Kvinnors arbetsmarknad

Motion 1999/2000:A219 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Inledning

Situationen på arbetsmarknaden avspeglar på många sätt rådande
maktförhållanden i samhället. Den är indikatorn på den fackliga
styrkepositionen kontra arbetsgivarmakten. Den avslöjar klasskillnader
och könsförtryck.

Svensk arbetsmarknad är starkt segregerad. Fortfarande är klasskillnaderna
av den karaktären att en arbetare löper ca 60 % större risk att ha nedsatt
arbetsförmåga (p.g.a. dåliga arbetsförhållanden) än en tjänsteman. Enligt
kvinnomaktutredningen dröjer det minst hundra år innan vi har en
arbetsmarknad utan könssegregering om utvecklingen fortgår i nuvarande
långsamma takt.

Kvinnor missgynnas systematiskt och diskrimineras när det gäller
lönesättning, anställningstrygghet, arbetstider, a-kassa, skydd vid
arbetsskador etc. Klasskillnaderna slår igenom. De allra största orättvisorna
utsätts LO-kvinnor och invandrarkvinnor för.

LO-kvinnor, och då främst de unga, har de sämsta arbetsvillkoren vad
gäller avsaknad av trygghet i anställning, möjlighet till inflytande över
arbetets uppläggning och risk för våld och hot om våld. Kvinnor med
utländsk bakgrund är den grupp som har svårast att komma in i svenskt
arbetsliv. Mer än hälften av dessa står utanför arbetsmarknaden och många
högutbildade är långtidsarbetslösa. Denna grupp diskrimineras,
marginaliseras och osynliggörs mest av alla på arbetsmarknaden. Vägen till
integration går via arbetsmarknaden. Integrationen på arbetsmarknaden är en
förutsättning för integration i samhället i övrigt.

2 Könssegregerad arbetsmarknad

Arbetsmarknaden är starkt könssegregerad och arbetsdelningen mellan
könen finns både horisontellt och vertikalt. Horisontell arbetsdelning
innebär att kvinnor och män i stor utsträckning finns inom olika sektorer
och yrken på arbetsmarknaden. Yrken är antingen kvinnodominerade
eller mansdominerade. Endast 9 % av kvinnorna och 9 % av männen
arbetar i s.k. blandade yrken. Vertikal uppdelning innebär att kvinnor och
män finns på olika positioner inom arbetslivet. Kvinnor återfinns
systematiskt på lägre befattningar med lägre löner, och män är i större
utsträckning chefer.

Män och kvinnor har med andra ord olika arbetsmarknader, där kvinnors
arbetsmarknad är väsentligt smalare med lägre löner och sämre möjligheter
till kompetensutveckling och befordringsgång. Det är också vanligare med
tillfälliga anställningar och deltidsarbeten bland kvinnor. Den
sysselsättningsökning vi nu ser riskerar att ytterligare förstärka
segregeringen. Män får i större utsträckning än kvinnor de nya, fasta
arbetstillfällena, samtidigt som kartläggningar visar att unga kvinnor mellan
19 och 25 år har de sämsta möjligheterna på arbetsmarknaden.

2.1 Kvinnor lönediskrimineras

Grunden för jämställdhet är ekonomiskt oberoende. En fördelning av
resurser är också en fördelning av makt. Kvinnors genomsnittliga timlön
är endast 80 % av mäns, och lönerna är generellt lägre i kvinnoyrken än i
likvärdiga mansyrken. En kvinna i ett kvinnodominerat yrke har en lön
som är 16,68 kronor lägre i timmen än en man i ett mansdominerat yrke.
Löneskillnadsutredningen har visat att det finns en osaklig löneskillnad
på mellan 1-8 %.

Jämställda löner är ett av de viktigaste målen för att nå verklig jämställdhet
mellan könen. Vänsterpartiets politik för jämställda löner utvecklas i en
särskild motion om jämställdhetslagen.

