Jämställdhetens paradox

Motion 2002/03:A323 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att analysera jämställdhetsmålets konsekvenser vad gäller ökade klyftor mellan majoritetssamhällets invånare och personer med invandrarbakgrund.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vidareutbildning och handledning av personal för att kunna hantera och fånga upp utsatta kvinnors särskilda behov och signaler.2

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föräldrar som gifter bort sina döttrar bör kunna ställas till svars.3

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella forum som EU och FN skall verka för att kvinnors position förbättras och driva att barn- och tvångsäktenskap skall avskaffas.4

5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om stärkt skydd för barn som är offer för psykisk och fysisk misshandel eller sexualbrott.2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om likhet i tillämpning av lagar angående äktenskapsskillnad.3

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jämställdhetens mål är alla kvinnors och mäns lika rättigheter.

1Yrkande 1 hänvisat till SfU.

2Yrkandena 2 och 5 hänvisade till SoU.

3Yrkandena 3 och 6 hänvisade till LU.

4Yrkande 4 hänvisat till UU.

2 Inledning

Enligt en rapport från Europarådet är misshandel den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 15 och 44 år. Under år 2001 anmäldes över 9 000 fall av sexualbrott i Sverige, varav drygt 2 000 var våldtäkt. Samma år anmäldes ca 20 400 fall av kvinnomisshandel och ca 1 500 brott mot kvinnofridslagen. Våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsklasser, oavsett inkomst och utbildning. Samtidigt har vår svenska jämställdhet blivit världsberömd. År 1995 utnämndes Sverige till mest jämställda stat vid kvinnokonferensen i Peking och det har sedan dess kommit att bli basen för den svenska statens identitet. Vänsterpartiet anser att jämställdhet är något som vi ofta framhåller som det mest svenska av värden, och kanske det som vi helst vill ska beteckna oss som folk. Samtidigt har detta också blivit ett verktyg som används allt mer frekvent för att förklara skillnader i beteendemönster hos personer med utländsk bakgrund jämfört med svenskar.

När idén om det mångkulturella samhället på 1990-talet fick sitt genombrott i Sverige kom kulturen att bli en avgörande faktor i diskussionen om invandrade och svenskar. Vid samma tidpunkt blev jämställdhet ett värde direkt kopplat till den svenska kulturen, och det konstaterades att det som vi kommit så långt med här såg mycket illa ut i resten av världen. Sedan Sverige trätt fram som ”den jämställda staten” framför andra, nu också med en moralisk mission på agendan, kom det ”icke-jämställda” regelmässigt att karaktärisera de invandrades kultur. Genom att sätta en kulturell ram kring den nationella identiteten och fastställa jämställdhet som tillhörande den svenska kulturen har ett nytt sätt att se på svenskar och invandrade vuxit sig fast i vårt medvetande, och när man talar om våld mot kvinnor har detta tänkande fått vida konsekvenser. Vänsterpartiet avser i denna motion att problematisera detta och relationen mellan kulturella värden och det strukturella våldet mot kvinnor.

3 Mångkulturalism och våldet mot kvinnor

Från den dag vi satte jämställdhetsidealen på export förstärkte vi samtidigt ”vi och dom”-tänkandet. Kulturen har kommit att betraktas som ett bagage som invandrare bär med sig till Sverige, som ett statiskt tillstånd som bestämmer deras beteende till den dagen de anpassats tillräckligt till svenska värden. Denna bild erbjuder således en tydlig skiljelinje mellan invandrade och svenskar.

En kvinna från Iran skriver i ett brev med anledning av ”mångkulturalismen”:

Denna politik glömmer eller struntar helt i alla de individer som ingår i de nämnda grupperna men inte håller med gruppens kultur och vill leva helt annorlunda. ”Mångkulturalismen” diskriminerar och kränker de människor som inte vill stå till förfogande för föräldrarnas kultur eller religion. Medborgare med utländsk bakgrund får skryta med trångsynthet och reaktionär syn på människa, djur och miljö och få det att låta respektingivande med religion eller kultur som ursäkt.

