IMF och Världsbanken

Motion 2004/05:U279 av Lars Ohly m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang bör verka för att hindra IMF och Världsbanken från att försöka påtvinga enskilda länder en viss form av ekonomisk politik.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i IMF och Världsbanken bör agera för en revidering av konditionaliteten så att demokratiskt valda regeringar och parlament ges ett större inflytande över lånevillkoren som ställs på lånelandet.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör agera för att utvecklingsländernas inflytande inte bara ökar i röststyrka utan även vad gäller antalet representanter i IMF:s och Världsbankens styrelser.1

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör undersöka hur man kan öka insynen i och redovisningen av hur den nordisk-baltiska representanten i IMF och Världsbanken agerar och vilka resultat man uppnått utifrån den förda politiska linjen.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör förbättra dialog och förståelse mellan olika parter genom anordnande av offentliga möten, där regeringen har chans att redovisa och tydliggöra regeringens tänkta politiska linje inför årsmötena i IMF och Världsbanken.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i Världsbanken och IMF bör föra fram behovet av att skriva av skulderna till HIPC-länderna utan att som motprestation kräva ekonomiska reformer som är politiskt kontroversiella och tar lång tid att genomföra.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör agera för att inriktningen av fattigdomsbekämpningen inom IMF och Världsbanken tar hänsyn till vikten av en rättvis fördelningspolitik och att institutionernas verksamhet utvärderas i förhållande till millenniemålen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i Världsbanken bör agera för att banken har en inriktning som uppmärksammar växthuseffektens stora problem för fattiga människor i utvecklingsländerna.1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i IMF och Världsbanken bör agera för att Kyotoprotokollet implementeras och att lån till utvecklingsländerna ligger i linje för att nå klimatmålen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i IMF och Världsbanken agerar för att privatiseringar inom vattensektorn inte skall vara ett krav för att beviljas lån.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella institutioner bör dela med sig erfarenhet av och kunnande om att driva vattenverk och vattendistribution i offentlig regi.

1 Yrkandena 1-5 och 8 hänvisade till FiU.

Bakgrund

För 60 år sedan bildades Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF. Bildandet ägde rum i Bretton Woods, vilket också brukar vara samlingsnamnet för dessa globala institutioner. Bretton Woods-institutionerna (BWI) har en stor betydelse för fattiga länders utveckling. Men trots BWI:s stora påverkan på enskilda länder, har utvecklingsländerna en väldigt liten möjlighet att påverka BWI. Det demokratiska inflytandet är kraftigt begränsat. Den största kritiken mot BWI går ut på att villkoren på låntagarländerna är enkelspåriga och inte anpassade till det enskilda landets situation.

Sverige har ett stort ansvar att i IMF och Världsbanken driva på en utveckling som utgår från varje lands egna förutsättningar och att öppna upp BW-institutionerna för insyn och dialog med långivare och ideella organisationer. Miljöfrågor, fördelningsfrågor och jämställdhet mellan kvinnor och män måste få en mycket större roll inom IMF och Världsbanken. Det finns vare sig tid eller fog för att använda globala lånemedel som inte tar hänsyn till sociala och ekologiska faktorer. Det är hög tid för en radikal kursändring av både BWI:s policy och konkreta politik.

Förändra konditionaliteten

BWI ställer liksom alla banker upp villkor för att ett land ska beviljas lån. Det är i sig inget anmärkningsvärt att sätta upp villkor, utan det frågan gäller är hur kraven ser ut och på vilka grunder de har kommit fram.

För att t.ex. få vissa lån måste utvecklingsländer ibland genomföra nedskärningar i de offentliga utgifterna, öka statens intäkter genom högre priser på vatten och el samt devalvera för att på så sätt öka exporten och begränsa importen. För andra lån krävs avregleringar, avskaffande av förmånliga lån till bönder och småföretagare, privatiseringar av statsägda företag, färre hinder för att flytta kapital över gränser och avskaffa investeringshinder för utländska industrier och banker.

