Homosexuellas rättigheter

Motion 1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)

Ecce Homo - se människan
- liberala förslag för
homosexuellas rättigheter

Respekten för den enskilda människan är liberalismens
utgångspunkt. Den bygger på tanken om alla människors lika
värde och likhet inför lagen. Var och en av oss skall ha frihet
och möjlighet att försöka förverkliga våra drömmar om ett
gott liv. Vi tror på människors förnuft och samvete. Politiken
skall riva hinder och skapa förutsättningar - inte bestämma
hur vi skall leva våra liv. Det personliga ansvaret kan aldrig
ersättas av politiska beslut. Liberalismen tillåter människor
att vara sig själva, om det inte skadar andra människor eller
inskränker en annan människas frihet.

Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamt. Till dessa hör
behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek
är en viktig drivkraft för såväl personlig som samhällelig utveckling. Vår syn
är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket
värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Öppenhet och
respekt gentemot homo- och bisexualitet är en förutsättning för att alla skall
kunna leva ett värdigt liv oavsett sexuell läggning. Tyvärr visas i vårt
samhälle fortfarande en intolerans gentemot homo- och bisexuella som bl.a.
tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.

Kampen för mångfald och tolerans är viktiga inslag i liberalismen. Det är
viktigt att bekämpa fördomar och diskriminering, så att människor kan vara
som de är utan att behöva oroa sig för omvärldens reaktioner. I den här
motionen tar vi upp homo- och bisexuellas situation och föreslår åtgärder i
syfte att undanröja den intolerans de möter ute i samhället idag. Målet är att
samhällets värderingar skall ändras så att ingen behöver dölja sin homo- och
bisexualitet.

Homofobi är samlingsbegreppet för de negativa reaktioner en del
människor visar homosexuella. Nationalencyklopedin beskriver homofobi
som en personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella
människor eller egna homosexuella impulser. Även samhällets rädsla för och
intolerans mot homosexualitet kan kallas homofobi. Rädsla och okunskap
ligger ofta bakom homofobi och det är nödvändigt att samhället med kraft
bidrar till att negativa attityder och felaktiga begreppsbildningar får leva
vidare.

Homo- och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar, med olika etnisk
bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhälls-
klasser, från städer och från landsbygden. Det enda som skiljer dem från
heterosexuella är att de har förmågan att älska någon av samma kön.

Förtryck, våld och
diskriminering

Förtrycket mot homosexuella tar sig många uttryck, alltifrån
nedsättande omdömen till våld, t.o.m. mord. En
undersökning gjord av kriminologiska institutionen vid
Stockholms universitet visar att var fjärde homosexuell
någon gång blivit utsatt för våld eller hot om våld. Detta är
mycket allvarligt och måste motverkas på olika sätt.

Brottsförebyggande rådet bör få i uppdrag att arbeta mot våldsbrott riktade
mot homosexuella. Polisen och övrig personal inom rättsväsendet bör få
ökade kunskaper om homosexualitet genom förbättrade utbildningsinsatser.
Många drar sig i dag för att göra anmälan mot våldsmän på grund av oro för
ett dåligt bemötande från polisens sida.

Att vara invandrare och homosexuell i Sverige är att vara utsatt för dubbelt
förtryck. Den intolerans, rasism, främlingsfientlighet som människor i
Sverige visar alla invandrare, drabbar också de homosexuella. De sistnämnda
möter dessutom den rådande inställningen till homosexualitet i det före detta
hemlandet bland sina landsmän i Sverige. Det gör situationen dubbelt svår.
Till detta kommer att det ofta är samma personer som har fördomar mot
invandrare som också visar intolerans mot homosexuella. Homosexuella är
en av de huvudsakliga målgrupperna för flera nynazistiska grupper. Homo-
och bisexuella invandrare befinner sig på grund av det dubbla förtrycket i en
mycket utsatt situation. Detta kan vi i Folkpartiet aldrig acceptera.

Sedan 1994 är det en försvårande omständighet om syftet med brottet är att
kränka en person grundat på tillhörighet till folkgrupp m.m. Bestämmelsen
återfinns i brottsbalken (29 kap. 2§ första stycket 7) och har följande lydelse:

"2 § Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet
skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt
beaktas

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en
annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet."