Det är lätt att låta sig invaggas i föreställningen att vi lever i en civiliserad del av världen, förskonade från den typ av förtryck som begås mot kvinnor av fundamentalistiska regimer på avlägsna kontinenter. Vi upprörs över den ohyggliga repression under vilken kvinnorna lever i Afghanistan, över hedersmorden i Pakistan, steningen av kvinnor i Iran, syraattacker och hustrubränning i Indien, mord på nyfödda flickebarn i Kina och könsstympning i Somalia, och vi sätter hellre dessa dåd i samband med nationalitet, religion och kultur än med ett politiskt förtryck.

Ett återkommande fenomen när handlingsplaner upprättas för att åstadkomma skydd för kvinnor som utsätts för våld är att dessa definieras som riktade mot unga kvinnor i patriarkala familjer. Detta vilar på normen att den ”svenska” familjen inte är patriarkal.

Det icke-svenska och icke-jämställda kulturella bagaget har kommit att bli det som främst förklarar kvinnoförtryck och det som benämns som patriarkalisk kontroll. Och detta ramverk är det som främst bestämmer tolkningsutrymmet för diskussionen om hedersmord, tvångsäktenskap och främst unga invandrarkvinnors utsatthet. Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur i stället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle gjort om det gällt ”svenska” kvinnor. I stället för att erkänna att jämställdhetspolitiken misslyckats hänvisar man alltså till kulturen. Intressant nog beskrivs i stort sett undantagslöst förekomsten av manligt förtryck av kvinnor bland svenskar som enstaka undantag i en annars jämställd kultur. Invandrarkulturen förutbestämmer alltså invandrade att utöva förtryck mot kvinnor.

4 Jämställdhetens paradox

Jämställdhet är ett av de uttalade målen i svenskt utvecklingssamarbete och det är också uttryckligen fastställt att Sverige inom EU ska verka för ökad jämställdhet. Ann Towns beskriver i ”Paradoxes of (In)Equality. Something is Rotten in the Gender Equal State of Sweden” hur jämställdhet har blivit ett svenskt varumärke – en moralisk förpliktelse inför det internationella samfundet och härmed en avgörande del av det ”själv” som definierar svenskarna som folk och Sverige som stat.

Utrikespolitiken är alltså en viktig och aktiv del i skapandet av denna nationella identitet, och i den process som bestämmer vilka som utgör ”de andra”. Statens identitet används i denna mening främst för att kamouflera olikheter inom staten genom att låta olikheter representeras av det främmande. Detta klassiska mönster har ytterst långtgående konsekvenser för inrikespolitiken. Häri döljer sig en inneboende paradox. Genom att koppla jämställdhet till något förmodat svenskt skapas en yttre sammanhållning gentemot de icke-jämställda – ”de andra”.

I och med att vi låter de invandrades kulturella bagage bära skulden för kvinnoförtrycket frikänns det svenska samhället från allt medansvar.

De invandrade kvinnorna definieras då som offer för kulturkrockar i vilka de söker den frihet som den svenska livsstilen kan erbjuda. Det våld som utspelas förklaras som repressalier mot de invandrade kvinnor som bryter mot familjens normer. Detta definierar alla invandrade män som potentiella förövare och alla invandrade kvinnor som möjliga offer.

Detta har fått gälla som tolkning och norm, och mycket liten kraft har ägnats åt att egentligen ifrågasätta motsatsförhållandet mellan svensk och invandrad. Det leder till en ödesdiger motsägelse: I utvecklingen av en sammanlänkande svensk identitet, har jämställdheten skapat tydliga klyftor i samhället och en ny form av ojämlikhet, nämligen kategoriseringen ”svenskar” kontra ”invandrare” i en mycket tydlig moraliserande, hierarkisk ordning. Själva grundtanken med jämställdhetspolitiken, att eliminera en form av förtryck har alltså bidragit till uppkomsten av en annan. I flaggandet för kvinnors rättigheter som en del av den svenska kulturen har hela kategorin ”invandrare” stigmatiserats, inklusive de invandrade kvinnorna. Ironiskt nog medverkar den fokusering på skillnader vad gäller kulturella värderingar som vi låtit dominera hela diskussionen om invandrare i Sverige till att reproducera kvinnors underordnande och bilden av kvinnor som passiva objekt snarare än agerande subjekt.

