Jämställdhetspolitiken

Motion 1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Inledning

Det liberala kravet på jämställdhet mellan kvinnor och män utgår från respekten för individens egenart. Godtycke, tradition och diskriminering begränsar både mäns och kvinnors livschanser. Jämställdhet betyder inte att alla ska leva och bete sig likadant. Det betyder att alla ska ha möjlighet att utveckla sin personlighet. Därför får inte jämställdhetspolitiken fortsätta vara mest en kvinnofråga. Den har i högsta grad även männen rätt till.

Könsdiskriminering har sin utgångspunkt i generaliseringar om en viss grupp människors kollektiva egenskaper och behov, oftast uppbyggda på fördomar och kulturhistoriskt förankrade uppfattningar. Det är viktigt att bekämpa diskriminerande generaliseringar och uppfattningar om kollektiva egenskaper och behov genom att hävda varje människas unika värde och individualitet. Därför är just arbetet med att skapa ett mer jämställt samhälle en central uppgift för liberaler.

Folkpartiet liberalerna har länge varit pådrivande i arbetet med att förändra samhället i riktning mot att kvinnor och män ges mer likvärdiga förutsättningar till individuell utveckling och valfrihet samt likvärdiga friheter, rättigheter och skyldigheter i såväl arbetsliv som i omsorgen om hem och familj. Detta har genom årtiondena lett liberaler i kampen för allmän rösträtt, gifta kvinnors rätt att arbeta, avskaffande av sambeskattning och abortlag samt för rätt till pappaledighet och införande av jämställdhetslagen. Det resulterade i flera uppmärksammade propositioner som riksdagen tog ställning till under förra mandatperioden.

1.1 En liberal jämställdhetspolitik med Folkpartiet i regering

Den svenska liberalismen har stor erfarenhet av att baxa jämställdhetspolitiken igenom den svenska riksdagen. I maj 1994 antog riksdagen jämställdhetspropositionen "Delad makt–delat ansvar". De viktigaste delarna ur denna proposition var:

• Arbetsgivare med tio eller fler anställda ska årligen bl a kartlägga och lägga förslag för att motverka löneskillnader mellan kvinnor och män på arbetsplatsen i en jämställdhetsplan.

• Jämställdhetslagen är inte längre förhandlingsbar och JämO har tillsyn över hela arbetsmarknaden.

• 24 experter på jämställdhet har tillsatts vid landets länsstyrelser.

• En näringslivsakademi har inrättats i samverkan med näringslivet.

• Könsuppdelad statistik skall tas fram för att synliggöra skillnaderna.

• En pappamånad i föräldraförsäkringen infördes.

• Satsningar på olika projektverksamheter, t.ex. för att förbättra villkoren för kvinnor med funktionshinder och för att öka kvinnors inflytande i beslutande församlingar.

Med en liberal jämställdhetsminister tillsattes också Kvinnovåldskommissionen, en barnomsorgsgaranti infördes och en utredning om kvinnor, makt och ekonomi kom till stånd.

1.2 Socialdemokratisk jämställdhetspolitik i regeringsställning

För varje milstolpe i jämställdhetspolitiken har liberalerna fått tvinga Socialdemokraterna med på vagnen. För socialdemokratin har klasskamp alltid varit viktigare än könskamp. Facklig makt har varit viktigare än kvinnors makt och möjligheter. Det krävdes en liberal jämställdhetsminister för att få igenom jämställdhetslagen. Den socialdemokratiska oppositionen röstade emot. Steg för steg har liberaler lyckats föra jämställdhetsfrågorna framåt.

Under hotet från ett kvinnoparti svängde den officiella s-retoriken inför valet 1994. Under buller och bång tillträdde "världens mest jämställda" regering. Nu skulle jämställdhetsarbetet äntligen få ett lyft, påstod socialdemokratiska företrädare. Av detta blev det inte mycket i verkligheten. Den kända amerikanska författaren och journalisten Susan Faludi skriver så här i Ms magazin efter ett besök i Sverige: When asked to show what they’ve done, the Social Democrats point to a number of innovative government policies on equality: An extra months paid partental leave that families can get only if the father stays home, a toughening of the Equal opportunities Act, ... public child care in every county. There’s only one catch: all of these policies were designed and pushed through Parliament by the deputy prime minister in the previous governmet, a Liberal.”

Under resans gång har regeringens jämställdhetspolitik också förvandlats från yvig retorik till tunn kosmetik, och flyttat från statsrådsberedning till yttre departement. Den ekonomiska politiken styrs med järnhand av samma traditionella värderingar som alltid styrt Socialdemokraterna. Det gäller att ha jämställdhetsperspektivet med sig hela tiden. Regeringen har uppenbarligen inte det. Därför ser vi att satsningarna på tillväxt och jobb hamnar i gamla, manligt dominerade tillverkningsbranscher samtidigt som skattehöjningar och besparingar försvårar kvinnors möjligheter och arbetsmarknad.