Det är i dag oklart om bestämmelsen har fått någon vidare betydelse vid
bedömningen av straffvärdet för det riktade våldet och brotten mot
homosexuella. I flera rättsfall har någon straffskärpning inte gjorts. En
översyn av lagrummet bör göras i syfte att klarlägga om homosexualitet bör
nämnas explicit eller om någon annan åtgärd bör vidtas.

Vi anser också att det är ytterst angeläget att tryckfrihetsförordningens och
brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp utvidgas till att omfatta
hets mot homo- och bisexuella. Nazistiska och andra extremistiska grupper
sprider i dag fullt laglig hatpropaganda som går ut på att homosexuella inte
har rätt att leva och att den som mördar homosexuella är en hjälte.
Homosexuella har varit en av nazismens främsta måltavlor ända sedan den
nazistiska ideologin uppstod. Den statliga utredning som arbetar med frågan
bör få i uppdag att skyndsamt återkomma med ett förslag till lagstiftning,
eventuellt i form av ett delbetänkande.

Riktade brott och våld mot homosexuella utreds i dag lokalt hos polisen.
Mycket talar för att utredningarna skulle bli mer effektiva med speciella
utredare som bättre kan frågorna, har kännedom om homosexuella och
homosexualitet och bättre kan se mönster i brotten.

En hel del kan göras lokalt för att förebygga de riktade brotten och våldet
mot homosexuella. Det kan handla om samarbete mellan polis, homo-
sexuellas organisationer, kommuner etc för att hitta vägar till en effektiv
brottsprevention.

I Stockholms stad finns sedan tidigare ett Brottsförebyggande Centrum.
Detta centrum bör självfallet få i uppdrag att även arbeta mot våld och brott
mot homosexuella. På flera andra orter i landet finns lokala brottsföre-
byggande råd som arbetar på liknande sätt. Vi anser att sådana centra bör
finnas över hela landet.

Brottsförebyggandet rådet (BRÅ) är den centrala myndigheten för att
motverka brott i samhället. BRÅ bör få i uppdrag att även motverka de
riktade brotten och våldet mot homosexuella.

Den homosexuella familjen

En familj kan se ut på många sätt. Det är viktigt att alla typer
av familjer har samma förutsättningar. En liberal
familjepolitik är anpassad för familjer som består av såväl
hetero- som homo- och bisexuella familjemedlemmar.

En del homosexuella väljer att ingå registrerat partnerskap som infördes
1995. Det innebär att två personer av samma kön registreras som partners.
Partnerskapet ger samma rättigheter och skyldigheter som ett äktenskap
mellan två personer av olika kön. Dock är de internationella verkningarna av
äktenskap, möjligheterna att ansöka om gemensam adoption, insemination
och gemensam vårdnad undantagna. Enligt gällande lagstiftning är uppdraget
som partnerskapsförrättare ett separat förordnande, skilt från uppdraget som
vigselförrättare. Det behövs således två separata förordnanden från
länsstyrelsen. Idag har endast cirka 60 procent av landets enskilt förordnade
förrättare behörighet att förrätta registrering av partnerskap. Folkpartiets
liberala värderingar leder till den självklara ståndpunkten att den som åtar sig
detta uppdrag skall vara beredd att ge alla medborgare samma behandling
oavsett deras sexuella läggning. Lagstiftningen bör således ändras på denna
punkt.

Vi anser också att man måste kunna ingå partnerskap på svenska
ambassader, vilket inte är möjligt idag. Partnerskap måste också kunna ingås
i Sverige om man är medborgare i annat land som har samma partnerskaps-
lagstiftning som Sverige.

Många par väljer att bo och leva tillsammans som sambor. Idag finns två
sambolagar, en för heterosexuella samt en för homosexuella. En gemensam
sambolagstiftning för hetero- och homosexuella bör införas så att alla
sambopar få lika rättigheter och skyldigheter.

Många homosexuella har barn. Forskare vid sociologiska institutionen,
Göteborgs universitet, har uppskattat antalet till minst 40 000 barn. Dessa
barn kommer ofta från tidigare heterosexuella förhållanden, men det blir allt
vanligare att homosexuella skaffar barn genom insemination eller genom
andra former av planerade graviditeter.