Vänsterpartiet anser att Sveriges internationella utvecklings- och jämställdhetsarbete även bör väga in verkningarna för interna svenska förhållanden. Därför bör riksdagen begära att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att analysera jämställdhetsmålets konsekvenser vad gäller ökade klyftor mellan majoritetssamhällets invånare och personer med invandrarbakgrund. Detta bör riksdagen framställa för regeringen.

5 Kvinnoförtryck är kvinnoförtryck

I Sverige misshandlas varje år ett trettiotal kvinnor till döds av sin partner. Ofta är det behovet av att kontrollera kvinnor, behovet av att visa sin makt över kvinnan som utlöser misshandeln, det som vi kallar patriarkala maktstrukturer.

Det strukturella våldet mot kvinnor är en del av den praxis som styr vårt rättsväsende. Katarina Wennstam skriver om detta i sin bok ”Flickan och skulden”. Det handlar om en kvinnosyn som gör att förundersökningar i våldtäktsmål läggs ner trots att den tekniska bevisningen går att finna utan större ansträngning, om det bara inte hade rört sig om den svagaste i vårt rättssamhälle.

Om en kvinna utsätter sig för vissa risker – följer med en okänd man hem, super sig full, klär sig utmanande – så bör hon också vara beredd på att motbevisa sin skuld innan mannens skuld kan bevisas. Normen bakom detta tänkande är att män inte kan kontrollera sig. Som Maria-Pia Boëthius uttrycker det: ”Den människa som påstår att en kvinna får skylla sig själv om hon blev våldtagen eftersom hon steg upp i en främmande mans bil, det är den människan som påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän.” Det är samhällets moral som ger männen denna kollektiva dom. Kvinnan bryter mot normen om hur en kvinna bör bete sig och klä sig, på samma sätt som när en kvinna i Iran vägrar bära slöja. Båda bryter mot samhällets uppfattning om hur en kvinna ”ska vara”. Det sexualiserade våldet är inte en privat angelägenhet. Det känner inga nationsgränser och är inte relaterat till någon särskild kultur eller tradition. Var det än sker och under vilka former det än utövas är det ett våld som ytterst bekräftar maktförhållandet mellan könen – mäns makt över kvinnor. Samma struktur eller samhälleliga moral dömer även de invandrade männen som förtryckande mot kvinnor.

Sexuellt våld handlar inte om kultur, utan om ett strukturellt förtryck som utövas över hela världen. Även i Sverige. När det gäller våld som utövas av män med utländsk bakgrund gentemot kvinnor med utländsk bakgrund tenderar vi fortfarande att blunda. Här använder vi den kulturella markören för att förklara våldet. Detta, menar Vänsterpartiet, är en aktiv medverkan i ett kvinnoförtryck som det svenska samhället i så många andra sammanhang uttrycker sitt avståndstagande och sin avsky inför. Genom att bygga vår kollektiva identitet på bilden av Sverige som jämställdhetens idealstat bidrar vi inte bara till ett förstärkt underordnande av den invandrade kvinnan, utan har även låtit bli att ta det strukturella våldet mot kvinnor på allvar.

Kvinnor var i Sverige tidigare ekonomiskt beroende och därmed helt utlämnade åt den enskilde mannen. Det innebar att hon inte kunde lämna en relation där mannen misshandlade och våldtog henne eftersom hon inte skulle klara sig ekonomiskt på egen hand. Detta har nu staten sett till att möjliggöra t.ex. genom att införa bidragsförskott som kompensation till kvinnan när mannen inte tar sitt ekonomiska ansvar. Man skulle därför kunna säga att staten fortsätter att förvalta rollen som kvinnoförtryckare genom att domstolar och andra myndigheter fortsätter att utöva sin patriarkala praxis och sanktionera sexualiserat våld.

