Mänskliga rättigheter och demokrati

Motion 1999/2000:U607 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

Den tyske filosofen Martin Kriele har myntat begreppet den
demokratiska världsrevolutionen för att beskriva den politiska
utvecklingen sedan andra världskriget.
Han menar att ingen samhällsförändring är mer dramatisk och fundamental
än demokratins segertåg i världen. Idéerna bakom det demokratiska
styrelseskicket har sina rötter i 1700-talet. Som dominerande politisk
drivkraft var den demokratiska visionen etablerad redan under 1800-talet.
Ändå var demokrati en jämförelsevis ovanlig styrelseform före 1945. Mindre
än hälften av Europas stater var vid krigsutbrottet demokratier. Demokratin
mognade således betydligt senare än vi tänker oss när vi idag tar den för
given. Och det är först efter andra världskrigets slut som land efter land gått
över till ett demokratiskt styrelseskick. Det som således skett under de
senaste fem decennierna är något unikt i mänsklighetens historia. Det är en
politisk civilisationsprocess som ger enorma människomassor möjlighet att
konfronteras med de grundläggande frågorna i konflikten mellan det öppna
samhällets idéer och de totalitära idéerna. Om vi ser på 1980-talet vann
miljontals människor sin frihet. Ett dussintal nationer återvann sin
självständighet. Kampen mot detta århundrades värsta gissel, totalitarismen,
hade vunnit en avgörande om än kanske inte slutgiltig seger. Demokrati är
folkstyre. Det är deltagandets politik. Det är den politik som får människor
att växa och bestämma över sitt eget öde. Även om demokratin är bräcklig i
åtskilliga länder finns idag endast enstaka diktaturer kvar i Europa och
Latinamerika, nämligen Vitryssland, Serbien och Kuba.

I Central- och Östeuropa har demokratin gjort stora framsteg och även om
situationen är bräcklig på sina håll, har de brutala diktaturerna försvunnit
nästan överallt. Mänskliga rättigheter respekteras i betydligt större
omfattning nu än tidigare. Men brott mot de mänskliga rättigheterna
förekommer trots allt. Att detta sker är allvarligt och skall alltid påtalas i
Europarådet och andra organ.

I Latinamerika, som tidigare plågades av många militärdiktaturer, är det
enbart Kuba som nu inte har en folkvald regering. Men åtskilliga av
demokratierna är bräckliga och respekten för mänskliga rättigheter är inte
tillfredsställande i vissa av länderna. Viljan till fred och försoning i
Centralamerika - nu senast i Guatemala och tidigare i El Salvador - är dock
tydligt märkbar.

I Asien är utvecklingen också på rätt väg. De stora undantagen är de fem
sex länderna i det socialistiska blocket från Myanmar i väster till Nordkorea i
öster. Här kan man inte se någon vilja till demokratisering och de mänskliga
rättigheterna ignoreras.

Indonesien har tidigare varit det stora undantaget från regeln att icke-
socialistiska länder i denna del av världen är demokratier. Vi har i tidigare
motioner uttryckt en förhoppning om att det förestår en demokratiserings-
process i detta land.

Den senaste tidens utveckling på Östtimor inger djup oro. Risken för en
öppen konflikt kvarstår trots att en internationell styrka finns på plats till
skydd för drabbade människor. Morden och illdåden fortsätter.
Parlamentsvalet verkar trots alla problem ha genomförts på ett demokratiskt
sätt och ett presidentval förestår. Utgången av detta är oviss. Förhoppningen
kvarstår dock att detta verkligen skall leda till att landet blir en verklig
demokrati.

I ett bälte från Centralasien över Afghanistan, Iran och Arabvärlden ner
mot Central- och Västafrika är demokratin satt på undantag. Situationen
beträffande de mänskliga rättigheterna är inte bättre. I begränsad, men dock
växande omfattning finns en islamsk fundamentalism som utövar förtryck
mot människor med en annan religiös övertygelse och mot kvinnor. Sudan
och Afghanistan är upprörande exempel på detta. Den afrikanska och
arabiska socialismen är liksom annat sekulärt maktbegär som t.ex. i Irak och
Libyen fortfarande den vanligaste orsaken till diktatur och förtryck.

