Kvinnlig omskärelse

Motion 2001/02:U204 av Sten Tolgfors och Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige måste göra kvinnlig könsstympning till en fråga som ständigt prioriteras inom bistånds- och utrikespolitiken, i syfte att få fler länder att i lag förbjuda och i praktisk handling hindra att flickor stympas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige skall verka för att FN-deklarationen från 1994, där alla länders regeringar uppmanas att förbjuda könsstympning, skall förverkligas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige inom ramen för biståndspolitiken bör driva projekt som syftar till att hjälpa kvinnor som drabbats av könsstympning, med hälso- och sjukvårdsinsatser.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det finns anledning att nu följa upp lagen om förbud mot kvinnlig könsstympning och se vad som kan göras för att göra den effektivare.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av tydlig och öppen dialog om synen på könsstympning, baserad på ömsesidig respekt, med människor som kommer till Sverige från de länder där könsstympning förekommer.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att attityder måste påverkas hos och den svenska lagen tydliggöras för människor från länder där könsstympning förekommer i syfte att motverka traditionen med könsstympning.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att de flickor och kvinnor som könsstympats får den rehabilitering och vård de behöver.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förekomsten av könsstympning av svenska flickor måste klarläggas.1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att barnmorskor, dagispersonal, skolpersonal, skolhälsovårdens och socialtjänstens personal måste vara väl utbildade i frågor om könsstympning för att kunna hantera både företeelsen och berörda människor på ett bra sätt.1

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att när uppgifter kommer om att ett barn stympats – i Sverige eller utomlands – måste detta ovillkorligen leda till polisanmälan av den som utfört stympningen och berörda föräldrar samt till sociala stödinsatser för flickorna.1

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att samtliga svenska myndigheter och organisationer som kommer i kontakt med flickor i riskgruppen måste sända entydiga signaler och visa största receptivitet för flickors och familjers varningssignaler.1

1 Yrkandena 4–11 hänvisade till SoU.

Stoppa könsstympning av flickor

Enligt FN finns det ca 130 miljoner könsstympade kvinnor i världen. Varje år löper två miljoner flickor risken att bli könsstympade. Könsstympningen är en tradition som är kulturellt buren – det är inte en religiös sedvänja.

Den vanligaste könsstympningen är att klitoris och de inre blygdläpparna avlägsnas. Den grymmaste formen utövas i Somalia, Sudan, Etiopien och Eritrea. Där kan såväl klitoris som de inre och yttre blygdläpparna skäras bort. Sedan sys kvinnan ihop och måste sprättas upp inför giftermål och barnafödsel. I länder som Somalia är det mycket ovanligt att flickor inte stympas.

Könsstympning är den grymmaste av alla tortyrer. Ingreppen görs ofta av medicinskt outbildade äldre kvinnor, med rostiga rakblad eller glasskärvor. Uppgifter förekommer t.o.m. om att vassa stenar används.

Konsekvenserna för de drabbade flickorna är ofta oerhört allvarliga. Infektioner, blodförlust, illa läkta sår och livslånga problem väntar. Ingreppet kan leda till döden, när det utförs, eller ge flickorna mycket allvarliga hälsoproblem längre fram i livet.

Trots de allvarliga följderna finns det många länder som fortfarande tillåter könsstympning.

FN-deklaration mot könsstympning

I en FN-deklaration från 1994 uppmanas alla länders regeringar att förbjuda könsstympning. Trots detta, är det bara ett fåtal länder som har en lagstiftning mot könsstympning. Det förekommer också att länder visserligen formellt förbjudit könsstympning, men att de av olika skäl inte upprätthåller förbudet.

Sverige lämnar i dag bistånd till flera av de länder där den här typen av övergrepp förekommer. Det är viktigt att Sverige klargör att vi inte tolererar brott mot de mänskliga rättigheterna och med stor tydlighet markerar inom utrikes- och biståndspolitiken att denna typ av övergrepp mot kvinnor inte accepteras.

Sverige måste göra denna fråga till ett ständigt inslag i bistånds- och utrikespolitiken, för att få fler länder att i lag förbjuda och i praktisk handling hindra att flickor stympas.

Inom ramen för biståndspolitiken bör Sverige driva projekt som syftar till att hjälpa kvinnor som drabbats, med hälso- och sjukvårdsinsatser.

Könsstympning är straffbart

Könsstympning är förbjudet i Sverige sedan 1982 och kan ge upp till tio års fängelse, för förövaren.

Den svenska lagen skärptes år 1999. Då blev könsstympning straffbart i Sverige även om den skett i ett land där kvinnlig könsstympning ej är förbjuden i lag. Trots skärpt lagstiftning i Sverige och trots att oro finns för att könsstympning ändå genomförs på flickor i vårt land, så har inget fall hittills upptäckts eller rests i domstol. Det finns anledning att nu följa upp lagen och se vad som kan förändras för att göra den effektivare. En sådan översyn bör omfatta både lagen som sådan, det sätt den tillämpas på och kunskapen om lagen i berörda myndigheter och organisationer.

I flera västländer är det olagligt att utföra könsstympning av kvinnor. Ändå är det sällan som någon döms för könsstympning, konstaterar Kvinnors Världsforum mot våld. Könsstympning ses ofta som en familjeangelägenhet och ingen anmäler därför brottet.

I både Storbritannien och Frankrike har dock flera personer som begått övergreppet blivit dömda. I Frankrike ses övergreppet som misshandel och kan ge hårda straff.

Tydlig dialog

1994 fanns i Sverige 16.000 kvinnor och flickor från länder där könsstympning praktiseras. Uppgifter från 1999 visar att cirka 2.000 flickor, under två år, löpte risk att bli stympade.