I den senaste regeringsförklaringen skriver man ”Ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra alla delar av regeringens politik. Lika lön för lika arbete är ett självklart mål, liksom varje människas möjlighet till självständig försörjning. Kvinnor och män skall kunna kombinera ett utvecklande arbetsliv med aktivt föräldraskap.”

Vi kan konstatera att jämställdhetsperspektivet inte genomsyrar regeringens politik. I budgetpropositionen lyser jämställdhetsperspektivet med sin frånvaro inom en rad områden. Visserligen tar man upp kvinnovåldet och att läkemedelsregistret skall vara könsuppdelat samt att jämställdhet ska beaktas i forskningen men det finns få jämställdhetsperspektiv på andra frågor.

2 Makt och ansvar

Ett av målen för jämställdhet är en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män. För att kunna påverka samhällsutvecklingen på lika villkor fordras därför att båda könen måste vara representerade inom alla samhällsområden och på alla beslutsnivåer.

Av en nyligen presenterad statistisk sammanställning från Statistiska centralbyrån ”Kvinnor och män på toppen. Fakta om antal och lön 1995” framgår att inom privat sektor är 20 procent kvinnor och 80 procent män chefer. Motsvarande siffror för offentlig sektor 43 resp. 57. Bryter man sedan ner siffrorna på undergrupper finner man att bland de verkställande direktörerna är endast nio procent kvinnor. Bland chefstjänstemän i intresseorganisationer är siffran ännu lägre, fyra procent. Högsta andelen kvinnor återfinns i gruppen drift- och verksamhetschefer, 28 procent, och chefer för särskilda funktioner, 26 procent. Bland högre ämbetsmän och politiker återfinns 26 procent kvinnor. Vi är övertygade om att detta inte är resultatet av kvinnors fria val att inte finnas på högre positioner.

Det är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning att kvinnor såväl som män har en rimligt stor representation i beslutande församlingar. Debatten har alltför mycket präglats enbart av den formella närvaron av fler kvinnor. Det räcker dock inte att vara närvarande där besluten tas. För makt och inflytande krävs delaktighet i beslutsprocessen och reellt inflytande över de slutliga ställningstagandena.

För oss i Folkpartiet liberalerna har det i decennier varit kutym med varannan damernas på valsedlarna och tumregler om minst 40 procent av vardera könet i styrelser och arbetsgrupper. Kombinerat med intern utbildning, mentorskap och nätverksbyggen har det gjort att kvinnor och män kunnat såväl kandidera som fungera på politiska uppdrag under jämställda villkor inom partiet. Självklart finns fortfarande mycket att göra även inom vårt parti, men vi tror att detta är den väg man bör använda för att nå jämställd representation inom politiken. Det är också ett utmärkt sätt att arbeta för att jämställd representation också blir ett i praktiken jämställt inflytande.

Vi avvisar en lagstadgad kvotering till offentliga uppdrag. Det är helt oförenligt med väljarnas slutgiltiga rätt att avgöra vem de ska representeras av. Riksdagen har fattat beslut om utformningen av personvalet. Då det nya personvalssystemet ska utvärderas bör särskild uppmärksamhet ges frågan om hur kvinnor respektive män fått möjlighet att nå ut till väljarna.

Beslut blir bättre om de som fattar dem gemensamt har många olika referensramar, erfarenheter och kunskaper. Därför är det betydelsefullt att kvinnor och män är likvärdigt representerade i statliga styrelser och utredningar. Det system med "dubbla nomineringar" som införts fungerar inte, eftersom alla nominerande parter inte tillämpar systemet. Fortfarande domineras ordförandeposterna orimligt av män. Fortfarande domineras det ekonomiska området av män medan kvinnor dominerar inom det sociala området. Detta trots att vi alla har lika stort behov av och intresse för att såväl ekonomin som omsorgen fungerar. Regeringen bör mer målmedvetet kräva dubbla nomineringar, och för egen del mer målmedvetet fördela de tyngsta posterna mer könsneutralt.

Politikens villkor är svåra att kombinera med ansvar för barn och familj. Mycket har gjorts för att underlätta, men en hel del återstår. Folkpartiet liberalerna vill ha fler lokalt förtroendevalda, färre mångsysslare och färre heltidspolitiker. På så sätt ökar möjligheterna att vara politiskt aktiv kombinerat med yrkesliv och familjeliv.

Trots att vi har en bra bit kvar till jämställda villkor inom politiken, är det ändå det samhällsområde där jämställdheten, de lika möjligheterna, kommit längst. Makten på jobbet och makten i hemmet är långt mer ojämställt fördelad. I övriga avsnitt framförs krav och förslag som leder till mer av delad makt och delat ansvar.

3 Jobben

För Folkpartiet är jobben den viktigaste frågan. Vi måste få fler jobb, jobb genom fler och växande företag. Det är också den allra viktigaste frågan inom jämställdhetspolitiken.