Konditionaliteten, dvs. de villkor som finns för att få ett lån, är präglad av enkelspårighet och inte anpassad till det enskilda landets specifika situation. Det finns ibland goda anledningar till att stödja jordbrukare utifrån ett livsmedelsperspektiv och det småskaliga jordbruket kan vara mindre miljöbelastande. Nedskärning av offentlig sektor kan leda till en ökad arbetslöshet och sämre köpkraft. Om t.ex. resurserna till hälso- och sjukvården minskar betyder inte det att behovet av vård och omsorg har minskat. Det som troligen inträffar är att vården och omsorgen privatiseras till hemmen, dvs. det är kvinnor som får utföra ett obetalt arbete.

Jan Jindy Pettman ("Gender Issues", ur boken The Globalization of World Politics - An Introducation to International Relations, av John Baylis och Steve Smith, 1997) anser nedskärningar inom offentlig sektor leder till tre effekter:

För det första påverkar nedskärningar i offentlig service, såsom hälsovård, utbildning och sociala trygghetssystem, särskilt kvinnors möjligheter att arbeta. För det andra är kvinnor överallt de som har det övergripande ansvaret för familj och hushållsarbete, och när det (ofta otillräckliga) statliga stödet skärs ner eller dras in måste kvinnorna kompensera det genom egen tid eller eget arbete. För det tredje är kostnaden för globaliseringen ojämnt fördelad: begreppet "feminisering av fattigdomen" syftar på den ökande andelen, likaväl som antal, av kvinnor och deras barn som lever i fattigdom. (fritt översatt).

I regeringens skrivelse Spelregler för globala marknader - svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet (2002/03:118) framför regeringen åsikten att en framgångsrik liberalisering måste ske stegvis och inte på en gång. Under avsnittet begränsningar i kapitalflöden anför regeringen ståndpunkten att det ibland kan vara bra med begränsningar av kapitalflöden, men att "på sikt är kapitalbegränsningar både kostsamma och ineffektiva. Framför allt hämmar de utvecklingen av den inhemska finansiella marknaden och riskerar att bidra till en ojämlik inkomstfördelning."

Regeringen följer alltså i stort sett samma politiska linje som förs av dagens IMF och Världsbanken. Dessa institutioner har tagit vissa steg bort från sin fundamentalistiska hållning till hur en ekonomi bör skötas, men har fortfarande i grunden samma inställning som för 10 år sedan. Synsättet tycks vara att privatiseringar och avregleringar alltid är av godo, men till skillnad från tidigare inställning ska de nu ske i varsammare och långsammare takt.

Avregleringen handlar dock i grunden om att flytta fram positionerna för dem som äger kapital på de globala marknaderna. Efter de ekonomiska sammanbrotten under 90-talet kan utländska investerare lägga under sig t.ex. östasiatiska banker, företag och naturtillgångar till underpriser efter devalveringar som IMF tvingat fram. Samma sak sker på börserna över hela världen, där de snabba kursfallen utnyttjas av penningstinna placerare som kommer över aktier till extrapris. Detta är knappast en utveckling som bidrar till en mer jämlik värld. Inkomstskillnaderna har på de senaste tio åren ökat mellan nord och syd, men också mellan människor i i-länder (t.ex. USA, Storbritannien, Nya Zeeland, Japan och Sverige). Att hävda att avregleringar leder till minskade inkomstskillnader är således inte överensstämmande med verkligheten.

Avregleringar har på många håll just varit orsaken till de kriser som uppstått. Ekonomen Kenneth Hermele utrycker det så här (ur boken Det globala kasinot):

En anledning till att Asienkrisen kommit att väcka så många frågor om det internationella systemets spelregler är att den på ett irriterande sätt ifrågasätter den nyliberala strömfårans påståenden. Denna uppfattning betonar att staten är skadlig medan marknaden är dynamisk, och att avregleringar släpper fram denna dynamik. Asienkrisen visade på motsatsen: det var de avreglerade marknaderna som var stötestenen, krisens centrum var den privata sektorn inte staten.