Barn har under sin uppväxt behov av att identifiera sig med både män och
kvinnor. Ett barn med homosexuella föräldrar är av naturliga orsaker ett
mycket önskat barn. Föräldrarna ser därför oftast till att barnet får nära
kontakt med vuxna av båda könen.

Den forskning som finns visar att barn som växer upp i homosexuella
relationer eller som barn till bi- eller homosexuella föräldrar har det minst
lika bra som andra barn. De skiljer sig inte på något sätt från barn som växer
upp i heterosexuella relationer.

Om ett heterosexuellt par lever tillsammans och där en av dem har ett barn
från ett tidigare förhållande kan de få gemensam vårdnad om det barnet. Den
möjligheten finns inte för ett homosexuellt par i samma situation.

Heterosexuella gifta par kan adoptera barn. Det kan däremot inte homo-
sexuella som ingått registrerat partnerskap. Här föreligger således en
diskriminering av homosexuella. Vidare kan en ensamstående heterosexuell
adoptera barn. Det finns visserligen inget hinder i 4 kap. föräldrabalken mot
att en ensamstående homosexuell ansöker om adoption och i Sverige finns
barn som adopterats denna väg. Men om det är frågan om ett underårigt barn
och därmed sociala myndigheter blir inkopplade har det visat sig att den
sökandes homosexualitet blivit ett "problem". Problem har också uppstått
beträffande barn där adoptionen godkänts utomlands, närmare bestämt USA.
I Sverige har i det fallet endast den ena adoptivföräldern godkänts, vilket kan
skapa stora problem för barnet framöver när det gäller dess rättsliga skydd.

Vid adoption och insemination är det barnets bästa man skall utgå ifrån.
Det finns ingen rättighet att adoptera barn eller föda barn genom
insemination - men en rättighet för barnet att få så bra föräldrar som möjligt.
Den fråga som skall ställas då man skall ta ställning till en adoptionsansökan
eller insemination är om barnet kan få tillräcklig omsorg och kärlek från
sin/sina nya föräldrar. Det är utifrån den utgångspunkten prövningen bör
utgå, inte om föräldrarna eller föräldern är homo- eller heterosexuell. Dagens
lagstiftning bör därför ändras i enlighet med detta synsätt.

Öka kunskaperna om homo-
och bisexualitet

Utredningen om homosexuellas situation i samhället slog i
betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället
fast vikten av att förändra de attityder som möter
homosexuella och att föreslå positiva åtgärder som innebär
att homosexualitet accepteras som en naturlig del i
samhället. Ett sätt att nå detta mål är att man i skolarbetet
undervisar och informerar om homosexualitet. Riksdagen
underströk senare vikten av att skolan i sin sex- och
samlevnadsundervisning tar upp frågor om homosexualitet
och de attityder och svårigheter som möter homosexuella.

Skolverket har följt upp vad som hänt i skolan rörande undervisningen om
homosexualitet. Uppföljningen visar att frågor som rör homosexualitet upp-
märksammas mycket mer än för tio år sedan bl.a. beroende på risken för
hiv/aids. Men det finns brister som främst beror på att många skolor inte har
en välutvecklad sex- och samlevnadsundervisning. Dessutom saknas kvalita-
tiv forskning om hur undervisningen uppfattas av eleverna.

Det är uppenbart att sex- och samlevnadsundervisningen inkl undervisning
om homo- och bisexualitet måste få en mer framträdande plats i de skolor där
den för närvarande är lågprioriterad. Skolverket bör få i regeringens uppdrag
att se hur undervisningen kan stärkas på denna punkt.

Det förekommer att det i skolan används läromedel som har en fördomsfull
inställning till homo- och bisexualitet. Dessa läromedel skall naturligtvis
utgå och ersättas med läromedel präglade av tolerans gentemot homo- och
bisexuella.