All den utvecklingskraft som kvinnor såväl som män står för måste släppas fram, genom bättre möjligheter att utbilda sig, gå vidare, själv kunna ta ansvar och växa. Genom att skapa möjligheter att starta företag, använda sin entreprenörsanda, använda sina idéer, pröva sina vingar. Det skapar utveckling. Det skapar nya jobb. Det skapar effektivitet och resurssnålhet. Det skapar skatteintäkter. Intäkter som kan användas för mer service, vård och omsorg, vilket är bra för både kvinnor, män och våra gemensamma barn.

Anita Nyberg skriver i rapporten ”Kvinnor, män och inkomster” att kvinnor alltid har fått arbeta. ”De har arbetat i hushållet, i ladugården, på åkrarna och i arbetsmarknadens utkanter. Problemet har varit att få tillträde till utbildningar och yrken, att få lönearbeta och en lön som är i nivå med mäns och som går att leva på samt att få bestämma över de egna pengarna”
(s 2) ”Alltsedan kvinnorörelsens början har dess viktigaste krav varit ekonomiskt oberoende, att kvinnorna ska kunna försörja sig själv och därmed ha makt att besluta över sitt eget liv.” fortsätter Nyberg. Hon pekar sedan på den intressanta (!) skillnaden i definition av ekonomiskt oberoende: En ekonomiskt oberoende kvinna är en kvinna med lönarbete, ej för sin försörjning beroende av en man. En ekonomiskt oberoende man är en man som har annan inkomst än lönearbete, ej för sin försörjning beroende av arbete.

Det är dags att den ekonomiska makten över det egna livet fullt ut ska gälla både kvinnor och män, och att det beroende som upprättas inom familjen blir ömsesidigt, ej ensidigt.

Ökad jämställdhet är lönsam. Det är enskilda människors kompetens, uppfinningsrikedom och arbetsvilja som är grunden för ekonomisk tillväxt. Om man utgår från det faktum att kompetens och yrkeskunnande är jämnt fördelade mellan könen, innebär det i realiteten att den kompetens halva befolkningen besitter inte i tillräckligt hög utsträckning tas tillvara. Jämställdhet är ett sätt att fullt utnyttja samhällets begåvningspotential. I ett jämställt samhälle används hela humankapitalet och begåvningspotentialen och medverkar därmed till ökad produktivitet och ekonomisk tillväxt.

3.1 Löneskillnader

I dag är det en (nästan) o-omtvistad sanning att det råder orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män. Stora förändringar har ägt rum sedan 70-talet. Kvinnor lönearbetar mer och män mindre. Men kvinnors löneinkomst är bara omkring två tredjedelar av männens. Löneskillnaderna beror på att männen arbetar längre arbetstid och att männen återfinns i högre positioner och i andra arbetsområden än kvinnorna. Detta är löneskillnader som går att förklara, även om vi inte accepterar de förhållanden som ligger bakom. Även om allt annat är lika får ofta en man mer betalt än en kvinna för precis samma jobb. Detta är de "oförklarliga" löneskillnaderna, den rena könsfaktorn.

Mycket tyder på att löneskillnaderna ökat de senaste åren.

Tack vare Löneskillnadsutredningen och många senare rapporter finns idag en hel del fakta kring dessa frågor. En mycket viktig del i arbetet bort från de orättvisa löneskillnaderna är just att synliggöra dem. Det är därför viktigt att en könsuppdelad statistik ständigt tas fram och att arbetsvärderingsmetoderna utvecklas.

Förhållandena i hemmet, arbetsfördelningen inom familjen hör i allt väsentligt till den privata sfären. Det går dock inte att blunda för att de får återverkningar på arbetsfördelningen på arbetsplatserna. Kvinnor och män som går ut i arbetslivet med likartad utbildning och med likartade arbetsuppgifter genomgår vanligen helt olika utveckling. Många kvinnor får allteftersom ett större ansvar för hem och barn medan många män erbjuds större ansvar, utvecklingsmöjligheter och högre lön på arbetsplatsen. Med delad makt och ansvar hemma kan vi successivt nå en situation där både kvinnor och män som bildar familj kan få större utvecklingsmöjligheter på arbetet.

Lönesättning vilar ofta på traditionella, manliga värderingar om arbetets värde och svårighetsgrad. Det behövs många nya arbetsvärderingsmetoder, könsneutrala och lämpade för olika fält på den svenska arbetsmarknaden. Dessa arbetsredskap är av synnerligen stor vikt för att vrida lönesättningen bort från dagens diskriminering utan att för den skull införa centrala system. Det är därför viktigt att anslag till detta kan fortsätta ges. I grunden ska lönesättningen vara fri och individuell. Vid könsneutral tillämpning av denna princip varken gynnas eller missgynnas kvinnor av individuell lönesättning. Givetvis är det även i detta sammanhang av stor vikt att den offentliga sektorns dominans som arbetsgivare inom de kvinnodominerade yrkesområdena bryts.

Arbetslivsinstitutet har efter genomgång av fem mål om lönediskriminering som avgjorts under perioden 1984–1996 kommit fram till slutsatsen att kvinnor skulle ha större chans att vinna lönediskrimineringsmål om det satt fler kvinnliga domare i Arbetsdomstolen. Det är viktigt att poängtera att möjligheten att få frågan om lönediskriminering prövad inte betyder att ”lön sätts i domstol” utan att man får rättsligt prövat om diskriminering föreligger. För oss liberaler kan diskriminering aldrig accepteras.