Det är emellertid glädjande att demokratin i det övriga Afrika inte bara fått
fotfäste utan även breder ut sig. Fler än 30 länder i Afrika har haft sina
första
demokratiska val. I södra Afrika är demokrati vanligare än diktatur. Även om
situationen där är bräcklig, har betydande framsteg gjorts jämfört med hur
det var bara för några år sedan. En viktig uppgift, mot bakgrund av
utvecklingen efter förtryck som i vissa fall utmynnat i folkmord, är att
etablera normer för hur försoning kan åstadkommas. Gemensamt accepterade
former för att utkräva ansvar kan även få preventiva konsekvenser med tanke
på många afrikanska konflikters nya karaktär.

Balkan

Kanske aldrig någonsin tidigare har en konflikt och ett krig varit så
förutsägbart som det i federala republiken Jugoslavien. Den serbiska
diktaturens handlingsmönster har tydligt demonstrerats sedan början av
1990-talet. Icke-våldspolitikens brist på framgång kunde också iakttas.
Att många kosovoalbaner förr eller senare skulle välja en annan väg var
uppenbart. Trots detta har omvärldens reaktioner varit alldeles för svaga
och många möjligheter att förebygga och förhindra har inte tagits till
vara.

FN, vars förebyggande fredsstyrka i Makedonien sannolikt är den mest
framgångsrika i hela FN:s historia, kunde trots detta inte samla sig till beslut
om en samlad Kosovopolitik. Kina blockerade därför att man inte ville se
principen om "icke-inblandning" brytas och Ryssland därför att man alltmer
solidariserade sig med den serbiska regimen. Därmed stod FN handlings-
förlamat. Det blev ingen förebyggande styrka i norra Albanien och
Makedonienstyrkans mandat upphävdes. Säkerhetsrådet kunde inte ens ena
sig om ordentliga sanktioner efter Rambouilletförhandlingarnas samman-
brott.

Även Europeiska Unionen har fört en för svag politik i Kosovofrågan.
Någon egentlig samordnad utrikespolitik har i detta avseende inte funnits.
Istället har Kosovopolitiken utformats inom kontaktgruppen, där EU
företräds av fyra medlemsländer och inte i sin helhet. Det naturliga vore att
EU tillsammans med USA och Ryssland utgjorde den samlade kontakt-
gruppen.

Många av de europeiska länderna har, liksom Sverige, dessutom bedrivit
en försvarspolitik som urholkar möjligheterna att förebygga konflikter
genom att ingripa med fredsstyrkor. Trots erfarenheterna från Bosnien har
man från Europas sida gjort sig än mer beroende av USA:s militära kapacitet.

Trots förvarning verkar folkfördrivningen och den flyktingkatastrof som
den medfört ha kommit näst intill som en överraskning. Flyktingmottagandet
organiserades först i ett sent skede.

Rugova och hans icke-våldspolitik stöddes visserligen i princip. Han togs
emot runt om i Europa. Men något mer substantiellt stöd eller kraftiga
påtryckningar till förmån för hans politik skedde aldrig.

Kritiken av Europas felbedömningar, passivitet och oförmåga att hålla
samman drabbar också Sverige, som har ett medansvar i detta. Europas
misslyckande är också Sveriges.

FN-stadgan

Folkrätten förändras. Ingripande på humanitära grunder blir alltmer
accepterat. Försök att karaktärisera Natos aktion mot den serbiska
regimen som stridande mot internationell rätt avvisades av
säkerhetsrådet.

Det är dock viktigt att folkrättens utveckling förtydligas och kodifieras.
Därför bör ingrepp för att förhindra folkmord eller folkfördrivning kunna ske
med explicit stöd av FN-stadgan. Sverige bör i FN ta initiativ till en sådan
förändring av FN-stadgan.

Medelhavsområdet

Demokratin har svårt att få fäste i arabvärlden. Början till en positiv
utveckling kan dock skönjas i Kuwait och Jordanien. I syfte att främja
mänskliga rättigheter och demokrati liksom ekonomisk utveckling och
miljösamarbete, har EU en Medelhavsstrategi. Den innebär att alla
länderna vid Medelhavets södra och östra kust erbjuds s.k. "euro-
mediterrana avtal" som är associationsavtal med EU som innebär att
dessa Medelhavsländer och EU skall utgöra ett frihandelsområde år
2010. Det kommer att bli aktuellt att ta upp detta även med Libyen, när
nu FN-sanktionerna avvecklas.