Den hårda ekonomiska linje som IMF och Världsbanken pådyvlat en rad länder (som villkor för att få lån) har inte tagit hänsyn till låneländernas betalningsförmåga eller vilka sociala och ekologiska effekter som t.ex. strukturanpassningsprogrammen orsakat. En enda politisk linje har gällt och det har inte funnits utrymme för avvikelser.

En ensidig konditionalitet har inte heller lett till ekonomisk stabilitet. Under de senaste 20 åren har 75 % av IMF:s medlemsländer hamnat i finansiella kriser av mer eller mindre allvarligt slag. Under 1990-talet fick vi även flera riktigt djupa kriser som i Mexiko 1994, Ostasien och Ryssland 1997-1998 och Argentina 2002. Om den strikta konditionaliteten hade varit bra hade även flera länder lyckats tas sig ur sin skuldkris. Den amerikanska ekonomen Jeffrey Sachs har undersökt saken och kommit fram till att endast 14 % av 59 undersökta länder har upphört att ständigt hamna i betalningsproblem. FN:s handels- och utvecklingsorganisation (UNCTAD) har undersökt om det går bättre för fattiga länder som har strukturanpassningsprogram än för dem som inte har det. Undersökningen visar att oavsett om länderna följt den angivna politiken eller ej såär fattigdomen konstant (mätt som andel av befolkningen som försöker klara sig på under en dollar om dagen).

Vänsterpartiets syn är att det måste vara varje lands valfrihet att själv få bestämma politisk inriktning och vilka verktyg som ska användas för att uppnå god ekonomisk politik. Sverige bör i internationella sammanhang verka för att hindra IMF och Världsbanken från att försöka påtvinga enskilda länder en viss form av ekonomisk politik, som till exempel en avreglering av valutahandeln. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

När finansutskottet behandlade ett liknande krav från Vänsterpartiet 2003, sade utskottet:

Enligt utskottets mening fyller konditionaliteten en nödvändig roll i IMF:s långivning. Rätt utformad kan den skapa förutsättningar för en snabb återhämtning i länder som drabbats av en finansiell eller ekonomisk kris samt förhindra att länderna i framtiden hamnar i liknande situationer. Däremot är det enligt utskottets mening viktigt att den pågående reformeringen fortsätter. Utskottet delar regeringens ståndpunkt i skrivelsen att Sverige bör arbeta för att konditionaliteten blir mer resultatorienterad. Lånevillkoren bör i större utsträckning än tidigare sättas utifrån vad man vill uppnå i stället för vilka konkreta ekonomisk-politiska åtgärder ett land bör vidta. En sådan ordning skulle öka låntagarländernas flexibilitet och öka deras eget ansvar för att vidta de åtgärder som krävs för att häva en akut kris och skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar ekonomisk och social utveckling.

Utskottet går delvis Vänsterpartiet till mötes, men väljer ändå att avslå yrkandet. Utskottet menade att förslagen i motionen låg i linje med de åtgärder som regeringen presenterat i sin skrivelse. Bland annat ansåg utskottet, liksom regeringen, att Sverige bör arbeta för att konditionaliteten blir mer resultatorienterad. En mer resultatorienterad inriktning är i och för sig bra men tillmötesgår inte andemeningen i yrkandet. Mer resultatorienterade villkor får inte åsidosätta demokratiskt valda regeringars och parlaments önskan om vad villkoren ska innehålla eller hur de ska nås. Regeringen säger t.ex. i skrivelsen att gradvisa kapitalliberaliseringar ska skräddarsys efter enskilda länders förutsättningar och omständigheter. Då handlar det alltså inte om att få möjlighet att välja en annan politik utan att göra den normativa ekonomiska inriktningen lite bättre och i en långsammare takt. Den rådande konditionaliteten är oerhört kritiserad av olika intresseorganisationer. Dagens konditionalitet betyder nämligen inte bara att det ställs allmänna krav på t.ex. minskade offentliga utgifter (vilket i sig kan ifrågasättas) för att nå budgetbalans, utan det ställs även specifika krav på hur dessa ska uppnås. Det kan vara krav på att inte få höja lärares eller offentliganställdas löner (Zambia 2001, Honduras 2003) eller att privatisera pensionssystemet (Nicaragua 2002). Sverige bör i IMF och Världsbanken agera för en revidering av konditionaliteten så att demokratiskt valda regeringar och parlament ges ett större inflytande över lånevillkoren som ställs på lånelandet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Mer makt till u-länderna