Att få bort orättvisa löneskillnader är en av de viktigaste uppgifterna inom jämställdhetspolitiken, en utmaning som kräver ständig uppmärksamhet och modet att ta till obekväma åtgärder. Staten som arbetsgivare bör ges ett särskilt ansvar för detta, eftersom staten i arbetsgivarrollen kan agera ledande utan att för den skull lägga sig i löneförhandlingar på den privata sektorn.

En viktig grund för kampen mot orättvisa löneskillnader är lagd i och med att riksdagen fattat beslut om propositionen "Delad makt, delat ansvar", som lades fram av den tidigare jämställdhetsministern Bengt Westerberg, och som nu allteftersom genomförs. Vi menar dock att det bör tillsättas en särskild kommission för att ta ett helhetsgrepp på orättvisa löneskillnader. En sådan kommission kan arbeta vidare med opinionsbildning, kunskapsspridning och föra ut idéer och metoder om hur den lönsamma könsneutraliteten uppnås.

3.2 Arbetslivet

En förutsättning för att på ett bra sätt kunna förena förvärvsarbete med föräldraskap och familjeansvar är att arbetslivet anpassas efter föräldraskapets behov. Flexiblare arbetstider är bra både för den enskilde och för verksamheten. Rätt till tjänstledighet för vård av barn, större möjlighet till inflytande över såväl arbetstid som förläggning av tiden, mer individuella lösningar är några folkpartiförslag. En ny flexibel arbetstidslagstiftning som ger ökade möjligheter till lokala och enskilda lösningar är betydelsefull för det fortsatta jämställdhetsarbetet. Det är därför angeläget att regeringen inte försinkar eller förspiller möjligheten till en sådan reform.

3.3 Företagande

För att vi ska kunna krossa massarbetslösheten krävs att många nya små företag startas och att många små företag växer och anställer fler. Detta går inte att åstadkomma på bred front utan att kvinnorna engageras. Att det ofta är svårare för kvinnor att starta och driva sitt företag på grund av omvärldens förväntningar och bemötande är ingen nyhet. Inte heller att kvinnor ofta saknar det rätta självförtroendet. Det ordinarie supportsystemet fungerar inte alltid för kvinnor som då faller utanför ramen. Detta är de främsta orsakerna till att insatser för stöd till just kvinnliga företagare behövs.

Om kvinnor startar företag i samma utsträckning som män tidigare har gjort, och anställer var sin person, så skulle detta ge ca 400 000 nya jobb. Så kraftfull är den inneboende dynamiken i sin yttersta förlängning. Att släppa loss den kvinnliga skaparkraften är vårt mål. I partimotioner om arbetsmarknadspolitiken, skattepolitiken och företagandet finns en lång rad liberala förslag för hur kvinnors företagande kan ges bättre förutsättningar.

3.4 Tjänstesektorn

En stor del av den för de flesta av oss så viktiga tjänstesektorn drivs utan konkurrens och valfrihet vare sig för brukare eller anställda. Den kanske allra viktigaste förutsättningen för konkurrens i tjänstesektorn är att alla de kvinnor som arbetar och har idéer inom vård, omsorg, utbildning och service till människor i alla åldrar verkligen fick möjlighet att förverkliga sina idéer utanför de offentliga monopolen. Att dessa i stället motarbetas är jämställdhetsfientligt och utvecklingshämmande.

Att släppa loss den kvinnliga skaparkraften leder till bättre kvalitet för barn, sjuka och gamla genom att dessa kan välja den form av service, omsorg eller utbildning som passar dem själva bäst. Det leder ofta till lägre kostnader för skattebetalarna och det leder till utveckling även inom den offentligt drivna verksamheten. Det leder till att kvinnor som arbetar inom dessa sektorer får fler arbetsgivare att välja mellan och därmed inte är utlämnade till en enda arbetsgivare. Det leder till att kvinnor på samma sätt som män kan förverkliga sina egna idéer. Och det leder givetvis till möjligheter för avknoppning eller expansion till en rent kommersiell servicesektor.

Även om politiker varken kan skapa eller förutsäga var de framtida jobben ska finnas, tyder ändå det mesta på att en kraftig expansion av den privata tjänstesektorn är nödvändig och önskvärd. Givetvis riktar sig sådana tjänsteföretag såväl till andra företag som till privatpersoner.

För att få igång en sådan utveckling krävs enligt vår mening kraftigt minskade skattekilar. En rad förslag för hur tjänstesektorn och tjänsteföretagande kan stimuleras förs fram i våra partimotioner om tjänstejobb, servicecheckar, stopp för kommunala bolag, företagande samt skattepolitiken.