2.2 Otrygghet i anställning

SCB:s arbetskraftundersökningar visar att av ca 3,6 miljoner anställda
1998 hade drygt 550 000 någon form av tidsbegränsad anställning, och
av dessa 550 000 var 325 000 kvinnor. Tillfälliga arbeten,
provanställningar, vikariat och praktikarbeten är vanligt bland kvinnor.
Det är anställningsformer som ökar diskrimineringen och ger kvinnor
sämre löneutveckling, sämre befordringsgång och sämre möjligheter till
personalutbildning. Bland unga LO-kvinnor är det vanligt med
tidsbegränsade anställningar, hälften av alla under 25 år har en sådan
anställning. "Anställning vid behov", dvs. där arbetsgivaren ringer och
erbjuder arbete när behov uppstår, ger de mest begränsade möjligheterna
av alla till utbildning på arbetstid och de minsta möjligheterna till lärande
och utveckling i själva arbetet. Av LO-kvinnorna har 4 % s.k. anställning
vid behov med stor otrygghet och helt på arbetsgivarens villkor.

2.2.1 Unga vill ha fasta jobb

I debatten kan man ibland höra påståenden att intresset för fasta
anställningar har minskat och då särskilt bland ungdomar.
Undersökningar visar att detta är en myt. Tidskriften "Arbetsmiljö" har
presenterat undersökningar om vilken anställningsform människor vill
ha, och praktiskt taget alla tillfrågade (96 %) önskar sig fast anställning.
Det finns inga skillnader mellan kvinnor och män, mellan låg- och
högutbildad eller mellan ung och gammal.

Otrygghet i anställningen har ökat kraftigt bland kvinnor i barnafödande
ålder. Brita Hoem på SCB har i en rapport visat mycket starka belägg på att
detta har påverkat familjebildningen, och hon drar slutsatsen att
"utvecklingen på arbetsmarknaden tycks ha haft stor betydelse för
fruksamhetsnedgången under 1990-talet".

Vänsterpartiet anser att det är dags för en modernisering av arbetsrätten för
att stärka anställningstryggheten och att begränsa floran av
visstidsanställningar så att arbetsgivaren inte kan missbruka kvinnors
arbetskraft i den utsträckning som görs i dag. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

2.3 Arbetstider

Kvinnor och män arbetar lika mycket men kvinnor arbetar mer obetalt
och män mer betalt. Nära två tredjedelar av det obetalda arbetet utförs av
kvinnor. Kvinnor kombinerar betalt arbete med vård av hem och barn,
medan män kombinerar ett betalt arbete med ekonomisk, politisk och
facklig makt.

Kvinnor får betala för att få mer tid för hem och barn genom att frivilligt,
eller ofrivilligt, avstå från heltidsarbete och i stället arbeta deltid. En
överväldigande majoritet (80 %) av de deltidsarbetande är kvinnor.

En del av dem som arbetar deltid har den arbetstid de vill ha, men många
vill ha utökad arbetstid. År 1990 uppgav ca 13 % av de deltidsarbetande
kvinnorna att de var deltidsarbetslösa, 1994 hade siffran stigit till nästan
30 %. Andelen deltidsarbetslösa kvinnor har alltså mer än fördubblats. Det
har också visat sig att om en man och en kvinna söker heltidsarbete är hans
möjligheter att få jobb mycket större än hennes. Andelen deltidsarbetande
unga kvinnor har också ökat kraftigt under 90-talet. I början av 90-talet
arbetade runt 30 % av LO-kvinnorna under 25 år deltid, numera är andelen
48 %.

Risken att fastna i deltidsarbetslöshet är stor, och arbetsgivare som inte
klarar av att organisera arbetet på ett sådant sätt att det går att försörja sig
får
indirekt subventioner via arbetslöshetsersättningen. Vänsterpartiet delar de
slutsatser som förs fram i DELTA- utredningen (SoU 1999:27) som tar sin
utgångspunkt i krav på arbetsgivaren att organisera arbetet på ett sådant sätt
att heltidsanställning kan erbjudas. Däremot delar vi inte utredningens
förslag om ett införande av en bortre parentes i a-kassan.