I dag har utvecklingsländerna ett begränsat inflytande i IMF och Världsbanken. Det leder ofta till att det är i-länderna som dominerar det politiska och ekonomiska språket om vad som är bra eller dålig ekonomisk politik. Det finns återkommande rapporter från det civila samhället om exempel där IMF:s och Världsbankens makroekonomiska recept ofta anses oförenliga med vad det civila samhället uppfattar som fattigdomsbekämpning. Ett exempel är avgiftsbeläggning av hälsovård för fattiga. När folkliga organisationer vill diskutera dessa frågor med respektive regeringar möts de ofta av beskedet att IMF:s och i viss mån Världsbankens "recept" inte är förhandlingsbara när de nationella fattigdomsstrategierna ska utformas.

Regeringen anför i skrivelsen Spelregler för globala marknader - svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet (2002/03:118),att u-ländernas formella inflytande bör förbättras genom att öka den del av röstetalen som fördelas mellan medlemsländerna. Det skulle då innebära att u-ländernas röstandel ökar vid de årliga årsmötena för IMF och Världsbanken. Nyligen har även Gunnar Lund och Karin Jämtin (i samband med finans- och utrikesutskottets möte inför IMF:s och Världsbankens årsmöten 2 och 3/10) påtalat vikten av att röststyrkan som samtliga medlemsländer erhåller, oavsett storlek, bör höjas till den ursprungliga nivån som rådde vid bildandet av BWI. Det skulle betyda att basrösternas andel av totala röster höjs från dagens 2 % till att utgöra 11 % av totala röster.

Vänsterpartiet delar regeringens syn på vikten av att öka inflytandet för u-länderna. Ökningen av basrösternas andel av totala röster är ett steg i rätt riktning. Men för att verkligen få genomslagskraft för u-ländernas inflytande och åsikter, räcker det inte att få mer makt påårsmötena. Utvecklingsländerna måste även i större utsträckning få plats i det operativa arbetet, dvs. i de båda institutionernas exekutivstyrelser. Fördelningen av platser i styrelserna bygger inte på att varje land har en likvärdig röststyrka. De fem största länderna (dvs. de som bidrar med mest pengar: USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien) har var sin plats i de två styrelserna. Sedan har även Ryssland, Saudiarabien och Kina en plats var, eftersom de anses vara politiskt viktiga länder. Resterande länder (176 stycken) delar därefter på 16 platser och av dessa får 46 afrikanska länder dela på två ledamöter. Röststyrkan bestäms således av storleken på respektive lands ekonomi. USA har tillsammans med sju andra stora industriländer nästan 50 % av rösterna i IMF och Världsbanken.

Det är av största vikt att de länder som ofta kommer i fråga om lån även har ett större inflytande. Sverige bör agera för att utvecklingsländernas inflytande inte bara ökar i röststyrka utan även vad gäller antalet representanter i IMF:s och Världsbankens styrelser. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Större insyn för riksdag, allmänhet och ideella organisationer

Det är av avgörande betydelse att den strategi som regeringen har gentemot internationella församlingar är tydlig och transparent. En öppen och offentlig redovisning av Sveriges handlande ökar legitimiteten och trovärdigheten, vare sig allmänhet, politiska partier eller intresseorganisationer delar eller inte delar den handlingslinje Sverige för fram.