3.5 Bryt den könsuppdelade arbetsmarknaden

Den svenska arbetsmarknaden är mycket segregerad sett ur ett könsperspektiv. Den är inte bara könsuppdelad efter näringsgrenar och sektorer, utan också mellan manliga och kvinnliga yrken. Inom vård och omsorg är kvinnorna överrepresenterade. Som en positiv bieffekt av den förra regeringens avreglering och friare etableringsrätt inom sektorerna vård och omsorg, ökade också möjligheterna för kvinnor som arbetar inom dessa sektorer att såväl byta arbetsgivare som att starta eget.

I och med regeringens återställare inom detta område begränsas också kvinnors möjligheter att själva ta egna initiativ och utveckla verksamheter inom vård och omsorg efter eget huvud och kompetens. Folkpartiet motsätter sig regeringens återställarpolitik inom detta område ur såväl brukar- som arbetstagar- och jämställdhetsperspektiv. I realiteten innebär detta att den självklara valfrihet att starta eget eller byta arbetsgivare som arbetstagare i yrken inom näringslivet har undandras de många kvinnor som är sysselsatta inom den offentliga sektorn och då framför allt inom utbildning, vård och omsorg.

En dynamisk tjänstesektor är en väg att bryta löneskillnader och könsuppdelning på arbetsmarknaden. Utbildningsväsendet, arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadsåtgärderna är andra vägar att söka bryta mönstren. Vår syn på arbetsmarknadspolitikens roll för att bryta könsuppdelningen utvecklas i vår partimotion om arbetsmarknadspolitiken. Vår syn på utbildningspolitikens roll finns i våra parti- och kommittémotioner om denna.

Regeringen bör dessutom få i uppdrag att återkomma till riksdagen med en strategi för hur de politiska verktygen kan användas för att skapa bättre förutsättningar för kvinnor och män att söka sin yrkesbana fritt från fördomar och förväntningar.

Efter ett folkpartiförslag har nu varje länsstyrelse en jämställdhetsexpert. Denna bör få i uppdrag att i samarbete med JämO utöva regional tillsyn av jämställdhetslagen, framför allt vad avser jämställdhetsplanerna. På så sätt kan de aktiva åtgärderna för att uppfylla lagens anda bättre få en lokal tillämpning.

3.6 Förutsättningar för arbete

Arbete är tillväxtskapande och det måste löna sig att arbeta – även för småbarnsföräldrar. Höga marginaleffekter skapas av skatterna tillsammans med inkomstprövade bidrag och avgifter till framför allt barnomsorgen, vilket kan leda till fattigdomsfällor och bidragsberoende. Det är utvecklingshämmande för den enskilde och därmed för samhället. Målet bör vara att minimera de tillkommande marginaleffekterna för barnfamiljerna genom ett ökat generellt och minskat selektivt inslag i familjepolitiken.

En väl fungerande barnomsorg är inte bara något som gynnar barnens utveckling utan är också en förutsättning för att småbarnsföräldrar ska kunna delta i arbetslivet. En väl utbyggd barnomsorg gör att framför allt småbarnsmammor slipper att göra det svåra valet mellan familj och arbete. I och med att den s k barnomsorgslagen börjat att gälla är kommunerna skyldiga att erbjuda barnomsorg fr.o.m. det att barnet blivit ett år. Denna reform ökar ytterligare småbarnsföräldrarnas valfrihet. Barnomsorgen är också en förutsättning för att andra viktiga verksamheter i samhället ska kunna fungera. Om t.ex. småbarnsmammor tvingades vara hemma i brist på barnomsorg skulle inte bl.a. sjukvård och äldreomsorg kunna fungera med den servicegrad vi idag tar för given. Vår syn på barnomsorg och familjestöd utvecklas i vår partimotion om familjepolitiken.

Det är angeläget att kommunerna prioriterar sina kärnområden; omsorg om barn och gamla samt utbildning, kollektivtrafik och sjukvård. Prioriteringen är nödvändig för att upprätthålla god kvalitet och trygghet och för att kunna hålla taxor på en nivå som inte skapar fattigdomsfällor.

Infrastruktur i form av kollektivtrafik, barnomsorg, äldreomsorg och skolor är avgörande för att kvinnor (och i ett jämställt samhälle, även männen!) ska kunna arbeta, utveckla verksamhet och skapa tillväxt. Det är däremot inte kommunal affärsverksamhet bedriven med skattebetalarnas pengar som insats och riskkapital. Sådan verksamhet snedvrider konkurrensen, undergräver kommunens finanser, tränger ut angelägna verksamheter och hindrar privat företagsamhet som skulle ge jobb. Så länge kvinnorna både har huvudansvaret för barnen och de lägsta lönerna är det kvinnorna som har mest att förlora på höga kommunalskatter och dåligt skött kärnverksamhet. Vårt förslag om att avveckla de kommunala bolagen utvecklas i en särskild partimotion.

4 Skolan

Jämställdhet är både en kunskapsfråga och en pedagogisk fråga. Arbetet med att förbättra jämställdheten måste bli en integrerad del av undervisningen i skolan. Som ett första steg måste denna kunskap förmedlas till blivande lärare. Jämställdhet måste genomsyra allt arbete i skolan, i klassrummen, mellan elever och mellan lärare, i skolans ledning och i skolans styrsystem. För att även nå resultat på kortare sikt bör jämställdhetsfrågor lyftas fram i lärarnas fortbildningsprogram. En förbättrad kunskap om och insikt i de brister i jämställdheten som finns i dagens samhälle måste förmedlas och diskuteras i klassrummet.