Vänsterpartiets huvudförslag för en jämställd fördelning av betalt och
obetalt arbete är genomförandet av generell arbetstidsförkortning. De som är
fast anställda på deltid erhåller bara ersättning under en ersättningsperiod.
Kvinnor får på detta sätt betala för könsdiskriminerande strukturer i
arbetslivet. Regeringen bör få i uppdrag att komma med förslag som tar bort
könsdiskriminerande inslag i arbetslöshetsförsäkringen. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

2.4 Bemanningsföretag

Bemanningsföretagen är Sveriges mest expansiva bransch och sedan
avregleringen 1992 har tillväxten varit 900 %. Branschen utgör i dag ca
0,45 % av arbetskraften. De vanligaste yrkeskategorierna är kontors- och
ekonomipersonal. En majoritet av de anställda är kvinnor, ofta med
sämre anställningsvillkor och lägre lön än på andra företag. I några
speciella fall, t.ex. sjuksköterskor, har inhyrd personal fått bättre villkor
än den ordinarie.

JämO har också uppmärksammat problematiken med sexuella trakasserier
och gör bedömningen att personaluthyrningsbranschens anställda är mera
utsatta för sexuella trakasserier än arbetstagare i genomsnitt. Många yngre
kvinnor jobbar här som tillfälligt anställda och har inget socialt nätverk på
arbetsplatsen. JämO konstaterar vidare att gällande lagstiftning -
jämställdhetslagen och arbetsmiljölagen - inte ger tillräckligt skydd för
kvinnor inom bemanningsföretagen eftersom arbetsgivaransvaret är otydligt.
Vänsterpartiet har i en annan motion yrkat på behovet av att se över
skyddsansvaret i samband med uthyrning av personal.

För att säkerställa de anställdas trygghet i bemanningsföretag föreslår
Vänsterpartiet att en auktorisation införs för företag som hyr ut personal.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

2.5 Arbetsskadeförsäkringen missgynnar kvinnor

De förändringar som gjordes i arbetsskadeförsäkringen 1993 har visat sig
få negativa konsekvenser för löntagarna och då främst för kvinnor. För
att få en arbetsskada godkänd krävs numera att det föreligger en hög grad
av sannolikhet för att faktorer i arbetsmiljön kan ge upphov till den skada
som den försäkrade har, samt att övervägande skäl talar för att skadan har
orsakats av dessa faktorer.

Detta nya arbetsskadebegrepp har lett till att antalet arbetssjukdomar
statistiskt sett har minskat. Många arbetssjukdomar har osynliggjorts. Ur ett
könsperspektiv är detta allvarligt eftersom kvinnor är överrepresenterade
bland arbetssjukdomar. Skärpta krav på bevisföring har inneburit att det har
blivit svårare att få arbetssjukdomar som t.ex. belastningsskador och
psykosociala skador godkända i försäkringen. Statistiken talar sitt tydliga
språk. Kvinnor har dubbelt så svårt som män att få en anmäld arbetssjukdom
godkänd. Av samtliga godkända arbetsskadefall står kvinnor endast för
30 %. Orsakerna till dessa stora skillnader kan säkerligen tillskrivas det
faktum att kvinnors arbetssjukdomar ofta har ett mer diffust orsakssamband.
Mäns belastningsskador beror t.ex. ofta på ansträngningar vid lyft, medan det
för kvinnor är svårare att klart peka ut orsaken.

Samma mönster återfinns bland arbetsolycksfallen; kvinnors olycksfall är
ofta belastningsolyckor, medan det för män oftare rör sig om fallolyckor och
maskinolyckor vilka är lättare att bevisa.

Till detta kommer den kritik som riktats mot försäkringskassorna.
Kassorna tar inte hänsyn till kvinnors och mäns olika fysiska förutsättningar
och olika arbetsförhållanden i ärenden om arbetsskadeprövningar.

