Funktionshindrades rättigheter

Motion 2004/05:So343 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka individens rättsliga ställning genom att utreda möjligheterna till ett s.k. ADA-system .

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till konkreta åtgärder som underlättar samordning inom rehabiliteringsområdet.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att utreda införande av en hjälpmedelsgaranti.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återförande av det ekonomiska ansvaret för assistansreformen till staten.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behov av tilläggsdirektiv till LSS-utredningen (dir 2004:107).

Inledning

"Mångfald är viktigt för demokratin. Genom att människor med olika erfarenheter och bakgrund möts, speglas olika perspektiv. Detta leder till att politiska och andra beslut blir mer fullständiga och representativa."

Detta kan man läsa i den nationella handlingsplan för handikappolitiken som antogs av riksdagen år 2000. I dag skriver vi 2004 men hur långt har vi kommit från ord till handling? Det är helt oacceptabelt att många rörelsehindrade i Sverige i dag är diskriminerade. Det är lika oacceptabelt att många får rätt till stöd enligt LSS men att sedan ingenting sker i verkligheten. Alla har rätt till att vara 100 % medborgare.

Det är ett övergripande samhällsansvar att göra det möjligt för människor med funktionshinder att delta i samhällslivets alla delar, i förskolan, inom utbildningssektorn, i arbetslivet, på bostadsmarknaden, inom kulturen och den övriga fritidssektorn, det politiska livet och - inte minst - familjelivet. Alla sektorer av samhället måste därför utformas så att människor med funktionshinder kan integreras och ta del av det dagliga livets utbud av varor och tjänster på olika områden.

Människor med olika former av funktionsnedsättning och funktionshinder behöver individuellt utformade insatser, så att begränsningar och hinder i den dagliga tillvaron kan kompenseras genom personligt stöd, tekniska hjälpmedel och anpassning, ekonomiska bidrag m.m. Vi betonar särskilt betydelsen av att funktionshindrade själva kan ha stort inflytande över de stödinsatser som ges. Valfrihet och flexibilitet är begrepp som har ett egenvärde, i synnerhet för personer som behöver olika former av stöd.

Empowerment - egen makt

Enligt det relativa handikappbegrepp som FN, och därigenom även Sverige, har ställt sig bakom är ett funktionshinder endast handikappande sett i relation till omgivningen. Om en persons funktionshinder inte utgör något handikapp är personen således inte handikappad. I USA har begreppet handikappad helt försvunnit och ersatts av begreppet funktionshindrad.

Ett antal länder, anförda av framför allt Förenta staterna, har sedan 20-30 år vänt på fokus i den socialpolitiska debatten och på kort sikt nått betydligt längre i ambitionen att integrera funktionshindrade i samhällslivets olika delar. I spåren av civil rights-rörelsen på 1960-talet har företrädare för utsatta grupper, bl.a. människor med olika funktionshinder, argumenterat för lagfästa rättigheter som bygger på ett generellt förbud att diskriminera människor på grund av etnisk bakgrund, funktionshinder, tro, kön, sexuell läggning etc. Sedan drygt 20 år tillbaka har en lagstiftning växt fram som syftar till att integrera människor med olika former av funktionshinder i samhället. För tio år sedan antog kongressen The Americans with Disabilities Act. Denna lag förbjuder diskriminering av funktionshindrade och slår bl.a. fast att alla lokaler, offentliga och kommersiella verksamheter, utbildningsinrättningar etc. skall vara tillgängliga för alla. Diskrimineringsförbudet omfattar också arbetsmarknaden, transport- och reseområdet, men också så vitt skilda områden som tekniska produkter, personligt stöd, rehabilitering, sjukvård och särskilt boende - tjänster som i vårt land i allmänhet uppfattas som en del av det offentliga, ransonerade vård- och serviceutbudet. En särskild myndighet inom det amerikanska justitiedepartementet har till uppgift att bevaka den enskildes intressen och garantera att lagens krav uppfylls i varje enskilt fall som anmäls till myndigheten.

"Empowerment" är nyckelordet i denna utveckling. Genom en rättighetsbaserad lagstiftning, kombinerad med fastställda normer och regler för varje särskilt samhällsområde, har funktionshindrade (och deras intresseorganisationer) givits redskap att själva bevaka sina rättigheter, med en anmärkningsvärd framgång på kort tid.