Också högskolan har en viktig roll att spela i arbetet att förändra
attityderna gentemot homosexuella. Framför allt gäller det högskoleutbild-
ningar för yrken som har stor betydelse för attitydförändringar eller för yrken
i vilka man kommer i kontakt med homo- och bisexuella som behöver stöd
och hjälp. Den kartläggning som Folkhälsoinstitutet redovisade av dessa
utbildningar 1997 framgår att undervisning vid högskolor om homosexuellas
situation förekommer endast i begränsad omfattning. Högskoleverket bör
därför få i uppdrag att lägga upp en plan för hur undervisningen skall kunna
förbättras på denna punkt. Det gäller t.ex. utbildningen för lärare,
socionomer, läkare, präster, psykologer, jurister och poliser.

Homokompetens hos
nyckelgrupper i offentlig
sektor

Kunskap och insikt om homosexualitet och homosexuellas
livsvillkor är homokompetens. Sådan kompetens finns hos
enstaka anställda i offentlig sektor. Homokompetensen
behöver emellertid höjas, särskilt hos vissa nyckelgrupper
inom den offentliga sektorn. Det gäller främst rättsväsendet,
utbildningsväsendet och hälso- och sjukvården.

Rättsväsendet

Otaliga undersökningar visar att homo- och bisexuella är en
grupp som löper större risk att utsättas för brott än andra
medborgare i samhället. I dag känner många homosexuella
tvekan inför att ta kontakt med rättsväsendet när de utsatts
för brott eftersom de är rädda för ett negativt bemötande.
Bristande kunskaper om homosexuellas situation kan också
leda till en sämre kvalitet på brottsutredningar, eftersom
rättsväsendet inte alltid förmår att tolka de speciella
omständigheter som kan föreligga i brott riktade mot
homosexuella. Därigenom riskerar rättssäkerheten att
försämras.

En ökad homokompetens i rättsväsendets myndigheter kan stärka
homosexuellas rättssäkerhet och öka benägenheten att anmäla brott mot
homosexuella samt att fullfölja en anmälan om brott. Anställda inom polis-
väsendet, åklagarväsendet, domstolsväsendet och kriminalvården behöver
därför ha bättre kännedom om homosexualitet i allmänhet och om homo-
sexuellas livssituation i synnerhet.

Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för några av rätts-
väsendets myndigheter och kan som sådan agera för att höja myndigheternas
homokompetens.

Utbildningsväsendet

Grundskolan, gymnasieskolan samt universitets- och
högskoleväsendet spelar en viktig roll som förmedlare av
normer och värderingar. Homo- och bisexuella återfinns
naturligtvis bland elever, elevers föräldrar, studenter och
lärare. Okunskap och fördomar bland utbildningsväsendets
anställda om homosexualitet och homosexuella kan drabba
dessa personer hårt. Skolverket och Högskoleverket kan
agera för att få till stånd en höjning av homokompetensen
bland de anställda inom utbildningsväsendet.

Hälso- och sjukvården och
socialtjänsten

Patienter och anhöriga som möter hälso- och sjukvården
borde kunna förvänta sig att inte bli fördomsfullt
behandlade. Detta är inte minst viktigt eftersom ett möte med
vården sker på ojämlika villkor. En patient befinner sig på
grund av sin beroendeställning i underläge gentemot de
vårdanställda.

Speciellt sårbara är människor i psykisk kris. Yrkesgrupper som arbetar
med människor i psykisk kris, till exempel kuratorer, psykologer, psykiatrer
och psykoterapeuter bör därför vara särskilt måna om att ha god homo-
kompetens. Om deras bedömningar och behandling grundas på fördomar kan
de annars mer eller mindre medvetet skada en homo- eller bisexuell patient.

Samma principiella diskussion gäller socialtjänsten.

Socialstyrelsen har som central expert- och tillsynsmyndighet för landets
hälso- och sjukvård samt socialtjänst en viktig uppgift för att se på vilket
sätt
de anställdas homokompetens kan öka.

Yrkesutövning

År 1979 avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som
sjukdomsbegrepp. Det är ett beslut som för de allra flesta i
dag framstår som fullständigt självklart. Men tyvärr börjar
det dyka upp undantag. Till Sverige har kommit en svensk
gren av den internationella "ex-gay"-rörelsen, som dels
värderar homosexualitet negativt, dels tror att det går att
förändra homosexuellas läggning genom att utveckla deras
icke-sexuella kontakter med personer av samma kön. I
Sverige är det en grupp pastorer och präster som tjänstgör
som "själavårdare" för de kristna homosexuella som ansluter
sig till denna grupp (Medvandrarna).