Det är av allmänt intresse för medborgarna i Sverige att få veta hur vår representant i IMF och Världsbanken agerar, hur man kommer överens om sitt agerande mellan de länder som vi delar ledamotsstol med och vilka resultat man uppnått. Detta är något som för de flesta, såväl riksdagen, intresseorganisationer, medborgare som medier, i dag är okänt. I andra länder avlägger länderrepresentanterna årliga rapporter, parlamentariker ingår i delegationer, hearings anordnas, m.m. I USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien lägger man ut sina rapporter på Internet. Någon liknande ordning har vi inte i Sverige. Man kan invända att den nordisk-baltiska representationen är liten inom Världsbanken om man t.ex. jämför med USA. Men det är knappast ett argument för att legitimera bristande information. Det vore alltså rimligt att en likartad ordning infördes i Sverige. Regeringen bör undersöka hur man kan öka insynen och redovisningen av hur den nordisk-baltiska representanten i IMF och Världsbanken agerar och vilka resultat man uppnått utifrån den förda politiska linjen. Detta bör riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

Förra året motionerade Vänsterpartiet om att regeringen årligen ska rapportera till riksdagen om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken och att ansvarig minister inför varje vår- och höstmöte diskuterar den svenska linjen så att denna också blir offentliggjord för allmänheten. Vi är därför glada för att riksdagen beslutat att en årlig rapportering nu ska ske och att regeringen tagit till sig av kritiken genom att inför årsmötena låta ledamöterna i finans- och utrikesutskottet få möjlighet att ställa frågor till ansvarig minister. Tyvärr är utskottsutfrågningen inte offentlig, vilket minskar insynen för allmänhet och ideella organisationer. För att förbättra dialog och förståelse mellan olika parter bör regeringen anordna offentliga möten, där regeringen har chans att redovisa och tydliggöra regeringens tänkta politiska linje inför årsmötena i IMF och Världsbanken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vidare bör även riksdagens egna arbete skärpas upp och tydliggöras. Det finns idag en oklarhet om vem som har det övergripande ansvaret för frågor som rör IMF och Världsbanken. För att kunna leva upp till de höga utvecklingspolitiska målen på området, krävs att riksdagen är välinformerad. I annat fall motverkas ett aktivt deltagande för att använda Sveriges inflytande i Världsbanken och IMF med sikte på att nå en hållbar och rättvis utveckling. Riksdagen behöver tydliggöra vilket utskott i riksdagen som har det övergripande ansvaret för frågor som rör Sveriges politik i IMF och Världsbanken, och det ansvariga utskottet bör årligen samla sina ställningstaganden i ett betänkande. Vänsterpartiet verkar för en sådan förändring av riksdagens arbetsformer.

Fattigdomsbekämpning är också fördelningspolitik

Många utvecklingsländer har stora utlandsskulder. Detta hotar utvecklingen och fattigdomsbekämpningen i hela världen. IMF och Världsbanken tog i mitten av 90-talet initiativ till det som kallas för HIPC (Heavily Indebted Poor Countries). Målet är att de fattigaste länderna ska uppnå en hållbar skuldsituation, där det inte finns något behov av att låna från IMF. Tyvärr har HIPC inte lyckats lösa problemen med skulderna. IMF och Världsbanken måste därför ta ett större ansvar för den utlåning man beviljat och inte påföra allt ansvar på låntagarna. Trevande försök har gjorts för att bemöta kritiken mot HIPC, vilket framtagande av PRS-strategin visar (Poverty Reduction Strategies). PRS är än så länge relativt nytt, så det är svårt att dra långtgående slutsatser av den nya strategin mot fattigdomsbekämpning. Dock verkar det i praktiken inte ha hänt så mycket när det gäller inflytandet för låneländerna och vilken ekonomisk-politisk väg som måste beträdas. Sverige bör i Världsbanken och IMF föra fram åsikten om behovet av att skriva av skulderna till HIPC-länderna utan att som motprestation kräva ekonomiska reformer som är politiskt kontroversiella och/eller tar lång tid att genomföra. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