4.1 Långsiktigt och målmedvetet arbete krävs

Vill vi förändra attityder och värderingar så skall vi starta ett aktivt målmedvetet arbete i förskolan och skolan och fortsätta genom högskolan. Det är i förskola och skola som grunden läggs för hur barnen, när de blir vuxna, ser på likheter och skillnader mellan könen. Möter t ex barnen i förskolan och skolan vuxna män och kvinnor som praktiskt visar att de tar jämställdheten på allvar? Möter de kvinnor som rektorer lika ofta som män? Möter de män som SYO-konsulenter och lågstadielärare? Har de läroböcker som ger exempel på att både kvinnor och män har präglat vår historia? Syns både kvinnor och män i läroböckernas illustrationer? Ser de flickor som arbetar med datorer och pojkar som tar hand om småbarn i sina läroböcker? Får flickor lika mycket av lärarens tid och uppmärksamhet som pojkar? Först när vi sanningsenligt kan svara ja på dessa frågor finns en chans att barnen som vuxna har självklara, jämställda värderingar och attityder.

Idag är det tyvärr inte så att vi kan svara ja på frågorna ovan. Men frågan som kvarstår är: hur vi tar oss dit? Vägen är lång och mödosam, vunna erfarenheter fortlever inte av sig själva, varje generation måste uppmärksammas och vinnas för jämställdheten.

Institutet för framtidsstudier genomförde nyligen en intervju med ca 1000 tonåringar. Av resultatet framgår att könsskillnaderna i attityder och värderingar lever kvar, fortfarande skall pojkarna ägna sig åt teknik och flickorna åt vård. Områden som fortfarande värderas olika är löner, arbetsvärdering, utbildning. Detta betyder att vi hittills konserverat de bestående attityderna. Folkpartiet liberalerna har lång tradition i arbetet med jämställdhet. Vår vision om ett jämställt samhälle innebär att män och kvinnor fritt kan utvecklas utan att hindras av ofta omedvetna diskriminerande attityder. Män som vill vara med sina barn eller vårda människor skall respekteras. Samma sak gäller för kvinnor som vill arbeta som poliser eller militärer.

Alla påverkar vi vägen mot ett jämställt samhälle. Som föräldrar, mor- och farföräldrar, dagispersonal. lärare, SYO-funktionärer – deltar vi i en process som gör att flickor uppfostras lika traditionellt idag som under förra seklet. Detta visar sig i att flickor generellt sett väljer samma yrke som mamma och mormor gjorde (om dessa hade ett yrkesarbete). Detta sker, trots att vi idag lever ett helt annat liv än förr.

En av de stora förändringarna som skett är att både män och kvinnor yrkesarbetar. De flesta är medvetna om att i dagens samhälle behöver både mäns och kvinnors yrkesinsatser för familjeekonomi, för hemmets vård och för att utveckla ett bra samhälle. Vi vet också att både mäns och kvinnors insatser behövs för att ge barnen en bra uppfostran och trygg identitet. Detta innebär att flickors yrkesval och yrkesliv är lika viktigt som pojkarnas.

Om vi vill bryta gamla traditioner och uppnå stabila förändringar ska vi inte tro att enstaka kampanjer räcker. Insatser måste göras i alla led; våra attityder till pojkar resp flickor i hemmet, i skolan, i högre utbildning och på arbetsmarknaden.

Vi vet idag mer om hur pojkar och flickor utvecklar sin identitet och att det sker på olika sätt. En beskrivning tagen ur tidningen Skolvärlden låter så här i korthet: ”Man kan säga att flickor blir flickor genom närhet och likhet. Pojkar blir pojkar genom olikhet och självständighet. Detta märks redan på lågstadiet. Flickor vill bli och göra som fröken/mamma, de lyder, sitter tysta och väntar på uppgifter, följer skolans regler och hjälper fröken att hålla ordning på de ”bråkiga” pojkarna. Pojkar bråkar, är högljudda, ifrågasätter, tar för sig och ”mopsar”, tänjer gränser från första stunden”.

När flickor sedan når gymnasiet premieras inte längre deras ”duktighet”, tysthet och snällhet. Där premieras andra kvaliteter. Där uppskattas de som diskuterar och deltar i debatten, utmärker sig, tar ordet, tar initiativ, kalla det gärna att bråka konstruktivt. Allt är sådant som pojkarna övat sig på från skolstarten (även om de fick skäll för det i grundskolan).

Om flickor redan från grundskolan hade med sig en stabilare identitet skulle gymnasieåren för deras del inte bli så tysta. Om klassrummet redan i grundskolan kunde förvandlas till en arena där flickor tränas till att ”ta för sig” och lägga av sin duktighet/snällhet skulle mycket vara vunnet för framtiden. Men en sådan träning är svår att lyckas med om pojkar finns med samtidigt.