I Göteborg har det statsfinansierade Kristna själavårdsinstitutet verkat
under flera år med försök att "bota" homosexuella. Dessa försök grundar sig
på föreställningen att dessa uttryck för sexualiteten i alla lägen är oönskad
och med alla medel måste rättas till. Den utgår också ifrån en värderings-
grund där homosexualitet är mindre värd än heterosexualitet och ses som ett
problem - att man som homosexuell är en olycklig människa, som innerst
inne vill ändra sitt liv.

Försöken från olika grupper i USA att omvända homosexuella visar på
förfärande resultat. Självmordsfrekvensen bland dem som ingått i
experimenten är hög. Man begår övergrepp på personens integritet med svåra
psykosociala lidanden som följd.

Läkares, sjuksköterskors, psykologers, psykoterapeuters och liknande
gruppers yrkesutövning skall bedrivas utifrån vetenskap och beprövad
erfarenhet. Enligt vår uppfattning kan det inte anses förenligt med vetenskap
och beprövad erfarenhet att arbeta för omvändelse av homosexuella. Detta
bör komma till uttryck vid prövningen av legitimationsärenden m.m. inom
Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Forskning

Utredningen om homosexuellas situation i samhället ansåg i
sitt betänkande (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället
att forskningen om olika områden med anknytning till
homosexualitet framstår som angelägen då den kunskap som
forskningen kan generera kan öka förståelsen för
homosexuellas situation. Det var tre forskningsområden som
framstod som särskilt angelägna nämligen homofobi,
homosexuellas livssituation och homosexuellas historia.
Utredningen föreslog att Forskningsrådsnämnden (FRN),
som till skillnad till andra forskningsråd själv kan ta initiativ
till forskning, skulle få i uppdrag att starta forskningsprojekt
i något eller några ämnen av de utredningen nämnt. Detta
mötte på motstånd hos FRN.

Av Folkhälsoinstitutets kartläggning (1997) av forskning om homo-
sexualitet framgår att forskning om homosexuellas situation förekommer,
men att den bedrivs mer sporadiskt. Utomlands är det betydligt vanligare
med sådan forskning. Det visar sig också att många yngre forskare är
intresserade av området men att det i Sverige finns brist på handledare.

Vi anser att FRN bör få i uppdrag att initiera forskning inom de områden
utredningen Homosexuella i samhället föreslog. Självklart bör dessa projekt
liksom all annan forskning bedömas med forskningsorganens vanliga
kvalitets- och relevanskriterier.

Hälsa

För att kunna anpassa hälso- och sjukvården så att den
tillgodoser både kvinnors och mäns särskilda behov behövs
kunskap om könsskillnader i ohälsa, behandling,
rehabilitering, vårdutnyttjande etc. Utredningen om
bemötandet av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården
tar i betänkandet (SOU 1996:133) Jämställd vård - olika
vård på lika villkor upp många problem men förbigår de
lesbiska kvinnorna med tystnad. Det vi i dag vet genom
enkätundersökning i Stockholm gjord av Susann
Hervordotter, är att kunskaperna om sexuell överföring av
sjukdomar är mycket små och man skyddar sig mycket
sällan när man har sex med kvinnor. Bara hälften av
kvinnorna i undersökningen berättar för gynekolog om sin
homosexualitet. De kommer också i lägre utsträckning till
mammografi och cellprovtagningar än andra kvinnor.

Det finns således behov av mer kunskap om lesbiska kvinnors hälsa och
deras behov av information samt hälso- och sjukvård. Kunskaperna hos
hälso- och sjukvårdspersonalen, särskilt personal inom kvinnohälsovård, om
homosexualitet måste höjas.

Sex mellan män är främsta spridningsvägen för hiv i Sverige men antalet
fall är sett i ett internationellt perspektiv mycket lågt. Från det att larmen
kom i början av 1980-talet har hivpreventionen förbättrats. I dag sker mycket
av preventionen för män som har sex med män i samarbete med
homosexuellas organisationer. Det har lett till att inriktning, kampanjmetoder
och kanaler är effektiva. Det är därför viktigt att dessa satsningar får
fortsätta
och att Folkhälsoinstitutets bidrag till verksamheten inte minskar.