I denna dialog med EU:s samarbetsländer i Medelhavsområdet är det
viktigt att frågor om mänskliga rättigheter och demokrati betonas starkare.
Den hittillsvarande utvecklingen har visat att respekten för mänskliga
rättigheter och utvecklingen mot demokrati inte kommit så långt som det är
rimligt att kräva.

Sker inte en demokratisk utveckling och ökar inte respekten kraftigt för
mänskliga rättigheter, kommer södra och östra delen av Medelhavsområdet
fortsättningsvis att vara en mycket instabil region.

Södra Afrika

Genom avvecklingen av apartheid i Sydafrika och freden och
försoningen i Moçambique är situationen i södra Afrika gynnsam för
framväxt och stabilisering av demokratin. Likväl är situationen mycket
oroande p.g.a. krigen i Kongo och Angola, där flera av SADC:s
medlemsländer deltar med trupper. Utvecklingen, eller snarare brist på
utveckling, i Zimbabwe och Zambia inger oro. Den zambianska
regeringen har inte tagit initiativ till en utveckling mot ett pluralistiskt
samhälle. Oppositionen i de båda länderna är svag och splittrad. Den har
också begränsat folkligt stöd. I Zimbabwe förestår ett presidentval.
Huvudproblemet är avsaknaden av demokrati och bristen på respekt för
mänskliga rättigheter. Den ekonomiska och sociala utvecklingen de
närmaste åren kommer att ha stor betydelse för den politiska
utvecklingen. Den utbredda korruptionen är ett allvarligt hinder för en
utveckling i positiv riktning. President Mougabes engagemang i kriget i
Kongo och hans auktoritära tendenser utgör också ett hinder för en stabil
politisk utveckling.

Inom SADC-samarbetet kommer den ekonomiska integrationen att
accelerera, Sydafrikas frihandelsavtal med EU och förestående anslutning till
Lomékonventionen bör kunna ge ett värdefullt stöd till den ekonomiska
utvecklingen i hela regionen även om villkoren kunnat vara mer generösa
från EU:s sida.

För att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati skall bli
bestående i denna del av Afrika, är det viktigt att bygga upp strukturer som
främjar och kontrollerar att utvecklingen går i rätt riktning. Sverige och EU
bör därför i dialogen med länderna i södra Afrika betona vikten av att det
skapas regionala strukturer för mänskliga rättigheter och demokrati.

Europarådet kan här vara en förebild. Erfarenheterna visar att integrations-
samarbetet startade just med mänskliga rättigheter och demokrati när
Europarådet bildades för 50 år sedan.

SADC-samarbetet kan ges fastare strukturer när det gäller att övervaka
efterlevnaden av mänskliga rättigheter och demokrati bland de länder som är
medlemmar. Det framväxande parlamentariska samarbetet inom organisa-
tionens ram gör detta möjligt. Europarådets konventioner och mekanismer
skulle kunna tjäna som förebilder. En sådan verksamhet skulle kunna
finansieras genom EU-biståndet då det handlar om regional integration där
erfarenheterna från det europeiska integrationssamarbetet kan vara
intressanta. Sverige bör agera för detta inom EU.

Utförlig rapport om mottagarländerna

Sverige arbetar för respekt för mänskliga rättigheter och demokrati
genom FN-systemet, genom EU och bilateralt. För ett litet land som
Sverige kan det emellertid vara svårt att bilateralt utöva inflytande i
sådana frågor. Men en genomförbar uppgift är att få fler länder att inse
att det är inom ett demokratiskt styrelseskick som medborgarna har de
bästa möjligheterna att forma ett samhälle som värnar om rättsstaten och
där yttrandefrihet, politisk pluralism och flerpartisystem kan utvecklas.

I de länder som mottar ett betydande svenskt bistånd har Sverige ett
särskilt ansvar för att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati
stärks och för att etablerade regler och principer efterlevs.

Hittills har Sveriges agerande varit för svagt. Bistånd har alltför ofta
utbetalats utan några direkta krav på att utvecklingen skall gå i riktning mot
demokrati med ökad respekt för mänskliga rättigheter. Även statsmakter som
i decennier har förtryckt sitt folk har kunnat räkna med svenskt bistånd.

Sverige måste nu på ett mycket aktivare och tydligare sätt ställa krav och
driva på utvecklingen mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

I flera år har vi begärt att regeringen årligen i god tid före, eller senast i
samband med, budgetförslaget skall ge riksdagen en utförlig rapport om
situationen och utvecklingen när det gäller respekten för mänskliga
rättigheter och demokrati i mottagarländerna.

