Kvinnors ohälsa i arbetslivet

Motion 2002/03:Sf313 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Fristående motion
Tilldelat
Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning
2002-10-23
Hänvisning
2002-10-30
Bordläggning
2002-10-30

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det nationella målet för ökad hälsa i arbetslivet bör formuleras i enlighet med vad som anges i motionen.

Inledning

Sedan 1997 är Sverige inne i en period av höga och ökande sjuktal. Ökningen är och har varit dramatisk. Den totala frånvaron på grund av ohälsa uppskattades år 2001 motsvara 800 000 årsarbeten. Under år 2000 och 2002 har det kommit två statliga utredningar om den aktuella situationen. Det är dels den så kallade HpH-utredningen (”Sjukfrånvaro och sjukskrivning – fakta och förslag”, SOU 2000:121), dels den så kallade AhA-utredningen (”Kunskap­släge sjukförsäkringen”, SOU 2002:62). Utredningarna ger ett omfattande statistiskt underlag och de visar att orsakssambanden är komplexa. Frånvaron på grund av ohälsa ser olika ut i befolkningen beroende på kön, klass, ålder, bostadsort och yrkesområde.

Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna i budgetpropositionen 2003 presenterat en kraftsamling i arbetet mot ohälsa. I denna motion vill vi lyfta fram kvarstående frågetecken kring målsättningen vad gäller ökad hälsa i arbetslivet. Vänsterpartiet vill särskilt påpeka att arbetet för ökad hälsa i arbetslivet måste göras med respekt för de drabbade. Det kräver en ödmjukhet inför problemets komplexitet. All kraft skall satsas på att skapa hållbara förutsättningar för ett mänskligt arbetsliv samt en trygg ekonomisk och social tillvaro för alla människor. Jämställdhetsperspektivet måste lyftas fram ytterligare eftersom arbets- och samhällslivets utveckling lägger extra bördor på de som tar ansvar för den dagliga omsorgen. Därmed drabbas kvinnor särskilt hårt.

Utvecklingen på arbetsmarknaden

Att klimatet på arbetsmarknaden blivit hårdare är en avgörande orsak till ökad ohälsa i samhället. Lågkonjunkturen på 1990‑talet ledde till stora personalminskningar, omorganisationer, nedskärningar och arbetsutvidgning. Människor har slitit hårt i slimmade och underbemannade organisationer. Sjuknärvaron har varit hög och övertidsarbetet har varit omfattande. Otrygga anställningar, som timvikariat och projektanställningar, har blivit allt vanligare under denna period. Viktiga återhämtningstider som pauser och tid för reflektion har försvunnit. Arbetsgivare har inte tagit sitt ansvar för att utveckla ett systematiskt arbetsmiljöarbete, genomföra rehabiliteringsåtgärder eller använda sig av främjandelagen. Det sociala ansvaret har brustit och de fackliga organisationerna har inte förmått att axla sitt ansvar för en sund utveckling i arbetslivet. Samtidigt har politiska beslut och avregleringar inneburit minskade möjligheter till arbetsmiljöutbildning, neddragning av företagshälsovård och färre regionala skyddsombud.

Denna situation gäller för hela arbetsmarknaden, men kvinnor, som oftare än män är anställda i kommuner och landsting, har drabbats särskilt. Det beror på att anställda inom kommun och landsting fått känna på kraftiga besparingar samtidigt som en stor grupp av de anställda inom kommun och landsting har som uppgift att möta andra människors omsorgsbehov. Utöver detta är otrygga anställningsvillkor vanligare bland kvinnor än män

Samhällslivets utveckling

Det är inte bara arbetslivet som genomgått stora förändringar, utan även samhället i stort har förändrats drastiskt. Alltfler upplever allt oftare att tiden inte räcker till. Detta har uttryckts som ”att vi springer och springer utan att veta vart vi ska och med ambitionen att sätta rekord på sträckan”. Många upplever också krav på ökad tillgänglighet – via t.ex. mobil och e‑post.

Nedskärningarna i offentlig sektor drabbar inte bara de som arbetar där. De påverkar också de som är beroende av dagis, äldrevård och kollektivtrafik negativt. Många har upplevt och upplever en stark oro för om deras barn har det bra, om deras äldre anhöriga kommer att få hjälp eller om tunnelbanan återigen är försenad. I hög grad drabbar denna oro och stress kvinnor som fortfarande tar det största ansvaret för hemmet, barnen och de äldre samt åker kollektivt.