Det som föranleder att förundersökningar läggs ner och våldtäktsmän frias är s.k. förmildrande omständigheter som att kvinnan varit full, inte gjort tillräckligt motstånd, eller inte blev penetrerad. Detta har långtgående sociala följder – förövarna går fria medan kvinnan stämplas.

Att ”förmildrande omständigheter” som att en flicka dragit vanära över sin familj innebär att förövarna får villkorliga domar förfasar man sig lätt över. Inte lika ofta uppmärksammas det att det svenska rättssystemet hänvisar till förmildrande omständigheter osedvanligt frekvent just i våldtäktsmål. Ingen åklagare anklagar en överfallsrånad för att ha befunnit sig i en mörk gränd eller utstrålat att han hade värdesaker på sig. Ingen skulle hävda att de unga män som rånas på sina mobiltelefoner eller EU-mopeder befunnit sig på fel plats eller att de skulle avstått från sina ägodelar. Bruket av dessa ”förmildrande omständigheter” är i det svenska rättssystemet baserat på en förtryckande kvinnosyn som saknar nationella och kulturella gränser. Genom det sexualiserade våldet upprätthålls en systematisk underordning av kvinnor som kön. Det är politiskt och därför ska det bekämpas med politiska medel.

Det strukturella våldet yttrar sig inte lika överallt. Många hävdar att det inte är någon skillnad mellan s.k. hedersrelaterade mord och mordet på en svensk kvinna där förövaren är svensk. Båda faller förvisso offer för en patriarkal struktur där män förtrycker kvinnor.

Detta är en delikat balansakt som kan vara svår att hantera; det är svårt att tala om skillnader utan att fastna i att det skulle vara de kulturella värderingarna hos den invandrade mannen som förklarar våldet mot kvinnor. Så har inte heller samhällets fokus varit dikterat i hanteringen av hedersrelaterat förtryck mot kvinnor, utan metoden har varit – jämställdhet. Med mer jämställdhet skulle kvinnan förlösas ur hederskulturens förtryck. Så försvinner dessa kvinnors specifika erfarenheter och inga verktyg finns till hands för att möta dessa särskilda behov. Ingen plan och inget skydd för dessa kvinnors säkerhet har upprättats.

För att ta till vara de erfarenheter som kvinnor som utsätts för våld har, krävs det att de som i sitt arbete möter misshandlade eller utsatta kvinnor också har kunskap om de olika uttryck som kvinnoförtrycket tar. Socialtjänstens personal har i dag inte redskapen för att fånga upp dessa erfarenheter och reagera på olika typer av signaler. Detsamma gäller för personal på dagis, inom rättsväsendet och sjukvården. Därför bör dessa personalgrupper ges vidareutbildning och handledning för att kunna hantera och fånga upp dessa kvinnors särskilda behov och signaler. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Kvinnoförtryck är kvinnoförtryck och vi kan inte längre gömma oss bakom manssamhällets normer, att kvinnor ska behandlas av män så som männen vill, dvs. vi kvinnor och män kan inte längre gömma oss bakom det uråldriga patriarkatet med hänvisning till kultur, religionsfrihet eller tradition. Men att hävda att våldet är lika och därför inte kräver några särskilda åtgärder försätter oss i ett tillstånd av passivitet och utan hopp om att en kvinnopolitisk kamp leder någonstans. Vi borde i stället använda oss av den stora kunskap som finns i dag om det strukturella, sexualiserade våldet och våga se skillnaderna. Med kunskaperna om rådande strukturer kan vi se och hantera skillnader, utan att fastna i konstruerade identiteter som ”vi” och ”dom”.