En sådan rapport skulle utgöra ett underlag för en utförlig debatt inför
beslut om framtida svenska biståndsinsatser. Vetskapen om att den svenska
riksdagen noggrant följer och värderar utvecklingen av mänskliga rättigheter
och demokrati skulle vara en viktig signal till mottagarländerna.

Utrikesutskottet uttalade sig positivt redan i mars 1995 i betänkandet om
internationellt utvecklingssamarbete över detta förslag och i betänkande
1996/97:UU12 förutsattes att en samlad bild av läget beträffande respekten
för mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna skulle komma att
ges, lämpligen som en bilaga till budgetpropositionen.

Den 10 december 1998 gjorde riksdagen ett tillkännagivande till
regeringen om detta, d.v.s. det är snart ett år sedan en enig riksdag ställde
sig
bakom ett tillkännagivande från ett enigt utrikesutskott. Trots detta har
regeringen inte presenterat någon sådan rapport. Riksdagen har således inför
årets budgetarbete inte tillgång till en samlad bild av läget för mänskliga
rättigheter och demokrati i våra samarbetsländer. Vi finner detta mycket
anmärkningsvärt och vill därför rikta allvarlig kritik mot regeringen i sättet
att hantera riksdagens beställning. Underlåtenheten kan endast tolkas som
bristande intresse från regeringens sida att för riksdagen redovisa läget för
mänskliga rättigheter i de länder som mottar svenskt bistånd.

Förbättrad kontroll

Det internationella regelsystem som syftar till att värna den enskilda
människans rätt, är relativt väl utbyggt. Även om det finns vissa brister är
det stora problemet att länder inte ansluter sig till internationella
konventioner eller, vilket är vanligare, att förpliktelserna inte uppfylls.

Det finns en rad ideella internationella organisationer som gör ett viktigt
arbete när det gäller att övervaka situationen och i rapporter redovisa läget
för mänskliga rättigheter och demokrati. Tiden borde dock nu vara mogen att
också FN:s generalförsamling får en detaljerad rapport om läget beträffande
efterlevnaden av de principer som organisationen själv är grundad på.
Barnkonventionens uppföljningsmekanism kan tjäna som föredöme, men
granskningen bör ske direkt i generalförsamlingen. En sådan årlig rapport
borde bli föremål för en ingående och bred debatt med alla medlemsländer.

Den 10 december 1948 antogs den universella deklarationen om de
mänskliga rättigheterna av FN:s generalförsamling. Detta datum kunde vara
ett bra tillfälle att genomföra årliga uppföljningsdebatter.

Villkor för svenskt bistånd

Bistånd får inte utbetalas till statsmakter som grovt och systematiskt
kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck mot sina medborgare.
Allvarlig korruption skall också utesluta bistånd.

Systemet med landramar bör avvecklas till förmån för avtalsbundet
samarbete. I avtalen bör strikta villkor vad gäller korruption, redovisning och
effektivitet tas in. Det får inte inträffa att bistånd i praktiken gynnar
korruption genom släpphänt hanterande. Det finns alarmerande rapporter om
just detta, inte minst vad avser det s.k. importstödet.

Bistånd skall vara effektivt. Så kallade utgiftsmål - där måluppfyllelsen
består i att anslagna medel utbetalats - leder sällan till detta. Det gäller nu
att
i stället skapa effektivitetsmål - minskat antal fattiga, antal flickor som inte
fått grundläggande utbildning, minskat antal hushåll som inte fått rent vatten
etc. Man skall kunna mäta vad man gör.

Vi vidhåller vårt mångåriga krav på ett från SIDA oberoende utvärder-
ingsinstitut. Biståndet skall - med en FN- formulering - "vara oljan i
motorn, inte bensinen i tanken". Kraven på effektivitet i biståndet innebär
inte ett minskat ansvarstagande, utan tvärtom en snabbare måluppfyllelse för
fattigdomens avskaffande, demokratiutveckling och respekt för mänskliga
rättigheter i våra samarbetsländer.

Ekonomisk tillväxt och demokrati

En snabb ekonomisk tillväxt har oftast positiva effekter också vad det
gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Ett snabbt utrotande av
fattigdomen i kombination med en högre bildningsnivå främjar detta.
Uthållig ekonomisk tillväxt är dessutom förknippad med ekonomisk
frihet där ett stort antal aktörer bestämmer samhällsutvecklingen. Detta
kan inte kombineras med ett totalitärt samhäll, där statsmakten gör
anspråk på att styra varje del av samhällets utveckling. De fria företagen
och de självägande bönderna är viktiga ingredienser i ett pluralistiskt
samhälle och därmed förutsättningen för demokrati och mänskliga
rättigheter.

