Konsumentpolitiken

Motion 1992/93:L712 av Marianne Carlström m.fl. (s)

I en del läroböcker och i propagandan beskrivs
konsumenten som härskare över marknadsekonomin.
Konsumenten påstås ha full information om alla alternativ,
och endast det som är bra, önskvärt och rimligt prissatt
kommer därför att kunna säljas. Konsumenterna får som en
följd av detta ut det mesta möjliga för pengarna, och
ekonomin kommer att producera det som verkligen
efterfrågas. På ett principiellt plan är detta en tilltalande
och rimlig konstruktion men det är en dålig beskrivning av
verkligheten.

Konsumentpolitiken, dvs. åtgärder för att korrigera
felaktigheter i marknadsekonomin och stärka
konsumenterna, är oförklarligt nog ett område med låg
status inom politik, forskning och media.

Inom regeringskansliet handläggs konsumentfrågorna
av ett arbetstyngt departement. Konsumentverket är ett
litet verk med ett anslag på 73 miljoner kronor, vilket
motsvarar ca 9 kr/invånare. Inom många kommuner har
man eller planerar man att lägga ner
konsumentvägledningen.

Konsumentforskning förekommer nästan enbart med
teknisk inriktning.

Massmedia ger större utrymme till marknaden för aktier
än till marknaden för konsumentvaror och tjänster. Radions
enda konsumentinriktade program, Konsumentekot, har
lagts ner.

Just nu pågår en internationalisering och avreglering av
ekonomin. En viktig konsekvens av detta är att
konsumenterna får svårare att välja då varorna och
tjänsterna blir fler och mer olika. Samtidigt öses reklam ut
över landet via satellit, TV-kanaler och snart även genom
radion.

För närvarande pågår stora förändringar i våra primär-
och landstingskommuner. Debatten kring den offentliga
sektorns omvandling är livlig. Vad förändringarna kommer
att innebära och hur långt de kommer att gå är ännu
osäkert. Rörelseriktningen är dock tydlig. Delar av makten
över produktionen av offentliga tjänster flyttas från
kommuner och landsting till privata företag, organisationer
eller till den enskilde. Rätt hanterad kan denna utveckling
leda till förbättringar för medborgarna. Men det är långt
ifrån säkert att detta förverkligas, många intressen är
inblandade.

När man försöker följa debatten på detta område slås
man av ett märkligt faktum; det finns varken medborgare
eller konsumenter. I stället talas i stället ständigt om
utförare, beställare, företag, politiker osv. men sällan om
dem som saken ytterst berör. Det är hög tid att börja
diskutera hur konsumentens situation kommer att bli på en
eventuell marknad för det som den gemensamma sektorn
nu tillhandahåller.

En av tankarna bakom omvandlingen är att vi själva har
bäst kunskap om våra egna och våra närmastes behov och
hur dessa kan tillgodoses på bästa sätt. I praktiken är dock
våra valmöjligheter begränsade. Det handlar här om en
mängd komplicerade och svårdefinierade tjänster. I
realiteten kommer också valfriheten att bli en chimär
eftersom det i stora delar av vårt land inte finns utrymme
för olika alternativ utan ett offentligt monopol kommer att
bytas mot ett privat. I en del fall kommer ledningen av detta
privata monopol att återfinnas i ett utländskt företag.
Konsumenterna kommer att befinna sig i ett konstant
underläge.

I maj 1992 kom direktiven till den statliga utredningen
som skall se över konsumentpolitiken. Där konstaterar
konsumentministern att en marknadsekonomi inte fungerar
väl utan starka och kunniga konsumenter. I direktiven
betonas vidare att information, stöd etc. skall skötas mindre
av stat och kommun och mer av frivilliga
konsumentorganisationer. Att medborgarna kan klara sig
själva och inte är beroende av stat och kommun är i sig en
sympatisk tanke. Men, hur stora är möjligheterna i
praktiken och hur blir det med effektiviteten i information,
produktprovning, rättstvister etc. om regeringen på kort tid
skär ner den offentliga konsumentverksamheten?

Vår slutsats blir i stället att vi nu, med
internationalisering och privatisering av den offentliga
sektorn, behöver mer statlig och kommunal
konsumentpolitik, kraftfullare konsumentorganisationer,
en bättre mediabevakning och inte minst mer medvetna
enskilda konsumenter. Det är också nödvändigt att
analysera hur marknadsföringslagen kan användas när det
gäller skolor, sjukvård, hemtjänst och annat som i dag
tillhandahålls av den gemensamma sektorn. Dessa frågor
bör särskilt beaktas av den konsumentpolitiska
utredningen. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till den
konsumentpolitiska utredningen.

Stockholm den 26 januari 1993

Marianne Carlström (s)

Sverre Palm (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Monica Widnemark (s)

Nils T Svensson (s)