Frihandel och globalisering

Motion 2001/02:U234 av Holger Gustafsson m.fl. (kd)

av Holger Gustafsson m.fl. (kd)

Sammanfattning

Världsekonomin behöver spelregler präglade av etiska hänsyn och långsiktig hållbarhet. Handelshinder gentemot u-länderna ska elimineras. U-länderna behöver också hjälp att integreras i världshandelssystemet, bl.a. genom handelsrelaterat bistånd, handelsfrämjande insatser, och reformer av världshandelsorganisationen WTO. Öppenheten inom WTO måste öka, och det behövs bättre former för internationell politisk dialog om handels- och globaliseringsfrågorna.

Vidare måste världsekonomins regelverk göras förenligt med en hållbar utveckling. Den internationella arbetsrätten bör också stärkas, bl.a. genom International Labour Organisation, ILO.

Kristdemokraterna tror inte på en s.k. Tobinskatt, som sannolikt skulle motverka sitt syfte. I stället behövs mer frihandel. U-länderna behöver också stöd att bygga upp en finansiell infrastruktur med regler om ekonomisk redovisning och bokföring.

Sverige måste stödja framtagandet av etiska uppförandekoder för de företag som verkar i tredje världen. Stater och näringsliv måste samarbeta för en hållbar världsekonomi.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 10

Innehållsförteckning 11

Förslag till riksdagsbeslut 12

1 Inledning 12

2 Frihandel och fattigdomsbekämpning går hand i hand 13

2.1 Eliminera handelshinder för u-ländernas export 13

2.2 Respektera u-ländernas villkor 14

3 Globala spelregler 15

3.1 Hållbar utveckling 15

3.2 Internationell arbetsrätt 16

3.3 Stärk WTO 16

3.4 Ökad öppenhet och dialog 17

3.5 Stärk u-ländernas förmåga att delta 17

3.6 Handelsrelaterat bistånd 17

3.7 Handelsfrämjande samarbete mellan EU och u-länderna 18

3.8 Finansmarknadernas betydelse 18

3.9 Etiska uppförandekoder 19

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inom EU och i WTO-förhandlingarna skall arbeta för att eliminera handelshinder för u-ländernas export till i-länder.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inför globala handelsavtal skall ställa krav på att u-länder tillåts att gradvis öppna sina marknader i takt med sina egna villkor.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO:s regelverk måste göras förenligt med en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar utveckling.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka den internationella arbetsrätten genom positiva instrument.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till u-ländernas handelspolitiska förmåga, exempelvis genom en typ av rättshjälp inom WTO.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat handelsrelaterat utvecklingssamarbete med u-länder.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall förhandla fram arbetsformer för ökad öppenhet inom WTO samt lägga vikt vid dialog med det civila samhället.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU-länderna bör samordna sitt handelsfrämjande samarbete med u-länder.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till u-länderna att öka öppenheten och stabiliteten på de egna finansmarknaderna.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige måste se över hur etiska uppförandekoder för företag kan samordnas och kontrolleras på ett fullgott sätt.

1 Inledning

De våldsamma demonstrationerna i Göteborg och Genua har med all rätt fördömts. Samtidigt får vi inte glömma bort att det stora flertalet demonstrerade under fredliga former. Det finns en folklig kritik mot orättvisa handelsregler, bristande miljöskydd och vidgade klyftor mellan rika och fattiga länder. Den kritiken måste tas på allvar. Det behövs internationella, europeiska och nationella åtgärder för att komma till rätta med globaliseringens djupt problematiska sidor, samtidigt som frihandeln och den ekonomiska integrationen rymmer stora möjligheter för utveckling och välfärd i alla delar av världen. Inte minst behövs klara spelregler på global nivå för att väga samman intressen vad gäller handel, utveckling, sociala rättigheter, miljöskydd m.m.