Frågan om arbetsskadeförsäkringen bereds f.n. på Socialdepartementet.
Med hänvisning till att försäkringen inte är könsneutral, och därmed klart
strider mot EU:s jämställdhetsdirektiv, vill Vänsterpartiet att riksdagen
uppdrar åt beredningen att komma med förslag som innebär att vi får en mer
jämställd arbetsskadeförsäkring. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

2.6 Risk för våld i arbetet

Våld och hot om våld drabbar män och kvinnor på arbetet oftare än i
något annat sammanhang. Nästan fyra av tio hot eller våldshändelser i
samhället drabbar personer i deras yrkesutövning. Arbetsskador beroende
på våld och hot är dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män.
Kvinnor har betydligt högre frekvens av denna typ av arbetsskador än
män. Den största skillnaden finns bland äldre arbetstagare.

Sex av tio anmälningar om arbetsskador vid våld eller hot om våld
kommer från vård- och omsorgssektorn. Med andra ord kvinnor finns i
arbetslivet där våldet och hoten om våld finns.

För att minska våldet och skapa säkrare arbetsplatser krävs en rad
samverkande insatser som t.ex. utbildning och information, översyn av
arbetets organisation och bemanning och fler könsuppblandade arbetsplatser.
Vänsterpartiet föreslår att en utredning tillsätts som får i uppdrag att närmare
analysera orsakerna till våldet och presentera ett samlat förslag på hur våld
och hot på arbetsplatserna skall kunna minimeras. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

2.7 Könssegregerad arbetsmarknadspolitik

En av AMV:s uppgifter är att bryta den könssegregerade
arbetsmarknaden och medel har specialdestinerats till projektverksamhet
för att nå detta mål. Förutom enstaka lyckosamma projekt finns det inga
tecken på att sådana inbrytningar har gjorts. Arbetsmarknadspolitiken
styrs fortfarande av manliga normer. Den största delen av
anställningsstödet går till män. Den yrkesinriktade
arbetsmarknadsutbildningen fortsätter att vara starkt könssegregerad.
Kvinnor är fortfarande överrepresenterade inom utbildningar till vård-
och kontorsyrken och underrepresenterade inom data-, teknik- och
tillverkningsyrken. Anvisningar till lediga platser följer traditionella
gränser; män anvisas till tillverkningsyrken och kvinnor till arbete inom
kundservice, försäljning, vård och omsorg samt kontorsarbete.

Alla fakta visar på nödvändigheten av att AMV ytterligare intensifierar sitt
arbete med att bryta könssegregeringen. Vänsterpartiet har tidigare påpekat
det anmärkningsvärda i att jämställdhetsmålet inte återfinns bland de tre
övergripande mål som så starkt identifieras med AMV:s uppgifter. Vi
återkommer därför med en hemställan om att ett fjärde mål för
arbetsmarknadspolitiken och AMV:s verksamhet införs - kravet på att bryta
den könssegregerade arbetsmarknaden såväl horisontellt som vertikalt. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3 Hemställan

3 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en modernisering av arbetsrätten för
att stärka anställningstryggheten och begränsa floran av
visstidsanställningar,

2. att riksdagen begär att regeringen kommer med förslag som tar
bort könsdiskriminerande inslag i arbetslöshetsförsäkringen enligt vad
i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om auktorisation av bemanningsföretag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jämställd arbetsskadeförsäkring,1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utredning kring våldet på
arbetsplatserna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett fjärde mål för AMV och
arbetsmarknadspolitiken.

Stockholm den 27 september 1999

Gudrun Schyman (v)

Camilla Sköld Jansson (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Stig Eriksson (v)

Owe Hellberg (v)

Ulla Hoffmann (v)

Siv Holma (v)

Berit Jóhannesson (v)

Kalle Larsson (v)

Tanja Linderborg (v)

Maggi Mikaelsson (v)

ven-Erik Sjöstrand (v)

Gunilla Wahlén (v)

Carlinge Wisberg (v)

1 Yrkande 4 hänvisat till SfU.