Kulturens budget

Motion 1999/2000:A229 av Ana Maria Narti (fp)

En stor del av Sveriges kulturfolk lever under svåra omständigheter. Det
gäller de s k fria grupperna och de s k fria kulturproducenterna -
författare, bildkonstnärer, skådespelare, dansare, musiker,
filmmänniskor. Ordet frihet som används i sådana sammanhang betyder i
praktiken inte alls någon frihet utan helt enkelt avsaknad av fast
anställning. Detta innebär i sin tur frånvaro av någorlunda kontinuerliga
kontakter med betalande köpare av konst och kultur, dåliga
förutsättningar för kommunikation med publiken - alltså helt enkelt en
svag marknadsföring och distribution av fattig kultur och konst. Många
av de oftast ofrivilligt fria skapande människorna är unga grupper och
individer som just har avslutat en lång och dyr konstnärlig utbildning
men inte har hunnit skaffa sig starka nätverk ut mot konsumenterna.
Bland de s k fria kulturproducenterna återfinns också medelålders eller
äldre människor som under ett långt liv har kämpat med en jämt
återkommande otrygghet, inte därför att det de skriver, målar eller filmar
är av svag kvalité, utan därför att konstens och kulturens arbete aldrig
kan planeras och organiseras på samma sätt som andra verksamheter. När
t ex stödet till de kommunala musikskolorna etablerades kunde varken
musiker eller kulturpolitiker spå att just dessa investeringar efter en rad
av år skulle leda till den explosiva expansionen av den svenska
musikexporten. Men att detta skedde är bevis på att ekonomiska
statsningar på kulturen inte är det samma som slöseri eller traditionell tro
på bidragens välgörande inflytande över samhället.

För den fattiga fria kulturen utgör arbetsmarknadsåtgärderna och a-kassan
ett slags konstgjord andning, en smygvariant av finansiering. På papper står
det att skådespelarna, dansarna eller bildkonstnärerna är arbetslösa och att de
därför är berättigade till utbildningsbidrag eller a-kassa. I verkligheten
fortsätter många av dessa förmodade arbetslösa att intensivt arbeta mot
minimal betalning och med få chanser att nå ut till den publik som kan ha
glädje av deras arbete.

En omflyttning av en bråkdel av de enorma summor som i dag går till
AMS och till olika a-kassor direkt till kulturens budget skulle ge upphov till
betydligt bättre villkor för producenter och distributörer av konst och kultur.
En sådan omflyttning skulle också skapa ärligare och enklare modeller för
finansiering av alla sorter av konst och kultur.

Socialiberalismen betraktar konstens och kulturens produktion och
distribution som mycket viktiga för samhällets sunda klimat. En förstärkning
av den s k fria kulturens finanser och en förenkling av stödet till den kan bara
vara givande.

För att undvika att de nya investeringarna en gång till ger upphov till
bidragsberoende och stor byråkratisk hantering av blanketter och
ansökningar bör dessa förflyttade summor placeras enligt helt nya modeller,
liknande de stiftelser för forskning och kultur som skapades när löntagar-
fonderna lades ner. De nya stiftelserna bör stå helt oberoende av både
politiker och tjänstemannagrupper i kulturbyråkratin. Utdelning av lång-
variga stipendier kan på skapande sätt komplettera dagens otrygga,
snuttifierade och ofta godtyckligt beviljade vanliga bidragen till fri konst och
kultur.

En betydande del av dessa nya finansieringsformer borde inriktas på
bildande av nya agenturer för marknadsföring och försäljning av kulturella
tjänster och på etablering av nya distributionskanaler i stånd att bättre än
hittills utveckla konstens och kulturens fristående marknad.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet att flytta en andel av AMS och a-
kassornas resurser till Kulturdepartementets budget som en direkt
förstärkning av den s.k. fria kulturens ekonomi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bildande av nya konst- och kulturstiftelser som
regelbundet delar ut långvariga stipendier för den fria kulturen,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att utreda möjligheter för etablering
av fristående agenturer och distributionsfirmor. 1

Stockholm den 4 oktober 1999

Ana Maria Narti (fp)

1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till KrU.