Kristdemokratisk politik strävar efter en balanserad, social marknadsekonomi där människovärdet är större än penningvärdet. Det gäller nu att skapa sådana goda spelregler på det globala planet.

2 Frihandel och fattigdomsbekämpning går hand i hand

För att ett fattigt land ska utvecklas ekonomiskt är öppenhet och handelsutbyte nödvändigt. Erfarenheten visar att bistånd i sig inte är tillräckligt för att ta ett land ur fattigdom. Visserligen har biståndet en central roll att spela i fattigdomsbekämpning och institutionsuppbyggnad. Men de länder som under nittonhundratalet lyckades ta sig ur fattigdomsfällan gjorde så genom en utåtriktad exportekonomi. Så gjorde också Sverige under sin väg till välfärd.

Den ekonomiska vetenskapen ger starkt stöd åt frihandeln, eftersom denna medför ett effektivare utnyttjande av resurser och kunskaper. Inkomstskillnaderna tenderar också att minska mellan länder som har en omfattande handel med varandra. Internationell konkurrens innebär lägre priser för konsumenterna. Konkurrensen gynnar också innovationer och kvalitet, samtidigt som risken för korruption och ineffektivitet minskar. I synnerhet för fattiga länder innebär handel en möjlighet att tillgodogöra sig tekniska framsteg i andra delar av världen. Felet i världsekonomin är alltså inte den globaliserade handeln, utan att den är för liten, för begränsad och sker med oklara spelregler. Världshandelssystemet behöver ta mer hänsyn till den verklighet som råder i de fattigaste länderna.

Till detta kommer att många utvecklingsländer har en så bristfällig ekonomisk-juridisk infrastruktur att internationella företag bedömer risken för stor för att satsa på handel och produktion i landet. Det kan gälla allt från demokratiskt stabila politiska system som grund för rättssamhället till fungerande myndigheter och finansiella system. På många håll satsas idag biståndspengar för att bygga en sådan struktur, men biståndspengar räcker inte långt. Här finns det ett gemensamt intresse för handelns olika parter att finna och skapa nya finansieringsformer för att stödja en sådan infrastrukturuppbyggnad. På FN-konferensen Finansiering för utveckling nästa år måste både nationer och internationella organisationer ta sig an denna uppgift.

2.1 Eliminera handelshinder för u-ländernas export

Trots att frihandeln rymmer stora möjligheter för de fattigaste länderna, står de i praktiken nästan helt utanför den globala ekonomin. De minst utvecklade ländernas (MUL) andel av världshandeln har sjunkit och ligger nu på ungefär 0,3 %. Den utvecklingen måste brytas. Handelsreformer är en viktig del i detta arbete, även om huvuduppgiften blir att öka u-ländernas produktions- och exportkapacitet.

Sveriges handelspolitik drivs numera tillsammans med de övriga EU-länderna. Därför måste vi inom EU verka för en mer renodlad frihandelslinje. Speciellt viktigt är att öppna marknaden för u-ländernas exportvaror, inte minst jordbruksprodukter, TEKO-varor och råvaror. Det är i längden inte försvarbart att genom tullmurar eller andra handelshinder stänga ute de exportvaror som är av störst betydelse för u-länderna. Kristdemokraterna har därför stött det s.k. Everything But Arms-beslutet, som (på sikt) innebär total tullfrihet för alla varor utom vapen från de fattigaste länderna. De undantagsbestämmelser som finns i EBA är dock inte tillfredsställande; exempelvis det faktum att tullarna på ris, socker och bananer försvinner först 2009 eller att EU förbehåller sig rätten att införa skyddsåtgärder om vissa producentintressen skulle hotas.