Sambandet är dock inte absolut. Även om förtrycket har lättat i länder som
Folkrepubliken Kina och Vietnam är det likväl lång väg kvar innan länderna
ens kan betraktas som framväxande demokratier. Att dra slutsatsen att de
ekonomiska förbindelserna med sådana länder skall avbrytas eller minskas
vore dock alldeles felaktigt.

Huvudregeln måste vara att stimulera en snabb fattigdomsavveckling. Det
gäller att främja handel, direktinvesteringar och andra privata insatser.
Fördelen är att dessa stimulerar den av statsmakten fristående delen av
samhället.

Ibland framförs kravet att handelsbojkotter eller avbrytande av de
ekonomiska förbindelserna med ett land skall användas såsom påtrycknings-
medel. Erfarenheten visar att detta mycket sällan leder till framgång.
Sanktioner leder normalt till att landet isoleras och att diktaturen fördjupas.
Regimen kan skylla problemen på en fientlig omvärld.

I vissa särskilt allvarliga fall är sanktioner dock nödvändiga. De måste i så
fall vara beslutade av FN:s säkerhetsråd för att de skall få effekt och för att
få
den moraliska legitimiteten. Det kan inte accepteras att enskilda länder
försöker utsträcka sin egen sanktionslagstiftning till att också gälla andra
länder.

Om handel och investeringar främjar företagsamhet och det civila
samhället gäller motsatsen om bistånd till statsmakten i diktaturer eller andra
länder där de mänskliga rättigheterna förtrycks. Bistånd skall inte tillföras de
strukturer som står för förtrycket. I stället är bistånd via fria och frivilliga
organisationer särskilt viktigt i sådana situationer.

Dessa har många gånger den verkliga förankringen och lokala känne-
domen som är så viktigt för att biståndet verkligen skall nå fram. De bidrar
dessutom till biståndsviljans förankring här hemma.

På senare tid har dock tyvärr vissa sådana organisationer påkommits med
korruption och bedrägligt förfarande. Det finns i nuläget alltför många
aktörer på fältet och samordningen uppvisar brister. Det är mer regel än
undantag att hundratals organisationer finns i ett och samma land. Detta
innebär stora påfrestningar för mottagarländerna som har begränsade
resurser. Förekomsten av ibland över 200 organisationer är utomordentligt
resurskrävande för det land som är i akut hjälpbehov. En vaksamhet är därför
nödvändig och en transparens erfordras. En koncentration till de sedan länge
väletablerade organisationerna är viktig, särskilt i de länder där uppenbar
risk för korruption inom statsmakten föreligger.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att folkmord och folkfördrivning bör kunna
utgöra grund för ingripanden enligt FN-stadgan och att Sverige i FN
bör verka för en förändring av FN-stadgan i enlighet med detta,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen inom ramen för EU:s
Medelhavspolitik betonar kravet på mänskliga rättigheter och
demokrati i dialogen med de associerade länderna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i den bilaterala dialogen och inom
EU verkar för en struktur för att främja och kontrollera respekten för
mänskliga rättigheter och demokrati i södra Afrika,

4. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning till riksdagen
av läget och utvecklingen beträffande mänskliga rättigheter och
demokrati i mottagarländerna för svenskt bistånd i enlighet med vad
som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att svenskt bistånd ej bör ges till regimer som
grovt och systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna,

6. att riksdagen beslutar att systemet med landramar avskaffas till
förmån för avtal, där strikta villkor vad avser korruption, effektivitet
och demokratiutveckling uppställs i enlighet med vad som anförts i
motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i det internationella samarbetet
inom FN föreslår att dess generalförsamling får en utförlig rapport och
genomför en årlig debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter
och demokrati i medlemsländerna,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska sanktioner.

Stockholm den 29 september 1999

Göran Lennmarker (m)

Bertil Persson (m)

Liselotte Wågö (m)

Sten Tolgfors (m)

Karin Enström (m)

Roy Hansson (m)

Birgitta Wistrand (m)

Gustaf von Essen (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Lars Tobisson (m)

Henrik S Järrel (m)

Lennart Fridén (m)