckning kräva att våra stridskrafter generellt skall ha en ökad interoperabilitet. Ett sådan allmänt krav på Försvarsmaktens materiel­anskaff­ning ger också ett brett engagemang i hela organisationen som positivt skulle påverka utbildnings- och övningsverksamheten.

4 Anpassning

I det föregående har anpassningsfrågan berörts i flera sammanhang. Att starta en anpassning med officerare utan teknisk kompetens och erfarenhet av vad ett modernt krig innebär i tekniskt hänseende och utan en försvarsindustri som kontinuerligt upprätthållit kompetens på nyckelområden är enligt vår uppfattning omöjligt. Regeringens redovisning till riksdagen av vad anpassningsdoktrinen innehåller är bristfällig. Detta gäller särskilt de försvarsindustriella förutsättningar som behövs för att bedöma om det är möjligt att i detta avseende fortsätta den inslagna vägen. Därför bör regeringen snarast till riksdagen återkomma med en redovisning av dessa förhållanden och förslag till ytterligare åtgärder.

5 Utred försvarsindustrins förutsättningar och villkor

Regeringens överväganden kring försvarsindustriella frågor har under lång tid varit alltför översiktliga. I flera avseenden saknas i försvarsbeslutet såväl inriktning som medel att förverkliga det regeringen säger sig vilja värna av industriell kapacitet. En naturlig slutsats av de stora förändringar som skett under de senaste åren vore att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som borde göra en genomgripande översyn av förutsättningarna för den svenska försvarsindustrin och dess betydelse särskilt i anpassningsperspektivet.

De kort- och långsiktiga förutsättningarna för försvarsindustrins överlev­nad och utveckling bör följaktligen utredas.Vi menar att en utredning om försvarsindustrins förutsättningar och villkor bör:

  • Göra en översyn av prioriteringarna om försvarsindustrins kompetens och struktur

  • Närmare utreda förutsättningarna för internationellt samarbete med andra länders försvarsindustrier

  • Granska hur exportmöjligheterna kan förbättras genom förändrad tillämpning av gällande lag

  • Genom en eventuell översyn av nuvarande lagstiftning analysera möj­lig­heter­na att skapa gemensamma exportregler för försvars­mate­riel­företag inom hela Europeiska unionen.

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarsindustrins villkor,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på försvarsmaterielområdet,

  3. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende investeringsplan för Försvarsmakten för perioden 1998–2000 i enlighet med vad som anförts i motionen,1

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den försvarsindustriella betydelsen av en ökad internationell samverkan,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning av lagen om krigsmaterielexport,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eventuell översyn av lagen om krigsmaterielexport,

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fast organisation för exportstöd,

  8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om försvarsindustrins förutsättningar och villkor i enlighet med vad som anförts i motionen,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning av försvarets verkstads- och varvsdrift.1

Stockholm den 3 oktober 1997

Arne Andersson (m)

Henrik Landerholm (m)

My Persson (m)

Olle Lindström (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Göthe Knutson (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Stig Grauers (m)

Anders Björck (m)

Ingvar Eriksson (m)

Ola Karlsson (m)

Inga Berggren (m)

Henrik S Järrel (m)

1 Yrkandena 3 och 9 hänvisade till FöU.

Gotab, Stockholm 1997


Yrkanden (18)

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarsindustrins villkor
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarsindustrins villkor
    Behandlas i
  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på försvarsmaterielområdet
    Behandlas i
  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på försvarsmaterielområdet
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  5. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende investeringsplan för Försvarsmakten för perioden 1998-2000 i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  6. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende investeringsplan för Försvarsmakten för perioden 1998-2000 i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den försvarsindustriella betydelsen av en ökad internationell samverkan
    Behandlas i
  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den försvarsindustriella betydelsen av en ökad internationell samverkan
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning av lagen om krigsmaterielexport
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning av lagen om krigsmaterielexport
    Behandlas i
  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eventuell översyn av lagen om krigsmaterielexport
    Behandlas i
  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eventuell översyn av lagen om krigsmaterielexport
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fast organisation för exportstöd
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fast organisation för exportstöd
    Behandlas i
  15. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om försvarsindustrins förutsättningar och villkor i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
  16. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om försvarsindustrins förutsättningar och villkor i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  17. att riksdagen som sin mening ger regereingen till känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning av försvarets verkstads- och varvsdrift.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  18. att riksdagen som sin mening ger regereingen till känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning av försvarets verkstads- och varvsdrift.
    Behandlas i

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.