För att kunna nå FN:s millennieål, som bl.a. innebär en halvering av fattigdomen fram till 2015, är det viktigt att även IMF och Världsbanken aktivt bidrar till att förverkliga målen. Institutionerna bekänner sig nu mer till att fattigdomsbekämpning är det överordnade målet. Men dessvärre betyder det ofta samma sak som ekonomisk tillväxt. Ingen hänsyn tas till hur den ökade produktionen av varor och tjänster fördelas. Om millenniemålen ska nås krävs inte bara en ökad tillväxt utan minst lika viktigt är att det finns fördelningspolitiska nycklar som verkligen ger människor möjlighet att lämna fattigdomen. Regeringen har visat förståelse för denna åsikt. Gunnar Lund, minister för internationell ekonomi och finansmarknader, och Karin Jämtin, biståndsminister, har nyligen framfört att regeringen välkomnar Världsbankens analys av sambandet mellan en jämnare inkomstfördelning och tillväxt. De båda ministrarna har också påtalat att IMF:s reformprogram bör förbättras på så sätt att olika alternativa vägar för att nå makroekonomisk stabilitet och tillväxt prövas med hänsyn till vilka sociala effekter dessa får.

Regeringens politiska linje är en positiv kursändring. En tillväxt utan en rättvis fördelning kommer aldrig att leda till minskad fattigdom. Riksdagen bör därför ta ställning för en sådan inriktning, men även koppla den till millenniemålen. BW-institutionernas verksamhet bör utvärderas i förhållande till hur väl man nått millenniemålen. Sverige bör agera för att inriktningen av fattigdomsbekämpningen inom IMF och Världsbanken tar hänsyn till vikten av en rättvis fördelningspolitik och att institutionernas verksamhet utvärderas i förhållande till millenniemålen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Lån som leder till att klimatmålen nås

IMF och Världsbanken har med sin storlek en möjlighet att styra resurser till åtgärder som leder till att klimatmålen uppnås. Det hot om klimatförändringar som de flesta nu erkänner finns är ett oerhört stort globalt problem, och en verklig klimatförändring skulle i stor utsträckning drabba de fattiga människorna mest.

Världsbanken satsar fortfarande på väldigt storskaliga projekt såsom dammbyggen, projekt för utvinning och export av fossila bränslen, pappers- och massafabriker, stålverk eller gruvindustri. Det är verksamheter som har stor påverkan på miljön. Många frivilligorganisationer oroar sig för Världsbankens utlåning till projekt som innebär en stor miljöpåverkan och stora förändringar för människor i lokalområdet. En utvärdering har skett av Världsbanken tillsammans med flera frivilligorganisationer (Extractive Industry Review). Rapporten rekommenderar att banken fasar ut utlåningen till utvinning av fossila bränslen och successivt ökar utlåningen till projekt med förnyelsebara energikällor. Rapporten berör även ursprungsbefolkningens rättigheter om att få information och möjlighet att godkänna projekten. Dessvärre verkar Världsbankens administration kallsinnig till rapportens rekommendationer.

Sverige bör i Världsbanken agera för att banken har en inriktning som uppmärksammar växthuseffektens stora problem för fattiga människor i utvecklingsländerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sverige bör i IMF och Världsbanken agera så att Kyotoprotokollet implementeras och att lån till utvecklingsländerna ligger i linje för att nå klimatmålen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vatten är ingen vara, utan en rättighet

Under de senaste åren har vattenfrågor blivit ett stort diskussionsämne. Omfattande kritik har riktats mot att IMF och Världsbanken ställer krav på att vattenverk och liknande ska privatiseras för att landet ska beviljas ett lån. Eftersom behovet av ny infrastruktur för vattendistribution ofta är stort blir pressen stor på lånelandet att acceptera villkoren fast man egentligen inte önskar en sådan utveckling.

Vatten är en livsnödvändighet för människor och kan inte betraktas som vilken vara som helst på en marknad. Vatten är en gemensam resurs som, liksom luften vi andas, inte kan ha ett pris. Oavsett ekonomisk standard måste alla människor ha rätt till vatten. Distribution av vatten är ett s.k. naturligt monopol och då bör det finnas en demokratisk och gemensam styrning av denna resurs. Om vi ska leva upp till millenniemålen om en halvering av antalet fattiga till år 2015, måste vattentillgångarna säkras och inte vara föremål för profitinriktade företag. Ett privat företag har inget samhällsansvar och incitamentet för ett privat företag att erbjuda fattiga människor bra och billigt vatten är svagt. De fattiga har som bekant en svag betalningsförmåga.