Under 1990-talets lågkonjunktur ökade människors ekonomiska stress till följd av ökad arbetslöshet och försämringar i samhällets ekonomiska trygghetssystem. Klass-klyftorna har sedan fortsatt att öka även sedan konjunkturen vänt. Det innebär att den ekonomiska stressen är fortsatt hög för många människor. Här är ensamstående föräldrar med hemmaboende barn en särskilt utsatt grupp, och i denna grupp är kvinnor överrepresenterade.

Nationella mål för ökad hälsa i arbetslivet

I budgetpropositionen för år 2003 fastställer regeringen att målet är att ”frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning skall i förhållande till 2002 halveras fram till 2008. Parallellt skall antalet nya aktivitets- och sjukersättningar minska. Hänsyn skall tas till den demografiska utvecklingen under perioden.” Vidare skriver man att ”arbetet med att halvera sjukskrivningarna måste särskilt fokusera på kvinnors arbetsplatser, arbetsmiljöer och arbetsvillkor. Det är viktigt att målet följs upp årligen. Därvid bör särskild uppmärksamhet riktas mot utvecklingen av kvinnors ohälsa.”

Vänsterpartiet anser att det finns anledning att gå längre. ”Frånvaro från arbetslivet” kan mätas på olika sätt, till exempel genom utbetalda ersättningsdagar eller utifrån antalet sjukskrivna personer. Vänsterpartiet anser därför att målsättningen måste formuleras tydligare. Målsättningen bör vara att antalet ersättningsdagar för frånvaro från arbetslivet på grund av sjukskrivning skall halveras till 2008.

Dessutom behövs ett tillägg som lyder: ”Antalet ersatta dagar för kvinnor skall minska med minst 50 %”. För vissa kan det framstå som att halvera är detsamma som att minska med minst 50 %. Detta tillägg innebär dock att regeringen måste slå fast hur stor del av halveringen som skall utgöras av minskad sjukfrånvaro bland kvinnor. Tillägget skulle innebära en än tydligare signal om jämställdhet på området. Den största andelen långtidssjukskrivna är kvinnor. I budgetpropositionen redovisas också att kvinnor får sämre rehabilitering till mindre kostnad och senare i sjukskrivningsprocessen.

Vad gäller att antalet aktivitets- och sjukersättningar skall minska anser Vänsterpartiet att detta är ett orealistiskt mål. Det är sannolikt att en sådan målsättning skulle innebära att man måste offra förtidpensionärers rätt till en trygg ekonomisk och social tillvaro. Det är särskilt otillfredsställande att denna målsättning presenteras tillsammans med förslag på att sjukersättning endast skall kunna beviljas för tre år i taget. Detta skapar oro hos personer som drabbats av ohälsa. Vänsterpartiet kommer att motverka förslag som innebär att människor går från sjukersättning till arbetslöshet. Omprövningen efter tre år skall därför innebära att försäkringskassan prövar om ersättningen kan göras vilande, vilket enbart kan ske under förutsättning att den försäkrade erbjuds sysselsättning.

Med hänvisning till argumenten under denna rubrik bör riksdagen ge regeringen till känna som sin mening att det nationella målet för ökad hälsa i arbetslivet bör formuleras enligt följande: ”Antalet ersättningsdagar för frånvaro från arbetslivet på grund av sjukskrivning skall halveras till 2008. Minst 50 % av denna halvering skall utgöras av minskade ersättningsdagar bland kvinnor. Parallellt skall antalet nya aktivitets- och sjukersättningar inte öka. Hänsyn skall tas till den demografiska utvecklingen under perioden.”

Stockholm den 21 oktober 2002

Gudrun Schyman (v)

Lars Bäckström (v)

Mats Einarsson (v)

Marie Engström (v)

Owe Hellberg (v)

Berit Jóhannesson (v)

Sten Lundström (v)

Rossana Valeria D (v)

Alice Åström (v)

Ulla Hoffmann (v)


Yrkanden (1)

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det nationella målet för ökad hälsa i arbetslivet bör formuleras i enlighet med vad som anges i motionen.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.