För pojkarna kan å andra sidan lektioner utan flickor var en stor tillgång. De slipper flickornas duktighet och kan våga visa sina andra, kanske mjukare sidor. Allt under förutsättning att läraren har en medveten pedagogisk hållning och insikt i problematiken.

Det beskrivna är välkänt men det finns inga självklara lösningar. Det finns stort utrymme för olika initiativ från skolornas sida. Ett exempel vore att skolor tog initiativ till att undervisa flickor och pojkar var för sig i vissa delar av olika ämnen/kurser. Syftet ska vara att stärka flickornas identitet och självuppfattning och samtidigt låta pojkarna visa och släppa fram sina ömsinta sidor. För säkerhets skull vill vi betona att detta inte betyder att vi önskar införa pojk- och flickskolor.

Självklart finns det lärare som är väl medvetna om att pojkar tar för sig av deras tid och intresse, och att flickorna sitter tysta och väntar på sin tur, (en ”tur” som lektionstiden inte räcker till). Vissa lärare har bestämt sig för att ändra på detta och arbetar aktivt och målmedvetet med sig själva för att stärka flickorna. Men det är inte så lätt i stora klasser, och närmar det sig att flickor får 50 % av lärarens tid och uppmärksamhet så protesterar pojkarna.

4.2 Framtidens strategi

För närvarande utreds framtidens lärarutbildning. Det finns all anledning att se mycket noga på de förslag som därvid kan tänkas komma, för att tillsammans med skolorna göra nödvändiga insatser.

4.3 Högre utbildning

I grundskolan och i gymnasiet har flickorna bättre betyg än pojkarna. I högskolans grundutbildningar är det fler kvinnor än män. Tyvärr söker färre kvinnor till de längre högskoleutbildningarna och till de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna. Det senaste året (1996/97 ) har skett en glädjande ökning av kvinnor inom högre tekniska utbildningar. Särskilda insatser för att främja rekryteringen av kvinnor till tekniska utbildningar, t ex tekniskt basår, betyder mycket för att säkerställa denna ökning på lång sikt. Det tekniska basåret är mycket bra för dem som tidigare valt annan inriktning i gymnasiet. Enligt vår uppfattning bör man kunna organisera liknande förberedande basår även till helt andra studievägar med iögonfallande sned rekrytering t ex vissa lärarutbildningar och vård- och omsorgsutbildningar. Basåret skulle i de fallen då i första hand riktas till män.

Utöver kraftfulla insatser enligt ovan och breddning av innehållet i de tekniska och naturvetenskapliga högskoleutbildningarna behövs åtgärder för att få fler kvinnor att forska, disputera, utnämnas till professorer, bli entreprenörer inom verksamheter som knoppas av från den rena högskolevärlden.

Folkpartiet välkomnar regeringens insikt i betydelsen av att ha forskarutbildningen finansierad, och att alla efter två år skall ha en anställning som doktorand. När den socialdemokratiska regeringen återinförde utbildningsbidrag som finansiering uppvisade den bristande insikter i unga kvinnors livsvillkor. Det var helt fel att göra forskarstuderandes tillvaro osäker eftersom det påverkar kvinnors val mycket mera än mäns. Och det motverkar andra insatser som görs för att öka andelen kvinnor som fortsätter sina studier till disputation. Den i detta sammanhang viktigaste åtgärden är alltså att anställning som doktorand återinförs på bred front. Folkpartiet finansierar i sin högskolemotion ännu fler doktorandanställningar än regeringen.

En viktig förutsättning för kvinnors vilja att satsa på studier och förkovran är att få bort de orättvisa löneskillnaderna. Vår syn på det fortsatta jämställdhetsarbetet inom skola, högskola och forskning utvecklas i våra partimotioner på dessa områden.

4.4 Barntillägget i svux och svuxa

Riksdagen avskaffade barntillägget hösten 1995. Folkpartiet protesterade högljutt och invände att detta beslut skulle minska antalet studerande, inte minst kvinnor. I september 1994 studerade 37 000 med stöd från svuxa (särskilt vuxenstudiestöd). Denna siffra har sjunkit successivt. Bakom minskningen ligger att barntillägget på 1 000 kronor per barn togs bort. Många vuxna med barn har inte längre råd att studera utan att behöva söka kompletterande socialbidrag. Kommunerna kan då vägra att ge socialbidrag som komplement till svuxa. De hänvisar istället till studiemedel.

För arbetslösa och/eller ensamförsörjande kvinnor var barntillägget tungan på vågen. När det togs bort kunde de inte fortsätta att studera.

Hur det framtida studiestödet skall utformas skjuter nu regeringen på framtiden. Det gör det än viktigare att hitta acceptabla och socialt värdiga lösningar som gör det möjligt även för dem som har minst ekonomiska resurser att studera. Skall livslångt lärande vara annat än en retorisk fras bör regeringen lägga fram förslag som stärker de ekonomiska villkoren även för föräldrar som vill studera. Barntillägget bör införas i väntan på ett mer heltäckande förslag.