En annan viktig åtgärd i hivpreventionen är att tillåta anonym testning.
Fler vågar då komma till testning vilket i sin tur för de smittade leder till
tidigare behandling och information om hur man skall förhindra vidare
smittspridning.

Bastuklubbslagen infördes vid hivepidemins början som ett led i det hiv-
preventiva arbetet. Den är nu föråldrad och når inte sitt ursprungliga syfte.
Tack vare liberalt initiativ är den föremål för utredning och vi avvaktar nu
utredningens resultat.

Internationell solidaritet och
flyktingfrågor

Homosexualitet är förbjudet i många länder. I vissa länder
utdöms dödsstraff för människor som är homosexuella. I
andra länder kan religion och kulturtraditioner göra det svårt
att leva som homo- och bisexuell även om sådan sexualitet
inte är förbjuden.

Sverige bör i alla internationella sammanhang arbeta för att homo- och
bisexuellas rättigheter inte kränks, t.ex. i FN och EU. I en del av de länder
som söker medlemskap i EU har homo- och bisexuella få eller inga
rättigheter. Sverige bör verka för att de som söker medlemskap i EU också
skall ge homo- och bisexuella grundläggande rättigheter.

Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homo- och bisexuella har få
eller inga rättigheter. För fortsatt bistånd bör Sverige ställa krav på att
grundläggande rättigheter ges till homo- och bisexuella.

Genèvekonventionen ger inte flyktingstatus åt personer som känner
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Att
så inte är fallet torde till stora delar hänga samman med den bristande insikt
om kvinnors utsatthet och den fördömande attityd till homosexualitet som
präglade världen då konventionen utarbetades. Flera länder, t.ex. Kanada, har
gått före och i enskilda fall gett flyktingstatus åt homosexuella.

Sverige bör i internationella fora verka för ett tilläggsprotokoll till
Genèvekonventionen för att ge flyktingstatus även åt personer som förföljs
på grund av kön eller homosexualitet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av lagstiftningen som rör utdömning av straff för riktat
våld och brott mot homosexuella,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvidgning av tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens
bestämmelser av hets mot folkgrupp,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Brottsförebyggande rådets roll i arbetet med att förebygga
våldsbrott riktade mot homosexuella,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens utredningar av riktade brott och våld mot homosexuella,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala insatser för att förebygga våld mot homosexuella,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av lagstiftningen beträffande vigselförrättare och
partnerskapsförrättare, 2

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ingående av partnerskap på svenska ambassader, 2

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ingående av partnerskap i länder med samma
partnerskapslagstiftning, 2

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en gemensam lagstiftning för homosexuella och heterosexuella
sambor, 2

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att endast barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption
och insemination - inte också föräldrarnas eller förälderns sexualitet, 2

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade kunskaper om homosexualitet, 3

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om homokompetens hos nyckelgrupper i offentlig sektor, 1

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om olika gruppers yrkesutövning när det gäller respekten för
homosexuella, 4

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning om homosexuellas situation, 3

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hälso- och sjukvårdens behov av kunskap om lesbiska kvinnors
behov, 4

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hivprevention, 4

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges internationella arbete för att homo- och bisexuellas
rättigheter inte skall kränkas, 5

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd till utvecklingsländer där homo- och bisexuellas
rättigheter kränks, 5

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om flyktingstatus enligt Genèvekonventionen för personer som
fruktar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. 6

Stockholm den 26 oktober 1998

Barbro Westerholm (fp)

Johan Pehrson (fp)

Camilla Dahlin-Andersson (fp)

1 Yrkandena 2 och 12 hänvisade till KU.

2 Yrkandena 6-10 hänvisade till LU.

3 Yrkandena 11 och 14 hänvisade till UbU.

4 Yrkandena 13, 15 och 16 hänvisade till SoU.

5 Yrkandena 17 och 18 hänvisade till UU.

6 Yrkande 19 hänvisat till SfU.