Även s.k. tulleskalering, d.v.s. att tullarna stiger när en importvara blir mer förädlad, motverkar u-ländernas exportmöjligheter och måste minska. Likaså är det viktigt att EU på sikt avvecklar de handelsstörande subventionerna inom t.ex. jordbruksområdet; det gäller framförallt dagens exportstöd som leder till en dumpning av jordbruksprodukter på världsmarknaden. Flera icke-tariffära handelshinder måste ses över. Det s.k. generella preferens­systemet (GSP) måste fortsatt reformeras för att bli enklare att förstå och använda, rent administrativt. I dag upplever många fattiga länder reglerna som ett handelshinder. Glädjande nog har EG-kommissionen sommaren 2001 föreslagit en reform av GSP-reglerna som går i denna riktning.

Ett nytt försök att lansera en global handelsrunda görs denna höst i Qatar. Då är det viktigt att utvecklingen i de fattigaste länderna görs till en huvudfråga. EU bör driva en balanserad linje som kombinerar frihandelns principer med hållbar utveckling och speciella hänsyn till u-ländernas situation. EU-länderna bör uppmana den övriga i-världen att följa EBA-initiativet (Everyhting But Arms) och avskaffa alla tullar för de minst utvecklade länderna, liksom de icke-tarriffära hinder som försvårar u-ländernas export; dit hör bl.a. vissa jordbrukssubventioner samt de ofta mycket restriktiva ursprungsreglerna (som innebär att u-länderna inte får tullfrihet för varor som innehåller råmaterial importerat från andra länder).

2.2 Respektera u-ländernas villkor

Erfarenheten visar att det inte med självklarhet är fördelaktigt för de fattigaste länderna att snabbt och fullständigt öppna gränserna. Åtminstone på jordbruksområdet, där omfattande dumpning av produkter från i-ländernas sida förekommer, är risken stor att den inhemska produktionen helt slås ut. Jordbruket är också speciellt såtillvida att en mycket stor del av befolkningen i de fattigaste länderna är småbrukare och helt beroende av jordbruket för livsmedelsförsörjning och överlevnad. WTO-regelverket måste därför göras flexiblare, så att u-länderna får bättre möjligheter att skydda sina marknader där så är motiverat (t.ex genom tillfälliga skyddsklausuler) eller göra undantag i implementeringen av nya handelsavtal. Neoklassiska ekonomiska modeller är ibland otillräckliga för att förstå faktorerna bakom framgångsrik ekonomisk utveckling i tredje världen. Handelssystemet måste i större utsträckning än hittills präglas av den insikten.

På längre sikt bör man inom FN m.fl. organisationer uppmärksamma u-ländernas beroende av råvaruproduktionen. Diversifiering av industriproduktionen är ett viktigt men svåruppnåeligt mål. Svängningarna på världens råvarumarknader är också ett allvarligt problem för u-länderna som förtjänar uppmärksamhet.

3 Globala spelregler

Den globala ekonomin kräver ett ramverk präglat av etiska hänsyn. Det behövs regler på global nivå till skydd mot social och miljömässig dumpning. Frihandeln rymmer stora möjligheter, men handelspolitik är ingen sektorsfråga. Den kan inte isoleras från problemområden som till exempel miljöstörningar och skövlade naturresurser, brott mot mänskliga rättigheter eller fattiga länders exkludering från världshandeln.

3.1 Hållbar utveckling

En WTO-rapport från år 2000 visar att frihandeln på flera sätt kan bidra till en mer hållbar global utveckling – inte minst genom snabbare spridning av ny teknik – men att det kräver klok politik både på nationell och internationell nivå. Rapporten menar också att WTO:s samarbetsmodell, baserad på lagbundna rättigheter och skyldigheter, skulle kunna vara en modell för en ny global samarbetsarkitektur på miljöområdet.

En brist i dagens världshandelssystem är att ekonomiska intressen ofta tar överhanden över olika internationella miljöregler. Visserligen finns redan i dag ett antal undantag i WTO-reglerna för att länder ska kunna ta hänsyn till internationella miljöavtal eller nationella miljöskäl, förutsatt att restriktionerna inte sker på ett godtyckligt eller diskriminerande sätt. Men i framtiden måste WTO-systemet som helhet genomsyras av ett hållbarhetstänkande och försiktighetsprincipen få ett bättre genomslag. I framtida WTO-rundor bör man också eftersträva en dialog om de stödsystem inom t.ex. jordbruk, fiske och på energiområdet som motverkar en hållbar utveckling.