Bland de som uppmärksammat problemet med vattenprivatiseringar finns Forum Syd, en samarbetsorganisation inom folkrörelsebiståndet med nästan 200 svenska organisationer, en organisation väl insatt i de problem som IMF:s och Världsbankens lån kan orsaka. På deras hemsida kan man läsa om konkreta exempel när det gäller vattenprivatiseringar:

Några uppmärksammande exempel:

Bland de mest uppmärksammade projekten är vattendistributionen i Cochabamba, Bolivia, som regeringen lät hyra ut till ett dotterbolag till amerikanska Bechtel efter att Världsbanken hotat med att ställa in 600 miljoner USD i skuldavskrivningar. Bechtel höjde priset på vatten så kraftigt att många fick svårt att klara utgiftshöjningen och stora protester tvingade regeringen att avbryta kontraktet. Nu har Bechtel stämt Bolivia på 30 miljoner USD för kontraktsbrott, ärendet hanteras av Världsbankens eget organ för tvistlösning ICSID,

I Ghana har IMF och Världsbanken flera år arbetat för att privata aktörer ska sköta vattendistributionen i städerna. En privatisering genom ett 10-årigt leasingavtal var på väg och under tiden krävde institutionerna att verksamheten skulle anpassas till det. I mars 2002 skrev Världsbanken ett avtal med Ghana med villkor att vattenpriserna ger full kostnadstäckning och automatiskt kopplas till kursen på utländsk valuta. Efter stora protester från NGOs, och då det visat sig att utländska vattenbolag inte var beredda att investera några stora summor i projektet, ändrades planerna till en kortare utleasning. NGOs i Ghana menar att det går att förbättra vattendistributionen genom reformer som inte innebär orimliga kostnadsökningar för de fattiga eller att driften överlåts till transnationella bolag,

I slutet av 2002 ställde IMF krav på Nicaragua att privatisera det statliga vattenkraftbolaget. Förslaget kritiserades hårt av landets NGOs. Parlamentet hade tidigare beslutat om ett moratorium för vattenprivatiseringar tills ett nationellt regelverk kunde vara på plats. Till slut drog IMF tillbaka det specifika kravet på utförsäljning av bolaget, men begärde att privatiseringsprocessen ska fortsätta,

IMF har även vid ett antal andra tillfällen tryckt på för privata lösningar av vattendistribution och avloppshantering. År 2000 fanns den typen av krav med som del ibland annat avtal med Benin, Guinea Bissau, Nicaragua, Niger, Rwanda och Tanzania.

Den svenska regeringen har via sin representant i IMF och Världsbanken röstat för de lånevillkor som ställs på utvecklingsländerna. Inte vid något tillfälle har Sverige röstat emot ett vattenprojekt som ska privatiseras. Officiellt är den svenska linjen att det är självklart att lånevillkoren ska anpassas utifrån utvecklingsländernas perspektiv, men i praktiken verkar det inte ske någon styrning av representanten i den nordiska-baltiska kretsen. Sverige bör i IMF och Världsbanken agera för att privatiseringar inom vattensektorn inte ska vara ett krav för att beviljas lån. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sverige har goda erfarenheter av att erbjuda hela befolkningen vatten av god kvalité och till ett lågt pris. Sverige skulle med de kompetens vi besitter kunna dela med oss av vårt kunnande. På 1990-talet stödde vi de baltiska staternas arbete med att bygga upp kommunal vattendistribution. Det är en erfarenhet Sverige bör sprida till övriga delar av världen. Sverige bör i internationella institutioner dela med sig av vår erfarenhet och kunnande av att driva vattenverk och vattendistribution i offentlig regi. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 1 oktober 2004
Lars Ohly (v)
Lars Bäckström (v)	Rossana Dinamarca (v)
Mats Einarsson (v)	Marie Engström (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Sten Lundström (v)	Alice Åström (v)