Enligt vår uppfattning beror framgången för den amerikanska lagstiftningen på handikappområdet på att funktionshindrade fick individuella rättigheter garanterade i lag, samtidigt som kännbara sanktioner infördes för brott mot dessa rättigheter. Vi anser att svensk lagstiftning bör utvecklas på liknande sätt.

Utgångspunkten för svensk lagstiftning har i hög grad varit en stor tilltro till myndigheternas "goda vilja". Man har helt bortsett från de tolkningssvårigheter som följer av omfattande - och ibland motsägelsefulla - regler och bestämmelser och förbisett de problem som uppstår när t.ex. prioriteringar måste göras på grund av resursbrist. Till skillnad från den amerikanska lagstiftningen saknar Sverige därför effektiva sanktioner mot diskriminering av funktionshindrade. Även på detta område har vi moderater lagt fram förslag som skulle garantera både en bättre efterlevnad av den gällande lagstiftningen och öka valfriheten och oberoendet för enskilda funktionshindrade.

Det vore enligt vår uppfattning mera angeläget att studera t.ex. andra länders erfarenheter av att i ökad utsträckning använda civilrättsliga regler för att stärka den enskildes ställning i samhället. Flera av de länder som av regeringen framhållits som föredömen i handikappolitiken - t.ex. Sydafrika - har valt just denna väg.

Behovet av att generellt stärka den enskildes ställning gentemot myndigheter och politiska beslut är stort och inte minst en ökad kompetensuppbyggnad p å området skulle vara av godo.

Bristande samordning - fortfarande ett allvarligt problem

Sammantaget satsar stat, kommuner och landsting uppemot 41 miljarder kronor årligen på olika former av stöd till funktionshindrade. Enligt en sammanställning av riksdagens utredningstjänst över anslag som riktas direkt till funktionshindrade eller avser verksamheter som rör denna grupp uppgår det statliga stödet till drygt 12 miljarder kronor för år 2002.

Det delade ansvaret för handikappolitikens olika delar medför ofta en dålig samordning mellan olika myndigheter. Personer med ett mångfacetterat stödbehov slussas mellan kommunens socialtjänst, sjukvården, habiliterings- och rehabiliteringsenheter, försäkringskassa, arbetsförmedling etc., som var för sig gör egna prioriteringar och tolkningar av den enskildes behov och förutsättningar. Ofta tvingar detta dessutom den enskilde till ett oövergripbart system av kontakter som många gånger inte leder någonstans. Bristerna kring rehabiliteringsfrågorna är tydliga exempel:

En fungerande rehabilitering och samverkan mellan olika berörda myndigheter är ofta en förutsättning för att funktionshindrade skall kunna leva ett normalt liv. Fungerande rehabiliteringsåtgärder som dessutom - förutom den stora humanitära vinsten - skulle ge positiva samhällsekonomiska effekter förhindras inte sällan av resursbrist hos en part i en samarbetskedja, trots att resurser finns på annat håll i "systemet".

En samordning i enlighet med vårt förslag till ökad finansiell samordning genom bl.a. en obligatorisk hälsoförsäkring skulle inom rehabiliteringsområdet skapa stora mervärden för den enskilde och för samhället.

På samma sätt som inom sjukvården medför brist på vård merkostnader. Långa köer och väntetider till adekvat behandling, vård eller rehabilitering leder till ökade kostnader för andra sektorer. Det är därför inte vården som kostar mest utan "icke-vården". En fungerande samordning skulle därför innebära både män skliga och ekonomiska vinster.

Nästa steg en hjälpmedelsgaranti

En av de grundläggande förutsättningarna för att funktionshindrade skall ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god tillgång till olika slag av hjälpmedel. Moderna hjälpmedel är för många människor skillnaden mellan ett liv i passivitet och möjligheten att leva ett så normalt liv som möjligt.

Men åt de högst påtagliga problemen med att personer med funktionshinder inte i tid får de hjälpmedel de behöver gör den socialdemokratiska regeringen ingenting. Detta trots att man i budgetpropositionen tar upp problemen. Man har inte ens - trots upprepade påpekanden från riksdagen - infört s.k. talande textremsa i licensfinansierade SVT.