WTO:s kompetens i miljöfrågor bör därför stärkas och samarbetet med andra globala organisationer, inte minst FN:s miljöprogram UNEP, öka. Samtidigt krävs reformer och större resurser inom UNEP självt. En bättre balans mellan frihandelsreglerna och miljömässiga hänsyn får dock inte innebära möjligheter till förtäckt protektionism.

3.2 Internationell arbetsrätt

Arbetsrätten är ett annat område som kräver internationellt samarbete, men med hänsyn till utvecklingsländernas villkor. Tillämpningen av arbetsrätten får inte innebära att negativa sanktioner riktas mot u-länderna. Istället måste Sverige och EU ta initiativ till en förstärkning av den internationella arbetsrätten genom positiva instrument – exempelvis tekniskt bistånd inom arbetsrättsområdet eller noggrannare kontroll av hur länder tillämpar arbetsrätten. Denna inriktning slås också fast av EU-kommissionen i meddelandet Promoting Core Labour Standards, som ger flera exempel på positiva insatser.

Det handlar först och främst om att säkra tillämpningen av ILO:s fyra huvudprinciper; organisationsfrihet och förhandlingsfrihet, förbud mot tvångsarbete, avskaffande av barnarbett: samt avskaffande av diskriminering. Det finns flera möjligheter att stärka dessa principer internationellt, inte minst genom de insatser från näringslivet som nämns under avsnittet 3.6. Vidare kan u-länder som uppfyller ILO:s principer ges en positiv särbehandling inom ramen för s.k. generella preferenssystem (GSP). Man bör också undersöka möjligheterna att stärka den klagomålsprocedur som finns inom ILO. I dag kan ett klagomål leda till att en undersökningskommission sätts upp, vilken sedan kan avge rekommendationer till ILO:s medlemsländer. Några samordnade åtgärdsmöjligheter finns dock inte. Det tekniska bistånd som bl.a. ILO ger för att underlätta formulering och implementering av lagstiftning på arbetslivsområdet har också visat sig framgångsrikt och bör fortsätta. Sanktioner bör undvikas; i dag hyser många u-länder misstankar om att arbetsrätten kommer att innebära förtäckt protektionism.

3.3 Stärk WTO

Tvistlösningsmekanismen i WTO är nödvändig för att rättvist kunna lösa tvister i handelspolitiken – bara då kan maktspråk från rikare länder undvikas. Tvistlösningsmekanismen bör skärpas ytterligare så att tvister löses korrekt och slutgiltigt innan alltför lång tid har gått. Nuvarande system kan enligt vår uppfattning leda till ökad protektionism genom att länder ensidigt vidtar straffåtgärder.

Det är också viktigt att WTO har sådan kompetens inom områden som arbetsrätt och miljöfrågor att dessa hänsyn inte sätts på undantag i tvistlösningsproceduren. I vissa frågor kan det också vara aktuellt för tvistlösningspanelerna att söka hjälp från relevanta internationella organisationer. Det är också nödvändigt att tvistlösningspanelerna tar tillräcklig hänsyn till de fattigaste ländernas särskilda situation.

3.4 Ökad öppenhet och dialog

I takt med det växande behovet av globala spelregler växer också betydelsen av ett demokratiskt samtal om globala frågor. Kopplingen mellan de internationella organisationerna och medborgarna bör därför stärkas. En möjlighet är att skapa en parlamentarisk församling för WTO, i likhet med t.ex. Europarådet.

WTO har också kritiserats för att vara en sluten organisation. Bättre offentlighetsregler i linje med dem som antagits inom EU bör utarbetas inom WTO. Trots att många u-länder har varit skeptiska till sådana krav anser Kristdemokraterna, i likhet med EU och USA, att öppenheten bör öka.