Skam, grupptryck, vilja att skydda föräldrarna och en känsla av att vara annorlunda gör att flickor som blivit utsatta för eller riskerar könsstympning inte gärna pratar om sin situation. Tala om att befinna sig i en utsatt situation!

Könsstympning som företeelse väcker starka reaktioner i Sverige. Det är berättigat. Könsstympning är en av de grövsta kränkningar ett barn kan råka ut för. Samtidigt som vi tar avstånd från företeelsen måste vi ta till oss de människor som drabbats.

Avståndstagandet får inte bli så urskillningslöst att utsatta kvinnor känner sig personligen stigmatiserade. Tvärtom måste drabbade kvinnor och familjer från kulturer där könsstympning förekommer erbjudas stöd och förståelse för att kunna bryta sedvänjan. Det är viktigt med en tydlig och öppen dialog om synen på könsstympning, baserad på ömsesidig respekt, med människor som kommer till Sverige från de länder där könsstympning förekommer. Attityder måste påverkas och den svenska lagen tydliggöras i syfte att motverka traditionen med könsstympning.

Trycket att följa gamla seder kan vara starkt. Ett avståndstagande som riktar sig mot människor och inte i första hand mot företeelsen som sådan riskerar att skapa ännu en kulturkrock och en känsla av att svenskar inte förstår. Det är därför nödvändigt att i arbetet mot könsstympning ha hjälp av människor med samma etniska bakgrund, som den målgrupp man vill nå.

Kunskap inom vården

Det är viktigt att de flickor och kvinnor som redan har utsatts får den rehabilitering och vård de behöver. Kvinnor som stympats kan behöva operationer för att i möjligaste mån avhjälpa problem som stympningen orsakar. Det kan också vara fråga om behov av att bearbeta övergreppet psykologiskt.

Många drar sig för att gå till ungdomsmottagningar och andra vårdinrättningar med sina problem. Detta även om många flickor och kvinnor är i behov av specialistvård för att komma till rätta med de problem som könsstympningen orsakar.

Orsaken till att många undviker att söka hjälp är att de kan känna sig annorlunda och inte vet om de kan få någon hjälp eller förståelse. Det kan vara jobbigt att förklara varför man blev omskuren för en oförberedd svensk sjuksyster eller läkare.

För att få kvinnor som blivit utsatta för könsstympning att vilja ta kontakt med vården är det viktigt att ta hjälp av människor med samma kulturella bakgrund som flickorna själva. Därigenom kan berörda flickor och kvinnor få det stöd de behöver. Det är likaså viktigt att de som arbetar inom vården har den kunskap, medvetenhet, beredskap och respekt som frågan kräver.

Barnmorskor, dagispersonal, skolpersonal och skolsköterskor måste vara väl utbildade i berörda frågor för att kunna hantera både företeelsen och berörda människor på ett bra sätt. Kunskapen om könsstympning är för liten i dag. Det finns en stor osäkerhet hos många skolsköterskor, personal på mödravårdscentraler och socialarbetare om hur man skall närma sig detta känsliga problem.

Stympning av svenska flickor

Hur många flickor och kvinnor som drabbats av könsstympning och som bor i Sverige vet ingen. Kunskapen brister också om huruvida det förekommer att flickor födda i Sverige könsstympas. Farhågor har länge funnits om att ursprungsländernas sedvänjor är svåra att bryta i det här avseendet och om att flickor skickas utomlands för att könsstympas. Förekomsten av könsstympning av svenska flickor måste klarläggas.

Den senaste tiden har det också kommit uppgifter som visar att det verkligen förekommer att svenska flickor utsätts, både genom att flygas utomlands för att stympas och genom att utländska omskärerskor flygs in för att begå övergreppet här. Minst nio svenska flickor skall, enligt uppgift i TV, ha utsatts för övergreppet.

Det har också demonstrerats en lika påfallande som oacceptabel slapphet i svenska myndigheters hantering av sådana uppgifter. Barnombudsmannen fick exempelvis information om att könsstympning förekommer, som man inte förde vidare till polisen.

Könsstympning är förbjudet i Sverige. Det är likaså förbjudet att ta med flickor till andra länder och där utföra ingreppet. Om uppgifter kommer som pekar på att ett barn stympats – i Sverige eller utomlands – måste ovillkorligen detta leda till reaktioner i form av polisanmälan av den som utfört stympningen och berörda föräldrar samt sociala stödinsatser för flickorna.

Socialtjänsten har anmälningsplikt till polisen om den får reda på att någon planerar att utföra eller har utfört könsstympning. Det är därför av högsta vikt att socialtjänsten har en bra kontakt med familjer där detta kan tänkas förekomma, samt bra samarbete med andra instanser såsom barnavårdscentralen, barnomsorgen och skolan.

Förebyggande och uppsökande verksamhet är av alldeles avgörande vikt. I flyktingmottagningen, i svenskundervisningen, i socialtjänsten, i skolan, på sjukhus, i mödravården, i barnhälsovården – ja, i alla verksamheter som kommer i kontakt med barn i farozonen – så måste entydiga signaler sändas och största receptivitet finnas för flickors och familjers varningssignaler. Flickor som riskerar att stympas kan inte bara lämnas kvar i en miljö där de riskerar att skadas för livet.

När svenska myndigheter vet, förstår eller känner till att en flicka riskerar att drabbas – men inte agerar – utsätts flickan för ett dubbelt svek. Först av sina egna föräldrar – sedan av den svenska staten. Arbetet mot könsstympning i Sverige och utomlands måste i grunden uppgraderas.

Stockholm den 21 september 2001
Sten Tolgfors (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)