6 Allas likhet inför lagen

Kvinnors mänskliga rättigheter får aldrig inskränkas och aldrig kränkas. Det finns värden som inte kan relativiseras bort. Det är uppenbart att de svenska lagar som vi har i dag inte ger tillräckligt skydd mot övergrepp som misshandel, ”hedersmord”, sexuella övergrepp, tvångsäktenskap eller könsstympning. Vi har en lagstiftning som säger att det är förbjudet med mord och vi betraktar hedersmord som mord. Vi har en lagstiftning som säger att könsstympning är förbjuden och vi har tagit bort den dubbla straffbarheten. Eftersom rättsväsendet inte har prioriterat dessa frågor råder dock allvarliga brister vad gäller tillämpningen av lagstiftningen.

I Sverige har det sedan länge varit tillåtet att gifta bort unga människor, flickor som pojkar, i barnäktenskap under förutsättning att det är tillåtet i hemlandet och att vigseln sker i hemlandet. Vänsterpartiet utvecklar problematiken kring barnäktenskap i en särskild motion. Nu har denna lagstiftning äntligen ändrats och 18-årsgränsen för äktenskap ska nu gälla alla. Allt annat vore ett svek från samhällets sida. I många fall kommer dessvärre inte lagstiftning att hjälpa eftersom det fortfarande går att kringgå reglerna. Vänsterpartiet menar att föräldrar som gifter bort sina döttrar bör kunna ställas till svars. Samma regler bör gälla oavsett om barnäktenskapet sker här i landet eller utomlands, som är fallet med könsstympning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet menar vidare att Sverige har ett ansvar för dessa frågor i internationellt arbete. Med tanke på att jämställdheten är ett uttalat mål för Sverige i internationella sammanhang bör också detta arbete ha som uttalad målsättning att verka för att ansvariga för förtryck mot kvinnor ska kunna ställas till svars och att utsatta kvinnors och flickors position ska förbättras. Alltså bör Sverige inom EU och inom FN verka för att kvinnors position förbättras och i dessa forum driva frågor om barn- och tvångsäktenskap. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

En särskilt utsatt grupp är barn som utsatts för misshandel eller sexuella övergrepp. Arbetsläget hos polis- och åklagarmyndigheter är ofta sådant att det kan dröja mer än ett halvår innan dessa brottsoffer kallas till förhör. Därför ges inte dessa barn det stöd och den upprättelse de borde kunna kräva. Sverige har genom sin anslutning till barnkonventionen förpliktat sig att vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder för att skydda barn mot misshandel, utnyttjande eller sexuella övergrepp (artikel 19). Vänsterpartiet anser att regeringen bör återkomma med förslag om stärkt skydd för barn som är offer för misshandel eller sexualbrott. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Om en kvinna i Sverige vill lämna sin man och lämnar in ansökan om skilsmässa, har enligt gällande civilrättsliga regler mannen rätt att överklaga detta. Vänsterpartiet anser att denna överklaganderätt utgör ett allvarligt hinder för kvinnor som vill lämna våldsrelaterade äktenskap men där mannen inte släpper taget. Vänsterpartiet driver nu att denna överklaganderätt vad gäller äktenskapsskillnad ska upphöra och utvecklar detta i en särskild motion.

För äktenskap där båda makarna är utländska medborgare gäller särskilda regler om de skulle vilja skiljas i Sverige. Om lagen i hemlandet inte tillåter skilsmässa och makarna varit gifta i kortare tid än ett år, kan inte skilsmässa beviljas om inte båda makarna är överens. Har man haft samvist i Sverige i mer än ett år och kvinnan vill skiljas kan mannen åberopa hemlandets lagstiftning om det i den saknas grund för skilsmässa. Allas likhet inför lagen måste garanteras. Det behövs därför en kraftsamling för att lagarna ska efterlevas och tillämpas lika. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jämställdhetspolitikens mål är alla kvinnors och mäns lika rättigheter. I sin nuvarande form har den orsakat utökade klyftor mellan invandrade kvinnor och män i förhållande till majoritetssamhällets kvinnor och män, samt förstärkt underordningen generellt av kvinnor i Sverige. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 19 oktober 2002
Ulla Hoffmann (v)
Ingrid Burman (v)	Lennart Gustavsson (v)
Kalle Larsson (v)	Elina Linna (v)
Gunilla Wahlén (v)