Dessutom bör medlemsstaterna lägga betydligt större vikt vid dialogen med det civila samhällets företrädare inför framtida förhandlingar. Också på det globala planet finns behov av forum för politisk dialog. I slutändan måste dock varje land svara för sitt agerande inför nationella parlament, samt för EU:s del även Europaparlamentet.

3.5 Stärk u-ländernas förmåga att delta

Det är också viktigt att u-länder ges bättre möjlighet att aktivt delta i förhandlingarna inom WTO. I dag saknar de ofta ekonomiska resurser och uteblir därför ofta från kommittéer och arbetsgrupper. 24 u-länder saknar till och med representation vid WTO:s säte i Genève trots att de är medlemmar. Om u-ländernas intressen ska kunna företrädas i WTO är det rimligt att de får ett betydligt större institutionellt stöd från de rika länderna. Det är också möjligt att deras intressen kan tillgodoses genom att resurser inom WTO avdelas till en stödfunktion för u-länderna, exempelvis en typ av rättshjälp för de länder som inte har råd att driva handelspolitiska tvister. En sådan rättshjälp skulle kunna bistå med information om hur handelsreglerna fungerar och om hur u-länderna kan tillvarata sina intressen.

3.6 Handelsrelaterat bistånd

Dessutom behöver u-länderna hjälp med att i praktiken integreras i världshandelssystemet. I dag har många fattiga länder problem med att uppfylla WTO:s regelverk, som blir allt mer komplext och över huvud taget en bristande institutionell förmåga. Redan i dag finns ett flertal program för handelsrelaterat bistånd, där också WTO deltar, t.ex. det s.k. Integrated Framework för Trade-Related Assistance. Men tyvärr är resurserna ytterligt begränsade.

Det handlar alltså om att bygga upp kompetens och kapacitet för att implementera handelspolitiska överenskommelser. Det gäller exempelvis kunskap om GSP-systemen; om de krav på handelsliberaliseringar som ställs på u-länderna; om den framväxande immaterialrätten; om att möta standardiserings- och kvalitetskraven på exportmarknaderna; om hanteringen av handels­tvister, m.m. Även kapaciteten att utföra strategiska analyser av landets export är naturligtvis av största betydelse.

Regionala frihandelsområden bör också uppmuntras, inte som ett alternativ, utan som ett komplement till global frihandel. Precis som EU bidragit till att förbättra konkurrensen och öka avsättningsmarknaderna för svenska företag, kan frihandelsområden gynna tillväxten i fattigare regioner. Sådan regionalisering kombinerad med regelharmonisering kan leda till ökad konkurrenskraft och attrahera utländska investeringar.

3.7 Handelsfrämjande samarbete mellan EU och u-länderna

Handelsfrämjande arbete måste också bedrivas för att underlätta inträdet på i-ländernas marknader. Redan i dag kan u–ländernas exportföretag få hjälp från svenska handelskammare med inträdet på den svenska marknaden. Med tanke på att EU är en gemensam marknad, och att handelsfrågorna numera är en EU-gemensam angelägenhet, vore det dock en poäng att samordna det europeiska handelsfrämjande samarbetet. För att komplettera nationella insatser och skapa en europeisk kontaktyta för u-ländernas export, bör EU-länderna överväga att skapa ett gemensamt europeiskt organ för handelsfrämjande mellan u-länder och Europa. Som modell kan man använda sig av det holländska Center for Promotion of Imports (CBI), som redan i dag tagit på sig uppgiften att arbeta handelsfrämjande över hela EU. Den arbetar bl.a. med marknadsguider och teknisk hjälp för u-ländernas företag; inte minst genom Internet. Den har också matchningsprogram för att förmedla kontakter mellan exporterande företag i u-länderna och importföretag i unionen.