5 Föräldrar är både män och kvinnor

Grunden för ett jämställt samhälle läggs i unga år. För att ge pojkar och flickor en uppväxt som lägger en trygg grund för deras manliga respektive kvinnliga identitet är det viktigt att både män och kvinnor ingår i deras vardagliga omgivning. Därför är det viktigt att männen ges större makt och ansvar att aktivt delta i barnens utvecklingsprocess. Därigenom ökar också möjligheterna för barnen att utvecklas friare från invanda könsmönster.

Vid skilsmässor avhänds eller avstår många pappor från rätten att vara pappa fullt ut och blir därigenom mer eller mindre ofrivilligt "frånvarande pappor". Därför är det viktigt att lagstiftningen och praxis anpassas så att barnen garanteras rätten till båda sina föräldrar. Gemensam vårdnad bör vara utgångspunkten som juridiskt vårdnadsbegrepp. Enskild vårdnad bör användas endast i undantagsfall.

Föräldrar i kris bör erbjudas rådgivning och familjesamtal med både manlig och kvinnlig familjerådgivare närvarande. Här kan mans- och kvinnojourer många gånger fylla en viktig alternativ eller kompletterande uppgift, för vilken de bör få samhällets stöd. Särskilda familjerättsenheter bör etableras där domstolens ledamöter väljs och utbildas efter de erfarenheter av modernt och delat föräldraskap som finns.

Ett mål för såväl familjepolitiken som jämställdhetspolitiken är att både kvinnor och män skall kunna vara föräldrar och ta det praktiska ansvaret för sina barn samtidigt som de har ett arbete för sin försörjning. Det är viktigt för barnen att fäderna ges möjlighet att utnyttja sina möjligheter att vara föräldralediga. Den del av tiden i föräldraförsäkringen som tas ut av männen är mycket låg, men kommer med stor sannolikhet att öka i och med att den s.k. pappamånaden har införts.

Forskning visar att en tidigt etablerad och nära relation mellan fader och barn är gynnsam både för fadern och barnet och ger en god grund för relationen under resten av livet. En ökad föräldraledighet för fäder bör också medverka till att förändra attityder hos chefer och arbetsledare så att de ser föräldraledigheten som något naturligt att utgå ifrån vid planering och organisation av arbetet.

Ett annat skäl för att öka fädernas uttag av föräldrapenning är att kvinnors möjligheter att nå jämställdhet med männen på arbetsmarknaden är begränsade så länge det praktiska ansvaret för hushåll och barn huvudsakligen vilar på dem. Delad makt och ansvar för barnen skulle innebära en jämnare fördelning av yrkesavbrotten mellan kvinnor och män och därmed öka många kvinnors möjligheter att vidareutvecklas och göra karriär i sitt yrke.

Många upplever föräldraledigheten som något mycket privat, något som politiker inte ska ha åsikter om fördelning eller förläggning av. Det ligger mycket i det. Å andra sidan är det resultat som denna fördelning ger inte bara privat, den får återverkningar på många fler än det föräldrapar det handlar om. Därför anser vi liberaler att en villkorad del är godtagbar i det ekonomiska stödet till småbarnsföräldrar i form av en individuell och högre ersatt månad i föräldraförsäkringen.

Att regeringen valt att ta bort den högre ersättningen, och enbart behålla den lägre visar inte på någon djupare insikt om jämställdhetsfrågorna i denna regerings ledning. Mamma- och pappamånaden bör även fortsatt ha en högre ersättningsnivå, vilket krävs i vår partimotion om familjepolitiken.

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetspolitikens inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av personvalssystemet,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpningen av ”dubbla nomineringar”,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya jobb och jämställdhet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om synliggörande av löneskillnader, statistik och arbetsvärderingsmetoder,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens roll som arbetsgivare vad gäller orättvisa löneskillnader,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kommission mot orättvisa löneskillnader,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny arbetstidslagstiftnings betydelse för jämställdheten,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en expansion av den privata tjänstesektorn,2

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att bryta de offentliga monopolen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en strategi för att bryta de könsuppdelade arbetsmarknaderna,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional tillsyn av jämställdhetslagen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att minimera fattigdomsfällor och marginaleffekter,2

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillgång till barnomsorg och valfrihet,3

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förberedande basår,3

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om doktorandtjänster,3

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de ekonomiska villkoren för föräldrar som studerar,3

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om män i barnomsorg och skola,3

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdnad och umgänge,4

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rådgivning och familjesamtal,5

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den högre ersättningen i pappa/mammamånaden.6

Stockholm den 6 oktober 1997
Lars Leijonborg (fp)
Anne Wibble (fp)	Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)	Siri Dannaeus (fp)
Karin Pilsäter (fp)

1 Yrkande 2 hänvisat till KU.

2 Yrkandena 9 och 13 hänvisade till SkU.

3 Yrkandena 14–18 hänvisade till UbU.

4 Yrkande 19 hänvisat till LU.

5 Yrkande 20 hänvisat till SoU.

6 Yrkande 21 hänvisat till SfU.