Vi vet att väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra för funktionshindrade. Väntan kan också leda till försämrat självförtroende och utslagning från arbetsmarknaden. Därutöver kan väntan medföra ökade kostnader inom andra sektorer av samhället, t.ex. inom sjukförsäkringen och den kommunala hemtjänsten.

Den nya teknikens möjligheter för funktionshindrade kommer att få en allt större betydelse. Samtidigt måste man ha klart för sig att det alltid kommer att finnas människor med funktionshinder som trots all teknik behöver extra stöd och hjälp. Detta stöd skall garanteras och det står inte i något motsatsförhållande till teknikens möjligheter.

Vi vill bygga vidare på den valfrihetsrevolution som den borgerliga regeringen hann inleda även på handikappområdet. Stödet till funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till den enskildes särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdpersonal, omsorgsform och personlig assistent, men också genom att välja hjälpmedel. Även möjligheten att välja t.ex. dövtolk är av stor betydelse.

Nästa steg bör bli en hjälpmedelsgaranti. En hjälpmedelsgaranti skulle öka valfriheten för den enskilde och därutöver främja utbudet av olika former av hjälpmedel. Det kommer att bli fler, bättre och billigare hjälpmedel eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas.

Inom hjälpmedelsområdet sker det hela tiden en utveckling som med nuvarande organisation och finansiering av hjälpmedelsverksamheten inte kan utnyttjas på ett bra sätt. Inte minst inom IT-området kan utvecklingen rätt använd medföra en revolution för funktionshindrades möjligheter att delta i samhällslivet och erhålla större oberoende.

Mycket talar för att garantin i längden kommer att minska det offentligas kostnader, samtidigt som utbudet av hjälpmedel och valfriheten ökar. En uppluckring av en monopolmarknad innebär - även när det gäller hjälpmedel till handikappade - ökad konkurrens och därmed lägre kostnader.

Enligt vår uppfattning finns dock ändå anledning att pröva införandet av en statlig hjälpmedelsgaranti, omfattande de hjälpmedel som redan i dagsläget finansieras med statliga anslag. Det gäller i första hand det s.k. bilstödet och inköp av elektroniska hjälpmedel. Vi förstärker anslaget för dessa ändamål, bland annat för att göra det möjligt för alla yrkesverksamma att få tillgång till bilstöd.

Kostnaden för vår hjälpmedelsgaranti kommer att kräva ytterligare resurser och bör byggas ut stegvis . Den konkreta utformningen av hjälpmedelsgarantin måste bli föremål för särskild utredning där noggranna analyser och avvägningar görs. Inte minst är det problematiskt att det finns en brist på sammanhållna genomgångar av hjälpmedelsverksamheten, vilken i dagsläget är spridd på många huvudmän.

Statens ansvar för LASS

Assistansersättningens syfte är att garantera funktionshindrades rätt att vara integrerade i samhället. Vi anser att insatser och stöd till funktionshindrade skall utföras individuellt. Stödet skall riktas direkt till enskilda människor och inte gå omvägen över kommunen.

Det ekonomiska ansvaret för assistansersättningens 20 första timmar bör därför återföras till staten. Rätten till personlig assistans även under skoltid och vid vistelse på dagcenter bör återinföras och schabloniseringen av assistansersättningen slopas. Vi anser vidare att tyngdpunkten i den personliga assistansen bör ligga på ett personligt stöd i vardagslivet, oavsett om den funktionshindrade valt ett enskilt boende eller en kollektiv boendeform. Rätten till personlig assistans bör därför också omfatta funktionshindrade som bor i gruppboende. En mer flexibel utformning av LSS/LASS skulle sannolikt medföra att vissa personer med stort assistansbehov själva skulle välja en kollektiv boendeform. Det kan innebära fördelar för såväl den enskilde, såsom ökad samvaro och gemenskap, som för vårdpersonalen. En sådan ökad flexibilitet skulle därför också vara ekonomiskt fördelaktig, även om antalet personer som omfattas av rätten till personlig assistans eventuellt ökar. Detta är förändringar som borde utredas i samband med den parlamentariska översynen av personlig assistans för vissa personer med funktionshinder (dir. 2004:107).

Stockholm den 28 september 2004
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Anne Marie Brodén (m)	Magdalena Andersson (m)
Lena Adelsohn Liljeroth (m)	Stefan Hagfeldt (m)