3.8 Finansmarknadernas betydelse

Att människor känner maktlöshet inför de stora kapitalflödena i världen är förståeligt. De snabba in- och utflödena av kapital har orsakat stora problem framför allt för små ekonomier. Det är dock viktigt att känna till vilken grundläggande betydelse de globala finansmarknaderna har för att världsekonomin ska fungera. De underlättar det internationella betalningssystemet och därmed världshandeln. De behövs för att förmedla kapital mellan långivare och investerare – och möjliggör alltså investeringar inte minst i utvecklingsländerna. De gör det också möjligt för företagen att sprida och omfördela risker. Det finns ingen anledning att kasta grus i detta maskineri.

Däremot har t.ex. Asienkrisen visat på allvarliga brister i vissa länders finansiella system. Framför allt bör u-länderna få hjälp att bygga upp en bättre finansiell infrastruktur. Uppförandekoder som baseras på öppenhet och strikta regler för bokföring och redovisning är helt nödvändiga för mer verklighets­anpassade aktie- och valutakurser. Redan bedrivs ett samarbete med u-länderna kring dessa frågor, bl.a. av internationella valutafonden, IMF. Kampen mot korruption och för fungerande rättsstater är likaså absolut avgörande för en stabil ekonomisk utveckling.

3.9 Etiska uppförandekoder

I globaliseringens spår får näringslivet ett allt större inflytande över världsutvecklingen. Det är naturligt och nödvändigt att detta inflytande följs av ett moraliskt ansvar. Vi ser följaktligen en växande internationell debatt kring etiska frågor, där globala nätverk driver på eller kritiserar stater och företag. I framtiden måste stater, frivilligorganisationer och företag samarbeta i de stora globala frågorna; det gäller miljöförstöring, kampen för de mänskliga rättigheterna, korruptionsbekämpning, m.m. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har tagit initiativ till The Global Compact; en överenskommelse med näringslivet om att samarbeta kring nio principer för mänskliga rättigheter, miljö och social utveckling. Det gäller t.ex. att garantera en viss nivå på arbetslivsförhållanden i tredje världen. Kristdemokraterna anser att detta förslag bör följas upp genom ett nära samarbete mellan regeringen och det svenska näringslivet om hur man agerar i tredje världen och hur etiska uppförandekoder bör utformas.

Förhoppningen är att allt fler företag ska ansluta sig till The Global Compact, och utarbeta egna planer för att uppfylla målen. Samtidigt bör man undersöka hur en extern kontroll av efterlevnaden skulle kunna ske. Konsumenterna har naturligtvis ett huvudansvar att granska företag och genom sina köp styra företagen i önskad riktning. För att det ska ske måste dock konsumenterna vara upplysta om hur företagen agerar. Där har t.ex. konsumentorganisationer och internationella frivilligorganisationer ett huvudansvar.

Ett annat problem är att dagens uppförandekoder, och även s.k. rättvisemärkning, ofta skiljer sig åt, vilket kan skapa förvirring och minska förtroendet för koderna. Det är viktigt att huvuddragen är desamma och baserar sig på t.ex. ILO:s huvudkonventioner. Det bör finnas ett mervärde i ett europeiskt ramverk för uppförandekoder och rättvisemärkning, vilket EU-kommissionen nyligen föreslagit i ett meddelande.

Regeringen bör således utöka sitt samarbete med näringslivet för att uppmana och stödja företagen att utarbeta etiska uppförandekoder, men också säkerställa god kontroll och uppföljning av koderna. Man bör dessutom ta initiativ till en samordning på europeisk nivå.

Stockholm den 26 september 2001

Holger Gustafsson (kd)

Jan Erik Ågren (kd)

Margareta Viklund (kd)

Åke Carnerö (kd)

Fanny Rizell (kd)

Amanda Agestav (kd)

Erling Wälivaara (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Mats Odell (kd)

Inger Strömbom (kd)

Ulf Björklund (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11
Yrkanden (11)